Utsidan av en gavel på bokhyllan är egentligen rätt onyttig, om man jämför med vad som finns mellan gavlarna. Men farmor Mariannes gavelsida fick eget liv under 41 år.

Det var det man gjorde först hemma hos Marianne, man tog en bok, la den på huvudet och Marianne drog strecket på bokhyllans gavel. En del ställde sig nog lite extra på tå, man ville ju vara längre än sin mamma vid samma ålder. Eller brorsan.

Längst ner, ca 60 cm från marken, står det Julia, 6 januari 1990. Några centimer högre upp står det Mira och januari 2006. Allra högst på plankan hittar vi pappa, 8 september 1965.

Pappa/farfar nådde ingen upp till, hans 197 cm tronade alltid högst. Fast man stod på tå. Han var dessutom först ut, och satte ribban.

Mellan hans streck och Julias längst ner finns många barn, barnbarn, bröder, systrar och en och annan gäst. Nu när jag studerar plankan så här timmen innan den hamnar i återvinningen, märker jag att farmor Marianne faktiskt är den enda som inte finns med på plankan. Så det var nog hon som höll i bok och penna vid mätningen. En garant för att allt gick rätt och riktigt till.

På väg ut lutar jag för ett ögonblick den bruna planken mot den nya tidens bokhylla och ställer mig bredvid den, så rak jag kan och, ja, lite på tå. Men bara så att det inte syns.

Den här gången blir det dock ingen mätning, bara ett konstaterande att jag fortfarande går under ribban från 1965, och att det var länge sedan som jag kunde be mamma/farmor Marianne att hålla i boken och sätta strecket.

Det blir jag som får sätta punkt, ett sista streck, för vår livsgavel. Och när den ligger där bak i sopbilen för fotografering, lägger den sig självklart till rätta, som en sista blinkning, som ett streck.