Så här var det …

Onsdag den 23 december 1914. Skall inte resa till Värmland till jul. Gräsligt.

Onsdag den 23 december 1914. Skall inte resa till Värmland till jul. Gräsligt.

Dan före julafton. Länge sen jag skrev i min lilla bok. Det händer egentligen inget, som är särskilt värt att upptecknas. Jo, på luciakvällen hade vi kostymbal här och det var förfärligt roligt. 12 stycken, alla utspökade på ett eller annat sätt. Dansprogram och kotiljongsmärken. Och vi höll på ända till klockan 3 på natten. Då ringde dom från Hartkins och sa att deras ljuskrona höll på att trilla ner. Ja – usch då. Och så har jag fått ett nytt fotografi på mig.

Igår skrev jag brev till Kalle. Skall inte resa till Värmland till jul. Gräsligt.

Tisdag den 27 oktober 1914. Allt tomt och banalt.

Tisdag den 27 oktober 1914. Allt tomt och banalt.

Tiden glider undan, dagarna försvinna, veckorna gå! Dis och regn och höststämning ute. Omväxlande i sinnet. Ena stunden glad, jublande, sprudlande livsmod! Andra dyster, melankolisk, varför leva? Allt tomt och banalt. Inget ljust i livet. Bara sorger, tråkigheter och mörker. Vad blir det till slut?

Tisdag den 27 oktober 1914. Allt tomt och banalt.

Fredag den 16 oktober 1914. Ett sådant färgspel inne i skogen.

Ja vars! Det var livet på en pinne hos Elin också. 5 cigaretter! o.s.v. Tänk, att nu är hösten riktigt över oss. En sådan atmosfär av visset och avdomnande i naturen. Men gå ut en riktigt klar dag! Luften är så glasaktig, genomskinlig och himmelen så höstlikt blå. Ett sådant färgspel inne i skogen.

En björk med snövit stam stänker guldprickar bland granarna. Praktfullt röda skymta bär hos rönnen under det att dess gulröda blad mjukt byter av mot ekens tungt gula lövverk. Blodröda lysa bokbladen mot den vissnande gräsmattan. Luften är mängd med doften från de sista, modiga rosorna, som nu blivit bruna i kanterna, den doften blandas med en tung från vissnande blad. Granna astrar sloka på sviktande stjälkar. Högt uppe i luften draga en skara flyttfåglar i väl ordnad fylking mot söder, till ljuset, till värmen, till Afrikas glödande sol!

Tisdag den 27 oktober 1914. Allt tomt och banalt.

Fredag den 9 oktober 1914. “spela gammal ungmö”.

Igår var vi hos Hjalmar och hade “kul som ögat”. Det var 11 personer, 6 flickor och 5 pojkar. Först satt vi så snällt och stilla på stolarna, som knappt räckte till (mot slutet blir det alltid över, sa Hjalmar). Men sen vi druckit kaffe och punsch och rökt 1,5 cigarett blev det vind i spelet. Vi dansade och spelade och sjöng och tog blixtljus.

Slutklämmen blev “spela gammal ungmö” i en ring på golvet. Och sen uppbrott klockan 10. Till söndag ska vi till Elin. Hoppas det blir lika livat.

Tisdag den 27 oktober 1914. Allt tomt och banalt.

Lördag den 3 oktober 1914. Ibland kan jag längta alldeles lidelsefullt vansinnigt efter någon.

I förrgår var det Naemis födelsedag. Och vi hade en riktigt trevlig liten bjudning på kvällen. Bl.a. var Bruno Enander här. Han tycks vara intresserad av mig och jag tror, att det är en mycket intelligent och fint bildad ung man. Skulle nog lära mig tycka om honom, om vi komma att umgås, men redan imorgon reser han till “Mon” där han skall tjänstgöra.

Ibland kan jag längta alldeles lidelsefullt vansinnigt efter någon att hålla av och bli älskad och förstådd av. Att få ett litet hem och pyssla och sköta om. Det skulle vara så solljust och varmt, dämpade och rogivande färger, vackra, konstnärliga tavlor och under de långa höst och vinterkvällarna trevliga, genominnerliga förtrolighetsstunder i mjukt rödaktig belysning framför brasan med honom.

Det skulle vara ett riktigt litet ombonat fågelbo. Och så mycket blommor och grönt som möjligt i vaser, i amplar och på piedestaler. Och i arbetsrummet skulle han ha sitt skrivbord och bokskåp och jag med min handarbetslåda och så skulle jag sitta så tyst och stilla vid mitt arbete, medan han arbetade på sitt.

Men alltemellanåt smyger jag fram, lägger armarna om hans hals, stryker hans hår och kysser hans kära ögon. Och han drar ner mig i sitt knä, kysser min panna och mun, löser upp mitt hår och så skämta vi som två små odygdiga barnungar tills det stora visa förståndet kommer och upplyser om, att hans arbete är mycket viktigt och min duk mycket snart måste vara färdig.

Och då är jag genast en liten förståndig mamma, som skall se till, att hennes store dumme gosse skriver ordentligt, men han har inte den ringaste respekt för “lilla mamma,” utan frågar med tillgjort allvar, vad det kan komma sig, att “lilla mammas” handarbete under den sista timman blott fått ett litet, litet blad broderat. Och då ruskar “lilla mamma” om sin store dumme pojk och ger honom en bestraffande kyss mitt på hans vackra mun och så flyr hon ut för att se till hushållet. Oh – Gud, varför skall det finnas sådana lyckodrömmar som komma oss att le och hoppas på framtidslycka, som börjar att knoppas. Aning, som kommer bedårar och – far, lämnande svårmod och tvivel kvar.

Jag ser ett stort ljust rum med solsken över
ett rum, som kärlekssmek så ofta söver.
En atmosfär av renhet och av ro,
där två lyckliga människor bo.

“Isiga trolldomsregler fäller
frosten för huset,
stundom knäpper det ljudfint
i rutornas klara kristall.
Här är världen i världen,
här är det stilla ljust,
här är det fågelnäste, där kärleken slumra skall”

Anders Österling.

Onsdag den  23 september 1914. Först och främst då att han älskar mig.

Onsdag den 23 september 1914. Först och främst då att han älskar mig.

Jag har åtagit mig ett ansvar så stort, att jag inte vet hur jag skall kunna bära det. Det är om Bertil. Har nu varit ute med honom flera gånger och fått reda på mycket. Först och främst då att han älskar mig. En 18-års pojke. Men en så onaturligt utvecklad och brådmogen! Så obehärskat lidelsefull!

