Min kära, kära Gretel!
Ack, Dina intressanta brev, hur välkomna äro de inte Du lyckliga, lyckliga människa, som får uppleva så många saker!! Men nu vill jag inte bli bitter och avundsjuk igen!

En sådan trevlig julsemester jag haft, fast den var så kort, endast fem dagar. Naemi, pappa och jag reste ner till Göteborg på söndagkvällen. Klockan 7 kommo vi ned till stationen (biljetter hade vi köpt långt i förväg)
och fingo stå på perrongen närmare två timmar, innan vi äntligen kommo upp på tåget. Så började det växla. Ett par extra vagnar måste sättas till. Vi avkopplades och sutto där en rundlig tid, innan vi äntligen ångade söderut. Sedan fingo vi veta, att stinsen blåst av tåget innan vi kopplats till igen. Tåget hade gått, men av ett par kvicktänkta passagerare hejdats genom nödbromsen och sedan backat in och hämtat oss.

Som väl var fingo vi plats mittemot en ung dam och en herre, som ovanligt nog för tredjeklasspassagerare sågo riktigt trevliga ut. Sedan talade de om att de tänkt alldeles detsamma som oss. Vi kommo småningom i samspråk och pratade om allt möjligt. Till slut blev det presentation. De hette Elsa och Frans Timén och voro syskon. Han är målare, artist. Jag påminde mig sedan, att jag flera gånger sett och hört hans namn.

Vi kommo fram till Göteborg tre timmar försenade. Rut mötte oss och så åkte vi hem och välkomnades på det hjärtligaste. Åh, vad det alltid är roligt att träffa småsyskonen och den älskade, älskade mamma. För varje år lär jag mig hålla mer och mer av henne, den oförlikneliga, underbara.

Som det var Anna-Lisas födelsedag, klev jag på eftermiddagen dit, medförande en större konfektpåse. Du må tro att hon blev förvånad, då jag uppenbarade mig. Angenämt överraskad förstås, liksom även Eric, Adel, (som tycks vara där jämt) samt hennes fästman Sven. Senare uppträdde även hennes kusiner. Nina, Ernst och Oskar Borgvall samt en del småkusiner och gratulerade. Och vi hade en synnerligen glad och trevlig afton. Ernst friade bl.a. helt öppet till mig och var högst förälskad.

Oskar, som är en ovanligt begåvad och fin ung man, rivaliserade starkt med honom och Eric likaså. Du må tro vi skämtade!! Jag fann Anna-Lisas fästman vara en särdeles sympatisk yngling, lång, smärt och med en djup vacker röst, lugn och verkligt trevlig. Senare på kvällen kom Carl Gustav hem och oh, vad han växt. På längden åtminstone. Men fasligt smalaxlad var han. Och finnig och pletig, som de’ värsta. Får väl hoppas att det ordnar sig.

Då jag på kvällen kom hem, voro Rut och Naemi ännu borta, de voro på teatern med Bruno och Arvid. På måndag voro vi ute och köpte julklappar och så på Vollmers tésalong förstås. Där är verkligen riktigt trevligt. (På söndag förmiddagen voro vi på nya Braütigams, men där var inte alls så gemytligt som på det gamla, med sina hemtrevliga små “bås“.)

Eftermiddagen tillbragte vi på Cosmorama och såg den världsberyktade Mary Pickford i “Flickan, som inte ville vara rik.” Riktigt näpet. På tisdag, julafton, voro vi hemma hela dagen, och till middagen doppade vi i grytan förstås och åto skinka och korv. Och efter kaffet blev det julklappsutdelning, något som småbarnen länge väntat på.

Det var minsann inga dåliga julklappar som vankades. Bl.a. fick mamma en stilig silverservis, Rut ett äkta guldklockarmband, Naemi och jag hundra kronor var o.s.v. Ja, glädjen stod högt i tak. Och så blev det fisk och gröt och det traditionella grötrimmet: “Mandeln uti gröten finna, glädjer gränslöst varje kvinna”. Lillan fick mandeln!

På juldagen var jag på förmiddagen ute och spatserade längs hamnen med Bruno. Vet du, han är verkligen riktigt trevlig och behaglig, den unge mannen. Ingen vanlig, tanklös yngling, utan djup och litet allvarlig. Och så har han en så fast och vacker blick bakom pincenezen.

Vi tyckte båda, att det skulle vara bra roligt om vi kunde träffas lite oftare. På eftermiddagen voro vi hemma hos Ditt. Ack, Greta, vad “småbarnen” växt upp. Mary har uppsatt hår och långa kjolar, Linnea är snart också stora damen och Birger, ja, han har förändrat sig mest. Istället för den lilla, blyga skolyngling i knäbyxor och stubbat hår, som jag mindes som Birger, skådade jag nu en ovanligt lång, axelbred yngling med fin bena, genomtrevligt utseende och respektingivande basstämma.

Vi hade riktigt trevligt hela kvällen. Det var alldeles som förr. Var sin rågade tallrik med dopp till kaffet och sen äpplen, saft och nötter. Och moster var sig lik. Glad och livad, då och då slängande några skarpa repliker åt ungarna. Och lika ivrig med bordsbön och bibelcitat som förr. Medan vi sutto vid fruktbordet, brann ljusen i granen och det var så jullikt och rart. Vi togo ett par plåtar, hoppas de bli bra.

Vi gingo hem ganska tidigt, och sen på kvällen voro Naemi, Arvid och jag som hastigast uppe hos Bruno och drucko julglögg. På annandagens förmiddag var jag hos före detta Irma Fröckberg, numera fru Stenberg, min gamla trevliga klasskamrat. Och där voro också Eleonore, Tora, Rakel och Gertrud. Vad det var trevligt att träffa de gamla vännerna igen! Vi pratade förstås om allt möjligt, om andra kamrater, lärarinnor, vårt arbete etc. och så om den oundvikliga dyrtiden förstås! Och Eleonore verkade lika fin och lite tillgjord som förr och “Laban” var lika ful, glad och munter.

Irma har ett alldeles förtjusande hem, ett riktigt önskehem och en den näpnaste lilla baby. Ja, blir hon lik sin mamma, blir hon en skönhet. Pappan, som vi som hastigast hälsade på, strax innan vi gingo, var däremot rakt inte skön. Tora ville nödvändigtvis att jag skulle följa med henne upp och hälsa på Gunnar och John på hemvägen och det gjorde jag med största nöje. Tänk, vad de vuxit!

Gunnar exercerar nu, och John skall ta studenten i vår. Men annars voro de sig lika, Gunnar lika glad och tokrolig, som den oförgätliga sommaren 1912, då jag hälsade på dem på Warpnäs. Tänk, att det nu är sex år sedan, sex år. Åh, Herre Gud!

På Annandagens eftermiddag hade vi bjudning för Anna-Lisa, Sven, Bruno, Hilding och Harald Jansson. Det var trevligt och gemytligt. Vi spelade och dansade litet, drack kaffe etc. Ju mer man ser Sven, dess bättre tycker man om honom. Jag lyckönskar sannerligen Anna-Lisa. Han verkar så manlig och ridderlig.

Och så randades snart den stunden, då Lillan, som till sin stora glädje fått lov att resa med hitupp tills skolan börjar, och jag måste ta avsked och bege oss till stationen. På min uttryckliga önskan följde ingen mer än mamma och pappa oss. De andra skulle vara tillsammans ännu ett par timmar. Det kändes sannerligen riktigt tragiskt att lämna dem.

Efter en långtråkig, händelselös resa, kom vi så hit igen och allt har kommit in i den gamla trallen. Nu har du väl fått en lång epistel, eller hur? Svara snart darling!
Yours Hejsa-Lejsa.

Ack och Oh! Jag ser till min särdeles stora fasa att jag inte skrivit i min “brevdagbok” sedan den 24 november. Fin “dagbok” just! Men det var så sant, Brevform skulle det ju vara! Alltså:

My dear Alma Jensen (d.v.s. Rut)

Du är naturligtvis “blixt rosenrasande” (För att inte sägs något mycket fulare, som börjar med förb.) för att jag så länge uraktlåtit att svara på ditt — nej Edert ärade av den ? pto. ( Fin affärsstil). Och nu kan jag inte ens komma med ursäkten om brist på tid, – nej, jag jag måste helt enkelt erkänna, att jag av ren lättja inte skrivit förr. Så fort jag haft en stund ledig har jag slagit mig ner med en bok, eller spelat piano och plågat fiolen. Ja, den senare har jag behandlat så pass energiskt att jag nu kan spela både “Home, sweet Home” och “Wien, Du Stadt meiner Träume”, så att man tydligt hör, vad det skall vara.

Och spellärarinnan har berömt mig i ganska högstämda ordalag och bl.a. uttalat som sin åsikt, att jag borde ta lektioner i komposition och harmonilära för någon framstående kompositör, exempelvis Peterson-Berger!! De’ skall allt vara en fattig kontorist, som skulle göra det!! Åj åj!!

Nu har ju den kära lilla mamma redan länge varit åter hos Er. Ni blevo allt bra glada att få hem henne igen. Kan just undra om det fanns något kvar av ransonerade varor, då hon kom hem. Sist lär det varit ganska barskrapat. Och pappa hade fått så ovanligt god mat, medan du stod för hushållet! Jo, jo, där ser man!

Samma dag som mamma reste, voro vi på Svenska teatern och sågo “Min hustru hovskådespelerskan” med Pauline Brunius och Gösta Ekman. Den var riktigt trevlig och de där två spela ju så utmärkt. Förresten äro vi bara på bio ibland. Helst gå vi förstås på “Röda kvarn”, för de har så utmärkt musik. Sist spelade de en Menuett av Mozart, som var alldeles förtjusande. Den måste jag skaffa mig.

Det är så roligt att spela så mycket olika musik, som man gör, ena stunden härliga kompositioner av Grieg, Chopin, Paderewski etc, och andra stunden de gladaste och vildaste slagdängor, Rolfbitar o.d. För närvarande grasserar en som heter “Honolulu” alldeles vilt.

Apropos Rolf har pappa lovat, att vi skola få gå på hans cabaret en gång innan han “slår igen chappet” och flyttar till Kristiania. Först hade vi tänkt att gå på en av hans dansaftnar, så Naemi och jag började rusta värre med våra gamla sidenklänningar. Vi ändrade min, så den blev alldeles förtjusande söt med djup fyrkantig urringning, lätt draperad över bröstet och korta, korta skinnkantade ärmar( knappast några ärmar alls). Jag vet inte just, om jag skulle våga uppträda med den inför moster Sofies ögon, då skulle hon säkert bli allvarligt chockerad.

Men för att återgå till Rolf, sedan vi tagit reda på att det på dansaftnarna inte är någon cabaretföreställning, beslöto vi att gå en annan gång i nästa vecka. Får väl se, hur det blir.

Ack, Rut, vad i all världen skall jag hitta på att ge dem därhemma i julk1app?? Som inte är alltför dyrt!! Till pappa har Naemi och jag låtit inrama och förstora det där söta kortet av pappa och Janne, då de voro små. En ganska bra idé eller hur? Och till Lillan har jag köpt ett så näpet litet våffeljärn för dockorna. Men mamma och Harry och Dig??

Tänk så roligt att jag får resa hem ändå! Visserligen fick jag inte fritt mer än två dagar (hade ju en vecka extra i somras) men då blir det ju ändå fem dagar jag får vara hemma. Då måste vi utnyttja tiden väl. Det är väl nästan bäst att sätta upp ett program för att ta vara på varje minut.

Idag har jag fått ett så intressant brev från Greta. När hon skrev det var hon ombord på en flodbåt på Tigris, på väg från Bazra till Bagdad, kalifernas stad, skådeplatsen för sagorna i “Tusen och en natt”. Och hon hade åkt förbi “Edens lustgård” och “Esras grav”. Oh, hur lycklig hon är, som fått uppleva och se så mycket. Ack, ack. Och här sitter en annan stackars fattiga flicka fastlåst på ett kontor och låter sina bästa år förrinna i den ytterligaste intresselöshet! Oh, att det måtte bli någon förändring! Men vänta bara tills det blir normala tider igen!

Nu må du tro vi ska ha en slags “avslutning” i gymnastiken. Oh, du milde!! Du och de andra överdängarna i Elittruppen skulle säkert bli stumma, om ni kunde se den. Du skulle se ett sådant “gäddhopp”! Plinten två fot hög, lärarinnan slött fattande någonstans under armarna och så ett litet jämfota skutt över “hindret”. Oj, oj, de’ ä’ så man kan bli sjuk.

Kanske du inte tycker att detta brev är nog långt för att gottgöra en så långvarig tystnad, man det gör jag särskilt som jag nu ämnar skriva till Greta också och klockan är tolv på natten. Men vi har druckit starkt kaffe vid 10-tiden, så sömnig blir jag nog inte än på länge.
Adjö då, till vi träffas i jul!!

Något mätt och slö efter middagen, fattar jag nu pennan. Präktig middag, kål (mycket god) och pepparrotskött. Det är nog bara för mamma är här, som vi bestå oss med sådan “ordentlig” mat. Annars blir det allt lite’ mera “lättvindigt”.

På förmiddagen idag ha vi varit ute på söder och tittat bl.a. på Andax, där pappa hålls om dagarna. Och sen kilade vi omkring därute i gränderna och tittade på alla möjliga och omöjliga träkåkar. Du skulle se på Sågaregatan en länga hus, som ligga i tripp, trapp, trull. Vid Tjärhovsgatan, samma gata där Andax ligger, finns det också en hel del gamla byggnader från det “Stockholm som går”. På hemvägen kunde vi förstås inte motstå frestelsen att slinka in på “Feiths”. Där var en musik som bl.a. spelade ett högst besynnerligt potpourri: “La serenata”, “Andersson”, “Min palmehave”, “Åh, i morgon kväll”, etc. i en härlig röra.

Under veckan som gått, har vi gynnat en del biografer. “Kungsholms” på tisdag (Charles Ray), “Imperial” ( John Barrymore) på fredag och “Auditorinnan” (Mary Pickford) igår. Acceptabelt alltsammans. På onsdag fick vi en trevlig låda från Värmland med äpplen, potatis och lite mjöl. Synnerligen välkommet. Vi voro så flitiga hela eftermiddagen med att plocka äpplen, sortera och lägga i silkespapper för att gömma undan. En del ha vi torkat. Utmärkt att ha sen!

Den första snön har fallit i eftermiddag, så nu är det så vitt och vackert överallt. Mamma, Naemi och jag gingo på 8 – föreställningen på “Kungsholms” och sågo Charles Ray i “Dansmästaren”. Han verkar ju mycket sympatisk, men inte är han något så storslagen precis. Fast det kanske inte är meningen.

Då vi kommo ut, låg snön djup på gatorna och lyste i lyktskenet. Och några okynniga pojkar bombarderade de förbigående med stora snöbollar. Ack, hade jag den tiden åter, då jag kunde finna mitt högsta nöje i ett snöbollskrig!!

Som mamma kanske skrivit och talat om för dig, voro vi i söndags och sågo “Läderlappen” på Oscarsteatern. Och Du må tro det var trevligt. Alla de bästa krafterna voro i elden. Barcklind, Ottoson, Niska och Pegel. Och de tre förstnämnda voro så stiliga i sina frackkostymer, att vi gav “oss levandes över” alla fyra. Du hade nog aldrig överleft det.

Och rätt som jag tittar ner i orkestern, (vi satt på andra bänk parkett) vem tror du sitter där spelande violoncell och kastande eldiga 25-öresblickar om inte – sköna Svea!! Jag kände genast igen honom och han tydligen mig. Och hur det nu var kikade jag alltemellanåt ner i orkestern i stället för på scenen, dock helst när Barcklind och Niska inte voro inne.

Igår var verkligen en “jobbig” dag för mig. Direkt från Skandia gick jag och spelade. Jag har redan sen andra gången spelat stycken (Väva vadmal, Till Österland o.d.), som fru Carlstein påstår, att andra få börja med först då de tagit 1O – 20 lektioner! Och från spelningen gick jag och badade “turkiskt”. Det är skönt, må du tro. Men vilka typer! Där finns tjocka madammer! Och vilka briljantringar och armband etc. de ståta med t.o.m. i badet. När jag blivit tillräckligt “utsvettad”, knådad, duschad och torkad, begav jag mig till gymnastiken och gnodde värre där – Så inte är jag lat inte.

Nu har jag “hållit på” det här brevet en hel vecka! Så nu undrar du väl, varför jag inte skrivit på så länge. Och jag har endast den gamla vanliga ursäkten: “Jag har inte haft tid”. För det är väldigt, vad man är upptagen jämt ändå. Men så har jag också många järn i elden.

Först och främst Skandia, så matlagning, fiolspelning, pianospelning, gymnastik, sömnad m.m. m.m. Sannerligen jag får ligga “På latsidan”. Du må tro det blev glädje och gamman här, när mamma och pappa kom i måndags. Vi voro och mötte dem vid station förstås och kom i sista minuten. Hann inte in på perrongen en gång.

För att riktigt fira “välkomsten” bjödo vi på finare kaffe med “cremotarter”, franska bröd med smör och ost, hårt bröd med marmelad. Va’ tyx?? Mums, mums!

På kvällen lågo vi förstås och pratade väldigt länge, för vi ville förstås höra alla möjliga nyheter. Tisdag kväll voro vi på “Kungsholms” och sågo “Gudarnas dotter!” Annette Kellerman uppträdde så gott som splitter naken i huvudrollen och simmade och dök väldeligen. Det hela är ju en saga, och en mycket vacker sådan. Och Anette är ju synnerligen välskapad.

På torsdag middag var jag först och spelade (jag går dit direkt från Skandia) och sedan på kvällen var jag i gymnastiken. Hade skolkat tre kvällar förut. På fredag voro vi på Röda kvarn. Musiken var härlig, som vanligt men annars var det just inget vidare.

Ikväll har mamma och jag varit på 5:an, där vi hälsade på fru Beyer och överste Rosendal. Där var för övrigt kaffefest med en massa härligt hembakat bröd. Och där var typer, må du tro!

Nu fira vi “lördagskväll”. Klockan är väl över 11 nu, men inte änna vi gå till sängs än på länge. Vi har nu börjat ordna med gamla dräkter, som skola ändras till eleganta klänningar. Ungefär så här har jag tänkt mig min: Blå cheviot med beigefärgad insättning och blå broderier. Blir nog stiligt, när det blir färdigt.

Nu pockar Naemi i högljudda ordalag på, att jag skall höra upp hennes engelska läxa och jag får väl göra det. Adjö!

Deres Alma Jensen

Om du kunde se, ett så förtjusande begoniaträd som nu ståtar på bordet bredvid mig. så glansiga, mjukt gröna blad och sådana små söta, rara, skära blommor. Det låter nästan prosaiskt att tala om att jag idag lyckades komma över den i Centralsaluhallen för 4:50. Otroligt billigt i dessa tider! På Birger Jarlsgatan ta’ de 10 och 15 för samma exemplar.

Tänk ändå vilka tider vi leva i! Att nu ha fått uppleva kejsaren av Tysklands abdikation!! Men vi ha blivit så härdade nu under kriget, så att ingenting egentligen gör intryck på oss längre. Stackars den väldige stolte kejsarn!! Han lider nog outsägligt i dessa dagar. Att först få se Tyskland besegrat efter 4 års oavbruten, modig kamp och sedan få vika från sin tron för framstormande socialister! På sätt och vis känns det nog som en lättnad att få draga sig tillbaka, men sinnet, tankarna, den själsliga smärtan, lägger sig nog inte så snart till ro.

Idag har det varit ett stort evenemang även i Skandia. Häradshövding Herlitz har efter en c:a 30-årig verksamhet i Skandia nu lämnat sin befattning som verkställande direktör. Hela den väldiga personalen var samlad i styrelserummet för att säga adjö. Den lille, rare gubben höll ett så vackert och rart avskedstal, och tårarna kvävde hans röst, då han till slut sade oss, hur stor plats Skandia och dess personal alltid haft i hans hjärta. Herr Stedt svarade och tackade å hela personalens vägnar, och det var verkligen riktigt gripande att bevittna vår stränga, allvarliga “livchefs” rörelse.

Så talade tillträdande direktören, kort, rakt på sak och innehållsrikt utmärkt! Men säkert är att han nog kommer att föra spiran med hårdare hand än Herltz.

Ikväll är Naemi bjuden till revisorerna så jag sitter här i största ensamhet. Bara jag hade en cigarett, skulle jag må utmärkt. Vet du, det är för väl, att jag inte kan få köpa cigaretter, annars skulle jag nog säkert bli en passionerad rökare.

Men nu måste jag tala om för dig, att Naemi och jag gjort de mest fruktansvärda upptäckter vis-a-vis vårt “Nuckebo”. Kan du tänka, att Naemi sent en kväll, då hon kom in, mötte en skön herre i trappan! En kväll såg jag ett par arm i arm stanna utanför och ta adjö, varefter hon slank in, och en annan gång mötte jag en herre med en stor blombukett i farstun!! Och häromdagen hade jag i hissen sällskap upp med en vilt ögonflirtande herre!! Var skall detta sluta!! Det måtte bli massvräkning.

Men “Nuckebo” är allt “Nuckebo” ändå. Häromkvällen satt jag och spelade just klockan 10, varvid genast hördes en ringning och därute stod en riktig typ med en röd schal omkring sig. “Här får man inte spela efter klockan 10”. Jag blev så “platt” att jag i hastigheten inte fann något spydigt svar.

Egentligen skulle jag nu sy flitigt på en blus, som jag klippte till igår. Men jag kan omöjligen komma mig för. Jag har suttit och övat på Griegs “Per Gynt” i närmare en timma och så måste jag passa på att öva på fiolen, då Naemi är borta. För det låter hemskt, må Du tro. Katzenjammer i högsta grad!

Nu har jag verkligen ordentligt festat av min avlöning, så nu gäller det att spara under resten av månaden. Först och främst har jag köpt gott (äpplen, choklad, konfekt o.d.) för 8 kronor. Skäms Judit!! Så har jag badat turkiskt bad (Måste anses som nöje, då det kostar 2:50, och man kan få bastu för 50 öre). De’ värsta var, att jag hade så brått, så jag hann inte bli masserad. Och det som är så skönt.

Naemi och jag hade nämligen fått inbjudningskort till kyrkan från en gymnastikkamrat Karin Eneson, som då skulle gifta sig. Det var förresten ett så fint kyrkbröllop, som allra helst. Tärnor och marskalkar (fast dom såg gräsligt slöa ut allihop) i långa banor, brudnäbb och körsång. Hela kyrkan var full med folk, vilka dock i allmänhet sågo – ja – inte fina – ut. Karin själv var söt och svarade ett mycket vackert, rent av klingande “ja” på prästens fråga. Och hennes Gösta såg stelare och värdigare ut än någonsin. Men detta var ju en liten utvikning från ämnet hur jag “festat av” avlöningen.

Efter kyrkbröllopet styrde Naemi och jag våra steg till “Rödakvarn,” där vi sågo “Thomas Graals bästa barn”. “Thomas Graals bästa film” spelades förra året och den var riktigt trevlig. Denna gick inte upp mot den förra, men var särdeles vackert fotograferad och Karin Melander var rysligt söt och hade förtjusande dräkter. Och så spelar musiken så härligt på Röda kvarn. Det var således en verksam eftermiddag – bad och bröllop och bio. (obs. allitterationen!).

Och kan du gissa hur mycket jag väger nu? 67,5 kg. Fullkomligt netto! “Hemskt sa’ Rydingen”. Jag är alldeles tvungen att banta. Dvs. sluta upp med att äta sötsaker, såser och fet mat, mjölk, gröt etc. ( vilken blodig ironi med mjölken och gröten i dessa tider)! Och så måste jag ta mycken motion, gymnastisera flitigt och ta turkiskt bad en gång i veckan, och akta dig, en sådan smärt lilja du skall få skåda i jul. (För jag hoppas, att jag får resa hem till jul)!

Fastän jag är tillräckligt strängt upptagen förut, har jag nu givit min verksamhetslust ytterligare uttryck. Jag – har – börjat – att – taga – fiollektioner nu!!! För en fru Carlsten på Styrmansgatan.

Jag var där första gången igår. Egentligen skulle jag ha varit där på tisdag, men det blev en sorglustig färd. Jag gav mig iväg vid 18-tiden per spårvagn till Skeppargatan, gick där en halvtimmes tid i regnet med den tunga fiollådan och småsvor för mig själv och letade efter Nr 55 som helt enkelt inte fanns? Vid ett lindrigt sagt miserabelt humör återvände jag så hem, letade fram lappen med adressen och läste Styrmansgatan 55. Varpå jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag ringde emellertid på till fru Carlsten och förklarade varför jag ej kommit.

Och igår spelade jag värre. De’ gick som de’ vore smort med de första övningarna, så jag hann med 11 sidor. Visst lät det lite falskt ibland och visst dinglade stråken lekfullt hit och dit och med mitt grepp över strängarna var de’ ju lite’ hur som helst, men fru Carlsten var särdeles belåten och bara beklagade att jag inte börjat tidigare.

“Visserligen är ju inte fröken Boudin så gammal, men ändå— hur gammal är fröken egentligen”? 23 år svarade jag ärligt och uppriktigt. Varpå gumman blev synbart förvånad och förklarade, att jag såg ut som 18 högst. Så där hör du!

Idag har jag setat inne på “anskaffningen” nästan hela dagen och skrivit på maskin. Och du milde, vilket leverne vi förde ett tag. Herr Husén skulle först visa hur man gör då man börjar gråta och gjorde det med förbluffande skicklighet, om han just inte var till sin fördel precis. så här ungefär, bara ändå hemskare. Och sen skulle han härma en höna, som lagt ägg, men upptäckte då, att han “var för hes för att lägga ägg”. Han lyckades dock få fram några mycket illusoriska läten och lekte sedan “hundar som slåss”. Marta och jag skrattade så tårarna rann.

Och sen skulle Marta försöka att hälla i mig vatten på så sätt, att jag fick sitta på en stol med ansiktet uppåt och gapa, under det hon från en ansenlig höjd skulle “vattna” mig. Vilket naturligtvis totalt misslyckades. Ja- det var en glad stund. Det är verkligen väl, att man har en och annan sådan därnere att pigga upp sig med ibland.

När du var häruppe talade du om en bok “Fröken Börjemans lördagar” som skulle vara så trevlig. Jag kom att tänka på det häromdagen och gick för den skull ut och köpte den i Sandbergs bokhandel, där jag har konto. (De’ ä’ en och annan!) Den är verkligen mycket trevlig. Så behändigt ledig och naturlig och fri från alla överdrifter. Framförallt naturlig. Det är verkligen, som du anmärkte, “precis som Judit” med den betydande skillnaden dock att jag inte har någon chef att förälska mig i. En skillnad – men ett lejon!! Jag har läst boken två gånger redan och tyckte ännu bättre om den andra gången.

Annars läser jag mest engelska böcker. Det har jag en hel hög nu. Vår lilla bokhylla räcker snart inte till. Att inte pappa behagar komma tillbaka nu snart och ta mamma med sig. För all del skicka iväg dem, så fort han kommer tillbaka från Kristiania! Och adjö med dig nu! Du skriver väl genast till den blivande violinistvirtuosen!

Natten klockan 2 mellan lördagen den 2 och söndagen den 3 November. Tänk sådana nattugglor vi äro! Men – de’ ä’ väl inte lördagkväll mer än en gång i veckan, och vi har väl inte druckit kaffe klockan halv ett för inte heller!

Ikväll voro vi först hos Maja ett slag. Vi gingo dit uteslutande för att återlämna en lånad mönsterbok. Men tror Du vi tog mönsterboken med oss?! Sällan! Nu har Maja inrett det rummet, som pappa tills vidare bebor, med en förtjusande trevlig vit möbel och röd matta på golvet. Och nu har hon redan börjat på draperier till det. Hon är då ett under av energi. Du såg väl de där bedårande gardinerna hon sydde i somras? Gick upp klockan 5 om morgnarna och började brodera!

Kan du tänka dig, att nu ämnar jag börja att ta fiollektioner! Jag ringde enligt annons häromdagen till en fröken på Styrmansgatan och nu skall jag börja nästa tisdag och gå två gånger i veckan. Pris 2 kronor i timman. Jag tar pappas fiol förstås. Det skulle allt vara mycket roligt om jag kunde hemlighålla det för honom, tills jag kan lite grand. Det måste jag allt försöka och överraska honom riktigt. Aktarej, när du om några år får se din högt älskade syster Judit Florence på koncerttribunen, spelande Tartinis “Djävulsdrill” e.d. De’ du!

Apropos musik, köpte jag igår Nr 4 av “fru Musica” men det var hemskt så svåra alla bitarna där äro. De’ ä’ minnsann inte vem som helst, som kan spela dem. Jag vågar mig knappast på dem.

Sen vi kommo hem från Maja ikväll började vi arbeta på varsin mössa, som vi håller på att sy. Min är av samma tyg som den gröna dräkten och blir mycket trevlig. Det är så bekvämt att sitta och arbeta vid det lilla runda bordet under båglampan. Den gick sönder häromdagen, och behagade helt plötsligt slockna, men den som försedd med en skruvmejsel satte sig ner och lagade den, det var jag det. Och nu sänder den sitt behagliga ljus över dina två väna systrar och deras trevna rum.

Adjö för denna gång!

Hör du, din räpa, varför har du inte svarat på mitt senaste brev? Du skriver bara till pappa nuförtiden, totalt ignorerande en annan stackare. Var så god och svara mig omgående på detta, annars så skriver jag aldrig mera till dig!

När Naemi och jag skall roa oss i all enkelhet, bruka vi gå på någon liten “bio” härborta i krokarna. En kväll hade vi lurat pappa med oss på en, som hette “Thule” Och det var roligt må du tro! Så gott som direkt från gatan kom man in i en liten lokal, som förut antagligen varit en portgång. Plats för 55 åskådare. Då föreställningen började, var där 13 personer, inklusive oss. Framme vid pianot slokade en ynklig artificiell palm, och konfektförsäljare finns där också. Jojomen, och han var så kobent, att benen från knät såg ut som ett uppochnervänt V.

En tjock madam iklädd stickkofta tog plats vid pianot och så upprullades för våra häpna ögon böljande havsbilder, indiska trollkarlar och till slut programmets clou, Rosas kärleksäventyr med Rosa Porten i huvudrollen. Men du milde, så urfånigt! Rosa var en gammal, tjock, äcklig madaska, som jag blir illamående vid blotta tanken på.

I måndags voro Naemi och jag på en annan “småbio” “Luna”, och den var mycket finare. Här sågo vi Mary J och Calle B. i “Nattens barn” å aktarej så rafflande de’ va’ med stölder och poliser och oskyldigt anklagade och revolverskott, jakt över hustak, nattcafé o.s.v. Och så en överdådigt fin upplösning, boven trilla i spat’ å ble’ där. “bovinnan” hamnade i polisens klor, och hjältinnan, den oskyldigt anklagade, fick full upprättelse och blev gift med greven och ja – “frid och fröjd och fest i Kapernaum!”

Vid hemkomsten smorde vi kråset värre med “cremonesare” (nytt namn på cremortarter) och äkta kaffe. Vi levde som ena riktiga stollar på hemvägen. Mitt på S:t Eriksbron, rusade jag plötsligt från Naemi och klättrade upp på broräcket i tydlig avsikt att hoppa i Klara sjö. Naemi efter och drog ner mig förstås, men jag slet mig lös och rusade framåt en bit för att klättra upp igen. Och Naemi efter i kort galopp och slet och drog i mig. och sen la’ vi iväg av alla krafter bortigenom, just som folksamlingen begynte.

Igår var jag med Greta och David på en konsert till förmån för postmännens kassa. De’ va körsång – åja- violinsolo – bra (Liebesleid an “Motto perpetuo”) och så det bästa – utmärkt trevlig gluntsång. De’ va’ en i kören, som såg så rolig ut så Greta och jag höll på att explodera av skratt. Han var flintskallig, såg ut som ett får och rörde nätt och jämnt på läpparna då han sjöng samt såg hela tiden ut som om all världens sorger vilade pån´. En dråplig syn!

Idag har vi haft kaffebjudning för Greta Anneld i Skandia. Egentligen var det den obenämnda syföreningens första höstsammankomst. Greta tyckte förstås att vi hade mycket trevligt. Och här är verkligen rart, då det är städat och fint med blommor o.s.v.

Vi hade härligt kaffe med “cremonesare” förstås. Och så pratade och sydde vi och såg på fotos, spelade och läste “Filmen”. Läser du den? Det har kommit ut två häften nu, och jag tycker de äro mycket trevliga. Förtjusande bilder av fílmhjältar och hjältinnor o.s.v.

Nu sitter jag i sängen och skriver med pianolocket som skrivbord. Men det är så fasligt obekvämt att jag bestämt måste sluta. Naemi läser engelska, oregelbundna verb, allt vad tygen håller borta i sin säng. Vi ha lektioner ganska ofta nu och hon gör stora framsteg.

Snart tror jag hon skall få börja läsa berättelser istället för den tråkiga elementarboken. Hör du, skulle du vilja skicka med mamma då hon reser upp (vilket måste bli snart) “Milly and Olly” och” Misunderstood” om du kan finna dem. De äro så bra för nybörjare. Nej nu värker det i armar, ben och rygg så nu slutar en engelsk lärarinna.

Eftersom brevet inte blev avskickat igår, skall jag passa på att lägga till ännu några rader. Först vill jag då fortsätta det förra genom att apropos lunch tala om, att nu skall vi snart få lunch i Skandia. Där är redan matsal inredd, porslin och andra “agremanger” inköpta o.s.v.

Det skall verkligen bli intressant att se, hurudan mat vi komma att få där. Hoppas att det åtminstone blir rikligare än på S:t Eric. Ty, fast det är mycket trevligt att få promenera dit, sitta vid vårt trevliga fönsterbord och kika ut över hamnen, Nybroplan, Berzelii park och Dramaten, få vi nästan jämt beklaga oss över att vi få så lite mat. Gott är det för det mesta, men ack! vilka portioner! Alla, som möjligen kunna, äta ju extra portioner förstås, men då måste man antingen ha varit borta eller tiggt sig till en kupong av en lyckligare lottad.

Jag var ju borta fem dagar för en tid sen, så jag har haft det bra sista tiden. På hemvägen från lunchen göra vi alltid en liten tur över Norrmalmstorg och Kungsträdgården eller också titta vi på vaktparaden, särskilt om det är “sköna svea”.

Imorse voro Naemi och jag riktigt lata. Då vi vaknade plaskade regnet så vemodigt mot rutan att vi kände alls ingen lust att gå upp, utan låg där och slöade till klockan 11 (Det är allt ljuvligt med söndag ändå!) DÅ klev jag i mina tofflor och ut i kokvrån och lagade “pytt i panna” och té till lunch och den åt vi sedan på sängen. Och så låg vi till klockan 2! Då och då gjorde vi ömsesidiga, våldsamma ansträngningar att köra upp varandra, men det blev bara skratt och oväsen.

När vi ätit middag, “snobbade” Naemi upp sig värre i sin röda sidenklänning för att gå på teatern med Eric, helt obarmhärtigt lämnande mig åt mitt öde, d.v.s. i detta fall diskning i min ensamhet. När jag ordnat allt efter middagen, klädde jag mig i regndräkt och tog mig en lång promenad längs s:t Eriksgatan- Odengatan- Valhallavägen, Sibyllegatan, Karlavägen och Narvavägen. Det var härligt, fast det regnade hela tiden.

vid Djurgårdsbron tog jag spårvagnen hem. Det är så bekvämt, att från alla de centrala punkterna i stan, t. ex. Norrmalmstorg, Dramaten, Stureplan och Djurgårdsbron kan man åka spårvagn direkt hitut med antingen blå eller vit vagn.

Jag orkar sannerligen inte läsa igenom allt jag nu skrivit, för det tar väl en faslig tid. utan jag överlämnar det åt dig!

Vad det är skönt att sluta klockan två på lördag middag. När nu den mörka årstiden nalkas och det är mörkt på gatorna, då man slutar på eftermiddagen, är det så trevligt att någon gång få komma ut medan det ännu är dagsljus. Och så hinner man med en liten promenad eller en visit (ytterst sällan) eller några ärenden, innan man måste hem till den evinnerliga matlagningen.

Apropos matlagning, igår må du tro det hände ett “trevligt” intermezzo på middan. Naemi slutar ju tidigare än jag på tisdag och fredag, så då är det hon, som får stå för maten. Nåväl. Igår hade hon kokt härlig fruktsoppa (äppel och jordgubbsmarmelad och sagogryn) i vår stora, fina emaljkastrull. (Du kommer ihåg den där jag köpte på Slöjdgatan.)

För att soppan skulle svalna, hade hon placerat den i fönstret. När jag så kom hem på middagen och stängde dörren efter mig, slog fönstret igen och smällde till kastrullen så den bums i gatan med soppa och allt. Det sprang fullt med ungar och lekte därnere, men som väl var blev ingen träffad. Men du milde, så kastrullen såg ut, då vi plockat upp den. En stor buckla på ena sidan, och emaljen alldeles bortskrapad på flera ställen både innan och utan! Och all den sköna soppan, som skulle räckt till minst tre middagar spolierad!! Oj, oj!

Vår enda tröst i bedrövelsen var, att inte kastrullen slog ihjäl någon, och att inte fönsterrutan gick sönder. Det hade blivit en fin utgift. (Det skulle allt ha varit en syn att se den, som eventuellt fått soppan över sig! Ha-ha-ha!)

Idag reste pappa med Edvard till landet i morse, så han kommer inte hit, varken idag eller imorgon. Vilket föranledde mig att till middagsmat imorgon helt anspråkslöst köpa sill, som jag nyss rensat och förstekt. Jag har ännu minnen av den i form av fjäll på händerna och en intensiv lukt av stekt sill i hår och kläder. Men vi ska ha fin efterrätt, må du tro. Gräddplättar du – mums, mums-. Annars ha vi nog så bra mat- pannbiff och stekt potatis, makaroner och fläskkorv, kål, köttbullar, kokt fisk med skarpsås etc. Och ibland slår vi på stort och har äkta kaffe med “cremertarter” om eftermiddan.

Oh, ett sådant bedrövligt väder vi nu ha. Regn och rusk och slask och modd på gatorna. Om vi kunde få lite vackert höstsolsken ändå!

Har du börjat i gymnastiken än? Jag har varit där tre gånger nu, och tycker riktigt bra om den nya fröken. Hon har mycket väl valda och verkningsfulla program. Första dagen efter jag varit där kunde jag knappt gå, så ont gjorde det i musklerna. Så nog hade det “tagit” alltid!

Nu måste jag gå och sätta på potatisen, så att maten är färdig då Naemi kommer halv 6-tiden, hungrig som en glupande ulv. Den stackarn äter ju bara ett par rågbitar till lunch. Apropos lunch, nej det får jag ta en annan gång.

Kind regards to all of you från en silldoftande syster.

En fin “dagbok” det här! Som jag skriver i var 21:sta dag! Jag måste bestämt bättra mig. Nu har Marta Jonsson, en pigg flicka i Skandia (bland de yngsta, endast 18 år) och jag efter att ha läst J. Websters ” Daddy Long-Legs” och “Dear Enemy” kommit överens om att det är bestämt trevligare att föra dagbok i brevform. Jag satt inne på “anskaffningen” idag och pratade med henne 1 3/4 timma, medan herrar Ro- och Husén voro uppe hos Edvard Svensson och Maja var och skrev på “hektografmaskin”.

Det är verkligen mycket ovanligt, att jag pratar bort så mycket tid i Skandia. När jag just inte har något att göra, brukar jag antingen läsa tidningarna eller skriva brev, men inte prata, för jag tycker det verkar så obehagligt, när jag ser flickorna stå och babbla och sladdra långa stunder. Emellertid gjorde jag idag ett undantag från denna regel, dels emedan Marta var så envis att jag skulle stanna, dels emedan det verkligen var trevligt att prata med henne.

Vi talade om böcker och jag kom underfund med att jag allt läst bra lite av våra styvaste svenska författare. Selma har jag ju läst allt av förstås, men Rydberg, Strindberg, Heidenstam, Topelius ( om han nu ska räknas som svensk) Levertin och dylika har jag allt ignorerat för mycket. Så nu får jag allt sätta igång och studera dem. Småningom skaffa mig eller låna deras arbeten.

Strindberg vet jag dock inte vad jag skall säga om. Naturligtvis var han ett snille, det säger ju alla, herrar åtminstone, men hans författarskap är av en så mörk, dyster och tungsint läggning, att jag, som själv besitter en god del tungsinthet, nog skulle bli för”depressed” av att läsa hans arbeten.

Men i detta fall, som i många andra, får jag väl lita på min oemottaglighet för yttre intryck. Nej, om jag nu skulle börja mina brev. Men – vem skall jag skriva till nu då!? Marta sade, att hon skriver till en person, som hon inte brevväxlar med, men gärna skulle vilja korrespondera med. “Antagligen en mansperson” tänkte jag i mitt stilla sinne.

Jag skall bestämt ta och skriva till än den ena än den andra, allteftersom jag är upplagd. Och nu ämnar jag skriva ett brev till syster Rut och tala om lite vardagligheter. Således:

Räpa!(Så börja vi sedan lång tid tillbaka alltid våra brev till varandra. Detta till synes ej vidare vänliga epitet representerar fullt ut samma känslor vanliga systrar erfara, då de skriva till varandra: Älskade Maja eller Allra käraste Elin e.d.). Alltså, om igen:
Räpa!
Sannerligen jag kommer ihåg, om det är min eller sin tur att skriva! I alla fall har jag just fått en anfall av skrivklåda, så jag ämnar uppvakta dig med en längre epistel. Jag förbereder dig på, att det nog blir lite huller om buller och hit och dit, men dont mind, girl.

Som du genom brev från pappa erfarit, ha Naemi och jag varit sängliggande några dagar, och eftersom alla, som bli illamående nu för tiden anses ha “spanska sjukan”, konstaterades det att även vi hade fått en släng av den.

Naemi stannade i sängen en söndag och låg där slö, slapp och likgiltig med ont i lederna, huvudvärk och hosta. Jag pysslade om henne på bästa sätt med hett emservatten, paramintpastiller, feberpulver och ett efter omständigheterna lämpat, synnerligen vänligt bemötande.

