Nedslag i tangenten

Så här var det …

Jag som staty

Jag som staty

Jag har anmält mig som staty till One and Other projektet i London. Tyvärr får jag den första varje månad ett ledset brev som berättar att jag inte blivit utvald i utlottningen, men att jag står på väntelista.
Under tiden ligger jag i träning. Nu senast stod jag en liten stund i Palatinens skugga på Forum Romanum, bredvid en gammal huvudlös romare som alla gånger hade kunnat vara jag.
Så när och om det väl blir dags på Trafalgar Square är jag väl förberedd att ställa mig bredvid Nelson. Det största problemet kommer nog att vara duvorna.

jag som staty

En annan värld

En annan värld

lyktstolpe

Det finns en annan värld som vi inte ser.
Det är först när vi stannar en stund på en plats, som den andra världen träder fram. En timmes vila på en parkbänk vid Mosebacke torg lockar fram den andra världen. Duvorna som exakt synkroniserade gör samma rörelser, går åt samma håll, ser likadana ut. De två holländska turisterna som också de gör samma rörelser, går åt samma håll, ser likadana ut.
Trafikskyltarna som förbjuder parkering på ena sidan, men bejakar all sköns händelser på baksidan. Lyktstolparna som i vanliga fall bara står i vägen eller pissas på, de blir efter en timmes parkbänk meddelandecentraler för de invigda.
” Vi tackar mamma för allt”. ”Ta era krig och dra åt helvete”, ”Även om världen går under imorgon, så planterar jag mitt träd idag”.
Kom hit, gå dit, se detta, lyssna och köp.
Det finns en annan värld, som vi bara ser ibland.

Frimärkena som hittade hem

Frimärkena som hittade hem

Frimärken från förr

Det hände sig vid juletiden 1962, att vår dåvarande konung fyllde 80 år.
Eftersom familjen då var skatteskrivna i Nicolai församling, liksom alla utlandsboende på den tiden, så skickade vår farmor små presenter till sina barnbarn via långsam post som bara gudarna vet hur den hittade till Afrika.
Men då och då damp breven ner, och en speciell dag kom också ett brev till Anders, fyllt med nyutgivna frimärken som manifesterade konungens födelsedag.

Anders lade med darrande hand undan de värdefulla frimärkena, under ett skrivbordsunderlägg för att de skulle ligga säkert. Då och då lyfte han på underlägget, bara för att se att skatten fanns kvar. Han brukade känna lite på märkena, han läste texten, kanske luktade han lite på dem. Ytan var något sträv när Anders till sist drog fingrarna över den, innan han försiktigt lade tillbaka frimärkena igen, i sitt gömställe, under skrivbordsunderlägget.

De var bruna och blå, läckert avlånga samt 10 öre dyrare än alla andra frimärken. Den tioöringen skulle gå till att stödja svensk kultur, stod det på frimärkena.
“Undervisning, bibliotek, museer, vitterhet, historia, antikviteter, språkvetenskap, filosofi, musik, arkiv, naturvetenskap, medicin, de fria konsterna.”
Allra sist stod det “Skådespelarkonst”.

Det där med att stödja konsten var lockande. Anders brukade drömma om vilken konst han skulle stödja, kanske utöva, i framtiden.

Men så en dag hände det oförklarliga, det som inte fick hända, det katastrofala. När Anders lyfte på skrivbordsunderlägget var frimärkena borta. De fanns inte där.

Det gick en våg av besvikelse, sorg, förundran och misstänksamhet genom hans vid den tiden rätt tunna kropp. En känslostorm som bubblade sig fram via ådror, muskler, tarmar, ben och nerver, en känslostormande våg som samlade sig till en tsunami som till slut sköljde över skrikcentrum och blev till ett vrål som fyllde huset med ett utdraget “ÅÅÅÅÅSSSSAAA” med tillägget “Varför har du snott mina märken.”

Det som sedan hände är för mig än idag inlindat i ett glömskt barmhärtigt töcken, men även om det inte inbegrep våld av något slag, så har jag en känsla av att det inte är något som jag idag kan vara stolt över. Åsa kan säkert fylla i mina minnesluckor, men det är tveksamt om jag skulle uppskatta det. Kanske skulle jag inte ens finna hennes minnesbilder troliga, jag menar, varför har hon redan från tidiga år ägnat sig åt “skådespelarkonst”?

Hursomhelst – döm om min förvåning när jag nu, idag, så här 53 år senare, återfinner Kung Gustavs frimärken. Jag sitter vid ett nytt skrivbord, mitt skrivbordsunderlägg är nu en musmatta och frimärkena ligger i ett halvt genomskinligt kuvert intill mitt tangentbord. Jag vet inte hur de kom hit, jag vet inte var de varit, men jag vet vart de ska.

Innan jag imorgon skickar dem för gott till Åsa, så för jag en sista gång in mitt finger försiktigt i kuvertet, känner lite på frimärkenas sträva yta och läser delar av texten tyst för mig själv.
“För svensk kultur”.
“Skådespelarkonst”.

Inatt ligger de säkert under min musmatta.

Den lilla dolda gravstenen

Den lilla dolda gravstenen

snograv

Det finns en grav på Norra begravningsplatsen som kämpar mot naturen. Ja det kanske finns flera, men den här har liksom förlorat redan innan matchen börjar.
När den är gömd i snö känns det omöjligt att den ska komma upp i tö. När tallarna runt om fäller sina kottar, räcker det med två eller tre för att den ska döljas och när vårgräset tar fart och böjs i en stilla vind, täcks den platta stenen åter lätt över. Den gröna lappen på gravnumret garanterar dock att någon kommer att klippa gräset vid behov, så då och då får stenen se solen.

Första gången jag såg graven var när jag helt oförhappandes råkade trampa på den, på väg mot en ståtligare grav en bit bort som jag skulle fotografera. Greta Rydberg stod det på stenen. Hon levde mellan 1897 och 1993. Under den platta stenen ligger många människor begravda, Och när Greta hamnade där var det första gången på 70 år som någon lades ner i den. Greta var översättare och skrev några böcker själv. Hon var dessutom min fars gudmor, vilket på ett ödesmättat sätt stod klart för mig när jag senare kontrollerade om det verkligen var den Greta som jag faktiskt träffat.

Att det var just den graven jag snubblat över kanske bidrog till att jag nu, vid ett senare snögloppigt tillfälle, plötsligt hörde en strof i mitt huvud. ett budskap som klart och tydligt gick igenom kottar, gammalt gräs och töande snö.

Du trampar på min grav, ädle herre,
jag kan ju gå itu dessvärre.
Placera din fot på annat sätt,
Visa omtanke, visa vett.

Basin Street West

Basin Street West

ölunderlägg

Basin street West låg på Broadway. Nej inte där, i New York, utan på 401 Broadway i San Francisco.
Klubben var känd som en jazzens högborg. Alla musiker av rang, och andra också, uppträdde där genom åren. Mot slutet av klubbens tillvaro, de stängde 1973, gick man alltmer åt det rockiga hållet.
Smokey Robinson and the Miracles spelade där, Otis Redding, Ike och Tina Turner, BB King. Lenny Bruce, den kände komikern, hade sin näst sista föreställning där innan han dog av en överdos 1966. Men främst var det som sagt en jazzens högborg. Och nu var det 1967.
Juli 1967, The Summer Of Love, hippies och flower power.
Jag bodde den sommaren i Berkeley hos pappa och ni kan ju gissa vad en grabb på snart 16, från Märsta, tyckte om det. Jag menar, våra grannar var Country Joe and the fish, tjejerna på gatan sa love, gav mig blommor och kysste mig i nacken, jag köpte en skiva som hette Psychedelic Psoul medan Scott McKenzie sjöng “San Francisco, be sure to wear flowers in your hair”.
Mitt i allt detta drog pappa med mig till Basin Street West för att lyssna på Jazz.
Och ni kan ju ana vad en grabb på snart 16 tyckte om DET!
Ramsey Lewis spelade, i publiken satt Bo Diddley och vid sångmikrofonen Billy Ecksteine. För pappa var det stort, och först nu, när jag hittar ett gammalt fläckat ölunderlägg i en undangömd kartong, kommer minnet till liv och jag fattar att det verkligen var stort. Billy Ecksteine, det är sångaren som enligt legenden fick Miles Davis på fötter, var Quincy Jones idol och Duke Ellingtons kompis.
Ser ännu framför mig hur min pappa boppar med foten, sippar på ölen, säger yeah medan jag spiller ut min Cola på ölunderlägget. Det här underlägget. Pappa hade visserligen ljugit upp min ålder till 18 för att få komma in, men nån öl fick jag inte. Det fanns gränser.
Senare den sommaren, den 6 oktober, dog hippierörelsen i en fiktiv jordfästning i hörnet av Haight-Ashbury.
Samma dag jobbade jag eftermiddagen extra på Tempo i Märsta centrum.

Skitböcker är inte att förakta

(Och inte skitförfattare heller. Text skriven för framförande på bokens dag när den nu inträffar.)

“På eftermiddagen dagen därpå kom barnen ihåg att de skulle gå och hälsa på katterna. Larry gick bort till muren och visslade. Efter en liten stund kom pojken. Han log så de vita tänderna syntes. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”. Snart hade alla barnen klättrat över muren. Fatty hjälpte Bets. Buster fick inte följa med. Det tyckte han var dumt.Han ställde sig på bakbenen och skällde, men det hjälpte inte.”

Så kan det låta när man som pappa läser ur boken Mysteriet med den försvunna katten, av Enid Blyton. Denna gigant…. bland skitboksförfattare. Så nedtryckt av kritiker och förståsigpåare, så fullständigt nermejad i gruset, så helt oanpassad i de fina salongerna. Bojkottad på bibliotek med de förnumstiga argumenten att här har vi en som fördummar barnen och lockar dom in i det illiterata fördärvet. Inge bra helt enkelt. Och naturligtvis älskad av barnen. Så här borde det kanske låta enligt de fina salongerna.

Dagen kom med dimman från havet. Denna fuktiga dimma som han så länge hatade, men nu lärt sig att älska, ja i det närmaste dyrka. Dimman som drog ett förlåtande täcke över naturen, bäddade in allt i en vänlig fukt och sköljde naturens dofter framför sig där den vällde fram. Till exempel doften av kattpiss från herr Tuppings prisbelönta katter i sina burar där på andra sidan muren. Fete herr Tupping hade nyligen gett sig iväg till stan, som han gjort varje dag de senaste fem åren, antagligen för att ta sig en öl eller två och leta efter en kvinna som kunde dela hans intresse för katter och tvätta hans kalsonger. Något som hans förra fru tröttnade på, varför hon rymde med första bästa man som strök efter hennes kjoltyg. Det råkade bli en nasare från grannbyn med buskiga ögonbryn och ett gällt skratt. Kattpisset fick Larry att vissla så där hest mellan tänderna som bara han kunde, och visslingen i sin tur lockade fram grabben på andra sidan som log med sina vita tänder, de två han hade kvar. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”.

Men vad är egentligen skillnaden? Är det inte helt enkelt så att Blytons egen text kittlar fantasin på ett helt annat sätt än den mer litterära jämförelsen. Läsaren får själv bestämma hur det ser ut vid muren, hur visslingen lät, var katterna finns, hur Buster skällde och hur Fatty hjälpte Bets. Var och en formar sin bild efter eget huvud, egen fantasi, egna upplevelser och egna ramar. Buster kan se ut som hunden hemma, inte som en engelsk retriever med drag av fårhund. Hur fan ser en sån ut? Och hur ska man veta hur herr Tupping känner sig eller ser ut, om man inte skilt sig, går i skitiga kalsonger och levt rullan i fem år?

Böckerna inbjuder till upplevelser, men det är upplevelser på läsarens villkor. Och där har de så kallade skitböckerna och skitförfattarna en given plats. För vem kan egentligen , rent objektivt, skilja det ena från det andra? Många av oss har säkert läst så kallade goda böcker av så kallade goda författare, utan att böckerna för den skull lämnat några varaktiga spår. Och vad är det då, annat än skitböcker, egentligen. Men utan dessa böcker så skulle inte de bra böckerna ha någon motsats att spegla sig i, så … Prisa skitlitteraturen. Den får ju ändå de flesta av oss att läsa, vilket jag ser som det primära. Det här att öppna en bok, och låta sig sugas in i en fantasivärld som blir verklig, eller en verklighet som utmynnar i fantasi.

En av böckernas viktiga uppgifter är att stimulera vår fantasi, att ta oss med på resor och upplevelser som vi annars inte skulle göra. Boken engagerar och utvecklar oss.

Jag har ett exempel, från ännu en fembok av Enid Blyton. Där fanns en rätt så torr mening, utan krusiduller och märkvärdigheter, utan bildspråk och känsla, bara några få ord som egentligen inte sa speciellt mycket. De förde inte berättelsen framåt heller, fanns väl mest som utfyllnad. Konstapel Goon muttrade för sig själv. Sex ord.

Men den meningen fick min dotter att gå i taket av lycka. Hon upprepade den flera gånger, lite skrattande. Jag förstod inte vad det var som var så roligt med den meningen egentligen, men i hennes huvud fanns det en hel långfilm om denne Goon som muttrade. Och det roliga var egentligen inte heller att han muttrade, utan att han muttrade för sig själv. Pappa, så här går han, så här ser han ut när han muttrar för sig själv.

Vilket härligt sätt att läsa böcker! En sådan bok kan man visserligen kalla för en skitbok av en skitförfattare, men ni kan aldrig få mig att tycka illa om det.

På samma sätt tror jag att serietidningar, som också bland noblessen lite hånfullt placeras på kulturens bakgård, i förlängningen kan stimulera till bokläsande, genom att ge utrymme för fantasin. Visserligen har du en bild i ena rutan och en bild i den andra, men däremellan händer ett helt kapitel, om bara fantasin är med. Det blir till en film, en berättelse, en historia. Vilket osökt leder mig till nästa iakktagelse när det gäller skitböcker och deras författare. Jag syftar på förhållandet bok – film. Vi har ju borta med vinden, där de flesta som sett filmen också uppskattar boken och tvärtom. Men annars är det väl mer regel än undantag att man bara tycker om den ena formen av berättelse. Var filmen bra så är det ofta så att man inte tycker att boken höll måttet. Och har boken fångat mig, så kan jag nästan vara hundra på att filmen blir en besvikelse. Och jag tror inte att detta har att göra med att den ena eller den andra formen är speciellt dålig, utan det är helt enkelt ännu ett utslag av vår fantasi. Den bild vi fått stämmer inte överens med den bild som ges, vilket resulterar i en skitbok, alternativt skitfilm. Två kulturyttringar som annars kan ha de allra högsta kvaliteter, om de får stå får sig själva.

Jag hoppas ni förstått min poäng, och att ni kan hålla med mig när jag påstår att som övning inför framtiden är Enid Blyton måhända en skitförfattare, men en mycket nödvändig sådan.

Sabbatshissen

Jag såg en hiss i ett hus
en hiss med ett särdeles ljus
På söndan så öppnades dörren
sen öppnades den inte förrän
det blev lördag igen
då gick dörren upp i himmelen.

Och all sköns ljud strömmar in
ljud av änglasång och mandolin
dofter som hör himlen till
rosor, dagg och kamomill
men ut strömmar doften av piss
för jag sitter i en sabbatshiss
där jag suttit i en sju dagar
Gud fnyser och beklagar
paradiset bleknar, hissen vänder
inget ovanligt, det är sånt som händer.