Han säger att allt är slut för honom, om jag inte bryr mig om honom. Och fast det låter överspänt är jag nästan tvungen att tro det. Och jag, jag är inte ens kär i honom. Han intresserar mig något, och så kan man ju inte blunda för hans stora skönhet. Igår, då vi voro ute, kysste han mig. Jag tyckte det var förfärligt obehagligt. Och fick honom att lova, att aldrig utan min tillåtelse göra om det. Hur i all världen skall jag klara upp det här!!

Onsdag den  23 september 1914. Först och främst då att han älskar mig.

Måndag den 14 September 1914. Så… kysste han mig, två gånger å rad.

Ett långt uppehåll i min dagbok! Nu äro vi förstås inne i stan. Har varit här i tre veckor. Ungarna har börjat skolan och Lillan har lyckligt kommit in i andra förberedande. Vi ha haft en förtjusande vacker eftersommar. Sol nästan var dag, vilket har kommit mig att längta rysligt efter de härliga baden ute på Hälsö. Nästan var kväll har jag varit i Slottsskogen. Runt dammen och på “Vita Bandet”. Än med Rut, än med Hilding eller Anna-Lisa. Ett par gånger med Nils. Vi ha börjat gå med varann nu igen “som vänner”.

I lördags var jag med Volrat. Och den promenaden får jag väl kalla särskilt betydelsefull. Hör! Vi gingo först ordentligt runt dammen, så drogo vi oss bortåt ”Stora rundan”. Arm i arm där förstås. Hur det nu var förirrade vi oss ända till “tallskogen” där vi satte oss på “min” bänk. Och där satt vi och svärmade och småkelades.

Stjärnorna blänkte fram genom björkarnas kronor, det susade så hemlighetsfullt i trädens lövverk och prasslade och rasslade i buskar och torra blad, ack, höstens första torra blad. Det var så vackert och stämningsfullt, och vi voro unga och svärmiska och så… kysste han mig, två gånger å rad, och så sutto vi alldeles tysta och om en liten stund möttes våra läppar igen. Och det susade i björkarna och brusade i granarna och stjärnorna blänkte och gnistrade i lövverket över två unga svärmare, som tyckte allt var så härligt och stämningsfullt i den dunkelblå eftersommarkvällen.

Söndag den 23 augusti 1914. Sista Söndan i skärgården.

Söndag den 23 augusti 1914. Sista Söndan i skärgården.

Sista Söndan i skärgården. Härligt väder, sol över glittrande böljor, blå himmel över blåskimrande hav. Idag har det varit allmän bot- och bönsöndag och pappa, mamma och Rut ha varit till Öckerö kyrka. Nu bär det snart iväg med oss. På tisdag reser vi in.

Söndagen den 16 augusti 1914. Det var alldeles fullt av flottister på Kalvsund.

Söndagen den 16 augusti 1914. Det var alldeles fullt av flottister på Kalvsund.

Vi va allt till Kalvsund igår ändå! Vid halv 6-tiden gav vi oss iväg, Rut och jag, fina och uppfiffade. Vi rodde på en halvtimme. Alldeles som vi kom över bergen och skulle springa för att hinna till “Falken” som kom just då. Men rätt som vi kom springande av alla andens krafter, kom en landstormsman och hejdade oss, så vi hann inte till “Falken”.

Det var alldeles fullt av flottister på Kalvsund, där ligger ju flera krigsbåtar, Gondul, Gudur, Blixt, Stjärna, Skagul, Tordön och Tirfing. Om en stund kom en extrabåt “Lärkan” och på den var Naemi. Hon blev ju mycket förvånad över att finna oss där, likaså pappa, som kom på en andra extrabåt, Ärtan.

Vid 7-tiden blev det dans på bryggan, där vi svängde oss med flottisterna, till vid halv 10-tiden. Då följde en av dem oss till båten. Bernhard Johansson hette han och tycktes vara mycket fin och trevlig.

Idag har det varit det mest förtjusande väder. Tyra och Hilding ha varit här och vi har badat och solbränt oss riktigt. Nu sitter vi på “Solberget” och väntar på solnedgången. Långt, långt ut vid horisonten sticker en stor ångare ut till havs. Ack, den som vore ombord där och finge fara ut mot okända öden. Nu sjunker snart solen. Horisonten därborta i väster blir allt starkare färgade av det flammande ljuset. Marstrands fästning framträder så ovanligt klar ikväll.

Torsdag den 15 augusti 1914.  Hemma i stan. Krig.

Torsdag den 15 augusti 1914. Hemma i stan. Krig.

Hemma i stan. Krig. Och så ute på Hälsö igen. Idag är det visst den 15 augusti. Tror jag. Och som ovan nämnts är det krig på kontinenten. Tyskland och Österrike mot Ryssland, England, Frankrike, Belgien och Serbien. Det skall verkligen bli mycket intressant att se, om Tyskland kan klara sig.

Ja, här ute på Hälsö går livet sin jämna gång. Ofta ser vi krigsbåtar gå förbi härute och vid Kalvsund ligger 6 stycken, som signalerar och lyser med strålkastare, sen det blivit mörkt. Igår låg en torpedbåt, Gondul, alldeles utanför Hälsö huvud och Rut och jag rodde ut med dragspelet och spelade. Då ropade en på båten och bad att få låna spelet och det fick han och vi låg längs båten en lång stund och pratade med en av befälet.

Cirka 10 andra robåtar, fyllda av yngre Hälsöbefolkning, låg omkring oss. Den där, som vi talade om bad att vi alldeles säkert skulle komma till Kalvsund och dansa ikväll. Men du milde att sånt jobb att ro dit! Får se om vi vågar oss påt.

Måndag 20 juli 1914. Hälsö. Här är härligt!

Måndag 20 juli 1914. Hälsö. Här är härligt!

Hälsö. Här är härligt! När jag tänker tillbaka på Sundsvall, och min vistelse där, går kalla kårar efter ryggen på mig. Den 6 reste jag från Sundsvall till Alby. Där hade jag mycket trevligt tillsammans med de snälla Långströms, en fröken Brink med bror, fröken Ester Johansson och på söndagen vid det underbara “Miskofallet” med ing. Fries och Ester.

På tisdag kväll reste pappa och jag till Stockholm. På eftermiddagen träffade jag Volrat och vi voro på Skansen och superade på Höganloft. Förtjusande. Så reste pappa och jag igen på nattåg till Göteborg. Två nätter på tåg. Hemskt! Och så kom jag då ut till Hälsö.