På tisdag kände jag mig så förfärligt slö i Skandia, att jag knappast orkade göra någonting. Jag gick in i valvet och satte mig på en stol och stirrade på en tidning, jag vet inte hur länge. Läsa orkade jag inte. Nu måste jag väl tala om att jag på måndag varit på ett större “kolifej” med sen hemkomst, och att, som jag trodde, tröttheten berodde på “allmänt bakom och dan efter”.

Eftersom jag kom att nämna “kolifej” får jag väl tala lite mera om detsamma. Det var så att en av flickorna i Skandia, en trevlig en vid namn Margit Hjellenberg, lång, glad och musikalisk, firade sin 21-årsdag och till denna hade hon inbjudit ett 10-tal flickor från Skandia och “maj me”. För att ännu mer sätta piff på hippan hade vi kommit överens om att klä’ ut oss, festföremålet ovetande.

Jag hade fått lov att ha pappas kläder och så hade jag lånat en krage av Herr Husén i Skandia, han är nämligen lång och smal, men pappas kragar voro för stora. Så hade jag köpt brunt smink och puder och hyrt en tjusig ljuslockig peruk. Kan Du tänka att pappas kläder,(de snobbiga mörkt gendarmefärgade) passade mig precis, utom byxorna, som ju voro mycket för vida om livet, men det fäste jag ihop med säkerhetsnålar, så det märktes inte alls. Om du fått se mig, då jag stod där färdigklädd, perukprydd, sminkad och med svärtade ögonbryn, skulle du säkert blivit kär i mig bums, så bra tog jag mig ut!

Antagligen skulle du (som likt mig är så otäckt kritisk) ha sagt “den där herrn skulle ha varit väldigt stilig, om han bara inte varit så bred över höfterna, men skön som de’ värsta är han förstås”. Dock den anmärkningen måste jag ju bära med jämnmod, eftersom jag är en kvinnoperson av födsel om och inte av fullt ohejdad vana. (Kommer du ihåg, när du och jag slogs med gatpojkarna på hemväg från skolan, för att inte tala om våra egna sammandrabbningar!)

Nåväl, eftersom det var omöjligt att få pappas hatt på mitt skönlockiga huvud, måste jag dölja min manliga elegans och mitt manligt vackra ansikte under särdeles kvinnliga ytterkläder, hatt och flor. Jag hade fått låna skor av Tage Pettersson, så du förstår att klädseln var manlig alltigenom under det kvinnliga omhöljet. Margit bor långt ut på Söder, så jag tog spårvagn förstås, men du skulle ha sett mig, när jag ilade från spårvagnen till hennes bostad med pappas byxor, som åkt ner under kappan. Jag undrar inte på att folk betraktade mig med misstänksamma blickar, där jag rusade fram.

Vi samlades allihopa i Margits trappa och det må du tro, var en brokig skara. Där hängde en liten näpen rococodam vid armen på en yngling (flicka) i riddräkt, under det att en geisha med väldig parasoll koketterade för en högst vanlig student i silkesstrumpor och pumps! En tjyvpojke (flicka) till fotbollsparkare i röd tröja och nervikta strumpor underhöll sig med en riktig gamintyp i knäbyxor och “keps” och så snodde där omkring en liten yrhätta till tös med långa lockar och stor rosett och korta kjolar. Du skulle ha sett Margit och hennes moders min, då vi avsjungande (eller rättare sagt avhojtande) “Ja, må hon leva” tågade in.

Stämningen blev genast hög och steg ytterligare, då lite senare en förtjusande balettdansös, högst realistiskt sminkad, pudrad, tuchad och dekollterad gjorde sin entré. Väldigt vacker och stiliga ben, må du tro. Och gullband i håret- å så- å dä. ( Obs! Nytt uttryck!) Och det var så sant, vi hade en snitsig uniformerad herre med, som senare blev överste och var gift med geishan, vilket inte hindrade, att han flirtade skarpt med balettdansösen. De hade en dotter (yrhättan), som trots sin ungdom, (endast 15 år) var förlovad med mig (som var brukspatron från Värmland, kommit på obestånd och måst taga yrhättan, som hade utsikter att få en hederlig hemgift).

Min legala förbindelse hindrade dock inte att jag underhöll en mera fin sådan med rococodamen, som var en riktig liten kokett och egentligen tillhörde “ryttmästarn”. Studenten rivaliserade våldsamt med översten om balettdansösen, så du må tro att det var ett riktigt förtjusande oanständigt sällskap det hela. Min stackars fästmö placerade jag i ett hörn med en frukttallrik i knät, och presenterade henne för fotbollssparkarn och gaminen, vilka sen förstås voro tvungna att bjuda upp henne under det jag steppade, valsade och flirtade med den cigarettrökande rococodamen (som verkligen i båda bemärkelserna var “lätt på foten”.)

Du skulle ha sett henne, då hon senare på kvällen mitt framför hela sällskapet, knäppte upp sin blus, som satt för hårt över bröstet och blottade ett näpet linne! Vi tog ett par blixtfotos också och jag skickar Dig här ett, så Du någorlunda kan se hur vi tog oss ut. Den med x är festföremålet, till synes försänkt i stilla slummer, rococodamen döljer sitt linne bakom solfjädern och den sköna karlen, som sitter på golvet till höger är jag, den enda, som inte slumrat in.

Vi undfägnades med kaffe och med hänseende till tiderna sagolikt dopp sant senare frukt och läskedrycker ( och cigaretter) Jag bara satt och önskade att jag inte så nyss ätit en så bastant middag utan kunnat njuta lite’ mer av läckerheterna.

Allihop tyckte, att jag var utmärkt bra som patron (Jag hade klackring på pekfingret med, jojomen. Då vi äntligen begåvo oss hemåt var det så sent att spårvagnarna slutat att gå, så vi måste knalla och gå i stället.
Studenten, baletthoppan och jag fick sällskap en bra bit. Den stackars studentens pumps var så stora så de skavde ” honom” förfärligt, vilket vi försökt avhjälpa genom att läggs näsdukar innanför skokanten bak. Du skulle ha sett honom, där han hasade sig fram med näsdukarna slängande om fötterna!

Jag måste säga Dig, att jag aldrig hädanefter kommer att förebrå en herre att de inte hålla på att dansa oavbrutet på en bal. För nu vet jag hur det känns med deras mörka, varma kläder och höga, obekväma stärkkragar. Hu då! Jag höll på att försmäkta, fast jag försökte smita så många danser som möjligt. Och då jag kom på Fleminggatan var det jag som tog av mig hatt och flor, knäppte upp kappan och sålunda något lättad strövade framåt. Du milde vad jag var trött och hur kragen skavde och vad hängslena tryckte över bröstet! “Den som vill vara fin får lida pin” Hade jag mött någon av de övriga invånarna i Nuckebo i trapporna då jag vid tvåtiden dinglade upp, så hade de väl dånat av fasa och dagen efter hade vi väl fått en anmodan att fortast möjligt ge oss av från detta respektabla hus! Men, guskelov, ingen såg mig!

Och väl hemkommen fick jag trots tröttheten hålla på en lång stund med att avlägsna sminket och ändå var jag brunskiftande i ansiktet dagen därpå. Har du någonsin sett en brun och vitrandig krage, tillhörande Herr Husén i Skandia?

Det har jag. Fast nu är den överlämnad år en tvätterska. Detta var en rysligt lång utvikning från det ursprungliga ämnet att jag kände mig dålig på Tisdag i Skandia. På Onsdag hade jag emellertid en sådan huvudvärk och var så matt att jag inte orkade gå upp. Utan där lågo vi nu bägge två!

En oerhört stor tur i olyckan var det ju, att Greta Andreasson just då kommit till oss för att stanna några dagar. Hennes pappa hade ju, som Du vet, måst resa till Göteborg, då Jakob låg för döden, och Greta vågade inte vara ensam hemma. Nu skötte hon matlagningen, sprang ärenden och passade på oss. Hon är verkligen riktigt snäll och duktig fast lite slö. Men ibland kommer hon i “prattagen” riktigt och då ” babblar ” hon på värre och talar om sina skolhistorier, om sin simning och sjukgymnastik m.m. Egentligen är hon en ovanligt ( och behagligt ) barnslig sextonåring Tänk att, då hon fick hörs, att Jakob var död, grät hon visserligen ett par tårar, men sen brydde hon sig inte om det alls.

Hon bara talade om, hur besvärlig Jakob varit o.s.v. och att de aldrig kunde komma överens. Men några samvetskval tycktes hon inte ha. Hela Onsdagen kände jag mig riktigt skral, men sen var jag mycket bättre fast jag låg till sängs till Lördag. Pappa var hos oss varje dag två ggr om dagen och var förfärligt snäll. Alltid hade han med sig något gott, äpplen, päron, karameller o.d. Och en eftermiddag kom där uppskickandes en trevlig säng (hopfällbar) med stålnätbotten och två kuddar, madrass och täcke. Förut hade Greta måst ligga ” skaföttes” med en av oss, men nu fick vi det riktigt bekvämt. Då vi förebrådde honom, att han gick och köpte upp så mycket pengar, sa han, att den sängen skulle mammma ha att ligga i, då hon kommer hit upp. Så nu måste hon färstås komma hit meddetsamma!

På Söndag voro vi uppe bägge två och på Måndag gingo vi var och en till sitt jobb. Jag tänkte, att det är bäst, att vara riktigt försiktig, så jag poltade på mig en hel del extrakläder, med den påföljd, att då jag kom ner till Skandia, var jag så varm och röd, så de trodde att jag hade brinnande feber och gått upp för tidigt. De sa åt mig att genast gå hem igen och som där inte var något vidare ” spirituellt” följde jag om en stund uppmaningen, fast jag kände mig kry som en mört.

Väl hemkommen tog jag mig för att grundligt städa i kokvrån, vilket verkligen var av behovet påkallat. På Tisdag stannade jag också hemma och uträttade en del ärenden. Och på Onsdag tog jag inte så mycket på mig, då jag gick ner till Skandia. Med den påföljd att min förklaring att ” nu är jag fullt frisk” tillfullo godtogs.

Nej, snälla Du, nu är klockan strax half ett på natten! Naemi snusar och sover i sin säng och grälade hela tiden, innan hon somnade, på mig, som inte gick och la mig. Man jag har druckit 4 ( fyra koppar äkta starkt kaffe i eftermiddags, så jag är alldeles klarvaken. Eftersom klockan är så mycket är det väl dock bäst att jag går och lägger mig nu, fast jag vet, att jag inte kan somna på en lång stund. Jag hoppas, att andan faller på mig även i morgon, så jag fortsätter brevet. Nu har jag redan skrivit 12 sidor, var skall det sluta!! Good night!

Lyckligt och väl installerade i vårt nya rum. Oh, hur bra vi ha det här! Vi kunde knappast fatta, att vi verkligen fått ett så utmärkt rum, förrän vi nu äro här.

Flyttningen var ju ganska besvärlig förstås. Naemi, Rut och jag foro väl fram och tillbaka en 10 ggr mellan Drottninggatan och här, och hade med oss så mycket vi orkade släpa varje gång. I lördags flyttade vi så möblerna. På natten låg sen Naemi och jag på golvet och Rut på sängkläder, lånta av tant.

Tidigt på söndag morgon reste fru Jantzen och vid 12-tiden infunno vi oss för att ta vårt nya rike i besittning. Sedan arbetade vi intensivt hela dagen på att få iordning här och på kvällen hade vi riktigt fint.

Den 1 oktober var det Naemis födelsedag och Rut och jag voro förstås uppe och gratulerade med kaffe på sängen och “Lucia heter denna dagen”. Ack ja, den gamla kära “Lucia”. När vi voro små och gingo i Ljunggrens privatskola i Göteborg hade vi en gång en luciafest, utklädda i vita klänningar (eller nattlinnen) med lingonris och lummer i håret, och avsjungande “Lucia heter denna dagen, och firas med välbehag, med kaffe och med dopp faderallanlej, består av katter blott”.”Lucia är blott en gång om året i dess rund, Du väckas skall ur sömnen opp och höra på vår sång”. Så lyder denna enkla Luciasång, som vi sedemera har apterat till födelse- och namnsdagssång och som aldrig får saknas, då någon av oss fyller år eller har namnsdag och väckes med kaffe på sängen. Ja – det var Luciasångens historia.

På onsdag eftermiddag hade Naemi kaffebjudning för tant, som bakat en härlig krans, Maja, som gratulerade med hushållssaker, fru Pannfelt från stenografbyrån, som sänt blommor och Elsa, som köpt ett trevligt slipsband med “dingelidong” av pärlor. Från Göteborg hade anlänt en korg full med det ljuvligaste bakverk vetelimpa, kringlor, sockerkaka, ringar etc. Må tro att det smakade mums!

Vi är alldeles överförtjusta över vår lilla kokvrå, som verkligen är innerligt behändig. Fru Janzen hade inget ljus därute, men det har herr Andreasson hjälpt oss att montera in, så det är så fint som helst. Vi trivas alldeles utmärkt här. Nästan jämt tänka vi på vårt kära lilla hem här, och alltid, då jag är ute spejar jag i butiksfönstren efter något användbart för kokvrån eller så.

Vi har redan köpt en hel del kastruller, gafflar, skedar, tallrikar, glas etc. På morgnarna koka vi oss alltid något att dricka, innan vi ge oss av till knoget. Att jag nu har 25 minuter promenad i stället för 10 är bara trevligt.

Trevlig dagbok den här! 12 dagar sedan jag sist skrev i den. Undrar just vad det kan bero på, att jag nu för tiden just aldrig har någon lust att skriva, varken i dagboken, brev eller annat. Och förr i världen, som jag brevväxlade med en massa personer, förde regelbunden dagbok och t.o.m. skrev berättelser, som blivit intagna i Handelstidningen och sen avtryckta i andra tidningar. Ja, det var ju bara en förstås.

Nu har jag egentligen ganska mycket att skriva om, och skall väl börja med det allra roligaste. Det var nog inte ödets mening att Naemi och jag skulle flytta till Kammakaregatan. Vi hade det ju i bakgrunden för säkerhets skull, men vi svarade under tiden på alla möjliga annonser och till slut satte vi själva in en annons. Och fingo bl.a. svar från en fru Jantzen, tysk, som på grund av avresa från staden ville överlåta sitt rum i huset Inedalsgatan 15. Det är ett hus, uppfört att uthyras åt självförsörjande damer.

Naemi och jag voro där förstås och funno allt hänförande. Först en trevlig planterad gård med bersåer och bänkar, så en stilig uppgång med hiss. Själva rummet var mycket vackert med tre stora fönster i fonden och fri utsikt över S:t Eriksbron. Så fanns där kokvrå med gas och vatten och värmeledning, WC, en stor garderob, källare och vindskontor.

Det var en sjuksköterska, som också var en synnerligen ivrig spekulant, så vi måste stå i värre. Lyckligtvis kände Naemi igen frun från Stenografbyrån, där hon tagit lektioner i maskinskrivning, och lovade bl.a. att hjälpa henne att få betyg o.s.v. så slutligen blev det ändå vi, rättare sagt jag, som fick det oändliga nöjet att få fru Jantzens kontrakt överflyttat på mig. Oh, Naemi, Rut och jag utförde en vild krigsdans härhemma i glädjen. En utmärkt bra korkmatta fingo vi övertaga för 25 kronor, tänk, men 100 kronor måste vi betala i avträde. Men det gör vi ju mer än gärna. Hyran är 550 om året, med värme! Hurra, hurra, hurra!!!!!

Rut har nu kommit in till staden, för att vara hos oss litet. En kväll skulle hon och jag gå till Saltsjöbanans station och hämta hennes kappsäck, men då passade vi på att smita in på Feiths på Söder, där det var riktigt trevligt. När vi återkommo med kappsäcken låg Naemi redan, men vi gingo ut igen för att ta oss en liten promenad. Först gingo vi Norr Mälarstrand och sprang och hoppade på pråmarna på kajen, så att en polis till sist började följa efter oss och betraktade oss med misstänksamma blickar.

Sedan vi en stund lekt “tittut” med polisen mellan vedkasten togo vi kosan uppåt Kungsholmstorg och avlade en komisk visit vid Garvaregatan. Sen fortsatte vi Scheelegatan och över Kungsbron och slunko så in på Vasaautomaten, där vi smorde oss med salt kött och rotmos, kaffe och bakelser. Naemi undrade förstås var i all världen vi hållit hus, men vi bara talade i mystiska ordalag om poliser, stenbalustraden vid Garfvaregatan, härlig supé etc.

En annan kväll voro vi på “skafferiet” där vi fingo ena väldiga portioner “potatisköttpaj”, men det smakade, så vi kunde inte äta upp det. Sen voro vi på Regina och sågo Douglas Fairbanks i hans första film “En hustru med pressens hjälp”. Och han var spänstig som vanligt.

Igår började Barnens dag med ett fasligt bösskrammel på gatorna, tombola, Barnens dagblad och lyckomärken. På eftermiddagen var jag först med fru Jantzen för att få kontraktet överflyttat. Sedan ville hon ha de 25 kronorna för mattan och vi lyckades verkligen skrapa ihop dem. Men då hade vi sedan heller inte ett enda öre att gå ut och fira rumsuthyrningen och Barnens Dag med.

Sorgsna sutto vi och stirrade på våra tomma portmonnäer där det verkligen, som Edvard brukar säga, var “afton i nixen”, då jag plötsligt till min oerhörda glädje och förvåning fann en tia gömd mellan Skanskort, frimärksböcker och diverse annat i det lilla facket på min portmonnä. “Fest i Kapernaum”! Vi ut förstås, och hamnade småningom på Feiths, där vi smorde oss med choklad och bakelser.

Idag voro vi efter lunchen ut och tittade på Barnens Dagsvimlet ett tag och skänkte våra slantar till de vackraste gossar vi fingo se. Sedan gick Rut till Heddy, dit hon blivit bjuden på middag, och vi ska väl också till att laga oss lite mat nu. Det värsta är att “gubben och käringa” visst ligger och sover därinne.

Föräldrarnas bröllopsdag! I fjol vid denna tiden hade vi livat värre nere på Rosenbad, då vi alla voro samlade där för att fira silverbröllopet. Och nu är mer än halva familjen här uppe i Stockholm. Rut är hos Forsbergs på Saltsjöbaden och pappa har ju varit här en månad snart. Han har emottagit ett anbud att på försök bli försäljningschef i bolaget “Andax” under 6 månaders tid.

Han äter varje dag middag hos oss, och tycker att vi laga utmärkt god och billig mat. Det går ju så bra att laga ute i Olssons spis. Det värsta är, att ibland då man kommer sättande med sina tallrikar, står där någon herre och provar, och det är ju ganska försmädligt.

Idag ha vi varit och sett på ett rum, dit vi skola flytta den 1 oktober. Olsson har nämligen meddelat oss, att han behöver detta rummet för att utvidga skrädderiet. Ja, här ha vi emellertid trivts utmärkt bra. Hoppas att vi även kommer att trivas på det nya stället.

Frun, som hyrde ut rummet, förefaller trevlig, fast kanske något väl pratsam. Det ligger vid Kammakaregatan 39, nära Uplandsgatan, 3 trappor upp. Få väl se!

Nu har jag snart varit tillbaka i Stockholm i 14 dagar efter den ljuvliga semestern. Första dagarna var det rysligt att gå på kontoret och gatorna här, men man vänjer sig ju snart, och nu är det som om jag aldrig skulle ha haft någon semester.

Jag slutade dagboken i Värmland med att vi blev bjudna på kaffe till Mari på Berget. Det var egentligen Selma, som hade bjudningen, och hon hade slagit på stort värre. Låtit baka tårta och bakelser i Arvika. Det var ju mycket gott för all del, men nog för att jag föredrog Maries hembakta pepparkaka.

På lördagen innan vi reste, hade vi förstås ett fasligt schå med packning. På förmiddagen voro vi också och togo en badplåt vid bryggan och på kvällen voro vi på “kaffeorgie” hos fru Nylén. Du milde, så många härliga kakor!! Och tårta och pepparkaka, sockerkaka och fint vetebröd. Må tro, att vi “la in”.

Sent på kvällen voro Naemi och Rut ute och seglade med montörerna, men jag föredrog att stanna hemma hos lilla mamma, lilla kära, rara, älskade världens bästa mamma!

På söndag morgon foro vi med vemodigt sinne till stationen och sen fingo vi sällskap till Kil, där Rut mamma och barnen bytte tåg till Göteborg och Naemi och jag fortsatte till Stockholm. Jag kände mig inte alls glad till sinnes, då vi stegade upp för Bryggaregatan.

Och då jag i all oskuld skulle till att slumra in, upptäckte jag till min outsägliga fasa, att det krälade diverse “pankor” på min kudde. Jag upp förstås och fick tillbringa resten av natten “skaföttes” med Naemi. Och där fingo vi samsas ett par nätter, sedan jag smort in min säng, väggar och sängkläder med “Mortalin” för att få kål på pankeländet.

De ha förstås kravlat in från Olssons, där det lär finnas gott om dem. Hu då! Ännu idag doftar det starkt av “Mortalin” härinne och den doften går nog inte bort med det snaraste.

Oh, oh, på söndag är det slut på semestern och man måste ge sig i väg hem! – Vi resa allesamman på söndag morgon, Mamma, Rut, Harry och Lillan till Göteborg, och Naemi och jag till Stockholm. Vi få sällskap till Kil.

