Så här var det …

Fredagen den 27 december 1912. Vi rökte damcigaretter till kaffet.

Fredagen den 27 december 1912. Vi rökte damcigaretter till kaffet.

Vi hade det riktigt trevligt på julafton. Jag fick ganska många julklappar. I julottan var ingen av oss. Orkade inte. Gick ej och lade oss förrän halv ett på julafton. På eftermiddagen voro vi i aftonsången och åto inte middag förrän klockan 7. Igår, annandagen var jag först på middag hos Tora. Irma och Eleonora voro där också. Det var rätt trevligt. Vi rökte damcigaretter till kaffet. Jag gick ganska tidigt ty jag skulle på supé hos Johanssons. De andra voro där förut. Mycket bra supé. På kvällen var jag sjuk av all mat. Så litet jag nu har kvar av min bok. Men så är det ju snart slut på detta året. Får se, om något särskilt händer dessa sista dagarna.

Fredagen den 27 december 1912. Vi rökte damcigaretter till kaffet.

Måndag den 23 december 1912. Jag begriper inte att jag inte är kär i honom.

I fredags reste Bertil till Leksand, den lyckliga osten. Idag fick jag brev från honom. Han har även skickat upp de mest förtjusande liljekonvaljer i en näverkruka. Han är allt bra rar ändå. Och så stilig! Jag begriper inte att jag inte är kär i honom. För det är jag inte. Fast det tror dom förstås här hemma.

Igår, söndag, var jag hos Anna-Lisa på födelsedagskalas. Hade för första gången min nya blå klänning. Där var Alban B., Ingeborg, Ture A. och jag. Det var mycket roligt. Vi dansade nästan hela tiden. I förrgår kom Greta hem från Arvika. Jag har inte träffat henne än. Idag har mamma och jag bakat nästan hela dagen. Mamma saffrans- och rågbröd, jag småbröd. Micke gott. Ja, ja. Ja, i mor´n är det julafton. Erik kommer hit. Han skall inte resa förrän juldagen.

Fredagen den 27 december 1912. Vi rökte damcigaretter till kaffet.

Måndag den 16 december 1912. “Behöver du inte bry dig om”.

Tänk, endast en vecka kvar till julafton! Jag undrar hur julen skall bli i år. Egentligen har jag en hel massa att skriva om men vet inte var jag skall börja. I söndags var Bertil här, blev allmänt omtyckt, tyckte om alla. väldigt trevligt. I måndags åtta dar var Naemi och jag hos Ljungströms på supé med dans. Det var Folkes födelsedag och mycket trevligt. Vi kommo inte upp förrän halv två.

I söndags hade vi julfest i skolköket. Mycket roligt. Vi hade gröt, fisk och julklappar. Jag fick en korkskruv, (för att det skulle bli symmetri). Alla fick väldigt bra julklappar. Så dansade vi 2 timmars tid. Gick inte förrän klockan 12. Tora och jag togo bil hem. När jag stod utanför här och betalade, kom Gösta. han såg mycket förvånad ut och frågade var jag hade varit. “Behöver du inte bry dig om”, sade jag för att retas med honom. Hela november och december har det regnat oavbrutet och stormat “hiskligt” ibland. Men idag är det vackert väder. Hoppas det håller i sig.

Lördag den 30 November 1912. Ikväll har jag varit ute med Bertil.

Lördag den 30 November 1912. Ikväll har jag varit ute med Bertil.

12 dagar! Inte längre ändå. Ikväll har jag varit ute med Bertil. Han var väldigt rar. När vi stodo i porten och togo “adjö” kom pappa. Jag presenterade. Pappa bad honom vara välkommen upp! Pils. Tänk nu har Ljungströms fått ett stort arv, så nu har de riktigt “snobbat upp sig” “lekamligen”, ej det minsta “andligen”. Jag var där igår kväll på té. Gösta frågade när vi skulle gifta oss. Idiotiskt. Ich will nicht mehr schreiben. Good night!

Lördag den 30 November 1912. Ikväll har jag varit ute med Bertil.

Måndag den 18 november 1912. Ack, den härliga sommaren 1912!

Jag kan inte begripa vart tiden tar vägen. Den försvinner ju som en blixt. Jag tycker att det var som igår då vi reste från Värmland. Och då är det snart 3 månader sedan. Ack, den härliga sommaren 1912! Men vartill tjänar väl sommarutgjutelser mitt i detta gråa Novemberslask. Tyvärr till intet!

I förra veckan var A.L. och jag och såg “Prinsen av Burgund”. Den var söt. Särskilt andra akten var förtjusande. Men jag gjorde den nedslående upptäckten att löjtnant Lindström hade uppstoppade ben! Han sjönk betydligt i mina ögon. Idag har jag fått ett långt bussigt brev från Greta. Hon trivs utmärkt där uppe. Jag brevväxlar nuförtiden med Greta, Gunnar I. och Eva. De två förstnämnda är det roligt att skriva till och få brev från. Kan ej påstå det om den sista. Nä, adjö. Får se hur länge boken får ligga innan jag nästa gång öppnar den.

Lördag den 30 November 1912. Ikväll har jag varit ute med Bertil.

Lördag den 9 november 1912. Vi stod och pratade en lång stund.

Nu måste jag allt skriva i “dag” boken igen. Vi har börjat i skolan nu igen. Att läsa, menar jag. Det är både roligt (själva skolan) och gräsligt (läxorna). Den 28 oktober var det mosters födelsedag och jag var också bjuden. Det var 50-årsdag. Väldigt fint. Greta hade sin ljusblå, jag min vita klänning. Inget roligt just.

I lördags voro Irma, Tora och jag på “Nya” och sågo “Regementets dotter” (Cavalleria rusticana). Det var härligt. Debutanten (en löjtnant Lindström) var förtjusande, men sjöng inget vidare bra. Mycket svag röst. På Gustav Adolfsdagen hade jag ganska skoj på eftermiddagen. Hela dagen hade vi lov. Först gick Josef och jag till stan. Där träffade vi Naemi och Erik. Om en stund mötte jag Bertil och vi stod och pratade en lång stund. Under tiden gick de andra. Bertil hade sällskap, så jag ville inte gå med honom, utan sade adjö och gick för att söka upp de andra. Men en sådan trängsel. Jag gick en lång stund alldeles ensam, så träffade jag Tora och Helga och följde med dem en stund, tills jag äntligen fick tag i de andra. Vi fingo om en stund tag i pappa och han gick med oss och promenerade i folkströmmen på Östra. Sen träffade han Dahléns och gick med dem på Valand. Josef hade gått hem så nu var det N. E. och jag, som skulle leta reda på ett tomt bord på ett kondis. Men det var stängt!

Då gingo vi till automaten och åto bakelser och sen gingo vi hem. Tänk, nu har Greta rest till folkhögskolan i Arvika. Den osten! Lille Kalle “Plutt” har fått scharlakansfeber, stackars liten och är på “Epidemiska”. Anna-Lisa är i “karantän”.

Måndag den 21 oktober 1912. Jag smet upp med väldig fart.

Måndag den 21 oktober 1912. Jag smet upp med väldig fart.

Tänk, till torsdag skola vi sluta i skolköket, så börjar läxknoget. Hu!!!!! Igår hade A.L. och jag ganska skoj. Jag var hos henne och när hon skulle följa mig, fingo vi sällskap med “Andrén”. han bjöd på choklad på “Vita Bandet”. Vi kommo inte hem förrän halv 11 och när vi stog i porten och tog adjö, kom pappa, och jag smet upp med väldig fart. Blev ej upptäckt. God natt!

Måndag den 21 oktober 1912. Jag smet upp med väldig fart.

Lördag den 19 oktober 1912. Usch, jag orkar inte skriva mer.

I somras skrev jag var dag i min bok, nu skriver jag var fjortonde. Skillnad! I lördags voro Anna-Lisa och jag på teatern och såg “Duvals skilsmässa” från första radens fond. Väldigt bra. På söndags eftermiddag var jag uppe hos Blombergs. De skulle gå på Cirkus på kvällen och frågade om jag inte ville gå med. Naturligtvis.

Det var “American cirkus”. Väldigt “bussig”. Särskilt “bena” och Jack Joyce. På onsdag (igår) hade vi stort kafferep i skolköket för lärarinnorna. 22 sorter. Jag var sjuk. Idag har vi haft provmiddag. Den avlöpte charmant. Usch, jag orkar inte skriva mer.

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

En flicka sitter vid fönstret i sitt rum och läser. En liten gosse kommer in och efter åtskilligt bråk har hon hört honom hans läxor. Och så läser hon igen. Den ena halvtimmen går efter den andra, tills klockan blir 6. Då går hon och dricker kaffe. Och sen in till boken igen. Se där! Min sysselsättning under de senaste dagarna. Gräsligt men vad skall jag göra?

Så fort jag kommer från skolköket, blir jag alldeles försoffad. Och ibland orkar jag tänka tillbaka på sommaren och då sluter jag ögonen och ser allt det härliga där, och inbillar mig, att när jag öppnar ögonen igen, så ligger en grönskande nejd framför mig i sommarsolsken. Men, hur besviken blir jag ej. Bara den dystra grå gatan, de dystra grå husen och den dystra grå himlen. Oh, hur jag hatar den anblicken! – Jag sluter ögonen igen och försjunker i drömmerier. Det är härligast.

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Torsdag den 19 september 1912. Det händer ju aldrig något ordentligt.

Nu blir dagboken snart veckobok. Men vad skall jag skriva. Det händer ju aldrig något ordentligt. Jag går ut med A.L. eller Eric och promenerar ibland. De sista dagarna har det varit så kallt, så jag har haft ulstern. I eftermiddags har jag skrivit färdigt en uppsats om “några minnen från vår skolresa”. Inte är den något att skryta av inte, men jag kan faktiskt inte få ihop något bättre. Usch!!

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Lördag den 15 september 1912. G dansade utmärkt, men så han höll! Fi donc!

Så försumlig jag blivit med dagboken! I somras, som jag skrev varenda dag! Ja, det var då det!! Här händer ju ingenting mer än knoget i skolköket och någon promenad i slottsskogen om kvällarna. Jo, vänta! På kvällen kom fru D. och Ade hit, men när de varit här en liten stund, hörde vi Franklin spela dragspel nere hos Lj. och jag gick ner stack in huvet genom tamburdörren, bad att få den stiliga ”Officersvalsen” och smet genast upp för trappan igen. Men Folke kom med och faktiskt drog in både mej och Naemi som stod uppe i trappan.

Därinne blevo vi presenterade för en väldigt stilig, som hette Gurmond. och Franklin spelade och vi dansade. G dansade utmärkt, men så han höll! Fi donc! När vi äntligen kom upp hade fru D. och Ade gått. Ja, jag kunde verkligen inte hjälpat! På torsdag var Anna-L. och jag ute och sen gick jag med henne upp. Och vi levde rullan.

Igår var A.L. här och drack kaffe. Jag välte ut hela koppen i knät. trevligt! Idag kom jag inte från skolköket förrän klockan 5. Jag var gräsligt trött. Iamej. Nu sitter jag och skriver till Greta J. Klockan 7. Greta N. skulle ha ringt men det har hon inte gjort.

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Tisdagen den 10 september 1912. Du store värld vad man får knoga i skolköket.

Ah, vad jag var trött idag, när jag kom från skolan! Alldeles förbi. Du store värld vad man får knoga i skolköket. Men väldigt roligt ha vi ju ibland. Elsa Norberg och jag skojar nästan alltid. Förra veckan “köksade” vi. Denna veckan “husera” vi. Och det göra vi då ordentligt. På söndag kväll var Naemi och jag först med Hj. hemma, sedan promenerade vi i Vasaallén och senare i Slottsskogen med Ade. Vi grälade nästan hela tiden. På skoj, naturligtvis.

Igår eftermiddag var jag hos Anna-L. Jag åt kväll där och var sedan med henne och Bertil K:sson och promenerade. Men det är inget vidare roligt att vara så där “tredje man”. Häromdagen fick jag kort från Kalle. Och med det kortet väcktes alla härliga minnen från Sulvik till liv. Ah, vad jag längtar!! Den, som vore där ändå!!

