Det var en gång man fick något, som någon tyckte man borde ha. Och med åren har den grejen åkt fram och tillbaka i gömmorna, tills den en dag fick nog. ” Nu stannar jag här i lådan, eller så rullar jag bort till Stadsmissionen och Myrorna och gör lite nytta”. Men innan saken, grejen, prylen försvann tog den en selfie, och här finns alla dessa selfies samlade.
Prylhörnan: Dalahästarna håller än
Lego, brio, dataspel och barbie i all ära. Men de gamla dalahästarna håller än. I vår flytt dök de upp ur alla vinklar och vrår, en del nästan orörda, andra väl använda.
Våra hästar är fint målade, som det ska vara, men i en monter på Nordiska museet kan man se att en del hästar inte ens behövde vara täljda för att bli lekbara. Min favorit är den tunna pinnen i mitten.
Jag tror det var stjärnan i stallet.
Prylhörnan: Småänglar som spelar
De är så små, så små men väldigt dekorativa och skulle pryda vilken liten småhylla som helst. Något vingklippta håller de fortfarande ett fast grepp i sina instrument. Jag tror de spelar änglamusik när ingen är i närheten.
Prylhörnan: Pengapluskan som ärgade
Det här är inte bara en portmonnä av den gamla stammen, det är en börs, för att inte säga pluska. En sådan som man fick gräva ordentligt i för att få fram en femöring eller en tvåkrona. Ett tag var den borta så länge att mynten som låg kvar i den hade ärgat fast sig i varandra. Det löste vi med lite citronsyra.
Jag tror att den nu finns hos någon skattletare.
Prylhörnan: Aftonbladets första nummer
Även Aftonbladet har varit ungt och nybörjare. Inte mycket till bildreportage här inte, men små notiser finns det gott om. Kan vara original, eller faksimil. Jag vet inte, det var ett tag sedan jag såg det. Nu ligger det platt längst ner, liksom många andra saker i prylhörnan, snart på väg till ett loppis nära dig. Vi fördelar jämnt på stadsmissionen, myrorna och bikupan.
Prylhörnan: Götes träbukett
Det här är Götes träbukett. Den håller i alla väder och genom alla flyttar, doftar inte men vissnar inte heller.
Då och då dyker den upp och sätter lite färg på vardagen.
Prylhörnan: I snäckorna hör du havet brusa
De här snäckorna, vars namn jag självklart helt glömt, plockades utanför Malindi 1963. Då bodde det något slemmigt djur i dem, som var helt omöjligt att få bort. Så vi grävde ner snäckorna två dygn ganska djupt ner i sanden, och när vi sedan grävde upp dem luktade det mycket illa men de gick lätt att rensa.
Sen sköljde vi dem och om man lade snäckan till örat, kunde man höra havet brusa. Det kan man än idag.
De kan möjligen heta porslinssnäckor.
Prylhörnan: Valnötsminiatyr
Ta en valnöt och knäck den försiktigt. Sen sätter du dig ner och karvar ur en liten staty i nöten med hjälp av en synål eller något annat vasst som du råkar ha liggande i närheten. När du är klar kan du lacka alltihop, och sälja det till en turist som tar den med sig hem och lägger den i en låda i sin källare.
Och rätt som det är hamnar den på en blogg.
Prylhörnan: Lång etiotavla om en lång resa
Den här långa tavlan från Etiopien är en berättelse om hur arken lämnade Jerusalem, arken med stentavlorna med de tio budorden. Eller det kanske är en berättelse om drottningen av Saba. Arken tros hursomhelst ha undkommit Jerusalems förstörelse genom en hemlig gång, och färdats smuggelvägen genom Sinaiöknen, via Nilen till en ö i Tanasjön. Och sen vidare till Lalibela, där den ska finnas idag, vaktad av munkar som aldrig får lämna det tempel där arken finns.
Prylhörnan: Budda o elefant i elfenben
Elfenbenselefant bredvid en Elfenbensbuddah på en Ebenholzplatta. Det låter sagolikt, som något ur tusen och en natt. Och ju mer jag säger elfenben, elfenben, elfenben, ju mer tycker jag det låter exotiskt och snart börjar jag undra om det verkligen heter så, elfen. Vad är elfen egentligen, kanske kort för elefant? Vad är Ivoire kort för i så fall, som det heter på franska?
