I fredags kväll var det inte lite ovanligt heller. På torsdag middag talade doktorn plötsligt om för mig, att som han hört, att jag aldrig varit på Hasselbacken, tänkte han bjuda mig, tillsamman med notarien dit på supé en kväll, så att jag skulle få se, hur där ser ut, och hur bra mat dom har där.
Redan på fredag infriade han sitt löfte. Vi reste in till stan, och träffade notarien på Stureplan klockan 8 och sen bar det iväg till Hasselbacken. Där slogo vi oss ned på en caféveranda, jag med ett glas utmärkt sherry-cobbel och herrarna med punsch. Det var musik av Kungl. Svea eller något dylikt, och de spelade mycket bra, bl. a. Den vackra valsen “Destiny”. Som dagen varit synnerligen regnig och först mot kvällssidan klarnat upp, var det inte så värst mycket folk.
Största delen av de många borden på planerna och verandorna stodo tomma. Men den publik, som fanns där tycktes vara uteslutande trevlig. Många stiliga unga herrar. Doktorn hade själv talat vid självaste källarmästaren hr. Jakobsson, så det skulle bli riktigt extra fint. Uppe på den trevliga matsalsverandan fingo vi ett bord invid väggen med musikestraden mitt framför oss.
Av de kvarsittande dinerade märktes en del notabiliteter, såsom prins Wilhelm, greve Clarence v. Rosen, sjöministern Dan m.fl. Det var förstås notarien, som kände igen de flesta.
Supén var utsökt. Särskilt tryckt matsedel. Ett litet fint smörgåsbord, en härlig fiskfilé med kräftstjärtar, orre med sallad, melon och champagne. Det var alldeles förtjusande. Ute var det nu alldeles mörkt, men raderna av elektriska lampor glimmade, kulörta lyktor skymtade här och där mellan trädens grenar och långt borta blinkade ljusen på någon båt borta vid Skeppsbron. Och vi pratade och skålade, och musiken spelade glada melodier. Men ack, klockan kvart över 10 reste sig doktorn, och så var det oåterkalleligen slut.
Ja, kanske han har rätt i sin princip: “Man skall gå, när man har som roligast, då behåller man bästa minnet”.
Ute på Skärsätra var det alldeles kolmörkt, när vi sakta “trevade” oss hem. Trots stjärnorna. Nu sitter jag i båten vid vår lilla brygga och skriver. Klockan är 10 på söndag förmiddag, och jag tror jag har varit upp ända sedan 8. Det är mulet. Undrar om det skall klarna upp. Rakel och jag har gjort upp att fara till Drottningholm idag. På bryggan stå två karlar och metar, och en gammal kulla sitter på trappen, tankfullt stirrande ut över sjön i väntan på 10-båten. Hon ser så trevlig ut i sin vackra färggranna dräkt.
Nyss gick en stor amerikansk ångare in mot Värtahamnen. Det var första gången jag sett den amerikanska flaggan vaja från en båt. Det är verkligen en värdig symbol på frihet och självständighet, det stolta stjärnbaneret. ”The starsprangled banner”. Små böljor skvalpa bubblande mot strandmuren och det susar så stilla i säven. Det är en sådan atmosfär av stilla söndagsro.