Nu skall jag skriva en uppsats om “Några minnen från vår skolresa”. Ja, nog har jag minnen alltid, men om det går så lätt att skriva om dem, det blir en annan sak. Usch, ett sådant väder det är och har varit de sista dagarna! Regnet slår mot fönsterrutan, himlen är övermulen och gatorna våta och slaskiga med paraplybeväpnade fotgängare. Oh, så tråkigt det är!!

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Söndag den 8 september 1912. Jag har ingen lust att skriva i dagboken.

Jag begriper inte att sen jag kom hit till stan, har jag ingen lust att skriva i dagboken. Men jag gör det ändå, ty det är ju så roligt att ha. På fredag kväll voro Anna-Lisa, Märta, K-sson, Eric, en som hette Andrén och jag vid “Vita Bandet” Klockan halv 10 och drucko kaffe. Det var ganska livat. Som väl var, var mamma inte hemkommen, när jag kom klockan 10.

Onsdag den 2 oktober 1912. Oh, hur jag hatar den anblicken!

Tisdag den 3 september 1912. Idag träffade jag Bertil, när jag gick från skolan. Han var förtjusande.

Bevars väl vad tiden kör iväg! Vart taga alla dagar vägen? Redan i september! och jag tycker att det var som igår, när vi hade slutat skolan och skulle ut på skolresan. Hå hå, ja ja. På söndag eftermiddag var jag hos kyrkoherden. Det var så där tämligen roligt. Sedan promenerade Tora och jag i Slottsskogen och hörde på musiken. På förmiddagen var jag hos Anna-Lisa. På kvällen var jag ute med Gösta. Först skulle vi gå till “Cosmos”, men när vi kommit till teatern ändrade vi oss och skulle gå till “Nyan” och se “Väckaruret”. När vi kom dit spelade där “John Hall” och det hade börjat klockan 8. Klockan var nio. Då ville jag gå hem, men det fick jag inte, utan vi tog spårvagn till “Cosmos”. Nästa föreställning börjar klockan 10 hette det där. Då gick vi till “Kronan” och där vi fingo de sista platserna. Kommo hem klockan tio.

På måndag var jag förfärligt trött, när jag kom hem från skolan. På eftermiddagen voro Elsa och jag och promenerade i slottsskogen och sedan i Vasa allén. Idag träffade jag Bertil, när jag gick från skolan. Han var förtjusande, följde mig ända hem. Ikväll ha Naemi och jag promenerat i slottsskogen och hört på musiken. Där var härligt och stjärnklart, jag såg en alldeles röd stjärna. Men jag tänkte med vemod på Sulvik – ack, vad jag längtar dit.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

På torsdag kväll voro Naemi och jag och följde Georg till ”Statens”. Sen följde jag med Naemi upp till Dahléns ett litet tag, där hälsade jag på Ade. Han har visst krånglat sig in på Chalmers. På fredag började vi skolan. ”Stora franskan” skall börja i skolköket meddetsamma. Gräsliga kamrater!

På eftermiddagen var jag uppe hos Anna-L och sen voro hon, Märta J., Eric, en herr Carlsson och jag i slottsskogen litet. Idag har det varit första dagen i skolköket. Jag var köksa. Lagade till biff av Hälleflundra till middag. Väldigt maffig.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Torsdag den 29 augusti 1912. Jag längtar förfärligt.

Hemma i stan igen. Det är rysligt tråkigt. Jag längtar förfärligt. Fru Dahlén och Naemi mötte oss vid stationen. På natten låg jag på en bädd av en madrass och två filtar och sov gräsligt illa. Sängkläderna ha inte kommit än.

Här i stan är allt sig likt, utom att Georg är här. Han har sökt till seminariet, men kom inte in. Det var för många sökanden, fyrtio platser och etthundrasjuttio (170) sökande. Han skall resa hem med 10.10-tåget ikväll. Han och jag och Harry voro i Slottsskogen och promenerade på förmiddagen.

Oh, oh, imorgon börjar knoget igen. Skolan. Usch, bevare mig väl så hemskt. Vara “bunden” halva dagarna, och sedan gå och vela inne mellan de trånga husväggarna. Vad jag längtar efter Sulvik. När längtan blir alltför stark får jag väl gå till Slottsskogen. Nu regnar det ytterligt uppmuntrande. Vad i all världen ska man ta sig till??? Spelat piano har jag gjort halva dagen, så nu är jag trött på det. Läsa vill jag inte. Och så har jag en ryslig snuva, som jag skaffade mig på tåget, då jag stod ute på plattformen. Uschuschusch.

Tisdag den 27 augusti 1912. Vid Kils station.Tre timmars väntan!

Tisdag den 27 augusti 1912. Vid Kils station.Tre timmars väntan!

Vid Kils station.Tre timmars väntan! I förmiddags gåvo vi oss iväg med 11.59 tåget. Jag åkte till stationen på bagagevagnen. Igår kväll voro Rut och jag ute och togo adjö av Carl och Arvid. Greta var så förkyld, att hon gick och lade sig klockan halv sju. Albin och Yngve reste förbi två gånger men kommo inte in i bersån, där vi sutto.

När vi kommo till Arvika, var fru Almqvist och Elsa där och tvingade Greta att gå av tåget och stanna hos dem ett par dar. Så hennes Göteborgsresa fick ett hastigt slut. Nu sitter jag i en berså i Kils järnvägspark. Det regnar och jag har så bekvämt stuckit ner paraplyskaftet mellan ett par spjälor i bordet och sitter och skriver med en penna formad med naglarna. Vi ha nyss allesamman varit och druckit kaffe med en massa dopp, så jag är alldeles stoppmätt.

Nu skall jag läsa i “Kära släkten” ett tag. “Köpmannebro” nästa station. Nästan hela vägen har jag stått ute på plattformen och låtit vinden svalka min brännande panna. Sitter nu och skriver med knäet till bord och tåget ruskar hit och dit, så stilen blir, som den är.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Måndag den 26 augusti 1912. Hur förfärligt sorgsen jag är.

I lördags hade vi ett väldigt schå här. Vi skurade och bakade och strök. Greta bakade socker- och jag pepparkakor, som vi skulle ha sedan på söndag. Vädret var förtjusande liksom på fredagen.

Igår eftermiddag voro Greta och jag med Janne vid Vennersdal och såg på skjutningarna. En major Afzelius var där och rätt som vi sutto bakom en buske och en gärdsgård i lä för de flesta nyfikna blickar, kom han fram och ställde sig vid gärdsgården och pratade med oss. Han var rysligt ful.

Mamma, Rut, Janne och småbarnen voro vid kyrkan på förmiddagen. Då lågo Greta och jag först länge, sedan gingo vi till “drömstigen”, en förtjusande stig mellan Ränninga och logehuset. På eftermiddagen voro fru Nylén och Johanna i Lövåsen här och drucko kaffe och vi hade kommit överens med pojkarna att ro till Bergshagen och dricka kaffe där. Vi gick med stora korgar mitt för näsan på Elin, Selma, Verner, Albin på Kolsjönäset m.fl. tillhörande skvallerföreningen ner till sjön. Där var Albin och Yngve, men ingen båt. Trevligt.

Till slut togo vi våra korgar och gingo till Nils i Byns hage och satte oss där och drucko. Där var förtjusande. Karl och Arvid voro inte med, de hade inte hört, när pojkarna ropade på dem, när de gingo. Yngve var gräsligt komisk, han höll tal så vi lågo dubbla av skratt. Sen voro Y. och A. med efter mjölken och på kvällen voro vi tre och karl, Albin och K.S. och beundrade det härliga månskenet, nere vid sjön. Åh, vad det var härligt! Sen sutto vi i bersån till halv elva, då vi måste gå in.

Nu har Greta och jag gett namn åt alla vägar häromkring. Mötesvägen, soluppgångsv, kaffev, cykelv, spegelv, prästkragsv, rapportvägen, operav och sammetsvägen. Så ha vi ”Rapportkontoret”, “filialen” och “utposten” samt “waldcapellet”. Väldigt bussiga namn allihop. Nu sitter jag i Verners hage och skriver med en penna, som Greta stulit från Karl.

Här är så bedårande härligt. Vita björkstammar tätt, tätt och mossklädda stenar. Här och var en mörkgrön gran, som bryter av mot björkarnas ljusa grönska. Och på marken finns inte en fläck, som ej är klädd med mjukt gräs, ormbunkar eller ljusgrön harsyra. Det är så tyst, blott träden susa stilla, när vinden drar förbi. Jag sitter och njuter och beundrar. Nu kraxar en kråka borta i hagen och nerifrån “bygden” tränger då och då ett dämpat ljud. Till skrivbord har jag en sten, klädd med den allra vackraste björnmossa. Och allt detta sköna skall jag lämna imorgon.

Jag försöker inbilla mig att det skall bli roligt att komma tillbaka till staden, men det går inte. Jag kommer att längta tillbaka gränslöst. Att kanske aldrig mer få se denna ljuvliga hage eller ”Älvornas silverslöja” eller “drömstigen” och mycket annat härligt här. Det känns så besynnerligt i bröstet! Jag kan inte gråta ens. Det kanske skulle lätta.

Åh, farväl allt härligt och roligt i Sulvik! farväl du älskade, kära trakt, den skönaste på hela jorden! Jag tycker, att jag har en känsla av, att aldrig få komma tillbaka hit. Ensam sitter jag här. Inte ens Greta ville jag be, att gå med mig. För allt stort, all stor glädje och all stor sorg, vill man helst bära i ensamhet. Och hur förfärligt sorgsen jag är, när jag ser tillbaka på denna härliga sommar! Om jag bara finge gråta!! Jag kan inte skriva mer.. Åh, Herre Gud!!

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Lördag den 24 augusti 1912. Tänk, om någon får tag i boken och läser det!

Usch, så dum jag måtte ha varit, när jag skrev det sista! Tänk, om någon får tag i boken och läser det! Bevara mig väl, då stode jag där vackert.

På onsdag kväll trodde vi att Greta och Rut skulle komma, så att vi, Carl, Albin, K.S. och jag gingo ända till ”grinden” för att möta. Där vände vi och gick nya landsvägen tillbaka. När vi kom till “tvättstället” låg där ännu glöd kvar efter den sista tvätten och Karl och Arvid tände på, så att lågorna slogo högt mot skyn. Jag var hemskt rädd, att någon skulle komma dit. Rut och Greta kommo inte.

På torsdag störtregnade det hela förmiddagen men på eftermiddagen var det vackert. Flickorna kommo med sextåget. På kvällen stog vi under pilarna borta i vägen och pratade med pojkarna, då Valborg kom. Vi vände oss bort. Igår voro Greta och jag från klockan ett till fyra i skogen och plockade hallon. Vi fingo tre liter ungefär. På hemvägen voro vi inne hos Anna i Torpet och fick saft och spelade cittra och sjöng. På kvällen lånade Rut och jag pojkarnas cyklar och cyklade med lyktorna tända bort till vagnsbacken. Sen gick vi alla in i bersån och satte oss och lekte nummerleken och hade livat.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Onsdag den 21 augusti 1912. Jag har aldrig upplevat en så rolig sommar som 1912!

Idag har det varit härligt väder. Harry och Lillan ha varit ute hela dagen och mamma och jag ha haft det så lugnt och skönt. Jag var och plockade kantareller igår eftermiddag trots det fula vädret och i eftermiddags har jag lagat till litet av dem, men det var inget vidare gott. De har en sådan äcklig smak.

