Söndag den 17 september 1916. Där var fullt med flickor, som dansade med varandra.

Söndag morgon. Så underbart härligt i trädgården. Tänk, den 17 september och träden ha nästan inte ett gult löv. Och solen strålar och himlen är hög och septemberblå.

Jag gick nyss en runda i trädgården. Borta i clematis och rosengången är det alldeles bedårande. En sådan färgprakt, violett clematis, graciöst klängande på två bågar, gulröd tagetes i en lång tät bård omkring skär Godhea, röda, vita och blå astrar och mörkblå Delphinium. Doftande reseda, granna lejongap i olika färger och rosor, rosor, dejliga ljuvliga rosor med daggdropparna på bladen gnistrande som diamanter i solen. Oh, det är underbart. Jag kan knappt sitta stilla härinne, då jag tänker på hur härligt det är därute.

Under den gångna veckan har jag varit ganska mycket i stan. På måndag var jag ju inne och beställde dräkt. På fredag eftermiddag hade jag fått lov att fara in, ty Naemi, Eric och jag hade räknat ut, att vi skulle ha något riktigt roligt “kolifej”. Sedan de stängt klockan 8, Eric varit och klätt om sig, Naemi likaså och jag varit på posten med brev till Göteborg, möttes vi Klockan 9 utanför affären.

Eric hade då en annan herre med sig, en morbror, som dock inte var så gammal. Så rådslogo vi en stund på Stureplan, var kvällen lämpligast skulle tillbringas, och fattade sen ett enhälligt beslut, att fara till “Dansut”, så vi tog spårvagnen vid Nybroplan. Därute var riktigt trevligt.

Dansbanorna ligger nere vid sjön på Djurgården, och nu var där illuminerat med kulörta lyktor. Musiken var mycket bra, och det dröjde inte länge innan jag, förd av Erics starka arm, “onesteppade” på en av banorna. Sen drucko vi en kopp choklad och dansade igen. Jag dansade inte mindre än två “steppar“ med Naemi, och det gjorde då inget, för där var fullt med flickor, som dansade med varandra.

Klockan 11 var det oåterkalleligen slut, men som vi inte tyckte att kvällen ännu var tilländabragt, rådslogo vi igen, vilket hade till följd att vi en stund efter sutto behagligt nersjunkna i bekväma stolar kring ett bord i “Röda kaféet” på Hasselbacken med var sin sherry-cobbel framför oss. Där var mycket bra musik, fin, dämpad och vackra melodier, men själva lokalen tyckte jag inte om. Den skulle vara mycket mindre, med mjuk, röd, dämpad belysning och små förtroliga “krypin”. Då tror jag att det skulle bli en stämning där, som nu alls inte vill infinna sig i den stora lokalen med gul, gräll belysning. Vi hade emellertid trevligt nog och gick inte, förrän musiken slutade klockan halv 1.

Utanför tog herr N och Naemi bil, men Eric och jag gingo hela vägen hem. Vi gingo arm i arm förtroligt pratande, som syskon. På Kungsholmsbron fingo vi vänta en halv timma, medan några båtar passerade. Jag låg i stan på natten. Nu tycker jag mitt stora, eleganta rum i stan verkar så kallt med sina målade väggar, då jag jämför det med mitt lilla hemtrevliga krypin härute med sina “storblommiga.”

På lördag förmiddag var jag först hos Ekebergs och fick kaffe och sen hos sömmerskan. Efter en visit i Kristallaffären reste jag ut. På eftermiddagen var här en herr och fru Hesselgren, gamla patienter till doktorn. Hon var så rar, och talade så mycket om sin enda dotter, som dog för två år sedan. 19 år gammal. Tänk, en sådan sorg!!

De voro båda så förtjusta i doktorn och hans blommor och efter den ganska kalla promenaden i trädgården fingo vi härligt varmt té med mycket gott dopp. Och sen reste de in till stan igen och vi återgingo till vår läsning. Och idag är det ett så strålande, ljuvligt väder, men kallt.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1922

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken