by Anders Arhammar | Dec 31, 2024
Kalle och Judits första semester ihop. Som nyförlovade i juli 1919 tog de sig ut till en liten stuga i Buvattna i Värmland. Judit skrev i sin dagbok:
“Vad det i alla fall är gudomligt härligt att leva fjärran från all konvenans! Men det kan nog vara farligt. Och Gud vet, hur det hade gått, om jag inte trots allt, behållit huvudet kallt!! Det var ju så förfärligt varmt, så vi sovo där i enklaste paradisdräkt i samma säng, fast sammanslingrade!! Men Kalle var dock jämförelsevis lugn han med, om man tänkte på hur lätt och lekande han förut tagit flickorna i besittning!! Usch då!
Och sedan vi morgonen därpå hade lagat en sista avskedsmåltid, gjort iordning i stugan, badat och knäppt ett par plåtar, lade vi ut från land och tillvinkade den kära “Hyddan” en sista hälsning. (Jag hoppas det inte blir någon bekant, som framkallar de där plåtarna, ty han kunde nog få en underlig uppfattning om vårt sätt att kläda oss.
Naemi och jag i byxor och linne, och pojkarna i bara byxor. Kalle t.o.m. ibland bara simbyxor!! Vi måtte tagit oss härliga ut, där vi klevo omkring!!”
Jag har alltid undrat hur det såg ut när mormor och morfar såg så där härliga ut. Med hjälp av AI kommer jag närmare sanningen.
by Anders Arhammar | Dec 31, 2024
Det var kvällen på Lidingön, när Karl och Judit möttes. Judit skrev i sin dagbok:
“Vi hade rysligt roligt hela kvällen, spelade, dansade och sjöngo. De äldre i sällskapet sprungo direkt från supébordet för att hinna med sista spårvagnen, men vi ungdomar, hade beslutat att gå in till stan, så vi gjorde oss god tid med supén.
Sen kom Kalle och jag att bli efter det andra paret och kunde således ostört prata om en massa saker.
Ganska besynnerligt, att vi genast från början inte alls flirtade eller pratade strunt utan bara talade om allvarliga saker. Då vi kommo dit där vägen till bron går alldeles tätt under bergväggen med sjön nedanför, klättrade vi upp på berget en bit, och sedan slogo vi oss ned på ett stenblock och såg vattenytan skymta fram i dunklet därnere med svaga konturer av skogklädda stränder där bortom.
Runt stränderna glimmade ljusen från kajerna och båtarna och sände långa, glittrande reflexer över vattnet, och ovanför oss tindrade några ensamma, matta stjärnor. Det var en underbart vacker natt. Nordisk sommarnatt. Och här möttes våra läppar för första gången.
Där funno vi varandra för – ja, jag tror jag vågar säga för alltid”.
Jag har alltid undrat hur det såg ut när mormor och morfar träffades den där kvällen. Med hjälp av AI kommer jag närmare sanningen.
by Anders Arhammar | Oct 9, 2024
Jenny fyllde lite mer än 18 år den här dagen, men vi tänkte uppvakta henne i alla fall, för det är sådant man gör på födelsedagar. Och samtidigt tänkte vi uppvakta hennes två döttrar som om fem dagar verkligen fyller 18. För det är sådant man gör.
Så med presenter i högsta hugg går Jennys mamma förbi en pressbyrå och bestämmer sig för att komplettera med ett sista inköp innan hon fortsätter till platsen för kalaset. Klockan är 18:18, och om 18 minuter ska vi vara på plats. Men då, bland hyllorna, dyker Jenny upp, lika förvånad som hennes mor. Ingen av dem ska egentligen vara här, de ska båda vara på en annan plats 18 minuter bort.
Att man i en miljonstad, helt apropå, hamnar i samma lilla butik fast man egentligen ska vara någon annanstans, är i och för sig konstigt men inte alltför otroligt. Men att det sker exakt 18:18 den 8 oktober gör det hela lite mer, ska vi säga kittlande?
Och lägger vi därtill att båda är på väg för att fira två som fyller 18, känns det som att det denna dag är något magiskt med just 18.
