Nu sitter jag på tåget till Göteborg. Klockan är omkring 2. Nyss sprang en restaurantnisse genom vagnarna och gastade, “första middan”.

För Naemi och Rakel skulle jag ha målat ut denna resa i de bjärtaste färger ungefär sålunda:

Bergfast inkilad mellan en diger torgmadam och en karl av den allra trevligaste typen med ljusblå, utstående ögon, röda mustascher, som syns bakifrån etc., sitter mitt arma jag. I kupén råder en olidlig värme, samt en av flera utsökta dofter, såsom fotsvett, läkeroltabletter, dålig andedräkt, tågrök etc. sammansatt odör.

“Befolkningen” utgöres av en massa “snoriga” ungar i olika åldrar, som omväxlande äter, sover, skriker och “gör på sig” samt tillhörande mammor i samma stil. Dessutom diverse feta, mustaschbeprydda familjefäder, av vilka några ihärdigt och oavbrutet betrakta mig med talgiga “25-öresblickar”.

Emellertid är det inte alls så hemskt. Det finns gott om plats i kupén, jag har en utmärkt fönsterplats, och “befolkningen” består huvudsakligen av ungt folk, mest flickor, som se riktigt trevliga ut. Mitt emot mig sitter en ung flicka med särdeles vackra, bruna ögon och vacker mun. Skall man inleda konversation, tro? Den sedvanliga “glodden” undgår jag dock aldrig på en resa.

Denna gång är det en ung, glasögonbeprydd man, som sitter nere i ett hörn av kupén och ihärdigt betraktar mig med största intresse. Landskapet, som flyger förbi, är bedårande vackert. Snön ligger så bländande vit över nejden, där små röda stugor titta fram i gläntorna mellan träden. Oh, vad mitt fosterland är ett härligt land!!! Och oh, vad det skall bli roligt att komma hem! Om det ville gå riktigt fort ändå!

Hurrah!!!!!!! Idag har jag avlagt det där välsignade stenografprovet, och jag klarade mig! Härligt!!! Nu skall jag minsann inte gno med det i brådrasket. Fast man är ju tvungen att öva förstås, annars “ligger man av sig” fort nog.

På tisdag var jag ändå och såg “Kamraterna”. Man blir inte glad, när man ser Strindbergs pjäser. Det är något så genomgående tröstlöst och bittert, att man känner sig riktigt hjärtängslig. I denna pjäs är det som vanligt kvinnan, som får sitta emellan. Oh, vilken förfärlig uppfattning Strindberg måtte haft om kvinnan. En tanklös, nyckfull varelse ur stånd till varje verkligt ädel eller god tanke och handling, full av intriger, sinnlig och begiven på nöjen, slösaktig och oförståndig.

“Berta” i “Kamraterna” var verkligen ett praktexemplar av en sådan kvinna, och spelades av Astri Torsell på ett synnerligen realistiskt sätt. Mot all denna kvinnliga uselhet och låghet framstår den manliga huvudpersonen så mycket mer i besittning av allehanda goda egenskaper. Och han står också slutligen triumferande över sin äntligen tillkämpade seger av frihet från denna låga varelse.

Anders de Wahl skötte denna roll med sin vanliga överlägsenhet. En ovanligt sympatisk skådespelare. Det hela var intressant, fast det var rysligt. När jag på onsdag morgon blickade ut genom mitt fönster möttes jag av det i halvskymningen blåaktiga skimret av nyfallen snö. Som ett mjukt täcke låg den över tak och gator, och de stora sandhögarna på Norr Mälarstrand sågo ut som jättestora drivor. Ju mer det ljusnade ju mera bländvitt lyste snön, och på träden i sjukhusparken nedanför, hade den fastnat som vit bomull i julgranen.

Vilken ljuvlig syn efter det förfärliga höstslasket! Man ack, fast det igår och idag fallit mycket mera snö, rinner den bort i strömmar, det plaskas i takrännorna, och inne på gatorna är det en förfärlig, smutsig sörja. Nu är julkommersen i full gång. Alla affärer skylta så lockande som möjligt, och här och där på öppna platser står en skog av julgranar. Vidare ser man lustiga julbockar av halm och i blomsteraffärerna de förtjusande vackra julkransarna med ljus, klockor och röda band.

Igår eftermiddag skulle doktorn bort, så jag fick “permission” genast efter middagen. Och begav mig genast till “hålan” förstås. Rakel var hemma, och vi stenograferade, sydde, pratade och åt härliga inkokta frukter oerhört. Bl.a. roade vi oss med att vid päron och körsbärsätningen utveckla en oanad obelevenhet i ord och åthävor och skojade, så jag var fullkomligt sjuk av skratt.

Efter en stund kom Naemi och började förstås orera värre, när hon såg hur vi smorde kråset. “Och här står jag, min stackare, och får ingenting och säger inte ett ord”, slutade hon sin svada. – Vilket vi besvarade med oförstående blickar fruktansvärda sörplingar, slickningar av faten etc. Och då hon närmade sig med en tallrik och en sked i högsta hugg i tydlig avsikt att tulla innehållet i körsbärsburken, steg Rakel upp, för att försvara sin egendom med eftertryckliga sparkningar och andra vildsinta åtbörder.

Det hela slutade förstås med, att Naemi flydde med sitt välförsedda fat, efterlämnande stora fläckar på den nytvättade bordsduken. Vilket gav osökt anledning till ny kalabalik. Och jag låg på soffan och jämrade mig, halvdöd av skratt.

Idag har jag fått lov igen för att gå och se Strindbergs “Kamraterna” på Dramaten, med de Wahl och Astri Torsell i huvudrollerna. Men egendomligt nog känner jag ingen särskild lust nu, så jag kan inte besluta mig för att gå och ringa efter biljett.

Nästa söndag är det julafton. Och då är man, om allt går väl, hemma hos de kära i Göteborg. Idag ämnade jag mig, liksom förra söndagen, till kyrkan för att genom att referera predikan träna mig i den ädla stenografikonsten. Dumt nog begav jag mig först till “ungkarlarna”, för att eventuellt få någon av dem med mig. Dom låg förstås bägge två och övertalade mig genom utlovande av handelsbrevsdiktamen att stanna där.

“Prästen predikar väl inga handelsbrev”, tyckte dom. Sen gick jag hem och åt frukost, och därefter hade vi stämt möte vid vaktparaden. Du milde, så mycket folk! Sen tog vi oss en promenad på “stråken” och dinglade sen iväg till “ungkarlshålan” där vi tillbragte några timmar under stenografi och skoj. Varefter jag måste ta farväl för att gå hem till middag och läsning.

Blott en vecka kvar till jul! Nästa lördag förmiddag reser jag antagligen hem för att värdigt, i familjens sköte, begå denna högtid. Usch, så mycket folk det skall bli på tåget! Skall man ha råd att leka “goulasch” och resa i andra klass?!

Igår eftermiddag, då doktorn som vanligt skulle ut på sin lilla eftermiddagspromenad frågade han, om jag ville följa med, så kunde vi fara in till “stan” och titta på julskyltningen. Det gjorde vi förstås, och sedan vi defilerat förbi de större etablissementen, utanför vilka en jämn människomassa strömmade förbi, bjöd han på choklad och bakelser hos Bergs och förärade mig även en påse chokladkonfekt. Och efter en titt i Möllenborgs juveleraraffär, där det skyltas med de mest bedårande briljanter, styrde vi per spårvagn kosan hem igen.

Nu sitter jag och skriver klockan 11 på kvällen. För en stund sen satt jag väl påpälsad i det öppna fönstret och rökte en cigarett. Men den var inte alls god. Kanske det kom sig av, att jag strax före hade konsumerat en del choklad. Men – oh, vad utsikten med de glimmande ljusen, som spegla sig i vattnet, är bedårande!! Bara man kunde låta bli att tänka och fantisera och längta efter det, som man kanske aldrig får! Oh, vad det är svårt att vara ensam ibland!!

Otroligt, men sant. Det är alldeles vanvettigt, vad tiden går fort. I söndags hade “Gymnos” fest, julfest, på Höganloft. Det var lutfisk och gröt och kaffe. Och sen dans, förstås.

Eftersom jag kom direkt från en bättre middag hos doktorinnan Bohnsack (vaniljglace) var jag så stoppmätt, att jag orkade knappt se maten, ännu mindre äta. För syns skulle tog jag dock en liten klick gröt och i denna klick låg mandeln!! så det finns ju hopp!

Ja, sen dansade vi. Det var förfärligt varmt och dammigt, men annars trevligt. “Granis” bjöd upp mig först, men vi hann bara dansa ett varv, så var den dansen slut. Sen dansade jag hambo med en yngling, presenterad av Bertil. Det var gräsligt roligt. Men kjolarna “vajade” nog onödigt mycket.

Redan klockan 12 var det slut, och man begav sig hem. Bertil följde mig. På måndag fick jag sällskap med Granfelt från gymnastiken, och han förärade mig ännu ett amatörfoto, där han står “och grinar opp sig” tillsamman med en annan löjtnant, som ser något till “malli” ut.

Torsdag var avslutningskväll i gymnastiken för denna termin. Läktarn var fylld av folk, mest “manliga Gymnos”, som även hade planterat ut sig nere i salen. Uppvisningen var inte så illa, men hoppen – dem är bäst att tala tyst om. Jag lyste där förstås. När jag tänker på Olofsson i “Amatörerna” så…

Granfelt fick mottaga en större blomsterkvast samt ett 4-faldigt “hurra”. Och nu sitter jag här på fredag förmiddag och känner mig “tjyvtjock” och önskar, att man kunde domna bort på en tid. För “fy sjuttingen” vad allting är tråkigt! Vädret, det vill jag inte tala om! Och så skall jag ta stenografprov nästa torsdag och måste öva, som en vanvetting.

Och idag, när jag kånkat iväg till sången, var fröken Wall borta. Hennes urgamla morsa och den lika urgamla fru Havermann, som bor där, ojade sig förstås värre över att “Zelma” kunde bära sig åt så. Och antagligen för att trösta mig, utljöto de sig över hur vackert jag sjunger. (Har aldrig ännu hört mig sjunga annat än mo, grå, nju, njå etc. uppbyggliga saker) och hur roligt “Zelma” tycker att det är, att sjunga med mig.

Men “Zelma” kom inte för det, utan jag måste gå med oförrättat ärende. Sabla “Zelma”. Just nu ringde det, och då var det hon, som ursäktade sig så mycket, och bad mig komma imorgon i stället. Vete katten hur det går med stenografin!

Tänk, nu har vi hunnit en hel vecka in i julmånaden! Det är ju alldeles förfärligt vad tiden går fort.

Jag frågade allt doktorn ändå. Kläckte det ur mig helt plötsligt, då jag satt och läste. Och han tog inte alls illa upp, utan sade, att jag får mycket gärna fara och hälsa på mina kamrater. Men kan man tänka sig! Det går inte ändå. Vi kunna nämligen inte få ligga hos den där arrendatorn. Utan enda möjligheten skulle ha varit, att vi skulle legat i ett av de två rum pojkarna hyr. Och det går ju inte för sig. Således ett nöje, som man måste avsäga sig för konvenansens skull! Usch!!!

Du milde, vad jag var full i skratt igår under sånglektionen! Där är det verkligen inte lite komiskt ibland. T.ex. när jag får stå och “dröna” med ihopknipna kinder, utputad mage och indragen haka. Dyrbart i sanning!

Så skulle jag sjunga “Aa, farvel” etc. på “mo”. “Nu ska de vara ett riktigt fint runt ”o”, tyckte fröken Wall. Och jag “moade” iväg av alla krafter. Men o:na föll henne inte i smaken. “Jag vill ha ett riktigt o-ljud,” förklarade hon. “Nog ä de oljud” replikerade jag och då kunde hon inte hålla sig för skratt.

Nå vi fortsatte. Jag ”moade” och “gråade” mig fram till “hele världen staar dig saben”! Mitt “grå”ande där, föll henne heller inte i smaken utan nu fick jag för att skaffa mig lätta korta toner stå och sjunga hu-hu-hu-hu-hu skala upp och skala ner, och så ett långt utdraget huuuuuuu på slutet. Det var verkligen kusligt. Och jag hade gräsligt svårt att hålla mig för skratt.

Igår på eftermiddagen var doktorn borta och jag hade kaffebjudning för Rakel, Naemi, Bertil och Eric. Vi pratade och gick an värre. Ynglingarna äro ju så upptagna av fondnoteringar och affärer, förstås att vi kan knappt få ett ordentligt ord ur dem. Bertil och jag hade en längre diskussion angående olämpligheten av att Naemi och jag i alla fall reste med på lördag. Han tyckte förstås, att jag var ”pryd”, men jag gick på och pläderade, så jag tror nästan han fick nog.

“En gentleman skulle aldrig be en ung dam, som han “håller på”, att göra något, som kunde sätta ens den minsta fläck på hennes rykte, även om det skulle vara aldrig så roligt”, var slutklämmen.

Igår följde löjtnanten mig hem från gymnastiken. Han sade själv, att det ju är rysligt snällt av honom att följa mig hem så ofta. Varför gör han det då? Den frågan fick jag inget ordentligt svar på.

Vi pratar och snattrar förresten värre. Bl.a. fick jag honom att lova, att vi skulle slippa “marsch med sång” på “avskedsföreställningen” för denna terminen, vilken skall äga rum den 14. När han på måndag kommenderade “marsch med sång”, klämde Ragnhild och jag i av alla krafter: “Den svenska gymnastiken vi hålla så kär”, etc. Jag hade just varit uppe hos henne en förmiddag och då hade vi övat den tillsamman. Vi tyckte dock, att det lät ganska ensligt och upptäckte snart, att vi voro de enda, som sjöngo, vilken upptäckt föranlät mig att gasta till dem fram i têten “Varför sjunger ni inte därframme?!” Intet svar.

Det hela var således synnerligen ynkligt, vilket jag också påpekade för löjtnanten och slutligen fick honom att ge med sig, fast han i början så tvärsäkert försäkrade att visst skulle vi ha sång.

Nu sitter jag här i min enslighet. Doktorn har gått ut på sin vanliga eftermiddagspromenad. Därute ligger dimman tät och tjock, så att den alldeles skymmer bort alla de glittrande ljusen. “Juris” gnor, som vanligt med sitt enda till ytterligaste bearbetade musikstycke, jämt samma, samma, som han aldrig lär sig. Och jag funderar och funderar. Hur ska jag göra?

Till söndag har Bertil och Volrat bjudit Naemi och mig ut till sitt ställe på landet, som de i sällskap med ett par likasinnade hyra året runt. Vi skulle fara på lördag klockan 5 eftermiddag och vi flickor skulle ligga hos arrendatorn därute. Det hela skulle förstås bli mycket roligt. Och nu är det naturligtvis så att jag genom diverse anledningar haft så mycket ledigt på sista tiden, att jag inte vet, om jag kan med att be doktorn att få fritt på lördag.

Ibland är det allt svårt att vara tjänande ändå!! Hur skall jag göra? Om jag inte ber går jag nog miste om något mycket trevligt. Och nog får jag, om jag ber. Ack, om den där sablarnas “juris” ville sluta med sitt klink ändå!! Nu kom doktorn in. Skall jag fråga honom nu??? Nu får vi se!!

Stackars lilla mamma, som tänkt resa på måndag, blev hindrad av den otäckaste näsblödning, som gjorde, att hon måste gå och låta behandla sig flera gånger hos doktor Ek. På måndag kväll var hon dock med Rakel och mig och såg på i gymnastiken. Tyckte förstås att Granfelt var stilig.

När jag sedan skiljdes från dem vid Birger Jarlsgatan, kom Granfelt snart uppdykande och följde mig sedan hem. Bl.a. fick jag den stora äran att få mottaga ett amatörfoto, där han sitter till häst. Tänk, om dom andra visste det!

På söndag voro vi på middag hos majorskan Spak. Det var ovanligt trevligt. Gästerna voro så många, så vi ungdomar fingo ett bord för sig, vilket naturligtvis gjorde att konversationen flöt ganska lätt. Sedan sällade sig unga paret Spak till oss, och vi försvunno in i Vincents trevliga rum, där vi sedan sutto nästan hela tiden och pratade. Notarien och jag retades som vanligt, förstås. Det är alldeles omöjligt att låta bli att retas med honom.

På torsdag kom pappa för att hämta sin lilla fruga, och de reste på fredag förmiddag. Jag kunde inte följa dem till tåget, ty jag måste på en redan förut uppskjuten sånglektion. På torsdag var jag på requiemsmässa över Franz Joseph i Katolska kyrkan. Hade fått biljetter genom doktorn.

Det var mycket högtidligt med körsång, böner och rökelse. En lysande samling av diplomater i de grannaste uniformer, samt kungen, Karl, Eugene och Vilhelm hade infunnit sig. Torsdag kväll var jag som vanligt i gymnastiken. På Gustav Adolfs torg sammanträffade jag på hemvägen med Bertil. Han föreslog förstås att vi ej skulle gå direkt hem, och så kom det sig, att vi togo vägen genom de smala gränderna i Staden mellan broarna över till Söder och upp i Katarinahissen. Och medan alla stadens kyrkklockor slogo 10 stodo vi däruppe och beundrade den bedårande utsikten.

Morsan och jag roa oss riktigt bra ihop. På onsdag förmiddag voro vi sålunda i Lilliewalchska konsthallen. Där var en finsk utställning. De flesta konstverken voro förfärliga. Kubism och futurism, alldeles fruktansvärt. Men det fanns ett par skulpturer och tavlor, som voro njutbara, t.ex. några förtjusande landskap av Topelius samt porträtt av Edelfelt.

Efter att ha läskat oss med mycket dyrt kaffe i den trevliga bodegan, styrde vi våra steg hemåt. På torsdag förmiddag voro vi på Biologiska muséet.

Jag har många gånger tänkt att gå dit, men det har aldrig blivit av. Förresten har jag haft för mig, att det inte är något vidare. Men det var verkligen alldeles enastående. Varken mamma eller jag kunde riktigt ge luft åt vår förtjusning. Där hade vi ju skogen en tidig vårdag med mjukaste mossa, prydda av vit och blåsippor. Och ur buskarna, träden, snåren och från mossan, med en och annan liten vattensamling, blickar mot oss Sveriges hela djurvärld.

Där lekte ett par björnungar i ett träd. Stolt och majestätisk skred älgen fram därunder. Mellan ett par träd betade rådjur och på en stor mossklädd kulle höll rävmamma till med sina näpna små ungar. Bävrarna gnagde på en trädstam i en bäck, och på en gren lurade den lömska järven. Ett par lodjur kikade från en stenhäll ner på en varg och ekorrar och en mård kilade uppför stammarna.

Och så alla fåglarna, med sina så innerligt söta små nästen och ägg i mossan. På en liten pöl sam en dopping med fyra, de lustigaste, ungar. Och överallt i gräset och i träden vimlade det av de förtjusande flygarna. Längre bort var havsstranden med sitt rika fågelliv på sandstranden. Och på ett par höga bergsväggar sutto sjöfåglarna tätt, tätt uppradade. Och längst bort flög en skara vitvingade måsar bort mot horisonten. Ja, det var enastående. Och så den härliga ishavsgrottan och en dalgång från Grönland. Dit kommer jag säkert att gå mer än en gång.

På torsdag kväll voro vi och såg “Chardasfurstinnan”. Den var så där lagom med en hel del trevlig musik. Otto Pegel i huvudrollen sjöng bra. Men nog hade det varit roligare att se Naima Wifstrand. Ja, på detta sätt har jag skolkat från gymnastiken två kvällar. Ragnhild ringde upp på tisdag och frågade var jag höll hus, och sade, att det var så tråkigt, när inte jag var där. Granfelt hade frågat efter mig. Han undrar nog, när jag nu inte var där igår heller.

Tänk, att lilla mamma är här för att hälsa på sina flickor nu! En dag i förra veckan, då jag var uppe hos Naemi, kläckte hon helt lugnt ur sig att mamma ämnade sig hit och skulle komma på lördag kväll. Vi voro och mötte henne bägge två, och sedan drucko vi té hemma hos Rakel och Naemi, Varefter jag begav mig hit, till min “håla”.

På söndag förmiddag var jag redan vid 10-tiden hos “ungkarlarna”, där mamma också bor, medan hon är här. Mamma och jag gingo i “Jakob” där vi hörde en riktigt bra predikan om hur vi skola förlåta. Sen åt vi middag hos fröken Lundin och satt och pratade en stund varunder Eric kom upp för att hälsa på morsan.

På kvällen gingo vi på ”sture” och såg Grebsts “Fången på Karstens fästning”. Ganska bra. Härliga naturscenerier från västkusten. Efter att ånyo blivit undfägnad med té och käkat opp diverse, åt Rakel från hennes mamma medförda matvaror, måste jag skudda stoftet av mina fötter. Doktorn hade på middag haft ett par gamla fröknar, och jag hade förut hört talas om, att det skulle bli mycket fint.

Bäst som jag satt här i min ensamhet, kammande mina blonda lockar, knackade det på dörren, och in kommer Hanna, bärande en silverbricka med de delikataste små smörgåsar jämte en stor portion vaniljglace. Och försvann för att hämta ytterligare en butelj champagne, iskall och härlig. Mycket hyggligt. Jag smaskade värre och drack champagne, så jag blev nästan yr i huvudet.

På måndag förmiddag var jag och köpte biljetter åt mamma och mig för att höra ”Lakme” på operan på kvällen. Sen var mamma här, och tyckte jag hade det förtjusande. Oh, Du gode! – en sådan njutningsrik kväll!!! Lakmes roll sjöngs av ryskan Andrejewa Skilondz. Goodness – en sådan röst!! Underbar, obeskrivligt underbar.

Jag kan inte finna ord nog starka att ge en föreställning om den. De ljuvaste drillar, klara som kristall, pärlande löpningar, vågsvall af toner med klang som silverklockor och ljudande malm. Oh Gud, en sådan överjordiskt härlig röst. Jag var alldeles betagen, och mamma, som egentligen mest tycker om mansröster, tyckte också att det var ljuvligt. Övriga roller kreerades av Hislop, mycket behaglig röst, Oscar, Rydkvist, Söderman, Malm m.fl. Men oh – Andrejewa Skilondz!!!

Idag ha mamma och jag varit först på Feiths och sedan på vaktparaden. Och därifrån gingo vi var och en till sitt, jag måste hem, för att öva stenografi.

Igår gick mycket riktigt “kolifejet” av stapeln. Jag sade till Granfelt att vänta utanför på Ragnhild och mig. Vi voro ovanligt galna och levde under gymnastiken, så Granfelt ansåg sig sedan böra säga, att vi voro riktigt “stygga”.

Till Naemi anlände vi strax efter halv tio. Volrat och Bertil voro redan där, och Eric anlände strax efter. Det var riktigt trevligt i det lilla rummet med sina vita möbler, sitt gula ljussken och en flammande brasa i kakelugnen. Och så drack vi kaffe, pratade och rökte och stämningen var särdeles angenäm hela tiden.

Till slut slogo vi oss ner på kuddar framför brasan, släckte ljusen, och medan glöden falnade i kakelugnen avlöste den ena historien den andra, skämtbitar, spökhistorier o.s.v. om vartannat. Granfelt visade sig kunna berätta spökhistorier så att håren kunde resa sig på ens förskräckta huvud.

Vi gåvo oss inte av förrän vid 12-tiden, och då följde Bertil mig hem. Han har fått plats i bank här nu, och trivs bra, säger han.

Efter att nu ha varit otäckt, ruskigt och regnigt väder i närmare en månads tid, försökte vädret att ändra sig litet imorse. Jag gick upp i halvskymning vid 7-tiden, men när jag var färdig försökte solen arbeta sig fram ur molnen och sände en svagt glittrande strålflod över vattnet. Och temperaturen, som förut nästan hållit sig uppe vid + 10 var nu + 1. Ack, om det nu äntligen ville bli vackert ändå!

Jag knogar varje dag med min maskinskrivning och stenografin. Fast jag ännu har några lektioner i maskinskrivning kvar på mitt första kort, visade jag mig vid idag avlagt prov besitta lite mer än godkänd hastighet. Vilket fröken Berger tyckte var duktigt.

Stenografin är förfärligt jobbig. Vi ha börjat med handelsbrev nu, och det vill till en faslig övning för att de skola gå på bestämda sekunder. Men – man klarar sig väl, hoppas jag.

I söndags voro vi på middag hos doktor Bohnsack. Det var bl.a. gås, mycket gott. Fru Spak och jag slogo oss sen ner hos Håkan och notarien, som sutto och rökte i hallen, och vi hade riktigt gemytligt. Jag rökte med utmärkt behag ( hm-) en cigarett, som smakade charmant. Smågrälade förstås hela tiden med notarien, vilket gav Håkan anledning att kasta fram en förmodan: “Kärleksgnabb”? “Ja, javisst”, tyckte vi.

Sen tog jag itu med mitt broderilinne, vilket jag på herrarnas förfrågan förklarade vara en duk, vacker duk. Men genom fru Spaks något oförsiktiga uttalanden om “duken”, gick en talgdank upp för dem, notarien grep tag i “duken” och himlade sig. “Helle dud så sött” o.s.v. Han gick förresten snart, skulle ut och “dricka punsch” med sin svåger.

Sen spelade de äldre kort, under det paret Spak och jag slöade med var sin bok i var sin bekväma stol. Vid halv 11-tiden ansåg doktorn tiden för avfärden vara inne, så vi togo farväl och gåvo oss av, jag med ett härligt stort päron putande ur ena kappfickan, två cigaretter i den andra och belastad med fyra böcker. “En Kristen” av Hall Caine och “Laddis” av Gene Stratton Porter, bägge i två delar. Den förra har jag börjat på, och den är så intressant, att jag har all möda i världen att slita mig från den och öva den forpenade stenografin.