Jag kom ingenstans denna gång
men jag fick lite änglasång.

Fimpvägen till Lissabon

Fimpvägen till Lissabon

fimpar

En bekant till mig konstaterade nyligen att 1,2 miljoner svenskar troligen slänger 6 fimpar i veckan, ner på marken. Och sen undrade hon hur mycket det är egentligen. Det är sånt som får mig att fundera.
Med hjälp av en miniräknare kan vi konstatera att det blir 7 200 000 fimpar i veckan. Så gångar vi det med 52 veckor. Det gör 374 400 000 fimpar som slängs utomhus om året i Sverige.
Varje fimp är väl ca två cm, vilket ger 748 800 000 cm fimp, vilket gör 7 488 000 meter vilket blir 7 488 km och till slut 748 mil och 8 km. Så lägger vi dom efter varann så blir de en 748 mil lång fimp. Nu ska vi se hur långt det blir från Stockholm, inte bara fågelvägen, utan den jobbiga vägen, med rödljus, motorvägar och broar.
Till Aten tar det 38 timmar och det är 350 mil dit med bil. Och då ska du veta att det bara är 281 mil till Istanbul.
Vi får åka åt något annat håll, till exempel till Lissabon dit det är 375 mil.
Så åker du hela E4 Stockholm till Lissabon t o r så hamnar du ju rätt, fimpmässigt.
Lägg på lite fimpar (sex var för lite tycker jag) så blir det hela E4, tur o retur Haparanda-Lissabon. Det är ju faktiskt också så att vi har 1 350 000 rökare i Sverige egentligen, så det stämmer rätt bra.
Hela sträckan blir 6,85 fimpar per person, dvs 7 fimpar istället för 6 i veckan per rökare. En om dan som hamnar på marken istället för i en askkopp.
Och här kommer nästa grej.
Om man istället är en fattig sate, och plockar upp fimparna och rullar sig en ny cigarett, hur många blir det då?
Jo det blir 436 800 000 fimpar om året dividerat med 5 (för det går fem fimpar för att rulla en ny cigarett). 87 360 000 cigaretter blir det. Som det sen blir fimpar av och 17 472 000 nya cigaretter av. Som det sen blir 3 494 400 nya cigaretter av. 698 880,  139 776,  27 955, 5591, 1118, 223, 44, 8, 1 och 3 fimpar över till slut.
109 199 996 cigaretter totalt. 5 460 000 paket cigaretter. 546 000 limpor. som vi bara slängt på E4:an ända ner till Lissabon. På båda sidorna av vägen.
Men rent samhällsekonomiskt och hälsomässigt är det ju bra, att så många cigaretter bara blir skattade för, och inte upprökta.

I had a dream

I had a dream

drömbilden

I natt ringde Helen mig igen. Det var en knastrig linje.
– Hej, sa hon.
– Jag är i Kenya. Hur mår du?
Förtvivlat gick jag igenom alla Helen jag känner, men ingen av dom var ens i närheten av Kenya.
– Jag är på väg till Vietnam. Hur mår du?
I bakgrunden tyckte jag mig höra fnitter, som om Helen var påhejad av kompisar. Varför ringde hon mig. Vem är hon?
Jag ser mig om. Klockan är sex. Mörkret i rummet är vinterkallt, jag kramar en mobil. Den är avstängd, Helens röst är borta och tomheten ekar som om den funnits där hela tiden.
Klarvaken klockan sex. Nån måste ha ringt, nån måste frågat mig hur jag mår, men jag hann aldrig svara. Medan jag sakta lägger ifrån mig mobilen försöker jag få klart för mig om det här är min dröm, eller om jag är hennes.

Nya bilder funna på Theodor

Nya bilder funna på Theodor

För en tid sedan revs ett gammalt skjul på den franska landsbygden. Den lokala befolkningen var snabbt där och tog till vara på det mesta som fanns i skjulet. En bucklig gryta hamnade hos antikvitetshandlaren Monsieur Blumeau, och när han någon månad senare öppnade locket fann han en bunt fotografier omsorgsfullt invirade i en sidennäsduk. I ena hörnet av näsduken var det broderat ett T.
Grytan köptes sedermera av en mystisk man för 683 Euros, och bara en vecka efter det köpet hamnade bilderna på mitt bord, åtföljd av en lapp: “Med hälsning från Tante Fidele och Theo”.


Här kan du läsa mer om Theodor och Tante Fidele.

Theodor – Le Petit Chef

Theodor – Le Petit Chef

le petit chef

Theodor, Le Petit Chef, lärde amerikanarna att äta vitlök och engelsmännen att äta chips. Det finns knappast någon kock i världen idag, som inte kan härleda sina rötter till den lille kocken och Tante Fideles grytor på den franska landsbygden.
Le Petit Chef har varit en fantastisk inspirationskälla genom åren, och även om han gått ur tiden så lever hans livsverk vidare. Välkommen att ta del av den lille kockens hemligheter.


Theodors barndom var egentligen inte annorlunda än många andras på den franska landsbygden. Men en svår sjukdom i början av seklet blev livsavgörande för honom. För att överleva, bli frisk och äta upp sig, fick den unge pojken flytta in hos Tante Fidele, sin mors syster, under tre månader en sommar.


Tante Fidele bodde ensam i ett stort hus nära den by där Theodor växte upp. Hon var en enstöring som inte sa mycket, men hon kunde laga mat. Det hände att traktens unga män tog en extra väg förbi hennes hus, framförallt runt middagsdags, bara för att få känna de underbara dofter som kom ut från hennes kök. Då och då kunde hon bjuda in någon av dem, och de brukade aldrig komma ut förrän en dag eller två senare. Då lös deras ögon av tillfredsställelse, men aldrig yppade de något om vad som tilldragit sig i huset.


Det var under den där sommaren hos Tante Fidele som Theodor grundlade sitt matintresse, och sina färdigheter som kock. Tante Fidele såg snart att Theodor hade en naturlig talang över det vanliga, och hon brukade smeksamt kalla honom för ” mon petit chef”, min lille kock. Ett smeknamn som kom att följa Theodor resten av livet. Vittnen säger att han efter vistelsen hos Tante Fidele hade fått en speciell glöd i sin blick.
Theodor var själv ytterst fåordig om sin tid med Tante Fidele, men det står klart att Tante Fideles kunskaper förvaltats och utvecklats av Theodor, som efter den sommaren tillbringade nästan varje helg i köket hos sin Tante. Theodors passion för välkryddad mat, hans alltid välvässade knivar och hans ständiga avsmakande av maten var ett arv som han förvaltade väl efter Tante Fidele. När Tante Fidele dog var det Theodor som fick ta över hennes hus, grytor, knivar och recept. Och hennes passion för matlagning.
Den sommaren kunde man se honom på sin cykel, farande mellan byarna på den franska landsbygden. Theodor hade en korg fastsatt på styret, och i den korgen samlade han de mest utsökta ingredienser han kunde finna.
Det berättas att han kunde cykla flera mil varje morgon, bara på ryktet att det skulle finnas morötter av en viss kvalitet i grannbyn.


Och snart doftade det ljuvligt från Fideles grytor igen, men den här gången var det den lille kocken som smakade av, och traktens kvinnor som slog sina lovar runt huset. Det hände att Theodor bjöd in dem en eftermiddag, för att lära ut lite av sina hemligheter. Allt fler tillbringade helgerna hos Le petit chef, ryktet om den lille kockens matlagningskurser och glada fester spred sig över den franska landsbygden, och verksamheten blomstrade när första världskriget bröt ut.Theodor värvades till den franska armén, och efter några månader bommades Tante Fideles hus igen, dofterna försvann och Theodors rykte som matkonstnär förde honom över Atlanten till USA.


I början av sin tid i USA gick Theodor ibland under namnet The odor, på grund av sin kärlek för vitlök, en kärlek som till en början inte delades av amerikanerna, men som senare vann deras hjärta. Som så mycket annat i Theodors liv, är det svårt att veta vad som är myt och vad som är sanning. Men vi vet att han ganska snart återkom till Europa via England. Legenden säger att det var Theodor som tog med sig de första chipsen 1921. Först kallade engelsmännen dem för crisps, men ganska snart fann man dem i Engelsmännens mest älskade snabbmatsrätt, fish and chips.


Det var också i London, under ett senare världskrig, som den svenske mästerkocken Tore Wretman träffade Theodor för första gången. Theodor visste mycket väl vem Thore var, han hade själv utbildat många av de kockar som varit Tores ledstjärnor i livet, Louis Barth och Albert Baser på Maxim i Paris bland annat. Tore och Theodor förblev vänner hela livet, även på äldre dar när Theodors skygghet blev alltmer påtaglig. Likt en kökets Garbo drog han med tiden sig tillbaka från omgivningens ibland alltför närgångna uppskattning. De utlösande faktorerna lär ha bestått av en vacker kvinna, en svartsjuk äkta man, en gudomlig soppa, en burk med kryddor och två nyvässade knivar i ett kök på den franska landsbygden.


Från att ha varit en gamäng, en kvinnokarl alltid i centrum, alltid full av upptåg, blev han en skugga som likt en magiker tyst förvandlade oansenliga lantrestauranger till små pärlor på den gourmandiska landsbygden. Restauranger ofta bara kända av lokalbefolkningen, som inte gärna delade med sig av sin hemlighet, av rädsla för att alltför många utomstående skulle strömma till. Men då och då sipprade hemligheten ut, och folk kunde komma långt ifrån bara för att smaka av maten som inspirerats av Le Petit Chef.
Minnet av Le Petit Chef lever än idag kvar på den franska landsbygden. Med åren har han fått ett mytiskt skimmer över sig. Många är berättelserna om hans kökskonst och smakmagi.


Han fortsatte att verka långt upp i åldern, dels med undervisning hemma hos utvalda kvinnor i deras kök, dels på små lantliga restauaranger som plötsligt blommade upp med de mest fantastiska recept och smakfulla rätter. Då visste befolkningen att Le Petit Chef varit där, och folk strömmade till restaurangen.

Varför blev han då aldrig en berömd mästerkock själv, med egen superrestaurang? Det finns flera orsaker, hans alltmer överskuggande skygghet var självklart ett stort skäl. Men också hans rastlöshet, hans ständiga sökande efter nya vägar, nya smaker, nya kombinationer. Och hans brinnande intresse för att sprida sin kunskap och inspiration till andra. Med sitt breda nätverk inom den absoluta gastronomiska toppen har han ingenting kvar att bevisa.


Ryktet säger att Le Petit Chef har en sonson som fått samma namn, och än idag förvånas lokalbefolkning och resande turister över restauranger som, synbarligen från en vecka till en annan, förvandlas från en habil sylta till en doftande kulinarisk oas. En lokal pärla som oftast vaktas svartsjukt av lokalbefolkningen, och vars rykte sällan sprids utanför den egna orten. Jag känner till en sådan restaurang, och var den finns är en av de hemligheter jag gömmer längst längst inne i mitt hjärta.
Men jag åker dit så ofta jag bara kan.

Doften finns kvar 40 år senare

Doften finns kvar 40 år senare

Då fanns det ett 40 år senare. Det var den 19 maj, dagen efter den där kvällen utanför Lenins hus. Vi visste inte vad de åren skulle föra med sig, men vi visste att vi skulle få vara med. Sådär som man vet det mesta när man är ung. När vi vände oss från fotografen och tittade in i framtiden, där vid fontänen utanför amiralitetet i Leningrad, hörde vi bruset från kaskaderna och jag hörde två hjärtan som börjat slå i samma takt.

Nu finns det också ett 40 år senare. Men ungdomens visshet har förbytts till ett hopp och, om jag ska vara ärlig, ett tvivel om att jag då kommer att finnas kvar.
Mitt hjärta slår dock fortfarande i samma takt, och kanske är det så att två hjärtan slår bättre än ett, och att det hjärta vi har tillsammans kan slå i 40 år till. När man delar ut sin själ bryr man inte sig så mycket om vems hjärta det är som håller den vid liv.

Att återkomma till en plats och en känsla efter 40 år, ger perspektiv på evigheten. Tiden har inte stått stilla, men den har visat att allt och inget kan hända. Allt och inget kan ändras. Det är två timmar mer här än där, det är grus där det var gräs och gräs där det var grus. Rysslandsfärjornas bänkar på sjunde däck har bytts ut från lent trä till lite strävare plast, men solnedgången finns kvar, den ljumma vinden finns där, havet, himlen, närheten. Ljuden finns kvar, och doften av kärlek. Doften av dig.

Trygga räkan på nyhetsmorgon

Trygga räkan på nyhetsmorgon

Tänk att få titeln felhörningsexpert, och i TV:s nyhetsmorgon till och med. Joakim presenterade sin nya bok Trygga räkan nu på morgonen. Tänk så fräsch man kan se ut, så tidigt på morgonen. Vi skulle nog alla behöva en sminkör/ös före klockan nio. Ja inte ni förstås, men jag, absolut.
Härnedan följer en kavalkad med bilder, som det såg ut på TV-skärmen hemma. Här kan ni läsa mer om och av Kerold som är en av de två illustratörerna i boken. Den andra heter Thomas Olsson. Mycket finurliga och roliga illustrationer!

Trygga Räkan

Trygga Räkan

Igår var det releasedags för Joakims nya bok Trygga räkan, och idag har boken börjat dyka upp i affärerna. Det ser ut att snurra till ordentligt, och Trygga räkan har fått sin egen hemsida med lite bilder från de senaste dagarna. Varför inte ta en sväng dit och titta?

En kvällspaus på internet

En kvällspaus på internet

solnedgång med måne

Välkommen hit till denna plats i utkanten av internet. Kul att du hittade hit. Som du ser är jag inte inne ikväll, men det är bara en tidsfråga innan jag kommer tillbaka. Just nu flyger jag runt i cyberspace, tittar på månen och funderar över livet.
Livet är fullt av mellanrum, av tidsutrymmen som vi måste passera. En del mellanrum tvingas på oss, när vi måste vänta. Som när bussen är försenad eller när tiden i någons väntrum blir längre än vi tänkt oss. Andra mellanrum väljer vi själva.
Livet är mellanrum, men det är också ett pärlband av episoder som formar oss och vår framtid.
Imorgon kommer jag alla gånger hitta ännu en pärla att sätta i bandet. Tills dess – kvällspaus.

Bloggen – fem år senare

Bloggen – fem år senare

Min blogg fyllde fem år i veckan som gick. 2182 inlägg. 3160 bilder. Så här började det den 10 mars 2006.

Kan en blogg vara ett bra ställe att publicera sig på?
Jag har inte ens ställt mig den frågan. Jag gör detta bara för att alla andra gör det.
Det kanske är kul?!

Och redan efter tre dagar försökte jag göra en struktur av det hela.

Jag är nu inne på tredje dagen och fortsätter att bygga mitt blogghus för att få rum med det jag tänkt mig. Jag har övertygat mig själv om att ska jag kunna uppdatera bloggen varje dag, så krävs det lite kategorier.
Här är den snart kompletta listan, sett i ett två-årsperspektiv:

Andra krönikeboken – En samling kåserier som nu finns utgivna som bok
Det stora scoopet – En roman, påbörjad men ej avslutad ännu.
Nedslag i tangenten – små textstycken som väntar på att fästas i verkligheten
Ödets noveller – Små berättelser om stora händelser, där verkligheten överträffar dikten
Texter – Stycken som väntar på att bli lästa
Uncategorized – Omdöpt till osorterat och kommer att vara just det
Breven till mamma – en 14-årig kille skriver resebrev hem till mamma
Sagor

Dessutom kommer tre hemliga kategorier att dyka upp under året.
Hmmm… Jo det blir nog bra.