Vi föra ett synnerligen behagligt liv. Klockan 9 går mamma, Rut eller jag upp och kokar kaffe. Efter bäddningen göra vi inte ett dugg mer än de nödvändigaste sysslorna. Men vi bada, ligga på klipporna i timtals och steka oss. Vi ha en utmärkt dykplats där vi öva allehanda konster. Så äter vi, läser 25-öresböcker, spelar dragspel och handarbetar. Går klädda som halvvildar, barfota med hängande hår. Skall vi ner till båten eller till Björkö, piffa vi upp oss förstås.

På söndagarna komma pappa, Naemi och någon främmande ut. I söndags voro fru D. och herr Strömberg här. Hämtades i motorbåt. Vi badade familjebad, avåt en finare middag (efter Hälsöförhållanden) och hade mycket trevligt. Ikväll ha vi varit uppe på högsta bergstoppen och sett solnedgången. Åh, vad vackert det var! Som en glödande boll gled solen ned i havet, spridande den klaraste gullglans omkring sig. De purpurstänkta molnen med guldvattrade kanter sågo så fantastiska ut.

Hela himlen i väster bort vid horisonten var starkt purpurfärgad, det bleknade uppåt himlavalvet i mjuk opalfärg och försvann så i ljusaste blått. Och en sådan utsikt man har däruppe. Marstrands fästning och Vinga fyr längst bort åt motsatta håll. Och så alla öarna, Björkö, Kalvsund, Grötö, Öckerö, Hönö, Hisingen. Och så i väster en lång strimma av horisonten, där himlen i solnedgången nyss flammade och glödde.

Måndag den 6 juli 1914. Min bedrövliga Sundsvallsvistelse är nu snart slut.

Måndag den 6 juli 1914. Min bedrövliga Sundsvallsvistelse är nu snart slut.

Detta skulle vara dagbok!! Och nu har 2 månader gått sedan jag skrev i den. Jag är glad för att jag inte skrivit. För det skulle ha blivit så gräsligt mycket trist, mörkt, förtvivlat och tråkigt. Men nu – sista dagen jag är här – säger jag, att resan hit varit det största misstag och jag aldrig förut haft så tråkigt.

Men nu i fredags kom pappa hit och då blev det ju mycket bättre. Han, farbror Stålhammar, (förtjusande rar) och jag var i söndags till Bergsforsen i lndalselven. Det var en trevlig tur. Och idag reser jag till Alby för att sedan fortsätta söderut. När jag tänker tillbaka på denna tid, är det så obeskrivligt tryckande tråkigt. Jag förstår inte hur jag har härdat ut såpass länge. Hela veckan med städning, disk, handarbete och så på söndag någon tur till Idas medelmåttigt trevliga väninnor. Ingen förståelse på något sätt. Tvärtom! Hu!!! Åh, vad jag är glad över att komma hem! Och resa ut till Hälsö, bada härliga, salta bad, hjälpa mamma, leka med ungarna och ha det ljuvligt. Ja, nu skriver jag inte mer, ty min bedrövliga Sundsvallsvistelse den är nu snart slut.

Söndag den 17 maj 1914. Bing – bång, bing – bång.

Måndag den 4 maj 1914. Så det finns möjligheter!

Vårmånad. I Göteborg är alla träd gröna, solen strålar och värmer, ljumma vindar draga fram. Här är det kallt och mulet, så man fryser ända in i hjärtat. Enformigt! Jag har varit inne i stan 3 gånger, på Ankarsvik, Häffners och vid Fläsian.

Där var det härligt och blir nog ljuvliga bad till sommaren. Så har jag handarbetat mycket. Gjort mammas kudde färdig till montering och syr en krage och en kråka till Lillan. Jag har blivit presenterad för en till utseendet trevlig man, Idas bror Magnus. Så det finns möjligheter!

Lördag den 25 April 1914. Ah, så trevligt det var.

Lördag den 25 April 1914. Ah, så trevligt det var.

Nu sitter jag i mitt rum härute på Kubikenborg. Jag reste från Göteborg på påskafton. Pappa, Naemi, Rut, Hjalmar, Eric, Karin och Adel följde mig till station. När jag kom till Norrköping möttes jag av Eva och Martin. Sen vi tagit “godnatt” av familjen, gick vi till filialen där vi skulle ligga. Eva bjöd på apelsiner, cigaretter och curaçuo och vi mojade oss och hade det härligt.

Men när vi senare skulle sova, var det ett otroligt skränande ovnifrån, som gjorde att jag höll på att ramla ur sängen av förskräckelse. Men jag blev dock lugnad då Eva förklarade att det var två människor som firade sitt bröllop däruppe, och genom denna härliga symfoniska dikt gåvo sina känslor luft. Vid 1-tiden gav sig det nygifta paret iväg, så vi fingo äntligen nattro.

På påskdagen lodade vi omkring i staden med omgivningar. Ute på Kneippen var det skönt. På annandagen var vi ute på förmiddagen, på middan på teatern, på eftermiddagen i kyrkan och på 2 “kondis” och på kvällen på Röda kvarn och “Kronan”.

På tredjedagen var vi på cirkus. Det var Adolfi och du må tro att vi blev föremål för en synnerligen smickrande uppmärksamhet från little Rickards sida. Hela tiden när han visslade (vilket han förresten gjorde överdådigt bra), stirrade han på mig. Och sedan då jag under närmaste nummer kom att kasta blicken utåt gången, vid vilken jag satt, står väl den galna ordningen där och småler mot mig.

Och kan du tänka dig, där stod han ända tills det var slut. Och bara betraktade min mer eller mindre ljuva fysionomi. Jag kände mig verkligen riktigt smickrad.

På torsdag lämnade jag Norrköping och for till Stockholm och där hade jag väldigt livat också. Hilding mötte vid station. Han följde mig hem till Petterssons och sen jag ätit middag där, voro vi ute på söder, åkte i Katarinahissen o.s.v.

På fredag var jag på förmiddagen med Hilding vid vaktparaden. På middagen var jag ute på ett sjukhus och besökte en liten bekant flicka. På eftermiddagen var jag med Fritz, Anna-Lisas släkting, ute och på Cirkus. Det var precis som om vi varit vänner i många år. Vi har ju blivit du i brev, och vi pratade och gick an värre. Han var mycket käck tycker jag. Men du milde sådana ögon! Alldeles matta med stora blå ringar under. Det såg riktigt hemskt ut. Han förklarade att det kom sig av allt nattvak. Baler, kortpartier, teater, etc etc. Och jag gav honom en riktig medalj förstås. Ja det var livat.