Igår kväll låg jag och läste till klockan 12. Var som vanligt i gymnastiken. I Naemis, och mest min, uppfinningsrika hjärna hade dykt upp den planen, att ställa till med kaffebjudning efter gymnastikens slut på torsdag. Bland andra ungdomar skulle löjtnanten inbjudas. Han stod med ryggen mot ingången och läste tidningen då jag anlände till “Almquistska”. Ett ljudligt goddag från min sida kom honom att göra helt om, och så följde han mig framåt korridoren, medan jag högtidligen frågade om han ville komma med på ovannämnda kolifej.

“Jo då, det ville han visst det”. “All right, godkväll”, och jag dök ner i avklädningsrummet. Även Ragnhild inbjöds, och hon lovade förstås att komma och blev ytterst förtjust, då hon fick höra, att “han” skulle med. Hon följde mig en bit hemåt, men jag nästan önskar att hon inte gjort det, ty vid “Bukowskis” gick “han” tydligen väntande, men kom inte fram, då han såg, att jag inte var ensam.

Fortfarande gräsligt tråkigt väder. Naemi och jag hade lovat Långströms i Grillby att medverka på en Gustav Adolfsfest, som gick av stapeln igår. Jag reste klockan 5, Naemi klockan 8 på lördag eftermiddag.

Tågresan var gräslig. I samma kupé som jag satt en beväring, högljutt, mycket högljutt pratande med en annan karl och nyttjande i en aldrig sinande ström en massa svordomar. Äntligen var jag framme vid 7-tiden och möttes av Grace och farbror Långström.

Vi formligen vadade i smutsen hem. Jag har aldrig sett så smutsig väg förr. Ja, jag vill inte påstå att jag såg den nu heller, men då och då fastnade man en stund. Kaffe och massor av småbröd vid hemkomsten förstås. Och sen satt vi och pratade och jag spelade tills Naemi kom och det blev kvällsmat.

Hos Långströms bodde nu också en ung man, systerson till farbror, med långt blåsvart hår och för övrigt ganska menlös till utseendet. Vare detta nog sagt. Naemi och jag låg bredvid varandra och väcktes på morgonen med kaffe och massor av småbröd igen. Oh, sådana härliga kakor. Vi käka ‘och la’ in oerhört, förstås.

Efter frukosten tog vi oss en promenad på banan, ty landsvägarnas fotdjupa lervälling lockade inte till någon promenad precis. Klockan 5 började festen i den fullsatta skolsalen. Det var sång av barnen, föredrag av prosten och farbror och sång och musik av Naemi och mig. Det hela gick bra. Min sista bit, “Min kruslockiga baby” senterades livligt och måste tas da capo.

Sen drack vi té och ännu litet senare åt vi igen och gick så till kojs. Redan halv 7 måste vi upp för att hinna med 7.40. Kaffe på sängen och ett sista “avskedskakkäk”. Vi kom i sista sekunden till station. Från Centralen måste jag löpa med en väldig fart till min stenografilektion. Jag hade övat mig i Grillby lite, så det gick någorlunda. Och sen gick jag hem och skrev brev till Eric W. och ett sista meddelande (avslag) till Niels, som med två skrivelser uppvaktat mig den sista månaden.

Smask, schlask, dask, slaskväder. Regn och rusk, vilket nu har hållit i sig i en veckas tid. Brrr! Hoppas att det blir solsken i morgon, söndag.

Naemi och jag hade gjort upp att först promenera till Lidingö kyrka och sen gästa släktingarna därute, men det kan förstås inte bli av nu. Förra torsdagen var jag inte med i gymnastiken, utan satt på läktaren och såg på och gjorde mina reflexioner. Somliga av flickorna äro spänstiga, de flesta inte. Särskilt på slutet, där jag förresten brukar placera mig, ser dom ut som “ljum svagdricka”. Jag hade hos Lucks inköpt diverse choklad, russin och katrinplommon, som jag hela tiden satt och åt på, och retade flickorna med. Då det var slut och jag skulle gå, “haffades” jag i korridoren av löjtnanten och vi gingo vår väg tillsamman följda av Lindroths m.fl. långa blickar.

Han följde mig först hem, sedan gingo vi till Kronobergsparken, där vi hamnade på en soffa. Allt under livligt samspråk. Bl.a. undfägnade jag honom, på hans egen begäran, med russin, på så vis, att jag högst egenhändigt stoppade in dem i hans mun, varvid det naturligtvis ej kunde undgås, att hans läppar vidrörde mina fingrar. Oh!!

Till slut måste jag dock göra slut på den angenäma samvaron genom att förklara att jag var alldeles tvungen att gå upp och lägga mig. Klockan var nämligen kvart i 11! På fredag var försäkringstävlingens sista dag, och inte mindre än 594 handlingar. Som belöning för extrajobbet bjöd doktorn mig på kvällen på “Intiman”, där det spelades Molieres “Den inbillningssjuke”. Du milde, det var nästan bara lavemanger o.d. Oskar Baeckström var dråplig i huvudrollen. Fru Erastoff var en skön nosig jungfru och i en “helledud” så söt liten kärlekshistoria gjorde sig den förtjusande Karin Molander bra. Hennes älskade, Lundberg, var dock, som det stått i en kritik över stycket, plågsamt stel och alldeles för skön för scenen.

I söndags hade “Gymnos” utfärd till Lidingön. Vädret var på morgonen inget vidare lovande, men jag gav mig iväg ändå till Valhallavägen, där vi skulle träffas. Och si, där församlades snart 28 stycken damer och herrar. Mest damer förstås. Och löjtnanten var inte med.

Vi klevo emellertid iväg med rask fart till Ropsten, över bron, och på en bedårande vacker väg siktade vi Askrikefjärden. Här rastade vi, och de, som medfört matsäck bullade upp denna. Så bar det iväg på en synnerligen våt väg ner till “Högloftet“ vid Kyrkviken. Jag hade dock dagen förut av pappa fått ett par präktiga långskaftade, tjockbottnade, gula kängor av mycket härligt läder, så jag klarade mig bra.

I “Högloftet” drack vi kaffe och så spelade jag ett slag och de andra dansade. Sen fortsatte de flesta hem till fots, men jag tog spårvagn i sällskap med Rosén och ett par flickor till. Vi voro bjudna på middag till doktorinnan Forsberg. Det var god mat förstås, men inget vidare roligt precis.

Notarien spelade kort med de äldre och jag satt i Anna-Lisas förtjusande rum hela tiden och pratade med henne. Nu är det pristävlan i “De Förenade”, så det är mer försäkringar än vanligt. Jag sitter just nu och väntar på en sändning, som emellertid inte tycks komma i brådrasket åtminstone. Klockan är 2, den borde kommit 12.50. Jag tycker mig just se, hur arg doktorn skall bli.

Ja, jag knogar på värre med maskinskrivning och stenografi. Och så tar jag ju sånglektioner också. Tänk, att när jag sist var och sjöng, sa fröken Wall, sånglärarinnan, att hon skulle vilja utbilda min röst för scenen. Hon tyckte min apparition var så ytterst lämplig. Under några ögonblick väcktes ett vilt hopp i min själ. Men släcktes lika fort. Jag kommer aldrig att bli teatermänniska. Det är för mycket som strider däremot.

Igår, kan man tänka sig, följde löjtnanten mig hem efter gymnastiken. Och vi gick ner på Norr Mälarstrand och pratade en hel halvtimme. Jag skulle just velat se de andra flickornas miner, om de hade sett oss.

Idag har jag varit tillsamman med lille “pappa” på förmiddagen. Han har varit nere i Kristianstad för att gå in i Frimurarlogen, och är nu här igen för att avsluta några viktiga affärer. När jag kom hem på middagen, låg här tre brev och väntade på mig. Jag har inte fått något brev på länge nu. Ett av dem var från Niels. Vi brevväxla på engelska. Och han skriver så rart och vackert. Att han aldrig kan tycka om någon annan än mig.

Tänk, oh, han friade till mig redan då jag var 18 år. Det är nu tre år sedan. Och att han kan tycka så mycket om mig, fastän vi ju råkats så relativt sällan, och jag aldrig givit honom någon uppmuntran på något sätt. Oh, om jag kunde komma att älska honom ändå! Så lycklig jag då skulle bli. Men… Ja, kan man så småningom lära sig hålla av någon??

Ikväll har Inger givit sig av. Det är riktigt tråkigt. Hon var så rar, vi blevo så goda vänner, lade bort titlarna o.s.v. Och hade så trevligt härinne om kvällarna. En dag fingo vi gå ut samtidigt, och sedan vi avlämnat diverse blomsterbuketter hos Forsberg, som nu flyttat till stan, voro vi på kondis.

Men det är ju för innerligen väl, att doktorn blivit frisk igen. Så nu börjar “jobbet”. Den här sista veckan har jag varit fullkomligt lös och ledig, förutom stenografin och maskinskrivningen. Nu blir det nog riktigt knogigt med både det och “det gamla vanliga”. För att fira min sista lediga afton gingo Naemi och jag på “Sture” och såg bl.a. “Kärleken segrar”. Den manliga “huvudrollen” var en mycket skön Barcklind som en utstuderat nattsvart bov, hade sorgligt nog mustascher och fru af Klecker passade into alls i sin roll, gammal och ful som hon är.

Naemi och Rakel ha nu fått sitt rum i ordning, så där är riktigt trevligt. Jag är ditbjuden på kaffe till söndag. Oh, ibland önskar jag verkligen att jag vore en mästare med penseln eller i skaldekonsten. Att t.ex. i ord och bild riktigt kunna återge den underbara stämning, som låg över staden idag i solnedgången.

Jag kom med spårvagnen från Kungsträdgårdsgatan. Över det vackra slottets fasad spred sig ett rosigt skimmer, riksdagshuset syntes mörkt blåaktigt med ljuset lysande på ena flygeln. Det blixtrade som eld i fönsterrutorna på de bilar, som foro över Norrbro och de dalande solstrålarna förgyllde lövverket på träden i Strömparterren och på Rikshusplan. Höstens sista gulnade löv… Strömmen gled fram i så underliga färgskiftningar, vattrade, blänkande. Så svängde vagnen in på Rödbodtorget, och då strålade plötsligt hela solnedgången mot mig. Inte i flammande, yppiga färger, nej, i blekt guldskimmer med ljusa moln kantade med varmare guldfärg. Och högre upp syntes de mörkvioletta, dimmiga, i mjuka, smältande färger. Oh, så bedårande vackert!

Höstväder, regn och mulet. I torsdags kväll kom pappa hit och Naemi och jag var förstås och mötte honom. Det är ju förfärligt roligt att ha den käre lille pappis här.

Från stationen gingo vi direkt till Continentals musikkafé men där var alls inte trevligt. Sedan superade vi på “Zum Klosterbräu” på Vasagatan. Pappa bor som vanligt på Auditorium. På fredag kväll voro vi med Peterssons på Södra Teatern och såg “Ack Elvira” eller “Går Ni med på Gyllne Göken – fröken?” Det mesta var ju urfånigt, men där fanns ett par acceptabla vitsar, några stiliga statister och i sluttablån förekom 4 simmerskor, som döko riktigt stiligt i en stor bassäng. De andra superade sedan på “Kronprinsen” men jag gick hem.

På lördag eftermiddag var jag uppe och såg på det rum, som Naemi och Rakel hyrt vid Drottninggatan. Ett riktigt trevligt rum med utsikt åt Gamla Kungsholmsbrogatan och egen ingång från farstun. De ha köpt en trevlig vitlackerad möbel, så där blir riktigt rart.

Till kvällen gick jag hem, och senare satt syster Inger här inne hos mig och pratade en stund. Doktorn är nu, som väl är, bättre. Hoppas att han snart blir riktigt bra. Ja, idag är det Nils, och jag skrev verkligen ett brev. Du milde ett sådant brev till löjtnanten. Ack, den som kunde se hans min, när han läser det ändå!

Idag på förmiddagen ha pappa, Naemi och jag varit på Feiths. Sen gingo de på matiné “Gertrud” på Dramaten, men jag gick hem, för att hålla vakt, medan syster är ute och luftar på sig. I eftermiddag är jag bjuden till Peterssons. Får se, om jag går. De andra äro där på middag.

Idag är det riktig höststämning. Gråtungt och regndigert. Efter lunchen gav jag mig i väg utåt Djurgården. Jag tyckte att min sinnesstämning fodrade lite lugn och ro, och på gatorna inne i staden är det ju ett buller och larm, tillräckligt att göra en halvtokig.

Imorse fann jag till min förvåning, att frukostbordet var dukat bara för mig. Jag frågade förstås Hanna efter orsaken, och fick höra, att doktorn blivit sjuk och skulle stanna i sängen. T.o.m. en sköterska har efterskickats. Jag var inne med posten och hälsade godmorgon. Får väl hoppas att sjukdomen inte blir långvarig.

Sedan satt jag härinne och övade mig i stenografi. Jag har nu börjat en kurs på Stenografibyrån. Och så gick jag ut så fort jag ätit lunch. Jag kände mig så dyster och tung till sinnes. Så där är det ibland. Allting ter sig så mörkt, så tomt och förfärligt. “Varför skall jag leva egentligen? Varför?? Vad tjänar det till?”

Jag går dag ut och dag in, utan att det ringaste, som skulle kunna förändra min tillvaro, händer. Vad skall nu denna stenografi tjäna till? Jag kanske får plats på ett kontor, får sitta där många, hemska, långa år, medan den levnadslust och livskraft, som jag kanske ibland känner, tvinar bort och förtorkar. Oh, vad levnaden är förtvivlat mörk ibland. Jag kände mig så bitter, så bitter ända in i själen.

Ack om jag åtminstone kunde slippa att tänka, att reflektera, att önska och längta efter saker, som jag nog aldrig får. Därute på Djurgården var det så vemodigt stilla och vackert. En sådan atmosfär av lugn och ro. Höstens alla färger, som annars prunka så livligt, syntes mig mera dämpade i den regndigra dagern. Lönnarna och björkarna skiftade i matt och blekt gult. Mörkt brunröda stodo bokarna och svagt rödgula voro lindarnas blad.

På gräsmattorna prasslade det bland de vissna löven, det susade så stilla i träden. Ack, kära träd, låt suset i ert vissnande lövverk bringa mina tankar till ro! Susa och viska hoppets och glädjens ord och trösta min lidande själ. Ack, stilla Västanvind, blås bort de tunga tankarna ur mitt sinne. Oh, Du kära Natur, hjälp mig att få ro! Och stilla, sakta susar det i trädkronorna, och tyst, mjukt faller gulnade blad.

Igår foro löjtnanten och jag mycket riktigt till Nysätra. Vi träffades på Stureplan klockan 9 förmiddag, tog så spårvagn till Ropsten, färja till Lidingö och kånkade där upp för trapporna i den ljusa förväntningen, att Foresta terasser, där löjtnanten ämnade få sig något till livs, skulle vara öppna. Vilket vi med förlängda näsor konstaterade att de ej voro. Så där stod löjtnanten med sin söndagsförmiddags hunger.

Jag tröstade honom emellertid med, att det fanns åtskilliga näringsställen bortigenom, och så gåvo vi oss iväg. Det var en alldeles ljuvlig dag. Hög, blå himmel och strålande sol över träddungarna, som skiftade i de underbaraste färger. ”Vet ni, att gå här nu med Er, är som att hålla Gudstjänst”, sade han. Mycket vackert och rart sagt. Vi pratade emellertid om Selma Lagerlöfs Gösta Berling, Karl XII, engelsk och fransk litteratur o.s.v. m.m. och snart voro vi framme vid det café vid Centralvägen där jag utsett såsom lämpligt att stilla hungern.

Jag för min del, deltog endast som åskådare i smörgås, ägg och kaffeorgierna. Sedan gingo vi direkt till Nysätra. Det är alldeles överdådigt hur vacker trädgården ännu är. Clematis vräker sig som aldrig förr, rosorna ha ännu vackra blommor, på en gräsmatta var det en rikedom av förtjusande ljuslila colchieum och astrarna prunkade i alla färger. Och många andra blommor dessutom. Vi gingo förstås omkring och tittade på alltihop och han tyckte, att det var ett förtjusande ställe. Till slut slog vi oss ner på var sin stol vid “Geischan” och satt där och gassade oss i solen en lång stund, pratande mest om bevekelsegrunder och villkor för lyckliga äktenskap, varunder jag fick höra, att han en gång varit förlovad i 4 månader. Nästan rekord!

Från Nysätra gingo vi till min förtjusande ”skogspromenad”. Hur bedårande vackert det var därinne. Vi satte oss på min ljuvliga “björkbänk”. Björkarnas löv skiftade i gult mot granarnas mörka grönska. Över den mossbeklädda marken dallrade solstrålarna i ljusa fläckar, och här och där lyste en lingonklase blodröd. Vi pratade och skämtade och bl.a. fiskade jag upp en bok med “Papier poudre” ur min väska och pudrade löjtnanten på det mest förtjusande sätt på kinderna. Det tog sig ut, må tro!

Sen hade jag ett fasligt besvär att få bort det. Så skulle vi hitta på ett fint namn åt skogen, och han döpte den till “Irrskogen”. Det låter riktigt romantiskt. Och sedan promenerade vi till caféet, där han lämnat kvar sin rock, och tog så spårvagn från Gasaccumulator. På Norrmalmstorg skildes vi, och han försäkrade att det varit så angenämnt. Ja, det var verkligen riktigt trevligt.

För övrigt ville han, att jag skulle skriva brev till honom på hans namnsdag, nu när han är ute på 10-dagars manöver. Men ett fint brev, skulle det vara, annars gjorde det detsamma. Och hur skulle jag kunna skriva ett “fint” brev till honom?

På lördag och söndag var det Barnens Dag. Lördag kväll hade det arrangerats en “Romersk fest” på Stadion, och Naemi och jag voro där. Det var verkligen ståtligt. Sedan en musikkår spelat, släcktes alla ljus, och in tågade ett tusental fackelbärare i vita dräkter och en massa hojtande, palmviftande barn. Så kom gladiatorer, soldater, teckenbärare, liktorer och Caesar själv och på slutet 500 danserskor i vita luftiga dräkter.

Fackelbärarna bildade en ring kring arenan och sedan dansade de vita varelserna därinne. Det var mycket vackert att se det lysande bandet av facklor, och hur strålkastarna sände olikfärgade ljus över de dansande. Sedan blev det ett enastående praktfullt fyrverkeri. Det smällde och sprakade, då pjäserna, som en eldkula flögo genom luften från tornen och upplöste sig i glindrande guldregn, mångfärgade stjärnor, solar o.s.v.

Så fick man se två brottare, ett grekiskt tempel, Vesuvius utbrott m.m. En sådan massa folk, som det sedan var i rörelse ute på gatorna, har jag sällan sett. Men Naemi och jag gingo direkt hem, var och en till sitt.

På söndag avreste doktorn, Ingeborg Herlitz och jag klockan 7.45 från Centralen för att fara till Sigtuna. Först var det en timmas tågresa till Märsta. Där väntade en bil, som på 25 minuter förde oss till målet för vår resa. Det var alldeles förtjusande att susa fram över vägarna i den vackra septembermorgonen genom en leende nejd, som nu ståtade i höstens alla härliga färger.

Vi åkte upp till Stadshotellet, där vi kvarlämnade diverse ulstrar o.d. Sedan gingo vi ut för att bese de gamla ruinerna. Först var det S:t Per. Som vi läste i en medhavd bok om Sigtuna, äro dessa ruiner lämningar efter kyrkor, som på samma gång fick tjänstgöra som fästningar med trånga skottgluggar etc.

Utanför alldeles bredvid låg en ladugård och hönsen krafsade omkring vid sidan av de gamla mäktiga murarna, som en gång genljudit av psalmsång och där rökelsen böljat i tunga moln. Nu slår ogräset rot i sprickorna i muren och på krönet av tornet växer ett litet träd.

Från S:t Per gingo vi till S:t Lars, som är beläget i en privat trädgård. Av denna kyrka återstår endast en mur. Ovanför ligger på klockbacken en gammal klockstapel, nu nyligen rödfärgad och tjärad. Härifrån har man en fin utsikt över den lilla vackra staden, som ligger så pittoreskt vid en vik av Mälaren. Den har nu endast omkring 600 invånare, men var dock en gång Sveriges mäktigaste stad. Och de små husen och de gamla ruinerna tycks nu ligga i stilla meditation över den flydda glanstiden.

Strax bortom det lilla, lustiga rådhuset från 1660-talet ligga S:t Olof och Klosterkyrkan. Den förstnämnda tyckte jag var den vackraste ruinen med vemodigt dyster stämning under det höga valvet och mellan de tjocka murarna. Klosterkyrkan är reparerad och användes nu, som vanlig kyrka. Det är ju den största av de gamla kyrkorna, men reparationen, i synnerhet invändigt, lämnar åtskilligt övrigt att önska med sitt fruktansvärt opassande målarkludd i blått och guld. Utanför finns en del, med tjärat tak skyddade, lämningar från klostermurarna, några ganska väl bevarade, med en vacker pelare i mitten.

Härifrån gingo vi en liten stig till Turisthotellet, som ligger på en höjd utanför staden, och så bar det iväg till Stadshotellet, där vi åto lunch. Sen spatserade vi lite på Storgatan och i omgivningen och klockan halv 4 bilade vi iväg. Ingeborg var bjuden med hem på middag, men gick strax efter.

På måndag var jag med i gymnastiken. I trappan stod löjtnanten då jag kom, och kom förstås fram och hälsade, och beklagade att han aldrig kom ut för att hälsa på mig på landet. Han hade varit så upptagen och en gång hade han ringt, men ej fått något svar. Jag sade, att jag kanske skulle fara ut någon dag och då kunde han ju följa med vilket han strålande förklarade skulle vara särdeles trevligt. Får se hur det blir till söndag.

Inflyttade till stan. Reste in igår, torsdag. Först gick jag och hämtade Naemi, och sedan gingo vi och hämtade min dräkt. Den är verkligen mycket chic. Kort vid kjol, kappa med hög krage, violett sidenfoder och trevligt skört. Den gör sig utmärkt.

Vi gingo sedan direkt till Sturebiografen för att se Barcklind. Efter diverse annat “moj” kom äntligen “Ministerpresidenten”, där han spelade huvudrollen. Stycket var urfånigt, men Barcklind var ju så pass skön, att det var uthärdligt.

Sen gingo vi och tittade på gymnastiken. Men vi pratade inte alls med några där, kom just som det hade börjat och gick innan det var slut. Satt på läktarn. Löjtnanten hälsade uppåt förstås, men blev nog ganska snopen, då vi gingo utan att prata något med honom. Vi hade stämt möte med Eric utanför “Kristallen” klockan 9, och sen gick vi på “Fenix”. Vem sitter väl där, när vi kommer “inledande” vid halv 10-tiden, om inte notarie Forsberg med två andra herrar. Hälsade och grinade förstås. Och pratade förstås om mig, så den av herrarna, som hade utsikt till vårt bord, tittade på mig och småskrattade flera gånger.

Dom gick snart, men när vi, jag för att ta vit vagn vid Nybroplan, senare kom gående Birger Jarlsgatan ner, mötte vi honom väl där. Idag har jag varit hos Naemi och dessutom sprungit en del ärenden. Bl.a. köpt ett par utsökt stiliga blå handskar för att komplettera dräkten, samt Elinor Glysis härliga bok, “Three weeks”, på originalspråket.

I eftermiddag har jag packat upp min koffert och ställt iordning alla saker, så nu ser det riktigt hemtrevligt ut här. Och så har jag så härliga blommor, rosor, violer, chrysantemum och godetia. Nu har jag den förtjusande utsikten över Riddarfjärden med glimrande ljus kring stränderna framför mig igen. En rent av magiskt vacker syn. Klockan slog nyss åtta i kyrktornet, och som doktorn kom hem för en stund sen, får jag väl snart gå in och ta itu med tidningen e.d.

Söndag morgon. Så underbart härligt i trädgården. Tänk, den 17 september och träden ha nästan inte ett gult löv. Och solen strålar och himlen är hög och septemberblå.

Jag gick nyss en runda i trädgården. Borta i clematis och rosengången är det alldeles bedårande. En sådan färgprakt, violett clematis, graciöst klängande på två bågar, gulröd tagetes i en lång tät bård omkring skär Godhea, röda, vita och blå astrar och mörkblå Delphinium. Doftande reseda, granna lejongap i olika färger och rosor, rosor, dejliga ljuvliga rosor med daggdropparna på bladen gnistrande som diamanter i solen. Oh, det är underbart. Jag kan knappt sitta stilla härinne, då jag tänker på hur härligt det är därute.

Under den gångna veckan har jag varit ganska mycket i stan. På måndag var jag ju inne och beställde dräkt. På fredag eftermiddag hade jag fått lov att fara in, ty Naemi, Eric och jag hade räknat ut, att vi skulle ha något riktigt roligt “kolifej”. Sedan de stängt klockan 8, Eric varit och klätt om sig, Naemi likaså och jag varit på posten med brev till Göteborg, möttes vi Klockan 9 utanför affären.

Eric hade då en annan herre med sig, en morbror, som dock inte var så gammal. Så rådslogo vi en stund på Stureplan, var kvällen lämpligast skulle tillbringas, och fattade sen ett enhälligt beslut, att fara till “Dansut”, så vi tog spårvagnen vid Nybroplan. Därute var riktigt trevligt.