Igår kväll var jag med Albin och Karl på en liten promenad och sen stod vi utanför och pratade, men så satt Ingergård inne och hörde på och det var så försmädligt, så att jag gick in till Janne, Axel och honom istället. Vi spelade och pratade hela kvällen. Nu skall vi snart resa. På tisdag i nästa vecka, tror mamma. Usch, vad det blir tråkigt! Jag har aldrig upplevat en så rolig sommar som 1912! Men det värsta är att jag har gått och blivit “pin” i Karl. För han är verkligen gräsligt stilig och käck på alla sätt och vis. “Det yttre idealet” kallar Greta honom. Hon är förtjust i Albin. Ja, han är ju stilig också, men inte som Kalle inte! Men, jag får väl slå bort de där galenskaperna. Nu går jag till verners hage och njuter.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Tisdagen den 20 augusti 1912. Han hängde i köksfönstret och spionerade.

Regnigt idag liksom igår. Usch, så tråkigt. Igår gingo vi inne och dåsade nästan hela dagen. Vi voro ute en stund på kvällen. Då lånade Rut och jag Karls och Albins cyklar och cyklade nästan till Vagnsbacken. Det var alldeles mörkt, men vi hade lyktor på cyklarna. Väldigt skoj. Sen stodo vi och pratade med pojkarna ner i vägen och “pfefte” också. T.o.m. Rut.

Vi voro gräsligt rädda att Josef, (som varit här sedan i lördags åtta dar) skulle se oss. Han hängde i köksfönstret och spionerade. Idag gick Greta, Rut och jag upp klockan halv sex. De skulle nämligen med 7.54-tåget till Fryksta för att fortsätta på en turistfärd genom ”Gösta Berlings land”. Lyckliga ostar. Jag skjutsade dem till stationen. Hem fick en käring från Lillevik åka med. Idag har också Josef rest. han reste med båten till Arvika för att sedan, likaledes med båt, fortsätta till Göteborg. Usch, vad det regnar!

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Måndagen den 19 augusti 1912. Vi döpte stället till ”Älvornas silverslöja”.

Hemma i Sulvik igen. Här är sig likt som vanligt. Efter att ha tagit adjö från allt och alla på Warpnäs reste jag från Vålbergs anhalt Klockan 7.40 på fredag eftermiddag. Tora följde mig till stationen. Vid framkomsten mötte mig Janne, Greta och Rut.

Sen vi ätit litet när vi kommit fram, gick vi och lade oss meddetsamma. På lördag sam jag till Bergshagen på 45 minuter. Det var ju inget rekord just, men det var ju en dryg bit. På kvällen klädde Josef och jag ut oss (bytte kläder) och så sprang vi i landsvägen och lyste med en ficklampa på alla som vi mötte. Somliga blevo så rädda att de skrek och la iväg med en väldig fart.

På söndag hade Greta och jag livat. Vi gick ut strax efter middag, och fick då se en gubbe, Nils Andersson i Stridsbol med en kabriol och vi bad att få åka med. Det fick vi och så åkte vi barhuvade ända till kyrkan, där vi gick och ordnade med gravarna. Så fick vi se kyrkoherden och bad honom att få komma in. Han släppte in oss och visade oss gamla tavlor och den förtjusande brudkronan. Så spelade vi på orgeln och sen voro vi allra högst uppe i tornet, så högt vi kunde komma. Vi fingo klättra på stegar och till sist en spira med pinnar på och klämma oss igenom smala hål. Men skoj var det. Hem gick vi hela vägen.

När vi gått halvvägs ungefär, kom vi till ett litet förtjusande vattenfall i en bäck. Ormbunkar hängde ned över det och i dem satt spindelvävar med daggdroppar, som gnistrade som diamanter. På sidorna voro förtjusande små gröna kullar, klädda med mörkgrön mossa och violblad, omgivna av gröna träd och buskar. Där var verkligen idylliskt. Vi döpte stället till ”Älvornas silverslöja”. Vattnet såg så skönt och svalt ut att vi inte kunde motstå frestelsen att ta oss ett härligt fotbad. Jag torkade mig på underkjolen (den vita, finaste).

Hemma hade de undrat mycket var vi hade varit. På kvällen klädde vi ut oss igen och mötte i vägen Janne, Ingergård, Albert och Fridolf, vilka skrattade väldigt åt oss. Så var vi hos lärarinnan. Där var Emma, Olga och Valborg. Därefter sprang vi och lyste med ficklampan på Verners lillstugfönster, där satt han och några pojkar och flickor. Idag träffade jag Verner och han kunde inte förstå vad det var för uslingar som hade lyst på fönstret och jag höll med honom förstås.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Torsdag den 15 augusti 1912. Vill inte stanna längre.

Idag har vi varit ute och bundit och satt upp fröklöver. På eftermiddagen var Gunnar och jag ute och spankulerade, i ladugården o.s.v. och sen var fröken H. med oss till mossladan ett tag. Imorgon skall jag resa med 7.40-tåget, vill inte stanna längre. Godnatt!

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Onsdagen den 14 augusti 1912. Sen blevo vi goda vänner igen förståss.

Uppehållsväder hela dagen. Ovanligt nog. På förmiddagen gick fröken, Tora och jag till Nor efter posten och där blev jag så arg på Tora att jag gick i förväg hem och promenerade omkring en lång stund ute i skogen för att lugna mina upprörda känslor. När detta någorlunda lyckats klev jag iväg ner till gården och där satt Tora och låtsades som om inget hade hänt och började prata. Jag slog mig ner vid samma bord och började nysta en rysligt trasslig härva garn, som jag dock fick reda på till slut.

Sen blevo vi goda vänner igen förståss. På eftermiddagen voro vi alla ute och plockade svamp. Vi funno smörsvampar, kantareller och några Karl-Johansvampar. Sen rensade vi dem. Usch, vad det var “klifsigt”. På kvällen var fru Vikström samt Karin och Erik, en rysligt tjock och lång pojk, här. Vi lekte “dunk” och hade ganska roligt.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Tisdag den 13 augusti 1912. Naturligtvis bara för att “en viss” var där.

Ja, imorgon hade jag ämnat fara, men det vilja de här inte. Så jag far väl inte förrän till fredag eller lördag. Idag har det varit lika regnigt som de andra dagarna. Usch, usch! På uppehållsstunderna spankulerade vi ute, hos Ander, där hade de fått hem ny choklad och sen voro vi i ladugården och såg på mjölkningen, naturligtvis bara för att “en viss” var där.

På förmiddagen voro vi på “tolvte” på Lillerud istället för igår. Ikväll ha vi spelat kort och Gunnar narrade oss i skratt, så vi kunde kikna med sitt “ge emot”,”gi imäut”.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Måndag den 12 augusti 1912. Vi fingo inte fara ensamma för direktören.

Oh, vad arga Tora och jag voro igår. Inte på morron, jag åtminstone, ty då fick jag ett brev från pappa med en femma i och det var ju utmärkt. Men på eftermiddagen.

Vi skulle ha farit till Trossnäs och sett på dansen och dansat också kanske och så åskade det och störtregnade så att vi naturligtvis inte kunde fara. Vi sutto inne och läste och spela kort hela eftermiddagen nästan. Kunde bara vara ute en liten stund. Idag har det också regnat på förmiddagen, men i eftermiddags har det varit klart. På samma gång Tora och jag voro efter posten, gick vi till sågverksägare Persson och lämnade honom hälsningar, som pappa skickat i sitt brev. Sen plockade vi vinbär och rensade dem på eftermiddagen. Det var en faslig massa.

På eftermiddagen voro vi bjudna på en utflykt till Rondviken med Vikströms, det var Karins födelsedag, men fröken Hagström hade inte tid att följa med och vi fingo inte fara ensamma för direktören. Vi va hemskt arga. Men sen på kvällen spelade vi en oerhört spännande krocketmatch, vänner och ovänner och sen voro vi vid minnesmärket.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Lördagen den 10 augusti 1912. Vikströmskärringa hade skvallrat.

Klockan är 10. Regnat nästan hela dan: Rysligt! Usch! Hela förmiddagen sutto Tora och jag i hennes rum och skrevo brev, läste och stoppade strumpor. Fröken Hagström var på Tora vid middagen för att vi hade stängt in oss så och för att vi hade varit uppe på Lillerud och dansat den där kvällen. Vikströmskärringa hade skvallrat. Attan också.

På eftermiddagen promenerade Tora och jag till “Sanna”, en stuga som ligger en bit härifrån och där lärlingarna ska ha bal ikväll. På kvällen voro vi som vanligt vid minnesmärket och utförde en indiandans omkring det. Det var livat. I eftermiddags kom herr Ingeström hem, han reste in till Karlstad med oss på fredag. Nu skall jag gå och lägga mig. Jag undrar ved de göra uppe i Sulvik just nu. Det skulle vara roligt att veta. Godnatt.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Fredagen den 9 augusti 1912. Vi måtte allt ha tagit oss stiliga ut.

Igår eftermiddag voro Tora och jag så flitiga. Vi stoppade nämligen strumpor. Och så skrevo vi brev till Palm. På kvällen voro vi borta i vägen och byggde ett minnesmärke åt mig, d.v.s. jag deltog ju inte. Så här ser det ut. (Här finns en liten teckning). Och så ljungkvistar mellan var sten i ringen. John höll tal och jag skrattade trots stundens högtidlighet, så jag kunde knappast röra mig. Sen skulle jag svara förstås, men kom inte längre än till ”oförberedd som jag är”, då exploderar vi allesammans av skratt, så jag kunde inte fortsätta. Sen fick vi gå och lägga oss klockan halv tio.

Idag skall vi resa in till Karlstad. Jag har nyss klätt mig färdig och väntar på att vagnen skall köra fram. Gunnar har rest till Trossnäs idag för att sälja grönsaker och blommor. Det gör han var fredag.

Sent på kvällen. Ja, vi reste in till Karlstad idag, som bestämt var. Vägen var härlig. Tallskog på båda sidor. När vi kommo in i Karlstad tittade nästan alla på oss och vi måtte allt ha tagit oss stiliga ut också. Först gingo vi till “kondis” och satte i oss fyra tioöresbakelser var. Sen gick vi till bokhandel och Tora köpte 6 böcker 1-kronas, 25 öres och 10 öres. Sen gick vi till “kondis” igen och köpte för en krona choklad och åt bakelse igen, så jag var alldeles sjuk. Och sen reste vi hem.

Vi läste i böckerna hela vägen. I eftermiddags har fröken Hagström kommit hem. Hon förefaller att vara särdeles trevlig. Jag har fått flytta ner från hennes rum till gästrummet, ett stort rum i brunt. Ikväll sutto vi alla fyra i nattdräkterna uppkrupna i fröken Hagströms soffa och pratade. Nu sitter jag vid mitt nattduksbord och skriver, men jag är så sömnig att jag måste gå och lägga mig.

I Judits dagbok finns en skiss över minnesmärket, och i den maskinskrivna avskriften av dagboken finns en kopia av den.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Torsdag den 8 augusti 1912. Farväl alla trevliga aftonstunder i salongen!

Själva Herrgårdsbyggningen är vit med två stora verandor. På tre sidor om den ligger parken med stora lummiga tråd. Mitt framför ligger trädgården, där det finns fullt med bär av alla slag, vilka vi flitigt åto av. Uthusen äro mycket stora, tidsenliga och mycket bra. Särskilt logen, stor som ett större dansgolv och ladugårdsrännet, där en bred körgång går runt omkring rännet högt upp. Det finns 150 kor och 40 härliga hästar. Putte är en liten söt en, som Tora och jag var dag kör efter posten med. Så är det de stora vagnshästarna, Conny och Jarl, och ridhästen, Fingal, och så alla arbetshästarna, Cato och Tell, Frey, Freja, Greven, Countess o.s.v .o.s.v.

Toras bröder, Gunnar och Johan äro mycket snälla och artiga. Jag tycker nästan bäst om Gunnar. Han har en hel massa kaniner och jag har fått en liten förtjusande grå och vit kaninunge, som jag döpt till Kalle. När Tora och jag kom fram på måndag eftermiddag drucko vi först kaffe. Sedan besågo vi uthusen och var i “Anders kontantaffär” och pojkarna bjödo på “godis”. När vi ätit kväll gingo vi ut och promenerade (fast det var ganska sent) varken fröken Hagström, hushållsfröken, eller direktören själv voro hemma, se.

När vi kommit tillbaka slogo vi oss ner i salongen och åto melon. Det var livat. Sen gingo vi upp och lade oss efter en stunds “rännande” mellan rummen. När jag legat en stund fick jag höra Tora ropa “Gunnar”, men han svarade inte. Då frågade jag vad det var. Jo, hon hade hört steg ute i hallen alldeles tydligt och var så rädd. Jag bad henne komma in till mig och vi kröpo ner i samma säng och somnade snart. Jag har ett så rart rum med två fönster och utsikt åt inkörsvägen. Möbeln, som går i ljusgrått består av en toilettspegel, ett skrivbord, en kommod, en soffa, ett bord, två stolar, en bokhylla och en stor skön hörnsäng.

På tisdag voro vi ute nästan hela dagen, utom när vi åto. Bara inne litet och spelade på flygeln ett slag ibland. På kvällen klädde Gunnar ut sig till flicka och vi gick fram och tillbaka mitt för näsan på lantbrukslärlingarna. (Det finns nämligen en lantbruksskola här på Warpnäs). Sen kila vi bort till Lillerud, en egendom, som direktören nyss köpt, och hälsa på ett par småtöser, som skulle ligga lekstugan. När vi varit där “boyscoutade” vi hem och slog oss ner i salongen och vispade ägg och åt gott och spelade. Men snart måste vi gå och lägga oss, ty klockan var mycket. Tora låg på soffan i mitt rum, och jag låg och läste en lång stund, fastän det var så sent.

På onsdag eftermiddag kom en flicka nerifrån Trossnäs, Karin Alström, hit på besök och då rände vi omkring med henne överallt. Senare på eftermiddagen kom direktörn själv hem. Farväl alla trevliga aftonstunder i salongen! Men vi fingo gå till Lillerud, fru Vickström, husmodern där, kom hit och bad för oss, och där lekte vi “dunk”, och sen voro vi uppe i en stor härlig salong och dansade. Gunnar dansar inte alls illa. När vi kommo från Lillerud, var klockan halv tio, och vi fick gå och väcka Hjalmar, kusken, så att han skulle skjutsa Karin hem. “Ovanligt nog”, som Tora sa, fick vi följa med och det var en härlig åktur.

Vi reste förbi officersmässen och där var bal, det var väldigt stiligt, flera stora ljuskronor, officerare i snobbiga uniformer, damer i ljusa eleganta toiletter och härlig musik av ”Kungliga Värmlands”. Idag har vi inte gjort något särskilt. Varit efter posten, varit i trädgårn och ätit bär och hälsat på hästarna. Så ha Tora och jag gemensamt skrivit kort till flera klasskamrater.

Söndag den 4 augusti 1912. Åh, va ”pigera“ va arga!

Söndag den 4 augusti 1912. Åh, va ”pigera“ va arga!

Söndag klockan halv 2. Nu har jag haft mycket livat sen jag skrev i boken sist. På fredag kommo vi i tillfälle att “bräcka” av “pigera” riktigt. Helga hade kommit till Verner under dagen och genast rände hon iväg till Selma men kom hit gjorde hon inte. Så vi blev arga på henne. Nåväl på kvällen satte sig hon och “pigera” på verandan i tydlig väntan på “pojkarna”. Men “pojkarna” som alltid annars bruka gå ner till Verner reste bara förbi och satte sig på “sågbocken” i väntan på oss, som kommo nerifrån sjön. Och så rodde vi ut.

När vi kommo tillbaka tog vi Godnatt och gingo in och pojkarna gingo ner. Men snart gick vi ut igen för att kika på månen och då kom pojkarna genast upp till oss igen. Åh, va ”pigera“ va arga! På lördag reste jag till Arvika med båten. Jag hade sällskap med Ingegärd och vi sutto uppe på däck och pratade hela tiden. När vi kommo till Arvika, bjöd hon på kaffe och bakelser på “kondis”. Där fanns ett piano och jag spelade en hel massa stycken. Vi sutto där ganska länge och hade mycket trevligt. Därifrån gingo vi till “Arvika folkpark” och satt där en stund. Så följde Ingegärd mig till “Hulterans villa”, där Almqvists bor. Där blev jag särdeles väl mottagen, fast Elsa var borta på Styrsö. Fick kaffe och pratade och spelade, så att jag glömde att se på klockan och försummade båten. Då skulle jag resa med sista tåget. Men det ville inte fru Almqvist utan hon ville att jag skulle ligga där över natten, vilket jag också gjorde.

På söndag förmiddag var Erik och jag ute och rodde, sen följde han mig till 11.30 tåget och jag reste iväg. Gick från Ottebol. Var rysligt trött när jag kom hem, ty jag hade “mina saker”, vilket ju alltid tröttar. På söndag eftermiddag voro Greta, Albin, Calle, “Arve” och jag på Snipa. Härlig utsikt. Gudomlig, rent av. Där fanns väldigt med blåbär och jag åt värre. När vi kommo hem, bjöd vi pojkarna på kaffe i bersån och “pigera” satt på Verners veranda och va rasande.

På kvällen voro vi ute och gick. På måndag förmiddag packade jag in mina saker, Greta och Rut följde mig och så gingo vi åter till Ottebol. Nu för att resa till Warpnäs. Vid Kil fick jag vänta i tre timmar och det var gräsligt tråkigt. Jag gick och drack kaffe med bakelser för att någorlunda fördriva tiden. Vid framkomsten till Edsvalla mötte Tora med ekipage, två stiliga hästar, droska och kusk i livré. Efter en härlig åktur bl.a. förbi Trossnäs, anlände vi hit till Warpnäs och här är förtjusande.

Lördag den 31 augusti 1912. På fredag började vi skolan.

Fredag den 2 augusti 1912. Calle, han dansade nästan lika bra som Albin.

Tänk, vad tiden springer iväg. Redan i augusti! Oj, oj. Snart slut på sommaren! Nej – jag vill inte tänka på det!

Nu har jag så litet kvar i min bok så nu måste jag skriva riktigt smått. Igår var Verner och Calle inne en liten stund på kvällen och då dansade vi nere i köket ett tag. Jag dansade en vals med Calle, han dansade nästan lika bra som Albin. Igår regnade det precis hela dagen men idag har det varit vackert. Jag har tvättat i eftermiddags och stått och pratat en lång stund med Yngve och Fabian, som seglat hit från Arvika. Han är lika trevlig än, som han var förr.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Igår kväll var det härligt väder. Månsken och stjärnesken. Vi hade kommit överens med pojkarna att ro ut och det gjorde vi också. När vi kom ner var utom “pojkarna,” Herbert R., Bror och Ivar därnere, men dem brydde vi oss inte om, utan rodde ut mitt för näsan på dem. H. var riktigt full i söndags, så honom tittade vi inte åt.

Pojkarna hade dragspel med sig och vi spelade och sjöngo. Vi rodde till Bergshagen, där gingo vi iland och slogo oss ner och lekte “fria på narri”. Men snart måste vi bryta upp, ty vi skulle vara hemma klockan halv elva. Men vi hann inte hem förrän elva och då sade mamma, att vi inte få vara ute så länge om kvällarna. Vi blevo ganska avsnoppade.

Idag har det regnat litet också och varit ganska kallt. Men badade gjorde vi ändå, fast det var hemskt kallt i början och “cirkusdirektören” satt i en båt och metade och tittade av alla krafter. På eftermiddagen voro Greta och jag på en promenad genom hagen till Byn. Det var förtjusande vackert, solen höll just på att gå ned. På kvällen sutto vi på “sågbocken” och pratade med Albin och Carl en liten stund, men klockan tio måste vi gå in. Då satt vi uppe och hade lampan tänd och sjöng och spelade och pojkarna sutto på stenmuren och hörde på.

Nu är klockan 11, Greta ligger i sängen och vispar ägg, och jag sitter vid bordet och skriver. Det är så lugnt och tyst ute, stjärnorna tindra och månen strör silver över nejden. Den står mitt över sjön och i sjön bildas en lång, skimrande strimma. Det är så gudomligt vackert. Men nu måste jag gå och lägga mig efter en sista blick på den i månljuset glittrande viken.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Måndag den 29 juli 1912. En var förfärligt dum och äcklig.

På söndag kväll voro pojkarna på cirkusen. De ville naturligtvis bjuda oss men vi ville inte gå. Vi gingo ner till sjön istället och då kom det en motorbåt med tre herrar i. De frågade om vi ville fara ut ett tag och det ville vi naturligtvis. Det var skönt.

Jag satt högst uppe i fören nästan för mig själv, men de andra flickorna sutto i aktern bredvid en, som var förfärligt dum och äcklig. Jag hörde som väl var inte vad han sade, jag bara njöt.

När cirkusen var slut kommo pojkarna hit, men då var det så sent, så vi gingo snart in. Igår lärde jag mig att väva och det är väldigt roligt. Jag undrar inte på, att mamma trivs så förträffligt i vävstolen. På kvällen lånade vi pojkarnas cyklar och åkte (över stången) ända till vagnsbacken. Det gick väldigt. Och härligt var det också. Fram mot tiotiden kom den allra vackraste, blekröda måne upp och då gingo Greta, Albin, Carl och jag ner till bryggan och beundrade kvällens skönhet. Rut blev arg på oss och gick in och då följde inte K.S. med heller.

Idag har det regnat nästan hela dagen, men nu framåt kvällen har det klarnat upp. Trots kölden och regnet ha vi badat. Det var hiskeligt kallt att blöta sig, men sen, när det väl var gjort, var det skönt. Vi ha setat inne nästan hela dagen och skrivit “tavlor och deviser”, “långkatekes” m.m. livat.

Ibland blev det väldigt bra. Som t.ex. När det blev en tavla, som föreställde oss, hoppande ut genom bodfönstret, under vilket det stod “I ett obevakat ögonblick” eller “Spionerna i arbete på rapportkontoret” “ïnspiration”. Vi skrattade förfärligt och förde ett väldigt liv häruppe.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Söndag den 28 juli 1912. Vi sågo en hel hop fulla.

Oh, ett sådant väsen det var i vägen igår kväll. Det var förstås den där cirkusens skull. I varenda vägkrök var det slagsmål och supning. Albin, Carl och Arvid var med oss hela kvällen. Först voro vi ända till Hoxterängen och sen gingo vi till Kolsjön. Där sutto vi en stund och pratade och därifrån gingo vi direkt hem. Vi sågo en hel hop fulla, som gapade och skreko.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Fredag den 26 juli 1912. Otäcka slaktarn ska få ett barn med den där “lösa Räv-Anna”

Oh, vad jag är glad! Idag fick jag svar från den käre lille pappa att jag får resa till Warpnäs. Tänk, en riktig gammal värmländsk herrgård! Jag har nu skrivit till Tora, att jag får komma och att hon får säga när.

I torsdags natt bakade vi drömpannkaka igen. Nog skrattade och fnissade vi litet, men inget att tala om. Men när vi lagt oss började en sådan där tordyvel att kravla på väggen över Gretas säng och hon blev så rädd, rusade upp ur sängen och stirrade med fasa målad i sitt ansikte på väggen. Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre, utan frustade till värre än en häst och Greta följde exemplet. Så det blev åter misslyckat. Det går nog inte för oss att göra det ordentligt.

Igår tappade jag min blus i sjön, när vi voro och badade. Jag var halvt påklädd och Rut, som stod med baddräkten om benen fick hoppa i efter den. Den var alldeles genomvåt, så jag måste gå med badlakanet om mig hem. När pojkarna voro här i går lekte vi nummerleken nästan hela tiden, annars bruka vi leka “fria på narri” och vara “Kamgarnsarbeterska” frånskilda etc. Det är väldigt livat.

Ikväll skall det bli cirkus vid Bäcken, men jag tror inte att jag går dit. Får väl se. Klockan 6 ensam i hela våningen. Rut, mamma och Greta äro på en auktion hos den där otäcka slaktarn. Han skall resa till Dalarna med hela sin familj. Det är en riktig otäcking, han är gift med en ung, vacker människa och har fyra barn och så skall han få ett med den där “lösa Räv-Anna”. Det är verkligen nedrigt. Riktigt skönt att han reser härifrån. Men – fy, det var ett otrevligt ämne.

