1960-talet var den stora avkoloniseringsperioden i Afrika. Bara 1960 blev 17 länder fria. Eftersom jag då bodde i Etiopien och gick i en fransk skola, fick vi lära oss mycket om dessa länders historia och geografi och jag var helt uppslukad av allt som hände. Det var   därför helt logiskt att jag som 10-åring grundade mitt eget land, Arisna, den 3 mars 1962.

Varje år sedan dess har jag firat den dagen med att äta en bakelse, det är sånt vi medborgare gör på vår nationaldag. I början var det egenkomponerade bakelser, men när jag blev tillräckligt vuxen, med egen plånbok, var det blåbärsbakelse på något konditori som gällde.

På 1980-talet växte blåbärsbakelsen och blev ibland till en liten blåbärstårta, när jag hamnade i en miljö med hugade medfrossare, alltid den 3 mars, men utan att ange varför tårtan dög upp just den dagen egentligen. Nationaldagen var ju min egen grej. Ända fram till den dag då Sven Z blev min nära kollega. Han var den första som frågade varför en blåbärstårta dök upp bara denna dag, varje år, och när jag berättade om Arisnas nationaldag hängde han på, och följande år var det han som köpte en blåbärstårta. ”Det här är ju en viktig dag för oss medborgare” konstaterade han och därefter turades vi om att köpa en blåbärstårta, ibland för att dela med andra, ibland bara för att delas mellan oss två. Den måste nämligen ätas upp denna viktiga dag.

Så gick ett 20-tal år i tårtans tecken, för att följas av nya tider där våra gemensamma tårtdagar blev minnen. Jag åt återigen mina blåbärsbakelser på olika konditorier, kom ihåg Sven och hoppades att han fick en han med, på sitt håll.

Så kom den 3 mars 2026, och jag gjorde mig redo för att leta upp årets bakelse. Mitt närmaste konditori hade stängt ner sin verksamhet, och i nästa konditori var utbudet riktigt påvert, med bara en semla bakom disken.

Jag funderade om det ändå inte kunde räcke med en semla denna gång, då mobilen ringde, och rösten i luren berättade att Sven precis hade gått bort.

På vår blåbärsdag.

Självklart blev det ingen semla.

Det blev istället två blåbärsbakelser dagen efter, och jag fick äta båda. De måste nämligen ätas upp denna viktiga dag, eller hur Svenne?