Oj, vad semestern skenar iväg! Idag är det lördag, och på tisdag äro de 14 dagarna slut! Här har varit ett fasligt festande. På tisdag voro vi, som sagt, på Palace. På onsdag var Rut och jag på förmiddagen på Bräutigams och på kvällen var pappa och jag på Lorensberg. Där satt Dahlén ensam och glodde med en flaska vatten, och kom förstås och slog sig ner hos oss. Så pappa och jag kunde inte alls skoja och leva så mycket, som jag hade tänkt. Det var mycket folk där, men ingen riktigt trevlig.

På torsdag förmiddag var jag hos lilla Tor för att få iordninggjord en av Richters gamla plomber. Lilla Tor böka’ bara emellan tänderna ett halvt kilo bomull och så återvände Rut och jag till Bräutigams igen, där vi inmundigade härlig vaniljglass. På kvällen voro vi med Hilding på Långedrags restaurant. Oh, hur härligt det var därute!

Solen höll just på att gå ner och kastade en glittrande strålflod över vattnet. Och småningom sjönk den allt lägre och försvann långt borta bakom bergen i djupröda, färgmättade moln. Och där sutto vi och drucko vermouth, Rut vilt ögonflirtande med en stilig herre, förstås. Hilding drack kaffe och punsch, och vi tog punschetiketten och författade följande därpå, sedan vi torkat den på kaffepannan:
“Farväl min vän, jag far ut på böljan blå. Musiken till dessa vemodiga ord ljuder nu genom caféet på Långedrag. Och vi lyssna med djup rörelse därtill. Judit, Rut och Hilding. Jag gråtande lutad mot Ruts axel och hon mot Hildings. Skål!!”

Sedan avskickades det hela till Bertil.

Vi satt och skojade upp oss riktigt därute, så när vi reste hem levde vi på spårvagnen, så några äldre fröknar vände sig indignerade om och betraktade oss med förebrående blickar. Bl.a. kom vi överens om att fara direkt upp till Slottsskogen och äta “varm korv med potatis på en liten tallrik med gaffel till”.

Men, oh ve! Vid Slottsskogen fanns ingen “Varm korv o.s.v.”. “Vi slinker in på Janssons, dom har öppet till 11”, tyckte Hilding. Och vi in och drack choklad och käkade kakor, som det allra värsta.

När vi gingo hem, slank Hilding in på ett café för att köpa cigaretter, och som gatan var alldeles folktom, tänkte Rut och jag att vi skulle skoja med honom ett tag. Så Rut placerade sig raklång i rännstenen mitt utanför cafédörren. En härlig syn! Hilding bleknade förstås av fasa, när han kom utspringande.

Och sen höll vi på att kikna av skratt allihop. På fredag eftermiddag skulle Hilding komma upp med en bok, och vem har han väl med sig, om inte Bruno! Han har permission från exercisen tills på söndag. De följde Rut och mig till fru Sandberg, som påta under min fot lite grand och sen tog 3 kronor för det!!

På kvällen skulle jag ut med Niels. Han kom och hämtade mig, och så gingo vi till cabaret “Vita råttan” på Valand. Det var inget vidare bra, ett par halvnakna spratteldansöser, Gunnar Boman, som levde som en tosing med sin luta. Ingeborg Corneliusson, som sjöng så där lagom bra, Elna Panduro, åja, och det, som jag tyckte var bäst, en step, tre svarta och en flicka, som steppade, så de höll på att ta ner hela estraden, som förresten var alldeles för liten. Efteråt bjöd Niels på supé på Lorensberg, kyckling, rödvin, glace med jordgubbar och madeira. Mycket gott.

Där var fullt med folk, många skådespelare från “Folkan”. Viktor Torén m.fl. Vid 12-tiden promenerade vi hem. Hela tiden pratade vi om fullt likgiltiga saker. Jag kan inte förstå, att jag alltid känner mig så tvungen i Niels sällskap. Han ville, att vi skulle fara ut och åka motorcykel på söndag, men idag har det regnat hela dagen, så det blir väl alldeles för vått.

På förmiddagen har jag varit hos lilla Tor igen. Han plomberade en tand, och påtade bomull i en annan och var förresten stilig, som aldrig det. Jag satt där hela tiden, stum som en fisk med ett otäckt gummibandage för munnen. På måndag skall han plombera den sista tanden. Hela lördag eftermiddag och kväll var jag hemma hos lilla mamma. Vi sutto i de bekväma röda stolarna i matsalen, och så pratade vi och sen lagade vi kväll och jag gjorde mig riktigt till och hjälpte Rut med disken.