Och hur blev det?
Jo bloggen har nog fungerat som det var tänkt, som ett inspirationshus. Och det har ju resulterat i fyra bokmanus och nu är ett femte på gång. Om man betänker att det sedan starten även tillkommit twitter och facebook så blir det mycket text.

Tågresan från Riga
Nya vänner
En rapport från ett flyktingläger mellan Thailand och Kambodja
Reportage från Khao I Dang

Ett slag för sociala media

Så här gick det till. Jag står vid busshållplatsen på Odenplan, bussen kommer om 8 minuter. I hörnet upp mot kyrkan vrålar en tjej medan hon går över gatan. Hon går bort från den plats där jag står, så jag tittar ner i min Iphone och tänker att jag ska lägga ut en liten platsbestämning på Gowalla, som man gör när man väntar på bussen och inte har mycket annat för sig.
Då smäller det bara till, jag får en knuten näve rakt i ansiktet och ser stjärnor en kort stund. Den vrålande kvinnan är tillbaka, hon är intill mig, hon slår mig och vinglar sedan vidare nerför gatan. Folk viker undan som käglor på en bowlingbana medan tjejen fortsätter bort mot t-banan. Då och då hör jag tirader av svordomar som fjärmar sig och sen blir det tyst.
Vi ser på varann, vi som står vid busshållplatsen. Ingen säger något.
”Ja det där hade jag inte väntat mig,” säger jag och tjejen en bit ifrån mig svarar ”nej, men jag hann i alla fall få upp armen.” Så hoppar hon på trean, och sen kommer min buss och jag hoppar på den.
Jag slänger iväg ett twitter:
Internationella kvinnodagen. Jag står vid bussen på Odenplan. Då, PANG. Knytnäve rakt i ansiktet av påtänd tjej. Oväntat.”
Kattis svarar, hon undrar om det är sant. ”What? Sant?”
Jo det är det ju, så jag twittrar tillbaka.
”Ja. Känner smällen fortfarande. Kunde sprungit efter men bussen kom och det är ju mest synd om henne. Men det gjorde ont! ”
Och jag får svaret tillbaka ”Där ser man. Vad tråkigt:(”

Och redan där är jag lite mindre utsatt, och faktiskt lite ompysslad.
Jag skulle nu ha kunnat göra en sändning på bambuser, visat mitt blåslagna ansikte. Men för det första var jag nästan redan hemma, för det andra var jag som Muhammed Ali inte alls blåslagen, inte ens i själen. Bara lite sorgsen. För det tredje är jag för blyg.
Sen, när jag kommer hem och får en kram, tänker jag att jag måste berätta det här för några kompisar. Så det blev ett gruppmail och sen lade jag det på facebook för syrran och övriga familjen måste ju få veta också.

”Internationella kvinnodagen. Jag står och väntar på kvällsbussen hem vid Odenplan. Då, PANG. Knytnäve rakt i ansiktet av påtänd tjej. Oväntat, som en blixt från klar himmel. Känner smällen fortfarande. Kunde sprungit efter tjejen, men bussen kom och det är ju mest synd om henne. Men det gjorde ont! 
Man får helt enkelt vara lite mer uppmärksam i fortsättningen. Hon hade inte mycket kärlek i sig den här kvällen.”

Den reaktion jag får via sociala media, lite olika beroende på vilken kanal det är, den feedbacken gör verkligen bara gott. Den här händelsen känns som en typkarta för hur gången kan vara i sociala media, med olika reaktioner beroende på var händelsen speglas för tillfället.

Och jag tycker om att G tycker jag är rar och att Kattis såg mig på twitter och att jag får kramar, reaktioner och mycket tycksyndom på Facebook. Det gör slaget lite lättare att förlika sig med, nu när man inte längre har en mamma som kan blåsa, utan får blåsa på sig själv.
Och nu blir det ett blogginlägg också.

När döda Greta kom in i mitt liv igen

När döda Greta kom in i mitt liv igen

Jag skulle hem. Så jag tog t-banan till Odenplan, men ångrade mig och fortsatte till St Eriksplan. Missade buss 70 till Solna och tog en blåbuss mot Karolinska istället. Tänkte hoppa av längre fram och byta, men ändrade mig och beslöt ta 607 från Karolinska till Frösunda. Missade den precis, och tänkte att jag ju kunde gå hem. Skulle runda kyrkogården, men såg en öppen grind och tänkte att jag lika gärna kunde gena.

Här har jag aldrig varit tidigare. Gick förbi stora gravar, hundratals gravar och såg plötsligt en pyttesten bland alla andra. Där, precis bakom trädet. Blev nyfiken och gick närmare för att läsa vems sten det kunde vara. Det var Greta Rydbergs sten stod det.

Greta dog 1993, 97 år gammal. För de flesta, för att inte säga alla, hade historien tagit slut där. Men för mig fortsatte historien. Den kanske till och med började där. För jag kände Greta, ja jag visste i alla fall vem hon var. Hon hade till och med firat en jul med oss på åttitalet.

Jag minns henne som en gammal gumma som satt bredvid granen, som ett levande julpynt från förr. Vi sågs sällan och jag tror den julen var sista gången jag såg henne, vi var inte så nära. Greta, under den allra plattaste och minsta stenen, var min fars gudmor. Jag plockar bort en kotte och några löv från stenen, stoppar händerna lite djupare i jackfickan och fortsätter vidare genom den gråkalla kyrkogården.

Och jag funderar över om jag nyss mött döden eller sett livet.

Ett skjut på grönan

Ett skjut på grönan

Så här var det: Året var möjligen 1959 – 1960. Om man prickade mitt i måltavlan så tog en kamera en bild. Jag vet inte om man sedan fick köpa bilden, eller om man fick den som pris. Hursomhelst, det är pappa som skjuter ett lyckat skott, och det är jag som står bredvid och försöker kolla om kulan sitter. Jag har sett den här bilden lite då och då genom åren, och tänkt att jag skulle kolla om man fortfarande kan skjuta prick på grönan och få en bild på det. Nu dök den upp igen, i en liten ask i en låda i en kartong i en källare, som ryska dockor ungefär, och plötsligt kom känslan över mig: Jag kom precis ihåg hur det var den där dagen. Jag kände för en kort stund doften, jag hörde ljuden och jag var där. Det fick mig att titta lite extra nära på bilden, och det som jag alltid lite ytligt tidigare trott vara en långbendocka i min famn, var min lillasyster som tittar upp på skytten. Precis som jag tidigare inte kommit ihåg, men nu plötsligt, för någon halvminut, återupplevde.

Farmors första blogginlägg sen hon dog

Farmors första blogginlägg sen hon dog

Min farmor dog 1971. Hon gillade att måla porslin, och hon hade med all säkerhet gillat att blogga. Eftersom det inte fanns några datorer att tala om på den tiden, så lät farmor Judit sin bloggtalang skapa förnämliga resealbum, eller som här, vackra inlägg på porslin. Så här står det på baksidan av denna handmålade skål.

Förr i tiden när en mandarin lämnade sitt distrikt, var det tradition att folket hyllade honom, om han varit en god herre. Här är en avbildning av en sådan hyllningsscen med mandarinen ridande på ett gudomligt sagoväsen, kallat Kilin, som visade sig endast för att bebåda lycka. Han har kropp som en hjort, huvud som endrake, fjäll som en fisk, hovar som en häst.
Till höger bär en man det s.k. statsparasollet över mandarinen, och framför honom går hans standarbärare.

Det var spännande att åter hitta den här svarta färg och pensellådan i plåt. Den har en speciell doft, och med doften följer minnen hur jag satt bredvid farmor och såg henne måla sina porslinstallrikar, tavlor, bord och serviser. Jag fick hjälpa till. Badda lite här, ströppla lite där, göra konturer och skissa upp motiv.

En del verk blev episka, berättelser om främmande hav, skepp som seglar och fiskare med sina nät. Andra var bara rent konstaterande att här, här håller du i en mugg som tillhör Plums.

Sveriges dyraste bok

Sveriges dyraste bok

dyr bok

Det Stora Scoopet är Sveriges dyraste nya bok. Den kostar 278 000 kronor. Det är lyxvarianten, jag bjuder resa, Två nätters lyxhotell och middag i New York, du får den och jag signerar den åt dig. Det Stora Scoopet utspelar sig i Valencia, Rom, Paris, Nice, Geneve, New York, London och Stockholm.

Sven reser runt i Europa utan att egentligen veta när, var eller hur.
Och när han kommer hem igen vet han inte ens varför.
Första gången vi träffades var för ca 30 år sedan. Det är alltid kul att träffa honom. Nyss var han här med Sörensen. Både Monica, Birgitta och Erik mådde bra, sa han.
Jag tänkte tala om för honom att Velios var skjuten, men det var ju för ca 20 år sen, och varför ska man röra vid gamla sår?
Det sista jag såg av honom i morse var när han försvann mot hotellet med en juckande hund runt benen. Han hade bråttom. Han skulle flyga med Max till London.
Kanske han skulle träffa Azir också, innan han återvände hem. Eller också inte.
Han kanske skulle spendera natten i Bayswater. Eller inte.
Imorgon håller påven i alla fall sitt tal, och det skulle han kolla på sa han. Jag skiter i vilket. Efter 30 år tar jag min hand från honom.
Nu får han klara sig själv, det fixar han nog.
Eller inte.

Dagen när fortsättningen började

Klockan kunde varit fyra på morgonen. Vargtimmen. Det var här det började, just i denna sekund.
” Hon reste sig långsamt upp och strök reflexmässigt med händerna över byxbenen för att borsta bort skogsdammet.”
Han såg det, men den korta stundens tvekan ryckte bort ögonblicket.
Och så var världen, hans och de andras, för alltid förändrad.
Say no more, say no more.
On a page near you in due time.

Tillbaka till Berkeley

Tillbaka till Berkeley

Det är alltid konstigt att komma tillbaka till en plats där man varit för länge sedan. På något sätt är allting mycket mindre. Men Dwight Way 2324, där jag bodde sommaren 1967, var sig likt. Faktiskt såpass likt att jag helt plötsligt hittade helt rätt, och till och med kunde komma ihåg vilken lägenhet vi bodde i.

Och ekorrarna på campus på universitetet hade jag helt glömt, dom som jag var så imponerad av när det begavs sig.

När klockan slår tolv händer två saker. Det rätt så öde universitetsområdet befolkas snabbt av studenter på väg att äta, och ett klockspel ljuder över området. Länge. i ett brev för 42 år sedan står det:

“Igår kväll, lördag, genljöd hela stan av popmusik, då de olika fraternity husen alfa beta fi och vad de kan heta, hade sina skutt och stans amatörband spelade. Det låter entonigt och de spelar för full orkan.”

Berkeley är för mig förknippat med musik. Dels var det första gången jag hörde en radiostation “på amerikavis”, KYA hetter den. Dels bodde Country Joe and the fish inte långt ifrån oss och när man gick förbi deras hus kunde man ofta se och höra både dom och andra spela. Jag tror till och med att delar av Jefferson Airplane fanns i närheten.

I samma brev står det också om Vietnamdemonstrationerna på campus, och den kommande tågförbindelsen till San Francisco:

Det finns ingen tunnelbana ännu, men snart kommer BART service som betyder Bay Area Rapid Transit service.”

Idag går det enkelt och bekvämt att åka BART-tåg både till Oakland, Berkeley och Richmond, samt ut till flygplatsen åt andra hållet, för lite drygt 5 dollar.



Sista brevet hem till pappa

Sista brevet hem till pappa

Hej pappa,
Utanför mitt fönster finns en vägg, en tegelvägg, knappt två meter bort. Sticker jag ut huvudet och böjer nacken uppåt, kan jag på dagen se en strimma blå himmel. På kvällen ser jag stadens ljus reflektera i dimman som driver in från bukten. På natten ser jag bara ett mörker, men känner en sval bris som då och då lirkar sig in i gränden och vänder vid dörren i mitt rum. Med andra ord, utsikten är inte magnifik och står väl i nivå med vad jag fått betala för mitt hotellrum här i San Francisco.
Men om jag blundar så blir utsikten genast bättre. Då blir utsikten ljudmässig och jag kan höra morgontrafiken som rullar igång, sopbilarna som borstar gatorna rena efter nattens festande, plingandet från cablecars och ett allmänt brum från de olika maskiner som håller staden igång, dygnet runt. Brandbilarnas sirener blandas med spanskt hojtande gatuarbetare, gnisslande däck, alla de ljud som en vaknande stad kan prestera.
Det är nog samma ljud nu som då för 42 år sedan, när du först kom hit för att studera ett år i Berkeley. Det var 1966, på hösten efter den där sommaren när vi red på kamel, såg Jesu grav och hyrde en liten grå fiat i Rom. Det är länge sen, det är igår. Breven du skickade hem andades nyfikenhet, du var imponerad, förväntansfull, fylld av upptäckarglädje. Jag tror att San Francisco var du. Jag vet att San Francisco var du. Tempot. Alla hörn som bjöd på något nytt. Musiken, livet, drömmen. Det var i San Francisco du lämnade en bit av ditt hjärta, och när jag nu går runt i stan känner jag slagen. För en stund blir gatorna jag går på våra gator, musiken jag hör blir vår musik och jag ser stan på vårt vis.
Du skulle gillat det.
Jag saknar dig mycket ska du veta.
Yeah.



Vad gör man på minnenas vändplan

Vad gör man på minnenas vändplan

Minnena har sina gator, sina avenyer, sina alléer och gränder. Poeter, bloggare, författare och andra berättare strövar, går, springer, hoppar, letar, söker och upplever längs minnets gångstigar. Men på minnenas vändplan har ännu ingen varit, allt enligt Google.
Strax bortom minnenas vändplan ligger minnenas backe och minnenas trappa, även det obruten mark på väg mot minnenas kulle. Idag var jag på minnenas vändplan.
Och vände, självklart.

Skitböcker är inte att förakta

Skräpböcker är inte att förakta (Och inte skitförfattare heller.)

På eftermiddagen dagen därpå kom barnen ihåg att de skulle gå och hälsa på katterna. Larry gick bort till muren och visslade. Efter en liten stund kom pojken. Han log så de vita tänderna syntes. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”. Snart hade alla barnen klättrat över muren. Fatty hjälpte Bets. Buster fick inte följa med. Det tyckte han var dumt.Han ställde sig på bakbenen och skällde, men det hjälpte inte.

Så kan det låta när man som pappa läser ur boken Mysteriet med den försvunna katten, av Enid Blyton. Denna gigant … bland skitboksförfattare. Så nedtryckt av kritiker och förståsigpåare, så fullständigt nermejad i gruset, så helt oanpassad i de fina salongerna. Bojkottad på bibliotek med de förnumstiga argumenten att här har vi en som fördummar barnen och lockar dom in i det illiterata fördärvet. Inge bra helt enkelt. Och naturligtvis älskad av barnen. Så här borde det kanske låta enligt de fina salongerna.