På lördag förmiddag var jag med Fritz på Skansen. På middagen var jag och hälsade på Karin Berg och på kvällen var jag med Hilding på Röda kvarn, en mycket stilig biografteater. Det ska visst vara skandinaviens största kinematograf. Där var mycket stiligt och musiken var charmant. Sådana där käcka, välbekanta låtar. Söndag förmiddag var jag med Hilding på vaktparaden igen och såg vaktombytet. Det var parad för fanan eller vad de nu heter. Ganska imponerande. Därifrån gingo vi direkt Oscar Teorins recettföreställning (filmdrottningen). Den var ganska pigg med sån där lättfattlig musik.
och sågo “Filmdrottningen”. Det var trevlig musik, särskilt “In der Nacht” och “Ljuva förtrollarinnor”. Under den sången medverkade inte mindre än 32 statister och flertalet hade verkligen mycket stiliga ben. Ja de´ va´ de´ de . Strax efter det jag kommit från teatern var jag med Bertils bror Volrat ute. Ah, så trevligt det var.

Först strövade vi arm i arm kring i stan, sen gick vi på Grand Hotel Royal. Där var ytterst elegant och stiligt. Härlig vinterträdgård med en springbrunn. Ljuvlig musik. Därifrån gingo vi vid 8-tiden och tog färjan till Djurgården. Och så gick vi långt utigenom och till slut slog vi oss ned på en bänk ner vid stranden och njöt i fulla drag av den härliga omgivningen. Där satt vi på en bänk nere vid stranden ungefär en timme och småflirtade och hade mycket trevligt . Ack ja!

Tyvärr måste vi snart gå, men jag kom inte hem förrän 2. På måndag reste jag till Alby och blev ytterst väl mottagen av tant Hulda och Herr Långström. Där var så hemtrevligt och gemytligt.

Jag reste inte förrän på fredag hit till Sundsvall. Fru Lindgren tog emot vid station. Måtte det bli trevligt här. Åh, jag längtar hem. Längtar så jag måste bita mina läppar hårt, hårt för att inte gråta ut av förtvivlan, som jag försöker stänga in längst in i hjärtat.

Lördag den 4 April 1914. Eric har bjudit mig på konserterna.

Lördag den 4 April 1914. Eric har bjudit mig på konserterna.

Nu har vi kommit in i min ”födelsedagsmånad”. Vi ha jobbat väldigt mamma och jag, för att få min “utstyrsel” färdig. Jag har fått en sommarklänning, en underkjol, 2 par byxor, 4 linnen, 1 underliv, en blus också en mycket stilig dräkt.

Ja, när man skall bort så här på lång tid, är det så mycket som fattas. På påskdagen skall jag resa! Först till Norrköping, sedan till Stockholm och så till Sundsvall. Ja, måtte det bli trevligt där. Idag har det varit den sista skolkonserten. Bara Beethoven. En bit var härlig. Eric har bjudit mig på konserterna.

Onsdag den 25 mars 1914. Nu har jag försonat mig med Eric.

Onsdag den 25 mars 1914. Nu har jag försonat mig med Eric.

I början på nästa månad reser jag till Sundsvall. Det är bestämt nu. Jag arbetar av alla krafter på min “utstyrsel”. Det skall bli både tråkigt och roligt att resa. Däruppe är det väl tyst och enformigt, tror jag, men det skall nog bli skönt att få vandra omkring i den härliga naturen, funderande och tänkande över ett och annat. Några vänner har jag ju precis inte, som det blir så svårt att skiljas från. Den ende, som jag egentligen haft nu på senaste tiden är Eric. Nu har jag försonat mig med honom. Rut och jag voro där igår. Herr Blomberg var hemma och han var som vanligt förtjust och gav mig två nothäften.

Oh, vad jag gärna skulle vilja ha en riktigt god vän, att tala med just nu. Det är en fråga, som jag har så svårt att komma på det klara med, och det är: “Vilken är min allra bästa vän, Greta eller Anna-Lisa”. Jag älskar Greta!! Nästan allt roligt jag haft som barn och backfish har hon varit med om. Tillsammans med henne har jag gjort mycket odygd och med henne har jag haft många allvarliga diskussioner. Och så sommaren 1912, då vi kommo så innerligt nära varandra. Hon är så trofast, god och ädel och så käck, glad och humoristisk, den älskade Greta. En riktig idealvän.

Anna-Lisa tycker jag ju också så hjärtligt mycket om. Hon är ju så snäll och rar och vänlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker alltid att hon aldrig kan bli så trofast, som Greta. Hon har jämt varit så, kommer jag till henne tar hon emot mig med öppna armar. Kommer jag inte så ja… Det är det jag inte kan ta ur mig att hon skulle inte bry sig så synnerligen mycket om, ifall jag inte kom. Hon är så likgiltig i det avseendet. Nu har jag t.ex. inte fått brev från henne på mycket länge. Fast hon väl har så ytterst god tid till att skriva. Åh, Anna-Lisa, om du bara kunde förstå och rätta dig efter det jag tänker, då bleve det mycket annorlunda.

Söndag den 15 mars 1914. Jag får fundera riktigt på saken.

Söndag den 15 mars 1914. Jag får fundera riktigt på saken.

Idag har Eleonore och Irma varit här. Vi hade riktigt trevligt. Igår var det skolkonsert. Förtjusande stilig. Där spelades bl.a. Schertzo och bröllopsmarsch av Mendelson samt en symfonisk dikt “Moldau”, som var härlig. Vad skall jag nu skriva? Kanske att jag är litet ond på Eric och svarat mycket kort och tvärt de gånger han ringt på. Jag skall gräla på honom nästa gång vi träffas. Eller att Gustavsson var häruppe ett slag idag och bjöd mig till en fest på lördag. Och så har Naemi och jag gått in i “Amatörerna” och jag övar för “Baltiska”.

Nu har jag satt in Kalle i min medaljong, som jag alltid bär på mig. Han är härlig. Hurrah! Idag har pappa fått ett brev från en disponent i Sundsvall, vari jag erbjuds att komma dit! Härligt! Till Norrland. Nu är det ju det hindret, jag kan inte resa genast, för denna här övningen för Baltiska spelen. Det skulle ju vara förfärligt roligt att vara med. Jag vet sannerligen inte hur jag skall göra, resa till Sundsvall genast, eller stanna över Baltiska och resa dit sedan. Jag får fundera riktigt på saken.

Söndag den 15 mars 1914. Jag får fundera riktigt på saken.

Torsdag den 12 mars 1914. Jag böjde mig ner och kysste hans ögon.

