En fin “dagbok” det här! Som jag skriver i var 21:sta dag! Jag måste bestämt bättra mig. Nu har Marta Jonsson, en pigg flicka i Skandia (bland de yngsta, endast 18 år) och jag efter att ha läst J. Websters ” Daddy Long-Legs” och “Dear Enemy” kommit överens om att det är bestämt trevligare att föra dagbok i brevform. Jag satt inne på “anskaffningen” idag och pratade med henne 1 3/4 timma, medan herrar Ro- och Husén voro uppe hos Edvard Svensson och Maja var och skrev på “hektografmaskin”.
Det är verkligen mycket ovanligt, att jag pratar bort så mycket tid i Skandia. När jag just inte har något att göra, brukar jag antingen läsa tidningarna eller skriva brev, men inte prata, för jag tycker det verkar så obehagligt, när jag ser flickorna stå och babbla och sladdra långa stunder. Emellertid gjorde jag idag ett undantag från denna regel, dels emedan Marta var så envis att jag skulle stanna, dels emedan det verkligen var trevligt att prata med henne.
Vi talade om böcker och jag kom underfund med att jag allt läst bra lite av våra styvaste svenska författare. Selma har jag ju läst allt av förstås, men Rydberg, Strindberg, Heidenstam, Topelius ( om han nu ska räknas som svensk) Levertin och dylika har jag allt ignorerat för mycket. Så nu får jag allt sätta igång och studera dem. Småningom skaffa mig eller låna deras arbeten.
Strindberg vet jag dock inte vad jag skall säga om. Naturligtvis var han ett snille, det säger ju alla, herrar åtminstone, men hans författarskap är av en så mörk, dyster och tungsint läggning, att jag, som själv besitter en god del tungsinthet, nog skulle bli för”depressed” av att läsa hans arbeten.
Men i detta fall, som i många andra, får jag väl lita på min oemottaglighet för yttre intryck. Nej, om jag nu skulle börja mina brev. Men – vem skall jag skriva till nu då!? Marta sade, att hon skriver till en person, som hon inte brevväxlar med, men gärna skulle vilja korrespondera med. “Antagligen en mansperson” tänkte jag i mitt stilla sinne.
Jag skall bestämt ta och skriva till än den ena än den andra, allteftersom jag är upplagd. Och nu ämnar jag skriva ett brev till syster Rut och tala om lite vardagligheter. Således:
Räpa!(Så börja vi sedan lång tid tillbaka alltid våra brev till varandra. Detta till synes ej vidare vänliga epitet representerar fullt ut samma känslor vanliga systrar erfara, då de skriva till varandra: Älskade Maja eller Allra käraste Elin e.d.). Alltså, om igen:
Räpa!
Sannerligen jag kommer ihåg, om det är min eller sin tur att skriva! I alla fall har jag just fått en anfall av skrivklåda, så jag ämnar uppvakta dig med en längre epistel. Jag förbereder dig på, att det nog blir lite huller om buller och hit och dit, men dont mind, girl.
Som du genom brev från pappa erfarit, ha Naemi och jag varit sängliggande några dagar, och eftersom alla, som bli illamående nu för tiden anses ha “spanska sjukan”, konstaterades det att även vi hade fått en släng av den.
Naemi stannade i sängen en söndag och låg där slö, slapp och likgiltig med ont i lederna, huvudvärk och hosta. Jag pysslade om henne på bästa sätt med hett emservatten, paramintpastiller, feberpulver och ett efter omständigheterna lämpat, synnerligen vänligt bemötande.
På tisdag kände jag mig så förfärligt slö i Skandia, att jag knappast orkade göra någonting. Jag gick in i valvet och satte mig på en stol och stirrade på en tidning, jag vet inte hur länge. Läsa orkade jag inte. Nu måste jag väl tala om att jag på måndag varit på ett större “kolifej” med sen hemkomst, och att, som jag trodde, tröttheten berodde på “allmänt bakom och dan efter”.
Eftersom jag kom att nämna “kolifej” får jag väl tala lite mera om detsamma. Det var så att en av flickorna i Skandia, en trevlig en vid namn Margit Hjellenberg, lång, glad och musikalisk, firade sin 21-årsdag och till denna hade hon inbjudit ett 10-tal flickor från Skandia och “maj me”. För att ännu mer sätta piff på hippan hade vi kommit överens om att klä’ ut oss, festföremålet ovetande.
Jag hade fått lov att ha pappas kläder och så hade jag lånat en krage av Herr Husén i Skandia, han är nämligen lång och smal, men pappas kragar voro för stora. Så hade jag köpt brunt smink och puder och hyrt en tjusig ljuslockig peruk. Kan Du tänka att pappas kläder,(de snobbiga mörkt gendarmefärgade) passade mig precis, utom byxorna, som ju voro mycket för vida om livet, men det fäste jag ihop med säkerhetsnålar, så det märktes inte alls. Om du fått se mig, då jag stod där färdigklädd, perukprydd, sminkad och med svärtade ögonbryn, skulle du säkert blivit kär i mig bums, så bra tog jag mig ut!