Dagen kom med dimman från havet. Denna fuktiga dimma som han så länge hatade, men nu lärt sig att älska, ja i det närmaste dyrka. Dimman som drog ett förlåtande täcke över naturen, bäddade in allt i en vänlig fukt och sköljde naturens dofter framför sig där den vällde fram. Till exempel doften av kattpiss från herr Tuppings prisbelönta katter i sina burar där på andra sidan muren. Fete herr Tupping hade nyligen gett sig iväg till stan, som han gjort varje dag de senaste fem åren, antagligen för att ta sig en öl eller två och leta efter en kvinna som kunde dela hans intresse för katter och tvätta hans kalsonger. Något som hans förra fru tröttnade på, varför hon rymde med första bästa man som strök efter hennes kjoltyg. Det råkade bli en nasare från grannbyn med buskiga ögonbryn och ett gällt skratt. Kattpisset fick Larry att vissla så där hest mellan tänderna som bara han kunde, och visslingen i sin tur lockade fram grabben på andra sidan som log med sina vita tänder, de två han hade kvar. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”.

Men vad är egentligen skillnaden? Är det inte helt enkelt så att Blytons egen text kittlar fantasin på ett helt annat sätt än den mer litterära jämförelsen. Läsaren får själv bestämma hur det ser ut vid muren, hur visslingen lät, var katterna finns, hur Buster skällde och hur Fatty hjälpte Bets. Var och en formar sin bild efter eget huvud, egen fantasi, egna upplevelser och egna ramar. Buster kan se ut som hunden hemma, inte som en engelsk retriever med drag av fårhund. Hur fan ser en sån ut? Och hur ska man veta hur herr Tupping känner sig eller ser ut, om man inte skilt sig, går i skitiga kalsonger och levt rullan i fem år?

Böckerna inbjuder till upplevelser, men det är upplevelser på läsarens villkor. Och där har de så kallade skitböckerna och skitförfattarna en given plats. För vem kan egentligen, rent objektivt, skilja det ena från det andra? Många av oss har säkert läst så kallade goda böcker av så kallade goda författare, utan att böckerna för den skull lämnat några varaktiga spår. Och vad är det då, annat än skitböcker, egentligen. Men utan dessa böcker så skulle inte de bra böckerna ha någon motsats att spegla sig i, så … Prisa skitlitteraturen. Den får ju ändå de flesta av oss att läsa, vilket jag ser som det primära. Det här att öppna en bok, och låta sig sugas in i en fantasivärld som blir verklig, eller en verklighet som utmynnar i fantasi.

En av böckernas viktiga uppgifter är att stimulera vår fantasi, att ta oss med på resor och upplevelser som vi annars inte skulle göra. Boken engagerar och utvecklar oss.

Jag har ett exempel, från ännu en fembok av Enid Blyton. Där fanns en rätt så torr mening, utan krusiduller och märkvärdigheter, utan bildspråk och känsla, bara några få ord som egentligen inte sa speciellt mycket. De förde inte berättelsen framåt heller, fanns väl mest som utfyllnad. Konstapel Goon muttrade för sig själv.
Sex ord.
Men den meningen fick min systerdotter att gå i taket av lycka. Hon upprepade den flera gånger, lite skrattande. Jag förstod inte vad det var som var så roligt med den meningen egentligen, men i hennes huvud fanns det en hel långfilm om denne Goon som muttrade. Och det roliga var egentligen inte heller att han muttrade, utan att han muttrade för sig själv. “Mamma, så här går han, så här ser han ut när han muttrar för sig själv.”

Vilket härligt sätt att läsa böcker! En sådan bok kan man visserligen kalla för en skitbok av en skitförfattare, men ni kan aldrig få mig att tycka illa om det.
På samma sätt tror jag att serietidningar, som också bland kulturnoblessen lite hånfullt placeras på kulturens bakgård, i förlängningen kan stimulera till bokläsande, genom att ge utrymme för fantasin. Visserligen har du en bild i ena rutan och en bild i den andra, men däremellan händer ett helt kapitel, om bara fantasin är med. Det blir till en film, en berättelse, en historia. Vilket osökt leder mig till nästa iakttagelse när det gäller skitböcker och deras författare. Jag syftar på förhållandet bok – film.
Vi har ju borta med vinden, där de flesta som sett filmen också uppskattar boken och tvärtom. Men annars är det väl mer regel än undantag att man bara tycker om den ena formen av berättelse. Var filmen bra så är det ofta så att man inte tycker att boken höll måttet. Och hare boken fångat mig, så kan jag nästan vara hundra på att filmen blir en besvikelse. Och jag tror inte att detta har att göra med att den ena eller den andra formen är speciellt dålig, utan det är helt enkelt ännu ett utslag av vår fantasi. Den bild vi fått stämmer inte överens med den bild som ges, vilket resulterar i en skitbok, alternativt skitfilm. Två kulturyttringar som annars kan ha de allra högsta kvaliteter, om de får stå får sig själva.

Jag menar… om jag tänkt mig att en person ser ut som Persbrandt … Men ser ut som Skarsgård i filmen … Vem kan bli annat än besviken?

Jag hoppas ni förstått min poäng, och att ni kan hålla med mig när jag påstår att som övning inför framtiden är Enid Blyton måhända en skitförfattare, men en mycket nödvändig sådan.

Hos Saltmannen samlas alla felhörningar

Hos Saltmannen samlas alla felhörningar

I Aftonbladet idag står det om felhörda texter. Vill du ha en helkväll, gå in på Felsjunget , en riktig guldgruva, och ta del av de mest fantastiska felhörningar du kan tänka dig! Själv har jag berättat om Groovin med LSD, Ecstasy, när The Young Rascals snurrade på vår lilla röda batteridrivna Philips skivspelare. Året var 1967. Vi var på skolresa med tåg till Paris, och någon hade den här låten som vi spelade om och om igen.

“Lovin me explosive, You and me LSD”, skrålade en del av oss. Det var väl häftigt att sjunga lite ungdomligt upproriskt om LSD, den tidens farliga drog som man blev hjärnskadad av. Det var först några år senare som jag kom på att texten egentligen lät “Lovin me exposy, you and me and Lesley”. I många år funderade jag på vem den där Lesley var egentligen.

Först helt nyligen såg jag den riktiga texten; “Life would be ecstasy, you and me endlessly”. Så när jag nu nynnar med, ja skrålandet har försvunnit med åren, är det Ecstasy jag sjunger, en annan hjärndödande drog som visserligen används idag, men inte fanns då. Cirkeln sluten på något sätt! På Felsjunget har jag lagt in min felhörning, och läst om andras. Det är skönt att inte vara ensam om sina felsjungningar.

Per Anders Fogelström – Stockholm har färgats av Vietnam

Per Anders Fogelström – Stockholm har färgats av Vietnam

Per Anders Fogelström

1973 pågick Vietnamkriget och de flesta tog ställning. Så är det inte alltid idag, fast händelserna är desamma, bara på andra platser och ibland med andra aktörer. Här en intervju med Per Anders Fogelström som jag gjorde som skolarbete i februari 1973. Tidigare har vi haft en historisk intervju med Astrid Lindgren.
——–
“Om det någon gång i framtiden kommer att skrivas böcker om vår tid så tror jag aldrig att det går att komma ifrån att också skriva om Vietnamkriget och den svenska opinionen mot detta hemska krig.
Stockholm har till exempel i hög grad färgats av Vietnam under de sista åtta åren. Utanför varuhusen har folk stått med insamlingsbössor, i tunnelbanan har de stått och delat ut flygblad och sålt sina tidningar. Väggarna på Stockholms hus har prytts med affischer och på var och varannan människa sitter det ett FNL-märke.
På Sergels torg och på andra platser I förorterna har folk stått med banderoller och tusentals människor har vandrat Strandvägen ut mot den amerikanska ambassaden för att demonstrera sin mening om Vietnamkriget.
Den färgningen av vår tid kommer en framtida författare aldrig att kunna undvika.
Det första som jag överhuvudtaget minns av Vietnam är en bok som jag läste i början av femtitalet.
Det var en ögonvittnesskildring skriven av en fransman och behandlade deras krig i Indokina. Jag minns att den berörde mig väldigt illa och att jag tyckte det var upprörande med den rika stormakten på ena sidan och det lilla fattiga folket på den andra. det var en David-Goliat situation som bara förstärktes senare när USA tog över det meningslösa kriget .
Eftersom jag är medlem i den Svenska freds och skiljedomsföreningen så kom jag på ett ganska tidigt stadium i kontakt med Indokinafrågan. Vi tog initiativet till den Svenska Vietnam-kommittén. det var på den tiden innan FNL-grupperna hade börjat sin verksamhet.
Det arbete som FNL-grupperna har lagt ner på att upplysa allmänheten om kriget i Indokina har varit av stor betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Men vi får inte glömma att det ännu är en lång väg att gå innan det blir fred i Indokina. Ännu kommer det att dröja innan det Vietnamesiska folket får se om allt lidande de utstått kommer att leda till det som de har kämpat för: Fred i sitt land.”

Vietnam

Astrid Lindgren – Vietnam har kommit Sverige nära

Astrid Lindgren – Vietnam har kommit Sverige nära

Astrid Lindgren intervju

1973 pågick Vietnamkriget och de flesta tog ställning. Så är det inte alltid idag, fast händelserna och orättvisorna är desamma, bara på andra platser, på andra sätt och ibland med andra aktörer. Här en intervju med Astrid Lindgren som jag gjorde som skolarbete i februari 1973. Det finns också en historisk intervju med Per Anders Fogelström.

———
“Att jag blev omruskad och fick upp ögonen för de ohyggliga saker som skedde i Vietnam kan jag tacka de här ungdomarna för, som i början av sextiotalet förde uppmärksamheten till det grymma kriget i Vietnam.
De har verkligen satsat enormt på något som de förstod var viktigt men som i början närmast betraktades som något oriktigt, felaktigt. Det är också mycket tack vare deras arbete som Vietnam har kommit att behandlas i tidningar och övriga massmedier.
Vietnam har kommit nära Sverige. Det är inte längre bort än att vi kan sitta i våra vardagsrum och se på TV-rutan hur barnen i Vietnam springer undan bomberna. Vi har kunnat höra deras förtvivlade skrik. Det är inte längre bort än att vi dagligen blir påminda om den tragedi som utspelar sig i Indokina. och som gör det svårt för mig att sova på nätterna. Om man är utrustad med den allra minsta gnutta fantasi så kan man inte undgå att bli engagerad och förtvivlad över vad som sker i Indokina.

Jag måste beundra det vietnamesiska folket som har kunnat och orkat stå emot en så stark motståndare som USA. Det är bedrövligt att ett land som USA skulle engagera sig i ett så vansinnigt företag, men då får man komma ihåg att det inte är hela det amerikanska folket, utan dess politiker som bär den största skulden.

Tyvärr så är det ju så att vår värld inte styrs utav de bästa människorna. De som styr är istället maktsträvare och politiker, och av dem är det ingen ide att begära att de ska ha något vidare förnuft. För det är det som det är. Oförnuftigt.”

Ett välsignat Nigerialån

Ett välsignat Nigerialån

Jag har lånat ut 50 dollars till en fotograf i Nigeria, vi Kiva. Han heter Blessing Awehor, och är ensamstående. Man kan översätta hur hans namn låter till svenska, och då blir det möjligen “Välsigna en hora”. Låter det oseriöst?
Det är det inte. Killen har redan betalat tillbaka 3.14 dollar. Kiva är ett underhållande, viktigt, lärorikt, inspirerande och effektivt sätt att vara med och göra skillnad. Ett välsignat sätt. Go, Blessing my friend, Go.

Ännu en tillfällig modeblogg

Ännu en tillfällig modeblogg

Jag skrev tidigare om tanterna i Nice. Nu är det dags för kvinnorna. Dom finns också. De röker när de går, är de unga talar de i telefon med någon annan hela tiden, de har stora solglasögon, många kombinerar det med tighta jeans och högklackade stövlar.
De pysslar om sig skulle man kunna säga, känns ofta modemedvetna från topp till tå.
Varför, varför, varför ger man dom en rullväska?

Tantkraft på stadens gator i Nice

Tantkraft på stadens gator i Nice

Det är i Dramaten dom lägger sina vapen. Dramaten, den där rullande väskan som alla tanter i Nice får när de fyller tant. Där ligger handgranater, knivar, vassa armbågar, elaka tungor, utvikbara käppar som man kan knuffas med, och böcker om hur man får omgivningen att ha dåligt samvete.
Där ligger dödande blickar, oförstående uppsyn, dåliga idéer och näsor att lägga i blöt. Det är en hel arsenal som tanterna har att ta till för att underlätta deras liv. Och försvåra för oss andra.

Där ligger också ett och annat bröd att ge till duvor, men absolut inga påsar att plocka upp hundbajs med. Där ligger stappel och krokrygg att ta till när man är ute på riktigt hal is, och måste ta till en kort men dock reträtt.

Det finns inga mellantanter i Nice. De går direkt från att vara unga och bära hund till att rulla väska. Det är oklart vad som får dom att gå över tröskeln mellan de två tillstånden, det är helt klart inte antalet rynkor i ansiktet, kanske är det behovet att ha något rullande att luta sig mot, typ en Dramaten eller en rullator.

En av tanterna satt framför mig på bussen, ivrigt pratande med sin väninna, när bussen plötsligt invaderades av biljettkontrollanter. Då blev hon döv. Hon förstod verkligen ingenting, och framförallt, hur kunde dessa otäcka människor kräva att hon skulle stämpla sin biljett, det förstod de väl att tanter i hennes ålder inte kunde. Till slut, efter några minuters palaver, enades hela bussen om att någon stått i vägen när hon skulle stämpla och att hon därför var helt oskyldig men att om hon nu stämplade sin biljett så kunde vi alla åka vidare.

Tanterna finns överallt, de svämmar över stan. De står alltid före dig i kön, även om du kom dit först. De omringar dig, smyger upp från alla håll, får kassaköslutet att ständigt skifta så att hur du än ställer dig, så står du sist.

De sätter sig på den stol som finns i närheten, vare sig den är ledig eller inte. Och tittar du ut genom bussens fönster för att titta på gatulivet, så finns tanterna där, som en täckande utsiktsskugga och en påminnelse om sin existens.

Halvtimmen senare, när jag stod vid kassan i den lokala mataffären för att betala, stapplar nästa tant in och frågar högt och ljudligt om hon kan stå parkerad för en garageutfart. Själv tyckte hon det skulle kunna gå bra, bara hon satte på sina varningsblinkers. Kassörskan sade att henne gjorde det inget, men de som använde garaget skulle kanske bli lite upprörda.
Tanten frågade då om hon kanske kunde putta till bilen framför, för att själv få plats, och beslöt sig för att göra precis det. Med varningsblinkers tog hon först lite sats och körde mot bilen framför sig. Inget hände. Då backade hon, ökade gasen och smällde på lite hårdare på bilen framför, som flyttades några centimeter. Resultatet gladde tanten, och hon tog återigen sats för nästa attack.
Jag gick därifrån, jag ville inte vara i närheten när hon började rota i sin rullande väska.

Den rullande väskan har i vissa fall bytts ut mot rullatorn, ett väl så viktigt vapen speciellt för tanter som bara går runt kvarteret lokalt, ibland med bajsande hund ibland utan. Rullatortanterna väntar länge vid ljusstyrda övergångsställen, de väntar tills det blir rött. Då går de, med ett stadigt grepp om rullatorn. Antagligen tror de att de inte ska hinna över gatan om de inte går när det är rött, eller också, vilket verkar troligare, har de blivit av med bilen men vill fortfarande vara en faktor i trafiken.

Tanterna själva går rätt orörda genom vardagen, släpande på sina rullande väskor. Då och då trampar visserligen också de i någons hundskit, men på det hela taget tror jag de trivs att vara en del av tantkraften på stadens gator. Där dominerar de, där har de makten.