Usch, jag har inte ett dugg lust att skriva i dagboken nuförtiden. Allt är så trist och tråkigt. Nuförtiden gymnastiserar jag väldigt. Har gått in i “Amatörerna” som har övningar på måndag, tisdag och torsdag. Övar för “Baltiska” på onsdag och är med i maj på lördag. Det är det enda roliga jag har, att gymnastisera. Om jag bara kunde bli styv ändå! Så jag kommer med på “Baltiska”.

Idag på morgonen, då jag nyss vaknat, låg jag och tänkte på Värmland. Jag tyckte det var en tidig sommarmorgon. Långt uppe i Verners hage satt jag på en sten och på marken satt Kalle med sin ena armbåge stödd mot mitt knä. Vi sade inget, men då och då vände han på huvudet och såg länge, länge rakt in i mina ögon, så tog han av sig mössan, strök håret tillbaka vid tinningarna och lade sitt huvud i mitt knä. Och jag böjde mig ner och kysste hans ögon…

Daggen gnistrade som diamanter i solskenet. Björkarnas stammar lyste snövita mot granarnas mörka grönska. Överallt glittrade det av kristallklara daggdroppar. Solstrålarna dallrade genom björkarnas lövverk på den mossbeklädda marken och bildade det vackraste spetsmönster. Jag såg på mossan en liten blå viol. Den lyste så klarblå och ren, den lilla blomman och dess fina blad rörde sig sakta, då en vindfläkt smekande drog förbi. Det susade i björkarna och brusade i grenarna, som ett silverregn föllo daggdropparna ned över de två, som sutto så stilla och tysta, lyssnande till sommarens ljuva saga, som vinden berättade, då den sakta drog förbi.

Söndag den 15 mars 1914. Jag får fundera riktigt på saken.

Måndag den 2 mars 1914. Jag blev något till snopen.

Nu ha vi kommit in i en ny månad igen. Ja, tiden går fort, fast den är långsam. Igår var Rut och jag på “Nyan” och såg Revyn. Den var så där tämligen bra. När jag kom hem, voro alla de andra på fest. Och Rut var där också, och rätt som det är, uppenbarar sig Hilding, som jag trodde vara i Stockholm, och Erik Eriksson. Jag blev något till snopen.

Han gick nästan meddetsamma, men sen på kvällen voro de här igen och sen voro vi ute och spatserade och på “vita Bandet”. Idag knäppte han Rut och mig i profil och med utslaget hår.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

I lördags var det skolkonsert. Eric har bjudit mig på den, men i lördags kunde han inte gå med, utan jag fick bägge biljetterna, och så gick pappa med. Konserten var ganska bra. Inte överdådigt precis.

I lördags köpte jag ett väldigt snyggt handarbete, som jag skall sy till mamma. En mörkröd braskudde på yllejava med gula rosor och gröna blad. Jag vågar inte ha den här hemma, för då blev den ju snart upptäckt, utan jag har den hos Blombergs. Igår var jag där och sydde på den. Det är väldigt roligt.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Torsdag den 19 februari 1914. Fick 10 kronor av den lille snälle pappsen.

Idag har Eva rest till ”sin stad” igen. Elin, Hj., Naemi och jag följde henne till stationen. Pappa kom tidigt på morgonen och bl.a. talade han också om att jag kunde få resa till Sundsvall, kanske. Oh, vad det skulle vara roligt.

Så fick jag också 10 kronor av den lille snälle pappsen, och trots regnet har jag ränt omkring ute i staden och köpt en del småkrafs.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Måndag den 16 februari 1914. Jag satt och pratade med honom en hel dans.

På lördag förmiddag reste Greta. Eva och jag voro först och köpte blommor, Eva liljekonvaljer och violer, jag liljekonvaljer och nejlikor. Sedan var jag med däruppe och drack avskedskaffe, och sen bilade vi ner till båten. Greta hade en sådan massa blommor, rosor, liljekonvaljer, violer, nejlikor, syrener o.s.v. Evas och mina blommor fäste hon på sig. Det var en hel mängd nere och följde henne. Då båten lade ut höjde vi ett fyrfaldigt “hurra” och förresten skojade vi av alla krafter, för att hålla kuraget uppe.

Från båten följde jag med Rut och hörde på en historielektion och sen var jag med i gymnastiken. På kvällen hade jag väldigt roligt. Jag var på föreningen “G.K:s” fest. Det var först aftonunderhållning och sedan dans. Bl.a. läste “Pelle” upp “Elin i hagen” av Fröding. Bra. Till promenadpolonäsen och första boston var jag uppbjuden av Sandström. Erik var egentligen min kavaljer, men han kom inte förrän senare på kvällen. Jag dansade med Sandström, hans bror, Pelle N. Eric och “Taxén”. Dom dansade bra allihop. Vi hade fått ett bussigt bord vid barriären på läktarn och där blev jag presenterad för “Pelle”. Jag satt och pratade med honom en hel dans. Han var mycket stilig. På hemvägen råkade Eric och jag ut för en rolig individ som ville göra sällskap.

Igår söndag var jag inne hela dagen. Torsten A. var här uppe ett slag på eftermiddagen och han, Eva och jag levde som galningar. Först satt vi en timme och sjöng bondvisor: “Varför så blek om kinden” o.d. Och spelade gitarr. Sen lekte vi Cirkus. Ja, du milde, vad vi levde. Idag har jag varit med Eva i Slottsskogen på förmiddagen.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Fredag den 13 februari 1914. Sen har jag inga vänner kvar här.

Igår var det mammas födelsedag. Hon blev väckt med kaffe på morgonen och på eftermiddagen hade hon kafferep för moster (det har blivit förlikning) och fru Svensson. Greta och Eva voro med också. På kvällen hade vi tre, Eva, Greta och Josef en liten avskedsfest för Greta och Elin. Vi drack kaffe och sen dansade vi nästan hela tiden. Så tog vi två plåtar. På den ena hade jag Hjalmars “kub” och Naemis kappa, som går upp i halsen, så det såg ut precis som om jag hade riddräkt. Nästan alla de andra hade brevbäraremössor.

Ikväll skall jag gå till Elin och bada. Tänk, igår fick jag brev från Calle! Ett käckt brev. Idag fick jag brev från Fritz Sjöberg bevars. Ja, idag reser Rakel till England. Och i morgon Greta till Indien. Sen har jag inga vänner kvar här. Så tråkigt!! Usch!!! Vad skall jag ta mig till??

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Onsdag den 11 februari 1914. Vi experimenterade med trollglasen.