I onsdags voro vi på Berget hos Kristin och blevo undfägnade med kaffe och saft samt härliga kakor. På tisdag kväll voro Naemi och jag på en härlig promenad utåt Hoxterängen. Då vi gingo tillbaka mötte vi ett par cyklister, men det var ju så mörkt, att vi inte kunde se vilka det var. Om en stund kommo de dock tillbaka efter oss, hoppade av och kommo fram och hälsade och visade sig vara Kalle och Bror på Berget. Vi stodo och pratade en lång stund vid “Spökestenen” borta vid “Grinna”. Tänk så längesedan det sist var vi pratade med Kalle ute i vägen en månskenskväll. Det var inte sedan sommaren 1912. Ack den härliga sommaren!

Igår och idag har det varit tråkigt väder, disigt och regnigt. Idag blåser det därtill fullkomlig storm. Jag sitter nu in på salen och knogar med Harry, som sköter sig ovanligt bra dag. Nyss hörde jag att Selma var häruppe och bjöd oss bort till Mari på Berget i eftermiddag, så då blir det kaffeorgie igen förstås.

Igår, må tro vi hade ett ordentligt kafferep. På lördag hade vi bakat och ordnat till det riktigt fint och här undfägnades sålunda inte mindre än 20 personer. Fruarna på Berget, Valborg, Schua, Fru Karlsson, Lillie, Aina och Gunnar Öberg, fru Nylén, montören, Ester, Janne, Axel och vi sex, samt Svante på Boa. Vi spelade och sjöng och pratade och det hela var rikligt gemytligt. På slutet blev det också en liten “svängom” i köket för ungdomen.

Inatt ha vi legat inne för första gången, Naemi och jag, men jag sov inte alls bra. I eftermiddags kom jag på den ljuva idén, att vi skulle intaga vårt kaffe på Marfjällets topp, så vi bakade härliga våfflor för att göra det riktigt trevligt och klevo så iväg dit upp. Ack, vilken bedårande utsikt över nejden med Glavsfjorden till höger och Nysockensjön skymtande till vänster.

Vi hade riktigt livat däruppe, drucko kaffe och fotograferade. På kvällen togo mamma och jag oss en härlig promenad till Vikarbryggan. Det var månsken och alldeles lugnt, ett ljuvligt väder.

Oh, det är ju alldeles förskräckligt, att jag nu snart “gjort över” med halva min semester!! Jag vill inte tänka på det. Det är så lugnt och fridfullt och trevligt här. I måndags hade vi en alldeles ljuvlig dag, Naemi, Rut och jag. Tidigt på förmiddagen begåvo vi oss iväg på blåbärsexpedition till “Igeltjärnet” långt uppe i Ränkeskogen, försedda med unicabox för bären, ränsel med kaffe och dopp samt kamera.

En sådan vacker väg det var upp genom Byarskogen! En sådan doft! Solen strålade och silade genom löv och barrträden över markens gröna mossa. Och det susade så hemlighetsfullt, då vinden drog förbi och småfåglarna drillade av hjärtans lust. Varmt och gassigt var det, så vi arrangerade våra kostymer synnerligen lätt, veko upp kjolarna långt över knäna och linnena ner över kjolen, sen vi tagit av blusarna. Sålunda halvnakna knigade vi gladeligt uppåt.

Plötsligt utbredde sig så för våra ögon en tavla, så vacker att jag aldrig kan glömma den. Långt ner under oss låg den skogomkransade Kolsjön med sin lilla lövholme, och åt alla sidor utbredde sig en tavla av oförliknelig skönhet. Ät väster kunde vi vid Glafsfjordens glittrande vattenyta skymta Arvika, och åt öster och framför oss låg Nysockensjöns blanka spegel. Rakt framför oss reste Nysockenkyrkan sina röda murar och torn ur grönskan, över höjder och dalar växte skogen tät ooh mörk, mellan skogarna badade sig leende åkerfält i solljuset. Små röda eller vita stugor tittade här och där fram i en dunge och längs åkrarna löpte gärdesgårdarnas raka streck. Här och där över nejden kastade molnen mörka skuggor, vilka gledo fram och åter. Vi måste naturligtvis slå oss ned för att njuta av den gudomliga anblicken och sutto där en lång stund.

Men snart måste vi tänka på det mer materiella i form av blåbär och snart “skalade” vi gladeligen omkring, plockande formligen i vårt anletes svett. Liter efter liter försvann i unicaboxens djup, solen brände över våra krökta ryggar, där vi skattade de blånande tuvorna.

Efter en stunds intensivt plockande slogo vi oss ned på en idyllisk plats och njöto under skratt och skoj av kaffet och smörgåsarna. Kameran kom fram, och Rut förevigade Naemi och mig, där vi sutto med våra kaffekoppar i vår lätta habit. Just som hon “knäppt av” oss gjorde jag den upptäckten att mitt linne (vi hade i blygsamhetens intresse knäppt på oss linnena) åkt långt ner över bröstet. Trevligt!

Sedan vi även njutit av en “Splendid” togo vi med fördubblad kraft våra “plockekärl”. Vi delade upp vår styrka åt tre håll, då och då illhojtande givande oss till känna för varandra. Till slut begåvo vi oss i samlad trupp ner till själva Igeltjärnet. Där låg den lugna, djupklara vattenytan, belyst av eftermiddagssolens strålar, med däjliga näckrosor simmande längs stränderna och med skogen på vakt runtomkring. Ack, vilken stämningsfylld tavla!

Nu hade vi snart både boxen och “plockekäla” fulla och begåvo oss därför på hemvägen. Först lyckades jag emellertid alldeles tätt invid tjärnen sjunka ner och fastna med mitt ena ben i ett dyhål. Jag drog och stretade av alla krafter. “Smack” sa det till slut och så uppenbarade sig min fot, till oigenkännlighet förstorad av en väldig dyklump. Jag måste skölja av den i tjärnen, och att skon sen inte var just torr förstår sig.

Lyckligtvis hade jag som vanligt inga strumpor. Då vi kommit en bit på hemväg, tappade vi helt plötsligt bort stigen och gingo vilse. Knogade hit och dit med vår tunga box utan att hitta den allra minsta lilla kostig. Rut och Naemi ville nödvändigtvis ge sig av för långt åt höger, men jag bönföll dem att följa mig åt vänster och si, snart stodo vi på den rätta vägen. Nu bar det av med rask fart ner till Nordtomta. Där stötte vi på Janne, Ella och Lillan, som just kommo med ett råglass och fingo så åka hem.(Jag har visst glömt att tala om att Ella Forsberg varit här i över två veckor. Hon trivdes utmärkt och kommer säkert att längta tillbaka. Reste hem i tisdags på samma gång som pappa gav sig i väg).

Så fort vi “fått nåt i näbben” voro vi ute i ladan och “lödde” ett helt råglass och sen bar det av till det härliga badet. Vi måste ro ut i en gammal eka, eftersom det låg en “ussel” ångbåt vid bryggan. När vi rodde iland blevo vi anropade av montören, som låg och kajkade i en segelbåt, om vi ville följa med ut och segla en stund sen. Vi samtyckte och vid halv tio-tiden begåvo vi oss ut under att fasligt skojande. Då vi äntligen krånglat oss till Bergshagen, blev det så kav lugnt, att vi fingo knoga och ro med en och en halv åra hem, dit vi anlände vid 11- tiden. Sen skyndade vi oss hem och till kojs i ladan.

På tisdag morgon reste som sagt pappa och Ella och vi gingo upp klockan 6 för att ta adjö av dem. Sedan syltade jag mina blåbär, sött och surt, nästan hela dagen och så voro vi och badade förstås.

Igår onsdag gingo vi upp klockan halv 6 för att hinna med 7.21-tåget till Arvika. Vi gingo genvägen över skogen till Ottebol och vilken härlig morgonpromenad det var. Solen lyste över skog och ängar och glittrade i daggen i gräset. För att ej skorna skulle bli våta, gingo vi barfota nästan hela vägen.

I Arvika gjorde vi en del uppköp, varefter vi sutto först hos Bergenholtz i en timmes tid och därifrån gingo direkt till Nordells kondis. Sen (efter att på bägge ställena ha inmundigat kaffe och 3 bakelser var, pris resp 1.15 och 1 kr!) begåvo vi oss till stadsparken, slogo oss ner i en liten paviljong och läste i nyinköpta böcker, tills vi foro hemåt klockan 12.38 med ett godståg. Det gick alldeles onaturligt sakta, men det gjorde inget, för utsikten från fönstren var alldeles bedårande.

Från stationen fingo vi skjuts på ett särdeles bussigt sätt. Hjalmar, som varit ett par dagar i Sulvik, skulle nämligen med det tåg, vi kommo med, fara till Charlottenberg. Han hade skjutsat sig själv till stationen och nu skjutsade vi oss hem. Jag körde och det var väldigt livat.

Idag voro vi uppe lika tidigt igen. Skulle nämligen ha stortvätt. Mamma och jag knogade ner till tvättplatsen vid bäcken med en kärra, full med kläder, ved etc. Det är egentligen “Bergingarna”, som ha den utmärkt fina tvättplatsen vid ån, men den “lånas” ju ut då och då. Och därnere knogade vi allihop nästan hela dagen och skrubbade, kokade och sköljde. Arbetsamt var det ju förstås, men ett roligt arbete att hålla på där nere i den vackra dalsänkan. Och när jag nu en tid framigenom “vänner skjotta” för femte gången eller tar nya lakan och handdukar, kommer jag säkert att tänka på, hur trevligt vi hade, när vi tvättade det.

Tänk, att jag sitter i den gamla kära syrénbersån i Värmland och skriver detta. Äntligen är jag här då ännu en gång! Och här är ljuvligt, ljuvligt.

Naemi reste på sin semester förra lördagen d.v.s. i lördags åtta dar. Hon skulle fara 8.30 på kvällen, så att jag kunde inte följa henne till tåget, för jag var utbjuden till Forsbergs att resa klockan 7.15 på middagen. Jag fick sällskap med Oskar och Kalle, som hade varit inne och följt Olle till station. Han skulle resa till Petterssons på Ekerön.

På lördag morgon hade Ella rest till Värmland för att gästa hos oss en tid. Så nu blevo vi inte många därute på Saltsjöbaden. Du milde, så det regnade, då vi begåvo oss från stan. Och den arme Oskar hade en massa matvaror, potatis, lök, blomkål, fisk etc. i tunna papperspåsar, som naturligtvis snart gingo sönder. Potatisen och löken räddade jag i min väska och till det andra fick han köpa tidningar att svepa in det i. På lördag eftermiddag klarnade det upp och blev det härligaste väder, och på söndag var det ljuvligt. Vi åto och badade, drucko kaffe och mojade oss värre.

På eftermiddagen togo vi tåget till Storängen, varifrån vi promenerade c:a 40 minuter till Nya Björknäs dansbana. Den låg riktigt vackert vid Skurusundet och om där bara inte hade varit fullt så mycket folk hade det varit ändå bättre. Musiken spelade bra och då vi suttit en stund uppenbarade sig Textorius och Axel Ringvall och sjöngo flera riktigt roliga bitar. Sen begav vi oss till Storängen igen, varifrån vi åkte hem. Efter en god supé i hast framplockad, gingo vi till sängs. Jag låg i balkongrummet och sov utmärkt.

På måndag morgon var det ett härligt solskensväder, så det kändes ganska tragiskt att fara in till jobbet. Jag kände mig inte lite ensam sista veckan. På tisdag eftermiddag skulle Helga och jag spola tennis som vanligt, men det var så gränslöst varmt, att vi omöjligt kunde hålla på mer än en halvtimme. Men vi fingo betala för heltimme! Oförskämt!

På onsdag hade jag middagsbjudning för Helga. Smörgås, kokt makrill med dillsås och potatis, rabarbersoppa och kaffe med kex. Det var verkligen riktigt gott alltsamman. Helga tyckte, att jag var riktigt duktig, som lagat så god mat.

Efter kaffet rökte vi cigaretter och spelade en massa Rolfbitar och sen gingo vi på “Tip Top” för att se “Café Mortimers utkastare” med Douglas Fairbanks. Stycket var ganska dumt men Fairbanks är ju rysligt trevlig.

Torsdag eftermiddag skulle jag just börja packa och ställa i ordning lite för att vara färdig att ge mig i väg på lördag, då det plötsligt knackade och vem står där och “grinar upp sig” om inte Anna-Lisa! Hon slog sig förstås ned och talade bl.a. om att hennes pappa var förlovad med en ung fröken Fredriksson i Stockholm, och för att närmare lära känna sin blivande styvmor hade Anna-Lisa bott ute på hennes sommarställe vid Ålsten.

Nu bjöd hon mig ut att även bekanta mig med fröken Fredriksson. Vi voro först på “Imperial” och sågo ett sånt där “åja” lustspel och sen superade vi på Sturehof. Anna-Lisa skulle förstås prata med sin Sven i telefon, och medan hon var borta, passade vi på att utbyta hennes melonsocker med salt, och må tro, att vi sen hade roligt, då hon efter att synnerligen väl ha doppat en melonbit i “sockret” stoppade in den i munnen. Den kom oanat fort ut igen. Och du milde, vad vi skrattade. Fröken Fredriksson föreföll i början litet blyg, men visade sig sedan mycket skojfrisk. De inbjödo mig till att gästa dem ute på landet nästa eftermiddag och jag samtyckte mod nöje.

På Skandia arbetade jag till klockan 5 och gick så direkt till båten, där jag fick sällskap med fröken Fredriksson ut. De bodde mycket rart i ett hus nära sjön, så idylliskt och lantligt. Snart serverades en härlig middag, smörgåsbord med skinka, ost, sill, tomater, skinklåda, sparrisomelett m.m. och nubbe(!). Sen gädda med smör och pepparrot och så smördrypande saftiga biffstekar med potatis och blomkål. Till efterrätt blåbärssoppa och på eftermiddagen “äkta oblandat” med vetebröd, rulltårta och pepparkaka.

På eftermiddagen togo vi en promenad och släpade under mycket skämt med oss en hög ris hem. Jag låg kvar över natten och tog mig vid halv sju-tiden ett uppfriskande, ljuvligt bad, innan jag fick kaffe och reste in med halv åtta-båten.

På Skandia gjorde jag undan allt jobb så fort som möjligt och gick sedan och tog farväl. Så måste jag gno omkring efter “flyttningsbevis”, stadsbud, köpa biljett o.s.v. och så hem och packa. Anna-Lisa, Elsa och Karin Berg följde mig till tåget. Det var gräsligt mycket folk som vanligt.

Pappa mötte mig vid stationen och vi foro “Hungalsviksvägen” hem. Oh, hur bedårande vackert det är häruppe överallt! Man blir nästan stum av hänförelse och beundran. Och hur roligt det var att åter få träffa de kära syskonen och föräldrarna.

Lillan är alldeles förtjusande! Så obegripligt duktig för sina 11 år. Hon sjunger högt och rent som en liten silverklocka och accompangerar sig på guitarr. Och hon går ärenden och hjälper till i hushållet. Hon dansar som en liten älva och dyker på huvudet från pålen ner på bryggan. Och alltid är hon lika oemotståndligt söt.

Harry är så stark och präktig, men han måste läsa nu varenda dag för att tentera upp i tredje klassen i höst. Vi äta bär, “nalla” äpplen, bada och äta. Om kvällarna ha vi stor musikalisk soaré med dans i köket. Under veckan ha ett par montörer hållit på att dra in elektriskt ljus och särskilt den ene av dem har troget varit här varje kväll.

Jag har legat i ladan med Rut varenda natt, sen jag kom, och sen Naemi i tisdags anlände, har också hon legat där. Det är så skönt att ligga där i det doftande höet och höra nattvinden susa utanför och se stjärnorna glimma över trädtopparna. Vi ha också hjälpt till med rågskörden och plockat ax, att ha till kaffe i vinter.

Nu var det visst ganska längesedan jag skrev i den s.k. dagboken. Och under denna tid ha vi haft en hel del skoj. Då jag på onsdag i förra veckan, som vanligt belastad med ett fiskpaket e.d. skulle inträda i vår enkla men dock boning, fann jag instucket i nyckelhålet pappas visitkort! “Aha, han är alltså i staden,” tänkte jag. Och så ringde jag upp Hotell Arvfursten, där han enligt kortet bodde och träffade honom mycket riktigt. Han inbjöd Naemi och mig att dinera tillsamman med honom och Herr Forsberg på Riche och att vi inte sa nej, förstår sig väl.

Det blev en god middag och kaffe och den kära, eftersträvansvärda lilla “kvartingen” förstås. Han hade kommit hit upp för att ordna en del saker med en fabrik “Andax” häruppe, vars utställning han skött om på svenska mässan i Göteborg. Medan han nu var här, blev det avtalat, att han, dock med kvarhållande av sina gamla affärer, skulle på sex månaders försök antaga platsen som försäljningschef för “Andax”, så nu skall han stanna i Stockholm 6 månader f.o.m. 1 augusti. Väldigt livat.

På fredag kväll voro vi med pappa och direktör Orström på “Andax” på Strands terass. Vi lyckades få ett barriärbord och där är ju en alldeles förtjusande utsikt över Nybroviken bortåt Djurgården. Vi hade riktigt gemytligt.

På lördag kväll skulle vi gå ut med Forsbergs. Vi möttes vid Operakällaren och styrde sen kosan till Hasselbacken, där vi åto ljuvlig vaniljglace och hörde härlig musik. Det var just på Margaretadagen och där satt Prins Carl och prinsessorna Ingeborg, Margareta och Märta och ett par till, antagligen för att avfesta Margareta. Den senare rökte helt glatt cigarett mellan rätterna, men att hon inte var någon van rökare, det kunde man allt se.

Från Hasselbacken gingo vi ner till “Blå porten” för att supera. Där är förtjusande vackert med utsikten över den gräsbevuxna gården med forelldammen i mitten och och pelarna på Liljevalchs konsthall i bakgrunden. Sett i ett matt, magiskt ljus, var det en förtrollande syn. Vi åto och drucko, så vi kände oss alla mätta och glada, då vi tågade därifrån.

På söndag voro vi bjudna till Forsbergs på Saltsjöbaden. Först lagade vi frukost här och bjöd pappis, och så foro vi iväg klockan 11 på förmiddagen. De ha det alldeles förtjusande vackert därute, en överdådigt trevlig lägenhet med stora utrymmen alldeles vid Ringvägens station. Herr Forsberg och barnen, Olle,”Kal Fredrik” och Ella mötte oss och framkomna undfägnades vi med kaffe av Ebba. (Vi blevo du med dem under dagens lopp). Så voro vi ute på en rundpromenad, såg på skidbacken o.s.v. och begåvo oss sen till badet. Det var något till ljuvligt vill ja’ lova.

Efter badet klevo vi fritt och otvunget halvklädda omkring varandra och hade mycket livat. Sen vankades en bussig middag och så vilade vi en stund, varefter vi klevo iväg till Restaurangen. Åh, en sådan härlig kväll! Lugnt och stilla med en glimrande fullmåne, som speglade sig i vattnet. Vi sutto en stund och förfriskade oss med sockerdricka och bakelser, varefter vi måste ge oss iväg för att hinna med 11-tåget.

På måndag blev ett fasligt festande. Naemi och jag hade berett oss att stanna hemma på eftermiddagen då Oskar ringde och frågade, om vi inte skulle komma upp till honom och pappa på Strands terass. Vi iväg förstås. Här sutto vi en bra stund och pratade, bl.a. mycket om musik. Oskar är ju väldigt slängd i det. Så kom vi att tala om stora koncertdragspel och hur det nu var, lovade Oskar och pappa mig, att jag skulle få ett sådant.

Jag har bara att gå och välja ut ett. Ack, så roligt! Rätt som vi satt, framkom ett förslag, att vi skulle gå på “Dansut”. Vi iväg, förstås. Där beställdes champagne och vi dansade och skålade värre och hade särdeles livat. När vi vid 12-tiden begåvo oss därifrån ville Oskar nödvändigtvis bjuda på supé på Riche.

Och det blev en supé vill jag lova. En underbart härlig kötträtt, Chateau Yguen (oh!!), kaffe, likör och punsch. Hade man varit som många andra, hade det nog gått lite runt i huvudet sen. Bl.a. talade vi mycket om, att Ella skulle hälsa på i Värmland och Rut sedan hos Forsberg, och det blev bestämt att Ella skall fara nu i veckan. På tisdag reste pappa till Göteborg igen, men sedan han gjort en avstickare till Värmland kommer han hit igen.

Oh, vad dagarna gå fort! De ljuva härliga sommardagarna. Nu nalkas min semester med stora steg. Den 5 augusti är det jag som med allt “pick och pack” far iväg till Värmland. Oh, hur härligt det skall bli. Och jag kanske, utom de 14 dagarna, kan få en veckas tjänstledighet, så att jag får stanna i tre veckor där uppe!! Hurrah, hurrah!

Nu gnor jag förstås som en liten “attan” i Skandia för att hinna få allt färdigt tills jag reser. Det är verkligen skönt att få sluta halv fyra ändå. Dagen därnere går så fort med det angenäma avbrottet för lunch. Apropos lunch, ha de verkligen riktigt god och vällagad mat på S:t Eric. Fast det är ju för knappt tilltaget förstås i dessa tider, då man alltid är hungrig.

