Ett långt uppehåll i min dagbok! Nu äro vi förstås inne i stan. Har varit här i tre veckor. Ungarna har börjat skolan och Lillan har lyckligt kommit in i andra förberedande. Vi ha haft en förtjusande vacker eftersommar. Sol nästan var dag, vilket har kommit mig att längta rysligt efter de härliga baden ute på Hälsö. Nästan var kväll har jag varit i Slottsskogen. Runt dammen och på “Vita Bandet”. Än med Rut, än med Hilding eller Anna-Lisa. Ett par gånger med Nils. Vi ha börjat gå med varann nu igen “som vänner”.

I lördags var jag med Volrat. Och den promenaden får jag väl kalla särskilt betydelsefull. Hör! Vi gingo först ordentligt runt dammen, så drogo vi oss bortåt ”Stora rundan”. Arm i arm där förstås. Hur det nu var förirrade vi oss ända till “tallskogen” där vi satte oss på “min” bänk. Och där satt vi och svärmade och småkelades.

Stjärnorna blänkte fram genom björkarnas kronor, det susade så hemlighetsfullt i trädens lövverk och prasslade och rasslade i buskar och torra blad, ack, höstens första torra blad. Det var så vackert och stämningsfullt, och vi voro unga och svärmiska och så… kysste han mig, två gånger å rad, och så sutto vi alldeles tysta och om en liten stund möttes våra läppar igen. Och det susade i björkarna och brusade i granarna och stjärnorna blänkte och gnistrade i lövverket över två unga svärmare, som tyckte allt var så härligt och stämningsfullt i den dunkelblå eftersommarkvällen.