Antagligen skulle du (som likt mig är så otäckt kritisk) ha sagt “den där herrn skulle ha varit väldigt stilig, om han bara inte varit så bred över höfterna, men skön som de’ värsta är han förstås”. Dock den anmärkningen måste jag ju bära med jämnmod, eftersom jag är en kvinnoperson av födsel om och inte av fullt ohejdad vana. (Kommer du ihåg, när du och jag slogs med gatpojkarna på hemväg från skolan, för att inte tala om våra egna sammandrabbningar!)
Nåväl, eftersom det var omöjligt att få pappas hatt på mitt skönlockiga huvud, måste jag dölja min manliga elegans och mitt manligt vackra ansikte under särdeles kvinnliga ytterkläder, hatt och flor. Jag hade fått låna skor av Tage Pettersson, så du förstår att klädseln var manlig alltigenom under det kvinnliga omhöljet. Margit bor långt ut på Söder, så jag tog spårvagn förstås, men du skulle ha sett mig, när jag ilade från spårvagnen till hennes bostad med pappas byxor, som åkt ner under kappan. Jag undrar inte på att folk betraktade mig med misstänksamma blickar, där jag rusade fram.
Vi samlades allihopa i Margits trappa och det må du tro, var en brokig skara. Där hängde en liten näpen rococodam vid armen på en yngling (flicka) i riddräkt, under det att en geisha med väldig parasoll koketterade för en högst vanlig student i silkesstrumpor och pumps! En tjyvpojke (flicka) till fotbollsparkare i röd tröja och nervikta strumpor underhöll sig med en riktig gamintyp i knäbyxor och “keps” och så snodde där omkring en liten yrhätta till tös med långa lockar och stor rosett och korta kjolar. Du skulle ha sett Margit och hennes moders min, då vi avsjungande (eller rättare sagt avhojtande) “Ja, må hon leva” tågade in.
Stämningen blev genast hög och steg ytterligare, då lite senare en förtjusande balettdansös, högst realistiskt sminkad, pudrad, tuchad och dekollterad gjorde sin entré. Väldigt vacker och stiliga ben, må du tro. Och gullband i håret- å så- å dä. ( Obs! Nytt uttryck!) Och det var så sant, vi hade en snitsig uniformerad herre med, som senare blev överste och var gift med geishan, vilket inte hindrade, att han flirtade skarpt med balettdansösen. De hade en dotter (yrhättan), som trots sin ungdom, (endast 15 år) var förlovad med mig (som var brukspatron från Värmland, kommit på obestånd och måst taga yrhättan, som hade utsikter att få en hederlig hemgift).
Min legala förbindelse hindrade dock inte att jag underhöll en mera fin sådan med rococodamen, som var en riktig liten kokett och egentligen tillhörde “ryttmästarn”. Studenten rivaliserade våldsamt med översten om balettdansösen, så du må tro att det var ett riktigt förtjusande oanständigt sällskap det hela. Min stackars fästmö placerade jag i ett hörn med en frukttallrik i knät, och presenterade henne för fotbollssparkarn och gaminen, vilka sen förstås voro tvungna att bjuda upp henne under det jag steppade, valsade och flirtade med den cigarettrökande rococodamen (som verkligen i båda bemärkelserna var “lätt på foten”.)
Du skulle ha sett henne, då hon senare på kvällen mitt framför hela sällskapet, knäppte upp sin blus, som satt för hårt över bröstet och blottade ett näpet linne! Vi tog ett par blixtfotos också och jag skickar Dig här ett, så Du någorlunda kan se hur vi tog oss ut. Den med x är festföremålet, till synes försänkt i stilla slummer, rococodamen döljer sitt linne bakom solfjädern och den sköna karlen, som sitter på golvet till höger är jag, den enda, som inte slumrat in.
Vi undfägnades med kaffe och med hänseende till tiderna sagolikt dopp sant senare frukt och läskedrycker ( och cigaretter) Jag bara satt och önskade att jag inte så nyss ätit en så bastant middag utan kunnat njuta lite’ mer av läckerheterna.
Allihop tyckte, att jag var utmärkt bra som patron (Jag hade klackring på pekfingret med, jojomen. Då vi äntligen begåvo oss hemåt var det så sent att spårvagnarna slutat att gå, så vi måste knalla och gå i stället.
Studenten, baletthoppan och jag fick sällskap en bra bit. Den stackars studentens pumps var så stora så de skavde ” honom” förfärligt, vilket vi försökt avhjälpa genom att läggs näsdukar innanför skokanten bak. Du skulle ha sett honom, där han hasade sig fram med näsdukarna slängande om fötterna!