Prylhörnan: Bläcksfinxen och vänsterhänthet
Lyfter man på huvudet så finns ett bläckhorn under. Eftersom jag är vänsterhänt så har jag alltid haft problem med att skriva med bläck. Det fick jag göra i skolan. Doppa, skriv, läskpapper, doppa skriv, läskpapper. För en vänsterhänt innebär det att man antingen får skriva uppifrån för att inte släpa handen i bläcket innan det torkar, eller att ha ett läskpapper på handens vänsterutsida som man ständigt gungar fram och tillbaka över texten. Eller görta som Leonardo da Vinci, skriva spegelskrift.
Det gjorde jag, och läraren rättade mina texter i en spegel.
Prylhörnan: Exlibris är verkligen Ex-libris
Att ha ett eget Exlibris tydde förr på ett visst mått av skapande. Eller intellektuell konsumtion. Man satte sitt exlibris i sina böcker innan de lånades ut, eller under en avhandling man totat ihop.
Det här tillhörde min morfar Karl Rencke, där texten fått en vikingagrafik. Han har säkert ritat ihop det själv. Undrar om det fanns exlibrismakare förr?
Själv har jag kvar min första byline i bly. Vad kommer våra barnbarn att märka sina ipads med när de lånar ut dem? Pappersetiketter. Visst känns det beige?
Prylhörnan: Den svarta hästen
Ingenting är äldre än den svarta hästen. Den lär ha funnits redan i början av 1900-talet, då den stod och prydde någons spiselhäll. Nu pryder den faktiskt en Billyhylla, mest för att den är så svart och står sig så bra mot det vita. Och för att den har en historia, fast jag vet inte riktigt vilken.
Prylhörnan: De gamla låsen
Jag börjar närma mig botten i mina prylgömmor. De här låsen ser hemgjorda ut. De hör till träkistor i olika storlekar och hade speciella platta nycklar, som nu är försvunna. Så de går inte längre att öppna.
Prylhörnan: Japansk trätavla
I dessa Japandagar, med alla olycksrapporter, har jag passat på att ta fram en 50 år gammal trätavla som ändå känns lite hoppfull. Det brukar sägas att en olycka sällan kommer ensam, och i Japan stämmer det. Vilken sorg, vilka öden de människorna tvingas leva i.
Prylhörnan: Vaserna tar och blir över
Artesania Communitat Valencia. Denna produkt är ett genuint hantverk ifrån Valenciaområdet i Spanien. Närmare bestämt från Campello i Alicante. Och numrerad är den också, nr 232501. Vaser finns det alltid för mycket av när de står i skåpen, och alltid för lite av när det ska sättas blommor i dem.
Prylhörnan: Stakar till max
Det känns som nostalgilådan slår rekord i stakar som aldrig används. Här är ett urval som var uppe och vände, innan de försvann till stadsmissionen. Det mest mystiska är att när man väl behöver en, då finns det ingen. Det är samma problem som med vaser. De finns i mängd, men när blommorna ska ner i vasen, då är vserna antingen för små, för höga, för smala, för stora eller helt enkelt för fula.
Prylhörnan: En silverkanna med charm
Handtaget är av trä och ihoplagat med ståltråd. Den är bucklig, kannan, bucklig och ser välanvänd ut. Men det var förr, de senaste 40 åren har den inte jobbat särskilt hårt. Alla märken, skador och repor är från ett tidigare liv, där den antagligen fått göra skäl för varje krona den kostat.
De senaste åren kan närmas beskrivas som en välbehövlig pension.
Prylhörnan: Till takten av en Kalebass
En kalebass maracas som har hållt takten kring en lägereld vid Lake Shialla. Medan hyenorna rotade i gårdagens soppåse, gick jakten i flodbädden på kattfiskarna som skulle bli kvällens middag. I väntan på att glöden värmde folien som omslöt de fileade fiskarna, och i takt med trummorna som hördes på avstånd, gjorde vi musik med en gitarr, ett munspel och en kazoo.
Och en kalebass.
Prylhörnan: En doftande pärlflaska
Som de flesta burkar och flaskor så har den här flaskan också en doft kvar, en doft av det förgångna som lyckats ta sig till framtiden. Den pärl- och snäcksmyckade lilla glasflaskan doftar obestämt, varken vackert, lockande eller påträngande.