När jag slutade röka

När jag slutade röka

rökare
Hannes är fem år och tycker om att titta på bilder. Idag satt han med moster Julia och tittade på gamla bilder, när den här bilden dök upp.
Vem är det, undrade han, och upplystes om att det där, det är morfar.
Han såg tvivlande ut, men jag nickade.
– Jo, det är jag.
– Men morfar!
– Jag visste inte att du har gjort fula saker.
– Vad menar du, Hannes?
– blåsa i en sån där.
Även om bilden är arrangerad, varför kommer jag inte längre ihåg, så är det tur att jag slutade blåsa i såna där för drygt 20 år sedan. Och den gången var det för att en annan femåring, och hans systrar, tjatade på mig till den milda grad att jag till slut gav upp, fimpade för gott med ett villkor: jag slutar om ingen av er börjar.
Och det har de inte gjort.

När en mamma dör blir minnesburken full

När en mamma dör blir minnesburken full

Dagen före julafton slog mamma upp ögonen, såg på mig i besöksstolen och jag såg skymten av ett leende.
Oh Anders, sa hon.
God jul du söta..
Sedan föll ögonen långsamt ihop igen. Det här var hennes sista jul. Med mig.
Där vid mammas sida var det en sorts jul, hemma var det en annan.
Jag har pendlat emellan. Och i morse dog min mamma.
Jag har funderat på varför man plötsligt blir så ledsen, när döden egentligen bara är en naturlig fortsättning på livet. Jag tror det beror på att alla minnen plötsligt klumpas ihop som i en enda liten burk, och den burken är så koncentrerad att man inte kan hantera den på annat sätt än med tårar.
Minnesburken behöver späs ut med tid för att kunna användas, och tid har jag inte fått än.
Det blev en känslofull jul.
Trots allt en vacker jul.
Kram, lilla mamma, kram.

Fallna huset i älggläntan

Fallna huset i älggläntan

Älg glänta

Sista höstdagen på landet kräver lite engagemang och en timmes kontrollpromenad. Står det fallna huset kvar i älggläntan?

Höstens sista blomma

Höstens sista blomma

höstblommor

Sista höstdagen på landet. Är det någon idé att redan nu kratta ihop löven under äppelträdet? Ska de sista blommorna få blomma ut i fred, eller ska vi plocka dem och ge dem till Thomas?

Långa skuggan vid tallen

Långa skuggan vid tallen

Skugga, tall, rally

Sista höstdagen på landet. Hur lång kan skuggan bli bredvid dubbeltallen i rallykurvan vid soptunnorna?

Dimman är tät

Dimman är tät

Dimma, älvor

Sista höstdagen på landet. Dimman är tät runt den fallfärdiga vedboden där det numera bara finns råttor och enstaka myror. Vedboden lutar allt vackrare i sitt förfall. Bakom dimman, bort mot brynet, betar rådjuren som älvor.

Dold läckerhet

Dold läckerhet

Svampskog, trattkantareller

Sista höstdagen på landet. Svampskogen döljer årets sista grå skörd av trattkantareller, endast gult synlig när man lägger ögonen tätt, tätt intill marken.

Krasande halkande vitmossa

Krasande halkande vitmossa

Vitmossa Fönsterlav

Sista höstdagen på landet. Vitmossan på högsta berget krasar och halkar under mina stövlar som är lite för små, lite för kalla. Och inte är det vitmossa heller, helt plötsligt har det blivit fönsterlav, enligt flera väl initierade källor. Varför heter vitmossan fönsterlav, när den ligger på berget, är vit och mossa? Läs kommentarerna och lär!

Sommarens sista fjäril

Sommarens sista fjäril

fjäril

Sista höstdagen på landet. Tillbaka mot huset fladdrar sommarens sista fjäril en sista stapplande gång över ängen. På andra sidan är det höst, imorgon är det kallare och i övermorgon fladdrar hon inte mer.

Sista knippet ljus

Sista knippet ljus

ek i höstljus

Själv står jag kvar i höstsolens sista knippe av ljus och väntar in vinterhimlen.

Kan vitaminer förebygga cancer?

När traditioner i olika länder förändras, ändras också risken för de sjukdomar som förknippas med dessa traditioner. Magcancer t ex var en mycket vanlig sjukdom i USA för 60 år sedan, men nu har risken för denna typ av cancersjukdom starkt minskat. 

Å andra sidan förekom lungcancer endast sporadiskt hos män och var mycket sällsynt hos kvinnor för 60 år sedan. Emellertid ökade denna typ av cancer starkt hos män från 1930-talet och hos kvinnor från 1950-talet. En trend som på 1980-talet brutits hos männen, men ännu ej bland kvinnorna. 

Forskarna har genom åren också konstaterat att de kroniska sjukdomar som vi människor drabbas av, har en ojämn geografisk utbredning. I västvärlden förekommer mycket hjärt- och kärlsjukdomar liksom cancer i bröst, tjocktarm och prostata. I de asiatiska länderna, framförallt Japan och Kina, är högt blodtryck, hjärnblödning och cancer i magsäck och strupe några av de mest utbredda sjukdomarna. Stora skillnader kan också förekomma inom de olika länderna. 

Till stor del är det människors livsstil som orsakar de allmänna kroniska sjukdomarna. Det gäller framförallt användande av eller avhållsamhet från tobaksprodukter, samt de lokalt rådande mattraditionerna och matvanorna. Även alkoholvanor och hur man motionerar har betydelse för hälsan. 

Världsomfattande jämförande studier, som gjorts om kostens inverkan på sjukdomsförekomsten i olika länder, visar på att personer som av tradition ofta äter gula och mörkt gröna grönsaker och frukter, löper en mindre risk att insjukna i exempelvis cancer, än personer som sällan eller aldrig äter sådant. 

Detta stämmer också in på andra kroniska sjukdomar som hjärtsjukdom, högt blodtryck och slaganfall, även om mekanismerna troligen är olika. Man har försökt att ta reda på vilka speciella komponenter i grönsakerna och frukterna som tycks ha denna skyddande effekt. 

Dessa födoämnen innehåller mycket vitaminer och spårämnen liksom indoler och andra ämnen, som var för sig visat sig ha cancerhämmande effekter. Dessa sk mikronäringsämnen kan antagligen verka via flera olika skyddsmekanismer. 

En annan faktor som måste beaktas är att människor som traditionellt konsumerar mer grönsaker och frukt, oftast har ett lägre totalt fettintag speciellt när det gäller mättat fett. Så den lägre risken för både hjärtsdjukdomar och vissa cancerformer kan bero på ett lägre fettintag. 

Så fungerar vitaminer 
Fastän syre definitivt är livsviktigt för ämnesomsättningen, kan det också orsaka skador på cellerna, främst orsakat av fria radikaler som innehåller syre. Dessa innehåller atomer med en eller flera oparade elektroner. 

En fri radikal är instabil och strävar efter stabilisering genom att ta en elektron från en annan molekyl. På så sätt kan en närstående molekyl bli instabil, vilket ger upphov till en kedjereaktion. Denna reaktion kan leda till cellskador, i en process som liknar den när mat härsknar. 

Med hjälp av vitaminer, (antioxidantia), kan man stoppa denna reaktion som de fria radikalerna påbörjar. Antioxidantia förvandlas till ofarliga ämnen och hjälper till att upprätthålla en stabil inre miljö i växter och djur. 

Kroppen har många naturliga skyddsmekanismer mot oxidativa skador, t ex beta-karoten, C- och E-vitamin samt olika enzymer. Om det uppstår en fri radikal-skada i cellkärnan, som skadar arvsmassan, kan detta leda till mutationer, vilket i sin tur kan orsaka cancer. Eftersom antioxidanterna kan skydda cellerna från radikalskador, är det möjligt att dessa skulle kunna ge ett skydd mot cancerframkallande ämnen. För närvarande pågår ett antal välkontrollerade studier på människa runt om i världen. 

Den antioxidativa funktionen hos vitaminerna C och E samt hos beta-karoten har undersökts i flera studier, eftersom det kan finnas ett samband mellan den mängd man äter av dessa näringsämnen och graden av oxidativ skada. 

För att få en optimal verkan av antioxidantia i kroppen är det möjligt att dessa vitaminer eller näringsämnen behövs i större mängder, än vad som anses behövas för att förhindra bristsjukdomar. 

Beta-karoten allt intressantare för forskarna
Beta-karoten hör till gruppen karotenoider som förekommer som pigmenterade föreningar, vanligtvis gula-röda i färgen. Dessa ämnen finns naturligt i växter och upptas genom födan. Hittills har man upptäckt ungefär 600 olika karotenoider. Cirka 10 procent av dessa utgörs av förstadier till vitamin A, eftersom de i kroppen kan omvandlas till detta vitamin. Karotenoiderna har även antioxidativa egenskaper, som kan vara viktiga för att förhindra uppkomst av cancer. 

Ännu har relativt få studier gjorts med beta-karoten, jämfört med A-vitamin, när det gäller cancerprevention. Eftersom karotenerna utgör de huvusakliga förstadierna till A-vitamin och återfinns naturligt i frukter och grönsaker, verkar det som om de utgör en viktig del i skyddet mot cancer. Beta-karoten är också effektivt som antioxidant och uppfångare av fria radikaler, speciellt peroxyl- och hydroxylradikaler. 

Emellertid är det inte alltid bara fria radikaler som kan orsaka cancer. Tobaksrök innehåller t ex ett antal polycykliska aromatiska kolväten och även nitrosaminer, vilka verkar cancerframkallande. Nittrosaminer finns också i tuggtobak. Vid stekning av proteinrik mat (kött, kyckling och fisk t ex) uppstår cancerframkallande ämnen, stekmutagener. Dessa kan delvis vara orsak till cancerutrveckling i bröst och tjocktarm. 

Studier, som utförts hittills, tyder på att beta-karoten och A-vitamin har en uttalad skyddande effekt mot lungcancer hos cigarettrökare samt mot cancer i mun och strupe hos personer som tuggar tobak. det verkar också som om denna skyddseffekt kan erhållas mot bröstcancer, vilket delvis anses orsakas av stekt kött, som ingår i de västerländska mattrtaditionerna. 

I tre av fyra framåtblickande studier, där all cancerförekomst undersökts, var risken motsatt relaterad till intaget av grönsaker och frukt eller karoten. En minskad risk för lungcancer noterades i fyra av fem studier, där specifikt förekomsten av lungcancer undersöktes, med ett ökat intag av karotenoider. I två olika studier har det dessutom visats, att rökare har ett lägre intag av frukter, grönsaker och karotenoider jämfört med ickerökare. (Stryker et al, 1988, Subar et al, 1990). 

I en svensk studie (Stegmayr et al, 1991) vilken ingår i MONICA – projektet,(ett tio-årigt multinationellt projekt om hjärt-kärlsjukdomar), utvaldes slumpvis 116 medelålders män från norra Sverige. Förutom undersökningar av bl a blodfetter och blodtryck, analyserades även vitaminerna A, C och E samt beta-karoten. 

Resultaten visade att plasmanivåerna av vitaminerna låg över genomsnittet för europeiska MONICA-populationer. Rökare hade däremot signifikant lägre nivåer av t ex C-vitamin och beta-karoten jämfört med ickerökare, medan det inte fanns någon skillnad i vitaminnivåerna mellan snusare och icke-tobaksbrukare. 

Rökarna uppvisade ett lägre intag av grönsaker, frukt och cerealier och ett ökat intag av fläsk, kaffe och alkohol jämfört med ickerökare och snusare. Forskargruppen drar bl a slutsatsen att rökare, men inte snusare, har lägre plasmanivåer av flera viktiga antioxidantia jämfört med dem som inte brukar tobak. Möjligen skulle rökarnas lägre intag av vitaminrik mat kunna bidra till deras låga plasmanivåer av vitamin A och C. 

I fem utländska studier, där beta-karotenhalten i blodet undersöktes, var risken för lungcancer mindre hos personer med höga halter av beta-karoten. Den enklaste förklaringen skulle kunna vara att beta-karoten verkar skyddande. Det förefaller också som om beta-karoten är verksamt via en mekanism, där en omvandling till A-vitamin ej behövs. Emellertid har betydelsen av andra karotenoider än beta-karoten inte undersökts tillräckligt ännu, liksom andra innehållsämnen i grönsaker och frukter vilka också kan antas ha skyddande effekter.

Julias lådtråd

Julias lådtråd

Idag fyller Julia 18. Och det illustreras med en bild på… en fåtölj?! Hallå?! Ja, jag förstår att det är helt oförståeligt för de allra flesta, och så kommer det att förbli. Men ni som lekt skattjakt någon gång tror jag fattar galoppen, och om ni inte gör det så spelar det inte heller någon roll. För det här är enbart tillägnat Julia och hennes sökande efter lådan med skatten. Och ni andra ska veta, att Julia var varm och rosig när hon kom. Hjärtat tickade så det syntes, jag minns inte om hon skrek eller inte men jag kan gå ed på att hon hade ett leende på läpparna den första gången jag såg in i hennes ögon. Hon var ett underverk då, och hon är ett underverk nu.

Ett ljus för pappa

Ett ljus för pappa

Idag är det den första dagen som min pappa inte äter tårta på sin födelsedag. Det skulle varit den 81:sta i ordningen. Lite drygt 81 år sedan som min farmor i dörren upp till domkyrkotornet, och tog färjan över till Köpenhamn.
Jag tände ett ljus i Katarina kyrka och tog en sväng förbi minneslunden, förbi den plats där en liten jordedel av honom finns kvar. Han fattas mig.
Jag tar mig till ett café och beställer in en tårta, det blir choklad med vispgrädde. Pappas favorit. Den smälter i munnen, precis som den ska, och jag ska just till att ta den sista tuggan, när jag hejdar mig och lägger tillbaka skeden på fatet. Den sista smulan får vara, idag.
Den sista biten, pappa, den är till dig.

Hallon, spett och plopp

Hallon, spett och plopp

hallon

Ibland utvecklas saker från ingenting till allt, helt av egen kraft. Jag är på landet och spettar upp en sten samt murar en brunn. Hela dan. Stenen rör sig inte ur fläcken. Murningen verkar dock hålla. Spettar lite till. Äter ett hallon. Spettar. Tar en plopp. Tar två plopp. Spettar.
Hallon. Plopp. Spett. Hallon. Plopp. Spett. Hallon. Plopp. Svett. Hallon. Ploppstopp. Spett.
Djävla spett. Djävla sten. Hämtar lite center och lägger i bakfickan. Spettar ett hallon och tröttnar och sätter mig vid datorn. På kvällen är det aningens kladdigt i baken, kollar jeansen. Det är en liten kolakladd högst upp som jag torkar bort med vatten, och då ser jag en fullkomligt utplattad center i fickan. Förvånansvärt hur platt en center kan bli, tänker jag, och slänger den samtidigt som byxorna får torka över en stol och jag sätter mig vid datorn igen. Något klibbar åter i baken, det är en liten liten kolakludd som fastnat på skrivbordsstolen. Hämtar ett papper doppat i varmvatten och löser upp den, klämmer åt och vatten skvätter över hela golvet.
Förvånansvärt hur mycket varmvatten det ryms i lite hushållspapper. Hämtar mer papper och försöker suga upp det vatten som hamnat på golvet, men hushållspapperet fastnar i nåt. Där ligger allt centerkolakladd, antagligen neddroppat under en längre tid. Förvånansvärt hur mycket kladdig kola det ryms i en liten center.
Det är också förvånansvärt att en liten hushållspappersbit med varmvatten rymmer mer vatten än motsvarande torra bit kan suga upp. Nånstans mellan hushållspapperet och golvet förökar sig vattnet ungefär hundra gånger.
Jag går byxlös ut i natten och bestämmer mig för att nu, nu ska stendjäveln upp.

