Igår eftermiddag skulle doktorn bort, så jag fick “permission” genast efter middagen. Och begav mig genast till “hålan” förstås. Rakel var hemma, och vi stenograferade, sydde, pratade och åt härliga inkokta frukter oerhört. Bl.a. roade vi oss med att vid päron och körsbärsätningen utveckla en oanad obelevenhet i ord och åthävor och skojade, så jag var fullkomligt sjuk av skratt.

Efter en stund kom Naemi och började förstås orera värre, när hon såg hur vi smorde kråset. “Och här står jag, min stackare, och får ingenting och säger inte ett ord”, slutade hon sin svada. – Vilket vi besvarade med oförstående blickar fruktansvärda sörplingar, slickningar av faten etc. Och då hon närmade sig med en tallrik och en sked i högsta hugg i tydlig avsikt att tulla innehållet i körsbärsburken, steg Rakel upp, för att försvara sin egendom med eftertryckliga sparkningar och andra vildsinta åtbörder.

Det hela slutade förstås med, att Naemi flydde med sitt välförsedda fat, efterlämnande stora fläckar på den nytvättade bordsduken. Vilket gav osökt anledning till ny kalabalik. Och jag låg på soffan och jämrade mig, halvdöd av skratt.

Idag har jag fått lov igen för att gå och se Strindbergs “Kamraterna” på Dramaten, med de Wahl och Astri Torsell i huvudrollerna. Men egendomligt nog känner jag ingen särskild lust nu, så jag kan inte besluta mig för att gå och ringa efter biljett.