På måndag förmiddag ringde Sörvik och frågade om jag ville gå med på Cirkus. Det ville jag förstås, men det skulle ha varit mycket roligare om jag hade haft någon annan i sällskap. Jag vågar ju knappast säga någonting till honom. Som t.e.x. då fröken Orlando dansade balettsolo vad det skulle varit roligt att få säga: “sådana stiliga ben”.

Men du milde, hade jag sagt det till honom, hade han väl, ja, jag vet inte vad. Igår var Greta och Eva häruppe en stund på eftermiddagen, ja, Eva är här ju om nätterna också nu. Vi experimenterade med trollglasen och det var riktigt hemskt. Jag tror säkert på det. Jag frågade en hel del, och det gav bestämda tydliga svar. Sen var Elsa och jag nere i stan ett slag och då vi gick på “Östra” träffade vi Yngve Hildebrand. Elsa blev så förlägen.

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Måndag den 9 februari 1914. De hade precis tangodille.

Igår förmiddag, söndag, trodde jag så säkert att man skulle få sig en trevlig promenad i Slottsskogen och kika på allt folket, men därav vart intet. Det störtregnade och halvstormade. Usch!!!!

Eleonore ringde på mig och bad mig komma dit på eftermiddagen så jag gick, trots att vi själva fick främmande, Elin och Georg A. och Bertil. Hos Eleonore fick vi mycket mat och så dansade dom tango nästan hela tiden. De hade precis tangodille. Irma skulle lära mig och det gick ganska bra. Det var bara Sonja Hjärne och Irma utom mig.

Då jag kom hem halv 12 hade ju de främmande här gått. Men de hade visst fört ett väldigt liv som vanligt när Bertil är här. Han hade hanterat Eva, så hon var öm i hela kroppen idag. Hon har legat här de sista nätterna, för hos Johanssons ha de haft ett väldigt rumsterande för Gretas avskedskalas skull. Tänk, att ingen av oss skall gå, för att moster har varit så idiotisk. Greta säger, att hennes enda önskan är att kalaset vore över. Albert, som hon avskyr av alla krafter, kommer ju dit. Stackars barn!

Måndag den 23 februari 1914. Konserten var ganska bra.

Onsdag den 4 februari 1914. Jag måtte vara allvarligt förälskad i honom.

Åh, vad det är tomt och tråkigt här. Jag går precis som en maskin och uträttar mekaniskt alla sysslor under det att alla mina tankar gå upp till Värmland och till honom. Jag måtte vara allvarligt förälskad i honom, jag kan ju nästan aldrig tänka på något annat.

Häromdagen var jag med Eva i stan ett slag på eftermiddagen. Eric ringde och ville att jag skulle gå med honom, men jag hade redan lovat Eva. Jag har skrivit ett brev till Anna-Lisa, i vilket jag talat om Eric och alla hans tråkigheter, men jag vet inte om jag skall skicka det. Jag har ju lovat honom att inte nämna något till någon. Jag får bestämt fråga honom först.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Åh, vad det blåser! Riktig storm! Och tänk, vad här töar. Alla tak och åkrar åt söder ligga alldeles bara. Det forsar i dikena och landsvägen lyser igenom på flera ställen. Det är verkligen konstigt att en sådan massa snö har försvunnit på två dagar. Nu är det 6 grader varmt ute.

I morn bär det iväg. Jag har packat nu och så var jag ute med “sparken” ett tag men det var så vått, att jag måste ge mig hem igen. Igår var jag hos lärarinnan på kalas. Dagmar var där också. Senare på kvällen var jag med Kalle och åkte “spark”. Det gick väldigt i vagnsbacken. Jag var riktigt rädd. Och trots att det var hemskt väder och regnade ganska duktigt hade vi riktigt trevligt som vanligt.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Torsdag den 22 januari 1914. Jag förstår mig inte själv.

På tisdag reser jag senast. Är tvungen att slita mig härifrån. Det skall bli hemskt att ej få se honom, kanske aldrig mer!! Det känns så besynnerligt att tänka sig det.

Jag skall gå ut med honom ikväll igen. Tänk att jag nu varit här en hel månad! Ofattligt. Ingenting har jag gjort. bara spelat, ätit och läst. Och så skrivit brev förstås. Och jag har stannat här bara för hans skull. Endast för hans skull. Jag förstår mig inte själv.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Tisdag den 20 januari 1914. Ute med Kalle och spatserat.

Kallt. Usch!! Ja, i söndags och igår kväll har jag varit med Kalle ute och spatserat. Mycket trevligt!!! Idag skrev jag för skoj skull ett brev till honom. Det skall bli intressant att höra vad han tycker om det. Det var bara “pippi”.

Idag har jag fått brev från Naemi med fem kronor från den lille snälla pappsen. Guldfemma till och med!

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Fredag den 16 januari 1914. Igår kväll var jag ute med Kalle igen.

Fortfarande enastående väder. Sol och snö, lagom kallt. På morgnarna, då jag går upp för att sköta om elden brukar jag titta på himlen i öster och den är alltid så praktfull. Ibland står det som en gyllne flammande vägg över skogen och ovanför mörkblå moln. Ibland är det strimmor i skärt, violett och guld, som stråla och skimra. Det är så vackert, jag kan inte med ord beskriva hur härligt det är.

Igår kväll var jag ute med Kalle igen. Vi voro nästan ute i Fröbol, och då vi gingo hem, kom månen upp, röd och stor. Stjärnorna gnistrade och blänkte. Plötsligt föll en av dem, sakta ända från zenit mot månen. Jag önskade vad? – ja – säg det!!!

Idag har jag varit med Janne och kört med Lilleputt. Jag fick köra nästan hela tiden och det gick så bra. Hon går så snällt, den lilla raringen. Tänk, igår var jag verkligen på Hungaria. För alla de gånger man önskat sig dit. Men du milde ett sånt liv. Överfullt av fulla busar. Att tänka att dansa var nästan omöjligt. En liten, liten fläck mitt på golvet var bar och där trängdes omkring 100 dansande. Usch! Fröken Helga Stenberg och jag höllo ihop hela tiden. Jag dansade ett par danser med Arvid i början, men sen blev det inget mer. Rätt som det var, började dom slåss och Helga och jag togo våt tillflykt upp på musikestraden. Han, som spelade, skötte sin sak charmant. Han spelade utmärkt “Rainbow”, ”Putte”, “Sur L’onde”, o.s.v. Vid halv 2-tiden gick Dagmar i Rönninga och jag hem.