Slutet på historien

Nu har finalisterna plockats fram i SVT:s höstsatsning, Slutet på historien. 36 blivande författare har tagits fram.
Jag är inte med. Mitt bidrag, en fortsättning på Jonas Hassen Khemiris text, sög antagligen. Av de 36 är det bara tre män, resten är kvinnor. De sög inte lika mycket som jag. Nej, jag är inte bitter. 🙂

Historien heter Kontrollera allt. Radera.

Första stycket är som ett hoppfullt intro där vi får följa hur du vinkar farväl till din familj och där är din mamma som fäller en glädjetår och så din bror som önskar dig lycka till och sen du som hoppar upp bredvid flyttgubbarna och vinkar hejdå en sista gång och snart är ni på väg, bort från allt det gamla, bort från det trångsynt skvallriga. Du och din nya framtid, du och dina nya nycklar till den nya lägenheten i staden med det där riktnumret som bara har hälften så många siffror och hälften så många nollor som din hemstad. Sen ser vi hur flyttgubbarna tar farväl och det är skymning nu, dunkel hall och skugghorisonter i bakgrunden av travar med banankartonger och pösigt klädfyllda svartsäckar. Och så du i ensamt fokus, du som står där i din nya hall under en dinglande glödlampa med ett nytt leende på läpparna. Allt som hörs är tonerna som försiktigt slingrar sig ned från våningen ovanför. En granne. Med piano. Det låter som den där klassiska jazzlåten Night and Day, tänker du och går nynnande mot badrummet.

Andra stycket spelas taktfast och rytmiskt och vi får följa hur du målar om hallen och spikar upp tavlor och så fort du är installerad i lägenheten tar du kontakt med Arbetsförmedlingen för det ska bli annorlunda den här gången. Din handläggare har blommig blus precis som den förra men är tusen gånger mer hjälpsam och hon säger inget om att det skulle vara för sent att starta om och kommenterar inte den fyraåriga luckan i din cv. Snart skickar du ut dina första ansökningar och snart blir du kompis med tanten på Posten och snart hejar du på killen i spärren och snart börjar du tänka att varje tunnelbanefärd är som en resa i stadens blodomlopp. På kvällarna skålar du med dig själv och bara ibland pratar du med någon hemifrån och då gör du alltid ditt bästa för att använda din nya stadsröst som är precis lagom blandning av uttråkad och ständigt påväg och ibland ropar de att du minsann låter som en riktig stadsbo! Sen sent om natten får du sällskap av toner. Pianot från lägenheten en våning upp. Din granne envisas med att spela samma jazzlåt kväll efter kväll på repeat och när du inte kan sova plockar du fram en golvmopp och dunkar med den i taket och när inte det funkar drar du brödkaveln några gånger över elementet men oftast spelar han bara lite tystare och när du drar fram en stol och sätter vattenglaset mot köksventilen hör du minsann att han fortfarande sitter där och klinkar.

Tredje stycket inleds i dur och avslutas i moll och här tycks det ha gått några månader för det har plötsligt blivit vinter och du har firat jul i hemstaden. Du kommer hem till lägenheten med öron såriga av alla frågor om hur det är på jobbet och hur går det med kärleken och har du hört att Åsa har fått barn och har du sett några kändisar förresten och ibland drar du till med Gunde Svan på NK och ibland säger du Arne Weise på Åhlens och varje gång får du de där imponerade sekunderna av tvivelstystnad när de inte riktigt vet om du menar allvar eller ljuger. Tillbaka i lägenheten som plötsligt känns mindre än du minns den och där på hallmattan ligger en ny laddning brev från arbetsgivare som med standardformuleringar tackar för visat intresse men tyvärr behöver vi ingen PC-samordnare som är expert på Windows 98. Du har knappt kokat dig en kopp te och lugnat nerverna innan klockan blivit midnatt och såklart börjar det där förbannade jävla pianoklinkandet från ovanvåningen och du känner plötsligt att nu får det vara NOG! Ingen normal människa spelar piano såhär dags och särskilt inte samma låt igen och igen och Night and Day 24 gånger på raken får dig att flyga upp ur soffan, knyta morgonrocken och gå mot trapphuset. Hans brevlåda saknar namn och du blir lite nervös för han skulle ju kunna vara en psykotisk Rohypnolmördare som bara väntar på sin chans att punktera dig med sina vassa pianofingrar formade som en ishacka. Men nej, såklart händer det inte. Han vågar inte öppna. Fegisen. Du ringer på igen och igen, du gläntar på brevlådan, du hör Night and Day eka i trapphuset, du tar sats och ropar några väl valda ord. Sen går du ned till dig och försöker somna med öronproppar och lugnande grönt te. När inte det går försöker du överrösta pianomusiken med din avslappnings-CD. Sen gör du ett nytt försök att somna. Men Night and Day dånar fortfarande från ovanvåningen och till slut ger du upp, smyger ut i trapphuset och snor grannfamiljens DN och läser platsannonserna över frukost.

Fjärde stycket spelas hypnotiskt och drömskt och här måste det ha gått ett år för din frisyr har plötsligt vuxit ut och ditt morgonrocksskärp är sladdrigt söndertuggat. På tapeterna har någon klottrat svarta och gröna krumelurer som ser ut som låttitlar och noter och programmeringskod om vartannat. Ibland leker du med tanken på att bli den första människan i världshistorien som ska överleva utan sömn för det är ju ingen idé att ens försöka sova när man bor granne med en sån fullständig jävla PIANOMARODÖR som varje natt fortsätter sin ständiga TERROR. Du försöker söka stöd hos de andra i huset men alla har skrämts till tystnad av pianomannens härjningar och vissa vägrar öppna dörren för dig och andra öppnar men tar inte bort säkerhetskedjan och en gubbe hävdar att pianomannens lägenhet står tom och tanten på trean blir likblek och säger att hon inte alls har hört något piano och killen på femman har mage att skämta om att det är “soft med lite jazzstämning i huset”. Den enda som håller med dig är pakifarmorn som nickar och ler när du ropar ditt “Såhär får det bara inte fortsätta!” Tillbaka i lägenheten hittar du ännu ett påminnelsebrev från Arbetsförmedlingen och det här är absolut sista varningen tag genast kontakt med oss och du viker ihop brevet och stoppar det i morgonrocksfickan.

Det femte stycket är det mest dramatiska med tonartsbyten och tempoväxlingar och här har du kontaktat hyresvärden och anlitat en advokat och lagt in Störningsjouren som snabbval på hemtelefonen och vräkningsprocessen är i full gång. Snart är segern ett faktum och alla har varit så hjälpsamma utom kanske polisen som har hotat dig med påföljder om du så mycket som tänker tanken på att ringa dem en gång till. Men vad spelar det för roll – snart kommer befrielsen och det enda som irriterar dig är att du fortfarande inte vet hur pianomannen ser ut. Såklart rör det sig om en stackars psykopatisk skäggig ensling som har spärrat in sig där uppe och som skulle må bra av att tas in på hem, det är ju framför allt för hans skull som du har ansträngt dig så, det är för husets och hans bästa som vräkningsbeslutet snart kommer att verkställas. Men ändå är det något som inte ger dig ro, något som får dig att gå ned i grovsoprummet den där sista natten när du hör hans eviga låt spelas igen och igen. Du är på jakt efter ledtrådar och har siktet inställt på misstänkta saker som blodiga stämgafflar eller påsar med pianotråd. Men det enda du hittar med någon sorts pianoanknytning är ett tomt vinylomslag till skivan Ebony & Ivory. Besviken lämnar du grovsoprummet och åker upp på vinden. Du passerar hans dörr och nu är tonerna orgelstarka, brevlådor och fönsterrutor vibrerar av dånet och utanför hörs hundar som ylar i takt och ibland sätts ett billarm igång av ljudvågorna och du måste nästan hålla för öronen när du öppnar vindsdörren. Med stressade steg börjar du gå från vindsförråd till vindsförråd på jakt efter något vad som helst ett foto en ledtråd en förklaring men allt som finns är den vanliga mixen av slalomskidor och gamla lampskärmar. Utom där, ser du det? Såklart du gör, hur skulle du kunna missa ett sånt guldglimmande notställ. Och där i samma förråd dold av en svart sopsäck – en vibrafon. Och i bananlådan notpapper och en svart anteckningsbok och om du bara klättrar upp där på fönsterkarmen och viker ned hönsnätet och sen tar du i och sträcker dig ned så mycket som du bara kan så borde du faktiskt kunna. Ja. Du tar dig snabbt ned från vinden med vässlande fotsteg och väl nere i lägenheten slår du upp den gulnande anteckningsboken. Små noteringar från 1949 och framåt där ägaren som heter Isa (eller möjligtvis Ida) lyssnar på jazz och drömmer om en karriär som pianist i Paris Saint-Germainkvarter. Sen är det plötsligt 1956 och Ida eller kanske Isa har flyttat till Umeå och är kär i en klarinettist som heter Jens. De går på Folkparken Erikslund och är med på jamsessions med stockholmsorkestrar och ibland framåt småtimmarna vågar Isa eller Ida eller bägge två på samma gång sig fram till pianot och då händer det att någon storhet från Stockholm, kanske Anders Burman eller Putte Wickman, ger henne uppmuntran och då lovar hon sig att aldrig ge upp på sin dröm. Hon spelar There is No Greater Love en hel natt och dagen därpå friar hennes Jens. Hon spelar God Bless the Child i två veckor och blir gravid. Hon spelar The Masquerade is Over och Jens erkänner sin otrohet. Hon spelar Solitude och Jens den fähunden lämnar henne. Hon spelar Here’s That Rainy Day och det regnar. Hon spelar Blue Skies men det fortsätter regna. Hon spelar Fly me to the Moon och drömmer om Neil Armstrong. Hon spelar Baby Won’t You Please Come Home i månad efter månad ända tills Jens står där på tröskeln igen och ber hundrafalt om ursäkt. De försöker lappa ihop sitt giftermål med Speak No Evil. Men inget tycks hjälpa för handstilen blir darrigare och bläckfläckarna allt fler. You Don’t Know What Love Is och You Took Advantage of Me och så till slut fyra månader av I’ll Be Glad (When You’re Dead) You Rascal You.

Här höjer du blicken från anteckningsboken.
Här inser du att pianot har tystnat.
Någon knackar på dörren.

Det sista stycket öppnar upp för fria improvisationer.
——————— Här kommer mitt slut på historien ——————–

Det sjunde och sista stycket är ditt alldeles egna stycke, som du själv blir tvungen att spela, kväll efter kväll, dag efter natt, i all ensamhet och väntan på det som aldrig skedde, eller rättare sagt, skedde när du tittade åt andra hållet.
Hur var det hon sa den där kvällen när hon knackade på dörren? Öppnade du, jo det måste du ha gjort, du kommer ihåg hennes doft, hennes ord. Hon sa att det var timmen efter att Ida gick bort på Stockholms sjukhem. Alldeles nyss smekte hon hennes kind en sista gång, talade om för henne att hon varit en bra Ida och åkte hem.
Du hörde nog inte vad hon sa, du noterade bara att pianot var borta, det irriterande pianot, och egentligen borde du varit glad men i tomheten fanns ingen glädje.
Dagen efter sa hon att det låg ett nytt ansikte i Idas rum, i samma väntan som så många andra som fått sin slutgiltiga dom. Ida ligger i källaren, sa hon. Knackade hon andra dagen? Du försöker att minnas, men känner bara svagt av doften, och tystnaden. Hon berättade hur hon hämtade en påse som hon glömt dagen innan, med en cdspelare och den sista musik Ida lyssnade på. Andrew Manze – portrait, klassisk musik på fiol.
Någon gång skulle hon lyssna på den, när hon vill känna att hon inte förlorat sin Ida bara för att hon dött.

Men vi glömde det sjätte stycket. Crescendo, konfrontation, och pausen efter sista tonen, innan applåderna. Pausen. Omstart.

Ida är död, sa hon när du öppnade. Ida som på femtitalet spelade för FN-styrkorna i Korea. Ida från Umeå som ville att läkare utan gränser skulle få pengar vid hennes begravning. Ida gillade all bra musik. Klassiskt, hiphop, rockpop och jazz. Ett speciellt gott öga hade hon till Night and Day, som hon gärna spelade på sitt piano. Idas far, farfar och farfars far var organister, bland annat i en kyrka inte långt från din trångsynta barndom.
– Det är inte unikt att man dör, sa hon, medan hon fortfarande stod i dörren och vägde lite på tröskeln. Att dö är snarare högst vanligt, ofta förekommande, oundvikligt och förutbestämt. Ida skrev för länge sedan, i ett brev till sin syster, att Livet är bra, ett kort “flash” i evigheten. Om det inte blinkar till, märker ingen det. När du är död är du död, slut, adjö, och världen ger dig en däst rapning.
– Det unika i det vanliga är att det är ens egen Ida som dör, och att det är henne som världen rapar lite däst åt.
Tre veckor efter att Ida dog, sitter du av någon anledning på Real Groups julkonsert. Är du ensam? Ida skulle suttit i din fåtölj, eller kanske i fåtöljen bredvid, det var en present till henne som hon aldrig fick se och höra. På scenen fyra tonsäkra virtuoser, som efter en musikalisk kompott, i ett mellansnack, meddelade publiken att de nyss varit i Umeå, att de nu skulle vidare till Korea och att tio procent av kvällens intäkter skulle gå till Läkare utan gränser.
Du inser plötsligt hur lätt du skulle kunnat bli manipulerad av ett medium, hade det varit en annan tid, en annan du och en annan Ida som inte lärt dig att livet är en flash i evigheten. Du väntade dock lite nervöst på att få höra Night and Day, men det blev en annan låt. Visserligen en låt där Real Group med sina röster härmade ett piano, men, som sagt, en annan låt.
Ännu en tid förflyter och du finner dig bakom ratten i en liten hyrbil, på väg för att åter hälsa på i trångsyntheten. Helt plötsligt passerar du Esarps kyrka och något får dig att svänga in på den tomma grusplanen framför kyrkan. Det blåser småspik.
Gråvädret tar bort all färg, regnet suddar ut alla dofter, vinden griper tag i all kyla och värme. I ett neutrum tar du dig fram till kyrkodörren, och trots att kyrkor oftast är stängda på måndagar, glider dörren upp när du tar i handtaget. Kyrkan är mörk, det knarrar under dina fötter av decenniers nattvardsgång och vindens vinande utanför kyrkoväggarna låter i vissa lägen som orgelmusik. Här har Idas förfäder trampat orgel, och du beslutar dig först för att tända ett ljus till allas minne.
Det blir inte av, för du saknar tändstickor och tänker dessutom att ett tänt ljus i en tom kyrka kanske inte är världens bästa idé. Som en bekräftelse på det hör du att kyrkoporten öppnas, för att strax efter stängas igen, samtidigt som en vindpust far genom altargången och rufsar dig lite i håret, som en smekning. Du väntar dig en annan besökare, lyssnar efter stegen men allt som hörs är vinden som spelar svag orgelmusik bland gravarna utanför kyrkomurarnas glasade fönster. Så öppnas dörren ännu en gång, en vind brusar förbi och porten slår åter igen.
Du ropar ett lätt hallå, men får inget svar, så du går tillbaka ner mot den stängda kyrkoporten, och ser att det ligger en gästbok uppslagen strax till vänster.
Du skriver en hälsning, och samtidigt som du skriver under med ditt namn åker dörren åter upp på vid gavel, en vind sveper in och dörren slår igen med ett kyrkoakustiskt dån.
När du känner på dörren är den låst, du får vrida om låset för att komma ut.
Du tänker att vinden är stark på den skånska slätten, nu har du också fått känna på den, på samma sätt som Idas förfäder. En stark vind vars ljud låter som musik från en svag orgel. Du känner inte igen musiken, det är inget du minns att du hört och det är definitivt inte Night and Day.

