Jag tror bestämt min vänsterhand blivit lika skrynklig som den min morfar hade.
Det skulle faktiskt kunna vara hans hand, om jag inte visste att det var min. På mitt ringfinger sitter hans vigselring, lika smidigt som om den vore köpt och gjord för mig. Min hand bläddrar genom samma anteckningar som hans händer gjort genom åren, jag öppnar de brev han så kärleksfullt fått och sänt.
Jag och min hand bjuds in i den hemliga värld som en gång bara var Judit och Kalles, och hade jag inte haft ringen hade jag nog känt att jag var en inkräktare som olovligen tog mig friheter när jag nyfiket ögnar igenom den brevväxling som jag har i min ägo.
Det är över 75 år sedan mormor Judit dog, och över 60 år sedan morfar Kalle föll ihop efter en hjärtinfarkt den dag han fyllde 71 år. Han har bläddrat färdigt, men tack vare hans ring på mitt finger, och det faktum att jag nu passerat MIN 71-årsdag, känner jag mig tillåten, ja till och med manad, att bläddra vidare och återupptäcka en kärlekshistoria så här 100 år senare, i en annan tid, men med en liknande hand.
Ett femtital år innan jag föddes, finns jag dessutom med i Judit och Kalles medvetande. Mormor Judit skriver till morfar 1919 om mig och vem som ska få läsa hennes brev och dagböcker i framtiden.
“Jag har flera gånger undrat, om du Kalle skall få läsa mina dagböcker. Jag har luntor, må Du tro. Men jag kan inte besluta mig för att visa Dig dem. Varför kan jag inte riktigt förstå. Har Du några dagböcker? Eller det kanske mer är ”nattböcker!”
Får jag läsa dem?? Skall vi alltid tala om allting för varandra och visa allting för varandra?? Är det detsamma som att vara ”fullt uppriktig”? Det tror inte jag!”
“Det kanske någon gång skulle kunna vara intressant för mina barnbarns barnbarnsbarn att läsa i de gulnade, nedärvda papper, där deras urmoder präntat sitt hjärtas kval och ve och lycka. Mest lycka.”
På det svarar min morfar, han med samma ring och hand som jag.
“Började igår kluttra i en bok något som man skulle kunna kalla ”strödda självbiografiska anteckningar”. När du för dagbok så……
Det kan ju vara av ett visst intresse för eventuella (!) ättlingar att t.ex. år 2019 glutta i våra efterlämnade papper. ”Röster från andra sidan graven.” Rys! Darra!
När vårt hår av ålder är vitt vardet skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen se det) och viska i varandras öron: ”Ack, du gamle ravaillac!! ”För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu!!!”
Så, här är jag nu, ert barnbarn som inte får se er kyss, men som gärna får ta del av era hjärtans kval och lycka, och, med hjälp av min bläddrande vänsterhand, lyssna på era röster, från andra sidan graven.
