Det började hemma i pojkrummet, på en rätt så trasig gitarr med bara fyra strängar. Eller kanske tidigare ändå, på det gamla svarta pianot i Övik. Eller förresten, det var nog på farmors tramporgel med en massa spakar som det stod f-l-u-t-e på och där jag fick stå och trampa för att få fram något ljud.
Vad det än var så var det något inom mig som ville ut, vare sig det var via pedaler, tangenter, blockflöjt, trasiga strängar, musikskolans virveltrumma eller en alltför stor trombon där jag fick ta fötterna till hjälp för att nå nedersta läget.

På den trasiga gitarren gjorde jag min första sång, ackompanjerad av E-strängen, den tjocka längst ner. Nästa sång fick två strängar vara med och senare i månaden tog jag min veckopeng, gick till musikaffären och köpte en hel uppsättning strängar och med en helsträngad gitarr träffade jag Per och så var vi en duo. Vi måste ju heta något så det blev The Tapes.
The Tapes framträdde på fotoklubbens årsavslutning och vi hamnade i tidningen, Upsala Nya. Både jag och Per fick blodad tand, vi inredde vår egen studio i källaren till den kyrka där Per bodde med sin familj på övervåningen. Där skrev jag låtar som ”Hey sexy man”, ”pickers party” och ”I will fuck you like a monkey”.
Jag startade ett skivbolag som hette Tah Ryung, efter en koreansk folksång, och gav ut min första egna skiva som fick namnet Kith and Kin. Den kom ut i ett exemplar och mamma tyckte den var bra, speciellt sången ”att bada naken med sin fru”.
Per och jag gjorde flera rullband med musik, vi gjorde outgivna LP:s, vi sjöng i stämmor men jag minns inte att vi hade några fler spelningar ihop. Vi gjorde i alla fall releasematerial, pressbilder, en musikvideo, en musikalisk berättelse och uppträdde var för sig. Jag spelade på en restaurang som hette Nimbus och fick gratis pizza samt gjorde en performanceföreställning på Märsta teater som hette konstmaskinen. Jag spelade låtar och en kille målade en tavla. Det var fullsatt av kompisar, bekanta och ledighetskommitté, vi hamnade i tidningen och sen var det inte så mycket mer. Man kanske skulle kunna kalla det ett misslyckande. Eller…
Jag har faktiskt spelat och uppträtt i London. Och skrivit texter till andras låtar, t;ex “Malliga Malin”, som spelats in i riktig studio. Och spelat på nattklubb i Tokyo, där min låt “Kärleken för mig” blev översatt till japanska. Jammat med Country Joe and the fish i Berkeley, som dessutom fick mina randiga färggranna jeans från Åhlens, mot att jag fick ett par slitna jeans, som passade riktigt dåligt.
Så för att inte ha varit musiker så har det ju gått rätt bra ändå, i det lilla tysta. Egentligen helt lagom.
Jag låter drömmen leva, och sjunger låten om hajarna för barnbarnen. Det gillar de.
När de blir tonåringar ska de få lägga komp och andra stämman på ”I will fuck you like a monkey.” Den kommer nog att sälja i fler exemplar än ett.
På äldre dar har jag fortsatt lite i smyg, och planen är nog att fylla på med låtar så det räcker till en musikal. I all lagomhet.
Grunden är lagd.