Jag undrar verkligen om jag kommer att härda ut här i ensamheten hela sommaren, utan att bli konstig på något vis. Man kan ju tänka sig min tillvaro: gå här dag ut och dag in utan att se eller tala vid en människa mer än jungfrurna och doktorn. Och gå ensam, alltid ensam, utåt Brevik eller så för att promenera. Oh, vad jag hatar ensamheten nu.

Sannerligen, inte ens i själva paradiset ville jag vara ensam. Och doktorn tycks inte tycka om, att jag reser till stan. Ensam, ensam är jag. Oh, Gud, hur gränslöst tråkigt jag har.

Jag vet, att jag borde vara tacksam, för att jag får vara frisk och för naturen och för att jag har allt vad jag behöver. Ja – jag är tacksam för det. Men när jag tänker på hur jag går här ensam och overksam under den bästa tiden av min ungdom, fylls jag ändå med bitterhet.

Hur länge skall detta vara? Vad tjänar det till? Hur skall jag göra? Jag blir så förslöad, så tyst, att människor nog anse mig tråkig. Och “tråkiga” människor är det värsta, som finns. Oh, att jag kunde se någon utväg från den förfärliga ensamheten!