Nu på eftermiddagen har det dragit upp tunga moln på himlen ja, det har t.o.m. kommit några regndroppar. Tänk om det skulle bli regn i morgon, då vi planerat en bestigning av “Snipa” i Ränkesed med pojkarna. Det skulle vara trevligt just.

Torsdag den 25 juli 1912. Asparnas blad dallra i vaggande gång.

Torsdag den 25 juli 1912. Asparnas blad dallra i vaggande gång.

Ja, vad skall jag nu skriva. Kanske att vi de tre sista nätterna legat i ladan och att det har varit härligt. Eller att Karl och Albin samt K.S. kommer hit varenda kväll och att vi ha väldigt livat och de äro stiliga och käcka. Men det har jag ju skrivit förut.

Nytt däremot är att mamma har satt upp mattväv på magasinet från vilken hon inte kan slita sig. Hon är så flitig, att hon knappast går därifrån för att äta. Och så – tänk, idag har jag fått ett brev från Tora, i vilket hon bjuder mig till Varpnäs! En gammal värmländsk herrgård! Om jag finge det ändå! Jag får för mamma och nyss har jag skrivit till pappa och frågat. O, att svaret måtte bli gynnsamt! Även Naemi har jag fått brev från idag och hon skriver, att hon nu börjar trivas i sin nya ställning.

I bersån ljuvlig solskensdag klockan halv 2. Jag blir så poetiskt stämd när jag ser allt det sköna omkring mig. Jag förstår inte människor, som kunna gå sin bana fram, blinda för naturens skönhet. Åh, bara jag ser de vitstammiga susande björkarna, de dunkla granarna, de lummiga syrenhäckarna och den svala sjön blir jag hänförd. När jag sitter ser jag solen spela in mellan trädens fina lövverk, det susar så hemlighetsfullt i hela parken och asparnas blad dallra – dallra oavbrutet. Och fåglarna sjunga såsom endast fåglar kunna sjunga en vacker sommardag.

Fåglarna sjunga.
Asparnas blad
dallra i vaggande gång.
Granarna sucka.
Björkarnas rad
susa en underbar sång.

Själv vill jag drömma
drömma om sus
av björkar i sommarskön prakt.
Vinden dör bort.
Böljornas brus
tystnar. Till ro de sig lagt.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Tisdag den 23 juli 1912. “Förbjuden frukt smakar bäst!”

Inatt ha vi legat i ladan, Greta, Rut och jag. Det var väldigt livat. Igår kommo endast Karl och Yngve hit. Albin var ute och jagade änder och de andra vet jag inte var de voro. Vi lekte påve först och sen sutto vi i bersån och pratade.

När klockan var en kvart över elva togo vi godnatt och skulle gå till ladan och lägga oss, men det stodo några utanför, och vi ville inte gå när de sågo. En stund sutto vi på bänken vid grinden, men så funderade vi ut så knepigt att vi sade godnatt, gick in, gick genom “boa”, hoppade ut genom bofönstret och smeto bakvägen till vedbacken och äntrade upp. Så lågo vi och pratade och skojade en lång stund, bl.a. gissade vi initialer såsom V.G. S.B. K.S. K.Lj. o.s.v. Vi skrattade väldigt.

Idag har jag skjutsat en herr Ullström och hans fru till Växvik. Det var livat, men jag måste sitta i hans knä hela vägen dit och det var ju inte vidare trevligt. Men på hemvägen njöt jag av alla krafter. Flora sprang nästan hela vägen, och den var förtjusande vacker, särskilt på ett ställe, där “Snipa” stupar rakt ner i Ränken.

Idag voro Greta och jag galna, må tro, vi togo två cigaretter som vi fått av Kalle och gick upp på Östra Skansen och rökte upp dem. “Förbjuden frukt smakar bäst!” Fastän det nu är ganska sent (Klockan är 8) tror jag att jag går och badar.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Måndag 22 juli 1912. Ack, sommar, hur härlig Du är!

Oh, vad Greta och jag voro arga igår. På kvällen, just när vi stod och pratade med pojkarna och planlade en utflykt till Kolsjön senare på kvällen, kom Janne dragandes med en hel massa folk uppifrån Nytomta, bl.a. den så mycket omtalade Karin Olsson från Sund. Så måste vi följa med till bersån, helt enkelt gå ifrån pojkarna, vilka naturligtvis då reste till ”Hungaria”, och sitta och sjunga och spela för besökandena.

Vi voro alldeles rasande Greta och jag, när vi långt omsider sluppo ifrån och rodde ut en stund för att svalka våra upprörda känslor. Idag har jag varit väldigt duktig, må tro. Jag har skurat och gnott det lortiga köksgolvet samt tvättat tre av mina klädningar, en blus samt två par “benfodral”. Och ändå var jag inte alls trött. Tvärtom riktigt pigg.

Jag sitter i salen och skriver och jag kan inte låta bli att titta ut ibland. Det är ju en så härlig utsikt. Först Verners lilla söta, röda stuga med den vackra verandan och lönnen framför. Och så i bakgrunden det ståtliga, skogbevuxna i toppen avrundade Marfjället. Till vänster växa härliga björkar nästan inpå fönstret och i en av dem sitter en liten fågel och drillar så vackert. Björkgrenarna gunga så sakta fram och tillbaka när vinden susar förbi och från Verners skorsten stiger en liten grå rökpelare rakt upp mot den blånande sommarhimlen. Ack, sommar, hur härlig Du är!

Söndag den 21 juli 1912. “Pigera” äro väldigt arga på oss.

Söndag den 21 juli 1912. “Pigera” äro väldigt arga på oss.

Oh, vad roligt vi har haft i natt! Mamma och Rut var i Arvika igår och på kvällen kommo vi flickor överens med Yngve, Albin, Carl och ”Arve” att vi skulle fira Naemis avsked med en soluppgång på “Knallen”. Vi gåvo oss av vid 11-tiden och komme dit upp en kvart över tolv. Och klockan 3.10 skulle solen gå upp! Så vi hade tid på oss! Men vi slogo oss ned, Naemi, Rut, Albin och “Arve” för sig samt Greta, Yngve, Carl och jag för oss i gröngräset och vi pratade både skoj och allvar och hade väldigt livat.

Ibland gjorde de olika kotterierna påhälsning hos varandra, men blevo genast avvisade. Till slut slogo vi oss dock ihop och lekte “nummerleken” och “fria på narri”. Och så skulle vi då se solen gå upp. Men vi förföljdes av samma otur som förra gången: solen gick upp i moln! Men vi tröstade oss med den gudomliga utsikten istället och äntrade så ner.

Vi kommo hem vid femtiden, då vi förstås genast döko i säng. Och så upp klockan 10 för att följa “Vänta-Jänta” till stationen. Greta och jag fick skjutsa till vår stora glädje, men så lagom glada blevo vi, då vi på stationen träffade Elin, som äntligen skulle åka med hem! Vi va hemskt arga, men vi kunde ju inte neka.

(“Pigera” äro väldigt arga på oss för att pojkarna inte tittar åt dem nu, utan jämt äro med oss). I eftermiddags har jag setat nere på Verners veranda en stund och pratat med Verner, Kalle och Albin. Och nu sitter jag här och skriver. Ja visst ja! Adjö!

Lördagen den 20 juli 1912. Hon fick en hel massa kort och brev.

Lördagen den 20 juli 1912. Hon fick en hel massa kort och brev.

Idag är det Margaretha ju. Klockan 8 i morse gick jag upp och kokte kaffe och bjöd Greta på sängen. Brickan hade jag dekorerat med blommor och grönt samt karameller. Hon fick en hel massa kort och brev, väl en tio stycken. Naemi fick också ett högst “pinmysigt” brev från pappa, vilket innehöll att hon redan imorgon skall resa till Göteborg och bli någon slags affärsförestånderska i Johansson från Eslöf kristallaffär. Vi blevo inte litet bestörta, men snart hämtade vi oss och håller nu på att rusta till Naemis resa i morgon.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Fredag den 19 juli 1912. Lekte “nummerleken” hela kvällen.

Första dagen i “fruntimmersveckan”. Och vackert väder, ovanligt nog. Igår och förrgår var det riktigt kallt.

På kvällen, när pojkarna kommo, var Karl Persson med dem och för att slippa undan honom, gingo vi andra bort till skolhuset. Om en stund kom han efter, men då brusto vi ut i gapskratt mitt i ansiktet på honom och gingo genast hem igen och satte oss i bersån och lekte “nummerleken” hela kvällen.

Igår regnade det väldigt ett tag på förmiddagen och då kom Greta på den goda idén att vi skulle gå och bada. För att inte kläderna skulle bli våta togo vi av oss här hemma, satte på oss baddräkter och mössor och så långa kappor, och så klädda gingo vi ner och badade. Det var ganska kallt. Men så som vi såg ut, när vi kommo hem! Det var verkligen en syn för gudar!

På kvällen lekte vi “nummerleken” i bersån ända till klockan 11. Det är nu Karl, Albin, (Herbert och Verner) och Arvid, som regelbundet kommer hit varje kväll och ibland Yngve. Det var ju torsdag igår och när vi tagit godnatt av pojkarna skulle Greta, Naemi och jag baka drömpannkaka.

Vid tolvtiden klädde vi av oss i linnena, tog fram stekpanna, salt, mjöl och vatten och tände eld i spisen. Allihop fattade tag i skeden för att ösa mjölet i koppen. Vi ville nog låta bli att skratta, men när vi öst i en sked höllo vi på att kikna av skratt och så gick det 5, 6 gånger. Då äntligen fingo vi öst i tre skedar mjöl, tre skedar vatten (allihop höllo i skeden) utan att flina nämnvärt.

Så rörde vi om och välte röran i stekpannan. Om en stund skulle vi hålla i kniven och vända pannkakan, men då var det slut med Greta. Hon sjönk ner i en stol och formligen hoppade av skratt, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Naemi och jag vände kakan under tystnad och sedan sprang Greta fram och tillbaka mellan spisen och stolen, för att hålla i kniven och skratta.

Äntligen välte vi upp kakan på ett fat under kvävda fnissningar och delade den i tre delar, satte oss på var sin tröskel och åt upp det under djup och högtidlig tystnad. Det var förfärligt vad den var salt. Sen gingo vi direkt och lade oss utan ett ord. Men jag kunde inte somna. Jag hörde hur Greta nästan storskrattade borta i sin säng, och så låg jag så fasligt illa.

Bortåt tre-tiden somnade jag äntligen efter att ha varit uppe och bäddat om min säng två gånger. Jag drömde att vi och alla pojkarna voro i Vik på en auktion och att jag där gick in i ett hus och drack två liter vatten! Så det blev ju ingen, som bjöd mig. Men det var kanske därför att vi fnissade. Nästa torsdag ska vi göra om det ordentligt.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Onsdag den 17 juli 1912. Men jag stannade för en annans skull.

Tänk, att det blev regn ändå! Regn och riktigt kallt. Ja, man får väl inte klaga, när vädret har varit så förtjusande en så pass lång tid.

Igår kväll infann sig pojkarna förstås och vi lekte “änkeleken” och “nummerleken” och “dunk” och hade ganska roligt. Men inte så roligt som vanligt ty den där otrevlige Karl Persson hade hängt sig på oss. Vi voro nära att gå upp för hans skull. Men jag stannade för en annans skull.

Idag har jag fått ett så tokigt brev från AL, vari hon visar sig särdeles bekymrad över att jag är ”blixtkär” i Bertil. Inte behöver hon vara rädd för det inte! Snarare då för en annan.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Tisdag den 16 juli 1912. Den som vore där ändå!

Jag kan inte nog beundra det härliga väder, som är rådande. Sol och friska vindar. Det är fullkomligt raffinerad njutning att bada. Och så hjälpa till med det härliga doftande höet! Eller ligga ute i parken med armarna under huvudet och stirra upp i björkarnas kronor, som svagt susar, när vinden drager förbi. Härliga land.