Dansbanorna ligger nere vid sjön på Djurgården, och nu var där illuminerat med kulörta lyktor. Musiken var mycket bra, och det dröjde inte länge innan jag, förd av Erics starka arm, “onesteppade” på en av banorna. Sen drucko vi en kopp choklad och dansade igen. Jag dansade inte mindre än två “steppar“ med Naemi, och det gjorde då inget, för där var fullt med flickor, som dansade med varandra.

Klockan 11 var det oåterkalleligen slut, men som vi inte tyckte att kvällen ännu var tilländabragt, rådslogo vi igen, vilket hade till följd att vi en stund efter sutto behagligt nersjunkna i bekväma stolar kring ett bord i “Röda kaféet” på Hasselbacken med var sin sherry-cobbel framför oss. Där var mycket bra musik, fin, dämpad och vackra melodier, men själva lokalen tyckte jag inte om. Den skulle vara mycket mindre, med mjuk, röd, dämpad belysning och små förtroliga “krypin”. Då tror jag att det skulle bli en stämning där, som nu alls inte vill infinna sig i den stora lokalen med gul, gräll belysning. Vi hade emellertid trevligt nog och gick inte, förrän musiken slutade klockan halv 1.

Utanför tog herr N och Naemi bil, men Eric och jag gingo hela vägen hem. Vi gingo arm i arm förtroligt pratande, som syskon. På Kungsholmsbron fingo vi vänta en halv timma, medan några båtar passerade. Jag låg i stan på natten. Nu tycker jag mitt stora, eleganta rum i stan verkar så kallt med sina målade väggar, då jag jämför det med mitt lilla hemtrevliga krypin härute med sina “storblommiga.”

På lördag förmiddag var jag först hos Ekebergs och fick kaffe och sen hos sömmerskan. Efter en visit i Kristallaffären reste jag ut. På eftermiddagen var här en herr och fru Hesselgren, gamla patienter till doktorn. Hon var så rar, och talade så mycket om sin enda dotter, som dog för två år sedan. 19 år gammal. Tänk, en sådan sorg!!

De voro båda så förtjusta i doktorn och hans blommor och efter den ganska kalla promenaden i trädgården fingo vi härligt varmt té med mycket gott dopp. Och sen reste de in till stan igen och vi återgingo till vår läsning. Och idag är det ett så strålande, ljuvligt väder, men kallt.

Oh, ett sådant blåsväder. Visserligen västanvind, som är “bästanvind”, men ändå förfärlig. Barren dröser av tallen utanför mitt fönster, och det dånar och sjunger i trädkronorna. Och på sjön gå stora vågor med “vita gäss” och blommorna gunga fram och tillbaka i det starka luftdraget. Men annars är det en fin dag, soligt och vackert.

Igår satte jag upp fågelbon i ett par träd. Kerstin höll i stegen, medan jag klev upp och hamrade fast dem. Och sen var jag ute på vägen och “rejsade” undan en del småbuskar. Resten skall jag ta sen det är inte värt att ta för märkbart mycket på en gång. På eftermiddagen var Ingeborg Herlitz härute och tittade på trädgården. Och likt alla andra, föll hon förstås i hänryckning över den underbara clematisen. Hon for in med 8-båten, och sen satt jag och läste som vanligt hela kvällen. Hu, vad det blåser!

Fortfarande ljuvligt väder om dagarna. Igår hade doktorn bjudit mig och Rakel på turistfärd till Gripsholm. Jag åkte in till stan tidigt, och gick och hämtade Rakel, som förstås inte var färdig, utan dröjde, så vi kom ner till ”Mariefred” med andan i halsen i sista minuten, innan båten skulle gå klockan 10 på förmiddagen. Och när vi väl kommo ombord, höllo vi på att få gå iland igen. Så mycket folk var det.

På övre däck myllrade det av människor, och det rådde en förfärlig språkförbistring. Tjocka tyskar med ungar och fruar, magra engelska damer, skäggiga ryssar och punschfeta svenskar trängdes om varandra. Blott något enstaka vackert ansikte. Vi togo förskräckta till flykten och hamnade ner i aktersalongen.

Där sutto vi ju härligt bekvämt, men fingo ju inte se något av scenerierna kring stränderna. Förutom oss, fanns där endast en fru, som studerade någon broschyr om kriget, och två förälskade par. Och satt vi och läste “Home chat” som Rakel haft med sig, tills hungerns vilda kval grep oss och vi kravlade oss uppför trapporna och bökade oss igenom folkmassan däruppe till matsalen.

Eftersom det även här var fullt med folk, fick vi sitta vid samma bord, som en främmande herre, då vi intog vår middag (på doktorns bekostnad). Den främmande herrn, mörk, brunaktiga ögon, guldplomber, små mörka mustascher, gift, betraktade oss först intresserat och började så försöksvis “Die Damen wollen nach Gripsholm fahren”. Ja, det kunde vi ju inte neka till. “Sie sprechen deutsch, oder vieleicht englisch?” Nu ville vi förstås lysa med våra språkkunskaper, och snart utvecklade sig en livlig konversation, förd ömsom på svenska, tyska och engelska.

Då vi voro framme vid Mariefred, i vars omedelbara närhet slottet ligger, bad han att få göra sällskap även dit. Och som han föreföll vänlig, hygglig och städad, fick han det. Vi genomvandrade sålunda tillsamman det gamla vördnadsvärda slottet. Det var mycket intressant. Tavlor finns här ju i en förfärlig mängd, över 2 000, och nästan alla porträtt av forna kungar och ädlingar.

En del rumsinteriörer voro särdeles praktfulla, andra synnerligen enkla. I ett av tornen fanns en liten elegant teater från Gustaf III:s tid. Den hade fordom varit – slottskyrka. I ett annat torn fanns det mörka, hemska rum, där Erik XIV lär ha suttit fängslad.

Ja, det var förfärligt mycket att se och vi voro alldeles uttröttade, då vi gått igenom det hela. Sedan vi även tagit en titt på parken, begåvo vi oss till den stora staden Mariefred, där vi intogo ett synnerligen enkelt kaffe på ett ännu enklare kondis. På vårt bord tronade i ett glas “bondblommor”, vackra nog i och för sig själva, men här i en förfärlig färg-förbistring, och i taket dinglade en hänglampa i gamla stilen med förgyllda snirklar och krumelurer.

Jag fastnade förresten, med min höga hatt öglor i denna, så fort jag reste på mig. Utanför fönstret foro två helgdagspyntade Mariefredstärnor på cykel. Så fort vi druckit kaffet, gingo vi till båten, för att få någorlunda bättre plats än förut. Vi slogo oss ned på övre däck, och småningom började den kosmopolitiska blandningen att anlända och plantera ut sig överallt på bänkar och fällstolar. Jag fick två små söta ungar bredvid mig, och dessa roade jag sedan, med att visa barnhistorier ur “Home chat” och förklara dem.

För resten kunde vi nu njuta av Mälarens täcka skogbevuxna stränder och öar. Men fram på kvällen började det bli kallt, så vi gingo in i matsalen, där vi togo en kopp buljong att värma oss med, och där satt vi kvar till resans slut, samspråkande på svensk-tysk-engelska. En sådan härlig tavla utbredde sig då vi stodo på Munkbron. I väster dröjde ännu aftonrodnaden kvar, himlen välvde sig klar och dunkelblå, månen sände ett blekt skimmer över vattnet och ljusraderna på stränderna glittrade som stora juveler.

Vi gingo direkt till Gustav Adolfs torg, där jag sade “thank you very much for a pleasant company” och äntrade en Ropstensvagn. Och så reste jag direkt hit ut, och så var det roliga slut. Och jag hade äntligen fått se Gripsholm.

Jag fick hela 100 kronor från den käre, lille pappa i lördags. Och idag har jag varit inne för att beställa dräkt. Den skall sys av en fröken Persson och blir av mörkblå cheviot med lilasfärgat sidenfoder. Och går på över 100 kronor. I Kristallaffären träffade jag Erik Johansson, som jag nu inte sett på tre år. Han är sig precis lik, rödhårig, välväxt och skånsktalande, visande två härliga vita tandrader, då han skrattade.

Vi voro särdeles goda vänner förr och jag tror det sitter kvar. Någon dag i veckan skall jag väl gå ut och promenera med honom.

Idag har jag skrivit brev till lille Harry, och skickat honom litet pengar att köpa födelsedagspresent för. Han fyller ju 12 år pojken. Oh, vad tiden går! Egentligen skulle jag ju ha skrivit igår, men då var jag ute hos Ekebergs hela förmiddagen så jag hann inte. Heddy hade ringt och bjudit mig dit på frukost. Redan med 8-båten, på samma gång som doktorn, reste jag in till stan. När jag gick och väntade på spårvagn på Gustav Adolfs torg, kom Håkan Spak ramlande av en spårvagn, och sen tog vi samma vagn utåt Kungsholmen och pratade värre. Han beklagade sig över, att de för tillfället ingen jungfru hade, utan han fick skura, bära vatten o.d. Det tycker jag synd om! Han skulle av vid Serafen förstås.

Sen åkte jag till Ulvsunda, gick av på fel ställe förstås, men hittade omsider. Heddy på cykel och så bar det iväg till deras villa. Det var en bra lång väg. Väl framkomna undfägnades vi med frukost, som smakade härligt, och sen såg vi på trädgården och satt på verandan och sydde och drack kaffe.

Villan ligger mycket vackert vid en smal vik av Mälaren. Jag måste snart ge mig av igen, och åkte direkt hit ut. Notarien var ute på middag, och på eftermiddagen kom en ingenjör med fru samt en fröken Carlsson, ”Kolingens svärmor, fröken Carlsson”, som doktorn sedan kallade henne (inte så hon hörde det), hit för att se på alla blommorna. Notarien och jag följde med, som små snälla barn, då och då framstammande en oskyldig anmärkning.

När de äntligen gåvo sig av, följde vi dem en bit och sen gick vi hem och åt kväll och sen reste notarien genast, och jag läste Snoilsky’s “Italienska bilder” för doktorn. Dem är han alldeles vild i.

Idag har det varit ett så förtjusande, strålande väder. Och hur det prunkar i trädgården! Först och främst den magnifika, violetta klematisen, som täcker nästan hela köksverandaväggen. Och mellan fönstren på sydsidan blommar den så graciöst yppigt. Kring terassen drar krasse ett eldigt orangefärgat band, och murarna täckes av klängrosor och klematis i olika färger. Phlox och montbretia blommar där nedanför och de härliga, svala, vita anemonerna börja nu slå ut.

Mitt emot dem, på andra sidan vägen, drar mellanblå vackra penseer en bård kring hyacinter, cosmos, tobak och “konfektblommorna”. ( Jag har glömt, vad de heta). Här lysa även gamla hederliga ringblommor, och längst upp stå skära anemoner och de underbara, klargula Eutoria, som i skymningen lysa rent magiskt. Under krusbärsbuskarna på stam växa godhea delphinirum m.m. och längs hela kanten går den vackert gula tagetes som ett tjockt band.

Mitt emot prunka granna astrar, stora balamier, färgrika lejongap och många andra. Och längre ned komma alla de härliga rosorna, luktärterna och hebenstreitia, nykterinia, vaniljblommor m.fl. När jag kommer ner om morgnarna slå här de ljuvligaste ut sina härliga blommor, oh, det är så betagande vackert att se, hur daggen glittrar på dem och rosorna. Oh, hur härligt här är, när solen lyser över Nysätra.

Nu har jag också blivit bekant med lille Nils Ström och hans kandidat. Vi bekantade oss en dag nere på bryggan, och sen satt vi där en bra stund, troget hållande var sitt metspö och stirrande på var sitt flöte, som inte en enda gång angav ens aningen av ett napp. Och idag på förmiddagen har vi suttit där en lång stund och pratat och lekt med Nils lilla hund, Picolo, och två andra, en stor vacker ljusgul och en foxterrier, som är Daléns. Både kandidaten, som är medicinare, och Nils äro riktigt rara och trevliga. Nej, nu är klockan 10 minuter i 12 så jag får väl gå och lägga mig.

Igår på morgonen kom Naemi från Göteborg. Jag var inne på förmiddagen och fick då av henne en stilig regnhatt, som pappa köpt åt mig, då de voro i Köpenhamn. Tillsamman med Greta P. var jag sen ett slag på Strandvägen, och några ärenden. Bl.a. köpte jag i skobolaget ett par särdeles stiliga svarta kängor med långa skaft. 23 par snörhål.

33 kronor kostar dom, men genom fru Sjögren i Kristallaffären fick jag dom från 19.50, som skall betalas denna månaden. Oh, du milde. Jag skrev ett kort till pappa och frågade om jag kunde få hans utlovade hjälp till dräkt. Det får jag förstås av den snälle lille pappsen!

Idag har Rakel och jag gjort en trevlig utflykt igen. Till Ulriksdal. Jag reste in till stan vid 11-tiden och hämtade henne, så tog vi spårvagn till Stallmästaregården, och därifrån båt till Ulriksdal. Eftersom både Rakel och jag hade regnkappa och paraply klarnade det förstås upp och blev strålande väder frampå eftermiddagen.

Vi gingo från bryggan genom den vackra lindallén direkt till slottet. Här blevo vi, tillsamman med tre äldre turistande danskor och två herrar, visade omkring av en slottsvaktmästare fullt lika typisk och slätrakad, som alla andra sådana. Själva slottet är ju inte så ståtligt som Drottningholm, men verkade bra mycket hemtrevligare. Somliga rum voro alldeles förtjusande.

Vid vaktmästarens förklaringar utbrast danskorna enhälligt och konsekvent: “Ja” (med mycket öppet a förstås) och “meget smukt”. Ja, där fanns verkligen mycket “meget smukt”. Porslin, gamla skåp och möbler, sniderier och tavlor. I Karl XV:s, vars älsklingstillhåll ju Ulriksdal var, atelier stod hans sista, ofullbordade tavla på sitt staffli och där bredvid stod målarskrinet och hängde hans målarrock över en stol. Där fanns också flera riktigt vackra, av honom utförda tavlor samt ett förtjusande vackert porträtt av honom, som kronprins.

Bland andra tavlor i slottet märktes en del kungliga porträtt, den dystert storslagna tavlan, där kung Karl XII ligger skjuten utanför Fredrikshald. m.fl. Och så fanns där ett par kakelugnar och ett helt rum, vars väggar och tak voro av porslin från Delpht. Det fanns förresten mycket holländska föremål, saker, som Karl XV:s gemål, som var från Holland fört med sig.

Från slottet gingo vi till det gamla Ulriksdals värdshus, där jag, som var duktigt hungrig, åt frukost, och Rakel tog kaffe. Och sen gingo vi till båten och återvände hem, var och en till sitt. Doktorns gamla översköterska på Garnisonssjukhuset var på middag. Så fort vi druckit kaffe efter middagen, drog jag mig tillbaka upp på mitt rum, så att de skulle kunna prata i fred. Oh, du milde, en sån regndask det kom helt plötsligt! Himlen förmörkades fasligt, och det hällde ner, så det dånade i taket. Men nu har det redan givit med sig.

Ja, nu är sommaren oåterkalleligen slut. Den härliga ljuva sommaren. De sista dagarna har solen gjort försök att visa sig så mycket, som möjligt, men idag har hösten fått övermakten. Regnet strömmar ner från en jämnmulen himmel. Och alla de härliga blommorna, rosor, clematis, flox, astrar, anemoner, liljor och många, många andra sloka ömkligt i all sin färgprakt.

Idag skulle det komma middagsfrämmande för att se på trädgården i all dess prakt, men det kan väl inte bli något av nu. Oh, vad det ändå är sorgligt ensamt härute. Jag blir faktiskt slö. Kan sitta långa stunder på mitt rum och bara stirra. Har inte den ringaste lust för någonting, varken att promenera, handarbete, läsa eller stenografera.

Tänk om jag ändå kunde bli bekant med den nya studenten, som är Nils av Ströms informator. Nils av Ströms mor, som var enda dottern till Dietrichssons här bredvid, dog för en tid sedan i Davos. Föräldrarna voro då nere, och togo hennes kropp med sig hem och även lille Nils. Och han och hans informator ser jag nu alltsomoftast på bryggan.

Igår, då jag orkat mig ner till “dammen” för att fiska sjögräs, satt studenten på bryggan och tittade på mig en lång stund, och då jag sedan rodde ut ett tag, vinkade han med mössan. Om jag kunde bli bekant med honom ändå! Men hur!?

Rakel kom ut vid 12-tiden igår. Klockan 1 kom också doktorn, och då åto vi gemensam frukost. Solen var så vänlig att titta fram, när Rakel och jag sedan reste in till stan för att fara till Drottningholm. Det hade även helt plötsligt kommit över oss, att vi skulle gå på “Dramaten” på kvällen och se det berömda skådespelet “Envar”. Så jag ringde och beställde biljetter, innan vi gåvo oss iväg.

När vi skulle gå och hämta biljetterna, träffade vi alldeles utanför Gunnar Lindquist, en av de där ynglingarna, som jag hade sällskap med från Göteborg förra julen. Även Rakel kände honom, så vi stannade och pratade. Han är onekligen något “mallig”, men kanske det kommer sig av att han är så ung, 18-19 år kanske. När vi hade fått våra biljetter, följde han oss till Drottninggatan, där Rakel bor, och som han nödvändigtvis ville ha min adress och telefonnummer, fick han det. Undrar just om han ämnar ringa.

Klockan 4 reste vi med “Tessin” från Riddarholmen. Vägen inåt Mälaren är verkligen förtjusande med alla skogklädda holmar och öar. Som det var söndag, vimlade det av kanoter, motor och segelbåtar. Snart skymtade det vackra, vita slottet fram, och så fort vi lagt i land begåvo vi oss dit upp.

Inkomna på gården, måste vi förstås beundra den ståtliga parken och trädgården á la Versailles, som utbreder sig. Långa, snörräta alléer med statyer framskymtande här och där, och i mitten en stor öppen plan med välkrattade sandgångar, en stor vacker fontän och symmetriska blomsterrabatter.

Klockan 5 skulle det inre av slottet visas. Det var en ganska stor skara, som, ledda av en gammal typisk, slätrakad ciceron, vandrade genom de många salarna. På nedre botten var det drabantsalen, sovrum? kabinett, galleri etc., och i övre våningen festrum, matsalar o.s.v. Och överallt fullt av gamla dyrbara möbler, med vackra möbeltyger, förtjusande tavlor och kristallkronor, konstrika kakelugnar och takmålningar och färgrika, fina gobelänger.

Slottet är uppfört på 1660-talet, grundstenen lagd av någon drottning Hedvig Eleonora eller va’ de’ va’ gubben sade. De flesta målningarna äro utförda av hovmålaren Ehrenstrahl. Till slut hade vi då knogat igenom rummen, och efter en blixtturné genom en del av trädgården, återvände vi till båten och for tillbaka till staden, dit vi anlände vid 7-tiden.

Sedan vi “blaskat” oss om händerna och kammat till oss lite, bar det av till “Dramaten”. Vi hade köpt biljetter till andra radens fond, så vi såg ju utmärkt. Och som jag hade doktorns charmanta kikare med mig, kunde vi också iakttaga de Wahls,”Envars” minspel och ansiktsuttryck, då han utförde sin krävande roll. Det hela var verkligen storartat. Stycket, en gammal, gammal pjäs på meter och rim, framställer människans, “Envars”, kamp och ångest, då han skall dö. Hur han måste gå att stånda till svars för sin Gud, hur han ber och bönfaller sina vänner och släktingar, som städse voro vid hans sida i glädjens stunder, att nu gå med honom på den långa färden, varifrån ingen återvänder. Hur han strider och kämpar för att till slut endast få sina rikedomar med sig.

Men förgäves, han lämnas ensam i sin stora nöd. Och då han så ser tillbaka på sitt liv i sus och dus, börja ångerns kval att inställa sig. Då uppenbarar sig hans goda gärningar och försöker trösta honom och på hennes uppmaning frammanar han Tron, och slutligen ha “De goda gärningarna,” och “Tron” hjälpt honom att strida kampen till slut och så nedstiger han renad och frälsad utan fruktan i sin grav.

Anders de Wahl spelade som sagt alldeles överdådigt. Hur de olika sinnesrörelserna avspeglades i hans ögon och ansikte. Ångestsvetten pärlade och hela gestalten led och plågades av dödsfruktan. Och sedan, hur strålade ej blicken av hopp, då förlåtelsen vunnits. Även de övriga medspelande skötte sig mycket bra. Envars gamla moder, hans älskarinna och vänner, De goda gärningarna och Tron. Och Döden, ett hemskt benrangel, och den onde själv, luden, svansbeklädd och behornad med hästhov på ena foten, fruktansvärd att skåda, där han rasade över att ha gått miste om “Envars” själ. Och på Mammon, det personifierade guldet, som hånade ”Envar” i hans förtvivlan.

Även dekorationerna voro mycket bra. Himlen, med Gud Fader, Madonnan och änglar, såg ut som en vacker målning, så jag blev alldeles bestört, då Gud fader började tala och röra på sig. Men stycket var först och främst – Envar – Anders de Wahl. Vilken gudabenådad skådespelare!

I fredags kväll var det inte lite ovanligt heller. På torsdag middag talade doktorn plötsligt om för mig, att som han hört, att jag aldrig varit på Hasselbacken, tänkte han bjuda mig, tillsamman med notarien dit på supé en kväll, så att jag skulle få se, hur där ser ut, och hur bra mat dom har där.

Redan på fredag infriade han sitt löfte. Vi reste in till stan, och träffade notarien på Stureplan klockan 8 och sen bar det iväg till Hasselbacken. Där slogo vi oss ned på en caféveranda, jag med ett glas utmärkt sherry-cobbel och herrarna med punsch. Det var musik av Kungl. Svea eller något dylikt, och de spelade mycket bra, bl. a. Den vackra valsen “Destiny”. Som dagen varit synnerligen regnig och först mot kvällssidan klarnat upp, var det inte så värst mycket folk.

Största delen av de många borden på planerna och verandorna stodo tomma. Men den publik, som fanns där tycktes vara uteslutande trevlig. Många stiliga unga herrar. Doktorn hade själv talat vid självaste källarmästaren hr. Jakobsson, så det skulle bli riktigt extra fint. Uppe på den trevliga matsalsverandan fingo vi ett bord invid väggen med musikestraden mitt framför oss.

Av de kvarsittande dinerade märktes en del notabiliteter, såsom prins Wilhelm, greve Clarence v. Rosen, sjöministern Dan m.fl. Det var förstås notarien, som kände igen de flesta.

Supén var utsökt. Särskilt tryckt matsedel. Ett litet fint smörgåsbord, en härlig fiskfilé med kräftstjärtar, orre med sallad, melon och champagne. Det var alldeles förtjusande. Ute var det nu alldeles mörkt, men raderna av elektriska lampor glimmade, kulörta lyktor skymtade här och där mellan trädens grenar och långt borta blinkade ljusen på någon båt borta vid Skeppsbron. Och vi pratade och skålade, och musiken spelade glada melodier. Men ack, klockan kvart över 10 reste sig doktorn, och så var det oåterkalleligen slut.

Ja, kanske han har rätt i sin princip: “Man skall gå, när man har som roligast, då behåller man bästa minnet”.

Ute på Skärsätra var det alldeles kolmörkt, när vi sakta “trevade” oss hem. Trots stjärnorna. Nu sitter jag i båten vid vår lilla brygga och skriver. Klockan är 10 på söndag förmiddag, och jag tror jag har varit upp ända sedan 8. Det är mulet. Undrar om det skall klarna upp. Rakel och jag har gjort upp att fara till Drottningholm idag. På bryggan stå två karlar och metar, och en gammal kulla sitter på trappen, tankfullt stirrande ut över sjön i väntan på 10-båten. Hon ser så trevlig ut i sin vackra färggranna dräkt.

Nyss gick en stor amerikansk ångare in mot Värtahamnen. Det var första gången jag sett den amerikanska flaggan vaja från en båt. Det är verkligen en värdig symbol på frihet och självständighet, det stolta stjärnbaneret. ”The starsprangled banner”. Små böljor skvalpa bubblande mot strandmuren och det susar så stilla i säven. Det är en sådan atmosfär av stilla söndagsro.

På måndag förmiddag var jag på en liten avskedsplombering hos doktor Tor. På kvällen var Rut, Niels och jag på Vita Bandet i Slottsskogen. Sedan följde han med upp, och vi spelade och pratade lite. “De’ va’ värst va’ Niels skojade upp sig”, tyckte Rut sedan. Ja, han var verkligen litet livligare än eljest. Jag undrar hur förhållandet honom och mig emellan egentligen kommer att gestalta sig i framtiden.

Än har han aldrig sagt ett ord om, att han tycker om mig. Bara skrivit. Och jag har ju skrivit till honom, att jag inte alls kan älska honom. Och jag tror inte jag kommer att någonsin göra det. Gud vet, vad det egentligen blir av mig till slut.

Ja, på tisdag kväll reste jag. Pappa, Rut, Naemi, Hjalmar, fru Dahlén, Elin och Niels följde mig till tåget. Lille pappa hade köpt mig biljett till andra klass, så att jag skulle få det bekvämt. Strax bortom Alingsås, stod jag och tittade ut vid en stor station. Där promenerade en hel del beväringar fram och tillbaka. En av dem tittade skarpt på mig, då han gick förbi, och sade halvhögt med franskt uttal Judit Boudin. “God dag Erik Wessman”, sade jag, som då genast kände igen honom. Och han kom förstås fram till fönstret och vi började uppliva gamla minnen.

