Oh, what a pleasant evening, yesterday! But- jag orkar inte skriva på engelska när jag nu skall berätta om allt roligt från igår. Nea -saadan. Klockan vid 8-tiden gav Naemi och jag oss iväg upp till Rådhusrestaurangen, där “kolifejet” skulle avhållas. Vi hade båda våra nya mörkblå sidenklänningar. Där samlades så småningom en skara ungdomar, manliga och kvinnliga medlemmar i”Gymnos”.
Vid halv 9-tiden började sammanträdet. Det varade över en timme och där var val av styrelse, årsberättelse, väckande av förslag, utdelning av pokaler o.s.v i det oändliga. Damernas klädedräkt blev föremål för en ganska livlig debatt. Så väcktes ett förslag om att tills vidare hyra en sportstuga någonstans utanför Stockholm, och det var ingen dum idé.
Löjtnant Granfelt uppenbarade sig plötsligt, förfärligt solbränd och stilig som aldrig det i frack o.s.v. Till första dansen blev jag uppbjuden av en flottistbeväring, som sedan bjöd upp mig flera gånger och strax innan han skulle gå (permission till halv 2) bad han att få mitt telefonnummer. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra. Till slut kläckte jag dock ur mig det, och han bad att få ringa någon gång. Var förresten ingenjör nyss utexaminerad från “Tekniska”. Såg inget vidare ut, men var lång och kraftig. Usch, jag önskar att han inte ringer!!!
Andra valsen uppenbarade sig löjtnant Granfelt i balsalen och bjöd genast upp mig. Jag blev förstås förtjust, och de andra flickorna betraktade mig med avundsamma blickar. Sen dansade jag varenda dans. Åkerström och Eric uppenbarade sig inte förrän vid 11-tiden. Då dansade jag med dem förstås. Och med flottisten ingenjören – löjtnant Hellstedt eller vad han hette, löjtnant Blomquist, Sjöberg o.s.v. Ett tag spelade jag också. Heddy var där förstås med Einar, och hon spelade också. Ja, det var förtjusande trevligt. Och allra trevligast var att löjtnant G. genast bjöd upp mig till allra sista valsen, och han tryckte min hand så hårt, där vi valsade omkring. Han är alldeles förtjusande rar och jag tror sannerligen att jag skulle kunna bli kär i honom. Men jag vet inte om jag vågar! Det finns 52 flickor i föreningen “Gymnos”.
Klockan halv tre slutade härligheten. Då vi skulle gå hem, gjorde jag den trevliga upptäckten, att jag glömt mina nycklar. Roligt! Jag fick förstås följa med Naemi hem. Åkerström (vi hade lagt bort titlarna nu, och han heter Anders) och Eric följde oss förstås. Och sen klämde Naemi och jag ihop oss i hennes 3/4 m. breda säng. Puh, vad det var trångt!
Klockan 5 somnade jag och låg i en orolig halvslummer till klockan 7. Jag låg och tänkte – inte på löjtnant G. nej, verkligen inte, utan på “Avgrundens folk” av Jack London, vilken bok jag nyss läst. Och sade mig att jag inte skulle ondgöra mig över det trånga utrymmet, det finns många som har det mycket, mycket värre. Klockan 7 palta jag mig upp och begav mig hem. Hanna blev något snopen, när hon öppnade för mig.
Det är en alldeles förtjusande morgon. solen glittrar över fjärden, himlen är hög och klarblå. Lördag förmiddag. Jag sitter och väntar på försäkringarna. Det har varit så många denna veckan, en agent, som varit i Bolagets tjänst i 10 år skulle visst på detta sätt hedras, eller vad det va. Jag har suttit och läst igenom några brev, ett från Ansa, mycket trevligt, som jag fick häromdagen och ett från Bertil. Tänk, jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om honom längre. Detta brev var fullt av självförebråelser om hur eländig han är, och hur god och upphöjd jag, etc. Förr skulle jag nog rörts därav. Nu var jag komplett likgiltig för hela klabbet. Tror inte ens jag besvärar mig med att svara.
(En halv sida stenografi följer här).
Häromdagen var jag och köpte ett par stiliga bruna skor – på kredit i den affären, där vi ha kredit och rabatt. Ja, vad skall man göra?! Får väl försöka betala det denna månaden. Och så måste jag ha ny hatt och en ny kjol och två sommarklänningar och flera blusar och flera linnen och byxor. Ack, den som hade massor av pengar ändå. Då befunne jag mig just nu i detta ögonblick i en förtjusande dress i en bil på någon av Calcuttas gator för att resa till “General Hospital” och hälsa på dear Gretel. Oh, du goe Gud vad hon skulle bli förvånad.
Och sen skulle jag fara till Italien och Schweiz och Frankrike och England och Amerika och köpa alla möjliga trevliga och vackra saker till dem där hemma och mig själv. Och så skulle jag ta sånglektioner och köpa mig en Rechsteinsflygel. Och till slut skulle jag gifta mig med någon stilig, rar, trevlig och framför allt manlig och stark man, som skulle älska mig lika högt, som jag ämnar älska honom och så skulle vi göra bröllopsresa runt Sverige och stanna en lång tid i det härliga härliga Värmland. Jag och min älskade! Och sen skulle vi flytta till ett rart och vackert hem här i Stockholm och vara så lyckliga, så lyckliga. Ack ja, om…