Nu laga vi middag härhemma varje dag. Vi ha mest fisk, stekt eller kokt makrill och strömming, men vi ha även haft ärter och fläsk samt “potatisflingsplättar”. De sista blevo dock ej vidare vällyckade, emedan jag inte hade något vetemjöl i smeten. Men nästa gång hoppas jag att få dom bättre. Vi ha köpt ägg ett par gånger, men bevare mig väl – nu kosta de 8.50 tjoget. Det är nästan otroligt.

I söndags var jag bjuden till Heddys på Södertörns villastad. Jag reste 9.20 och möttes vid framkomsten av Heddy och Dagmar, och tillbragte sedan en härlig dag. Först en god frukost på Einars och Heddys lilla veranda med den ljuvligaste utsikt över skog och sjö. Sen spelade vi tennis och badade, varefter det vankades gott kaffe med utmärkt kaffekaka. Och så spelade vi tennis och badade igen och så blev det middag och eftermiddagskaffe. Strax innan jag skulle resa togo Heddy och jag en cykeltur för att se på omgivningarna, och där var alldeles förtjusande vackert överallt.

Heddy och Einar bodde i ett rum i andra våningen av en rolig kåk, som verkligen såg något primitiv ut, omålad och med svart papptak. Men förtjusande vackert låg den. Ekebergs bodde på nedre botten. De hade bjudit ut Uno Pettersson och vi fingo sällskap hem på tåget. Då vi kommo fram, frågade han, om han inte kunde få bjuda på en liten supé och jag samtyckte. Det blev en riktigt god supé med vin och kaffe och likör på “Kronprinsen”. Så den söndagen var verkligen en härlig dag.

Klockan är 11 på eftermiddagen. Trots den sena timmen fattar jag nu pennan med mina sorgligt “svartkantsnaglade” fingrar. Usch, så jag ser ut om “kardorna”. Men så blir det förstås, när man skall jobba med rengöring. Då får “de fine fröknera” inte vara rädda om sina välvårdade händer.

Oj, vad jag har gnott de här två sista dagarna. Gjort rent precis överallt, torkat väggar och paneler, dörrar och kakelugn. Tagit ut innanfönstren, tvättat de andra, tagit ner gardinerna till tvättning, skurat, dammat, borstat och piskat sängkläder. Det sista har Naemi hjälpt mig med, annars har jag gjort allt det andra själv. Och så tvättat möblerna och kristallpjäserna och polerat mässing. Men bara gardinerna nu kommer upp, så är det fint också, vill jag lova.

Dessutom har jag “rejsat” upp lite i Olssons kök, ty vi skola nu börja att laga mat där. Ved har jag varit och beställt idag, fick stå i en lång kö för att få köpa på kortet, sista dagen. Och så ha vi gömt ihop allt vi kunnat få på våra kort, så nu ha vi ärter, fläsk, potatisflingor, vetemjöl och lite smör. Det skall bli riktigt roligt att börja jobba med lite matlagning. Fast nog blir det ett litet helsicke att köpa mat alltid. Kött törs man väl knappast tänka på, men fisk kan man få till skapligt pris. Efter nuvarande förhållanden åtminstone.

Vi ha ju från Sulvik fått en kappsäck, som bl.a. gott innehöll även fullt med potatis, och det är ju en härlig sak, att ha dem.

Midsommardagen. Otroligt, men sant! Vi äro mitt i sommaren igen. Men – vilken sommar det hittills har varit! På grönskan kan man ju se, att sommaren är här, men värmen har den alldeles glömt bort. På våren hade vi ett par varma dagar, sedan blev det ju så torrt, men blåsigt väder, att man börja hysa de allvarligaste farhågor för skörden. Så kom det efterlängtade regnet. Men sen blev det heller ingen värme utan pinande blåst och då och då en regnskur.

Att stanna i staden en midsommarhelg, särskilt nu, då det varit två dagar, hade vi aldrig tänkt oss. Först funderade Naemi och jag på att resa ut till Herrön till Petterssons, men då jag talade i telefon med Maja och fick höra hur dyr resan var och att vi måste ha med oss en hel del matvaror, slogo vi det ur hågen.

En dag, då Rakel satt och pratade inne hos oss, komme vi plötsligt på en idé. Hon talade nämligen om att Dahls hade hyrt en villa ute på Ekerö, men som fru Dahl sedan alls inte ville resa dit utan farit till Göteborg istället, var villan fortfarande tom. Vi diskuterade hur utmärkt det skulle vara, om vi kunde få resa dit och vara över midsommar. Rakel ringde dagen därpå till herr Dahl och frågade, och det fick vi gärna.

Så på lördag middag befunno sig Rakel, Elsa, Naemi och jag kånkande på en massa gepäck på väg till “Viking” vid Munkbrohamnen för att avresa till Träkvista på Ekerön. Du milda, vad vi knogade. Naemi och jag hade med oss ett stort tungt kappsäcksfodral med sängkläder, en unicabox och en väska packade med kläder och matvaror, en stor bröd och äggpåse och så min stora ulster.

Och Elsa och Rakel hade ungefär lika mycket. Till slut anlände vi dock till båten och fick ganska bra platser. Men jag tror sannerligen att mina armar förlängts ett par tum. Rätt som vi satt i lugn och ro på våra platser i aktern och båten just lagt ut, fingo vi höra ett förskräckligt knackande under oss. Vi upp med en fart förstås och våra förskräckta ögon skådade en stor klädkorg av spån, som blivit placerad inne i rodermekanismen på något sätt, så att när rodret lades om, hela korgen klämdes ihop.

Vi hade ett fasligt schå att få fram den illa tilltygade korgen, som innehöll kläder (gudskelov att det inte var ägg, glas e.d.). Jag tyckte i alla fall synd om ägarinnan, som senare uppenbarade sig på arenan och förde ett fasligt leverne.

Då vi landstego i Träkvista regnade det! Särdeles angenämt, vitklädda som vi voro och Elsa och jag med tunna, vita hattar. Vi släpade emellertid iväg, som de värsta stadsbud igen, och kom så till villan. Här hade vi då gott om utrymme åtminstone. Ett stort rum och dito kök, stor glasveranda och jungfrukammare på nedre botten samt 4 rum, glasveranda och loggia i andra våningen.

Vi satte genast igång med kaffekokning för att pigga upp de domnade livsandarna och sutto snart käkande av alla krafter kring ett stort bord, som vi släpat ut på verandan. Sedan, då regnet upphörde ett slag, voro vi ute och tittade på naturen, som är förtjusande vacker här.

På natten skulle Rakel och Elsa ligga däruppe och Naemi och jag härnere. Naemi låg i soffan och jag på sofflocket. Men du milde, så hårt och obekvämt! Jag sov minimalt och var alldeles som mörbultad i kroppen på morgonen. Elsa hade frusit så förfärligt, så hon inte kunnat sova för det. Rakel och Naemi hade haft det bäst.

Vi hade förstås med spänning tittat på vädret om morgonen och till vår stora besvikenhet måst konstatera: kallt, mulet och regnigt! Så vi hade alls ingen lust att gå ut. Utan vi lagade mat, åt, diskade, slöade, spelade kort, rökte, (hu då!) läste och trakterade ett dragspel, som vi fått låna. Så förflöt midsommarafton.

På kvällen begåvo vi oss dock iväg för att se, om det inte dansades någonstans. Vi kommo först till något slags logehus, varifrån ljöd dragspelstoner och fottramp, men publiken där syntes oss allt annat än tilltalande. Vi fortsatte och kom till en loge, som låg alldeles förtjusande vackert med utsikt över gröna ängar och dungar, en vik av sjön och lummiga holmar. Här var det visserligen trevligare publik, men oh, så talrik! vi försökte visserligen att “dansa” men efter lite meningslöst skuffande fram och tillbaks, avstodo vi och gingo hemåt – under duggande regn.

Denna natten bäddade vi syskonbädd åt alla fyra härnere och sovo betydligt bättre. Men ack, hela dagen har det regnat med små korta uppehåll, så vi ha inte alls kunnat vara ute. Usch då! Och vi som tänkt oss att ligga och solsteka oss i backarna och ta långa härliga promenader! Istället ha vi alla mest slukat en del urfåniga 25-öresböcker, som vi fått låna av villans ägare, och då och då ryckt upp oss ett slag och spelat och dansat. Ack, att det hade varit lite vackrare väder ändå!

Nu närmar sig med stora steg midsommar. Nästa söndag äro vi där! Ack, att tiden går så fort! Eller kanske det är väl, så att vi snart kommer ifrån dessa förfärliga tider!

Kan just undra, var vi komma att tillbringa denna midsommar. Någonstans utåt landet få vi allt försöka att komma i väg. Vi ha ju två helgdagar, eftersom midsommarafton är på en söndag. Det är möjligt, att vi komma att resa till Maja och Edvard på deras, enligt utsago, förtjusande sommarställe utåt Nynäshamnshållet, men det är ännu inget bestämt.

Nu har äntligen det ljuvliga, sköna, efterlängtade regnet kommit. Ack hur välgörande för den törstande naturen. Och nu hoppas man på att skörden på de flesta ställen är räddad. Det har blaskat på riktigt ordentligt de tre sista dagarna, och det är så ljuvligt ute i parker och planteringar, en sådan balsamisk doft av syrener och andra vackra blommor.

Nu har den kära familjen lyckligen anlänt till Sulvik, och de skriva och tala om, hur oändligt ljuvligt det var att komma dit från det uthungrade Göteborg. Här få de fullt upp med mjölk, smör, kött, potatis m.m., som gör livet glatt, och de tänka ofta med medlidande på oss arma här i Stockholm. De ha skickat iväg en kappsäck, fullpackad med allt möjligt gott och måtte den bara komma fram med sitt innehåll orört!! Nu händer det ju så ofta, att matvarusändningar tullas på det skamligaste av järnvägs och posttjänstemän. Det är då sannerligen ett laglöshetens tidevarv vi leva i!!

Rut skriver, att på det hela taget är det sig likt däruppe. Fast somliga av invånarna ju förändrat sig. Sålunda är Lilly Öberg, som dock alltid förefallit att “hålla sig på sin kant”, nu “på de viset”. Arma människa! Och tänk att Kalle är förlovad och har redan hunnit med att betrygga arvsföljden! Sannerligen, sedligheten måtte stå på “en låg, men förtjusande ståndpunkt” däruppe. För nu finns där väl inte en enda flicka åtminstone, som inte har “en onge”. Var kan felet ligga?

Månne moralen är lika slapp överallt på landet? Och är det en följd av bristande upplysning? De stackarna ha väl inte några som helst andra intressen, utan måste trösta sig med det enda de ha – de erotiska. Ja, det ginge väl an om respektive fäder gifte sig med sina barns mödrar, men det är nog tyvärr inte så ofta fallet. Ack, när skall “upplysningens ljus” i djupare bemärkelse spridas i Sveriges land!!

Häromdagen var Karin Berg uppe och språkade ett slag, pigg och trevlig som alltid. Hon har nu tenterat i litteratur. Landatur – det är berömlig – förstås!

Vi talade bl.a. om hur trevligt det skulle vara, om vi kunde sätta igång en brevcirkulation bland våra gamla klasskamrater. Det är verkligen fruktansvärt, hur fort man kommer från varandra, sen man slutat skolan, där man haft så mycket både roligt och tråkigt tillsamman. Karin skulle leta upp en gammal skolkatalog och sen skall vi tillskriva dem allihop om vårt förslag.

Tänk, att nu ha vi kommit en bra bit in i sommaren. Parkerna stå så vackra i den lummigaste grönska, syrenerna blomma och dofta, men ack, hur hela naturen längtar efter regn. För c:a en vecka sedan kom det verkligen några droppar, men ack, hur mycket, mycket mer det skulle behövas för att inte allt skall torka bort nu.

Ett par morgnar, då jag varit litet tidigare än vanligt, har jag gått ned och satt mig i den vackra lilla planteringen utanför Konstakademien, där Zorns “Morgonbad” står. Den är verkligen förtjusande den nakna, vackra flickfiguren, som står och kramar vattnet ur en svamp. Det silar så friskt och svalt ner över henne. Och i skålen där hon står, taga även sparvarna sig uppfriskande bad.

Nu ha vi börjat sluta tidigare i Skandia, klockan halv 4 och det är ju skönt. Men ack, om man kunde få resa ut till landet på eftermiddagen ändå. Jag förstår inte hur det är, men här i staden gripes man av en sådan fruktansvärd slöhet. Hela eftermiddagen kan jag sitta härinne i rummet och hänga över en bok, fastän jag vet, att alla planteringar och parker stå gröna och inbjudande.

Inte kommer man sig för att taga några promenader eller någonting. Det blir bara på söndag förmiddag. Men nu ha vi äntligen, några flickor i Skandia, börjat att spela tennis i en av Centralbadets hallar. Det är verkligen mycket roligt. Jag har tillsvidare lånat en racket av Maja.

Samma dag vi började där, festade klubben upp sina pengar på en lunch på Kompaniet. Det var rysligt trevligt, och så gott sen! Ack, härliga land!! Vi voro alldeles mätta. Fast det gick ju till 6.50 per person, trots att vi inte drucko annat än vatten. Och ikväll ha Naemi och jag varit på “Röda kvarn” och sett en Douglas Fairbanksfilm. Han är verkligen ovanligt “spänstig” den karlen.

Annars är man aldrig på någonting. De enda utsvävningar vi tillåta oss är att köpa gotter. Och något måste man ju ha att stilla den konstanta hungern med. Förresten köper alla människor ovanligt mycket gott nu för tiden. Alla karamellaffärer äro städse fulla av folk, och alla snaskar och äter gott. Man är tvungen att ha lite motvikt mot de förfärliga kålrötterna och den knappa maten f.ö. Oh, Gud, när skall dessa förskräckliga tider sluta!

Nu är jag allt tvungen att skriva i dagboken ett tag, fast det är ganska sent på kvällen. Jag har nämligen för första gången i mitt liv, i eftermiddags varit hos en spåkäring, och då kan man tänka sig!

Må tro, att hon pratade! Först talade hon om att jag var ogift, så var jag var född, i vilken månad och dag, hur min karaktär var, hur pappa såg ut, hur hans karaktär är o.s.v. Och så pratade hon en hel massa om saker som hänt, att den siste, som dog i släkten var en gammal herre med skägg, att någon avlidit genom olyckshändelse samt att den, som kommer att dö härnäst, är en gammal änka.

Vidare hade jag 4 syskon, varav en bror, släktingar i Amerika, brev ett besvara, tyckte om att dansa och om bladväxter, var musikalisk och var jag arbetade. Att jag i sommar skall ut och resa, möjligen till västkusten (?) att jag har många beundrare(!) men ingen särskild, som jag tycker om ännu, men vänta – han kommer! Han är ungefär lika ljus, som jag, har böjd näsa, skarpt markerade ögonbryn, samt mittbena. Vi kommer antagligen att träffas på en trädgårdsgång, (hädanefter kommer jag väl att bara springa på trädgårdsgångar), och lyckliga bli vi, jag får tre pojkar, varav en tycks bli läkare (Och inte blir det någon som ropar mamma på bröllopet inte).

Änka blir jag, men först efter ett långt äktenskap. Mycket frisk har jag alltid varit, men har en väninna, som är svårt sjuk (Gunhild) Och så skall jag akta mig för bad i öppna sjön och för skvaller. Ty det skvallras oerhört mycket både om er och er fästman! “Akta Er för att ha för många väninnor! Det är inget att ha!” o.s.v. o.s.v.

Jag kommer sannerligen inte ihåg allt. Men en faslig massa var det, och det mesta verkligen sanning. Hur i all världen kan dom!!

I söndags morse kom Anna-Lisa hit. Jag hade hyrt rum åt henne på ett pensionat och var och mötte henne vid tåget förstås. Hon har haft det mycket jobbigt med hushållet på sista tiden, stackars liten, så hon hade verkligen “fallit av” betydligt. Vi hade naturligtvis en massa att prata om, hon först och sist om sin älskade Sven förstås. Han kommer hit om fredag och sedan skola de resa till Upsala, där Svens syster skall fira bröllop den 1 juni. Varefter Anna-Lisa skall resa till Gävle för att riktigt bekanta sig med den blivande släkten.

Så ha vi då ännu en gång firat pingsthelg i strålande solskensväder. Naemi och jag hade blivit bjudna till Grillby över helgen, och vi reste naturligtvis – om inte för annat, så för att – äta ordentligt.

Med 5.20-tåget begåvo vi oss i väg på lördag eftermiddag. Fullt med folk förstås och olidligt varmt i vagnarna. Och tåget stannade förstås vid varenda liten anhalt. Förtjusande vackert var det att se hur våren nu hållit sitt intåg. Björkarna stodo så drömmande i sin ljusa, skira lövskrud bland mörka granar, längs banvallarne lyste det av sippor, violer och maskrosor och vid stationerna slog häggens tunga väldoft in genom kupéfönstren.

Vid Bro station fingo vi syn på ett par zigenarungar, som verkligen voro dråpliga. Det var två flickor, den äldsta väl en 14-15 år, den yngre 11-12. De hade de brokigaste illa sittande paltor man kan tänka sig, och i håret röda och blå rosetter, broscher etc om vartannat. Då vi fick syn på dem, stod den äldre och rökte en lång cigarr, utstötande väldiga rökmoln. Rätt som det var, ryckte den andra till sig cigarren och började blossa av alla krafter samt spotta åt höger och vänster för att slutligen helt vårdslöst kasta den brinnande cigarren från sig i en vrå. Och sen jagade dom varandra fram och tillbaka och slogs och bråkade.

Vid framkomsten till Grillby funno vi att även fröken Ericsson från Stockholm var med tåget och skulle gästa Långströms. Arma människor att ta emot så många gäster i dessa tider!

Grace mötte oss och framkomna fingo vi först kaffe och en massa kakor (hur kan dom?!) och strax därefter kvällsmat, en massa smörgåsmat samt härlig gröt och gräddmjölk.

Naemi och jag lågo tillsamman i soffan i förmaket, men det var så trångt och varmt att jag fick inte sova mycket precis. Vi väcktes med kaffe och kakor förstås. Sen gingo vi uppåt skogen ett tag och lågo och solade oss. Det var alldeles ljuvligt väder varmt och skönt, men ack, hur jorden längtar efter regn! Det har inte regnat på hela våren.

Snart måste vi emellertid hem och äta frukost – härlig pannkaka – och sen var det middag – helstekt fläskkotlett med potatis, och vilken ljuvlig potatis! – och skärbönor och lingon. Och så en delikat kräm till efterrätt. Vill lova, att vi njöto!

På eftermiddagen voro vi bjudna till Lindgrens på kaffe och där var mycket gemytligt. Både fru och herr Lindgren äro särdeles trevliga, den senare trots sitt helskägg. Där var också en främmande familj från Stockholm med tre mycket rara och väluppfostrade små barn.

Vi fick kaffe och även här en massa gott dopp. Och sen måste vi förstås spela och sjunga. Jag, min arme stackare, mest naturligtvis. Herr Lindgren tycks vara särdeles förtjust i mig, tack vare “Tattare-Emma”, som jag alltid måste sjunga för honom, då jag är i Grillby. Just som vi hade som roligast, måste vi gå hem och äta kvällsmat, bestående av aborre och smörsås, smörgås etc.

Vi skulle gå till dansbanan och se på efter kvällsmaten, men måste först heligt lova tant att inte gå upp och dansa, för då skulle det bli så mycket prat. Sabla Hönsköping!!

Efter att ha knackat upp den stackars herr Lindgren, som redan gått och lagt sig, gingo vi till dansbanan. Den var något till typisk. Runtom i alla snår lågo cyklar högtals. Musiken sköttes av en dragspelsvirtuos som verkligen spelade riktigt bra. Publiken utgjordes av uppsträckta bondflickor och arbeterskor med kavaljerer, arbetare etc. och den traditionella beväringen fanns där också. Man kunde verkligen få se prov på ganska besynnerlig dans. Och nedanför dansbanan lågo i en ring några pojkar djupt upptagna av kortspel.

Vi stannade där inte så länge, utan gick efter en omväg, hem och lade oss. Annandagen tillbraktes huvudsakligen med ätande och kaffedrickande. Vi hjälpte alla tre till med städning och disk hela tiden vi var där, förresten.

På eftermiddagen hade tant kafferep för Lindgrens, fröken Hedberg och en gammal prästfru och då var det inte mindre än 9 sorters kakor!! Tänk!!! De’ va’ ganska slött förresten. Jag måste ju sjunga och spela förstås, fast jag inte hade den ringaste lust. De’ ä’ de’ värsta med Långströms, att så fort de ha främmande, när man är där, eller man går med dem bort, måste man hålla på att sjunga och spela i ett kör.

F.ö. sutto vi mest ute i köket och vispade smör av grädde, som vi köpt på morgonen. 5 liter tjock grädde! Det är minsann annat det, än de stackars ynkliga 3 centiliter, som vi “tredjeklassare” av nåder få någon gång, om det räcker. Vi fick oss en smörklick var och så hade vi den härliga kärnmjölken.

Efter att ha inmundigat en sista stabil kvällsmat, reste vi hem med 10-tåget och kommo hem vid 12-tiden, medförande väldiga buketter av hägg, björklöv och -liljekonvaljer.