Då tåget satte sig i gång, gingo vi in i en tredje klass korridor, och stod där och pratade, ända tills Erik, till sin stora sorg, måste ta adjö i Skövde. Han ser verkligen ovanligt trevlig ut. Vi påminde varandra om en dag för längesedan, då Elsa Lj. och jag voro och hälsade på honom och Hugo i Alingsås. Det var så trevligt, vi blevo bjudna på middag hos dem, och sen rodde vi på ån mest hela dagen. På Eriks enträgna bön lovade jag att skriva till honom och skulle genast få svar förstås med roliga fotografier från beväringslivet o.s.v.

Vid 8-tiden på morgonen voro vi framme i Stockholm, och jag styrde genast kosan till Feiths där jag drack kaffe. Sen gick jag några ärenden och ringde upp några stycken. Av Anna-Lisa fick jag höra, ett hon redan samma förmiddag skulle resa hem, så jag följde henne till tåget. Och sen reste jag hit ut till Nysätra, för att börja den gamla vanliga enformiga trallen igen.

På söndag morgon kom Naemi. Trots den tidiga timmen var Rut och mötte henne. Men jag välkomnade henne förstås i nattlinnet. Vilket föranledde en oration om “lata vrak” o.d. Nå, så småningom kravlade vi oss upp, Lillan och jag, som hade legat längst. Mamma gick till kyrkan, och Rut ooh jag städade och ordnade med middagen. Pappa hade redan på fredag farit till Värmland för att hämta hem Harry. Det var riktigt roligt att gå och pyssla med allehanda husliga sysslor. Sådant kommer jag ju så helt och hållet bort från hos doktorn.

Den stackars Naemi hade en sådan tandvärk, att efter middagen skickade vi av henne till doktor Tor för att få tanden utdragen. Hon, som ej sett honom förut, blev förstås slagen med häpnad över hans skönhet. Ja, han är verkligen förtjusande.

På eftermiddagen kommo Hermine, Hilding och Bruno upp. Vi pratade, drucko kaffe o.s.v. Rätt som vi satt där, anlände väl pappa med Harry. Vi hade inte väntat dem förrän senare på kvällen. Det blev förstås stor välkomstscen med pojken våran, som var så frisk och kry, och har så stiliga ben, så vi kunde inte låta bli att beundra dem allihop.

Vårt främmande gick jämförelsevis tidigt, och nu var familjen Boudin samlad fulltalig, för första gången på över ett år. Naemi och pappa spelade de gamla kära bitarna. “Fest grufs” och “Bella polka“, och jag satt i en stol och kunde knappt hålla tillbaka tårarna av idel rörelse. Hem, finns det väl ett ord, som har djupare innebörd!? Och så vårt hem, så vackert och lyckligt. Alla de gamla kära möblerna och tavlorna, humorn och musiken. Och så föräldrarna och syskonen, alla så begåvade, friska och lyckliga! Oh, Gud, måtte inte olyckan få insteg i mitt kära, älskade hem!!

Pappa hade i Arvika köpt en gammal fin Möllenborgsluta från 1814. En sådan ton! Så mjuka, innerliga tongångar i den och en sådan vemodsmättad klang i moll! Oh, jag önskar den vore min! Tänk, ett sådant sällskap i ensamheten. Att vid den få sjunga ut sin längtan och sina sorgsna tankar! Pappa har erbjudit mig att få ta sånglektioner i vinter. Jag skall börja så fort vi flyttat in.

Oj, vad semestern skenar iväg! Idag är det lördag, och på tisdag äro de 14 dagarna slut! Här har varit ett fasligt festande. På tisdag voro vi, som sagt, på Palace. På onsdag var Rut och jag på förmiddagen på Bräutigams och på kvällen var pappa och jag på Lorensberg. Där satt Dahlén ensam och glodde med en flaska vatten, och kom förstås och slog sig ner hos oss. Så pappa och jag kunde inte alls skoja och leva så mycket, som jag hade tänkt. Det var mycket folk där, men ingen riktigt trevlig.

På torsdag förmiddag var jag hos lilla Tor för att få iordninggjord en av Richters gamla plomber. Lilla Tor böka’ bara emellan tänderna ett halvt kilo bomull och så återvände Rut och jag till Bräutigams igen, där vi inmundigade härlig vaniljglass. På kvällen voro vi med Hilding på Långedrags restaurant. Oh, hur härligt det var därute!

Solen höll just på att gå ner och kastade en glittrande strålflod över vattnet. Och småningom sjönk den allt lägre och försvann långt borta bakom bergen i djupröda, färgmättade moln. Och där sutto vi och drucko vermouth, Rut vilt ögonflirtande med en stilig herre, förstås. Hilding drack kaffe och punsch, och vi tog punschetiketten och författade följande därpå, sedan vi torkat den på kaffepannan:
“Farväl min vän, jag far ut på böljan blå. Musiken till dessa vemodiga ord ljuder nu genom caféet på Långedrag. Och vi lyssna med djup rörelse därtill. Judit, Rut och Hilding. Jag gråtande lutad mot Ruts axel och hon mot Hildings. Skål!!”

Sedan avskickades det hela till Bertil.

Vi satt och skojade upp oss riktigt därute, så när vi reste hem levde vi på spårvagnen, så några äldre fröknar vände sig indignerade om och betraktade oss med förebrående blickar. Bl.a. kom vi överens om att fara direkt upp till Slottsskogen och äta “varm korv med potatis på en liten tallrik med gaffel till”.

Men, oh ve! Vid Slottsskogen fanns ingen “Varm korv o.s.v.”. “Vi slinker in på Janssons, dom har öppet till 11”, tyckte Hilding. Och vi in och drack choklad och käkade kakor, som det allra värsta.

När vi gingo hem, slank Hilding in på ett café för att köpa cigaretter, och som gatan var alldeles folktom, tänkte Rut och jag att vi skulle skoja med honom ett tag. Så Rut placerade sig raklång i rännstenen mitt utanför cafédörren. En härlig syn! Hilding bleknade förstås av fasa, när han kom utspringande.

Och sen höll vi på att kikna av skratt allihop. På fredag eftermiddag skulle Hilding komma upp med en bok, och vem har han väl med sig, om inte Bruno! Han har permission från exercisen tills på söndag. De följde Rut och mig till fru Sandberg, som påta under min fot lite grand och sen tog 3 kronor för det!!

På kvällen skulle jag ut med Niels. Han kom och hämtade mig, och så gingo vi till cabaret “Vita råttan” på Valand. Det var inget vidare bra, ett par halvnakna spratteldansöser, Gunnar Boman, som levde som en tosing med sin luta. Ingeborg Corneliusson, som sjöng så där lagom bra, Elna Panduro, åja, och det, som jag tyckte var bäst, en step, tre svarta och en flicka, som steppade, så de höll på att ta ner hela estraden, som förresten var alldeles för liten. Efteråt bjöd Niels på supé på Lorensberg, kyckling, rödvin, glace med jordgubbar och madeira. Mycket gott.

Där var fullt med folk, många skådespelare från “Folkan”. Viktor Torén m.fl. Vid 12-tiden promenerade vi hem. Hela tiden pratade vi om fullt likgiltiga saker. Jag kan inte förstå, att jag alltid känner mig så tvungen i Niels sällskap. Han ville, att vi skulle fara ut och åka motorcykel på söndag, men idag har det regnat hela dagen, så det blir väl alldeles för vått.

På förmiddagen har jag varit hos lilla Tor igen. Han plomberade en tand, och påtade bomull i en annan och var förresten stilig, som aldrig det. Jag satt där hela tiden, stum som en fisk med ett otäckt gummibandage för munnen. På måndag skall han plombera den sista tanden. Hela lördag eftermiddag och kväll var jag hemma hos lilla mamma. Vi sutto i de bekväma röda stolarna i matsalen, och så pratade vi och sen lagade vi kväll och jag gjorde mig riktigt till och hjälpte Rut med disken.

Ja, i söndags kväll reste vi in från Gottskär. Pappa kom dit på lördagskvällen, och rätt som vi sen satt i fönstret till ytterrummet, fick vi höra ett motorbuller, och där kommer väl Sörvik farande! Han hade rest i alla möjliga krokar och krumelurer från Malevik, för att få träffa mig förstås.

Rut, han och jag promenerade till “Gatan”, och sen var pappa med oss på restauranten, där vi drucko té. När Sörvik sen skulle bege sig på hemvägen, var det så mörkt, så de vete fåglarna, om han klarade sig oskadd hem! På söndag förmiddag voro vi till Onsala gamla, fula kyrka. Efter predikan klevo vi ner i Gatenhjelmska gravkoret, där Gatenhjelm och hans maka vila i vackra marmorkistor.

Ja, Gatenhjelms historia vurmar pappa nu för, så den ha vi då fått höra mer än en gång dessa dagar. På kvällen reste vi in. Måndag förmiddag var Rut och jag ute och sprang lite förstås, och på kvällen voro vi och sågo “Gamla Heidelberg” på Slottsskogens friluftsteater. Det var riktigt bra. Käthie var förtjusande, och Karl Henrik skön som de’ värsta. Lillie Eriksson och Hugo Björne.

På tisdag eftermiddag var doktor John, sångaren här. Han var här på måndag med förresten. Han är nygift, dock gräsänkling för tillfället, så han tillbringar visst sin mesta lediga tid i pappas sällskap. Ganska trevlig förresten. På kvällen voro vi på Palace terass. Bl.a. sutto där Grebst och Sven Forsman. Vid anblicken av den senare, kunde jag knappt hålla mig för skratt för en viss hågkomsts skull. Oj,oj!

Idag har jag varit hos fru Sandberg “antiseptisk fotbehandling” på förmiddagen. Jag har ju gått och pinats en längre tid av en otäck åkomma under högra foten, och nu strök hon på någon syra, la’ på ett plåster och kommenderade mig dit på fredag igen. Hå, hå, ja, ja!

Gottskär – Jag reste från Nysätra vid sextiden på tisdag eftermiddag. Doktorn hade med sig en stor påse med härlig chokladkonfekt, och till middag var det and, för att riktigt fira avskedet.

Vid stationen voro Naemi, Fritz, Rakel, Karin Anna-Lisa, Elsa Lindquist, Volrat och Anders, så det var ju en hel hop. Av Karin fick jag en stor påse karameller, så nog hade jag reskost, alltid. Jag slog mig ner i en nästan tom rökkupé och därinne låg jag på en bänk nästan hela natten.

Mamma mötte vid stationen och hemkommen hälsade jag på moster Hanna, som reste samma dags förmiddag. Hemma ordnade mamma och jag med lite kläder, och jag lagade middag för första gången på länge. Klockan 5.12 reste vi hit ut till Gottskär. Hilding följde till stationen och gav mig en stor ask konfekt.

Här bo vi i två trevliga rum alldeles nere vid bryggan och restaurangen. Bryggan är så lustigt byggd på ett skeppsskrov i form av en båt också. Särdeles trevlig idé.

Resan hit var ganska besvärlig. Först ett varmt, otrevligt tåg till Kungsbacka, sedan knoga ner till en liten båt, och så en långsam färd genom den smala, flackstrandiga Kungsbackaån och tvärs över havsviken till Gottskär. Det är riktigt vackert här. Först och främst det härliga havet. Och så är det en liten, lummig plätt här vid själva Gottskär.

Igår förmiddag promenerade vi till “Gatan”, där Lars Gatenhjelm var född. Vi äta på restaurangen, frukost klockan halv 11, middag klockan 5 och kväll klockan 8. Igår eftermiddag badade vi vid 5-tiden. Oh, sådant härligt klart saltvatten och så fin badstrand. Rut och jag levde och plaskade omkring värre, så jag blev alldeles våt i håret, trots badmössan.

Rätt som vi satt här på eftermiddagen, ruskiga att skåda, jag med utslaget hår, för att det skulle torka, knackade det på dörren, och in sticker Kalle Gustavssons glada anlete. Stor uppståndelse förstås. Han och Linder ligga här ute mobiliserade, och de ha varit härnere och hälsat på. De kördes in i rummet bredvid förstås, medan Rut och jag snyggade upp oss. Sen satt vi och pratade i badhusparken en stund, och när vi ätit kvällsmat, följde vi dem ända ut till barackerna.

Vi satt uppe på en bergknalle och beundrade den härliga utsikten, med månen, som speglade sig i vattnet. När vi sen gick hem, var det förtjusande härligt väder. Rut och jag satt på en soffa utanför restauranten och hörde på hur “societeten” spelade därinne. “Societeten” består av fem, sex till utseendet inget vidare trevliga ungdomar, och en massa småbarn. Så vi tycka inte alls, det är någon förlust, att vi inte skrivit in oss där, för den korta tid, vi skola stanna.

En vecka sedan vid denna tiden. Då seglade vi för fulla segel långt ut på en fjärd bortom Vaxholm. Då var det en härlig dag, med strålande sol över glittrande böljor, med skämt och skratt och rolighet. Nu välver sig himlen regntung över Nysätra, och jag sitter här som vanligt i min ensamhet. Oh, vad den gångna veckan varit enformig och trist. Och ändå har den gått så förfärligt fort. Jag förstår rakt inte, vart tiden tar vägen. Och på tisdag reser jag till Göteborg. Måtte det bli roligt!

Idag komma Naemi, Rakel och Elsa Lindquist, som för närvarande gästar stan, hitut. Det är verkligen ovanligt med så mycket främmande. Men oh, vad det är roligt, när någon kommer och hälsar på mig här i enformigheten. Om bara vädret vill klarna upp. Får hoppas det bästa!

Nu på eftermiddagen är det omväxlande solsken och regn. Åskan mullrar t.o.m. bort över Sicklaön i söder. Flickorna ha kommit och farit. Vi pratade och skojade, drack kaffe och åt bär. Nu är det riktig bärtid. Jordgubbar finns kvar än, körsbär och krusbär börja, vinbär och hallon likaså. Jag äter värre om dagarna.

Till middag kom herr Marx von Wirtenburg, en herre, som även var på middag i vintras och som har en ovanligt röd hy. Tycks annars vara nog så trevlig. Eftersom jag ätit så mycket bär, och druckit så mycket kaffe (5 koppar) på förmiddagen, var jag inte alls hungrig.

Efterrätten, som vanligt jordgubbar, nästan äcklade mig. Nu är herrarna ute i trädgården, och jag har dragit mig tillbaka på mitt rum. Och sitter här och tänker, att det skulle vara betydligt trevligare, om det även hade varit någon ungdom på middag. Notarien t.ex. Ja, han är ju inte så ung precis, 30 år tror jag, men han är ungdomlig i alla fall, och vi komma riktigt bra överens. Men nu har han inte varit här på middag på länge.

Vad vore livet utan alla de små eller stora episoder, som då och då komma som ett härligt avbrott i ensamheten? Livet vore tråkigt! Och jag tackar alla goda gåvors givare för de härliga avbrotten, som förgyller upp vardaglighetens gråhet, och lämnar minnen som göra sinnet ljust och glatt. Ett sådant minne har jag nu fått efter den trevliga, roliga segelturen i lördags och söndags.

På lördag kväll gåvo vi oss av från Skärsätra centralbrygga i Ragnar Israelssons bussiga koster. En praktisk båt med bra utrymme och starka don. Det var Ragnhild och jag, Ragnar Israelsson samt två sjukgymnaster, herrar Algot Johansson och Delow.

Vinden var synnerligen dålig på lördagkvällen. Det gick “sakta men säkert” Och jag hade “plenty of time” att stifta bekantskap med herrarna. Ragnhild kokte kaffe på ett spritkök, och så drack vi det under skämt, skratt och “skorpkäk” m.m. Och sen rökte vi cigaretter och hade det ljuvligt. Men Pelle, som Ragnhild kallar sin bror, och som var skutans barske kapten, gav oss snart jobb.

“Nu får vi ro ett tag, pojkar” sa han, och så knogade vi en stund i tur och ordning med åran. Men det blevo vi snart trötta på, gjorde myteri mot kaptenen, och gav katten i åran. “Låt båten gå, hur sakta den vill, gör ingenting, nu vilar vi oss,” sa någon. Och rätt som det var befann jag mig ensam sittande, tätt bredvid Algot J. på backen, medan pratet från de andra hördes från aktern.

Men storseglet hade vi som en vägg bakom oss, och voro alldeles för oss själva. Jag kan inte beskriva, vilken härlig afton det var. Skymningen började falla, men ännu glödde aftonrodnaden i väster. Och sakta plaskade små böljor mot båten. Vi sutto och sågo rätt in i solnedgångens sken och talade om allt möjligt, som en ung man och kvinna kan finna på att tala om. Först helt likgiltiga saker, sedan allt mera personligt.

Hans arm hade funnit vägen runt min midja och hans ansikte var mycket nära mitt. Han strök undan en liten raknande lock vid mitt ena öra och såg mig frågande in i ögonen. Men jag vände ansiktet mot det bleknande skimret i väster, och lutade endast mitt huvud mot hans axel. De andra pratade och skrattade bakom seglet.

Vi samtalade sakta på engelska. Han har haft praktik i England 18 månader så han är ganska kunnig i språket. Och han sade förstås så mycket rart och vackert och jag svarade och kunde ibland inte låta bli att retas lite och gav honom små (kanske koketta) ögonkast, för att se vilken verkan det hade.

Men han bara log med sina vackra vita tänder och sade: ”Oh, such a little naughty girl”. Och så sade jag: “Oh, please look at that beautiful, beautiful red cloud just over the trees there far away”. Men han tittade på mig istället, och så sade han: “Now, you little girl” – och så böjde han upp mitt ansikte mot sitt och så….. så… kysste han mig på munnen. Tre gånger. Varligt och vackert. Han hade så mjuka varma läppar. Jag tyckte om det. Och sen sade vi inte mycket.

Sommarnattens sagolika stämning grep oss med all sin makt, vi voro två lyckliga människobarn, som njöto av all dess skönhet. Hans arm fattade mig så innerligt och hans läppar trycktes så mjukt mot min kind. Men de andra väsnades förfärligt bakom seglet. Och rätt som det var, voro vi indragna i deras livliga skämt och fingo tillsägelse, att snart skulle vi lägga iland.

I en liten, förtjusande vik seglade vi in och snart låg båten förtöjd och seglen voro beslagna och Ragnhild och jag dukade fram kvällsmaten. En massa smörgåsar och té placerades på ett par bräder, som lagts tvärs över “aktersalongen” och en ren handduk upphöjdes till rang, heder och värdighet av bordduk. Ett stearinljus i en butelj tjänstgjorde som kandelaber och kvällsvarden avåts under den gladaste stämning.

Herr Delow var förfärligt rolig. Sade tokigheter i ett kör, så vi höllo på att gå åt av skratt. Och vi andra gav honom knappast efter. Ragnar, den store kaptenen, var den tystaste av sällskapet. “Sån är han jämt” sa Ragnhild, “men han har livat ändå”. Och så förtärde vi våra smörgåsar utan att ta notis om diverse smärre flygfän, som lockats dit av ljuset, och sen lagt sig att dö på smörgåsarna.

“Stuvade mygglår är min förtjusning”, upplyste herr Delow. Efter maten klarade vi undan grejorna och satt sen och rökte och småpratade en bra stund. Varunder vi alla kommo riktigt bra underfund med varandra. “Nej, nu går vi allt till kojs”, tyckte kapten.

Nu skulle vi ligga allesamman inne i backen, med bäddarna tvärsöver. Vi voro fullt påklädda förstås, lossade bara på kläderna lite. Innerst vid masten placerades herr D. Sen kom Algot, så Ragnhild, jag och ytterst Ragnar. ”Usch, vad ni är orättvisa mot mig”, tyckte herr D., ”jag ska allt ställa till ett större kalas å inte bju någon av Er”.

Och sen blev det ett förfärligt skämt och skratt. Klockan var två, men ingen kunde sova. Den ena roliga historien avlöste den andra, och stämningen var synnerligen hög. Herr D beklagade sig förstås över sin plats. “Hörru kapten, skyll inte på mej om det är hål halvvägs genom masten i morgon, den klämmer in ryggmärgen om mig”. Och så ett fruktansvärt stånkande och mediterande över världens vedervärdigheter i allmänhet, och att ligga med en mast halvvägs in i ryggen, i synnerhet.

Jag låg alldeles utmärkt bra på höger sida med Ragnars blå sjömanskrage alldeles inpå mig. Han hade fått fatt i min vänstra hand, och låg och tryckte sina läppar mot mina fingrar. Det kändes faktiskt rogivande. Men fast det så småningom blev tyst inne i banken, kunde jag inte sova. Ragnar reste på sig och tände en cigarett. Och tittade på mig och hans magra ansikte såg så trevligt och vänligt ut, och jag log emot honom. Och så vände han sig emot mig och satte cigaretten mellan mina läppar, och sen tog han den själv. Och där låg vi och log mot varandra och rökte vartannat tag.

Och då cigaretten var slut, var jag ganska sömnig, och låg med halvslutna ögon och såg Ragnar ligga och titta på mig. Jag tror hans ögon voro mest fästade på min mun och plötsligt böjde han sig mot mig och han, den stränge allvarlige kaptenen, tryckte sina vackra, svala läppar mot mina. Oh, sommarnattens trolska makt är stor! Och vi är bara svaga mänskliga varelser. Och allt var så vackert och upphöjt. Så är naturen, och vad skola vi göra mot den?! En ung man, och en ung kvinna, två läppar som tryckas mot varandra. Det var så fritt från all lidelse och passion. Våra tankar voro lika, rena och svala, som våra läppar. Det var ju bara ett oskyldigt svärmeri, som föddes i sagonattens alltmer dunkla skymning.

Sen lågo vi stilla och jag slöt ögonen och försökte sova. Ragnar låg med sin kind mot min. Det var en sådan obeskrivlig känsla av ro och trygg vila. Och jag låg och tänkte på Algot, som nyss förut hade kysst mig och undrade, om jag gjorde mycket orätt. Oh nej, such is life!

Jag tror att de andra sovo en liten stund. Men själv låg jag och stirrade med vidöppna ögon på himlen, som välvde sig nattung över öppningen i backen. Och klockan 4 började det redan bli rörelse därinne. Nu var allt alldeles ljust, och böljorna, som förut skvalpat så sömnigt och sakta mot båten, började nu att dunka riktigt livligt.

Vi kravlade oss ut ur backen, och jag klev iland, för att ordna mina tillknycklade kläder. Min fläta, som Algot flätat åt mig på kvällen, stod åt alla väderstreck och jag hade ett fasligt schå, att få håret fint. Men det gick till slut. Och fin och putsad steg jag ombord, där de andra gingo och sågo ruggiga ut.

Herr D. kom just uppstickande ur backen, rufsig och derangerad förstås, och bad att damerna välvilligt måtte ursäkta hans av omständigheternas makt påkallade mindre tilltalande apparition o.s.v. Pratade och sade roligheter värre än någonsin.

Snart hade vi ordnat i backen, druckit kaffe och hissat seglen, och så bar det iväg. Nu var det härlig vind, och det gick så som herr D. uttryckte sig, att “en oljad blixt är ett inte mot det här”. Vid 6-tiden på morgonen passerade vi Vaxholm efter att ha sett den vackraste soluppgång. Hur förtjusande Stockholms skärgård är, med alla sina små skogklädda öar och lummiga stränder.

Den stränge kaptenen upphöjde mig till styrman, och jag kände mig fasligt viktig, där jag satt vid rodret och “föll av”, “höll upp i vind” eller vad kapten behagade befalla mig. “Titta på na bara, hon har redan förvärvat den typiska styrminen”, sa Ragnhild, “sån där ser Pelle också ut, när han sitter och styr, allvarsam och pliktuppfylld”.

“Så förtjusande”, läspade herr D. “Akta er väldigt noga”, tyckte jag, och höll kurs rakt på ett stort hus i Vaxholm. Långt bortom Vaxholm lade vi till i ett vackert sund med klart härligt vatten. Pojkarna gingo och badade, och Ragnhild och jag lagade frukost, ägg, smörgåsar och kaffe. För att akta våra vita kjolar, stökade vi i underkjolarna.

Sen åts det och diskades, och därefter lade herr D. sig på en stor sten invid strand, där han snart somnade och kapten slöade till nere på ena britsen i backen. Ragnhild lånade min baddräkt, och gav sig iväg på jakt efter ett bra badställe.

Så blev Algot och jag ensamma igen, och satt i aktern och pratade. Om våra hem, om oss själva och varandra. Vi blevo riktigt goda vänner och kommo överens om att det är härligt att leva och vara ung under ljuvliga sommardagar. Ragnhild dröjde länge, så jag gav mig iväg på spaning och fann henne snart liggande utsträckt i solen. Även jag tog mig ett svalkande bad, och sen gick vi alla ombord, och snart gungade båten på vågorna på återväg till Vaxholm.

Nu blåste det ståtligt, men vi hade motvind så vi måste kryssa förstås. Det gick härligt fort, och båten “låg” så ena relingen ibland var under vattnet. Pojkarna hade fullt schå med skoten. Rätt vad det var slog en våg in över båten, så att vi blevo alldeles nedstänkta. Vi måste skjuta luckan över öppningen ner till backen. Så ska’ de’ vare, när man skall segla.

Vi gingo in mot Vaxholm i långslag. Kapten satt säker och allvarsam vid rodret och hade även hand om bomskotet. Han seglar utmärkt. Vi passerade Vaxholm och fortsatte kryssningen efter att ha måst ta in två rev.

Vid holmen fredag lade vi till för att äta middag. Grejorna kånkades i land, och snart var middagen i full gång med fiskbullar, köttbullar etc. Kaffet var dock ganska miserabelt. Det är sannerligen inte så gott att koka kaffe i en kastrull, då man inte alls vet hur mycket man skall lägga pâ. Och kaffekornen simmade glatt omkring i glasen, som vi drucko ur. Men det var bara roligt. ”Nektar och Ambrosia”, tyckte herr D.

