Det kan vara minnen och känslor som glömts bort, bilder som återskapas och insikter som man med ålderns rätt, och hjälp, kan omtolka och kanske se i ett annat ljus.
Nyligen dök en sådan bok upp i flödet, Åsa Nilsonnes bok ”Den jag blev i Addis Abeba”.
Åsa har forskat på det självbiografiska minnet och har lagt sitt eget liv under luppen.
Vi har alla en berättelse om vår uppväxt. Vad tror vi att den har betytt? Vilka spår kan den ha lämnat? Varifrån kommer vårt ”jag”?
Så står det på baksidan av boken, som till största delen handlar om hur hon som 11-åring flyttade med sin familj till Addis Abeba i Etiopien och bodde där i fyra år, mellan 1960 och 1964.
Jag flyttade med min familj som 10-åring till samma ställe, 1961. Jag gick i samma franska skola, hade nog gemensamma bekanta, gjorde liknande saker, hade liknande upplevelser. Vi sågs säkert på skolgården, kanske åkte vi nån gång bil tillsammans hem från skolan, och vi var säkert på Kejsarens julkalas samtidigt. Efter 1964 flyttade också jag hem till svensk skola, men inte till Sigtunas internat som Åsa, utan till Ekillaskolan i närliggande Märsta.
Men tre års åldersskillnad var nog annars ett stort hinder för närmare bekantskap, frånsett att Åsa och hennes familj dessutom bodde bakom den stora plåtporten som stängde in svenska ambassaden. Jag bodde mer öppet, med ett helt sjukhusområde som lekplats och inga speciella restriktioner på var eller hur jag kunde tillbringa min lediga tid, förutom att det var långt till kompisar och jag inte hade obegränsat med pengar att åka buss och taxi för, vilket i och för sig inte var så dyrt.
För mig blev den här boken så mycket igenkänning av händelser och företeelser som plötsligt poppade upp, allteftersom jag vände blad i Åsa Nilsonnes bok. Men också en närmare förståelse för hur JAG blev, med bakgrund i mina barndomsår.
Nu ska jag fundera över det, medan jag fingrar på de kejserliga gåvor som finns i mitt hem, två manschettknappar i guld och en silverbägare.