Jag måste säga Dig, att jag aldrig hädanefter kommer att förebrå en herre att de inte hålla på att dansa oavbrutet på en bal. För nu vet jag hur det känns med deras mörka, varma kläder och höga, obekväma stärkkragar. Hu då! Jag höll på att försmäkta, fast jag försökte smita så många danser som möjligt. Och då jag kom på Fleminggatan var det jag som tog av mig hatt och flor, knäppte upp kappan och sålunda något lättad strövade framåt. Du milde vad jag var trött och hur kragen skavde och vad hängslena tryckte över bröstet! “Den som vill vara fin får lida pin” Hade jag mött någon av de övriga invånarna i Nuckebo i trapporna då jag vid tvåtiden dinglade upp, så hade de väl dånat av fasa och dagen efter hade vi väl fått en anmodan att fortast möjligt ge oss av från detta respektabla hus! Men, guskelov, ingen såg mig!
Och väl hemkommen fick jag trots tröttheten hålla på en lång stund med att avlägsna sminket och ändå var jag brunskiftande i ansiktet dagen därpå. Har du någonsin sett en brun och vitrandig krage, tillhörande Herr Husén i Skandia?
Det har jag. Fast nu är den överlämnad år en tvätterska. Detta var en rysligt lång utvikning från det ursprungliga ämnet att jag kände mig dålig på Tisdag i Skandia. På Onsdag hade jag emellertid en sådan huvudvärk och var så matt att jag inte orkade gå upp. Utan där lågo vi nu bägge två!
En oerhört stor tur i olyckan var det ju, att Greta Andreasson just då kommit till oss för att stanna några dagar. Hennes pappa hade ju, som Du vet, måst resa till Göteborg, då Jakob låg för döden, och Greta vågade inte vara ensam hemma. Nu skötte hon matlagningen, sprang ärenden och passade på oss. Hon är verkligen riktigt snäll och duktig fast lite slö. Men ibland kommer hon i “prattagen” riktigt och då ” babblar ” hon på värre och talar om sina skolhistorier, om sin simning och sjukgymnastik m.m. Egentligen är hon en ovanligt ( och behagligt ) barnslig sextonåring Tänk att, då hon fick hörs, att Jakob var död, grät hon visserligen ett par tårar, men sen brydde hon sig inte om det alls.
Hon bara talade om, hur besvärlig Jakob varit o.s.v. och att de aldrig kunde komma överens. Men några samvetskval tycktes hon inte ha. Hela Onsdagen kände jag mig riktigt skral, men sen var jag mycket bättre fast jag låg till sängs till Lördag. Pappa var hos oss varje dag två ggr om dagen och var förfärligt snäll. Alltid hade han med sig något gott, äpplen, päron, karameller o.d. Och en eftermiddag kom där uppskickandes en trevlig säng (hopfällbar) med stålnätbotten och två kuddar, madrass och täcke. Förut hade Greta måst ligga ” skaföttes” med en av oss, men nu fick vi det riktigt bekvämt. Då vi förebrådde honom, att han gick och köpte upp så mycket pengar, sa han, att den sängen skulle mammma ha att ligga i, då hon kommer hit upp. Så nu måste hon färstås komma hit meddetsamma!
På Söndag voro vi uppe bägge två och på Måndag gingo vi var och en till sitt jobb. Jag tänkte, att det är bäst, att vara riktigt försiktig, så jag poltade på mig en hel del extrakläder, med den påföljd, att då jag kom ner till Skandia, var jag så varm och röd, så de trodde att jag hade brinnande feber och gått upp för tidigt. De sa åt mig att genast gå hem igen och som där inte var något vidare ” spirituellt” följde jag om en stund uppmaningen, fast jag kände mig kry som en mört.
Väl hemkommen tog jag mig för att grundligt städa i kokvrån, vilket verkligen var av behovet påkallat. På Tisdag stannade jag också hemma och uträttade en del ärenden. Och på Onsdag tog jag inte så mycket på mig, då jag gick ner till Skandia. Med den påföljd att min förklaring att ” nu är jag fullt frisk” tillfullo godtogs.
Nej, snälla Du, nu är klockan strax half ett på natten! Naemi snusar och sover i sin säng och grälade hela tiden, innan hon somnade, på mig, som inte gick och la mig. Man jag har druckit 4 ( fyra koppar äkta starkt kaffe i eftermiddags, så jag är alldeles klarvaken. Eftersom klockan är så mycket är det väl dock bäst att jag går och lägger mig nu, fast jag vet, att jag inte kan somna på en lång stund. Jag hoppas, att andan faller på mig även i morgon, så jag fortsätter brevet. Nu har jag redan skrivit 12 sidor, var skall det sluta!! Good night!