Idag träffade jag Kalle på isen. Han skjutsade mig på “sparken” en stund. Klockan halv 3 skulle vi åter till Hungaria för att få höra en ordentlig konsert. Arvid, Herbert, Kalle och jag knogade i väg. När vi kom dit var konserten inställd!! Tablå! Vi knogade tillbaka, och då vi kom till Kolsjön, skulle vi ta en genväg över. Snart blev det så vattnigt att min ena galosch fastnade, så att jag inte kunde få upp den igen. I ilskan sparkade jag den andra så långt den kunde komma, så nu har jag inga galoscher!

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Torsdag den 15 januari 1914. Är det Kalle som håller mig kvar?

Ett bedårande väder! Enastående! Strax efter middagen begav jag mig iväg uppåt skogen med “sparken”. Långt in i skogen var jag och det var så härligt, den solskimrande snön, de djupgröna granarna och den strålande vinterhimlen som i öster skiftade svagt blekskär. Jag måste ha ett litet minne, lade mig på knä i snön och grävde fram ett par klargröna lingonkvistar. Och nu stå de bredvid mig så friska och gröna, talande ett tyst, men ack så vältaligt språk om skogens stora, vita renhet.

De tälja om dunmjukt fallande snö, som så vackert och varsamt bredde sitt blänvita täcke över dem. “Nu få vi sova”, tänkte de. “inte på länge få vi nu se solen”, ty snön föll allt tätare och allt svagare blev den bleka vintersolens ljus. Till slut sågo de det ej mer, det blev tyst och mörkt omkring dem och de beredde sig att slumra in i den långa, långa vintersömnen! “Men så kom en ung flicka, som längtade att få se en liten grön kvist i all den vite tystnaden, och hon tog så varsamt bort snön och så bröt hon av oss och fäste oss i sin kappa. Och hon såg så lyckligt och kärleksfullt på oss, stackars lingonkvistar”. Så talade de små, som kommit som en fläkt av sommaren, då allt är ljust, grönt och solstrålande. Och jag lyssnar och ser på små klargröna lingonkvistar, som berätta skogens stilla, vita vintersaga.

Jag förstår inte hur jag kan gå här dag ut och dag in i enformigheten. Är det Kalle som håller mig kvar?? Är det? Ja jag tror det. Fastän jag blott sällan ser och talar med honom, är det han. Fastän vi aldrig ha talat ett ord om sådant som kärlek, vet jag att han betyder mycket för mig. Varför? Är det hans underbara ögons blick, som håller min själ fången?

Jag undrar om det någonsin ska gå så långt, att vi två kommer att tala om kärlek! Jag tror inte det! Nej – det får inte gå så – ack, att jag kunde resa nu strax. Men – jag kan inte – kan inte. Åh Kalle, om du visste! Igår var jag ute med honom. Bara att gå vid hans sida, att se hans härliga profil och höra honom tala är härligt.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Onsdag den 14 januari 1914. Vi gick “skråbuker”.

Aj, aj, vad jag var illa ute i går. Jag hade varit ute på boden med två brev och då jag kom tillbaka hade jag förfrusit två tår. De voro alldeles kritvita och okänsliga. När jag hade gnuggat med snö en lång stund kvicknade de äntligen till. Det var riktigt hemskt.

På kvällen igår hade Gerda och jag klätt ut oss och gick “skråbuker”. Vi hade väldans skoj. Först var vi inne på boden och Kalle tittade så, han undrade nog va vi va för ena. Tror inte att han kände igen oss. Sen voro vi på Nytomta, där vi skojade väldeligen och undfägnades med kaffe. Och därefter va vi i Nystuga och på bägge ”Bergen”. Överallt skrattade de väldigt åt oss. Vi måste ha sett ljuvliga ut, jag i “flikerock” renskinnsstövlar och kolossala vantar samt lång pipa, Gerda i en urgammal blus och kjol och dito hatt. Ja, de va humor.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Måndag den 12 januari 1914. Igår var jag ute med honom en hel timme.

Framför brasans fantastiskt fladdrande sken. Igår var jag ute med honom en hel timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Vi gingo till Jössefors och på hemvägen hade han sin hand i min ficka, för att jag skulle värma den. Så hade han ett par fingervantar, som vi lekte med som två små odygdiga barnungar. Det var så trevligt.

På kvällen gick Arvid fram och tillbaka utanför, han trodde väl, att jag skulle komma ut till honom. Men det gav jag allt sjutton i. Jag satt i mörkret i fönstret och hade roligt åt hans fåfänga promenad. Han är så arg på Kalle, säger Gerda.

Idag har jag legat nästan hela dan. Si, jag har ju haft så ont i frostknölarna. Men nu har jag varit uppe ett tag på eftermiddagen och Ingergård var här en liten stund. Usch, nu är det 25 grader kallt. Jag har inte varit med näsan utanför dörren på hela dagen.
Tänk, nu är den gamla kära Flora död. Janne var i stan med henne idag. Ja, hon har sannerligen tjänat länge och troget. Det kom så väldigt olägligt. Janne skulle nämligen ut på långskjuts på en 10 -l4 dar. Men därav blev intet nu. Och Gerda och jag som hade gjort upp att vi skulle få så väldigt roligt, mens han var borta. “Jo, jag tackar jag. Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken”.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Lördag den 10 januari 1914. Calle behöll jag för mig själv.

Hemskt kallt!! Uhh!! Ja, jag läser, äter och spelar, och emellanåt sitter jag uppkrupen i spisen och huttrar. Nu har jag suttit framför brasan i en och en halv timme, men jag fryser ändå. Huhu!

I eftermiddag fick jag helt oväntat se en mycket omtalad person, rektor Dahlgren från Arvika. Han verkade att vara en ytterst sympatisk herre. Nu skulle Greta varit här, då hade hon väl blivit överförtjust. Hon, som beundrar honom så kolossalt.

När jag var i Åmot hos Perssons och satt och tittade på Verners fotografi, fick jag plötligt se ett bekant kort, Calle och – Klas. Jag “strök” kortet förstås, Klas klippte jag bort och skickade till Greta. Tänk, vad arg hon skulle bli! och Calle behöll jag för mig själv för att ha något att uppfriska mig med. Just nu sitter jag och tittar på och beundrar honom. Och ändå är han inte så vacker på kortet som i verkligheten. För han är rent av gudaskön. Sådana ögonbrynsbågar. En sådan profil. Den är som en romersk guds.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Fredag den 9 januari 1914. Det var ett väldigt kolorum.