Sen diskades igen, under det Ragnar öste båten. Han gjorde därvid den upptäckten, att den måtte ha blivit läck. Men vi va inte ledsna för det. “Får väl ösa”. Värre var, att vinden mojnade av så småningom. När vi fått Krooks oljetankar i sikte, var det nästan ingen vind. Och nu gick det “långsamt men säkert” igen. Och alltsomoftast öste vi, väl 100-tals liter. Båten var alldeles säkert läck.

Jag började småningom bli matt, av brist på sömn och av ovanan att vara så länge på sjön, så jag gick till vila i backen. Där låg jag och halvsov bra länge, och alltemellanåt kom Algot in och öste och försökte att pigga upp mig. Jag hörde och talade, som i en dröm. Var alldeles fruktansvärt slö. Och då var det så ljuvligt att ligga stilla där nere, så jag t.o.m. föredrog det, framför att vara uppe och se på den härliga naturen och hur solen glittrade på vattnet.

Nu gick det förfärligt långsamt in mot Lidingön. Klockan hade blivit 9 och ännu hade vi en bra bit klar. Oavbrutet mötte och gick förbi, ångbåtar, så vi blevo riktigt leda på, att gunga i svallvågorna. Vid 10-tiden kryade jag på mig och gick upp. Även denna kväll var härlig med glödande färgspel i solnedgången.

Nu måste Algot ta åran, och så rodde han, och Ragnar skötte seglen. Jag satt på backen och pratade med dem, men Ragnhild och herr D. vistades på britsarna därnere. Klockan 11 voro vi vid Nysätra, och jag tog adjö av dom alla. “Vi se kanske varandra aldrig mer”, hade Algot sagt förut, “på tisdag reser jag tillbaka till England”.

Ja, så är livet, mötas och skiljas. Vi tackade varandra för en härlig färd. Och så gick jag iland på bryggan, som låg i den svarta skuggan av av träden på stranden, och såg båten glida ut. Farväl!

Sara. “Fruntimmersvecka”. Molndigert fortfarande. Ack!

Om kvällarna brukar det klarna upp lite ibland och bli riktigt härligt, men om förmiddagen är det alltid mulet. Vad kan det komma sig?

I söndags förmiddag kom notarien ut redan vid halv 2-tiden. Han fick tag i ett metspö, och så satte vi oss ner på kajen, och om en stund fick han upp en “murt” (uttalet retar jag honom förstås för, varpå han förklarade att de göteborgska “mött” sannerligen inte är vackrare).

Nå, på denna stackars mört, skulle han nu dra en gädda och satte igång med en väldig apparat med “glidögla”, en hiskeligt lång, vaxad rev och en krok, med en tung blybit på. På denna trädde han upp mörtepinnen. Och gick så fram och tillbaka på kajen och velade med den stackars mörten, följd av mina speglosor, att den där gäddan finne han allt vänta länge på. Och det fick han också, så till slut uppgav han det hela, och vi lågo sen i gräset och pratade, ända till doktorn kom med trebåten.

Med 4-båten kom Vincent Spak, som också var bjuden till middag, men honom hade jag knappt tid att hälsa på, ty jag hade fått lov att resa till stan och måste fara meddetsamma, från middan och alltihop för att hinna få biljett till Stadion, där Svenska Spelens avslutning skulle gå av stapeln.

Jag hade stämt möte med Rakel och Kerstin Dahl, och efter att ha stått i kö en stund, slapp vi in och slog oss ned. På banan kvarstod alla hindren från hästtävlingarna, som nyss förut gått av stapeln. Jag mötte en massa fint folk och stiliga officerare, som kom därifrån, då jag gick upp till Stadion.

Först var det prisutdelning. Oh, du milde, en sådan massa pris! Jag trodde det aldrig skulle ta slut. Och då hade ändå tre olika prisutdelningar försiggått förut, i allmän idrott, rodd och hästtävlingar! Göteborgarnas finaste seger nu var nog i fotboll.

Så fick några Göteborgssimmerskor, Rita Nilsson och Ulla Hjärne, pris. Den förra träffade vi sedan utanför Stadion och pratade ett slag. Efter utdelningen blev det sång av 4 000 sångare. Det var härligt förstås, men Rakel sade, att det hade varit mycket härligare och mer “Begerstrung” på lördag. Det flitiga festande på natten hade väl vållat att sångarna voro mer eller mindre “bakom”.

Efteråt promenerade vi på “stråken” en god stund och slank slutligen in på Törnblads, där vi förtärde té och smörgås under “Valse Pleurantes” ljuva toner. Och sen for jag hem vid 11-tiden. Och härute går livet sin synnerligen jämna gång. Upp klockan 9. Frukost, stenografi, broderi, promenad, bad, trädgård och klockan 4 försäkringarna och sen någon utflykt med doktorn eller så. Kväll klockan 9, läsning, i bädd klockan 11. Så gå nästan alla dagar.

(Här följer över en halv sida stenografi)

Nej, bevare mig, inte nog med att det är ett fasligt schå att skriva stenografi, det är 10 gånger värre, att läsa, vad man har skrivit sen.

Naemi kunde förstås inte få semester på samma gång, som jag. Och i alla fall tyckte hon, att hon ville inte resa från sin stenografi, för då skulle hon bli så långt efter. Så hon ämnar stanna i stan hela sin semester. Arma varelse!

Jag kommer antagligen att resa ned till Göteborg ändå. Ty i Värmland skulle det nog bli bra enformigt och det har jag gunås fått nog av. Igår var jag i stan och träffade då först Ragnhild. Vi gingo på Nordiskas terrass och drack sockerdricka. Däruppe är det verkligen en enastående utsikt. Och mycket trevligt anordnat.

Ragnhild har redan för längesedan frågat, om jag ville följa med henne, hennes bror och några till på en segeltur utåt skärgården någon söndag, och nu kom vi överens, att om det inte blir några alltför stora hinder i vägen, ska vi resa på lördag eftermiddag och stanna borta över natten. Om det nu blir något av och blir riktigt trevligt!

Sen var jag hos Heddy och drack kaffe. Hon ville nödvändigtvis, att jag skulle komma dit nästa söndag, men jag vet inte, om jag kan med att be att få fara bort två söndagar efter varandra nu, när jag så snart skall ha semester.

Molndigert. Oh, vad det är tråkigt med molndigra söndagar. Särskilt då man ämnar resa in till stan, för att vara med om Svenska Spelens avslutning. Hoppas det klarnar upp.

På torsdag voro doktorn och jag på Foresta terrass och åt kvällsmat. Det var alldeles ljuvligt däruppe. Just i solnedgången. Oh, en sådan vidsträckt utsikt. Och goda varor och trevligt anordnat och en ganska stilig herre att titta på. (Usch då!).

Sen promenerade vi till Bodal, där vi fortsatte med spårvagnen. Igår förmiddag gnodde jag värre med att göra fint i trädgården. Klippte bort vissna blommor och krattade alla gångarna. Sen var det skönt att få mig ett bad.

På eftermiddagen promenerade vi ända från Gåshaga över Ekholmsnäs till Skärsätra. Vägen mellan Gåshaga och Ekholmsnäs är alldeles förtjusande vacker. Härligare kan man knappt tänka sig. Promenaden tog en bra tid, och vi voro ganska trötta, när vi kommo fram. Och i natt har det störtregnat, så min fina krattning är nästan förstörd. Oförskämt! Ack, om det ville klarna upp ändå!

I måndags på förmiddagen kom mamma och Lillan från Grillby klockan 1. De hade förstås blivit halvt dödade av all mat. Redan klockan 12 reste de vidare till Norrköping, och jag följde dem till tåget. Och så reste jag ut till Nysätra igen, och ämnar nu inte fara in till stan på länge, då jag varit inne så mycket under den sista veckan.

Oh, vad tiden går fort! Fastän det egentligen är så långsamt härute. Idag är det så ljuvligt väder. Härligt solsken. Ja, i staden och vid Saltsjöbaden pågå “Svenska Spelens” tävlingar. Och jag sitter härute på Nysätra, och kan inte följa dem på annat sätt än genom att noga studera deras beskrivningar i tidningarna.

I Stockholms Dagblad står det mest och så är där så trevliga teckningar av Gunnar Widholm. Hittills ha svenskarna klarat sig bra, fastän norrmannen Stryken vann “Mälaren runt”, och dansken Dam 10 000-metersloppet.

Svenskarnas finaste man är nog Zander. Tänk, i förra veckan satte jag in 50 kronor på banken. Sthlms Handelsbank, motbok 62569. Det var dels 25 kronor som jag fick av den lille käre “pappis” till midsommar, dels 15 kronor som jag då även fick av doktorn och så 10 kronor av junilönen. Hoppas jag kan spara ihop riktigt mycket i sommar och i höst. Och nu har jag mina eleganta broderade byxor färdiga och har tagit itu med ett linne. Mycket sött mönster ur “Weldows”.

Idag är det också strålande ljuvligt väder. Anna-Lisa kom hitut vid halv 10-tiden. Vi satt ute i trädgården och pratade och njöt av det härliga vädret. Så åt vi frukost och promenerade ett tag utåt Brevik, där vi vandrade på en skogsstig, högljutt sjungande om “den blomsterprydda gondolen, som med en blomsterkransad mö belyst av stjärnornas milda glans, gled fram under ett gallerfönster i Älvsborgs fästning: “Du haver mördat ett barn för mig, men ja har ändå förlåtit dig”. ”Hurra han ropar min sångarvän, nu känner jag din röst igen” , m.fl. uppbyggliga och sorgliga sånger.

När vi kom hem, var doktorn hemkommen, så jag gick igenom de från gårdagen överblivna försäkringarna med honom. Det tog inte lång tid, och sen tog Anna-Lisa och jag oss ett härligt bad. Anna-Lisa hade kamera med sig, så vi tog ett par plåtar. Till middag igår voro trädgårdsdirektörerna Pihl och Bovin. Efterrätten var härlig.

Ja, på torsdag illregnade det förstås hela dagen, så det var alldeles ogörligt att gå på någon dans. Mamma och Lillan reste på eftermiddagen till Grillby, och den stackars Rut, som stannade över torsdag bara för dansens skull, fick sitta hos Naemi och titta hela kvällen.

Doktorn reste till stan på eftermiddagen, så jag var alldeles ensam härute. Lade mig tidigt, men kunde inte somna, utan tog mig till slut en cigarett. Och sen somnade jag. På fredag förmiddag reste Rut, och jag var in till stan och följde henne. Innan hon for, tog jag med henne ut till Kungsholmen och presenterade henne för Heddy och doktorn. Båda tyckte, att vi voro mycket lika.

När hon rest, var jag med Anna-Lisa hos Feiths på Strandvägen. Och sen voro vi och skaffade biljetter till svenska Spelens öppnande på lördag. Titt och tätt kom det en regnskur, och vi gick förstås och bönföll vädrets makter att få vackert väder till morgondagen. Jag hade fått lov hela lördag, för att fara in och se på spelen.

Idag lördag blev det verkligen vackert väder. härligt, strålande. Solen lyste över stadion med all dess flaggor och fullsatta bänkar. Det hela var mycket högtidligt. Defileringen av gymnaster, idrottsmän och skeppsgossar, med musik i täten. Sen talade general Balck framför kungliga logen, där konungen, kronprinsen, prins Eugen och prins Wilhelm infunnit sig. Och så var det sång. “Hör oss, Svea”. Härligt.

Efter det defileringen var över, blev det gymnastikuppvisning av omkring 250 gymnaster ledda av kapten Winroth. De fristående rörelserna och marscherna voro alldeles utmärkt fina och jämna. bland gymnasterna kände jag igen Arvid Ahnfelt och Algot Hulthén. När gymnasterna tågat ut, blev det idrottsövningar av alla slag. Först 1500, vilken vanns av Zander, stockholmare, som sprang mycket fint. Så var det längdhopp vari också svenskarna utmärkte sig med första man, Åberg från Norrköping, som hoppade 6 meter och 93 centimeter i ett skutt. Det är ju alldeles onaturligt.

För övrigt hade de flesta av hopparna mycket vackra ben. Särskilt O. Rustad, Norge, hade så stiliga, så Anna-Lisa och jag satt och kikade på dem allt som oftast. så var det spjutkastning, 100 – och 200 meters löpningar m.m.

I spjutkastning satte en ung student från Uppsala, Y. Häckner nytt svenskt rekord, kastade 106, 61, eller vad det var. Så nu är den stilige Eric Lemming, brädad. Han var förresten med och bar fanan framför de svenska idrottsmännen i defileringen och är verkligen mycket ståtlig.

Efter allt idrottande bjöd fru Carlsson, som Anna-Lisa bor hos, och som var med, på kaffe därhemma och Fritte, Eric, Anna-Lisa och jag levde och skojade värre. Senare infann sig också farbror B., och han och Anna-Lisa följde mig till spårvagnen.

En så vacker afton det är. ljumt i luften, lugnt och stilla. Den lille koltrasten, som brukar sitta i en talltopp utanför mitt fönster och prata om kvällarna, sitter där även nu och mediterar med sina klara toner. De laxfärgade kastanjeblommorna hålla på att slå ut. Och doften från jasminer känns ljuvligt tung och sövande.

Doktorn har gått ner i trädgården som vanligt. Vi ha just nyss slutat försäkringarna. Det skulle vara alldeles lugnt och tyst, om inte “Johansson med näsan” (finnig, stor, blåröd) jämte en medhjälpare förde ett så fasligt liv med vedsågning nere vid vedbon. Den överröstar totalt min lilla vän koltrasten emellanåt.

Igår förmiddag reste jag in till stan som vanligt och så voro vi på Feiths på Hornsgatan och drack kaffe. Där är nästan trevligare än på de andra Feiths. Sen åkte vi i Katarinahissen och såg på utsikten, och därefter måste jag ge mig iväg ut.

Idag på förmiddagen ha vi varit och badat på Gåshaga strandbad, och det ginge väl an, om inte vattnet vore så illa smörjigt. Efter badet drucko vi kaffe vid serveringen därute, och det smakade skönt. När jag kom hem, började jag på med att klippa syrenerna och knogade i mitt anletes svett en timmas tid. Resten får jag väl göra sen.

Imorgon eftermiddag reser mamma och Lillan till Grillby. När de sedan reser hit igen för att fortsätta till Norrköping, skall jag fara in och ta ordentligt adjö av dem. Rut reser till Göteborg på fredag förmiddag. Och på torsdag kväll skall vi försöka få ihop ett kotteri och gå på Skärsätra dansbana. Hoppas det lyckas och att vädret blir nådigt.

De’ slänger i väg. På lördag förmiddag voro “dom” härute och tyckte förstås, att det var härligt. Vi åto frukost och sutto sen hela tiden på verandan och pratade, för det regnade så obehagligt. De reste vid 4-tiden på spårvagn in till stan, och jag återvände till försäkringarna.

På söndag hade vi tänkt att fara till Gripsholm, men så störtregnade det på morgonen, så vi totalt miste lusten. Mamma och jag voro i Engelbrektskyrkan på förmiddagen och sen va’ vi på Nordiska museet. Därifrån knogade vi iväg till Feiths och drack kaffe, och på kvällen var vi på Djurgårdsteatern och såg ”Frökens man”, som var riktigt skojig. Dom spelade verkligen mycket bra. När vi gick därifrån, störtade regnet ned, så vi var våta, som tuppar, då vi kom till hotellet.

Det slutade så sent, så jag hann inte med sista vagnen ut, utan jag fick ligga bredvid Rut. Sov hemskt illa förstås. Idag ha vi varit hos Anna och Stina. De andra skulle stanna kvar till middag. Jag kom alldeles nyss hem därifrån. Här väntade mig ett brev från Niels, vari han säger, att han funderar på att komma upp till Stockholm under Svenska spelen. Det skulle verkligen vara ganska intressant.

I förrgår, på tisdag således, kommo mamma, Rut och Lillan. Jag fick fara på kvällen och möta dem, och hade med mig en bukett härliga vita och lilafärgade syrener. Det var förfärligt roligt att se dem. Rut har ju växt kolossalt, och Lillan är lika söt som någonsin. De bo på Hotell Auditorium i ett mycket trevligt rum.

På onsdag förmiddag var jag med dem på Nordiska Kompaniet, och sen var vi och såg vaktparaden. Det var mycket varmt, så vi gick in i Blanches servering för att få litet förfriskningar. Där spelade Amerikanska negerkapellet, och den, som slår på trumma, lever som en tokig precis.

Lillan var förstås överförtjust över hans krumelurer, så idag, då mamma frågade henne, var de skulle göra av henne, då mamma går på ett möte och Rut på teatern imorgon kväll, svarade hon helt nonchalant. Jag går väl till Blanchs!” De’ ä’ anlag!

Idag har jag också varit inne, och då ha vi skalat omkring överallt på Skansen. Lillan placerade vi i en av de stora gungorna, medan vi andra gingo och tittade på alla stugorna och djuren. Jag blev förresten fasligt matt efter allt springet i värmen, så jag har känt mig rysligt “bakom” i eftermiddag, haft ont i huvudet otäckt.

Trots detta har jag först knogat med försäkringarna, som då inte var så många, och sen suttit och sytt på mina eleganta byxor.

Idag har jag badat sjöbad för första gången i år. Badsumpen är inte nedhissad än, utan jag klädde av mig på mitt rum och gick med morgonrocken över baddräkten och klev i ner vid kajen. Det var skönt, fast vattnet här onekligen är något helt annat, än de härliga, klara, salta böljorna vid västkusten.

Idag ha vi också ätit på verandan för första gången. Det är verkligen förtjusande att sitta där ute, kringvärvd av ljuvliga blomsterdofter. Solen lyser på gräsmattorna och spelar in genom trädens lövverk. Och genom “gluggen” mellan träden ser man någon segelbåt med vackra, vita segel, då och då glida förbi.

Usch, idag var det 344 försäkringar, så jag har haft ett fasligt jobb här på eftermiddagen. Nyss kom en häradshövding V. Menzer för att hälsa på doktorn, så jag smet in till mig. Nu har jag så härliga blommor härinne, doftande kaprifolier, primulor av den sprödaste skära färg i en kristallurna och en stor vit syrenklase bredvid en av den mörka, trolska syrenen “Carmen”.

Nu sitter jag Klockan 10 på förmiddagen nere vid sjön och skriver och solen gassar så ljuvligt, böljorna skvalpa och det doftar av tusende härliga dofter. Oh, vad det är roligt att leva, när det är så här härligt väder. Idag skall jag kanske träffa Anna-Lisa, om jag ej får tag i henne, får väl Rakel och jag hitta på något livat. Vi ä’ så pigga bägge två, så det är inte nån konst. Vi dra oss inte för att gå på Strands, Operaterassen, Blanches eller Gröna lunds Tivoli ensamma. Näädå.

Jag fick inte tag i Anna Lisa, utan ringde till Rakel och for sen in till stan. Vi tänkte att vi skulle ge oss iväg till Ulriksdal så vi tog spårvagn ut till Stallmästargården. På bryggan var hemskt mycket folk, och när båten äntligen kom, fick vi ingen plats. Då blev vi arga, och gav katten i Ulriksdal och promenerade utåt Haga i stället. Det var ju ett alldeles ljuvligt väder, och därute på Haga var det “fullt hus”.

I varenda buske hade en mer eller mindre talrik familj slagit sig ner med matsäckskorgar, hängmattor o.d., och där låg den äkta familjefadern i skjortärmarna och strumplästen makligt utsträckt omsprungen av en talrik barnskara.

På ett ställe vilade en ung flicka i gröngräset med kjolarna uppflugna över knäna. Men, som jag sade till Rakel, det gör inget “ty hon har onekligen stiliga ben, det kan inte hjälpas”. Varpå jag rodnande vände mig bort, ty alldeles bredvid låg en familjefader, som vi ej lagt märke till, och som naturligtvis hört, vad jag sade och skrattade mig mitt i ansiktet.

Här och var lockade ett karamell eller glasstånd, och luften genljöd av skrällande positivlåt, fiolmusik och sång från dels Frälsningsarmén, dels Svenska Fr. som hade friluftsmöten. När vi strövat omkring en stund, knogade vi iväg upp till “Mor på höjden” varest vi inmundigade kaffe och sockerdricka. Kaffet serverades ur små, förtjusande söta kopparkittlar. Och Rakel satt och skrattade åt mig för att jag ondgjorde mig över, att jag inte fick saffransbröd, som jag såg serverades vid de andra borden. Det är förresten riktigt hemtrevligt hos “Mor på höjden”.

När vi återkommit till staden, vilade vi oss en stund uppe hos Rakel och sen följde hon mig till Strandvägen, varifrån jag tog båt hem. Rätt som jag satt här på kvällen och masserade konjak och ricinolja i huvet, kom Elise upp med ett fat ljuvlig glass med maränger. Det var av efterrätten till middagen. Väldigt hyggligt.

Klockan 9 reste Naemi till Ljusterön, till Petterssons. Jag låg och läste en fånig 25-öresbok en stund, gick sen upp och gav mig i väg ut på jakt efter ett lämpligt kafé att inta mitt morgonkaffe. Feith’s -stängt. Likaså alla konditorier. Jag var hungrig som det värsta, och slank till slut in på ett tredje klassens kafé, ”Kronan”, på gamla Gamla Kungsholmsbrogatan.

I sällskap med diverse ölpimplande, mer eller mindre “tjalliga” manliga individer, njöt jag där av smörgås och kaffe. Sen gick jag och hämtade Rakel, och så tog vi spårvagn ut till Skärsätra. Först tittade vi på trädgården. Sen promenerade vi skogsvägen till Brevik, och det var mycket skönt, fast ganska varmt och förbankat mycket mygg.

Hem från Brevik tog vi spårvagn, och satt där hela tiden och talade engelska, så folk titta’ värre. Anlända till Skärsätra slank vi in på “Godthem” och satte i oss åtskilligt med kaffe, wienerbröd, gotter och bakelser. Sen var vi väldigt slöa och gick hem och låg, Rakel på soffan och jag i sängen och mojade oss ljuvligt dästa i tre timmars tid. Då gick vi upp, ordnade våra derangerade toiletter lite, och begav oss ut till dansbanan.

Men där var en sådan hiskelig “blandning”, så vi gick inte in, utan stod bara och hörde på musiken en stund. Därefter gav vi oss ut på spaning efter ett café, där man kunde få smörgåsar, och fann ett sådant strax bortom Centralvägen. Oh, vad det smakade gott med té och smörgåsar! Och sen spatserade vi till Gas accumulator, varest Rakel tog spårvagn till stan och jag promenerade hem efter att ha tillbragt en särdeles angenäm dag i varandras sällskap.

Midsommarafton. Oh, ett sådant förtjusande väder det har varit idag på förmiddagen. Jag steg upp redan klockan 8, och så fort jag ätit tvättade jag håret, det måste jag göra nu en gång i veckan, ty jag håller ju på att behandla det med konjak och ricinolja.

Sen gick jag med dinglande hårtestar och krattade hela trädgården. Och solen sken och strålade och fåglarna jublade, i högan sky, och det var en ljuvelig vällukt från alla dejeliga blommor och blader. Men ack, för en stund sen drogo mörka moln upp i öster, åskan började mullra, och nu regnar det. Men jag tror och hoppas alldeles säkert, att det bara är en hastigt övergående åskby.

Tänk, mamma, Rut och Lillan, som skulle komma till Stockholm ikväll, och nu komma de ej förrän efter midsommar! Och jag, som fått lov härför ikväll och båda midsommardagarna. Och Naemi skall resa till Ljusterö och Anna-Lisa, som också kommit till stan, skall även resa bort. Så nu står mitt hopp till Rakel. Annars vet jag sannerligen inte, vad jag skall ta mig till.

Jungfrurna ha fått lov imorgon, så doktorn skall äta i stan, och på söndag skall han ha ut någon gammal dam. Jo, det här artar sig bra för en trevlig midsommar. På eftermiddagen reste jag in till stan, för att med tillhjälp av Naemi sy en vit jacka. Så det blev väl vår midsommaraftonsfröjd, att knoga med den. Ack så skönt, regnet har redan upphört, fåglarna börjar leva värre igen, och solen tittar fram.

Dom “förbankade” försäkringarna drog ut på tiden, så jag kom inte in till stan förrän klockan 4.

Hos Naemi satt Rakel och skulle låtsas öva sig i stenografi. Naemi och jag tog genast itu med jackan, och som Naemi är mycket händig och praktisk, blev den riktigt bra. Med blårandigt siden till krage och uppslag. Vi hade inte slutat förrän klockan 12. Då hade Rakel gått, och vi satt och “la stjärnor” en stund och sen stannade jag kvar hos Naemi över natten.

Oh, Du milde! Ett sådant väder!!! Ja, det är verkligen horribelt. Imorse vaknade jag klockan 7 och hörde hur regnet smattrade mot plåttaket tätt över mig. Klockan 9 gick jag upp, och nu är klockan 10, och det regnar lika hopplöst. Är alldeles övermulet och totalt vindstilla. Oh!!!

Men jag är glad ändå. Ty, till fredag komma mamma, Rut och Lillan hit. Oh, vad det skall bli roligt!! Bara vädret blir bra till dess. Det är ju midsommar då. I söndags var Naemi och fröken E härute på förmiddagen. Fröken E. var ju alldeles överväldigad, och tyckte, att här var fullkomligt bedårande. (Oj, vad det häller ner.)

Notarien var som vanligt ute till middag. Igår hade doktorn middag för två av sina studentkamrater, och jag hade bett att få fara till stan, så jag gav mig iväg just som gubbarna kom. I stan var jag med Naemi och Rakel ute och åt sen kväll med dem. Nu har jag börjat behandla mitt hår med cognac och ricinolja. Det är smaskigt, men jag är alldeles tvungen att göra något för håret, som formligen “dröst” av mig. Hoppas att detta hjälper.

