Nu har jag verkligen ordentligt festat av min avlöning, så nu gäller det att spara under resten av månaden. Först och främst har jag köpt gott (äpplen, choklad, konfekt o.d.) för 8 kronor. Skäms Judit!! Så har jag badat turkiskt bad (Måste anses som nöje, då det kostar 2:50, och man kan få bastu för 50 öre). De’ värsta var, att jag hade så brått, så jag hann inte bli masserad. Och det som är så skönt.
Naemi och jag hade nämligen fått inbjudningskort till kyrkan från en gymnastikkamrat Karin Eneson, som då skulle gifta sig. Det var förresten ett så fint kyrkbröllop, som allra helst. Tärnor och marskalkar (fast dom såg gräsligt slöa ut allihop) i långa banor, brudnäbb och körsång. Hela kyrkan var full med folk, vilka dock i allmänhet sågo – ja – inte fina – ut. Karin själv var söt och svarade ett mycket vackert, rent av klingande “ja” på prästens fråga. Och hennes Gösta såg stelare och värdigare ut än någonsin. Men detta var ju en liten utvikning från ämnet hur jag “festat av” avlöningen.
Efter kyrkbröllopet styrde Naemi och jag våra steg till “Rödakvarn,” där vi sågo “Thomas Graals bästa barn”. “Thomas Graals bästa film” spelades förra året och den var riktigt trevlig. Denna gick inte upp mot den förra, men var särdeles vackert fotograferad och Karin Melander var rysligt söt och hade förtjusande dräkter. Och så spelar musiken så härligt på Röda kvarn. Det var således en verksam eftermiddag – bad och bröllop och bio. (obs. allitterationen!).
Och kan du gissa hur mycket jag väger nu? 67,5 kg. Fullkomligt netto! “Hemskt sa’ Rydingen”. Jag är alldeles tvungen att banta. Dvs. sluta upp med att äta sötsaker, såser och fet mat, mjölk, gröt etc. ( vilken blodig ironi med mjölken och gröten i dessa tider)! Och så måste jag ta mycken motion, gymnastisera flitigt och ta turkiskt bad en gång i veckan, och akta dig, en sådan smärt lilja du skall få skåda i jul. (För jag hoppas, att jag får resa hem till jul)!
Fastän jag är tillräckligt strängt upptagen förut, har jag nu givit min verksamhetslust ytterligare uttryck. Jag – har – börjat – att – taga – fiollektioner nu!!! För en fru Carlsten på Styrmansgatan.
Jag var där första gången igår. Egentligen skulle jag ha varit där på tisdag, men det blev en sorglustig färd. Jag gav mig iväg vid 18-tiden per spårvagn till Skeppargatan, gick där en halvtimmes tid i regnet med den tunga fiollådan och småsvor för mig själv och letade efter Nr 55 som helt enkelt inte fanns? Vid ett lindrigt sagt miserabelt humör återvände jag så hem, letade fram lappen med adressen och läste Styrmansgatan 55. Varpå jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag ringde emellertid på till fru Carlsten och förklarade varför jag ej kommit.
Och igår spelade jag värre. De’ gick som de’ vore smort med de första övningarna, så jag hann med 11 sidor. Visst lät det lite falskt ibland och visst dinglade stråken lekfullt hit och dit och med mitt grepp över strängarna var de’ ju lite’ hur som helst, men fru Carlsten var särdeles belåten och bara beklagade att jag inte börjat tidigare.
“Visserligen är ju inte fröken Boudin så gammal, men ändå— hur gammal är fröken egentligen”? 23 år svarade jag ärligt och uppriktigt. Varpå gumman blev synbart förvånad och förklarade, att jag såg ut som 18 högst. Så där hör du!
Idag har jag setat inne på “anskaffningen” nästan hela dagen och skrivit på maskin. Och du milde, vilket leverne vi förde ett tag. Herr Husén skulle först visa hur man gör då man börjar gråta och gjorde det med förbluffande skicklighet, om han just inte var till sin fördel precis. så här ungefär, bara ändå hemskare. Och sen skulle han härma en höna, som lagt ägg, men upptäckte då, att han “var för hes för att lägga ägg”. Han lyckades dock få fram några mycket illusoriska läten och lekte sedan “hundar som slåss”. Marta och jag skrattade så tårarna rann.
Och sen skulle Marta försöka att hälla i mig vatten på så sätt, att jag fick sitta på en stol med ansiktet uppåt och gapa, under det hon från en ansenlig höjd skulle “vattna” mig. Vilket naturligtvis totalt misslyckades. Ja- det var en glad stund. Det är verkligen väl, att man har en och annan sådan därnere att pigga upp sig med ibland.
När du var häruppe talade du om en bok “Fröken Börjemans lördagar” som skulle vara så trevlig. Jag kom att tänka på det häromdagen och gick för den skull ut och köpte den i Sandbergs bokhandel, där jag har konto. (De’ ä’ en och annan!) Den är verkligen mycket trevlig. Så behändigt ledig och naturlig och fri från alla överdrifter. Framförallt naturlig. Det är verkligen, som du anmärkte, “precis som Judit” med den betydande skillnaden dock att jag inte har någon chef att förälska mig i. En skillnad – men ett lejon!! Jag har läst boken två gånger redan och tyckte ännu bättre om den andra gången.
Annars läser jag mest engelska böcker. Det har jag en hel hög nu. Vår lilla bokhylla räcker snart inte till. Att inte pappa behagar komma tillbaka nu snart och ta mamma med sig. För all del skicka iväg dem, så fort han kommer tillbaka från Kristiania! Och adjö med dig nu! Du skriver väl genast till den blivande violinistvirtuosen!