Idag reste Hjalmar och Naemi på morgonen, så nu är jag ensam kvar. Vad skall jag nu hitta på att göra? Vädret är härligt, solsken, men så mycket snö, att man omöjligt kan åka spark. Det snöade hela dagen igår. På “annandag trett” voro vi alla på Nytomta. Där var, som på alla andra kalas, mycket mat och prat.

Igår förmiddag voro vi hos Nyléns och fick kaffe med mycket gott dopp. På eftermiddagen voro Nils Karlssons och Nylén här. Det var ett väldigt kolorum. Vi spelade så till slut dansade självaste Nils och Anna. De gingo tidigt, vid 6-tiden. Sen voro Naemi och jag ute på en lång promenad med Calle. Vi voro för att hämta Albin, men han låg och sov! Nu skall jag sätta mig och laga strumpor.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Tisdag den 6 januari 1914. Ivar i Byn var full och bedrövlig.

Trettondagen. Du milde värld ett sånt spektakel vi voro med om i lördags. Vi åkte “spark” vid ”Klamma”. Så skulle det bli bal på logen så det stod fullt med folk utanför. Herbert R. styrde för Naemi och mig. Det gick mycket bra och vi hade väldigt roligt.
Då kom plötsligt Ivar i Byn, full och bedrövlig. Han började bråka förstås och bl.a. sparkade han till Gerda på benet. Till slut vräkte han sig över vår “spark” men då blev Herbert ilsk och det var nära att bli slagsmål. Ja det blev ett hiskeligt kolorum men vi gick och kunde inte åka mer för den där uslingens skull.

På söndag var det basar i Skattebol. Trots vägens längd och att Enwall kom hit, gick jag och Naemi i sällskap med Arvid och Albin dit. Dom bjöd på allt möjligt, men det var egentligen inget roligt, för vi måste gå, då ringlekarna började. Sen på kvällen kom Sulviksflickorna hit. Det blev spel och dans och då kommo Al. och Ar. in. Men även ett par flickor kommo in och satte sig till, och då blev Janne så ilsk, att han rent av körde ut hela högen. Oh, vad vi va arga. Och de andra sen! Oj,oj.

Och igår gick vi strax efter middagen och körde “spark” till Nils i Byn. Där blevo vi undfägnade värre. Men vi gick snart därifrån, ty vi skulle resa till Åmot på bal. Axel skjutsades oss till stationen. När vi kom till Åmot gick vi först till Perssons och fick kaffe. Sen hade vi sällskap med Helga och Verner till “Folkets hus”, där balen var. Där var hiskligt mycket folk, men man kände ju inte en enda själ, så det var inget vidare skoj. Efter musikens (hornmusik) slut, spelade Naemi och jag piano, så att de få kvarvarande som stannat för att invänta 7-tåget till Arvika, applåderade av alla krafter. Vi tänkte också att invänta sjutåget, men vi ändrade oss, och gick den 16 kilometer långa vägen i halka och snö. Klockan 20 i 4 gick vi och voro hemma 7. Åh, så trötta vi va! Och idag ha vi legat till klockan 2 och sen varit på Söndagsskolfest och nu fundera vi på att gå ut och åka ”spark”.

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Fredag den 2 januari 1914. Jag undrar om det blir något roligt i kväll?

På “Annandanyår” gick Hj., Naemi och jag vid halv ett till Hungalsvik för att hälsa på Enwall. Det var en härlig promenad. Snön skimrade och gnistrade i solljuset, och i träden susade och brusade det.

Jag tycker, att vägen var inte alls lång. Det gick i ett “nafs”. För att komma till Enwalls villa, “Villervalla”, fick vi gå en lång skogsstig. Äntligen voro vi då framme. Den utsikt, som mötte mig från Enwalls täcka villa, var rent av enastående vacker. I väster kunde man se Norges berg och nedanför utbredde sig Nysockensjön. Rakt nedanför villan ligger Hedenskogs “Raijkula”.

Inne i villan var det mycket trevligt. Stor öppen spis, mjuka vilstolar och soffor, förtjusande gardiner och en väldig bokhylla. Så hade Enwall ett bussigt dragspel, efter vars ljuva toner vi togo oss en massa “svängar”. Vi stannade där ända till halv 12 på natten, då vi fingo åka hem med Axel, som skjutsat till Ottebol. Idag fick Naemi och jag ensamma köra ut med Flora och kappsläden. Åh, vad det var härligt. Så ha vi också varit på en visit på Nytomta, men flickorna skulle bort, så vi gingo snart hem. Jag undrar om det blir något roligt i kväll!

Måndag den 26 januari 1914. Riktigt trevligt som vanligt.

Torsdag den 1 januari 1914. Pojkarna va hemskt käcka.

Nu ha vi lämnat det gamla 1913 och gett oss in på det okända 1914. Igår kväll hade vi riktigt roligt. Naemi och jag voro ute på en lång promenad med Calle och Albin. 20 minuter i 12 togo vi adjö härutanför. Pojkarna va hemskt käcka. Albin och Naemi gingo före och Calle och jag kommo efter och skojade väldeligen.

När vi kommo in var Carl i Sulvik och Kalle Kull här. Och nu blev det ett väldeligt dansande och spelande. Vi ha inte lagt oss före tolv mer än en enda gång, sen vi kommo hit. Det blir 1, 2 eller 3 innan vi kommer i säng. Men så ligger vi till 11 och 12 nästan var dag. Kaffe och post på sängen. På Nyårsdagen voro Naemi och jag med Calle och Albin på en lång förmiddagspromenad. På somliga ställen tog vi oss ett snöbollskrig och bombarderade varandra väldeligen. Det var en förtjusande promenad.

På kvällen hade vi så säkert ämnat gå på “Hungaria”, men så blev vi tvungna att fara på “Lill-Rösa” till Emil i stället. Då vi vid 12-tiden körde därifrån voro både Axel och Hjalmar bra i gasen. Så fort vi kom till uthusen vid “Rösa” gick något på selen sönder. Det tog en ordentlig tid, innan skadan var reparerad. Äntligen bar det iväg. Du milde värd, vad det gick! Hjärtat satt någonstans uppe i halsgropen på mig. Och rätt som det var, brast selen igen och en lika lång tid åtgick till lagning. Detta upprepades flera gånger. Och så – välte vi. Det var dock inget farligt.

När vi kom till Rådane, orkade Naemi och Hjalmar få Axel att gå in på att köra till Hungaria, om där kanske ännu inte var slut. Det bar iväg utför den slingriga Rådanegatan. Men när vi kom till logehuset i Skattebol, mötte vi några, som upplyste oss om att det var slut på Hungaria. Då vände vi och körde hem.