Mitt i juni och regn och rusk och kallt och otrevligt väder. Och, blir det då aldrig sommar! Nu har jag gnott med min stenografi, som vanligt, en timme varje morgon.

Nu har Naemi och jag varit i Grillby under pingst. Vi reste klockan 5 pingstafton och Naemi for hem igår kväll, och jag idag på förmiddagen.

Tant och farbror voro som vanligt vänliga och snälla övermåttan. Vi anlände just som skolfesten pågick och hälsades med allmänt jubel, för vi skulle nu sköta den musikaliska delen därav. Nåväl, Naemi spelade piano och jag sjöng och fick rungande applåder. Det var en fröken, Edith Eriksson, från Stockholm där också och hon läste upp ett par Frödingsbitar. Hon tycktes vara en intressant flicka. Naemi, hon och jag lågo i samma rum och pratade förstås väldeligen om kvällarna.

Så var det också en brorsdotter till farbror, fröken Ragnhild Långström, lärarinna från Alby. Vi spelade, promenerade litet och – åt. Och drack kaffe och diskuterade politik o.s.v. Sista eftermiddagen hade vi fått dille att spå.

Fröken Eriksson och jag tittade i händerna och tantspådde i kaffe alldeles utmärkt. Och så band vi önskekransar, och min blev hel 4 gånger i rad. Och jag vet nog vad jag önskade. Och jag minns allt vad jag drömde första natten, efter att ha räknat fönsterrutorna. Och vad tant såg i min kaffesump. Det stämde alldeles alltsamman. Ack, om det ville slå in ändå!

Idag är det jämt ett år sen jag kom hit. Den 8 juni 1915 landsteg jag för första gången på Nysätra brygga. Ja, tänk vad tiden går ändå fast det är så långsamt.

Idag är det betydligt vackrare väder än förut, fast ändå inte riktigt klart. I söndags var notarien här på middag. Det blir under sommaren en av de vanligaste omväxlingarna, att han kommer hit på middag på söndagarna. Igår blev jag dock något förvånad, då doktorn erbjöd sig att en gång i veckan bekosta min resa till och från stan.

På tisdag var “Svenska Flaggans dag”. Doktorn skulle till stan på eftermiddagen så jag fick också lov att fara in. På förmiddagen regnade det men på eftermiddagen kom solen fram. Det var stora festligheter i stan, först på middagen i Stadion, sen på Skansen på kvällen.

Först träffade jag Rakel Kilman och hennes föräldrar. Rakel har fått plats på järnvägen här och de äro nu på språng efter rum. Hon är förresten alldeles översiggiven, bara gråter, så ledsamt tycker hon det hela är. Det är så synd om fru Kilman, tycker jag, som ju blir alldeles förtvivlad för Rakels skull. På kvällen var Naemi och jag på Skansen. Där var tal, musik och sång m.m. dock inget vidare roligt, fast hiskeligt med folk. På natten låg jag bredvid Naemi på en stenhård madrass och dito kudde, så jag sov inte mer än en och en halv timme.

Jag undrar verkligen om jag kommer att härda ut här i ensamheten hela sommaren, utan att bli konstig på något vis. Man kan ju tänka sig min tillvaro: gå här dag ut och dag in utan att se eller tala vid en människa mer än jungfrurna och doktorn. Och gå ensam, alltid ensam, utåt Brevik eller så för att promenera. Oh, vad jag hatar ensamheten nu.

Sannerligen, inte ens i själva paradiset ville jag vara ensam. Och doktorn tycks inte tycka om, att jag reser till stan. Ensam, ensam är jag. Oh, Gud, hur gränslöst tråkigt jag har.

Jag vet, att jag borde vara tacksam, för att jag får vara frisk och för naturen och för att jag har allt vad jag behöver. Ja – jag är tacksam för det. Men när jag tänker på hur jag går här ensam och overksam under den bästa tiden av min ungdom, fylls jag ändå med bitterhet.

Hur länge skall detta vara? Vad tjänar det till? Hur skall jag göra? Jag blir så förslöad, så tyst, att människor nog anse mig tråkig. Och “tråkiga” människor är det värsta, som finns. Oh, att jag kunde se någon utväg från den förfärliga ensamheten!

Idag ha vi flyttat ut till Nysätra. Jag var på förmiddagen på avskedsvisit hos Karin B. och Maja och ringde till Ragnhild. Naemi följde mig till halv 4-båten och det första jag fick göra, då jag packat upp, var att ta itu med 267 försäkringar. Du milde, jag trodde jag aldrig skulle bli färdig.

Efteråt var jag ute i trädgården och “rekognocerade”. Här finns en massa förtjusande blommor, pingstliljor i gräset under björkarna, och mattor av saxifrage och anbutia vid stenpartiet. Under tallarna blomma de vackra blå anemonerna och vid “murgrönstenen” lysa vita trillum. Och på rabatterna prunka tulpaner i olika färger.

Här och där i gräset stå gullvivor och violer, körsbärsträdet är översållat av blom och äppelträdets knoppar håller just på att spricka ut. Men päronträden äro alldeles kala än. Ha inte det minsta löv ens. Och så är det kallt. Alldeles otäckt. Och jag som inte har mer än min lilla tunna dräktkappa med mig, vågar mig inte ut mer. Utan nu väntar jag på att doktorn skall komma ut, så att vi kunna ta itu med de överblivna försäkringarna.

Nu ha vi då äntligen fått vackert väder. Och imorgon eller i övermorgon flytta vi ut till landet.

Doktorn meddelade mig imorse, att här stängs till under sommaren, så jag inte ens skulle kunna komma in i mitt rum. Vad är meningen med det? Skulle jag inte få gå upp på mitt rum, då jag kommer in till stan någon gång? Jag blev så häpen, så jag kunde inte säga något under hela frukosten.

Doktorn såg nog, hur chockerad jag blev. Undrar om han upphäver det där förbudet, annars blir jag verkligen för första gången riktigt arg på honom. Igår var jag hos Petterssons och sydde en vardagskjol. alldeles gräsligt ful, bred blå och vitrandig gabardin. Usch, varför köpte jag ett så hemskt tyg. Bara jag tänker på det blir jag arg.

Igår eftermiddag då Naemi och jag kom på Drottninggatan, mötte vi en hiskeligt stilig gardistbeväring. Vi tyckte han såg “bekant” ut och han stirrade rysligt på oss. Så gick det upp en talgdank, det var en yngling från Göteborg, Lemond som vi känner till utseendet. Om en stund kom han och gick förbi oss och ställde sig vid hörnet av Tegnergatan. Och då vi kom dit, kom han fram och frågade mig, om inte jag var från Göteborg, och om vi inte hade träffats där. Nej, nog var jag från Göteborg, men att vi träffats kunde jag ej påminna mig. Men så kom jag ihåg, att Rut en gång sagt, att hon blivit presenterad för honom, och som folk förut tagit fel på oss två, sade jag att det gjorde väl han med. Då bad han förstås om ursäkt, men följde oss sen till porten och pratade värre.

Oh, idag har jag spelat teater värre här på morgonen.

Imorse vaknade jag med en dimmig föreställning av att någon sa serverat. Uppfylld av fasa grep jag klockan. Mycket riktigt halv 9. Och så försmädligt, oh, vad doktorn skulle retas med mig, för att jag försovit mig! Så fattade jag ett raskt beslut. Jag skulle spela sjukling, som på grund av huvudvärk ansåg det bäst att ligga.

Först klev jag upp, plockade ur diverse luggnålar, kammade till mig lite grand, ordnade i rummet lite och hamnade sen med ett skutt i sängen igen. Och väntade vad komma skulle. Då doktorn ätit, knackade han på min dörr och frågade lite ironiskt, om jag var vaken. Jag svarade med en väl avvägd sjukdomsröst att jag kände mig så dålig att jag föredragit att stanna kvar i sängen.

”Ligger fröken?” “Ja,” mycket sjukligt. Då kom han in, och genast ordnades min ögonblicket förut ytterst livsglada drag till ett stilla och resignerat lidande. Som i en bättre 25-öresroman vilade mina (som jag hoppades) bleka drag omgivna av nyss utredda lockar, på den vita kudden. Doktorn kände mig på pulsen och frågade om jag hade ont i käkarna eller halsen eller gu’vet va’de’va’allt, och jag klämde mig på kinderna och på halsen så jag höll på att strypas, men sade så med matt röst att det var bara huvudvärk, närmare bestämt mitt över ögonen, ganska svårt. Och jag gjorde en lidandes grimas som kunde anstått en hjärninflammation minst. ”Hade jag kräkts?”’ Neej. ”Nå, det var väl bäst att jag inte åt någonting, bara drack lite kaffe, annars kanske jag kunde få kräkas.

Det var straffet, jag var hiskeligt hungrig och skulle inte få varken smörgåsar eller ägg. Nu såg jag naturligt sorgsen ut och ynkade fram att lite kaffe vore nog bra för huvudvärken. Så kom Hanna in med kaffe och en skorpkorg, och så fort hon försvunnit, anföll jag glupskt skorporna, och la in så många jag tordes, för att korgen inte skulle se misstänkt tom ut.

Så kom doktorn in rätt vad det var och då “försökte“ jag med ovannämnda uttryck och synbar ansträngning få ner den minsta skorpa jag kunde få tag i, under det väldiga smörgåsar med korv eller salt kött, retande hägrade för min inre syn och gjorde mitt lidande uttryck fullkomligt naturligt. Doktorn gav mig en rolig tablett att ta in sen och gick så. Så fort han gått, “slafsade” jag i mig resten av kaffet och kravlade sen upp för att gömma den fullkomligt obehövliga tabletten i min väska.

Den kan vara bra att ha en annan gång, då den är mer av behovet påkallad. Sen kröp jag ner i sängen igen, och undrade huruvida det skulle se misstänkt ut, om jag gick upp, så fort jag fått kaffe. Och kom till den slutsatsen, att det skulle det, och fiskade fram en 25-öresbok, som låg under kudden sedan föregående kväll.

Men så fort det hördes steg i tamburen, dök boken under täcket förstås, och jag låg där fortfarande som den vackraste syn ur en bättre roman i mitt vackraste, rikt spetsprydda nattlinne och med ovan omtalade lockar. Blekheten ansvarar jag dock inte för.

I alla fall presterade jag en absolut mästerligt utförd nervös halvslummer. När jag läst ut boken, ansåg jag att tabletten borde ha hunnit verka och kravlade mig upp. Och nu funderar jag, om jag skall kunna anses blivit så fullt återställd till lunchen, att jag utan att det tycks misstänkt, kan äta med den strykande aptit jag känner.

Idag på förmiddagen var jag hos Naemi och sedan voro Naemi, fru Greta och Valborg P. , Signe J. fröken W. och jag på Folkteatern och såg “flickorna från Askersund”. Den var verkligen rolig. Zara Backman och Viktor Torén som respektive Tippa och “Vicke me håre” voro förstås dråpliga. Och så var det många kvicka vitsar och stiliga flickor med vackra ben, step och annan rolighet.

Till middag kommo doktorinnan B och notarien hit. Sparris o.s.v. Härligt Rhenvin. Och tänk, nyss ringde löjtnant G. Jag blev verkligen glad. Vi stodo och pratade en lång stund, och han lovade att snart komma ut och hälsa på på landet, då vi flyttat dit. Nej, nu skall jag gå in och se på ett tag hur dom spelar bridge därinne.

Idag har jag suttit inne hela förmiddagen emedan jag har fått akut halsfluss. Värre är det inte. Dagmar kom upp ett tag, och du milde, ett sådant liv hon förde. Rätt vad det var, började hon på med de värsta krumbukter, snodde och vred sig som en orm, och ramlade slutligen handlöst i golvet.

Allt detta skulle föreställa filmskådespel. Så var hon ute på balkongen och kikade in till juris och sa att “när hon stått och tittat in en lång stund, urskiljde hon ett par stirrande ögon vid skrivbordet”. Ja, den ungen är verkligen för tokig.

Igår reste lilla pappsen. Först bjöd han Maja och mig på frukost på “Kronprinsen”, och där såg vi bl.a. professor Kjellén och Albert Engström. Ej sköna att skåda någon av dem. Sen var vi hos Naemi ett tag och så följde pappa med mig till Gahns och köpte där en ny stilig väska och en portmonnä åt mig. Och så skiljdes vi vid Tegelbacken och han reste sedan 5:35 på eftermiddagen, närmast till Uppsala.

Idag är det solskensväder. Jag har nu setat och stenograferat en stund. sorgligt nog har jag varit ganska lat med stenografin på sista tiden, men jag har haft så mycket annat att göra. Jag har fått brev från Niels idag, ett rart och vänligt brev.

Hanna reste igår ut till Nysätra för att ställa ordning lite, och om vädret blir vackert, flyttar vi ut i nästa vecka. Usch, jag har så ont i halsen, och har haft det flera dagar. Imorse tittade jag mig i halsen i en spegel och var då alldeles vit på ena sidan. Bara jag inte går och får difteri.

Usch då, regn och blask. Men jag skall väl inte ondgöra mig över det, för det lär vara “välgörande för årsväxten”. men på somliga ställen t.ex. Falun och Bollnäs m.fl. lär de inte ha för trevligt. Där ha vårfloderna svämmat över, så att stor förödelse har åstadkommits, järnvägsbankar ryckts bort etc.

Igår var jag med Ragnhild på en promenad utåt Skepps och kastellholmarna. Det är verkligen riktigt trevligt därute. Fast fullt av busflottister förstås. och inte ett smack har jag hört till om väskan. Så idag får jag väl gå och köpa mig en ny. Jeklar!!

Ja; från och med idag är det ny tid, s.k. sommartid, d.v.s. alla stadens klockor ha fått sina visare framflyttade en timma. Va’ de’ nu ska vara bra för. Usch, tänk så tråkigt!

Igår förmiddag då Naemi pappa och jag hade varit på Feith´s saknade jag min väska. Och fastän vi snarast möjligt hörde efter på Feith`s fick vi inte tag i den. I väskan hade jag omkring 5 kronor, båda nycklarna o.s.v. Idag har jag redan varit och anmält det på poliskontoret. Ack, om jag finge igen den ändå! Mest för nycklarnas skull! Om jag inte får igen den, måtte det vara någon oärlig människa, som hittat den, ty min fullständiga adress fanns i väskan.

Ja, vi voro på middag hos doktorinnan. Middagen var ju mycket god förstås, men där var då inget roligt. Utan jag avlägsnade mig snart och gick med pappa och Naemi på Fenixpalatset, där det verkligen är utmärkt musik. Och där ögonflirtade jag alldeles vilt med en ung, stilig herre. Jag måste dock gå redan klockan 10, ty för att komma in, hade jag stämt möte med doktorn utanför klockan halv 11. Oh, om jag finge tillbaka väskan ändå.

Ett sådant tråkigt väder, det varit de senaste dagarna. Riktigt kallt och ruskigt. Och idag, söndag, småregnar det. Usch, så tråkigt!

Igår var doktorn borta både till middag och kväll, så jag var fri och var med Naemi på Tip-Top biografen. En liten ynklig “bio” med en gammal mamsell, som satt och hamrade på ett skrällande piano. Stackars människa.

Dramat, “När en kvinna älskar” var urfånigt till handlingen, men eftersom de uppträdande voro ganska vackra, tröstade vi oss någorlunda. Egentligen skulle jag gått med pappa ut, men så skulle han gå på ”Annnonsera” med några affärsbekanta, och den har jag ju redan sett, så jag brydde mig inte om det. Om en stund kommer han och Naemi upp till mig, och då får vi väl se, vad vi kan hitta på att göra, hela förmiddagen.

Usch så tråkigt, att det regnar! Då kan man ju inte gå ut och stråla med sin nya, stiliga hatt, stor, gul stråhatt med svart sammetsunderbrätte i elegant façon. Idag är jag bjuden på middag hos doktorinnan Bohnsack. Det blir väl, som vanligt.

Ja, uppvisningen avlöpte utan några värst störande moment. Visst var det några, som stod och “velade” lite emellanåt, men det spelar ju ej så stor roll. Ingen damp ner i balansgången.

Det var förresten mycket trevligt att gå slagäntring under “valse pleurantes” ljuva toner och balansgång under “My Beautiful Doll”s sprittande. Det var alldeles fullpackat med folk och det applåderades flitigt.

I hoppen fick jag mest bifall, förstås. Så fort löjtnanten fick syn på mig före uppvisningen, kom han förstås fram, tog mig i hand och tackade för senast, under förvånade blickar från de omkringstående flickorna.

Efter uppvisningen blev det dans, “min” ingenjör-flottist från gymnastikbalen dök genast ner på mig. Men det var rakt inget roligt, utan jag åkte snart hem under hällande regn.

På torsdag kväll kom lilla farsan till stan. Jag var och mötte honom tillsammans med Naemi. Egentligen skulle jag vara tillsammans med honom på fredag förmiddag, men då kom tant Hulda till stan, och jag hade lovat att möta henne. Och sen följde jag henne omkring i affärerna och så var vi på “kondis” och idag på förmiddagen har jag också ränt omkring med henne, bjudit henne på frukost på Feith´s o.s.v.

Vi träffades i affären hos Naemi, och medan jag väntade på henne, spådde Naemi mig allt möjligt trevligt. Det var pengar och resor, traktering av en hjärtlig herre, som ofta tänker på mig, ett trevligt besök, och pengar och den “hjärtliga herrn” igen.

Det lustiga var, att det var precis detsamma, som fru P. spådde mig häromdagen. En mörk efterhängsen herre var också med hela tiden, och denna gången kulminerade det i “förlovning i min kammare” med “den hjärtliga herrn”. Jo-jo!!

Det var förresten rysligt roligt alltihop, utom att jag skulle få gråta, för en dams skull, få ett tråkigt brev e.d. Oj, oj!

Oh, så skojigt vi hade här på söndag förmiddag. Först var jag och övade gymnastik. Till klockan 1 hade jag bjudit ihop ett par stycken på kafferep, istället för på min födelsedag.

Jag hade fått 5 kronor av doktorn att köpa bakelser och konfekt för. De bjudna voro Maja, Karin B., Israelsson och l-ö-j-t-n-a-n-t- G-r-a-n-f-e-l-t. Hur den sista kom med, är verkligen lustigt. Då jag gick från gymnastiken fingo vi sällskap till spårvagnen, och medan vi stod där och väntade frågade han varför jag hade haft så bråttom från gymnastiken. Och jag talade om, att jag skulle ha kaffebjudning klockan 1 och måste skynda mig hem och ta emot gästerna. Och så stod vi där och “menade” och jag slängde fram, mest på skoj: “Skall löjtnanten komma med”? “Jo tack, mycket gärna jag skall bara gå och raka mig först”. “Ja, det behövs”, tyckte jag och bad honom vara välkommen.

Och han kom mycket riktigt och Naemi Och Israelsson höll på att svimma av överraskning förstås. Och sen hade vi alldeles förtjusande trevligt, drack kaffe, åt konfekt, satt på balkongen och rökte cigaretter. De tyckte förstås alla, löjtnanten nästan mest, att jag har det alldeles härligt. Och ikväll skall gymnastikuppvisningen gå av stapeln.

Den 1 maj var jag och Dagmar ett tag på eftermiddagen och hälsade på Eric och Anders, och sen voro vi alla på Odeonteatern, men det var ett gräsligt fånigt stycke, som spelades där. För övrigt har jag varit mycket flitig att sy.

Nu har jag klänningen färdig så när som på uppläggningen av kjolen, och så har jag sytt en gymnastikblus. Vi skola ha uppvisning den 9, nästa tisdag. hoppas att det inte blir alltför “fiasko”. Biljetterna äro dyra, de kosta 1 krona men det blir dans efteråt.

Ja, idag är det första maj. Och strålande vårväder, som de föregående dagarna. Igår fick jag brev hemifrån med 20 kronor, och så fick jag ett par eleganta kängor med Naemi då hon kom hemifrån. Och så fick jag telegram från Niels och Anna-Lisa.

På förmiddagen var jag först och övade gymnastik under löjtnant Granfelts ledning. Och sen voro Naemi och jag ute och spatserade, och var på Törnblads och tog oss en “Lemon-squash”. Till middagen var notarie Forsberg här. Och på kvällen bjöd jag Naemi på “Annonsera” på Vasateatern. Det var roligt, men inte så roligt, som jag föreställt mig. Idag skall jag börja sy sommarkläder. Har just nu lånat in Hannas maskin.

Ett sådant gudomligt väder! Solen strålar, så det riktigt bränner, och en ljuvlig bris fläktar. Nu ha utom alla crocus även buskarna uppe i kyrkbacken börjat slå ut. Ett par äro alldeles gröna och kastanjeknopparna sväller, så man nästan kan se det.

Idag har jag fått brev från Josef, vari han skickade all de fotografier han tog, när han var här. Av hela hopen var det bara tre, som var bra. De andra voro mer eller mindre misslyckade. Igår kväll låg jag och läste en lång stund sen jag lagt mig, för att läsa ut Hjalmar Söderbergs “Förvillelser”. Ja, det var verkligen förvillelse och av kärlek förstås, förresten var boken bra och låter mycket lik verkligheten.

Fast när jag läser om sådana där historier, kan jag knappast låta bli att tacka Gud för min sunda och förståndiga syn på saker och ting. På natten drömde jag en hel massa, bl.a. om Håkan. Och en sådan dröm! Du milde hur drömmar kunna vara. Bevare mig väl. Ikväll är Naemi och jag bjudna ut till Lidingön. Men jag vet knappt, om jag reser, även om jag kan komma ifrån. Ja, och imorgon fyller jag 21 år.

Det ska katten orka stenografera.
Tänk, nu har jag varit så lat med det, att jag inte sett åtet på en hel vecka, tror jag. Men så har det ju också varit Påsk och tre helgdagar. Och två förmiddagar före påsk var jag ute på Lidingön och hjälpte Anna med en vit sidenblus. På torsdag förmiddag reste Naemi till Göteborg. Jag följde henne till stationen förstås, och önskade att få resa med. Ack, den som det fått. Det var förfärligt mycket folk nere på stationen. Gick förresten ett extratåg till Göteborg, 10 minuter före det ordinarie.

På Långfredagen var jag i kyrkan. Kungsholms för första gången. Det var varken bättre eller sämre än andra kyrkor. På påskafton satt doktorn och jag som vanligt i vår ensamhet och åt de traditionella påskäggen. Det är första gången jag tillbringat påsken utanför hemmet. Och det var inte något särskilt svårt. Man vänjer sig vid allt. Men nog längtar jag vansinnigt hem ibland.

Påskadagens förmiddag voro Greta E. och jag tre, säger 3 timmar på Strandvägen och Törnblads. Där var förstås överfullt på båda ställen och snobbades allmänt med vårdräkter och hattar. Och blåste, så det var riktigt “benstuderingsväder”. Vilket ju de korta, vida kjolarna också i hög grad bidraga till.

På middag voro vi bjudna till majorskan Spak. Det var 12 personer, major och fru Grahl med sina två rara pojkar, doktorinnan Bohnsack, herr Möller, Håkan Spak med fästmö, fröken Alma Hamrin, doktorn och jag. Förresten var det riktigt trevligt. Fröken Hamrin, som var söt, men lite blyg och tyst, och jag försökte förstås tillbringa så mycken tid, som möjligt i Vincent Spaks rum, där herrarna rökte. Och den trevliga Eric Grahl och jag småflirtade, så att Håkan ansåg sig böra tillhålla oss det orätta häri. Jo, jo!

Som vanligt blev det tidigt uppbrott, vilket jag i Eric Grahls ögon tydligt kunde se, att han lika lite som jag gillade. Annandagen var jag med Karin på en promenad utåt Djurgården, iförd mina nya, sprättiga, gula skor med den sorgliga påföljden, att jag fick ett stort skavsår på ena hälen. Därför har jag hållit mig inne hela dagen idag. Trots att det varit ett sådant bedårande solskensväder. 18-19 grader varm och härligt.

Jag har lagat en blus, stoppat strumpor, skrivit en bokförteckning åt doktorn och läst 25-öresböcker av alla krafter. De senaste dagarna har jag slukat följande. “Farornas palats”, intressant, ”Solomes roman” skojig, “Allt för hennes skull”, typisk, “I ungdomens vår”, typisk, men inte så galen på sina ställen, och “Mellan tvenne kvinnor”, ganska rolig.

Men nyss läste jag ut den sista ”farornas etc.” som rör sig om livet i Versailles under Ludvig XV. Ja, där fanns nog sjutton tillräckligt av intriger, kärlek, hemligheter, hyckleri och sånt där. “Och genom det hela går som en röd tråd en ung älsklig flicks vaknande kärlek”, som det brukar stå i roman- eller skådespelrescensionerna.

Doktorn är borta ikväll, så jag är ledig. Från rummet intill höres “juris” smäktande stämma accompagnerad på guitarr på ett synnerligen enkelt sätt. Nu har jag sett “juris” någon gång, och måste tyvärr säga, att han ser rent av otrevlig ut. Det skulle vara mycket intressantare och roligare om han gjorde motsatsen. Du milde, vad han gormar därinne!

Har nyss kommit från gymnastiken. Men idag var jag inte med. Jag satt på läktaren och såg på och kritiserade. Och där fanns tyvärr mycket att anmärka på. Särskilt armrörelser. För att inte tala om hoppen. Jag undrar sannerligen inte på att Löjtnant Granfelt, då vi en gång talade om hopp, sade att flickor kunna ändå inte lära sig hoppa riktigt bra. Nej, det ser sannerligen inte så bra ut här. Det är rent av ynkligt.