Det är bara en doft, en flyktig betraktelse som fladdrar förbi och snabbt löser upp och blandar sig till oigenkännlighet. Kanske en doft av evigheten.
Prylhörnan: En klämtande glasklocka
Det finns många klockor i nostalgisamlingarna. Rejäla grejer som låter flera mil. Och så den här, i glas, som klingar så sprött som aldrig något och som ger känslan av att spricka sönder vid minsta rörelse. Men det är säkert en chimär, för än plingar klockan, helt oskadad. Glas kan vara starkt. Sprött starkt.
Prylhörnan: Speldosa i smyckeskrin
Det låter så vackert när man öppnar locket. Spanskt skulle jag vilja säga. Men det var länge sedan någon skruvade upp spelverket, ännu längre sedan det fanns några smycken i lådan och ingen minns längre var, eller om, den prydde någon hylla.
Prylhörnan: Afrikamasken i lådan
Masken i trä har fortfarande doften från 60-talet kvar. En expert skulle säkert kunna säga exakt vilket träslag det är, vilket land den kommer från, vilken stad och vem som karvat fram uttrycket i ansiktet. Mombasa är min enda ledtråd. Finns även i svart, längst ner i min nostalgilåda.
Prylhörnan: Kinesisk datumsnurra
Det man gör med datorer idag kunde man faktiskt göra förr också, och lika snabbt gick det. Skillnaden är väl mest att nu finns det mesta inom räckhåll för tangentbordet, förr fanns det på hyllor, i lådor och i arkiv.
Den här snurran håller några år till, den gjordes för att fixa datumen under 50 år. Fem år kvar.
Prylhörnan: Det lilla glaset med guldglans
Den lilla vasen är gjord av något som ser ut som guldpläterat glas, knappt genomskinligt. Den stod, utan någon som helst uppgift i min mening, länge på en liten vägghylla hemma hos min mamma. Hon brukade titta på den.
Hon ba: “Oh vad jag tycker om den här lilla vasen”.
Oh ja ba: “jaha”.
Och mer än så varken var eller är det.
Prylhörnan: Marockokannan
När jag nyligen var i Dubai såg jag ett helt gäng med kannor utanför ett beduintält. Det kändes hemtamt på något sätt och mycket riktigt, väl hemma fann jag den här i en låda. Den är köpt i Marocko och jag har aldrig vetat riktigt vad den ska användas till. Men nu vet jag. Jag ska ställa den utanför mitt ökentält.
Prylhörnan: ljussläckare från Indien
Den här ska släcka ljuset.
Det har den aldrig fått göra. Den har inte fått göra någonting någon gång.
Prylhörnan: liten afrikatavla
Den lilla killen/tjejen har fått i uppdrag av mamma att hämta vatten, men vågar sig inte fram för att fylla på kalebassen. Eller nåt sånt. Allt förevigat i batik. Nu finns den på någon annans vägg, tillsammans med en större tavla.
Prylhörnan: Tennsoldater är tidlösa
Mina leksaker har mina barn lekt med, och deras leksaker leker barnbarnen med. Men mina föräldrars leksaker lekte jag aldrig med, för de fanns knappt inte och dessutom var de rätt tråkiga. Jag menar … kottar och nån enstaka bok i gammaldags tryck?! Men de här tennsoldaterna, de lekte vi med ofta.
Vi låg i korridoren min syster och jag, i varsin ända med varsin armé som vi skulle putta omkull med en stenkula.
Vissa leksaker är tidlösa.
Prylhörnan: Silverskedar i ett rött etui
Det finns ju skrönor, både stora skrönor och små skrönor. Det här kan vara en liten skröna, för den är begränsad till familjen. Men det kan också vara rena sanningen.
Det är nämligen så att min farfar och farmor aldrig var gifta, de bodde inte heller tillsammans. De fick i princip bara ett barn ihop, och varför det blev så finns det ingen enkel förklaring till. Men skrönan, eller verkligheten om man så vill, säger att min farmor vid något tillfälle fick ett etui med silverskedar av min farfar. Och här är de.
Prylhörnan: Ett huvud i träram
Vad gör han, vem är det, var kommer han ifrån, varför i en träram? Och varför bland mina grejer?