Både Naemi och jag hade emellertid hela tisdag förmiddagen fri, så vi packade en filt, smörgåsar och vår dyrbara kärnmjölk i en väska och gav oss ut på Lidingön. Vi gingo först till den vackra Kottlaskogen, där vi frukosterade och lågo utsträckta i mossan och funno det hela gudomligt. Sen knogade vi långt förbi Brevik ned till sjön och där åt vi igen, badade fötterna och sträckte ut oss i solskenet samt voro särdeles belåtna med vår värld. Tänk att få ligga så här, då de andra sutto ner i Skandia och knogade! Ack, om det bara hände litet oftare!

Vi kommo alldeles lagom för att hinna med en spårvagn från Brevik och åkte sen ända hem. Det är allt bra bekvämt med kommunikationer ändå.

Ack, om det ville bli regn ändå!! Vad det behövs väl. Så innerligt väl!! När vi gå utåt landet, se vi, hur sprucken jorden är, hur genomtorra vägarna, dammet står som en sky, och alla stackars små knoppar riktigt jämra sig efter vatten. Likaså höstsäden. Ack, Om Gud ville låta det regna ändå! Annars blir det nog missväxt och hungersnöd till allt annat elände.

Varenda dag är det klart solskensväder, men ingen värme utan riktigt kallt. Det var visst förra söndagen, som jag sist skrev i min bok. Då hade vi spatserat utåt Lidingön. I torsdags, som var Kristi Himmelfärdsdag, tog vi oss en tur utåt Lidingöbro värdshus, vilket vi passerade, och fortsatte genom skogen fram till en annan väg, som ledde till stan.

Det var en förtjusande bit genom skogen, marken var översållad av vita och blåa sippor, och mellan stammarna till höger glittrade Värtans småböljor i solljuset. Vi slogo oss ned på en sten och åt våra smörgåsar och njöt av naturen. Och sedan plockade vi med oss en stor bukett av vit och blåsippor samt gröna löv och vackra hängen. De stå här nu och lysa upp hela rummet.

På eftermiddagen hade vi inte mindre än 5 visiter. Först Elsa och Rakel, så Torsten Ahnfelt, Erik och herr Andreasson. Fram mot 7-tiden lät vi dom dock på ett fint sätt förstå, att de kunde avlägsna sig, ty vi skulle gå till Maja på kvällen.

Där var även ett herrskap Bergström, och herr Bergström och Edvard levde, så vi fick oss åtskilliga goda skratt. Vi blevo bjudna gå en härlig supé och jag åt, så jag kunde knappast få igen kjolen om mig på fredag morgon. Hela tiden pratade vi om mat – förstås.

Det finns faktiskt inte en bjudning eller någon tillställning, där två eller flera personer äro församlade, som det inte pratas om mat, först och sist. Då sitter man och himlar sig och suckar: “Ãh, tänk om vi nu kunde få riktigt äkta “mocka” och härliga wienerbröd och bakelser för 10 öre och “Agdakringlor” och vetekrans och småkakor. Och så talar man om stora, smördrypande kotletter och biffar med stekta ägg och brynta potatis och sparris och svampomeletter och äppelkaka med vaniljsås och så vidare, tills man blir riktigt sjuk.

Majas supé var emellertid nästan som i forna dagar. Där var smör och bröd (dock bara hårt) och ost och så stekt strömming, små köttbullar och potatis, spenatomelett och stekt svamp. Och så gott té med vetebröd och marmelad. Undra på, om man åt!!

Annars består maten nu för tiden huvudsakligast av kålrötter. Rötter till lunch och rötter till middag. Imorse fick jag stekt strömming och – rötter till frukost. Oh, Du milde! Potatis lär inte stå att uppbringa. Och kött kostar 7 á 8 kronor kg, och köttfärs likaså. Tant håller en minsann á jour med matpriserna, nuförtiden gör hon aldrig annat än beklagar sig. Och hon har minskat portionerna högst väsentligt, så nu får man inte äta sig mätt där heller. Nå – man får väl vara tacksam så länge man har något att äta.

Så där, nu har jag hasplat ut mig en liten klagovisa. Men jag kan knappast undgå att någon gång skriva om det, varom alla människor tala nu för tiden. Idag var jag uppe hos dr. Lundbergs och hälsade på. Hanna bjöd på riktigt gott kaffe och vetebullar, skorpor och bakelser. Det var “moj”.

Må tro, att jag fick dopp! På morgonen uppvaktade mig Naemi med riktigt ljuvligt kaffe och kakor, sockerkaka och vetebröd, som dagen förut anlänt hemifrån. Och i present av tant fick jag en nybakad, jättelik vetekrans, och av Eric en stor härlig tårta, så nog blev det dopp alltid. I Skandia fick jag blommor, gotter och en bok. Av Elsa och Rakel stiliga gröna handskar, som passa utmärkt till min nya dräkt (som är väldigt “piffig”) och av Naemi en servettväska och ett flor med “gullblommer”.

På eftermiddagen hade jag bjudit ihop Maja, Elsa, Rakel, Heddy och Ragnhild. De båda senare kommo verkligen ihåg, att det var min födelsedag och gratulerade med hyacinter, pingstliljor och rosor. Först hade Naemi och jag varit alldeles rådlösa, var vi skulle få grädde. Det är ju alldeles omöjligt för en stackars “tredjeklassare” att få litet grädde.

Till slut måste vi ringa till Maja och be henne ta’ med sig lite’ om hon hade, och som hon dagen förut kommit hem från landet och haft en hel liter grädde med sig, så fingo vi gärna, sa hon.

Och vi drucko det härliga, riktiga kaffet som alla berömde övermåttan och åto oss mätta på det goda doppet. Och så sydde vi, pratade, spelade, sjöngo och dansade och hade riktigt gemytligt. Så jag tror verkligen att allesamman tyckte, att det var en angenäm afton. Dagen därpå bjöd jag tant och “flickorna” på “efterkalas”, vilket till fullo uppskattades. Sedan hade vi symöte, men vi nästan spelade och dansade mer än vi sydde. Elsa och jag övade oss i dans, tills vi blevo riktiga konstnärer.

Nu går jag och pluggar med Tage både måndag och fredag. Om det ville bli något resultat av ändå. Men det ser sannerligen mörkt ut. Pojken tänker ju inte, “så långt näsan räcker.” Oh, de’barna, de’barna!

På lördag middag voro Naemi och jag uppe på Skansen för första gången i år. Vi sutto där i solskenet och mådde en stund uppe vid Bollnässtugan.

Idag, just som vi druckit kaffe, stigit upp och fått något så när iordning, knackade det på dörren, och vem står där, om inte Torsten Ahnfelt. Vi blevo verkligen något överraskade. Han skall exercera här uppe några månader. Vi hade just tänkt att gå utåt Lidingön idag och han följde oss en bit utigenom. Sen skulle han förstås gå på fotbollsmatchen, som spelades mellan Stockholm och Göteborg.

Vi fortsatte utigenom ända till Skärsätra och gingo ned till doktor Lundbergs villa för att hälsa på Kerstin ett slag. Där funno vi både doktorn och fröken Hassellund. De hade farit ditut på förmiddagen och ätit lunch därute, samt gick nu och plockade i trädgården. Där var en hel del blommor, violer, Scilla ,Pulcatilla och vit Daphne. Vi gingo snart igen och slogo oss ned ovanför “fonografvillan”, där vi åto våra smörgåsar och sutto och läste en stund. Och sen tog vi spårvagn hem. Överfullt med folk förstås.

“Våren är kommen! På sina kransar ängarna binda, himlen är blå!” Så komma studenterna i sina vita mössor i morgon att sjunga på Skansen. Hälsa den glada, vackra, ljusa våren. Den välsignelsebringande och varma tiden, då trädens och blommornas knoppar svälla och slå ut, solen strålar och värmer och hoppet spirar i alla hjärtan. Ack, att hoppet ville gå i uppfyllelse, hoppet om, att det förfärliga, hemska, som sker ute i världen skall ta slut och freden hålla sitt segertåg i de krigförande länderna.

Hela förra veckan var det det ljuvligaste solskensväder med milda vindar. På lördag middag var Naemi och jag på en tur utåt Djurgården och där satte vi oss på en soffa i en björkhage och filosoferade om gamla barndomstider i Värmland, tills vi höll på att gråta av längtan bägge två.

På hemvägen var det så gassigt att vi blevo alldeles upphettade till kokpunkten närapå. Förra veckan fick jag helt plötsligt genom fröken Mesterton i Skandia ett anbud om en särdeles förmånlig plats på “Nordiska Kullager” i Göteborg. En av direktörerna, Veman, var här uppe och vi lunchade på “Östergötland” varvid han beskrev, vari mina sysslor skulle bestå. Det hela lät särdeles tilltalande, 200 jämte 10 % dyrtidstillägg skulle jag få i månaden som begynnelselön etc. Men – det hela strandade på, att jag
kunde omöjligt, som han fodrade, senast om 14 dagar inställa mig i Göteborg.

Så hastigt kunde jag dock ej överge gamla Skandia, då ju ingen kan sköta mitt arbete utom herr Jansson, som nu är nere i Skåne och organiserar. Så det blev inget av. Ödet ville väl inte.

Igår voro Naemi och jag ute på långpromenad. Togo spårvagnen till Enskede och promenerade därifrån till Trångsund och tillbaka. Vädret var inte riktigt gynnsamt, det blåste för mycket, så att solen doldes alltsomoftast i moln. Men vackert var det. Nästan överallt i dungarna lyste det vitt och blått av vitsippor, blåsippor och styvmorsvioler och somliga buskar voro översållade med de vackraste, härligt doftande “hartassar”. Av dem och av mörkgrön stensöta togo vi med oss litet hem.

I en hage ute vid Trångsund lade vi oss och åto smörgåsar, samt passade på, då solen var framme och gassade oss rent av lite solbrända. Det var ljuvligt.

Vi kommo förstås för sent till middagen. Naemi var inte hungrig, sa hon, men jag gick till “45:an” och åt en riktigt god middag, bestående av fiskfärs och hollandaise, kalvlever med gräddsås samt kaffe med gräddbakelser med chokladsås. Den gick på 4 kr. Och tänk, imorgon är det min 23 födelsedag. Valborgsmässoafton!

Jag tycker det är en fin födelsedag. Jag skall förstås försöka att ställa till med litet kaffe för Elsa, Rakel, Maja och tant. Men, gu vet, vad jag skall få för dopp.

Tänk, att nu har Naemi och jag verkligen hyrt ett piano. Trots dyrtiden. Vi tycka, att nu ha vi sannerligen saknat ett länge nog, och när vi så fingo tag i ett acceptabelt för 15 kronor, så tog vi det. Man får spara in på något annat. Karameller t.ex. Om man bara kunde!

Och nu blir här väl ett musicerande. Än så länge spela vi ju bara gammalt och sådant vi kunna förut, men så småningom ska vi väl försöka skaffa oss nya noter. Samma dag vi fingo pianot, fingo vi även den glädjande underrättelsen från Herr Olsson, att han den 1 juli ämnar höja hyran till 50 kronor. Från 28! Det tycker jag är väl mycket på en gång. Och den 1 april höjde ju tant matpriset till 3 kronor dagen! Hur skall detta sluta! Här gäller det sannerligen att spara.

Och nu ha vi fått klädkort också. En massa bomullsvävnader och alla strumpor fås endast mot kort. Dagen efter de infördes, spreds ett rykte, att det skulle bli skokort också. Det blev fullkomlig rusning till skoaffärerna. Utanför stodo långa köer, och därinne slogs “kvinnsen” vilt och höll på att ta’ dö’ på de stackars biträdena.

För naturligtvis var det mest fruntimmer, som blevo yra i mössan. De skall ju alltid utmärka sig, då det blir någonting. Emellertid, det blev inga skokort, och käringarna, som tagit ut allt de kunnat “klä och få” för att köpa så många skor som möjligt till höga priser, (att skohandlarna passade på att hugga för sig är ju naturligt), blevo allt bra långa i synamentet. “Ära vare gla”.

Jag tänkte så säkert, att jag skulle taga mig tid någon gång i förra veckan och skriva i dagboken, men därav vart intet. Men nu, före middag på söndag, då tiden alltid blir så lång, skall jag väl passa på att omtala resan till Vigbyholm förra lördagen och söndagen.

Det var nämligen så, att Gymnos kvinnliga trupp jämte löjtnanten och några utvalda manliga redan för länge sedan blivit bjudna att resa ut på lördag och stanna över till söndag i Djursholmsscouternas sportstuga på Viggbyholm. Trots att vädret såg allt annat än lovande ut, begåvo vi oss av med 5-tåget från Östra station, överlastade med ränslar, väskor, kameror etc. Och så det oundbärliga dragspelet förstås. Det är en riktig “Barbacka – Färlanda” järnväg, den där Österskärsbanan. De ynkligaste små kupéer, redan vid vårt inträde fullpackade med bondfolk. Vi fick placera oss så gott vi kunde, och långt om länge, satte sig så “ekipaget” igång, snörvlande, rasslande och pustande.

Sakta, sakta gledo Norra Djurgårdens ekar förbi, och vi kände en vild frestelse att hoppa av och springa bredvid tåget en stund för omväxlings skull. Vid Näsby station gick lokomotivet sin väg, för att helt enkelt lämna oss kvar, men återkom dock efter en oändlig väntestund – baklänges.

Och så kröpo vi fram igen, tills vi äntligen äntrade av vid Viggbyholm. Vi hade väntat att någon här skulle vara oss till mötes, men som ingen syntes till, knogade vi iväg bortigenom. Vi kunde se taket på sportstugan, där den låg förtjusande vackert mellan träden på en bergknalle.

Vägen dit var förfärligt “blaskig”, så jag tänkte gång på gång på de torra, sköna strumpor och skor, som befunno sig i väskan. Då vi äntligen äntrat upp till stugan, hälsades vi av ett par av ynglingarna, som kommit före oss, med “flaggan” (d.v.s. en sweater av obestämd färg, ursprungligen antagligen vit). Annars fanns där inte en människa och stugan var ordentligt tillbommad! Vi kände oss något enkla.

Synnerligen gästfritt mottagande! Där stodo vi, frusna och genomsura om fötterna med våra packningar och kunde inte ens komma under tak! Där haglade åtskilliga inte just smickrande tillmälen om Djursholmsscouterna i allmänhet och deras ledare, Pelle Söderberg, i synnerhet.

Dock, då den första överraskningen lagt sig, började pojkarna bearbeta fönsterluckor och dörrar och lyckades slutligen krångla sig in på ett ställe. Snart voro vi alla därinne och började “rejsa” värre. Det var en särdeles trevlig stuga, med ett litet kök och två rum. Det största rummet hade en stor öppen spis och två väggfasta skåp, bord och stolar. Snart hade vi eld i alla eldstäder, för bränsle fanns det gott om, och sen vi småningom fått värma av vår medhavda matsäck, äta o.s.v. voro vi snart “gaskiga alla”.

Så fort disken klarats undan, kom dragspelet fram och sen var det balett hela kvällen och en del av natten. Schold och Lindström klädde ut sig och dansade solo, så vi höll på att gå åt av skratt. Småningom började dock en viss matthet bemäktiga sig sällskapet, d.v.s. jag var lika “uppe” hela tiden, men de flesta började att påyrka att vi skulle gå och lägga oss.

Flickorna skulle ligga i det mindre, inre rummet, dit vi dragit ihop en massa madrasser och filtar och där kojade vi oss, bäst vi kunde. Det var ett fasligt leverne förstås, innan alla fått platser. Somliga låg i sovsäckar på tvären vid fotändan av våra madrasser. De stackarna blevo något tilltufsade, då vi sprungo där fram och tillbaka.

Dragspelet hade vi därinne förstås och jag låg i sängen och spelade. För var gång någon måste “anlita kompassen” måste vi sjunga och spela värre, för att det inte skulle höras ut till pojkarna. Och det blev ett fasligt musicerande då vi voro 16 stycken. Somliga av flickorna voro riktigt arga, innan vi äntligen tystnade.

Jag kunde inte sova ett dugg, för det var så kvavt, och vid 6-tiden klev jag upp, klädde mig och gick ut. Lönndahl langade ut min väska, handfatet och handkannan, och sen var jag och hämtade vatten, tvättade mig ordentligt och tog en härlig promenad. Fast vått var det förstås.

Vid 8-tiden, då jag återvände, hade flickorna börjat röra på sig lite. Karin öppnade köksdörren och så började jag göra iordning kaffe i en stor järngryta. Snart var ätningen i full gång igen, och sen dansade vi lite och promenerade, tills vid 2-tiden ett par av oss, varibland jag, reste hem. På eftermiddagen måste jag ligga ett par timmar, för att orka gå till Ragnhild på kvällen. Där var mycket tråkigt, så jag försvann så snart jag möjligtvis kunde.

I veckan har jag köpt trevligt mörkgrönt tyg till dräkt och lämnat till fröken Persson. Tänk, det går löst på 200 kronor att få en acceptabel dräkt! Det är ju förskräckligt! Jag måste förstås låna av pappa för att kunna komma ut med det.

Nu har vi fått en hel del nya nere i Skandia igen. En flicka på Livbyrån, en på anskaffningen, och en på “sjön”. Och så herr Husén, som skall ersätta herr Andreasson och delvis herr Jansson. Han är inte vacker, men har frisk hy, vita tänder, vackra ögon och verkar mycket sympatisk.

Få väl se, hur han “artar” sig. Hon på “sjön” ser förfärligt bra ut, en riktigt sån där typ, som man ser på engelska vykort. Hon verkar mycket trevlig också. Den nya på anskaffningen är en fasligt lång dragon, som just inte är vacker, men kanske hon är god. Och så den på livbyrån, en mörk fröken Pauli från pensionstyrelsen. Hon ser ganska allvarlig ut, men det kan kanske hända, att även hon kan “skoja upp sig”.

April, april! Du nyckfulla, än glada, än sorgsna månad. Bäst som solen strålar, seglar där upp ett moln, som snart urladdar sig och förvandlar allt till drypande grått och vått. Min födelsemånad! Att tänka sig, att vid nästa månads ingång, har jag fyllt 23 år! Oh, den som kunde hejda tidens flykt!

Idag har det varit ett alldeles förskräckligt ruskväder. Gud ske lov! Ty “april me’ snö ä’ fåragö” står det i bondepraktikan. Vilket är uttytt att slask i april inverkar synnerligen fördelaktigt på årsväxten. Jag var så våt om “fottorna”, när jag kom hem på middagen (trots kalvskinnskängorna med dubbla bottnar) att jag genast måste byta om. Och så fort jag ätit, måste jag ranta ner till Skandia igen, för att hämta min väska, som jag glömt.

Jag har visst inte skrivit och utljutit mig i dagboken om hur dyrt och svårt det är att få allting nu, någon gång förut. Men nu kan jag inte låta bli längre. För att då börja med kläder och allra innerst ifrån: Madapolam till underkläder finns i de flesta affärer inte att få. Blott på ett par ställen, Nordiska Kompaniet t.ex. lär det finnas ännu, betingande det fabulösa priset av 4.75 metern. Kostade förr 70 á 80 öre.

Flanell, satin o.d. till underkjolar och byxor står nu i pris till 4 á 4.50 metern. Förutvarande pris 60 á 7O öre. Ylletyger äro mycket svåra att uppdriva. De allra enklaste och tunnaste kosta c:a 15 kronor metern, tjockare, t.ex. cheviot, som om det också skulle kunna uppbringas, ej på långt när motsvarar forna dagars vara, kosta 40 á 5O kronor metern. Det är ju förskräckligt.

De tunnaste enklaste bomullstyger kosta 3 á 4 kronor metern och dito strumpor 4.50, 5, 6 kronor. Ett par hyggliga engelska yllestrumpor får man betala med 8 kronor. Lägger man så därtill, att ett par snygga skor ej står att få under 30 – 35 kronor, samt att en halvsulning och klackning kostar 6.50, då får man verkligen tänka och fundera och vända på slantarna, innan man kan skaffa sig något nytt.

Jag är tvungen att få mig en ny dräkt nu till sommaren och som jag inte kan tänka på, att få den under 150 kr, har jag skrivit till pappa och bett att få låna den summan till första juni, då jag får mitt stora dyrtidstillägg. Kommer så maten.

Här kan jag ju inte ingå så mycket i detaljer, då jag ju själv aldrig köper matvaror egentligen utan bara går och sätter mig vid “ett dukat bord”, som husmödrarna bruka säga. Emellertid har jag hört, att all mat är alldeles enormt dyr och tillika svår att få. Sålunda är det nu tal om att det skall bli köttkort (fläskkort ha vi ju redan) och att brödkorten skola ytterligare urknappas.

Mjölk vet ju inte en stackars “tredjeklassare” vad det vill säga nuförtiden, och man får hålla sig väl med elaka och sura mjölkmagasinkäringar för att någon enda gång få ett mått tunn, blaskig grädde. Potatis är för många ett minne blott. De, som ännu någonstans kunna få köpa det, måsta på samma gång köpa minst samma kvantitet kålrötter. Så rotmos får man minsann nuförtiden sitt lystmäte av. Jag är verkligen glad åt, att jag tycker om det.

