När man når en viss ålder, typ min, så dyker det allt oftare upp minnen när man passerar vissa platser. Och med typ min vissa ålder, så finns numera riktigt många platser där jag någon gång passerat, och där något hänt.
Ta till exempel denna bänk. Den hittar vi i Lilla Blecktornsparken på söder i Stockholm, i hörnet av Ringvägen och Katarina Bangata. Där brukade jag leka på sena 50-talet, det fanns bland annat en rolig rutschbana där och dessutom en mingolfbana och parklek. Inget av det finns kvar, men bänken står där än idag. Kanske inte precis samma bänk, men i det närmaste på samma plats.
Från bänken kunde man hålla koll på lekande barn, vilket var vad min mamma och farmors syster Elsa gjorde den där dagen bänkminnet uppstod. Nå, koll är nog för mycket sagt, men de var i alla fall på plats och hade de kollat riktigt ordentligt så hade de sett mig gå bakvägen upp för min favoritkana, upptäcka att någon var på väg ner i full fart, varpå jag vände så snabbt och illa att en bit av min framtand gick av mot något hårt som jag stötte i.
Jag minns inte att det gjorde ont, men jag minns att jag sprang till mamma på bänken för att berätta vad som hänt och visa upp tanden, dels för att få veta skadans omfattning och dels för att få lite ”tyck-synd-om”.
Jag fick varken det ena eller det andra, intresset på bänken var bra nära noll, så jag återvände till min lek och de på bänken fortsatte sitt småprat som tydligen var bra mycket intressantare än en liten avslagen tand och en nära-döden upplevelse. Vi hade helt enkelt mycket olika prioriteringar.
Jag tänker dock ofta på den här händelsen, fortfarande, eftersom jag varje dag ser och känner min avslagna tand, som jag trots olika förslag från diverse tandläkare inte gjort något åt.
Dessutom får det mig att tänka på en annan händelse i samma park någon månad senare, när jag hittade en dödskalle i ett snår och gick med den till fröknarna i parkleken som blev helt förskräckta. Den händelsen brydde jag mig aldrig om att berätta för min mamma. Jag kände väl att den inte hade samma verkshöjd som en avslagen tand, och en avslagen tand hade ju inte imponerat speciellt.
Men jag undrar fortfarande över “När-vad-var-hur” när det gäller dödskallen.