Tillbaka till det sjunde och sista stycket. Du hade förundrat märkt att kvällen infann sig utan tomhet, och letat efter orsaken, tills du faktiskt märkte att du åter nynnade på något som var förvillande likt Night and Day. Nynnandet går över i sång, och du slamrar med kaffekopparna, lite i synkoperad baktakt. Du hör att någon håller på att flytta in i våningen ovanför. Snart kommer du att höra ifrån honom, han kommer att dunka i ditt tak, men bara när du sjunger Night and Day.
Bara då har ni kontakt. Annars är du ensam.
Omstart.
Control -alt- delete.

En dag fylld av siffror

En dag fylld av siffror

paket

Det är underligt hur vissa dagar kan få ett tema över sig, utan att man egentligen anstränger sig. Det började tidigt med ett mail från UPS, att jag skulle få ett paket under dagen. UPS, United Parcel Service eller nåt sånt, dom blir i alla fall 100 år i år. Jag skulle få ett paket med en uppdatering av Creative suite, en samling program som jag behöver till datorn.
Om jag ville kunde jag följa paketet, det vara bara att gå in på deras hemsida och fylla i en ruta med uppåt 20 siffror. Out for delivery, stod det, ute för leverans från Bromma.
Då och då kollade jag in paketet, och det var fortfarande för leverans. Många siffror att knappa in, men till slut kunde jag dem utantill. Det var nästan så jag blandade ihop dem med upplagesiffror och tidningsbudget, och lite senare på dan med bokföring och deklaration. Det blev en dag med siffertema.
Strax efter fem, när paketet senast skulle ha varit framme, ringde jag UPS igen, och de skulle ringa upp, men det gjorde de inte, inte någon av de gånger jag kontaktade dem, faktiskt. UPS visade sig vara Utan Personlig Service, så det slutade med att jag åkte för att hämta paketet på deras huvudkontor i Bromma. Killen som mötte mig vid grinden var trevlig och fick sin elektroniska underskrift. Ännu ett av årets 3,9 miljarder paket levererat, samtidigt som månen blickar ner från en solfri himmel. Klockan är runt nio, nu väntar dagens sista 24 siffror – serienumret som ska skrivas in när alla program laddats på plats.
1326-…. Jag kommer nog att lära mig det utantill också, innan jag är klar.

Sne på snebilen

Sne på snebilen

snedparkering

Helt plötsligt märker jag att bilen står snett varje gång jag parkerar. Företrädesvis så att den högra sidans bak alltid är lite längre från kanten/linjen än den högra sidans front.
Först trodde jag att det var nån enstaka händelse, men nu har jag märkt att det händer konsekvent. Så därför har jag börjat svänga ratten lite mer åt vänster när jag parkerar. Lik förb–t så står den snett åt höger, fast jag tycker den står rakt.
Jag har också märkt att jag gärna svänger in åt vänster när jag parkerar. För att göra en extra koll, så har jag börjat att svänga in åt höger på parkeringar istället. Resultatet blir att bilen står lite rakare, men ändå snett.
Det är nog inte fel på bilen, vilket ger den hemska insikten att det är fel på mig.
Så nu funderar jag om det kan vara dålig syn, dålig balans, begynnande muskelfel, proppbildningar eller nåt annat hypokondriskt. Livmoderframfall?
Ett mysterium, jag forskar vidare och söker snedparkering på nätet. 345 träffar, bara det ett mysterium. Men inga med mina problem, bara sammanträdesprotokoll från tekniska nämnder.
Ja, ja…

En duva menad för mig

En duva menad för mig

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
När björken slog ut utanför mitt fönster, drygt tre veckor innan den brukar, tog jag telefonen och ringde till Katarina kyrka.

– Jag söker min pappa, ville jag säga, jag söker min pappa för jag vill tala om för honom hur vackert det är.
Men, trots att det var telefontid så var det ingen som svarade. Jag slog numret igen. Den monotona rösten hälsade åter välkommen, rabblade sina öppettider och avslutade med att det inte går att lämna något meddelande. Sen kom det ett pip i alla fall, och jag viskade lite överrumplat försynt att jag sökte min pappa.
För säkerhets skull slog jag numret igen till Katarina kyrka, denna gång med andra siffror på slutet. Någonting fick mig att ringa upp igen och igen, med ständigt nya siffror på slutet.
Till slut svarade Bo och jag fick äntligen en röst att prata med.

Jag söker min pappa, sa jag, och den vänlige kanslichefen tog genast tag i frågan. Han berättade att man nu lagt ut alla i minneslunden, den sista så sent som i morse. Men han ber att få återkomma, och efter lunch ringer en kvinna upp och säger att någon Gunnar har man ännu inte begravt.
Min pappa är inte bara borta, han är försvunnen.

När du går mot minneslunden på Katarina kyrkogård med kyrkan i ryggen, passerar du först Lars Wivallius grav.
Wivallius var en äventyrare som dog 6 april 1669. Han var också naturpoet och en ryktbar bedragare som fick tillbringa flera år i fängelse. Det var huvudsakligen där han utövade sin diktargärning. Bland annat skrev han ”Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr”, 22 verser utgivna 1642.
Lars skulle nog gillat 6 april 2007. Eller varför inte 18 april, dagen när årets björk slog ut ordentligt utanför mitt fönster. Våren idag på Katarina kyrkogård var väl värd att diktas om.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
Jag känner våren åt honom för jag tror att det här var hans tid. Jag vill känna våren åt min pappa också, för jag vet att det här var verkligen hans tid.
Bredvid Wivallius ligger Stig Sjödin, också han poet, och på sin gravsten har han diktat att ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.”
Några meter längre fram finns stenen över Cornelis Vreeswijk som dog 12 nov 1987. Dagen innan min pappa gick bort, fast 19 år tidigare. Mitt emot honom Putte Wickman, som pappa gärna lyssnade på, sen Git Magnusson som dog samma dag som min pappa fast fem år tidigare. Så några meter till och där är Anna Lindhs grav. Hon dog en vecka innan min pappa fyllde 76.
Ju närmare jag kommer minneslunden, ju mer associationer får jag till min pappa. Det är nu bara femton meter kvar.

Där i minneslunden ser jag några färska hjulspår som går fram till en nygrävd plätt, längst till vänster. En duva pickar till sig något från marken, jag lyfter lite på armen och duvan lyfter upp i ett träd.
Jag ringer åter till Katarina församling för att förvissa mig om att pappa verkligen inte ligger där det är grävt. Den här gången svarar samma kvinna som jag talat med tidigare, hon försäkrar att hon inte sett fel i sina papper och ber mig kontakta begravningsbyrån.
På Bardels begravningsbyrå säger man föga övertygande att man tror att det skickats ett fax i december, men ber att få återkomma.

Efter en knapp kvart ringer de upp och ursäktar sig – faxet har tydligen inte gått fram, eller det kanske inte har skickats överhuvudtaget, men ingen skada skedd, gravsättning brukar ändå inte ske förrän i april och det är ju nu. Han ska genast se till saken.
Så pappa är försvunnen lika lätt som ett fax.
Jag frågar var askan efter pappa egentligen finns, och Bardels byrå tror att det står en urna på krematoriet i Skogskyrkogården med hans namn på.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
Jag ser björken slå ut utanför mitt fönster, jag känner doften av vår på Katarina kyrkogård och jag hälsar livet åt mig själv och någon annan.
Ett tag trodde jag att duvan var en vacker gest, och det kanske det var, men den var inte menad för mig.
Om en vecka ska jag söka min pappa igen, för jag vill tala om för honom hur vackert det är. Då kommer han att vara där, och en duva kommer att lyfta och den kommer att vara menad för mig.

Lionel Richie på scenen

Lionel Richie på scenen

När Lionel Richie kommer in på scenen blir den okända unga tjejen till vänster om mig salig. Ett lyckligt leende sprider sig, inte bara i hennes ansikte utan över hela hennes kropp. Hon reser sig upp, munnen formar orden i den låt han sjunger, redan innan Lionel säger dom, och händerna klappar, kroppen svänger och det känns som om det är hennes lyckligaste stund.
Själv är jag egentligen måttligt road. Lionel Richie, äh, va fan.
Men kanske är det glädjen hos flickan bredvid mig, eller så är det musiken, eller en blandning för efter två låtar står jag också där och klappar i händerna, svänger på rumpan med Yvonne och tycker att det är riktigt bra. Och efter två timmar vet jag att det är riktigt bra, vi har sett en världsartist och på väg till bilen inser jag att för att bli världsartist måste man vara bra. Vilken stämning han kunde förmedla och skapa.
Glädjen hos flickan bredvid mig efter andra låten, när hon inte ens kunde hojta utan bara peka på Lionel, skaka lite på huvudet och titta på sin pojkvän, och peka på Lionel och skaka på huvudet igen, den glädjen fick mina ögon att tåras. Eller så var det tempot, virtuositeten och trycket hos Richies musiker som rörde vid min sentimentala ådra.
Ja, musik kan verkligen vara bra.

Mailwoman tar tag i datan

Mailwoman tar tag i datan

mamma mailar

Mamma vill börja maila. Hon är 83 snart. Steg för steg öppnar sig en ny värld, både för henne och för mig. Med en bärbar ibook och trådlös uppkoppling fungerar det riktigt bra.
Första gången jag sa att hon skulle peka med musen på skärmen, så tog hon upp musen och pekade med den på skärmen. Det var för några år sedan. Sedan låg dataanvändningen nere ett tag, men nu har det accelererat.
Vi har kommit en bra bit, jag mailar, hon svarar, arkiverar och slänger. Men ibland är det svettigt. Efter 42 minuters telesamtal häromdan har vi nu kommit överens om vilken tangent på tangentbordet som är enterknappen, och varför den även kan heta returknapp. Och att den har en pil som pekar vänster men, och det är en viktig skillnad tydligen, också pekar neråt först. Det är en krokpil.
Cursorn på skärmen har jag gjort jättestor.

“Men det är spetsen du ska peka med. När du pekat ska du klicka. Klicka. Tryck på musen. Den du styr pilen med. Ja du kan använda plattan på tangentbordet. Klicka. Tryck. Nej inte långsamt, tryck fort. På plattan. Nej skit i enterknappen. Den kommer sen. Tryck för att markera. Markera. Glöm det.Sätt pilen på röda knappen högst upp till vänster. Den blir röd när du trycker. Tryck. På plattan. Sätt dit pilen först. På röda knappen. Tryck. Ja det försvann. Nej inte för gott, du stängde bara fönstret. Fönstret. Starta programmet igen. Sätt pilen på brevsymbolen. Brevsymbolen, den längst ner på skärmen. Ja det är det som är fönstret. Fönstret. Ja det är mail från mig. tryck på rubriken. Rubriken. Det brevet heter. Det ska bli blått bakom. Bakom texten. Tryck. Sätt dit pilen först.”

Det är vid såna tillfällen man märker hur mycket man vet som man inte visste måste förklaras. Och hur mycket som man måste förstå, som man inte visste fanns.

Mamma är riktigt bra på att maila nu. Och trycka, och klicka och stänga. Nästa vecka ska vi gå ut på internet. Då får krokpilen en helt annan funktion, men det kommer att gå riktigt bra det med.

Tandtrollskontroll

Tandtrollskontroll

skvallerpress

Jag har varit hos tandläkaren igen, för den årliga hygienistkontrollen. Efter alla dessa år har jag äntligen koll på mina tänder; lite färre, men väl fungerande. En del är mina egna, andra är visserligen mina egna, men gjorda i porslin och en är i guld.
Det gör att tandläkarbesöket numera är en rätt avkopplande tillställning, och jag brukar komma nån dryg halvtimme för tidigt, för att bläddra igenom den senaste skvallerpressen, som ligger fint sorterad i väntrummet.
Det är ju tur att porslinständer finns, annars hade man kanske fått hålla tillgodo med donerade tänder, om man ville ha några. Kanske man skulle ha sparat sina mjölktänder, för att ha på äldre dar? En sorts egendonation. Men jag donerar gärna till andra också.
I min drömvärld finns det vissa delar som jag hellre donerar än andra.
Bara för tanken att de kan jobba vidare och göra nytta, och få vara med om saker som jag inte hann med själv.
Och i samma drömvärld tänker jag att en del av min själ finns kvar i min donationsdel, bara lagom så att jag kan förnimma vad som händer, och sedan kan berätta det för mina andra själsdelar när vi till slut återsamlas på någon soul reunion vid lämpligt tillfälle.

Ny dag med riktning

Ny dag.
Läste i morse att vi är på väg mot evidensbaserad terapi vid primär systemisk vaskulit.
Det är inte alla dagar man vaknar och vet vart man är på väg. Den här dagen har i alla fall fått en riktning.
Och en strof.

“Ord, ord, är allt jag har
inget annat har jag kvar
Så ur denna skatt jag tar
tre ord,sen är jag klar
att du, du är underbar.”

Senerca den andre, ur tredje strofen sjätte versen i hans epos Kärleken, livet och döden.
Ett rätt så okänt verk som nu får sin renässans.