Smör får man någon vecka ett halvt hekto, ibland inget alls. Cacao kostar, om man möjligen kan komma över någon, 2-3-4 á 5 kr hg, och te, det allra enklaste té, 5 á 6 kronor hg. Tant har efter många tårefloder måst höja matprisen, så nu kostar det tre kronor dagen därinne. Jag är sannerligen tacksam för min fria lunch, och så äter Naemi och jag så ofta som möjligt smörgåsar och kaffe (aria) inne hos oss till middag för att spara.

Gud bevare alla stackars, arma, fattiga människor i dessa tider!!!

På Långfredagen voro Naemi och jag bjudna till Maja på middag. Först skulle vi gå i kyrkan på förmiddagen, men då vi nekats tillträde till två kyrkor på grund av att de voro fullsatta, gingo vi istället på en promenad utåt Norra kyrkogården, och sågo på gravarna.

Efter middagen sutto vi och kallpratade en stund och gingo sedan hem till oss och tillbrakte kvällen i lugn och ro. Igår eftermiddag, påskafton, voro vi ute och gjorde uppköp efter kontoret och på kvällen firade vi en stilla påskhippa. Eric var här också och vi hade dukat riktigt trevligt med ägg, bröd, smör, ansjovis, kaffe etc. Vi kunde knappast hålla oss för skratt, då Eric drog upp sina smörgåsar. Det var en 30-öreslimpa, skuren itu på längden med minst ett hg. smör på. Vi satte i oss 4 kokta (ganska hårdkokta) ägg var. Och senare på kvällen skulle vi vispa äggtoddy. Stor veklagan över att vi inte hade någon konjak förstås.

Plötsligt fick vi en lysande idé, rusade ut på “klosis” och rotade där, bland gamla tomflaskor, upp en, som innehållit grön curacao. Denna ursköljdes noggrant och resultatet utportionerades i glasen. Det blev en svag aning av lukt och smak. Ännu en gång rotade vi bland tomflaskorna på “clo” och fick då tag i en tom akvavitbutelj, som pappa lämnat efter sig vid sitt senaste besök. Också denna sköljdes omsorgsfullt, och sen inbillade vi oss, att det smakade riktig äggtoddy och njöto ofantligt.

Idag ha Naemi och jag varit på en promenadtur från Ulvsundavägen till Drottningholms slott. Det är så skönt att få komma ut och röra på sig i Guds fria natur. Konungen och drottningen bo därute för närvarande och hade visst påskbjudning, ty på vägen sågo vi både prins Eugen och prinsessan Margareta komma susande förbi i sina bilar.

Vi strövade omkring i parken en stund, och gingo så upp till Kina slott, dit vi anlände alldeles lagom för att i sällskap med några andra bese dess inre. Där var många lustiga och vackra rum och gallerier, allt så kinesiskt, som möjligt, handbroderade tapeter och möbeltyger, målningar på siden och spegelglas, porslinsgubbar, pärlemor och elfenbensföremål, lackerade och inlagda té och sybord etc. Där fanns även tre charmant vackra ljuskronor i svensk bergkristall, samt två intressanta, höga kinesiska klocktorn, utförda i finaste pärlemor och elfenbensarbete av Magnus Stenbock, då han satt fången i Danmark.

“Visksalen” var verkligen besynnerlig, där man vid ena väggen tydligt kunde uppfatta, vad som aldrig så tyst, viskades i andra ändan av rummet. Kina slott ligger förtjusande vackert på en lummig kulle. Vi voro mycket hungriga vid hemkomsten, så att jag gick in och åt middag, fast jag var bjuden på middag till Heddy. Där var jag sedan tills för en liten stund sedan, och hjälpte henne bl.a. att mitt på blanka Påskdagens eftermiddag dra mangelkläder. Naemi lyste med sin frånvaro vid min hemkomst, jag kan just undra var hon håller hus.

Ja, i lördags morse reste lilla morsan till Norrköping. Naemi och jag följde henne till stationen förstås, och vi måste stiga upp klockan 6 för att mamma skulle få biljett, för nuförtiden är det ju nästan omöjligt att resa någonstans för det är så fullt med folk på alla tåg. Vi kommo emellertid nästan en timma för tidigt, så hon fick fin plats. Det kändes allt ganska tomt, när vi kommo hem tillbaka igen.
¨
Det var ju Marie Bebådelsedag, så man hade guskelov fritt från knoget. Frampå förmiddagen begåvo Naemi och jag oss ut på promenad. Vi gingo först förbi stadion, över norra Djurgården till Fiskartorpet och sedan förbi Experimentalfältet till Bergianska trädgården. Där slog vi oss ned på en idyllisk plats, men det blåste så kallt, så vi måste ge oss av hemåt.

Det blev riktigt orkanartad vind på hemvägen. På Kungsgatan blåste hatten av mig. Synnerligen angenämt!

På söndag reste Rakel, Elsa, Naemi och jag med 12-tåget till Nacka, varifrån vi promenerade utåt Saltsjöbaden. Anlända till en liten anhalt, Ostervik, slog vi oss ner och tärde våra medhavda smörgåsar. Vi tänkte ta nästa tåg tillbaka, och enligt vår uppfattning skulle tåget stanna vid Ostervik, och skulle anlända strax efter 2.

Vid närmare efterseende befanns det emellertid att tåget passerade Ostervik, men stannade vid nästa anhalt, Fisksätra. Klockan var då strax 2. Vi rusade iväg längs banan för att möjligen hinna till Fisksätra, men blott ett stenkast från anhalten fingo vi bevittna, hur tåget just satte sig i rörelse därifrån. Sakta svordomar! Och sen måste vi loda tillbaka till Ostervik, för nästa tåg stannade där, men inte i Fisksätra. Vi kommo hem just lagom till middagen.

På måndag kväll hade “Gymnos” årsfest med dans på “Gillet”. Först var det sammanträde, som varade nästan två timmar och var ganska trevligt. Men dansen sedan var synnerligen långtråkig, så jag avdunstade snart.

Tacka vet jag då på tisdag kväll! Då hade Maja, Margit, Greta, Fanny Grafström och jag avskedskolifej för Ebba Widmark på Rådhusrestaurangen. Först fick vi en god supé och sen dansade vi och hade väldigt livat ända till halv 1. Bl.a. dansade jag “lekande gosse” och Maja uppträdde i kjolar till knäna och hängande hår. Såg ut som en elvaåring ungefär.

På onsdag hade vi symöte som vanligt och idag har jag först varit och läst med Tage och sen i gymnastiken.

Jag har allt blivit bra lat med att skriva i min dagbok på sista tiden. Men nu är jag alldeles ensam hemma en stund, så nu skall jag passa på att nedskriva den sista tidens händelser. Lilla morsan är fortfarande kvar hos oss, men i morgon bittida lämnar hon oss, sorgligt nog, för att resa till Norrköping. Jag tror allt, att hon haft trevligt under sin vistelse här, fast vi “tagit det mest med ro”.

På torsdag i förra veckan voro vi bjudna till Maja på middag. Den var utmärkt god. Sen sutto de andra kvar och sydde och pratade, men jag knogade förstås iväg till min kära gymnastik. Det är verkligen säkert, att ju mer man är där, ju ivrigare blir man. Så lär jag ju känna kamraterna allt bättre, och där äro verkligen en hel del, som är riktigt trevliga.

På fredag kväll voro mamma och jag på frälsningsarmén och hörde överste Toft. Han verkar särdeles sympatisk. Lördag middag kom mamma och mötte mig utanför Skandia och så tog vi oss en liten promenad på “ströget”. På eftermiddagen voro vi ute hos Lidingöborna på kaffe. Lördagkvällen hade vi tänkt tillbringa på någon teater, men som det tycktes omöjligt att få någon biljett, köpte vi istället hem konfekt och bakelser och kokte kaffe och smorde kråset värre.

Ja apropos konfekt, så har jag då varit alldeles omöjlig att köpa sötsaker den här månaden. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ju också det enda jag slösar pengar på, men nu får jag allt försöka behärska min lidelse ändå. Inte nog med att det kostar mycket pengar, jag blir ju så olyckligt tjock av det också. Häromdagen, när jag var och badade, vägde jag drygt 66 kg. Det är verkligen väl mycket. Men nu skall jag försöka att minska åtminstone ett kg till nästa gång.

I måndags hade Naemi lyckats komma över biljetter till “Röda kvarn” så då skolkade jag verkligen gymnastiken för att följa med dit. Det var en Douglas Fairbanksfilm och han var rysligt trevlig. Musiken spelade också härligt. Som ouvertyr Sindings “Frülingsrauschen” alldeles bedårande. På tisdag kväll bjöd Greta mig på operan att se “Carmen”. Hon hade fått biljetter av greve von Rosen, parkett, så vi vräkte oss värre.

Därtill hade jag köpt för inte mindre än 4 kronor konfekt. Liva Järnfelt sjöng Carmens parti, men hade inte nog temperament. Detsamma kan sägas om samtliga uppträdande. Det hela var verkligen en ganska tam Carmenföreställning.

På onsdag bjöd morsan på operan. Det var “Den flygande Holländaren” med John Forsell i huvudrollen. Sorgligt nog var han på grund av förkylning ganska indisponerad, men han sjöng ju bra ändå. Och fru Nanny Larsen Todsen briljerade. Hon har verkligen en härlig röst. Så hög och ren. Efter slutet av föreställningen applåderades det frenetiskt, men vi gick nästan meddetsamma.

Efter gymnastiken igår kväll hade de manliga gymnoserna visat sin erkänsla för att vi “räddade äran” i Kungsholms real, ställt till med en kaffe och bakelsehippa. Den gick av stapeln i Karin Erikssons fästmans raksalong, och sällan har väl en raksalong blivit vittne till ett sådant leverne. Det var bara vi flickor, som väl var hade de manliga ansett det bäst att lämna oss som ensamma herrar på täppan.

Först drucko vi kaffe och sen började det. Karin hade på något sätt lyckats frakta dit en gammal orgel, och så fanns där ett dragspel och dessa båda instrument trakterades samtidigt i de mest skilda tonarter och takter, under det de andra utförde åtskilliga vilda och fantastiska danser. Bl.a. dansade Karin och jag (i svart tröja och gymnastikbyxor) “Vingåkersdansen”, så att flickorna höllo på att kikna av skratt. Så höllo vi på en god stund, då vi plötsligt blevo varse en pojke, som mycket intresserat kikade in över fönsterluckan. Stor bestörtning förstås.

Vi avslutade orgien med att upprätta en framställan till Granfelt huruvida han har “tid och lust att återtaga ledarskapet över vår avdelning. Vår uttryckliga önskan är nämligen att kunna kvarstå på den gymnastiska nivå vi nu uppnått, och synes oss detta svårt under annan ledare”.

Får väl se nu, vad han svarar på årsmötet nästa måndag.

Lilla, kära mamma kom i lördags kväll. Vi voro förstås och mötte henne vid stationen, och knogade på alla hennes reseffekter hem, som de värsta stadsbud. Vid framkomsten bullades det upp smör och bröd, kallskuret, stekt fisk, potatisbullar och fläsk, och gissa, om vi åt!

På söndag skulle Gymnos ha utflykt till Sigtuna, och mamma sade, att jag kunde gärna följa med. Så jag infann mig före klockan 8 på Statens och där samlades så småningom 10 stycken gymnaster. 7 flickor samt Granis, Lindfors och Schold. Vi reste tåg till Rosersberg och gick sedan till Sigtuna. En sådan gudomligt härlig dag det var. Och vi gingo sådana vackra vägar i skogar och över solglittrande isar.

På en brygga vid sjön nedanför Steninge gård, slogo vi oss ned och åto under allmän munterhet av medhavda smörgåsar. Och så tog vi “plauser” förstås. Anlända till Sigtuna, som var sig ungefär likt som vid mitt förra besök därstädes (bara lite smutsigare väglag) käkade vi först upp resterna av vår matsäck uppe vid en gammal klockstapel, och styrde sen kosan till Stadshotellet. Där bänkade vi oss omkring ett stort bord på terassen mitt i solskenet och drucko kaffe och stormnjöto av det ljuvliga vädret. Och sen fick vi gno iväg för att hinna med 4-tåget.

På isen nedanför stan fingo vi tag i en “kungåka” och det var rysligt livat. Nu när solen tinat upp de på morgonen frusna vägarna, var det förfärligt smörjigt och då vi på ett ställe togo en genväg över ett fält, höllo vi på att fastna i gyttjan. Fötterna syntes inte, de voro försvunna i kolossala lerklumpar. Dock, vi läto ej vårt mod nedslås, utan vandrade glatt framåt (plaffs, plaffs) avsjungande “Mors lille Olle”, “Bä, bä vita lamm” etc.

Till staden anlände vi vid halv 6-tiden. På eftermiddagen voro vi hos Elsa på födelsedagskaffe, men redan klockan 9 gingo vi hem. Igår eftermiddag bjöd jag först morsan på Nygrens, och sen hade vi det lugnt och skönt härinne hela eftermiddagen Naemi var i stenografin. I eftermiddags ha vi varit och sett “Peggy i societeten” på biografen “Drott”. Och det var verkligen inte dumt. Peggy var förtjusande.

Det är otroligt!! Fullkomligt otroligt. hur fort tiden går! Tänk att idag är det faktiskt den 8 mars. Innan vi hinna blinka, ha vi full vår! Ack, hur gudomligt härligt det skall bli. Bara den inte flydde så fort! Nu tror jag det är väl en minst fjorton dagar sedan jag sist “fatade” etc. Och nu sitter jag här i allsköns lugn och ensamhet med en cigarett i vänstra handen, görande eleganta rökringar. Och så får jag väl börja med upplevelserna!

Söndagen den 3 Mars samlades Gymnos damer jämte Granis och sekreteraren på Centralen klockan 8 och avreste så till Eskilstuna. Vädret var bedårande och glada och uppspelta voro vi alla. Inte mindre än fem kortlekar voro snart i full aktion. I ett hörn spelades med Karin Eriksson som medelpunkt, priffe på en stor resväska, i ett annat lade Thörnvall intressanta stjärnor och förutsade kommande ting för någon ivrig och tacksam åhörarinna. “Jo då, han kommer att skriva ett hjärtligt brev till din egen kammare, och så kommer Du ut på en angenäm resa, och så får Du pengar” o.s.v o.s.v. Idel angenäma saker.

Själv spelade jag ”21″ med fröken Holmström, Granis och ett par till, och då Granis nödvändigtvis ville att jag skulle inhösta även hans vinst, fann jag mig snart i besittning av 8 öre. Rätt som det var upphävdes i något hörn Gymnos stridsrop oi-la-las, med vederbörligt eftertryck. Vid 1-tiden voro vi framme och avhämtades av respektive värdar och värdinnor. Själv hamnade jag i en målarmästarfamilj Molin, boende Köpmangatan 1, och de voro mycket välvilliga och bjödo genast på middag. Därefter visade mig dottern i huset omkring i den stora staden, till järnverkstäderna etc.

Klockan 7 samlades truppen i Cirkus, där uppvisningen skulle gå av stapeln. Inför fulltalig publik genomgicks så programmet, och det gick bra utom en tråkig “miss” vid en inryckning. Efteråt hade Eskilstunapojkarna uppvisning och den gick fint.

Så bar det av till det högst eleganta Stadshotellet, där vi undfägnades med en charmant supé och sedan dans till klockan 2. Det hela var synnerligt trevligt anordnat. Och så avtågade fröken Molin och jag, och jag sov utmärkt, men måste upp strax efter 7, för redan 8.25 skulle det bära av. På stationen voro en hel del värdar och värdinnor församlade, och det hurrades och” oi-la-laa-ades” värre, då tåget gick. Nog voro vi lite var sömniga, men de flesta fick snart ångan upp igen.

Sedan vi kommit hem, stämde en del av oss möte på Landelius och togo sedan en härlig promenad på Djurgården. (Jag måste tala om, att jag på fredag och lördag var frånvarande från Skandia på grund av “överansträngning”. Och tro aldrig, att jag gick dit på måndag inte!)

Trots allt gymnastiserande voro vi på övning på måndag kväll igen, och efteråt bjöd Karin en hel hop av oss till “Hablé Frêres”, där vi fingo härlig choklad. På onsdag förmiddag blev jag något förvånad då Strandberg ringde och sade, att pojkarna inte kunde ställa upp till den uppvisning de enligt tryckta och sålda biljetter skulle ha samma kväll i “Kungsholms Real”, utan vi måste dit och rädda äran.

Ja, det fanns ju intet annat att göra och sålunda begav det sig, att vi på kvällen gav ännu en uppvisning, vilken glädjande nog gick charmant utan mankemang. Efteråt var det som vanligt dans, men där var så mycket småpojkar och dessutom “stark blandning” att det inte var något vidare roligt. Och tänk, att en del av oss var med på övningen på torsdag. Kom nu och säg, att vi inte äro flitiga! Idag fick Naemi och jag det glada meddelandet, att lilla morsan kommer hit imorgon kväll. Glädje och gamman!

Nu måste jag absolut komma med den gamla dagboksfrasen igen “De’ ä’ hemskt va’ tiden går!” Rent av alldeles fruktansvärt! Och nu måste jag tala om, att vi på tisdag i förra veckan fick det glädjande telegrammet “Kommer ikväll, pappa”. Som Naemi hade kvällslektioner var jag ensam nere och tog emot honom. Det är verkligen en ljuvlig känsla att stå nere på Centralen och ta emot någon familjemedlem. Denna gång kommo vi dock överens om, att det inte skulle bli ett så väldigt festande, som då “fadern” sist var här. Sålunda ha vi inte ätit någon middag med honom “ute”, och tillbrakt aftnarna i lugn och ro, antingen här eller hos Petterssons.

På lördag kväll blevo emellertid Naemi och jag bjudna på Svenska teatern att se “Råttfällan“ av Ernst Diding. Det var en ganska rafflande pjäs med hänsyftning på Rasputin, och höll hela tiden intresset uppe. Tore Svennberg briljerade som huvudfigur, väl “accompagnerad” av Tora Teje, bildsköna Ekman och Hugo Björne. Söndag förmiddag drucko vi alla kaffe härinne och så måste jag på gymnastikövning. Därefter skyndade jag hem, och så togo vi en promenad, tittade på vaktparaden och gjorde en avstickare till Nationalmuseum. Sedan vi ätit middag hos tant, firade vi eftermiddagen med äpplen, och voro så på 7-föreställningen på “bio” i Auditorium. Men du milde, sällan såg man något så fånigt som denna “flicka med ruter i!” Oj, oj.

För att sen trösta och vederkvicka oss bjöd pappa på en fin supé på “Gillet”, och det var ju gott, men inte vidare mättsamt. Igår var jag i gymnastiken igen. Ack, denna ”forpellade” gymnastik! Alltid, då det lider mot en uppvisning, och vi måste börja på med extra övningar, blir jag så led på alltsamman, att jag önskar, att jag aldrig gått med. Jag tror bestämt, att det här blir den sista uppvisningen jag ger mig med på.

I eftermiddags skulle pappa ut med Edvard och herr Forsberg och äta middag och Naemi skulle ha kvällslektioner, så jag blev ensam och övergiven. Fick emellertid pengar att gå på ”bio”. Gick till “Pallas” på Wallingatan för att se “Varde ljus”, en kulturfilm, som gått en ryslig lång tid på olika biografer här. Den ges för könssjukdomarnas bekämpande. Det var inget särskilt med den, tyckte jag, men den är nog sevärd, för all del.

Då jag gick därifrån föll det mig plötsligt in, att jag skulle försöka äta mig riktigt mätt. Jag började med att äta stångkorv och morötter på Vasaautomaten. Gick sedan hem för att hämta mer pengar och fortsatte med stekt sill och potatis på “Tre kronor”. Varefter jag åt “smörgåsbricka”, leverkalops och kaffe med två bakelser på en automat på Drottninggatan. Sammanlagt för tre kronor. Då jag i alla fall inte kände mig mätt, uppgav jag försöket och gick hem. Jag förstår inte det, att man aldrig kan bli riktigt mätt nu för tiden. Men tjock och fet är jag i alla fall som de värsta.

Nu har jag verkligen blivit riktigt lat med att skriva i dagboken. Jag kan inte förstå hur det kommer sig, men jag får aldrig tid. Och inte ett brev har jag skrivit på aldrig så länge. Jag skrev ju till lilla morsan och gratulerade på hennes födelsedag den 12 dennes förstås, men det var mycket knapphändigt.

Förresten är allting sig likt. Från klockan kvart över 9 till halv 5 arbetar jag som en “liten attan” i Skandia med avbrott endast för lunch. Det är nu för mig den brådaste tiden på hela året med kontokuranter samt boksluts och taxeringsuppgifter. Men sedan jag nu fick behålla herr Jansson till det hela är över, är det ju inte något omöjligt, bara arbetsamt. Och det är förresten härligt att ha så mycket att göra, då svinner kontorstiden iväg med en väldig fart.

Herr Jansson och jag ha dessutom mycket trevligt, då vi arbeta tillsamman, vi skoja och småflirta och roa oss på samma gång som arbetet går undan. Gunhild Randolf, som jag alltid lunchar tillsamman med och som nu även äter middag hos tant, brukar komma ner och hämta mig, då vi skola ge oss iväg. Hon har väl då sett Herr Janssons galanteri vis á vis mig, vilket gav henne anledning att igår med den oskyldigaste min i världen fråga, om herr Jansson är kär i mig. Hon är då den lustigaste flickunge (trots sina 20 år) som jag på länge träffat. Rent av otroligt naiv ibland.