Idag har jag fått ett kort från tant Olga. Hon är uppe i Älvdalen på resa i Dalarna. Alldeles som vi voro. Janne kom hem från “Olympen” igår och han hade förstås en massa att berätta om hur roligt han hade haft. Den som vore där ändå! Det skulle nog inte vara sa dumt, minsann. Nej, nej men! Men, se det är man inte, det är hela felet! Usch, nu på kvällen har det tagit till att blåsa alldeles fruktansvärt. Tänk om det blåser upp till regn. Det ser inte bättre ut.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Måndag den 15 juli 1912. Herr Kladd Svansén ville inte lämna oss i fred.

Nu har jag ganska mycket att skriva om. På lördag eftermiddag överraskades vi av ett meddelande från Nylén, att fröknarna Almqvist skulle komma till oss med båten på kvällen. Vi började förstås att “ruscha” iordning med väldig fart, ty naturligtvis trodde vi att de skulle stanna över natten åtminstone. Så gingo vi ner till båten och med den voro fröknarna Hanna, Rakel och Märta Kristensson och hela Almqvists familj. Det blev förstås ett väldigt hälsande och pratande. De kunde dock inte stanna någon av dem, utan vi fingo gå hem lika tomhänta som vi kommit.

Sedan på kvällen voro Yngve, Albin och Karl här och vi drucko “läsk” och åto kakor i bersån. Sen spelade Albin och Yngve väldigt bra på fiol. Men utanför stodo en massa småpojkar, bl.a. herr Kladd Svansén vilka inte ville lämna oss i fred. Vi beslöto oss då för att gå till Kolsjön, men pojkarna reste till Torpåsen. Vid Kolsjön var det härligt. Alldeles tyst och i dunklet låg som en slöja över insjön och den lilla ön i dess mitt. När vi beundrat sceneriet en stund gingo vi hem – och lade oss!

På söndag var det lika varmt och härligt väder som det varit de sista veckorna. På förmiddagen var Marie och Selma på Berget här och drucko kaffe och vi voro och badade. Jag har nu lärt mig att dyka på huvudet från stolpen på bryggan. Det är väldigt livat. På eftermiddagen gingo mamma, Rut, Harry och Lillan till Fredrik samt Naemi, Gredy och jag till Nils i Byn. Där spelade vi piano förstås och fingo kaffe med gott dopp.

När vi kommo hem voro Ingegärd och Nylén här och vi måste förstås sjunga för dem. På kvällen kommo som vanligt de tre eller “trion” och sedan vi åkt cykel och stått och pratat en lång stund i vägen, gingo vi till sjön och rodde ut, alla sju i en liten ynklig båt. Jag var riktigt rädd, men det gick lyckligt. När vi kommo hem gingo vi upp och lade oss meddetsamma. Vi ha ännu bara vid “soluppgången” varit ute till över klockan tolv.

Lördagen den 13 juli 1912. Igår badade vi som vanligt två gånger.

Lördagen den 13 juli 1912. Igår badade vi som vanligt två gånger.

Höslåtter. Var man går på vägarna, doftar det ljuvligt av nyslaget, torrt hö. Igår kördes de första lassen in här och överallt arbetar folket på såtning, hässjande och hökörning. Och på det hela lyser solen klar och strålande och värmen blir nästan outhärdlig fram mot ett-tiden.

Igår badade vi som vanligt två gånger. På eftermiddagen ligga vi i längst. Åh, vad det är skönt! Men något som inte är så skönt, det är att jag slog min ena tå mot bryggkanten, så att den är alldeles svullen och blåröd och gräsligt öm. Usch då!

På onsdag kväll reste Janne till “Olympen” för att åhöra den stora sångarfesten. Greta och jag följde honom till stationen, jag körde och det var väldigt skojigt, särskilt på hemvägen. På samma gång hämtade vi en koffert, som kommit från Släp till Greta och som innehöll bröd, ost, kex, karameller, blandad frukt, litet kläder och tvål. Det var verkligen åtskilligt. Igår fick jag vykort från Anna-Lisa. Hon var då vid Riksgränsen på väg hem.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Torsdag den 11 juli 1912. Ett alldeles uppåt väggarna tokigt brev från Bertil.

Igår voro vi och badade nästan hela dagen. Först på förmiddagen och sedan på eftermiddagen. Rut och jag lågo i i ett kör från halv 7 till 8. Det var ljuvligt, men hiskeligt kallt i luften, när vi kommo upp.

På kvällen voro pojkarna här igen. Axel, Yngve och Janne spelade och vi andra dansade. Jag dansade ett tag med Albin och han dansade utmärkt bra. Stilig pojk förresten! Nästan lika stilig som Karl. Idag har jag fått ett alldeles uppåt väggarna tokigt brev från Bertil. Jag skall skriva och gräla på honom för att han skriver så galna brev. Nu tror jag att jag går och badar. Adjö på en stund.

Onsdag den 10 juli 1912. Den otäcka slaktaren.

Onsdag den 10 juli 1912. Den otäcka slaktaren.

Vad vi hade livat igår kväll. Vi gingo ända till “Hoxterängen” och mötte Axel, som kom från Ottebol. Jag fick stå bak och köra det var väldigt skoj.

Vid Bergbacken körde vi ikapp Naemi och Greta som gått tillbaka. Vid skolhuset sutto Elin och Selma samt Verner, Carl, ”Arve” och Albin och skojade. Vi körde förbi i full trav. Sen kommo Carl, “Arve” och Albin upp jämte den otäcka slaktaren och vi spelade och dansade på gården (inte med pojkarna).

Sen åkte vi alla fyra med Janne till “Koppen” i en dyngkärra och när vi kommo tillbaka hem, sutto pojkarna utanför ännu. De gingo inte förrän vi hade gått upp och lagt oss.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Tisdag den 9 juli 1912. Vi vilja inte umgås med bondtöserna.

Nu har jag verkligen blivit riktigt ordentlig med att skriva i dagboken. Tycker du inte det? (Vilken?)

Igår kväll spelade vi som vanligt nere och dansade litet i köket. Sen spatserade vi ett slag vid halv 11-tiden. Nere hos Verner lekte Karl, “Arve,” Selma och Elin “gömme”, men vi brydde oss inte om att gå dit, ty vi vilja inte umgås med bondtöserna.

Idag reste “pappis” till Göteborg. De sista dagarna har han roat sig med att skjuta kråkor och har till sin stora belåtenhet skjutit fyra stycken. Vi ha tvättat vid sjön idag, mamma Naemi och jag. Det var riktigt skojigt. Och vi voro så duktiga så. Nu får jag väl skriva till Eleonore. Det är hennes namnsdag i morgon och jag fick brev från henne för ganska längesen.

Måndag den 8 juli 1912. Vi fyra flickor spelade för dem.

Måndag den 8 juli 1912. Vi fyra flickor spelade för dem.

O, vad jag är glad. Ty vädret är ju så bedårande härligt. Sol och varmt och skönt. Varenda dag ha vi badat, för det mesta två gånger. Igår tänkte jag låta bli att bada, för på söndagarna är man ju alltid finklädd, och det är ju så besvärligt att klä av och på sig, och så man väter ner håret sen. Trots badmössa.

Men så sågo vi några, som togo sig ett svalkande bad nere på bryggan, och då kunde vi inte motstå, utan vi följde exemplet och plaskade väldeligen. På eftermiddagen var Nils Karlson i Byn, storbonden, här och vi bjöd på kaffe i bersån och han bjöd oss hem till sig. Dit ska vi då gå, ty där finns det ju piano, så man kan få spela ett slag.

Karl, Yngve, Albin, Verner och Arvid stodo härutanför en lång stund, men till slut reste de tre första till Torpåsen på dans, men Verner och ”Arve” stannade kvar och vi fyra flickor spelade för dem. Naemi förste fiol, jag andre, Rut violoncell och Greta guitarr. Det var ljuvligt. Men det gick riktigt bra. Idag gick jag upp klockan 7 igen och kokade kaffe och var och hämtade posten. Jag hade brev från lilla Karin B.

Lördag den 6 juli 1912. En viss, naturligtvis.

Lördag den 6 juli 1912. En viss, naturligtvis.

Härligt väder! Förtjusande. Igår kväll hade vi så livat här. Axel och pappa spelade och vi dansade med varandra och med Verner. Han dansade hambo nästan hela tiden och det var väldigt skoj. Jag bara önskade att en till hade varit med. En viss, naturligtvis.

Jag sitter och tänker på Dalarna. På de sköna, ljuvliga trakterna kring Siljan, där “kyrkorna på stranden stå glimmande som liljan” uti sin vita prakt. På Rättvik, Leksand, Orsa och Mora! Aldrig kan jag glömma dem. Åh, de härliga blånande bergen! Jag kommer ihåg en eftermiddag på resan, vi sutto vid flera småbord på en veranda alldeles invid Siljans strand.

Det hade blåst och regnat, men vinden hade mojnat och regnet upphört. Luften var så klar och ren. Små svaga dyningar skvalpade så stillsamt mot stranden, de smögo sig omkring skriarna i vattenbrynet och lekte tittut med de vitstammiga hängbjörkarna. De andra flickorna glammade och pratade, men jag hörde dem inte, jag bara såg och njöt. Längst i fjärran reste sig de blå bergen, så dunkelblå och hemlighetsfulla. Jag kunde aldrig se de bergen, utan att tänka på “Gösta Berlings” längtan till de eviga skogarna. Jag begriper inte varför. Men storslaget var det, och storslagen var naturen överallt däruppe i trakterna kring Siljan.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Fredag den 5 juli 1912. Flera av dem äro riktigt käcka.

Nu tror jag att det äntligen skall bli vackert väder. De två sista dagarna har det varit härligt solsken. Vi ha också passat på att bada så mycket som möjligt, men det ligger en båt vid bryggan, så vi är tvungna att ro ut på sjön, vilket ju är ganska besvärligt. Igår fick jag brev från Anna-Lisa. Hon var i Sunderland och skulle fara till Narvik. Jag skrev dit till henne.

Idag gick jag upp klockan 7. Tänk så tidigt! Men, vad det var förtjusande ute! Strålande solskensväder och friskt och klart i luften. Och så den härliga naturen häruppe! Jag kan aldrig se mig mätt på den. Jag försäkrar, att det kan inte vara vackrare någonstans på hela jorden. Om det bara vore litet mer “stadsfolk”, så skulle det vara riktigt härligt här. Men det är bara “bönder”att umgås med. Flera av dem äro riktigt käcka, men det blir ändå inte detsamma, som kamrater i staden. När det blir alltför tråkigt här, brukar jag gå ner till Verner, han har alltid något komiskt att tala om.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Onsdag den 3 juli 1912. Han skriver tokigt, som vanligt.

Idag har det verkligen varit någorlunda vackert väder, det har inte regnat åtminstone. Vi ha badat två gånger i dag, Greta för första gången. Oh, vad det är ljuvligt att bada. Att känna de svala böljorna smeka sin nakna (med baddräkt klädda) kropp. Ja, det är härligt.

Idag har jag fått brev från Bertil igen. Han skriver tokigt, som vanligt. Tiden här är allt tämligen långsam. Och ändå går den fort. Jag förstår inte hur det är. Man gör ju egentligen ingenting om dagarna. Om det ville hända något upplivande ändå! Men det gör det ju inte.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Tisdag den 2 juli 1912. Jag går här och velar, som en annan idiot.

Det är så man kan bli arg! +13 varmt, 13. Och så regn! Milde himmel vad det är genomtråkigt med vädret. Omöjligt att bada såvida man inte vill ta livet av sig i kölden. Usch! Usch! Usch!!!

Trots regnet reste Greta och Naemi idag in till Arvika, ty Greta skulle till doktorn. Och jag går här och velar, som en annan idiot. Nere hos Verner var jag för en stund sen och han piggade upp mig något. Han sade, att det är så tråkigt, att det vore bättre om han hade varit döfödd, men då kunde jag inte hålla mig för skratt. Så skulle jag gå och plocka smultron, ignorerande regnet. Resultatet blev ungefär 15 smultronkart, dyvåt, arg. Och så är det min hushållsdag idag, så jag har diskat och kokat och sopat. Ändå någon sysselsättning!

