Smask, schlask, dask, slaskväder. Regn och rusk, vilket nu har hållit i sig i en veckas tid. Brrr! Hoppas att det blir solsken i morgon, söndag.

Naemi och jag hade gjort upp att först promenera till Lidingö kyrka och sen gästa släktingarna därute, men det kan förstås inte bli av nu. Förra torsdagen var jag inte med i gymnastiken, utan satt på läktaren och såg på och gjorde mina reflexioner. Somliga av flickorna äro spänstiga, de flesta inte. Särskilt på slutet, där jag förresten brukar placera mig, ser dom ut som “ljum svagdricka”. Jag hade hos Lucks inköpt diverse choklad, russin och katrinplommon, som jag hela tiden satt och åt på, och retade flickorna med. Då det var slut och jag skulle gå, “haffades” jag i korridoren av löjtnanten och vi gingo vår väg tillsamman följda av Lindroths m.fl. långa blickar.

Han följde mig först hem, sedan gingo vi till Kronobergsparken, där vi hamnade på en soffa. Allt under livligt samspråk. Bl.a. undfägnade jag honom, på hans egen begäran, med russin, på så vis, att jag högst egenhändigt stoppade in dem i hans mun, varvid det naturligtvis ej kunde undgås, att hans läppar vidrörde mina fingrar. Oh!!

Till slut måste jag dock göra slut på den angenäma samvaron genom att förklara att jag var alldeles tvungen att gå upp och lägga mig. Klockan var nämligen kvart i 11! På fredag var försäkringstävlingens sista dag, och inte mindre än 594 handlingar. Som belöning för extrajobbet bjöd doktorn mig på kvällen på “Intiman”, där det spelades Molieres “Den inbillningssjuke”. Du milde, det var nästan bara lavemanger o.d. Oskar Baeckström var dråplig i huvudrollen. Fru Erastoff var en skön nosig jungfru och i en “helledud” så söt liten kärlekshistoria gjorde sig den förtjusande Karin Molander bra. Hennes älskade, Lundberg, var dock, som det stått i en kritik över stycket, plågsamt stel och alldeles för skön för scenen.