Rakel kom ut vid 12-tiden igår. Klockan 1 kom också doktorn, och då åto vi gemensam frukost. Solen var så vänlig att titta fram, när Rakel och jag sedan reste in till stan för att fara till Drottningholm. Det hade även helt plötsligt kommit över oss, att vi skulle gå på “Dramaten” på kvällen och se det berömda skådespelet “Envar”. Så jag ringde och beställde biljetter, innan vi gåvo oss iväg.
När vi skulle gå och hämta biljetterna, träffade vi alldeles utanför Gunnar Lindquist, en av de där ynglingarna, som jag hade sällskap med från Göteborg förra julen. Även Rakel kände honom, så vi stannade och pratade. Han är onekligen något “mallig”, men kanske det kommer sig av att han är så ung, 18-19 år kanske. När vi hade fått våra biljetter, följde han oss till Drottninggatan, där Rakel bor, och som han nödvändigtvis ville ha min adress och telefonnummer, fick han det. Undrar just om han ämnar ringa.
Klockan 4 reste vi med “Tessin” från Riddarholmen. Vägen inåt Mälaren är verkligen förtjusande med alla skogklädda holmar och öar. Som det var söndag, vimlade det av kanoter, motor och segelbåtar. Snart skymtade det vackra, vita slottet fram, och så fort vi lagt i land begåvo vi oss dit upp.
Inkomna på gården, måste vi förstås beundra den ståtliga parken och trädgården á la Versailles, som utbreder sig. Långa, snörräta alléer med statyer framskymtande här och där, och i mitten en stor öppen plan med välkrattade sandgångar, en stor vacker fontän och symmetriska blomsterrabatter.
Klockan 5 skulle det inre av slottet visas. Det var en ganska stor skara, som, ledda av en gammal typisk, slätrakad ciceron, vandrade genom de många salarna. På nedre botten var det drabantsalen, sovrum? kabinett, galleri etc., och i övre våningen festrum, matsalar o.s.v. Och överallt fullt av gamla dyrbara möbler, med vackra möbeltyger, förtjusande tavlor och kristallkronor, konstrika kakelugnar och takmålningar och färgrika, fina gobelänger.
Slottet är uppfört på 1660-talet, grundstenen lagd av någon drottning Hedvig Eleonora eller va’ de’ va’ gubben sade. De flesta målningarna äro utförda av hovmålaren Ehrenstrahl. Till slut hade vi då knogat igenom rummen, och efter en blixtturné genom en del av trädgården, återvände vi till båten och for tillbaka till staden, dit vi anlände vid 7-tiden.
Sedan vi “blaskat” oss om händerna och kammat till oss lite, bar det av till “Dramaten”. Vi hade köpt biljetter till andra radens fond, så vi såg ju utmärkt. Och som jag hade doktorns charmanta kikare med mig, kunde vi också iakttaga de Wahls,”Envars” minspel och ansiktsuttryck, då han utförde sin krävande roll. Det hela var verkligen storartat. Stycket, en gammal, gammal pjäs på meter och rim, framställer människans, “Envars”, kamp och ångest, då han skall dö. Hur han måste gå att stånda till svars för sin Gud, hur han ber och bönfaller sina vänner och släktingar, som städse voro vid hans sida i glädjens stunder, att nu gå med honom på den långa färden, varifrån ingen återvänder. Hur han strider och kämpar för att till slut endast få sina rikedomar med sig.
Men förgäves, han lämnas ensam i sin stora nöd. Och då han så ser tillbaka på sitt liv i sus och dus, börja ångerns kval att inställa sig. Då uppenbarar sig hans goda gärningar och försöker trösta honom och på hennes uppmaning frammanar han Tron, och slutligen ha “De goda gärningarna,” och “Tron” hjälpt honom att strida kampen till slut och så nedstiger han renad och frälsad utan fruktan i sin grav.
Anders de Wahl spelade som sagt alldeles överdådigt. Hur de olika sinnesrörelserna avspeglades i hans ögon och ansikte. Ångestsvetten pärlade och hela gestalten led och plågades av dödsfruktan. Och sedan, hur strålade ej blicken av hopp, då förlåtelsen vunnits. Även de övriga medspelande skötte sig mycket bra. Envars gamla moder, hans älskarinna och vänner, De goda gärningarna och Tron. Och Döden, ett hemskt benrangel, och den onde själv, luden, svansbeklädd och behornad med hästhov på ena foten, fruktansvärd att skåda, där han rasade över att ha gått miste om “Envars” själ. Och på Mammon, det personifierade guldet, som hånade ”Envar” i hans förtvivlan.
Även dekorationerna voro mycket bra. Himlen, med Gud Fader, Madonnan och änglar, såg ut som en vacker målning, så jag blev alldeles bestört, då Gud fader började tala och röra på sig. Men stycket var först och främst – Envar – Anders de Wahl. Vilken gudabenådad skådespelare!