Jag har också skrivit två långa brev, ett till Karin Berg och ett till Elsa Cederblom. Och nu sitter jag, ledsen och rasande över väderleken och skriver dumheter i min dagbok. Usch, usch, usch, fy, gräsliga regn. Att det inte kan bli solskensväder. Det är så man kan bli förtvivlad. Nä, nu bryr jag mig inte om att beklaga mig mer.

Onsdag den 31 juli 1912. Vi blevo ganska avsnoppade.

Måndag den 1 juli 1912. Kalle var därnere. Kalle!

Återigen en ny månad. Jag begriper rakt inte vart tiden tar vägen. Det är väl ingen stund sen vi hade avslutning och nu har vi varit på skolresa och hunnit ett gott stycke in på sommaren. Tänk, endast tre eller fyra gånger ha vi badat än och så äro vi inne i juli! Så kallt och regnigt har det varit.

Idag har det stormat och störtregnat, men nu på kvällen är det klart och härligt, fast något kyligt. Greta och jag har varit nere vid bryggan och sett en motorbåts ankomst med en pråm. Kalle var därnere. Kalle! Vad han är stilig. Han är mycket för god att gräva ner sig i den här hålan, men han får inte resa någonstans för Nylén, ty han är ju så duktig i butiken. Greta tycker att Kalle är stiligast av alla pojkar häromkring, och jag håller med henne. Klockan är nu halv 11, så att det är så skumt, fastän jag sitter vid fönstret, att jag inte ser att skriva längre. God natt.

Söndagen den 30 juni 1912. Sedan lekte vi änkeleken och påve.

Söndagen den 30 juni 1912. Sedan lekte vi änkeleken och påve.

Sol över nejden! Härliga, välsignade sol! Idag har det varit det mest förtjusande väder hela dagen. På eftermiddagen ha vi haft så roligt. Karl, Arvid och Verner ha varit här och druckit kaffe. Sedan lekte vi änkeleken och påve och så kastade vi boll. Jag var så svett, att det formligen rann av mig.

Inatt voro vi fyra flickor samt Verner och Arvid på Marfjället för att se soluppgången. Och så var det mulet! Så vi fingo bara se en svag morgonrodnad. Men vi hade ganska roligt ändå, där vi lågo och sutto på en filt och snaskade kakor. Vid 4-tiden kommo vi hem, men jag var inte alls sömnig.

Söndag den 21 juli 1912. “Pigera” äro väldigt arga på oss.

Fredagen den 28 juni 1912. I natt har Flora fått den allra sötaste fölunge.

Jag förstår inte att vädret skall vara så fult. Nu är det regn, regn igen.Trots den icke mycket lovande väderleken företog hela famijen en utflykt till Bergshagen i går.

Försedda med en väldig matkorg, fotogenkök, filtar, badlakan, kappor och baddräkter inskeppade vi oss i två båtar och rodde över. Väl ditkomna satte vi genast kaffepannan på och efter en stund fingo vi njuta av det godaste kaffe med dopp. Vi befunno oss på en i sanning, idyllisk plats. Höga furor, granar, björkar och alar om vartannat och hela marken täckt med den ljuvligaste, mjuka mossa. Och så den förtjusande utsikten över viken med Sulviksstranden mittemot.

Efter kaffet pratade och sjöngo vi en hel del stämningsbitar och småbarnen badade ner i vassen. Vi hade det särdeles angenämt. Vid halv 8-tiden bröto vi upp och inskeppade oss igen. Så fort vi kommit i båtarna började det regna och under hela hemfärden formligen hällde det ner. Vi kommo hem genomvåta och ruskiga att skåda men också genomglada och nöjda med vår trevliga utfärd.

I natt har Flora fått den allra sötaste fölunge. Den är så förtjusande näpen och lilla Flora är också stolt över den, vill jag lova.

Torsdag den 27 juni 1912. Han skriver lika tokigt i det som i det förra.

Torsdag den 27 juni 1912. Han skriver lika tokigt i det som i det förra.

Idag har jag fått brev från Bertil igen. Han skriver lika tokigt i det som i det förra. Ja, det är verkligen komiskt. I tisdags eftermiddag och igår förmiddag badade jag. Det var härligt. Inte alls så kallt, som jag hade trott. Vi döko från stolpen och plaskade värre. Nu har pappa gjort en så “bussig” trappa att kliva upp och ner på nere vid bryggan, så där är riktigt bra badställe nu. Har inget mer att skriva för tillfället.

Tisdag den 25 juni 1912. Selma Lagerlöf. Vad hon talade utmärkt.

Tisdag den 25 juni 1912. Selma Lagerlöf. Vad hon talade utmärkt.

Regn, regn!!! Jag tror att det aldrig tar slut på regnet här. Besynnerligt nog var det förtjusande vackert väder på midsommarafton och midsommardan.

På midsommarafton reste Janne, Greta ,Naemi och jag till Arvika till det stora ungdomsmötet. Efter en härlig åktur anlände vi dit vid 12-tiden. Sedan vi ordnat oss litet, styrde vi kosan till Sågudden, där ett resande teatersällskap skulle giva “Trettondagsafton” av Shakespeare klockan 2.15. Där var mycket primitivt anordnat. De finaste platserna voro bräder, lagda på bockar, vilka rasade sönder den ena efter den andra, under föreställningens lopp. Själva spelet var bra, särskilt fyllegubben Raap och hans gode vän Blek av Nasen. De voro verkligen komiska.

Efter föreställningens slut gick vi och fick oss en halva läsk var. Sedan bar det iväg till själva platsen för ungdomsmötet, Viksplatån. Här fick vi höra manskör och hornmusik och så talade Selma Lagerlöf. Vad hon talade utmärkt. Efter hennes tal restes majstången, men mitt under “resningen”, måste vi gå ned till stationen för att se, om pappa var med på det tåg, som kom 9.24 dit. Det var han och Greta reste med honom hem, men vi andra gick tillbaka till platån, där man dansade ringlekar av alla krafter, men det var inget vidare roligt.

Efter att i en timmes tid sökt efter Janne gick vi in till staden, där vi träffade honom om en stund och så foro vi hem vid 12-tiden. Hemfärden var härlig. Skönt och svalt i luften och den allra härligaste aftonrodnad. Vid 2-tiden kommo vi hem, och efter att ha ätit litet (vi hade hela dagen levt på 3 halva “läsk” och en bullebit) gingo vi genast till sängs.

På midsommardagen gingo vi hemma hela dagen. På eftermiddagen drucko vi härligt kaffe i bersån och på kvällen rodde Greta och jag alldeles ensamma ända till Bergshagen och kommo inte hem förrän vid 12-tiden. Och idag regnar det. Regnar, regnar. Vi ha inte kunnat bada en enda gång än för regnet och köldens skull.

Torsdag den 20 juni 1912. Det allra roligaste hade jag i Leksand.

Torsdag den 20 juni 1912. Det allra roligaste hade jag i Leksand.

Sen jag nu sist skrev i denna lilla dagboken har jag upplevat förfärligt mycket förtjusande roligt. Vi for som sagt på onsdag och hela resan var en enda “rolighet”. Fastän jag väntat mig mycket roligt, hade jag inte tänkt att vi skulle få så förfärligt roligt. Jag har skrivit upp resan i en stor anteckningsbok, som jag hade med mig, för om jag skulle ha skrivit upp den i denna boken hade väl den tagit slut.

Det allra roligaste hade jag i Leksand. Hela tiden där åtföljdes vi av Bertil, en förtjusande rar och trevlig pojk. Vi, han och jag, voro mest tillsammans och blevo nästan lite kära. Men tyvärr voro vi så kort tid tillsamman, så… Idag har jag fått brev från honom. Ett sådant brev! Jag skall skriva tillbaka och säga att han inte får skriva sådana.

Igår kom mamma. Naemi, Greta, Rut, Werner och jag stodo bort i vägen vid berget och väntade på henne och förde skoj. Werner talade om sina upplevelser och vi skrattade, så vi kunde dö. Vädret har varit så otrevligt, sen jag kom hit till Sulvik (i tisdags kväll) att vi inte har kunnat bada en enda gång. Idag regnar det, oh, vad det är tråkigt!

Tisdag den 18 juni 1912. Signhild viftade tillbaka med sina vita byxor.

Tisdag den 18 juni 1912. Signhild viftade tillbaka med sina vita byxor.

Skolresans sista dag, den sista! Jag vill inte tänka på det. Klockan halv sex måste vi gå upp, ty vi skulle resa till Ornäs klockan 7 och 15. När vi klätt oss och ätit frukost gingo vi till stationen. Efter en stund voro vi framme i Ornäs och gingo genast till den beryktade Ornässtugan.

En gammal dalgumma visade oss omkring överallt därinne. Först kom vi in i det, rum där Gustaf Vasa legat och sågo hans säng. Här stodo även fyra gubbar (sådana som hjälpt Gustaf) klädda i rustningar och dalmasdräkter. På väggarna hängde tavlor av flera kungar samt av Barbro Stigsdotter, den duktiga dalkvinnan som hissade ner Gustaf. Sedan fick vi se den öppning i golvet där han blev nedhissad. Efter att ha varit i stugans matsal, sängkammare och jungfruburar, gingo vi ned och satte oss utanför stugan. Vi hade en förtjusande utsikt över sjön. Vi lekte och fotograferade oss under det vi väntade på tåget men vilket vi 10 :54 skulle avresa till Göteborg. Färden till Kil gick under prat och skratt men när jag då skulle taga adjö för att resa vidare till Ottebol var det verkligen tråkigt. Och nu är den härliga resan som vi aldrig kunna glömma slut. Det finns nog ingen bland flickorna, som inte tycker, att vi har haft så roligt på den som man någonsin kan ha på en skolresa.

PS. Jag har alldeles glömt att skriva upp att vi i Leksand var i kyrkan på söndag förmiddag. Det var en mycket vacker gammal kyrka och en mycket bra predikan. Så har jag även glömt något hemskt som hände på söndag kväll. När vi gått och lagt oss kom en av Elsas beundrare och stod utanför fönstret och viftade med en näsduk på en käpp. Då rusade Signhild upp ur sängen och fick tag i ett par vita byxor som hon viftade tillbaka med. Vi skrattade så sängarna hoppade. Dagen därpå hade beundraren frågat Elsa vad det var vi viftade med. De var humor.

Måndag den 17 juni 1912. Jag hade flätorna dinglande om axlarna.

Måndag den 17 juni 1912. Jag hade flätorna dinglande om axlarna.

Nu skulle vi resa från Leksand. Det var nästan lika tråkigt som att lämna Filipstad. när vi ätit ”dejeuner”, packade vi ränslarna och gingo ner till bryggan för att avresa med ”Gustav Vasa” till insjön. Bertil var nere och vinkade, och var så ledsen för att vi skulle resa. Det var en härlig färd på Dalälven men tyvärr alltför kort. Vi voro snart framme och stego meddetsamma upp på tåget varmed vi skulle resa till Falun, med tre timmars uppehåll i Borlänge. Och nu har jag inget mer att skriva för tillfället, ty jag sitter på tåget nu.

Sedan vi anlänt till Falun gingo vi till Nya hotellet där vi skulle bo. När vi ätit en utmärkt middag bar det i väg till Falu gruva. När jag gick ifrån hotellet inträffade en liten lustig händelse. Jag måste borsta mina kängor innan jag kunde gå och när jag kom ned på gatan voro flickorna försvunna. En ”auto” stod utanför hotellets port, och jag frågade dess chaufför om han sett vart en massa skolflickor tagit vägen. ”Jodå, de voro långt ner på gatan” och så sade han ”stig upp i bilen så får fröken åka!”

Jag klev gladeligen i förstås och flickorna blevo inte lite snopna när jag steg ur automobilen helt nonchalant mitt för näsan på dem. Det var humor.