Prylhörnan: Tuttgumman bland grabbarna
Vilken mängd gubbar som dyker upp ur skrymslen och vrår. De vaktar, skräms, pryder och ståtar. Och mitt bland alla trägubbar en liten charmerande tuttgumma.
Prylhörnan: Den lilla gamla dockan
Man kan tro att dockan är gjord av plast, men den är äldre än så och verkar snarare vara tillverkad celluloid. Så gammal att den strax efter sin fotosession bröt benet, som många andra gamlingar också gör.
Dockan är nu uppsatt för lagning i mars ungefär. Vårdköerna är långa även i leksaksvärlden.
Prylhörnan: Någons stengubbar
Någonstans någon gång kom någon på att klistra ihop några stenar och skriva Hammarby och Modo på dem. Och någon gång kom någon annan på att det var den rätta presenten att ge till mig. Och någon tid stod de sedan på någon hylla och spred sitt budskap. Nu står de någon annanstans.
Prylhörnan: Jultidning från 52
Nu är det jul igen och aldrig har det varit så kallt och aldrig så mycket snö och det mesta denna jul verkar hänföras till värst, först, störst och unikast i mannaminne.
Nu är inte mannaminne något att lita på, för det är alldeles för kort. Ibland kortare än förra vintern och absolut kortare än vintern 1951. För att veta vad som hände då för man bläddra i jultidningen från 1952. Jo, de åt knäck på den tiden också, godaste knäcken i mannaminne.
Prylhörnan: Två bruna gubbar på vakt
Här står de på vakt, mina två krigare. På vakt som de alltid gjort. Ingen vet längre vad de vaktar, eller vem. De kanske inte ens vaktar längre, utan bara avvaktar.
Prylhörnan: Utsmyckningen kommer fram
Mycket av det som ligger undanstoppat och bara kommer fram vid flyttar, är skönhetsrelaterat. Speciellt halsband, ringar, armband och andra utsmyckningar har en förmåga att bara dyka upp vid flytten.
Här är ett gäng sådana föremål. att beundra och komma ihåg ett tag, tills det blir dags för nästa flytt.
Prylhörnan: Inga poletter trillar mer ner
Vart tog alla poletter vägen? I mina pengakistor hittar jag då och då pengar som inte är pengar utan bara ser ut som det. Poletter. Vad jag kommer ihåg behövde man det för att spela på enarmade banditer, åka katarinahissen eller ta en tur på djurgårdsfärjan. De enda poletter jag ser idag är när jag ska snabbtvätta bilen själv, och då kommer de från Norge.
Vi kanske inte behöver poletterna, nu när vi har guldtian. Det är den som vi stoppar i automaterna, i varukorgen, i tvättmaskinen. Vi får ändra på talesättet och konstatera att “aha, nu föll guldtian ner”.
Prylhörnan: Game, träset och trämatch
Kompositmaterial hit och nylonsträngar dit. Den verkliga sporten är att svinga en gammal träram med strängar av riktig sena, som suttit på sedan början av 60-talet.
Den största triumfen var när jag vann en match med detta racket, när mitt fräscha super Wilson sprack på uppvärmningen och motståndaren trodde han skulle få walkover på grund av racketbrist. Med mitt gamla Slazengerträ finns det inget som heter racketbrist.
Prylhörnan: De små gubbarna dyker upp igen
De här gubbarna föddes 1958 och har rest en hel del i sitt liv. Inte minst har de skött Märklinbanan i ur och skur, både som uppmonterad och nerpackad.
Jag har en känsla av att de egentligen inte trivs i en flyttkartong, utan gärna skulle vilja jobba ett tag igen, på någon plåtstation längs några skenor lagda i en oval med stickspår.
Prylhörnan: Whip them hard med flugpiskan
Man har väl sett hur hästarna gör, när flugorna blir för närgångna. Viftar. Och har man ingen svans, då får man använda en riktig flugpiska, som de här. Den övre är från Etiopien tror jag, den undre en sådan som Kenyas tidigare president Jomo Kenyatta brukade vifta med, både åt flugor och undersåtar.
Den som inte klippt 23 flugor i samma smäll förstår inte lyckan av att ha en egen flugpiska.