Men det slutar inte där, för det var just 18:18 som Jenny föddes, alltså samma klockslag som när de helt ovetandes sprang på varandra, i en liten butik, på väg till ett kalas 18 minuter bort.
Som sagt, det blev något magiskt med 18 den här dagen.
by Anders Arhammar | Aug 14, 2024
Däruppe, bakom fönstret där jag pekar, bodde min farmors syster Elsa. Så när jag var i Malmö på 50-talet för att hälsa på min morfar, så brukade vi även svänga förbi Elsa och det var kul för hon bjöd på sockerdricka.
Ibland träffade vi även Anita, som är farmors bror Anders dotter, alltså pappas unga kusin som dessutom satt i hans famn när han tog studenten. Viket är helt ovidkommande, men ändå roligt att berätta, liksom att det är efter Anders som jag har fått mitt namn.
Så var det någon som tog en bild på 50-talet, och där står Anita, med hund och mig på väg ut ur porten. Det måste varit en spännande dag för mig, att få gå ut med en hund!
Den nya bilden visar att det ser ungefär likadant ut idag som då. Så jag sammanfogade dem till en “hejigen” bild för några år sedan.
Det roligaste med den här bilden är att jag först idag noterade att Anita även fastnat på den nya bilden, där, till vänster under mitt pekande finger.
Så, nu vet vi hur tiden ser ut när den fångas på bild.
by Anders Arhammar | Jul 9, 2024
Jag tror bestämt min vänsterhand blivit lika skrynklig som den min morfar hade.
Det skulle faktiskt kunna vara hans hand, om jag inte visste att det var min. På mitt ringfinger sitter hans vigselring, lika smidigt som om den vore köpt och gjord för mig. Min hand bläddrar genom samma anteckningar som hans händer gjort genom åren, jag öppnar de brev han så kärleksfullt fått och sänt.
Jag och min hand bjuds in i den hemliga värld som en gång bara var Judit och Kalles, och hade jag inte haft ringen hade jag nog känt att jag var en inkräktare som olovligen tog mig friheter när jag nyfiket ögnar igenom den brevväxling som jag har i min ägo.
Det är över 75 år sedan mormor Judit dog, och över 60 år sedan morfar Kalle föll ihop efter en hjärtinfarkt den dag han fyllde 71 år. Han har bläddrat färdigt, men tack vare hans ring på mitt finger, och det faktum att jag nu passerat MIN 71-årsdag, känner jag mig tillåten, ja till och med manad, att bläddra vidare och återupptäcka en kärlekshistoria så här 100 år senare, i en annan tid, men med en liknande hand.
Ett femtital år innan jag föddes, finns jag dessutom med i Judit och Kalles medvetande. Mormor Judit skriver till morfar 1919 om mig och vem som ska få läsa hennes brev och dagböcker i framtiden.
“Jag har flera gånger undrat, om du Kalle skall få läsa mina dagböcker. Jag har luntor, må Du tro. Men jag kan inte besluta mig för att visa Dig dem. Varför kan jag inte riktigt förstå. Har Du några dagböcker? Eller det kanske mer är ”nattböcker!”
Får jag läsa dem?? Skall vi alltid tala om allting för varandra och visa allting för varandra?? Är det detsamma som att vara ”fullt uppriktig”? Det tror inte jag!”
“Det kanske någon gång skulle kunna vara intressant för mina barnbarns barnbarnsbarn att läsa i de gulnade, nedärvda papper, där deras urmoder präntat sitt hjärtas kval och ve och lycka. Mest lycka.”
På det svarar min morfar, han med samma ring och hand som jag.
“Började igår kluttra i en bok något som man skulle kunna kalla ”strödda självbiografiska anteckningar”. När du för dagbok så……
Det kan ju vara av ett visst intresse för eventuella (!) ättlingar att t.ex. år 2019 glutta i våra efterlämnade papper. ”Röster från andra sidan graven.” Rys! Darra!
När vårt hår av ålder är vitt vardet skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen se det) och viska i varandras öron: ”Ack, du gamle ravaillac!! ”För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu!!!”
Så, här är jag nu, ert barnbarn som inte får se er kyss, men som gärna får ta del av era hjärtans kval och lycka, och, med hjälp av min bläddrande vänsterhand, lyssna på era röster, från andra sidan graven.