On the sunny side of the street

Pappa är död.
Min pappa har som läkare jobbat för FN I Korea. Han har arbetat I Örnsköldsvik. Han ville att läkare utan gränser skulle få pengar vid hans begravning. Han gillade all bra musik, från klassiskt, till hiphop, rockpop och jazz. Ett speciellt gott öga hade han till Sunny side of the street, som han gärna spelade på sin fiol. Hans far, farfar och farfars far var organister, bland annat i Esarps kyrka.
Det är inte unikt att pappa dör, snarare högst vanligt, ofta förekommande, oundvikligt och förutbestämt. Min pappa skrev för länge sedan, i ett brev till min syster, att Livet är bra, ett kort “flash” i evigheten. Om det inte blinkar till, märker ingen det. När du är död är du död, slut, adjö, och världen ger dig en däst rapning.
Det unika i det vanliga är att det är ens egen pappa som dör, och att det är honom som världen rapar lite däst åt.
Tre veckor efter att min pappa dog, satt jag på Real Groups julkonsert. Han skulle suttit i fåtöljen bredvid, det var en present till honom som han aldrig fick se och höra. På scenen fyra tonsäkra virtuoser, som efter en musikalisk kompott, i ett mellansnack, meddelade publiken att de nyss varit i Örnsköldsvik, att de nu skulle vidare till Korea och att tio procent av kvällens intäkter skulle gå till Läkare utan gränser.
Jag insåg plötsligt hur lätt jag skulle kunnat bli manipulerad av ett medium, hade det varit en annan tid, en annan jag och en annan pappa som inte lärt mig att livet är en flash i evigheten. Jag väntade dock lite nervöst på att få höra Sunny side of the street, min pappas favoritlåt alla kategorier, men det blev en annan låt. Visserligen en låt där Real Group med sina röster härmade en fiol, men, som sagt, en annan låt.
Självklart fanns pappa med mig den kvällen, men inte på mediers vis, utan på det naturliga sätt som en kärleksfull pappa alltid skapar sig en plats hos de som kommer efter.
Ännu en vecka senare flyger jag ner till Skåne, hyr en liten bil för att snabbt komma till ett möte i Lund. Helt plötsligt passerar jag Esarps kyrka och något får mig att svänga in på den tomma grusplanen framför kyrkan. Det blåser småspik.
Gråvädret tar bort all färg, regnet suddar ut alla dofter, vinden griper tag i all kyla och värme. I ett neutrum tar jag mig fram till kyrkodörren, och trots att kyrkor oftast är stängda på måndagar, glider dörren upp när jag tar i handtaget. Kyrkan är mörk, det knarrar under mina fötter av decenniers nattvardsgång och vindens vinande utanför kyrkoväggarna låter i vissa lägen som orgelmusik. Här har mina och pappas förfäder trampat orgel, och jag beslutar mig först för att tända ett ljus till allas minne.
Det blir inte av, för jag saknar tändstickor och tänker dessutom att ett tänt ljus i en tom kyrka kanske inte är världens bästa idé. Som en bekräftelse på det hör jag att kyrkoporten öppnas, för att strax efter stängas igen, samtidigt som en vindpust far genom altargången och rufsar mig lite i håret, som en smekning. Jag väntar mig en annan besökare, lyssnar efter stegen men allt som hörs är vinden som spelar svag orgelmusik bland gravarna utanför kyrkomurarnas glasade fönster. Så öppnas dörren ännu en gång, en vind brusar förbi och porten slår åter igen.
Jag ropar ett lätt hallå, men får inget svar, så jag går tillbaka ner mot den stängda kyrkoporten, och ser att det ligger en gästbok uppslagen strax till vänster.
Jag skriver en hälsning, och samtidigt som jag skriver under med mitt namn åker dörren åter upp på vid gavel, en vind sveper in och dörren slår igen med ett kyrkoakustiskt dån.
När jag känner på dörren är den låst, jag får vrida om låset för att komma ut.
Jag tänker att vinden är stark på den skånska slätten, nu har jag också fått känna på den på samma sätt som mina förfäder. En stark vind vars ljud låter som musik från en svag orgel. Jag känner inte igen musiken, det är inget jag minns att jag hört och det är definitivt inte On the sunny side of the street.

Favorit i repris: När jag var neger

– Feranch! Feranch!
Jag var elva år och gick på marknaden i Addis Abeba, bland åsnor, matstånd och gatuförsäljare. Jag skulle köpa godis för min veckopeng, engelska gröna karameller, Destas inhemska sugisar och rostad majs.
– Feranch! Feranch!
Omkring mig sprang kanske 50-60 nyfikna ungar, skrattande och pekande. Feranch, ropade de, vilket kunde tolkas som utlänning, främling, viting. Feranch, från det engelska ordet French, fransman, symboliserade att vad jag än var så var jag inte samma. De modigaste tog på mitt skinn för att se om jag var nymålad.
När vi på helgerna tog bilen för att tälta vid någon av sjöarna var det samma sak. Mamma brukade spänna upp ett rep runt tältet, för att inte publiken skulle komma för nära. Efter några timmar var det fullsatt. Män med spjut, kvinnor med barn på höften, nakna barn med rullband och gamla tennisbollar, alla satt de träget och tittade på Feranch långtifrån, bortom bergen, bortom fantasin.
När jag skalade en apelsin gick det ett sus genom publiken. När syrran bredde sin smörgås gick kommentarerna som vågen runt tältet. Vi lade smöret på smörgåsen, de använde härsket smör som frisyrgelé.
Min uppväxt är full av dessa minnen. Men aldrig, inte nån gång, inte en sekund, kände jag mig hotad. Förföljd, javisst. Speciell, självklart. Annorlunda, ofta. Men förnedrad, aldrig. Hotad, aldrig. Rädd, aldrig.
– Feranch! Feranch!
De två orden uppfostrade mig för livet. Det fick mig att inse att en del av oss var nymålade, andra inte. En del av oss åt smör, andra inte. En del av oss bor i stenhus, andra inte. En del är svenskar, andra inte. En del blir svenskar, andra inte. En del har varit svenskar, andra inte.
En del springer runt och ropar Feranch, medan andra köper smågodis.
Och det är inte mer skillnad än så.

Tiden går vidare

Idag är det dagen efter att min pappa gick bort på Stockholms sjukhem. Igår kväll smekte jag hans kind en sista gång, talade om för honom att han varit en bra pappa och åkte hem.
I pappas rum ligger ett nytt ansikte, i samma väntan som så många andra som fått sin slutgiltiga dom.
Pappa ligger i källaren.
Jag hämtar en påse som vi glömde igår, med en cdspelare, den sista musik han lyssnade på. Cdskivan är Andrew Manze – portrait, klassisk musik på fiol.
Någon gång ska jag lyssna på den, när jag vill känna att jag inte förlorat min pappa bara för att han dött.
Igår fyllde mina tvillingbarnbarn 1 månad, hilda blev 8 månader och Mira blir 1,5 imorgon. Nästa vecka fyller Hannes 4 år.
Livet går vidare, och jag med det.

Skratta dig frisk

Skratta dig frisk

skrattande clowner

Att se Charlie Chaplin, Ben Turpin och Buster Keaton trilla på ändan har roat generationer av barn i alla åldrar. För att inte tala om bröderna Marx och alla clowner som ramlat omkring och slagit sig i maneger världen över.
Det fanns till och med en spansk clown, en av de allra största, vars framträdanden alltid gick ut på att han slog sig på en stol och tjöt sitt “aoooooooo” till publikens stora nöje. Charlie Rivel, som han hette, kopplade samman humor och smärta till en konstart för sig, han fick oss att komma ihåg den smärta vi alla någon gång känt, och skratta åt den.
Kalle Anka och många andra tecknade figurer är ett annat exempel på hur smärta och olycka används för att få oss att skratta.
På det sättet är smärta och humor, olycka och skratt, förknippade med varandra i vår vardag. Men trots det gamla talesättet att ett gott skratt förlänger livet, så har vi tidigare inte tagit skrattet på fullt så stort allvar som vi borde gjort, vilket nya forskningsrön pekar på.
Det har nämligen visat sig att skratt och humor gör oss friskare. Ett gott skratt gör att vår smärta minskar, vi sover bättre och känner oss lugnare, gladare och piggare.

Skrattet påverkar
Med vetenskapliga metoder har man kunnat påvisa att skrattet får en del stresshormoner att sjunka samtidigt som vissa komponenter i immunsystemet ökar. Saliv och tårkörtlar aktiveras, medan andra muskler i kroppen slappnar av och vår hjärna producerar endorfiner som lindrar smärta. När vi skrattar ökar blodtrycket, för att sedan sjunka under den nivå det låg på när vi började skratta.
En amerikansk neurolog och forskare har vidare funnit att skratt befordrar matsmältningen och förbättrar sömnen. Dr Lee Berk på University of Loma Linda i Kalifornien pekar på att en patients förmåga till humor påverkar kroppens immunförsvar. Blodprover från försökspersoner som tagits både före och efter att de sett en 15 minuters komedi, jämfördes med en kontrollgrupp, och det visade sig att försökspersonerna hade en signifikant reduktion av stresshormoner, och ett ökat antal av “naturliga dödarceller” som förstör cancerceller.

Smärtstillande
Skrattets smärtstillande förmåga undersöktes i Texas genom att en blodtrycksmanschett pumpades upp till dess att patienterna kände smärta. Smärttröskeln mättes hos tre olika grupper. Den första gruppen undersöktes före och efter att man lyssnat på ett roligt program på band, den andra före och efter att de lyssnat på ett allvarligt band samt den tredje gruppen efter att man slappnat av en stund mellan proven.
Det var bara skrattgruppen som visade en ökad tolerans mot smärta den andra gången.
I USA har man kommit längre på det här området än vad vi gjort i Sverige. Däröver rullar numera humorvagnar omkring på flera sjukhus, till sjuka och skadade patienters glädje.
Här i Sverige har läkaren Lars Ljungdahl anammat denna amerikanska idén, och tillsammans med två friskvårdare, Charlotte Pehrson och Gunilla Johansson, har han genomfört ett projekt med humorvagn på lasarettet i Växjö. Under två veckor kördes humorvagnen runt på avdelning 20, en ortopedavdelning, dagligen mellan 16 – 21.
Humorvagnen var utrustad med humorartiklar, ätbara servetter, tallrikslyftare, lösnäsor, peruker, falska ärr, bluffspikar osv. Där fanns också ljudkassetter med Hasse & Tage revyer, Lindemangubbar, Carl Gustaf Lindstedt, Roffe Bengtsson och Sten Åke Cederhöök.
Naturligtvis ingick också videofilmer med populära svenska roliga titlar, som Jönssonligan och Lasse Åbergs semesterfilmer.

Humorvagnen populär
I redovisningen av projektet konstaterar Lars Ljungdahl och hans två medhjälpare att ju roligare patienterna hade, desto kraftigare lindring f1ck de i sina symtom. Genom enkätfrågor och observation kunde projektgruppen konstatera att patienterna visade ett mycket positivt gensvar på humorvagnen som idé och en stark tro på skrattet som behandlingsmedel. En övertygelse som inte delades helt av personalen, där flertalet var tveksamma till idén med humorvagn, även om de i och för sig trodde på skrattet som behandlingsmetod.
Lars Ljungdahl däremot, som idag är humordoktor på heltid, är helt övertygad om humorns förträfflighet.
– Det är visserligen svårt att vetenskapligt bevisa att patienterna blir friskare, säger han.
– Men jag tror det finns ett samband. Skrattet kan förbättra sjukdomsförloppet samtidigt som patienterna inte känner av smärtan lika mycket.
– Enligt vår enkät i Växjö upplevde patienterna att symtomen minskade med hälften under det att humoraktiviteterna pågick. Symtomen ökade något när det roliga tog slut, men låg fortfarande kvar under ursprungsnivån.
Amerikansk forskning visar att humorbehandling går att använda även på svårt sjuka patienter, en uppfattning som Lars Ljungdahl delar.
– Det finns en tendens att bara prata om allvarliga saker med svårt sjuka människor, men i vårt projekt i Växjö var det flera patienter med cancersjukdomar som hörde av sig spontant och ville delta.

Skratt mot stress
Lars Ljungdahl försöker nu också sprida sin humorfilosofi till arbetsplatserna. Sjukdom kan förebyggas med humorns hjälp, resonerar han, och försöker att lära anställda att se saker från den komiska sidan. Skrattet fungerar som en stressreducerande säkerhetsventil: ju mer skämt och humor som förekommer på jobbet, desto bättre klarar personalen av stressiga situationer.
Slutligen en historia att begrunda, för alla de som dagligen tillbringar sin tid inom sjukvården.
– Patienten på rum 16, hur mår hon idag då?
– Jo, hon pratade i morse och verkar må mycket bättre.
– Pratade hon, oj då? Vad sa hon?
– Hon sa att hon mådde sämre.

Monsieur Quin – den lille sprätten

När jag gick i fransk skola blev jag piskad av en sadistisk lärare. Vi hade välskrivning och skrev med bläck i bläckhorn. Eftersom jag är vänsterhänt fick jag skriva spegelskrift, dvs från höger till vänster för att inte handen skulle sudda ut bläcket som inte torkat. Grejen var att vänsterkanten skulle vara helt rak, och det gick ju bra för de som skrev vänster till höger, men för mig som på Da vinci vis skrev åt andra hållet, var det svårt att få kanten rak.
Han tyckte jag slarvade, och sände ut mig för att hugga en kvist som han skulle piska mig med inför hela klassen.
Jag hade stort huvudbry om jag skulle knipsa mig en tjock eller tunn kvist, och vägde för och emot.
Väl tillbaka drog han ner mina brallor och piskade mig från ryggslutet och ner till knävecken. Än idag har jag vissa ärr kvar. Han hette monsieur Quin.

Några år senare åkte jag tillbaka till Etiopien, och beslöt mig för att leta upp den djäveln. Lite större, lite starkare.
Han var inte på skolan, vilket nog mest var tur för mig. Han var, över helgen, nere vid några varma källor och badade, fick jag reda på, så då drog jag ner dit.
Där, vid en bassäng såg jag honom, en liten tunn typ. Och han såg mig. Han slängde sig i bassängen och jag med, och det blev som en simtävling över till andra sidan. Jag vann.
Han såg riktigt rädd ut när han slog handen i cementkanten, där jag redan hade hunnit häva mig upp. Han skulle också göra det, men orkade inte riktigt. Det såg verkligen komiskt ut, så jag började bara asgarva, och sen gick jag därifrån och drog tillbaka till stan. Jag hade helt tappat intresset för att slå ner honom.

För min del tror jag han ligger där och sprattlar än i denna dag.

Ode om att vara lycklig

Dom som svänger lätt på höften där de går
dom som ler och säger att du får
dom som kammar sitt hår på änglars vis
dom som sveper förbi i en ljummen bris
dom som vet att krama tillbaka
dom blir en underbar maka.

Lycklig den
som älskar en
och älskas tillbaka
av samma maka

Ingemar Stenmark och jag

Jag hade varit hos tandläkaren. Inga hål förresten.
När jag kryssade uppför Hantverkargatan, hamnade jag plötsligt bredvid – Ingemar Stenmark!!
Vi gick åt samma håll, och ungefär lika fort, vilket fick mig att hamna i ett dilemma.
Jag ville ju gå och se hur han gjorde när han gick. Men då var risken att han skulle tro att jag förföljde honom.
så jag blev tvungen att gå lite bredvid, nån meter framför. Det var kul.
Först tittade folk på honom, och sen på mig. Och sen såg jag att alla undrade vem jag var. Och så tittade dom lite extra på mig, för man kan ju inte titta för länge på Stenmark, det är pinsamt.
Aldrig har väl så många vackra damer tittat så länge på mig!
Och det är väl den enda gången i mitt liv som jag tog varje port före Stenmark!
Han hade T-shirt och slitna jeans, lite tunnt med hår på skallen, en plastpåse i handen och tittade stint framför sig med ett inåtvänt monalisaleende.
Han luktade gott.

Tågresan från Riga

När jag var i Riga satte jag mig på tåget för att åka ner till kusten.
En man kom gående genom tåget. Han sålde rostiga spikar i en glasburk. Tåget rörde sig inte många meter mellan stoppen.
Sen kom en kvinna gående. Hon sålde cigarettpaket. Tomma.
Jag tyckte jag hade suttit där en bra stund. Men vid nästa station steg jag av för det blev för deprimerande. Tåget var värre än Märstapendeln 1969, när man kunde hoppa av i farten.
Jag trodde jag var på landsbygden. Husen ruttnade. Gatan hade hål. Barnens näsor var snoriga.
Men utanför stationen stod en spårvagn. Det var ändhållplatsen för någon av linjerna, och efter ett tag på den var jag i stan igen.
Solen sken. Jag gick upp i det höga kyrktornet. När jag stod däruppe började det att snöa på de små tanterna som pilade långt därnere, på väg till fruktmarknaden.
Den spårvagnsturen gick inte bara genom stan, den gick genom ett århundrade.

Nya vänner

Jag har skaffat nya vänner, för de gamla har tatt slut
det finns inga som jag känner, som jag har känt förut
De nya verkar coolare, fräschare på nåt sätt
med såna justa polare, blir livet riktigt lätt
och om sen någon spolar´e, så gör på samma sätt