Torsdag den 21 december 1916. Man blir inte glad, när man ser Strindbergs pjäser.

Hurrah!!!!!!! Idag har jag avlagt det där välsignade stenografprovet, och jag klarade mig! Härligt!!! Nu skall jag minsann inte gno med det i brådrasket. Fast man är ju tvungen att öva förstås, annars “ligger man av sig” fort nog.

På tisdag var jag ändå och såg “Kamraterna”. Man blir inte glad, när man ser Strindbergs pjäser. Det är något så genomgående tröstlöst och bittert, att man känner sig riktigt hjärtängslig. I denna pjäs är det som vanligt kvinnan, som får sitta emellan. Oh, vilken förfärlig uppfattning Strindberg måtte haft om kvinnan. En tanklös, nyckfull varelse ur stånd till varje verkligt ädel eller god tanke och handling, full av intriger, sinnlig och begiven på nöjen, slösaktig och oförståndig.

“Berta” i “Kamraterna” var verkligen ett praktexemplar av en sådan kvinna, och spelades av Astri Torsell på ett synnerligen realistiskt sätt. Mot all denna kvinnliga uselhet och låghet framstår den manliga huvudpersonen så mycket mer i besittning av allehanda goda egenskaper. Och han står också slutligen triumferande över sin äntligen tillkämpade seger av frihet från denna låga varelse.

Anders de Wahl skötte denna roll med sin vanliga överlägsenhet. En ovanligt sympatisk skådespelare. Det hela var intressant, fast det var rysligt. När jag på onsdag morgon blickade ut genom mitt fönster möttes jag av det i halvskymningen blåaktiga skimret av nyfallen snö. Som ett mjukt täcke låg den över tak och gator, och de stora sandhögarna på Norr Mälarstrand sågo ut som jättestora drivor. Ju mer det ljusnade ju mera bländvitt lyste snön, och på träden i sjukhusparken nedanför, hade den fastnat som vit bomull i julgranen.

Vilken ljuvlig syn efter det förfärliga höstslasket! Man ack, fast det igår och idag fallit mycket mera snö, rinner den bort i strömmar, det plaskas i takrännorna, och inne på gatorna är det en förfärlig, smutsig sörja. Nu är julkommersen i full gång. Alla affärer skylta så lockande som möjligt, och här och där på öppna platser står en skog av julgranar. Vidare ser man lustiga julbockar av halm och i blomsteraffärerna de förtjusande vackra julkransarna med ljus, klockor och röda band.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926