Nu har Naemi sytt min gröna klänning färdig åt mig. Den är riktigt trevlig, enkel men stilfull, fyrkantig urringning och garnerad med sammetskrage och ärmuppslag i färg. Imorgon ämnar jag ha den till Skandia, och för att slå två flugor i en smäll och se riktigt trevlig ut, har jag i eftermiddag varit hos Sundbergs och schamponerat och kammat mig så nu har jag hela huvet fullt av fina onduleringsvågor.

Förra tisdagen gick jag direkt från Skandia till Petterssons för att läsa med Tage. Jag har lovat Maja att hjälpa honom med tyska och engelska, och hädanefter skola vi läsa på måndagarna. Jag blev bjuden på härlig lake till middag och antagligen blir jag väl bjuden på middag de andra dagarna jag går dit också. Det är verkligen en utmärkt sak att bli bjuden på middag, inte nog med att man slipper ifrån den ganska enahanda pensionatsmaten hos tant, utan man sparar in sina 1.25 också, vilket ju är en god sak.

Vad väderleken beträffar, har den en ganska lång tid varit ovanligt mild för årstiden, så där 4,5,6 grader varmt, men häromdagen knäppte det till och blev kallt igen, så nu måste vi elda mera, vilket ju alltid är tragiskt, då man tar de nuvarande vedpriserna i betraktande.

Idag skall jag säga, att Naemi och jag har ätit en middag, vars like vi inte på länge njutit av. Ärter och fläsk! Tre tallrikar var, samt därefter visserligen potatis, men dock plättar! Maja har nämligen lovat oss att bjuda på ärter och fläsk, och nu har hon således uppfyllt sitt löfte. Ack – jag önskar, att det vore nästa torsdag i stället, ty ärter och fläsk är verkligen rysligt gott. Och det får vi minsann inte inne hos tant inte.

Efter middagen drucko vi kaffe och rökte en cigarett och så fick jag gå direkt till gymnastiken. Det behövdes verkligen lite motion för att få ner alla ärterna ordentligt. I söndags lyckades jag verkligen, efter att ha bjudit Naemi kaffe på sängen, fram på förmiddagen få med henne ut en promenad. Vi gingo “stora ronden” ända runt Blockhusudden. Det är verkligen en härlig promenad. På måndag var det stort rabalder i Skandia. Herr Jansson, som nu är hemma för att hjälpa mig med bokslutet, och uppgiften om inspektörernas taxering, kom nämligen helt plötsligt och förklarade, att herr Rosén befallt honom att resa ut igen samma vecka, och att någon annan finge hjälpa mig med allt det där “macklet”. Nu finns det emellertid ingen annan, som kan hjälpa mig med detsamma, så jag blev alldeles konfys av fasa över att kanske få göra allt ensam, samt satte mig helt enkelt att gråta. Vilket gjorde herr Jansson i sin tur alldeles utom sig. Och hur vi sedan bråkade och ordnade, stannade det vid, att herr Jansson får vara kvar tills det där är färdigt. Gudeskeivarelovochpris!

Men samma dag fick vi från v. dir. ett ultimatum, att allt måste vara färdigt till den 20 februari. Så nu gäller det, ta mig sjutton, att skynda sig med sina c:a 35 inspektörer. Nu ha vi bildat en bokcirkel i Skandia bestående av Widmark, Anneld, Jansson, Jonsson, Kjellenberg, Andreasson och undertecknad. Vi ha inköpt var sin (som vi förmoda) trevliga bok, vilka resp, böcker nu skola cirkulera runt. Jag har först fått “Den lycklige mannen” av Poul Levin, översättning från danskan.

Så ha Naemi och jag infört den sparsamhetsåtgärden, att vi äter middag, d.v.s. arlakaffe och smörgåsar härinne, så ofta våra brödkuponger det tillåter. Om man nu bara kunde magra litet på kuppen. Jag har, trots dessa svåra tider, då alla jämra sig över för litet mat och ”falla av” betydligt, nämligen aldrig varit så fet och frodig som nu. Jag vägde mig i onsdags, då jag var och badade, och vägde 66 kg. netto!!! Det är ju hemskt.

I hög grad bidrager nog härtill, att jag äter så mycket sötsaker. Jag faktiskt skäms som en hund att tala om det, men sanningen att säga, har jag köpt för närmare 10 kr “gott” den sista veckan. Men nu skall jag heller inte köpa för ett öre “snask” mer i denna månaden. Det är ju alldeles oerhört – 10 kr! Och tänk, att jag har tagit ut 50 kronor i banken, för att köpa ett stiligt klänningstyg, mörkgrönt. Jag har skrivit till Rut efter ett snobbigt mönster som hon har, och sen skall man bli fin, vill jag lova.

Det här tycks verkligen urarta till en riktig “söndagsbok“. Det är väl för att man har bäst tid om söndagarna, som jag då alltid “fatar penan”. I onsdags eftermiddag voro Naemi och jag hos Maja och tillbrakte där en angenäm afton. Vi hade med oss handarbeten och så blevo vi bjudna på kaffe och senare på utmärkt god “pölsa” och hårda smörgåsar. Och så spelade vi och jag sjöng. Ganska bra förresten, om jag får säga det själv.

På torsdag kväll började gymnastiken. Nu skola vi inte längre ha Granfelt till ledare och det är ju ganska tragiskt. Hoppas vi få någon annan trevlig. Fast det blir med all säkerhet en kvinnlig. Vi tillfrågades förresten, om vi ville mottaga en inbjudan att ge uppvisning i Eskilstuna i slutet av februari, och det hade vi ingenting emot. Få väl se, om det blir något av.

På lördag middag gick jag upp till doktor Lundbergs för att återlämna en lånad bok till fröken Hasselund. Jag blev som vanligt bjuden på gott kaffe. Doktorn såg jag emellertid inte till. Då jag gick därifrån, kilade jag in till Ekebergs ett tag för att hälsa, det var så länge sedan jag var där. Jag blev mottagen med öppna armar och enträget ombedd att kvarstanna till middag. Fick korv och potatis och härlig pannkaka med hallonsylt. Och sedan tillbrakte vi hela eftermiddagen hemma.

Den, som idag vid 2-tiden kommit in i vårt rum, skulle allt ha fått skåda en härlig syn. I Naemis säng, ”skaföttes”, vilade Naemi och jag i lättjefulla ställningar, hon med en påse socker, varur hon flitigt mumsade, och jag med en cigarett lekfullt och slött dinglande i ena mungipan. Bägge ivrigt läsande i en bok. Bordet bredvid var belamrat med kaffepanna och koppar, papperspåsar, smör och brödknivar och diverse annat “moj”. Vi hade tidigare kokt arlakaffe i brasan och liggande i sängen mojat oss med detsamma.

Bort i mitt hörn stod sängen rufsig och tillknucklad, två stolar voro som vanligt överlastade med kuddar och överkast och på andra tillgängliga platser hängde och lågo diverse klädespersedlar. Ack, om man hade en kamera ibland! Vid halv 3-tiden orkade vi oss äntligen upp och gick direkt in och åt den obligatoriska oxsteks och fruktsoppssöndagsmiddagen. Sedan klev vi iväg ut till “syster Mattis” på Kungsholmen, där vi undfägnades med kaffe och satt en god stund och pratade.

På hemvägen köpte vi äpplen som snart voro försvunna i våra glupska gap, och nu sitta vi i valet och kvalet, om vi skall gå in till tants och försöka krångla oss till något ätbart. Idag har jag läst inte mindre än 4 böcker, Ti Ri, Ti Ri av Hörner, Violinvirtuosen (25-öres) Den röda Änkan (detektiv) och Döden i Venedig, novell av Thomas Mann. Som synes en något omväxlande litteratur.

Det är nu visst precis en vecka sedan jag nu fattade pennan etc. På tisdag morgon kom Naemi tillbaka. Jag trodde att hon skulle konma på måndag kväll, men hon stannade i det längsta. Tåget var förstås försenat så jag hade redan gått på morgonen, då hon kom.

Under veckan har det varit duktigt kallt. Och så mycket snö, här har fallit. Det ligger stora vallar överallt på gatorna. I eftermiddags har det emellertid börjat töa. Tänk, ett sådant evinnerligt slaskande det skall bli innan alla dessa snömassor runnit bort! Igår kväll voro Naemi och jag jämte Petterssons och ett par andra på bjudning hos Lagerkvists. Vi fingo dansa en hel del till tonerna av grammofon och så undfägnades vi med kaffe, äpplen och supé. Edvard uppträdde i stor gala med frack, grårandiga byxor, vit väst, leksaksordnar, lilasfärgad kravatt med en jättelik similidiamant och en stor tung klockkedja. Han, Maja och herr Lagerkvist spelade förresten kort mest hela kvällen.

I förmiddags orkade jag mig upp vid halv 10-tiden, och sedan vi kokt té och ätit smörgåsar startade vi på en skidtur åt Saltsjöbadshållet. Tog spårvagn till Danvikstull. Vi knogade iväg ett stycke förbi Skurubron, vände sedan och tog samma väg hem. Det gick inget vidare bra, dels var Naemi ännu mer nybörjaraktig än jag och dels var det tö i luften, så det gick tungt. Vi kom hem lagom för att slänga av oss våra våta kläder och rusa in och få middag.

Du milde, vad det sedan såg ut, när vi kommo in. Överallt i rummet våta vantar, mössor, tröjor, kängor och skidor i en härlig röra. Så ha vi en symaskin härinne nu, och på bordet stodo koppar och grej efter tedrickningen imorse. Lägger man så därtill en härlig odör av vått ylle och sura kängor, blev det just inget vidare hemtrevligt.

Just som vi höll på att röja undan och hade tänt en brasa, kom fru Rakel Kihlman, som för närvarande gästar Stockholm in. Hon är galen och vild, som aldrig det, och blir väl aldrig annorlunda. Och så vacker sen! Riktigt ögonfröjd. Eftermiddagen hava vi under slöhetstämning tillbragt hos Petterssons.

Nu sitter jag framför brasan och skriver detta i dess fladdrande sken. Vilken trolsk stämning ljuset från en brasa skänker! Den kastar en dansande reflex över mattans gröngrå mönster, glimma som små eldpunkter på glittret i julgranen och sänder ett svagt, flackande sken upp på “In Paradises” på väggen mitt emot. Men i vrårna är det alldeles mörkt.

Och därinne i kakelugnen hoppa och dansa små blåvita lågor över vedträden. Ett trä ser först så svart och oåtkomligt ut, men plötsligt börjar det ryka och rätt vad det är flammar en klar eldstråle fram. Och där lyser glöden i gulrödaste färgtoner. Det finns väl inget, som är så inbjudande till drömmeri och fantasi, som en flammande brasa. I dess glöd tycker man sig se så många underliga saker. Och tankar komma och gå. Tankar över sådant som varit och på framtiden. Glada och sorgsna minnen skymta förbi. Och hur gärna vill man inte tänka på tiden framåt med hopp och tillförsikt. Dock kan man nog inte undgå, att där blandar sig stänk av vemod och tvivel. Vem kan veta, vad framtiden har i sitt sköte? Skulle jag vara lyckligare om jag visste det?

Idag på förmiddagen var jag alldeles ensam till Ulriksdal på skidor. Först tänkte jag, att ta en riktig långtur, men så var det så trist att vara ensam, och så hade jag det så, att jag måste vara försiktig. Så jag nöjde mig med att skida fram och tillbaka från Haga till Ulriksdals slott. Vädret var alldeles strålande idag också, men det var duktigt kallt, minus 15, då jag gav mig iväg vid 11-tiden. Sen på eftermiddagen har jag sytt litet grand samt läst i en särdeles intressant bok “De röda huvudena” av en ny författare, Adolf Johansson. Och nu sitter jag här framför min andra brasa idag. Men nu börja lågorna bli allt mindre, så nu ser jag knappast att skriva längre.

Oh, vad det är roligt att gå på skidor. Härligt. Att sträcka iväg ute i den friska luften på vackra vägar. Igår eftermiddag gåvo Gunhild och jag oss i väg vid halv 7-tiden utåt Djurgården. Vi togo vägen förbi Oakhill och Manilla, ända runt Blockhusudden. Hur vackert det var där ute i dunklet. Snötyngda träd, gnistrande stjärnhimmel och så Värtans snöfyllda istäcke och ljusen, som glimmade långt borta på stränderna.

Och idag styrde vi kosan direkt från Skandia ut till Höganloft på Lidingön. Vädret var alldeles härligt. Under de vackraste färgskiftningar sjönk solen och en blåaktig skymning bredde sig över den snöiga nejden. På Höganloft var det förtjusande trevligt. Gunhild åt middag och jag bakelser och choklad.

När vi sedan skidade in mot staden igen, föll mörkret allt tätare och stjärnorna började glimma. Det smällde på och blev duktigt kallt. Efter hemkomsten har jag städat riktigt ordentligt här och eldat en stor härlig brasa. Så varm har inte kakelugnen varit på länge. Jag skall ha riktigt fint nu tills Naemi kommer tillbaka på måndag kväll. Stackars hon, hon tycker nog inte, att det är så särdeles trevligt att fara hemifrån och börja knoget igen nu efter en hel månads ledighet hemma!

Trettondagen. Efter åtskillig tvekan valde jag igår att gå till Maja. Endast Edvard och Tage voro hemma, då jag kom, och den senare passade på att få hjälp med en tysk skrivning. Himmel, så många fel!! Tänk, om ungar kunde lära sig tänka ändå!

Om en stund uppenbarade sig Maja och Dagny. De skulle först äta middag (kl.8) och sedan gå till Lagerkvists. Jag blev bjuden att smaka middagskorven, och sedan tyckte Maja att jag kunde gå med till Lagerkvists, vilket jag helt gladeligt gjorde. Och där blevo vi bjudna på kaffe, äpplen och kvällsvard, god och präktig mat.

Klockan 10 minuter före 12 i förmiddags for jag ut till Danderyd för att hämta mina skidor och i Martas sällskap pröva dem. Hon hade med sig två små systrar och vi skidade i väg. Oh, hur gudomligt vackert det var. Snövita, solglittrande fält och här och där lyste röda stugor i tall och björkdungar. Himlen var så hög och vackert blekblå, och luften så underbart stärkande. Det var alldeles ljuvligt att glida fram längs den vackra vägen. Marta tyckte, att jag gick alldeles enastående bra för att vara nybörjare.

Vi styrde kosan till Sätra gård, och sedan längs Edsviken till Bergendal, en särdeles vacker herrgårdsbyggnad. Och sedan knogade vi i en ganska kuperad terräng bortåt Enebyberga. (Vi fingo av mötande veta, var vi voro).

Det var ett par branta och krokiga backar, och i en sväng, la jag mig pladask. Och ibland ville skidorna så gärna åt var sitt håll eller korsa varandra, att jag ansåg mig nödsakad att sätta mig på dem för att lugna dem. Men då åkte de stora präktiga kängorna ur bindningarna, så jag fick en stunds jobb att snöra fast dem igen. Men på det hela taget gick det fint. Då vi passerat Enebyberga, tappade vi emellertid alldeles bort var vi befunno oss. Efter mycket hit och dit anlände vi dock till slut i mörkningen till Danderyd igen, alldeles lagom för att se tåget lämna stationen. Sablar!

Vi vilade oss ett tag, spände på skidorna igen och ämnade längs banan hinna fram till Osby för att hinna med nästa tåg därifrån. Först skidade vi bredvid banan, men så kommo vi till ett ställe, där vi måste över banvallen, som var hög och brant. De andra, som äro vana skidåkare klarade det, men jag, stackars nybörjare, fick erfara, att “vilja” inte alltid är att “kunna”.

Jag ville mycket gärna, men inte skidorna, de satte sig alldeles på tvären och jag satte mig också, kanske mera på “baken”. Bägge bindningarna loss förstås. Då måste jag ta av mig de genstörtiga skidorna och lyckades efter flera fåfänga försök slutligen, omfamnande skidor och stavar kravla mig uppför den branta banvallen. Och så gick jag till fots efter de andra till Osby. Och kom alldeles lagom för att se tåget till stan lämna stationen. Sablarrrr!

Nå, efter en halvtimme kom ju nästa tåg med vilket jag återvände till staden ganska “svag i knävecken”. Hemkommen tände jag en brasa, fick låna lite grädde och en brödlimpa (till middagen hann jag ju inte hem) av tant och skulle så koka extra gott kaffe. Men fast jag vräkte på en halv burk, smakade det bara blask. Usch, sånt kaffe. Jag livnärde mig emellertid så gott jag kunde med det menlösa kaffet och smörgåsar. Och sen tände jag min lilla gran en stund och har för övrigt tillbragt en angenäm, “slö eftermiddag”. Och, oh, usch – imorgon är det måndag igen. Aldrig är det annat!!!

Tänk så nedrigt, att Trettondagen är på en söndag i år. Då får man ju ingen extra fridag! Men så var det väl så många fler fridagar vid jul och nyår. Nu ha vi haft duktigt kallt. Igår var det som värst, och då var det visst en minus 18 på morgonen. Och mycket snö är det, riktigt vinterväder.

På torsdag voro Maja Jansson och jag med Marta i Danderyd och köpte skidor. Vi fingo riktigt trevliga och mina gingo med bindningar och stavar till 26 kr. Det får man kalla billigt i dessa tider. Idag har jag genom Maja Johansson på Nordiska Kompaniet köpt präktiga skidkängor och raggsockor. Egentligen skulle det kostat 48:50, men genom Majas 15% blev det endast 41:23. Det var väl “kul”. Så nu måtte jag väl vara ordentligt sportutrustad! Och nu skall här åkas skidor. Imorgon skall jag fara ut till Danderyd och hämta mina skidor, och sen skall Marta och jag ut och åka. Hoppas att det går bra.

Igår eftermiddag var Karin Berg och drack té hos mig. Hon är sig lik. Städse lika angenäm och behaglig. Tänk, så duktigt av henne, medan hon nu är hemma på ferier från Uppsala, sköter hon hela hushållet. Hennes mamma har nämligen en längre tid varit sängliggande. Ja, hon är verkligen ett litet geni på alla områden. Nu är klockan 5 på lördag eftermiddag. Jag har just intagit en middag, bestående av smörgås och té och sitter nu och funderar på om jag skall tvätta min vita sidenblus och laga min mörkblå cheviots eller gå till Maja eller avlägga en visit hos Heddy. Det var så länge sedan jag var där. Och så har jag lovat att ringa upp Ragnhild någon dag. Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra egentligen.

“Gott nytt år, gott nytt år”!! Nedifrån Drottninggatan tränger det ropet gång på gång upp till mig. Och därnere draga stora människoskaror nu mitt i natten fram och tillbaka och tillropa alla de möta, bekanta och obekanta, sitt “Gott nytt år”. Själv kom jag nyss Drottninggatan nedåt från Petterssons, dit jag varit bjuden på nyårsfirande. Jag satt här på eftermiddagen i all sköns ro, hade just klätt mig bekvämt och kokt kaffe i brasan. Kaffet var alldeles färdigt, och jag skulle just till att slå upp det, då det knackade. Därute stod Tage och hälsade hemifrån, att jag var välkommen dit. Jag fick i största hast ordna till mig lite och springa från kaffet och alltihop.

Hos Petterssons var det fullt med högtidsklädda människor, så jag kände mig riktigt enkel. Vi blevo bjudna på kaffe och sedan en god bastant supé! Och så spelade vi d.v.s. jag, och de andra dansade. Och jag tror, att jag just vid årsskiftet spelade en schottis från Värmland. Vid 1-tiden kom jag hem, och då tände jag ljusen i min lilla gran och satt och njöt av anblicken en stund. Och sen har jag tittat tillbaka i min dagbok, hur jag firat de sista jularna och årsskiftena.

Ja – alla andra år vid denna tiden har jag varit hemma hos mina kära. Igår var jag, som förut nämnt, hos doktor Lundberg på middag. Och det var odelat angenämnt. För det första var middagen utmärkt: Delikat fisk, härlig fågel och ljuvlig äppelpaj. Och så det skönaste Rehnvin. Tänk att doktorn har blivit bestulen på 10 flaskor cognac, whisky och punsch och 25 flaskor vin som han hade i källaren! Och så snällt av honom, att mig till ära slå upp en av de få flaskor, som “tjuvarna” lämnat!

Efter middagen pratade vi om allt möjligt, mest om Skandia, och så fick jag äpplen och karameller. Och plötsligt frågade doktorn, om jag inte skulle tycka om att få något mera sött, och om jag inte visste något ställe, dit vi kunde gå, för att få något. Jag dolde min förvåning och föreslog Cecils. Och vi åkte dit och fick härlig vaniljglace, d.v.s. jag, inte doktorn, som avskyr vanilj. Och rätt som vi satt där och småpratade, tyckte doktorn, att jag hade en hatt, som var ”djärv” och “farlig”, men som klädde mig utmärkt. Tänk, en sådan komplimang!!

Efter Cecils bjöd mig doktorn att även dricka té med honom, och så foro vi hem, drucko té och sutto och pratade till halv 11. Det är så angenämt och gemytligt att prata med doktorn, han är så intresserad och road av allting och så kvick. Det var förfärligt, sådana “Gott nytt årrop” de upphäva därnere!