Ja, idag har jag varit lös och ledig hela eftermiddagen. Doktorn skulle nämligen ha middag för sina systrar till åminnelse av sin salig avlidne far. Och då var jag ju överflödig, så jag fick 5 krisch att föda mig på och roa mig för o.s.v.

Som jag inte var ett dugg hungrig gav jag den s.k. sjutton i middag, och bjöd Naemi på ”Regina”, där dom spelade “Prästen”. Riktigt bra. Egil Eide, Rickard Lund och Carlo Wieth. Alla mycket stiliga, var på sitt sätt. Eftersom Carlo Wieth ståtade med kortbyxor, kunde jag till min stora tillfredställelse konstatera att han hade hiskeligt vackra ben.

Från biografen gingo vi och tittade på i gymnastiken. Och nu sitter jag här klockan halv 11 och känner mig nästan hungrig då jag nu av Hanna, som nyss var inne och ordnade för natten, fick höra matsedeln:

“Ostron med rostat bröd och smör och porter. 2. Soppa med tunga och något annat fint (tryffel). 3. rökt lax med någonting också fint( spenat, förlorade ägg) som jag inte kommer ihåg. 4. Stekt anka med sallad, äpplemos, oliver och olivsås. 5. kronärtskocksbottnar med sparrisknoppar (och nån sås). 6. fruktglass med varm choklad. 7. frukt. Viner: vitt vin, champagne, sherry. Jo – jag tackar jag. De ä inte vanli ”bivackmat” de inte.

Jag kan inte låta bli att skratta, då jag tänker på ett uttryck, som Naemi och jag i afton kört med. “Ska du röck köttet ur näva på mä ditt hälvöt”! Vilket lär ha yttrats vid något tillfälle av den så kallade “Dalkärn” i Värmland.

Oh, what a pleasant evening, yesterday! But- jag orkar inte skriva på engelska när jag nu skall berätta om allt roligt från igår. Nea -saadan. Klockan vid 8-tiden gav Naemi och jag oss iväg upp till Rådhusrestaurangen, där “kolifejet” skulle avhållas. Vi hade båda våra nya mörkblå sidenklänningar. Där samlades så småningom en skara ungdomar, manliga och kvinnliga medlemmar i”Gymnos”.

Vid halv 9-tiden började sammanträdet. Det varade över en timme och där var val av styrelse, årsberättelse, väckande av förslag, utdelning av pokaler o.s.v i det oändliga. Damernas klädedräkt blev föremål för en ganska livlig debatt. Så väcktes ett förslag om att tills vidare hyra en sportstuga någonstans utanför Stockholm, och det var ingen dum idé.

Löjtnant Granfelt uppenbarade sig plötsligt, förfärligt solbränd och stilig som aldrig det i frack o.s.v. Till första dansen blev jag uppbjuden av en flottistbeväring, som sedan bjöd upp mig flera gånger och strax innan han skulle gå (permission till halv 2) bad han att få mitt telefonnummer. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra. Till slut kläckte jag dock ur mig det, och han bad att få ringa någon gång. Var förresten ingenjör nyss utexaminerad från “Tekniska”. Såg inget vidare ut, men var lång och kraftig. Usch, jag önskar att han inte ringer!!!

Andra valsen uppenbarade sig löjtnant Granfelt i balsalen och bjöd genast upp mig. Jag blev förstås förtjust, och de andra flickorna betraktade mig med avundsamma blickar. Sen dansade jag varenda dans. Åkerström och Eric uppenbarade sig inte förrän vid 11-tiden. Då dansade jag med dem förstås. Och med flottisten ingenjören – löjtnant Hellstedt eller vad han hette, löjtnant Blomquist, Sjöberg o.s.v. Ett tag spelade jag också. Heddy var där förstås med Einar, och hon spelade också. Ja, det var förtjusande trevligt. Och allra trevligast var att löjtnant G. genast bjöd upp mig till allra sista valsen, och han tryckte min hand så hårt, där vi valsade omkring. Han är alldeles förtjusande rar och jag tror sannerligen att jag skulle kunna bli kär i honom. Men jag vet inte om jag vågar! Det finns 52 flickor i föreningen “Gymnos”.

Klockan halv tre slutade härligheten. Då vi skulle gå hem, gjorde jag den trevliga upptäckten, att jag glömt mina nycklar. Roligt! Jag fick förstås följa med Naemi hem. Åkerström (vi hade lagt bort titlarna nu, och han heter Anders) och Eric följde oss förstås. Och sen klämde Naemi och jag ihop oss i hennes 3/4 m. breda säng. Puh, vad det var trångt!

Klockan 5 somnade jag och låg i en orolig halvslummer till klockan 7. Jag låg och tänkte – inte på löjtnant G. nej, verkligen inte, utan på “Avgrundens folk” av Jack London, vilken bok jag nyss läst. Och sade mig att jag inte skulle ondgöra mig över det trånga utrymmet, det finns många som har det mycket, mycket värre. Klockan 7 palta jag mig upp och begav mig hem. Hanna blev något snopen, när hon öppnade för mig.

Det är en alldeles förtjusande morgon. solen glittrar över fjärden, himlen är hög och klarblå. Lördag förmiddag. Jag sitter och väntar på försäkringarna. Det har varit så många denna veckan, en agent, som varit i Bolagets tjänst i 10 år skulle visst på detta sätt hedras, eller vad det va. Jag har suttit och läst igenom några brev, ett från Ansa, mycket trevligt, som jag fick häromdagen och ett från Bertil. Tänk, jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om honom längre. Detta brev var fullt av självförebråelser om hur eländig han är, och hur god och upphöjd jag, etc. Förr skulle jag nog rörts därav. Nu var jag komplett likgiltig för hela klabbet. Tror inte ens jag besvärar mig med att svara.

(En halv sida stenografi följer här).

Häromdagen var jag och köpte ett par stiliga bruna skor – på kredit i den affären, där vi ha kredit och rabatt. Ja, vad skall man göra?! Får väl försöka betala det denna månaden. Och så måste jag ha ny hatt och en ny kjol och två sommarklänningar och flera blusar och flera linnen och byxor. Ack, den som hade massor av pengar ändå. Då befunne jag mig just nu i detta ögonblick i en förtjusande dress i en bil på någon av Calcuttas gator för att resa till “General Hospital” och hälsa på dear Gretel. Oh, du goe Gud vad hon skulle bli förvånad.

Och sen skulle jag fara till Italien och Schweiz och Frankrike och England och Amerika och köpa alla möjliga trevliga och vackra saker till dem där hemma och mig själv. Och så skulle jag ta sånglektioner och köpa mig en Rechsteinsflygel. Och till slut skulle jag gifta mig med någon stilig, rar, trevlig och framför allt manlig och stark man, som skulle älska mig lika högt, som jag ämnar älska honom och så skulle vi göra bröllopsresa runt Sverige och stanna en lång tid i det härliga härliga Värmland. Jag och min älskade! Och sen skulle vi flytta till ett rart och vackert hem här i Stockholm och vara så lyckliga, så lyckliga. Ack ja, om…

Oh, I hope it will be a pleasant evening this day. Our gymnastic company shall have a feast with dance. I have invited Eric and N. little Åkerström. And the whole morning I have arranged my new silkgown.
I dont think they are so fine there, that I ought to put on my paleblue gown. Oh that gown. Once – once I have had her on. I hope it will be “en vogue” even next winter.

Lowly the twilight is falling. The heaven is clear and blue, and only a light little breeze breaks the calm surface of the lake. Some lamps have been lightened round it and send glittering reflexes in the blue water. It is spring in the air. Oh, beloved spring how I long for you!

Today it had been such a beautiful weather. Sunny and warm. Just springweather. Ragnhild and I had a charming promenade on Strandvägen, and then we went to Törnblads to have, she coffee and I a lemonsquash. The darker it becomes, the whiter the lights glitter round the shores. in the early twilight they glimmer just red.

Now it is a Sunday morning. On these mornings all is so quiet and calm. No carriages, which scrambling go down the street, no workers, who carry the coals from the boats alongside the shore and no puffing automobiles. When the clock strikes ten, the churchclocks begin to ring. It sounds so solemn in the calm morning.

Oh, this night I had such a beautiful dream. I dreamt, that I was on flight with a man, who was my beloved. We fled for some evil people, who would capture us and kill us. We climbed up a high mountain in heavy snow, but I felt not at all
frightened, because my beloved was with me. At last we reached a big house, and there we went in to hide ourselves. But our cruel enemies came after us even there. It seemed to me as amongst them there were some very handsome and cruel women, who would take my beloved from me.

We sat on a bank beneath a large window whilst we waited for what they would do with us. And so my beloved kissed me. Oh, such a kiss! It was such a wonderful, delightful feeling I felt in my dream. And after that long lingering kiss all was dim and after a little while I awoke. But still I felt that undescribable sweet kiss on my lips, and when I now shut my eyes I feel my whole mind filled up with it. Oh, I wonder, if I ever shall get such a kiss. Now I know how I shall feel when “the right man” will kiss me, if ever there will be any “right man” for me. Oh, I never had such a dream before.

Now I have a great many things to write about. Last saturday, which was a holiday I was by Ekebergs all the morning and they invited me for dinner. After dinner Dagmar followed me up, and even Eric and Åkerström came here. They eat here some three hours and chattered. D. went after a while, she had invited a girl to her in the evening. At 8 o`clock Eric and Å. went and after supper I had a long promenade with Eric.

On sunday Naemi telephoned that our cousin Josef and Aunt Sofie would come to town. We met them at the station and after we have had coffee by me, we went to “Röda kvarn”. It was a very good program. Then I must go home, but I heard that N. och J. had been at the theatre in the evening. Next morning we were at “Nordiska kompaniet”, “Vaktparaden” and “slottet”. J. had a camera with him and took several views. At “nordiska” aunt S. bought some rising lillies of the valley and gave to me. l have them now on my writing table in a glass and the scent is so sweet.

Yesterday morning I showed J. the old town between the bridges and then the view from “Katarinahissen”. From “slussen” we then took a boat to “Djurgården” and went to “skansen”. It is very enjoying to go around about there, look into and on all the little nice houses and the animals. It is not allowed to fotograph there but J. took some thief-fotographs. On one of them I stood in a “Lappkåta”. I hope, that all the fotographs will be good.

After “Skansen” we were at “Nationalmuseet” and “Nordiska museet” and so at Strandvägen and Landelius. Thats a fine morningwork, indeed.

Yesterday I had a letter from Bertie. An odd one. And today letter and fotograph from Anna-Lisa, a very pleasant letter as usual. Today J. and aunt will went back to Göteborg again, and I shall go out for an English promenad with Karin B.

Tomorrow we have a holiday. And I got 5 kronor from the gentle doctor to enjoy myself for. I think I shall bid N. on anything pleasant. Yesterday I was to the new art-hall in Djurgården. There was an exhibition of Zorn, Carl Larsson and Bruno Liljefors. And, oh, how nice, grand, beautiful and great it all was. All the rising children pictures by Larsson. And those wonderful, natural animal pictures by Liljefors. And so all those lovely, fine and beautiful women pictures by Zorn.

I thought before going there, that I should not like Zorns pictures, because his women are so fat and in bad taste. But it was not at all so. Some of them were fat and big and not very fine, but the most of them were so lovely, sweet and handsome, that one got rather overcome. I think that his loveliest pictures were “I kälkbacken”, “Gobelin” and “Fjorton år tror jag visst att jag var”. And his portraits were excellent, (splendid). Oh, how the sun is shining now! And how fine it is.

On sunday evening we were by F:s and it was rather pleasant. The two girls, Karin and Anna-Lisa are so nice. Later in the evening the notair came. At half 3 on sunday N. and I were on the concert, to which I got tickets from volrat. Oh, such beautiful song we heard. There were Ake Wallgren and Karin Branzell from the Opera and some others.

My gown is now ready, and I am very content with her. She is very simple but really fine, and she suits me very well. Oh, now the spring is soon coming. How glad I am for that! Oh, how I love the spring and the summer. Could they only last much longer than they do.

How busy I have been this last day. All morning I have sat indoors to sew om my gown. Now I can not do more, before anyone have helped me to see how the gown is, taken on. And N. will come up on Monday and help me.

Today I shall call on major Grahl and say my thanks for that pleasant dinnerparty last saturday. On Wednesday evening N. and I were invited to miss L. There were seven girls and we had a cup of coffee and danced, played piano and I also sung. It was very pleasant to dance a little. It is so seldom I may dance now so I fear I rather will forget it. Yesterday Volrat telephoned and asked me if I would have a concertticket. Yes, I would. So then he would send it to me. It is a concert in the Blasieholms church. At half 3. I wonder if I shall go alone. N. will come up now in the sundaymorning and help me with my gown. We are invited to Forsberg, the doctor and I, this evening, and I should like to have my new gown on then. Now I will go and telephone to N. The clock is half 10. I am afraid she has not risen from bed yet.

Well, our dinner party was allright. But it was not so pleasant as that hos Grahls, because there was not so much young people. It was only notary and I. But we got very good salmon and chickens and ice. And that extraordinary Rehnwine. Very good indeed. After the dinner the gentlemen smoked in my room and I dared to take a cigarette before old Herlitz came in. Then I disappeared.

And when the gentlemen later in the evening sat down to play bridge, I sat and looked gentle well bread with the ladies and eat plenty of fruit and sweets. And an apple and some pieces of sweets. I hid for next day. And at half past nine the supper was eaten, and then the invited departed.

But I was not at all sleepy, so I would not go to bed at once, and when I came into my room, I was met by a strong scent of smoke. ”Oh”, I thought,”now I will make use of this”, and so I sat down pulled up from my drawer two cigaretteboxes, which I have got from uncle Paul, and so I lighted a perfect “Ladies First”.

And as I had got a letter from my dear cousin Greta just that morning, I begun to answer that. And after a while I went to bed in those clouds of smoke. Yesterday I was invited to that charming girl Ragnhild G. in the morning. We had a cup of coffee with very good cakes and we chattered with her eldest brother, who will become a medical man. And so I must play on the piano, of course. Today I shall go out shopping to buy silk to a gown. I shall sew it myself.

What a pleasant dinnerparty yesterday! As I had Annes silkgown I was as fine as the other ladies. And when arrived there to mayor Grahls the doctor and I were introduced to several ladies and gentlemen. There were friherrinnan Wrangel, doktorinnan Ramberg, doktorinnan Forsberg and daughters, Anna-Lisa and Karin. And so there were mayor Axelsson, greve Spens, lieutenant Sundelin, ingenjör Eurén and notary Forsberg. And so at last but not least the very, very pleasant hostess and host and their boys, Eric and Hjalmar.

And after the good dinner, we girls and young men sat in Erics room and smoked cigarettes, and so the hostess played so we danced, and the host danced the first waltz with me! And then I danced with all the other young men but Eric, he said that he would so much liked to dance with me also, but as he was the youngest of the dancers he must wait, and as all the others always come first, and so on. It was a very pleasant evening indeed and I was very content, when the doctor and I went home. I wonder how it would be today.

Oh dear, today is that dinner party and I have yet no new gown. But Anna has promised that I may borrow her darkblue silkgown. And theres nothing other to do. On Sunday will it be a great dinnerparty here, and I must have Annas gown also then I think.

Last monday miss Lingberg was in the gymnastics and fetched me. We had a promenade on Strandvägen and then she followed me home. She invited Naemi and me to call upon her next Wednesday evening. There will be only girls, but we shall dance, play piano, drink coffee and so on. I am sure it will be pleasant.

Oh, such a dull grey weather there is. Gold and snowy and cloudy. Yesterday evening I was with Naemi in the biograph “Phenix” and saw that beautiful Valdemar Psilander and Carlo Wieth. And the drama was all right with the very beautiful young lady, her fiancee, who showed to be a coward and left her when her father had lost his money, and then the hero, Valdemar Ps. who first was a very rich young min fellow, but this money was stolen away, so that he must take a situation first as a waiter and then as a foot man by the beautiful young girls father.

And she began to love him and he her of course, and when that coward-fiancee departed and they must left the castle to pay the card-playing debts the girl declared the footman her love and he was very glad indeed, and at last he got back his money, so that he could buy back the castle and marry the girl. And all was very good in the end. Oh, now I must begin my stenographlesson for today.

Oh, I am so measy and dull in my mind and that is for deuced gown questions sake. I have a very beautiful fair blue silkgown. But that gown is not dark enough to be used on a dinner party. It is a ballgown. But I am never invited to any ball, only to dinnerparties with the doctor. And then I have nothing to take on. And I have no money to buy a new gown. Oh, that is horrible troublesome with those gownquestions.

I wanted that we could clothe ourselves just as we could and had clothes to. I dont know at all how to do. And next saturday we are invited to mayor Grahls on a dinnerparty and I have nothing to take on.

Yesterday before dinner I was with Eric on a promenade to Djurgården. Then I followed him home for fetching a book in stenography, which I should borrow, for I now have made up my mind to learn stenography. In his room there was such a nice fire and we sat down at it and chattered in two hours. I wonder, whether it is much “not decent” to call upon a bachelor on his room even if it is on a sundaymorning. I must ask the doctor, but I dare not tell him, that I already have been there.

Notary Forsberg was here to dinner. But when he and the doctor and I sat talking after dinner, I thought, that it was nothing enjoying, so I telephoned to Heddy and asked if we should play a little “a-quatre-mains”. Yes, of course, and so I bid the notary and the doctor “farewell” and went down to Ekebergs.

There was a couple of people, mister Pettersson and Söderberg and captain Jacobson and mr. Einar Österberg and some more. But by and by some of them departed, and we asked Dagmar if I would follow her to some cinematograph. well, we went to “Kungsholmsbiografen”. There was a film called “The boy from San Francisco!” and some little pieces. But we didnt look so much at the film for before us sat a happy pair. They looked as ugly both of them. he was as I suppose, a worker and she a workwrin with little eyes, a large nose and tangly hair.

And when the lights were put out and it was dark, in the saloon, he put his arm round her shoulders and so they began to flirt. They kissed each other and she patted his chin and he patted her here and there and, oh, Dagmar and I did not know what to do for not laughing to high. We said “oh, so beautiful” (about the film, you know) and “such a rising picture” and so on. And then we put our handkerchiefs in our mouths to chake the fits of laughter.

Happily they went their way after the first piece, so we could give attention to the other pieces. Today I have begun with my stenography. I have written “the first lesson” and I will go on at least an hour every day.

Sunday morning. The snow lies so white and pure over the streets and on the branches of the trees. It is so quiet, so very quiet, just as it uses to be in the sundaymorning. The bells are ringing from the church. And I dont know what to do. I have read a while in a German book. “Albin Intergand”, but it is not interesting enough for me now. I read it only for the languages sake.

Yesterday morning I was down at Ekebergs and Heddy and I played à-quatre-mains. It was very pleasant. We nearly learned two pieces together, and tomorrow will I go there again and we will play more. I hade promised Eric to telephone him this morning, and so I did, but he had scarcely awakened then, at half past nine, so he said, that he would telephone after he had dressed and eaten breakfast. I wonder how long time it will take.

So I have written a letter to Rakel, that dear girl. I dont like writing letters half as much as I did before. Then I could write two, three papers in a little while now I think it´s a hard work to write only one. And I am merely glad, when my friends not hasten with their answers, because I then need not write so often. But letters from home will I have as often as possible and there I write once a week to Rut or dear mother.

Det snöar, är halvt tö, disigt och grått. Så kallat tråkigt väder. Igår ringde Volrat och frågade om jag ville gå med och åka bobsleigh på kvällen. Om-jag-ville!! Det, som är det roligaste jag vet!

Men på sista tiden har det blivit så lite läsning om kvällarna, emedan vi varit borta så mycket, så att jag reflekterade inte ett ögonblick på att gå, utan tackade och sade nej. Usch… Det är skillnad mellan att sitta stilla på samma stol i flera timmar och läsa och att vara ute i den härliga vita naturen och åka bobsleigh tillsamman med en hop glada ynglingar och flickor. Alldeles särskilt som man så ytterst sällan får vara tillsamman med någon ungdom. Och så kanske det hade blivit kaffe och dans sen. Oh…

Ny månad igen! Som vanligt torde en längre utgjutelse om tidens snabba flykt vara på sin plats! På tisdag skulle doktorn bort på kvällen, så då satt jag här i min ensamhet igen. Men, just som jag satt och funderade om jag skulle ta och gråta ett tag av idel ledsnad eller gå och lägga mig, ringde Anna och frågade, om jag ville gå med på “bio”. Natürlich, och så var vi på Röda kvarn, Anna, Naemi, herr S. och jag. Det var ganska bra och musiken spelade som vanligt överdådigt.

På tisdag förmiddag reste farbror Blomberg, och jag var med Eric ner till tåget och följde honom. På samma gång reste Oskarsteaterns artister till Göteborg. Där voro Niska, Schröder, Ottosson m.fl. Naima Wifstrand och hela “bibban”. Det var någonting för Rut, som ännu lider av kroniskt skådespelardille. Sen följde Eric mig till Rådmansgatan. Jag skulle upp och gratulera Maja på namnsdagen. Gav henne två små saladierer av kristall.

Igår var jag bjuden med doktorn till Herlitz på middag. Unge Ivar förde mig till bords, och vi diskuterade musik väldeliga. Han, liksom alla barnen Herlitz, förefaller att vara ytterst väluppfostrad och rar, och det äro de alla, säger doktorn. På kvällen bjöd Elsa mig på intima teatern där Gustaf III spelades. Det var mycket vackra dekorationer och trevliga dräkter, och massor av ädlingar etc. Gustaf III, Lars Hansson var bra, likaså Armfelt -Fröberg, och general Bäcklin- Stål. Men o, en så lustig liten teatersalong! Och sådana minimala avklädningsrum. Nu skall jag ta och skriva till Rut.

Tiden går. Oh, så förfärligt fort. Ja, ja, innan man vet ordet av, så ligger man där med näsan mitt i ansiktet! Igår blev jag plötsligt mycket överraskad. I sällskap med Dagny Hellström kom jag gående Strandvägen fram, då vi plötsligt mötte farbror Blomberg och Eric! Jag pratade som allra hastigast med dem i förbifarten. Sen på eftermiddagen ringde Eric och frågade om jag ville gå med honom och en yngling till på Phoenixpalatset. Jag fick lov och vi gick dit och där var riktigt trevligt. Rätt som vi stod där och tittade efter ett bord, kom Naemi framramlande. Hon var där i sällskap med familjen och Anderssons. Den andre ynglingen hette Åkerström och verkade att vara särdeles trevlig. Vi satt alldeles framme vid musiken, som spelade utmärkt. Och vi pratade som det värsta förstås.

Eric har fått plats i en firma här som korrespondent. Undrar just hur han kommer att klara sig. Jag har nu tänkt, att jag i min ensamhet här om förmiddagarna skulle lära mig stenografi och handelskorrespondens på egen hand, sen skulle jag lära maskinskrivning på Remington och så få en finare kontorsplats. Det vore väl inte så omöjligt.

I morn är det Maria, och då är man tvungen att gå upp och gratulera Maja förstås. Jag har inte den ringaste lust därtill. Undrar om det inte vore bäst att hålla mig inne hela dan imorgon för snuvans skull. Ikväll skall jag inte gå till gymnastiken på grund därav. Tänkte att sitta och läsa för doktorn i stället. Men han skulle ut, så här sitter jag nu med lång näsa i min ensamhet. I brist på annan sysselsättning skall jag bestämt ta å bada. Ja, de tror jag jag gör! Tjing tjong.

Ja, igår var det skottdag. Och jag, som inte passade på! Nu får jag väl gå till nästa skottedag, om jag då lyckas knipa mej någon intet ont anande karlstackare. Oj, oj.

Igår var R. och jag till Cirkus. Vi satt ju på de bästa platserna och publiken var hygglig nog, men lokalen var verkligen underhaltig. Programmet var dock riktigt bra. Det var fenomenalt smidiga och djärva luftgymnaster och en balansakt, utförd av en stilig ung herre, som kom hjärtat att hastigt göra en volt i halsgropen. Så var det akrobater av allehanda slag, verkligt fin dressyr, lustiga clowns (den ene såg gräsligt trevlig ut, gick bl.a. kring bland publiken och tog dem i hand, även jag blev utsatt härför) och så “lille Caruso”, som verkligen hade en mycket behaglig stämma, men var otäckt sminkad. Ja, det hela var verkligen sevärt. Nu har jag tänkt att skriva “En cirkusepisod” och försöka få in i Handelstidningen, där jag förut fått en berättelse antagen.

Naemi och jag reste på lördag eftermiddag och blev förstås alldeles förfärligt hjärtligt mottagna i Grillby. Vi hade som present köpt ett litet vackert kristallglas och en knippe liljekonvaljer, vilket förstås var “alldeles för mycket”. Och sen blev det först och främst mat, så spelning sång och prat. Så mycket härliga kakor som jag där inmundigade, har jag då inte ätit på förfärligt länge.

Vi fingo ligga i förmaket och räknade förstås ordentligt fönsterrutorna för att drömma sant. Ja, drömde gjorde jag visserligen, men en förfärlig röra. På morgonen väcktes vi av en ljuvlig brasa och härligt kaffe och strålande vinterväder. På förmiddagen var Grace och jag ute och spatserade ända till kyrkan, som vi besåg. En liten oansenlig kyrka utan torn.

Så åt vi frukostmiddag klockan 12 och klockan 5 kom allt “namnsdagskaffefrämmandet” (puh). De va prosten och prostinnan, handlarns fru, och den och den frun, allt ganska typiskt. Och så blev det kaffeprat och Naemi och jag spelade och jag sjöng och fick beröm för “ett mycket behagligt framförande” av prostinnan. När så var och en försökt slå rekord i att äta kakor och sedan frukt, avtroppade främmandet, jag försjönk i studier av en följetångsroman, Grace somnade av idel övermättnad mitt på golvet och de andra småpratade slött i salen under det kvällsmaten framdukades. Och så måste vi äta igen och småningom kröpo vi till kojs.

Och nästa förmiddag ångade vi iväg efter att ha fått lovat att alldeles säkert komma tillbaka till påsk då det skulle bli ungdomsbjudning med många ”stilie pöjker”, som tant Hulda på ren värmländska uttryckte sig. På tåget hade vi sällskap med fru och herr Lindgren, förste stationsskrivaren vilka båda föreföllo vara särdeles trevliga. Hon hade varit på tants kafferep så vi blevo då presenterade för henne.

Trots att jag hellre ville stanna hemma och läsa, körde doktorn iväg mig till gymnastiken. Vi ha fortfarande vår vikarierande gymnastikfröken. Undrar just när löjtnanten uppenbarar sig på “arenan” igen. Imorse gick jag upp klockan halv åtta, för att läsa slut en bok, som jag lånat av Anna. “Vårbrytning” av Karin Smirnoff. Verkligen intressant. Skildrar en mycket ung flickas tankar och stämningar i övergångsåldern. Boken är genomgående naturligt och trovärdigt skriven. Flickan är katolskt sinnad, läser för en ung religionsvärmare, katolsk präst, svärmar för att bli nunna och är ganska religiöst överspänd. Vill försöka bli god och snäll och sann, och har den bestämda uppfattningen att allt detta kan uppnås genom att bara handla regelrätt efter kyrkans föreskrifter.

Naturligtvis är dessa handlingar en viktig sak för en god människa, men min bestämda uppfattning är den, att alla dessa handlingar bliva en synnerligen naturlig följd av en god människas stora inre behov att hjälpa och glädja sina medmänniskor. Det får inte vara en tung plikt, som måste utföras, utan en stor glädje ligger i att få verka för det sanna och goda. Av inre drift att göra livet glatt och ljust för dem vi vistas tillsamman med, av en oemotståndlig längtan att se alla glada och lyckliga, skola vi drivas till goda gärningar. Och finns det väl en större lycka än att se sina försök att glädja och trösta andra belönade? Inte skall man väl, som kyrkan så gärna vill, bannlysa all den ungdomliga levnadslust och det glada mod, som tar sig uttryck i dans, sång, musik o.s.v.

Visst blir dessa saker missbrukade, som så förfärligt mycket annat, men inte får man fördöma allt i den vägen för det. Jag tänker nu på dansen. Men om den skrivas ju så mycket just i dessa tider. Och med rätta! Ty från att vara uttryck för naturlig levnadsglädje och ungdomlig livsyra, har den övergått till att tjäna som uttryck för låg sinnlighet och moralisk slapphet, om jag så kan säga. Att se, hur somliga ungdomar dansa våra moderna danser, är något rent av vidrigt. Och jag kan inte förstå, hur många föräldrar tolerera det, som de tyvärr ofta göra. Ha de totalt mist makten över sina barn?

Nu kommer jag in på den stora, vidomfattande frågan: uppfostran. Men det är väl förmätet av en ung flicka, som jag, att sätta mig till doms i ett sådant fall, så det är väl bäst jag slutar.

Genom dimman håller solen på att arbeta sig fram. Som ett matt rödfärgat klot skymtar den och kommer dimman att skifta i den vackraste skärgrå färgton. Träden stå i luftig rimfrostskrud, och snön ligger i drivor, så ovanligt vit och ren.

På torsdag var det snöstorm och nu ha vi full vinter igen, 10 grader kallt. Det klingar så vackert från bjällror nere på Norr Mälarstrand. Och nerför Parmmätargatan kommer den ena släden fylld med snö efter den andra för att tömmas i vattnet, eller på isen kanske är rättare. Både på torsdag och igår var doktorn bortbjuden på middag, så jag åt ensam. Hela torsdag eftermiddag satt jag snällt hemma och var sen på gymnastiken.

På fredag hade jag fått fribiljetter till Cirkus av farbror Paul och Naemi och jag skulle gå dit huvudsakligen för att höra den tjugoårige “sextonåringen”, “Lille Caruso”, drilla fram sina ljuva toner. Men därav vart intet. Lille Caruso fick vara ifred för oss den kvällen, ty då jag kom till Tegelbacken, där Naemi och jag stämt möte för att bege oss till cirkus, kommer hon och säger att vi skulle gå till “Berns” och höra Rolf med herrskapet Andersson.

Ja, vi gick dit och blev inklämda mellan ett par bord, så vi kunde knappt röra oss. Där var mycket stiligt och utmärkt bra musik. Men någon Rolf, fick vi inte höra. han hade nämligen just som han skulle bege sig dit blivit sjuk, och kunde inte komma. Stor besvikelse och missnöjda utrop från publiken. Men hur det var, hade de fått tag i Tornanders i stället och han sjöng flera riktigt roliga bitar.

Efter “Berns” bar det av till “Kastenhof”, där vi superade under en särdeles animerad stämning. Edvard var tokig, som vanligt förstås, men då han frågade mig, om inte den gröna curacaon hade en bra vacker gul färg och i detsamma fångade en fluga på min ärm, rådde jag honom att gå hem. När vi skulle gå, upptäckte jag, i den nu nästan utrymda lokalen, Evert Taube borta i en soffa. Du milde, vad han är stilig. Jag gav förstås Naemi en försiktig påstötning.

Så bilades det hem och oh, så härligt, att få krypa ner i sängen. Men,”uschyanedå”, idag stinker jag inpyrd cigarrök, så jag nästan måste hålla för näsan. Och i eftermiddag klockan 5 skall Naemi och jag resa till Grillby och hälsa på Långströms. De ringde i veckan och bjödo oss dit på söndag, då det är tant Huldas namnsdag. Det blir nog livat.

Tråkigt väder. Blåsruskigt och snöblaskigt. Narigt. Usch! I söndags var Naemi och jag på Frälsningsarmén. Där var en gammal gumma i lokalen, som vittnade om hur hon “i morres va nere och köpte mjölk å då sa dom, att de gudfruktie ä bara elaka, men då sa ja att vi får väl se på den yttersta dagen o.s.v.”. Onekligen något osammanhängande och originellt. Naemi gick med mig hem, för att få en bit frukost, och då var Hanna för ovanlighetens skull sabla sur och pratade en massa smörja ute i serveringsrummet om att dom kan väl äta på rätt tid o.s.v.

Jag blev arg, så jag frågade henne på måndag vad hon egentligen menade. Då blev hon ännu argare, men som väl var svalnade hon snart, så nu är det jämförelsevis lugnt. Det är väl så, att såna där lugna människor som hon, brusar upp alldeles förbaskat ibland, men man får väl inte fästa sig så mycket vid det. Det var första gången hon bråkat sen jag kom hit.

På söndag middag var notarie Forsberg här. Honom tycker jag om, inte därför att han är skön eller stilig, för det är han inte, men jag tror att han är mycket pigg och trevlig på samma gång som han är rar och snäll. Igår var jag ute på förmiddagen och förlorade min kära guldring, som varit farmors vigselring och som jag fick av mamma, på min 20-års dag. Jag kan absolut inte förstå, på vad sätt, jag förlorat den. Idag har jag emellertid satt in en annons, och jag hoppas, att jag får den tillbaka.

Igår kväll, just som jag stod fix och färdigklädd för att gå i gymnastiken ringde Anna och frågade om jag ville gå med henne och farbror Paul på cabaret Läderlappen. Det ville jag förstås. Och fick klä om mig igen med en faslig hast och rusa till Anna.

På Läderlappen var det ganska roligt. Bäst var en violinist, Arone Klase, ryss förstås, som spelade med en otrolig fingerfärdighet. Det sista numret, där han spelade och accompagnerade sig själv, var verkligen ett bravurstycke.

Så var det Robert Sterling, bekant från “Svarta Katten”, en lång, otroligt gänglig ock slank norrman, som sjöng tre roliga visor bl.a. sitt glansnummer “Nicoline”, vilket slutar med att han går ned bland publiken, sätter sig framför en intet ont anande dam och milt förebrående sjunger: “Nej men Gud Nicoline, Nicoline är du splitter gal” o.s.v. åtföljt av varnande miner och gester.

Så var det Cecile Janvier, bekant för att ha gett “storsmockan” åt en närgången matros, Mika Mihun “rytmisk karikatyrtecknerska,” Gunnar Boman, lagom rolig conferencier och bättre Bellmansångare. Så var det en norska, Solveig “nånting” som uppträdde i det närmaste naken och hade de spetsigaste knän jag någonsin skådat, Isaac Grünewalds futuristiska teater, av vilka de flesta numera föreföllo mig enbart osmakliga m.m.

Efter cabareten åt vi supé på Gillets “ölstuga”. Maten var bra, men det var ett fasligt besvär att få ner den stora ölsejdeln, farbror Paul beställt in. Usch, vad det blåser och snöar!

Klockan är kvart i 11 på kvällen. Kommer just inte så alldeles från gymnastiken. Den är verkligen en utmärkt inrättning. För det första får jag för den skull ledigt två kvällar i veckan. För det andra är det härligt att riktigt få sträcka på sig ett slag. För det tredje blir men bekant med så många trevliga flickor.

Nu sist har jag bekantat mig med en liten tös Israelsson, som är särdeles pigg. För det fjärde så anföres man av en stilig löjtnant, med en figur och hållning, som det är ett rent nöje att se på och ett charmant bra kommando. Som sagt, den gymnastiken är verkligen en utmärkt inrättning.

Nu har jag mammas duk färdig, så den skall skickas till henne imorgon. Den är verkligen förtjusande söt. Jag fick ett så roligt brev från den lille snälle “pappis” idag. Bl.a. skildrade han ett biografbesök på en kringresande kinematograf med “ung sångerska” och det var verkligen dråplig.

Så blev jag glatt överraskad, då jag öppnade brevet över att finna en femma däri. Längre ned blev jag dock något snopen, då jag läste att femman skulle delas lika mellan Naemi och mig. Så knogade jag i väg till Naemi fram på förmiddagen och då befanns det att hon också fått en femma med uppmaning att dela med mig. Så han bara skojade med oss, “pappis”. Nej, klockan närmar sig 11, och då bör jag väl vara i säng. Godnatt!

Trevlig middag igår. Kandidat Spak var med och Vincent S. också förstås. Rätt som det var vid middagen höjde doktorn sitt glas (med utmärkt gott rehnvin) mot kandidaten: “Som jag fått höra, ämnar du gå och göra dig lycklig eller olycklig vilket det nu blir o.s.v.”. Jag förstod ju genast att han ämnade förlova sig. Ack ja, så är det, alla trevliga unga herrar skall förstås gå och förlova sig och sen – tja, förlovade unga herrar kan ju vara trevliga också.

Efter middagen rökte han en cigarr i mitt rum och jag förevisade alla mina foton. Bl.a. lade vi bort titlarna. Så nu får jag kalla honom Håkan. Han heter Ivar också, och det tycker jag är vackrare, vilket jag också upplyste honom om. Hans fästmö är sjuksköterska (förstås), heter Alma och har tio syskon. De räcker till, tycker jag. Lilla Heddy Ekeberg förlovade sig också igår med sin Einar. Tänk, hon är ju bara barnet, nyss fyllda 17 år. Att hon bara vågar.

Nu ringde Anna och frågade om jag skall gå med henne på Sidenhuset. Jojomen, ska jag det. Det är så roligt att titta på stiliga klädningar om man också inte kan få köpa något.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar. I söndags var jag med Maja och Naemi på operan och såg “konung för en dag”. Det var verkligen ett riktigt nätt litet stycke och de uppträdande skämde inte bort det, Strandberg, Lennartsson, Wallgren, Karin Rydkvist, Greta Söderman m.fl.

En dag fick jag brev från Niels igen, vari han skickade sitt fotografi. På den tiden vi gingo tillsamman sade jag visst någon gång, att jag skulle vilja ha det, och det påminde han mig om nu. Ja, Gud vet hur det egentligen skall sluta.

Igår och idag har jag varit så flitig med att sy en blus. En mycket söt, ljusblå av silkecrêpon med spetsståndkrage och spetsar vid ärmarna. På söndag skall det vara middag för doktorns systrar och syskonbarn. Jag hoppas att kandidat Spak kommer med. Han är så trevlig. Jag möter honom ganska ofta om förmiddagen då jag går hem.

Kommer just upp från Ekebergs. Doktorn skulle gå ut ett slag på kvällskvisten, och då tyckte jag det blev tråkigt att sitta här ensam, så jag kilade ner till Ekebergs, där Dagmar var ensam hemma. Hon bjöd på cacao och nybakat bröd och vi käka och åt och levde som två tosingar. Så spelade vi och sjöng och rätt var det var kom Heddy och Einar. De hade varit ute och beställt förlovningsringar och voro förstås mycket glada och lyckliga. Skall förlova sig nästa söndag. Sen skulle de gå på “kinne” och jag upp igen, så lilla Dagny blev ensam. Den ungen påminner mig precis om Rut. Så där tokig och galen, lever som en vilding, då hon kommer i tagen.

På eftermiddagen ringde Volrat och talade om att han och Bertil nu “definitivt” bytt om namn, så nu heta de Volrat Ulfevi och Bertil Ulfevi. Tja, det låter verkligen inte så illa. Men du milde vad det är lustigt att skriva det. Men man vänjer sig väl.

Igår var det livat. Jag fick lov hela dan och därtill 5 kronor att föda och roa mig på. Redan förut hade Heddy frågat mig, om jag inte ville gå med henne och en del andra ungdomar till Drottningholm på förmiddagen. Klockan 11 gav vi oss iväg, först med spårvagn till Ulvsunda och sen gick vi. Bl.a. var det en ung man, Pelle Broman, som föreföll att vara särdeles trevlig. Visserligen var det 10 flickor och 5 pojkar, men det var roligt ändå.

Framkomna till Drottningholm drack vi kaffe på pensionatet och dansade ett par timmar. Pelle Broman både spelade och dansade utmärkt. Sen skulle vi ut och åka kälke, men det fanns bara en “bob” och en liten kälke, så vi fick ju inte plats på långt håll. Jag ställde mig och såg på, och det var ju väl för ”boben” välte, så allihop låg i en enda röra. Det såg riktigt otäckt ut.

Vi begav oss snart hem och oh, ett sådant härligt väder! Snö, sol och alldeles lugnt. Heddy bjöd mig på middag och på kvällen bjöd jag Naemi på “Auditoriums bio” där vi bl.a. såg Gunnar Tolnaes och Carlo Wieth. De va’ förtjusande bägge två. Och på kvällen var det ljuvligt att krypa till kojs. Nu har jag sådana härliga blommor härinne. Mörkröda tulpaner och en förtjusande skär hyacint, som doftar så ljuvligt.

Fint väder, men slaskigt. Igår var jag inte med i gymnastiken, utan Naemi och jag bara tittade på ett slag och sen gick vi på “Regina“ och såg diverse skoj bl.a. “Minlotsen”, vari särskilt en var skön, och det är ju huvudsaken, höll jag på att säga.

På förmiddagen var jag med farbror Gustaf först till djurgården och sedan åt vi lunch på det nya “Kastenhof”. Där var ganska trevligt, fast kyparna föreföll då att vara lika nya, som Kastenhof själv.

Idag skall jag på förmiddagen gå ut med farbror Gustav Blomberg. Jag var med Fritz ute häromdagen, och av honom hörde jag att farbror G. var i stan. Vi gick till Hotell “Savoy”, där han bodde för att hälsa på honom. Men han var förstås inte hemma, utan jag bara lämnade mitt kort. Så ringde han sedan och nu på förmiddagen skola vi gå ut och spatsera.

I söndags var det middag hos majorskan Spak. Kandidaten S. notarie F. och teknologen, numera sjömannen V. Spak voro där och det hela var ganska trevligt.

Tänk, att nu har jag satt in en annons i Svenska Dagbladet om ett par timmars sysselsättning på förmiddagen. Undrar just om jag skall få något svar. Och nu har jag gått in i gymnastikföreningen “Gymnos”.

Löjtnant Granfelt hade nu sorgligt nog inte gymnastikdräkt, men han såg mycket trevlig ut. Avgiften, 5 kronor, tycker jag dock är ganska mycket. Men det blir väl så, när man önskar låta sig kommenderas av en ung? skön löjtnant. Han hade förresten ett särdeles trevligt kommando.

Oj- ett sådant väder! Fullkomlig snöstorm! Hela förmiddagen har det hulat och tjutit alldeles förfärligt omkring mina fönster här. Och luften har varit förmörkad av virvlande snö.

Hulda är på sjukhuset nu, så Hanna är “ensamjungfru”. Så jag tänkte att jag idag skulle hjälpa henne genom att städa mitt rum själv. Och det har jag gjort riktigt grundligt. Sopat och gnott golvet med en “bontrasa” och dammat och tvättat tvättservicen etc. Och så har jag varit ute på min vanliga promenad utåt Strandvägen.

Och du milde, vad det var livat. Det blåste, så det susade och ven om öronen. Här och där satte någon en pladask rova, och den, som vill studera damernas ben hade nu ett gott tillfälle. På mig stod kjolen som en sky uppåt midjan ibland. Och rätt var det var fattade vinden tag i mig och virvlade mig lekfullt runt ett hörn. Här och där seglade en herr- eller damhatt omkring i rymden, och åtskilliga slädar och kälkar stjälptes omkull.

När jag gick hem, såg jag en karl i sällskap med diverse korgar och dylikt faktiskt blåsa ner från en hög vagn på Kungsholmsbron. Eftersom jag var väl påpälsad och försedd med flor, tyckte jag att det hela var enbart roligt. Men oh, vad det hettar i kinderna nu!

Nu är det verkligen fint väder. Ringde just till Karin och frågade som vanligt “om hon inte ansåg vädret idag vara ett utmärkt lämpligt promenadväder”. Och som vanligt ansåg hon det.

Så klockan 1 skola vi träffas “På hörnet”, ordentligt. Det hände nämligen en gång, att vi stämt möte på hörnet och eftersom jag kom lite för tidigt gick jag åt det håll varifrån jag, min bleka oskuld, trodde att Karin skulle komma. Hon kom en annan väg precis på slaget, och då hon inte såg mig där, gick hon ner till Norr Mälarstrand för att möta mig, och sen gick vi där och velade på måfå hela 20 minuter innan vi råkade få syn på varandra. Därför skola vi nu träffas ordentligt.

Igår var jag med Naemi på “Kinne” igen. Först var hon här och drack kaffe och så gick vi till den charmanta nya biografen “Röda kvarn” för att se “Filmens Herkules, som detektiv”. Den filmen har också visats i Göteborg och både pappa och Rut sade, att vi voro “alldeles tvungna” att gå och se den om den kom hit. Och vi kände oss förstås pliktskyldigast (hm) alldeles tvungna och gick. Och du milde värld, det var verkligen en Herkules.

Sådana kraftprov, som han utförde torde väl höra till det ovanliga, t.ex. att bunden till händer och fötter först oskadliggöra sin fångvaktare, så med tänderna lyfta ett bord ovanpå ett annat, sedan på något besynnerligt sätt kravla sig upp på detta och slutligen “böka sig igenom taket”. Dessutom jonglerade han på ett synnerligen lekfullt sätt med bovar, betjänter m.fl. dylika.

Han hade en särskilt originell metod att stuka till bovarna, han tog dem som kappsäckar, (med handtag i ryggen) en i var hand, bar dem ett längre stycke och hissade ner dem i en kloakledning tills de bekvämade sig till att avslöja sina mörka planer. Ja, det var verkligen intressant att se en sådan fenomenal styrka.

Bing- bång ringa kyrkklockorna. Klockan är halv 11, idag är det fruset och lite kallt, de föregående dagarna har det varit ett hopplöst slaskande. Ja, jag var med Naemi på “kinne”, en ny på Drottninggatan, som heter Phenix (biografen, ej Drottninggatan) och där såg vi det absolut idiotiskaste drama, jag hittills skådat. ”Den vanärade” hette det, och var så genomgående hopplöst fånigt, så sällan såg man något dylikt.

När jag gick hem, blev jag antastad av en idiot, men jag “bräckte till” honom, så han kände sig nog bra enkel, kräket. Nu har jag köpt en förtjusande vacker duk i vitbroderi, som jag skall försöka få färdig till mammas födelsedag. Men då får jag sannerligen gno på.

Idag har en av doktorns systersöner, notarie Forsberg varit här på middag. Han är ej vacker, men ser trevlig ut (han är god). Doktorn och han sitta nu och prata därinne, jag drog mig diskret tillbaka. Middagen var förresten mycket god. På förmiddagen var jag med Dagny på en lång härlig promenad ända till Djurgårdsbrunns värdshus, där vi kostade på oss kaffe.

Ysch, Ysch ett sådant “jeklit” väder. Det hiskeligaste slaskande man kan tänka sig. Igår var jag ute nästan hela dagen. Först var jag hos Heddy. Så var jag med Volrat till Djurgården, sen “hastade jag mig till” middag hos Petterssons (doktorn var borta) och på kvällen var jag med Heddy och hennes fästman och såg “Bröderna Östermans huskors”, spelat i en folkskolegymnastiksal (puh) på Söder av medlemmar i idrottsklubben “Hellas”.

Således uteslutande pojkar. Och det var verkligen inte alls illa. Elegantare lokal och publik har jag ju sett förstås, det var, som Heddy sa, á la Grönköpingsteater och familjerna Jansson m.fl. men spelet gick riktigt bra.

Det var en så förtjusande yngling, som spelade huskorset, så både Heddy och jag blevo förälskade i honom förstås. Och på hemvägen ”körde” vi förskräckligt med en av bröderna Östermans älsklingsterm: “De ä just jämt va de ä de”.

Idag skall doktorn bort på middag igen (sabla festande) så jag ämnar gå med Naemi på “kinne” i kväll igen. Ajöss, eller “au resevoir” som bröderna Östermans huskors sa.

Igår fick jag ett brev från Bertil och ett så överflödande kärleksbrev har jag då aldrig förr mottagit. På sätt och vis är det nog en stor fördel både för Bertil och mig, att jag har honom så fullkomligt i mina händer. Han behöver så innerligt väl någon att se upp till, att lita på, så att han inte i sin översvallande ungdomlighet begår alltför många dumheter. Och så länge inte jag har någon, som jag älskar, ser upp till och som är allt för mig, vill jag så gärna vara en moderlig väninna för min unge, tokige, vackre Berty.

Samma dag jag reste från Göteborg fick jag till min stora förvåning och ledsnad ett så innerligt vackert och rart brev från Nils, vari han säger att han fortfarande håller så mycket av mig, och proponerar giftemål, detta år. Tänk, om jag kunde lära mig älska honom!! Men det är alldeles omöjligt och jag skrev till honom ett kanske hårt brev, vari jag betog honom allt hopp. Stackars, stackars Niels!!

En sabla otrevlig “försäkringssak”. Häromdagen kom en inkrånglad engelsk dödsattest, på en kvinna, som dött i barnsäng. På en medföljande svensk dödsattest stod det olyckshändelse. Doktorn trodde feluppfattning förelåg och skrev på den svenska: Död i barnsäng, utbetalas. Och idag kommer hela kosidangsen tillbaka och vi få se, att den svenska dödsattesten var på en helt annan människa, en karl. Och på den hade doktorn skrivit död i barnsäng. Tablå!

Vi hade inte lagt märke till namnet någon av oss! Oj, oj! Så kan det gå. På annandans (nyttår) förmiddag var Ebba Lindberg här och hämtade mig och sen var jag med henne hemma. Vi spelade d.v.s. jag spelade, åt gotter, rökte och hade det riktigt gemytligt. På eftermiddagen ringde Anna och bad mig komma dit. Jag kunde inte med att be doktorn att få gå, men han bara skickade iväg mig utan vidare. Där var också ett ungt tyskt par, som hade en liten baby på 5 veckor. Den lille stackarn hade visst ont i magen, för han tjöt nästan oavbrutet tills jag efter en halvtimmes vyssning fick honom att sova.

Och nu ha vi lämnat 1915 bakom oss. Farväl, du gamla år. Jag kan blicka tillbaka på Dig med nöje och glädje, men på samma gång utan sorg och saknad. Lugnt och behagligt, liksom alla mina år har du förflutit. Och vad jag nu undrar vad 1916 har i sitt sköte? Skall också det förflyta i lugn och stillhet? Skall jag ej heller under mitt 21:a levnadsår få erfara något stort och omskapande? Tänk, om man visste.

Nyåret har kommit med blidväder. Det droppar och plaskar så vemodigt från taken, då och då kommer en stor snökaka nedramlande, och markens snö blir smutsig, smörjig och rinner bort. På nyårsafton voro vi, som sagt, hos doktorinnan B. Och det var angenämt. Vid frukostbordet fingo vi små behändiga nyårsklappar. Sålunda begåvades jag med en doftande liljekonvaljetvål, en söt liten fickalmenack och en ännu mera söt nasse med knorr på svansen.

Hemkommen vakade jag in det nya året med att läsa ut Florence Barclays “Doctor Dick”. Den tyckte jag inte var något vidare. Nu på nyåret har jag beslutat att anteckna alla de böcker jag kommer att läsa under 1916. Det kan ju vara roligt att veta. På nyårsdagen voro Naemi och jag först på en promenad utåt Djurgården. Därute åktes det kälke värre. Såg så roligt ut. Så var Naemi med mig hem och åt middag här och på kvällen voro vi på “kinne” Regina och såg “Askungen” m.m. Ganska bra. Och nu är klockan 9.15 på annandanyttår, och jag vet faktiskt inte vad jag skall hitta på att göra idag.