När vi anlänt till gruvan fingo vi ta på oss de mest vidunderliga dräkter. Först fingo vi vika upp kjolarna till knäna, därefter skulle vi ha på oss hemska, stora, smutsiga och trasiga rockar och flottiga slokhattar. Jag glömmer aldrig den synen, när fröken Palm kom klivande med kjolar till knäna, hjulbent och utstyrd i den förut nämnda habiten. Det var verkligen en syn för gudar.

På samma gång klevo en student och en chalmerist ner i gruvan. Vi voro försedda med lampor och bloss och en gubbe förde oss ner. Det var vådligt intressant att gå ned i den 90 meter djupa gruvan. Än måste vi kröka oss för att komma fram i de låga gångarna, än var det stora höga valv i berget. Men förfärligt smutsigt var det och hur våra skodon sågo ut när vi kommo upp igen vågar jag inte tänka på. Signhild och Lilly B, som ej ville gå ned, hade varit efter en kamera och trots det hällande regnet, knäppte Ebba av oss klädda i våra ljuvliga dräkter. Hoppas att kortet lyckas.

När vi gingo från gruvan gick Ebba, Eleonore och jag på ett kondis och åto bakelser. Sedan skulle flickorna gå till kopparvågen, men jag ville inte gå med för jag hade ont i benet. Jag gick upp på vårt rum i hotellet och spelade lite piano, hörde på musik från hotellets trädgård samt skrev i dagboken. Flickorna kommo snart hem, våta och trötta. Vi gick ner och åt, och därefter skulle vi gå och lägga oss.

Först fick jag massage på mitt onda ben av fröken Almegren. Så togo fröknarna godnatt och gingo in till sig. Men då blev det liv i oss må tro. Vi rusade alla in i det inre rummet där det stod ett piano och spelade och dansade. Jag var iklädd nattlinne, balskor (barbent) och hade flätorna dinglande om axlarna.

Efter en lång stund gick jag in, men de andra stannade kvar. Alldeles som jag krupit ner i sängen kom Palm in. Hon hade tyckt att det varit så ovanligt tyst i det rummet som låg intill deras. Jag låg så skenhelig som om jag legat hela tiden och hon gick in till andra rummet och föste ut hela hopen som skulle ligga i det yttre, och så måste de alla vackert krypa i säng.

Måndag den 17 juni 1912. Jag hade flätorna dinglande om axlarna.

Söndag den 16 juni 1912. Efter en kvart smeto vi ut till ynglingarna.

När vi frukosterat vid halv tiotiden fingo vi frihet till klockan 4 att gå vart vi ville. Vi klevo iväg till ”Käringberget”, Tora, Greta, Laban och jag och däruppe på toppen drucko vi sockerdricka och åto kakor. På nedvägen träffade vi Bertil och Nyqvist,( en kamrat till Bertil,) och vi följde med dem till Lugnet, en förtjusande plats med höga täta tallar, och sen ner till Siljan. Där var förtjusande. Sen måste vi hem och äta middag, sedan vi lovat att åter träffas klockan halv sex. Middagen var charmant.

Smörgåsbord, spenatsoppa, härlig kalvstek med lingonsylt, stuvade morötter och grönsaker, och till efterrätt förtjusande sylt med gräddskum och charmanta marängbakelser med vaniljsås. Det va´ godis. Och allt detta för en krona.

Efter middag skulle vi ligga en halv timma på våra sängar och vila oss, men efter en kvart smeto de förut nämnda flickorna iväg och träffade de förut nämnda ynglingarna. Vi gingo över älven eller sjön (jag vet inte vad det är) på en skojig bro och sen gingo vi högt upp på en hög sandstrand ytterst på bredden. Då och då kom det en regnskur och vi slogo oss ner under en björk, men snart fortsatte vi, och kom om en stund hem till ”Gästis” igen.

Sedan vi vilat oss åto vi kvällsmat (bussig kvällsmat också) och därefter gingo vi till dansbanan. Där var en förfärlig massa folk och oerhört trångt. Jag hade ont i benet så jag kunde inte dansa något. Vi träffade om en stund Bertil och han frågade om jag inte tyckte, att det skulle vara roligare att gå ut och gå lite. Han var särdeles enträgen, och då bad jag honom att följa mig till ”Gästis”, ty jag ville hellre gå hem istället för att se på hur de andra roade sig. Sagt och gjort. Vi två gingo, till de övriga flickornas förundran, bort från dansbanan, och på en förtjusande vacker stig till ”Gästis”. Medan vi stodo där och tog adjö, kom Palm borta ifrån dansbanan. Jag bad Bertil att gå vilket han även gjorde.

Jag var nästan rädd för Palm, men hon var så rar som vanligt och sade att hon tyckte det var roligt att vi hade sällskap, och att vi nog förstod att välja sådant. Sedan sprungo vi omkring där utanför för att söka komma in, ty dörren var låst. Men vi funno ingen. Ja, där stod vi! Äntligen lyckades jag snoka reda på ett fönster som inte var krokat, och jag krälade in genom det och dunsade ner i golvet med väldig kläm. Så gick jag och öppnade dörren för Palm, som skulle in och se till Karin Berg, som blivit dålig och gått hem. Karin sov och Palm gick snart till dansbanan igen.

Jag gick och lade mig strax, men måste om en stund upp för att öppna för de andra när de kommo. När de lagt sig drog Tora ihop Greta och min säng, och vi låg och pratade och fnittrade. Greta talade om för mig om sin förälskelse i den där trevliga kaptenen på ”Engelbrekt” och så frågade hon naturligtvis var Bertil och jag hade varit. Ja, ja men. Det var skojigt.

Lördag den 15 juni 1912. jag i sällskap med Bertil, realaren.

Lördag den 15 juni 1912. jag i sällskap med Bertil, realaren.

Den 15:e steg och vi upp vid 10 tiden och efter att ha ätit frukost och packat ihop våra ränslar, gjingo vi till stationen och så steg och vi på tåget till Rättvik. Dit anlände vi klockan halv 2 och gingo direkt från stationen för att bese kyrkan. Det var en mycket gammal kyrka sedan 11 – 1300 talet. I sakristian fingo vi se en kalk och ett svärd från Gustav Vasas tid samt en gammal, i ett katolskt kloster, broderad munkkåpa. Sedan vi varit uppe i tornet och besett Vasastenen, varifrån vi hade en förtjusande utsikt över Siljan och Rättviksstranden mitt emot, uppsökte vi ett kondis där vi fick härligt choklad med gräddskum och goda bakelser. Och därifrån gingo vi direkt att äta middag. här sammanträffade vi med ”A-arna”! Efter hälsningsutbytet slog vi oss ned vid små bord i en mycket trevlig matsal och fingo mat. Men jag orkade inte äta något mer än en smörgås, lite soppa och drack sockerdricka. Hela dagen idag har det regnat utan uppehåll.

Överskrivet——(Desserten blev fin musik av Greta Weibull. Sedan härlig boston och twostep i salen.
Det var när vi sutto i Fryksås och lekte lekar. Tavlor och deviser hade gått av stapeln och tagit slut. Det var ”bråkena” som var på tapeten så blev det så här: –
Om du skulle skriva en bok om Judit, vad skulle den heta? Den övergivna. Var inte det bra?)

Men nu till middagen. Efter den fingo vi dansa i den stora matsalen där vi ätit. Efter dansen gingo vi till ångbåten och reste över till Leksand. Hela ångbåtsresan dansade vi på akterdäck. Där voro två 2 pojkar, en chalmerist från Göteborg och en från Örebro. De spelade dragspel och dansade ömsevis. Och även kaptenen, som var mycket trevlig och rar, tog sig några ”svängom”. Med stor saknad lämnade vi den trevliga båten och mottogs av en realare från Göteborg, som sedan blev en trogen följeslagare för några av oss.

När vi varit vid gästgivaregården, där vi alla skulle ligga i en stor sal, och lagt ner våra ränslar, åto vi kvällsvard och gick sen till dansbanan vid Käringberget. Tora, Greta och jag i sällskap med Bertil, realaren. På dansbanan var det mycket vått och glatt, men trots det dansade vi gladeligt med dalmasarna. Men vid tolvtiden kom fröken Palm och tog oss obevekligt hem till hotellet. Vi klevo snart i säng och låg och pratade och levde rullan, då vi fingo höra en röst upphävas: ”we are yet to go to bed”. Vi började att gapa: ” Go there, as fast as you can”, och snart avlägsnade sig röstens upphävare. Och snart sovo vi alla gott.

Måndag den 17 juni 1912. Jag hade flätorna dinglande om axlarna.

Fredag den 14 juni 1912. Så hade vi alla i tre avdelningar gått vilse.

Efter frukost begåvo vi oss av till Fryksåsens fäbod. Och nu sitta vi inne i stugan och väntar på lite mat. Vi ha rastat en gång då vi åto bullar, choklad och danska wienerbröd. Och vi har gått oändligt långt genom våta furuskogar, ty det har regnat idag på förmiddagen, men nu är det vackert igen, inte solsken men klart och behagligt i luften.

Nu har vi ätit, mört tunnbröd, stora, stora, vita kakor, smör och härligt mjölk samt mesost. Det senare var skåderätt åtminstone för mig. Och nu leker vi ”tavlor och deviser” under det att några sitta i ullstrumporna med benen på spiselkransen för att torka strumporna som blivit våta under skogsvandringen. Det är så trevligt, i den öppna spisen flammar en stor eld över vilken trebenkaffepannan glatt puttrar.

Nu ligger jag i sängen och skriver klockan kvart över 12. När vi varit på en utsiktshöjd vid Fryksås och druckit kaffe i stugan, togo vi adjö av det trevliga kullorna och gåvo oss iväg. Vi ,Tora, Greta, Laban och jag ilade iväg med väldig fart. Plötsligt fingo vi höra ett rop från Signhild på långt avstånd: ”kom tillbaka ni har gått fel” och vi måste vända om förstås. Om en stund upptäckte vi Signhild och Karin B, vilka när vi kommo dit, tog av på en liten skogsväg med oss andra efter. Allt längre in i skogen bar det. Stigen blev allt smalare och till slut fanns den inte alls. Vi hade gått vilse. Vi sprungo hit och dit för att finna en väg men förgäves. Och var voro de andra? Vi började ropa och fick svar från två håll. Till slut mötte vi mitt inne i skogen fröken Palm och Almegren med flickorna, men Rut och Eleonore fattades. Vid hojtade alla och snart kommo de klivande.

Så hade vi alla i tre avdelningar gått vilse. Ja, där stod vi. Slutligen klevo vi iväg genom skogen och om en stund kom vi ut på samma väg som vi kommit in. Och efter en stund fann vi den rätta vägen, och nu körde Greta, Tora och jag iväg igen före de andra.

(Nu står jag högt, högt uppe i tornet på Rättviks kyrka. Jag har kravlat mig upp på en liten platå över klockorna).

Men till skogsvandringen igen. Snart uppkommos Greta, Tora och jag av fröken Almegren och ett par av flickorna och vi marscherade under skratt och skämt. Jag berättade en massa roliga historier och skämtbitar, när vi kommo till det ställe där vi rastat på ditvägen. Vi stannade även nu här för att invänta de andra, men när vi väntat 20 minuter förgäves fortsatte vi och anlände, efter att ha tagit en lång omväg, till hotellet där vi skulle ligga. Vi voro förfärligt trötta. När vi ätit gingo vi upp på våra rum och lade oss genast. Vi somnade snart och jag vaknade inte förrän 08.30.

Måndag den 17 juni 1912. Jag hade flätorna dinglande om axlarna.

Torsdag den 13 juni 1912. Jag sitter i en liten rar båt vid stranden.

Klockan är nu 8 på morgonen och Eleonore och jag sitter i en liten rar båt vid stranden av sjön och beundrar, bara beundrar. ”Gudomligt, bedårande, härligt, förtjusande” är det enda vi kunna få fram. Solen glittrar och små lekande vågor skvalpa mot båten, och vill vagga oss till sömns. Men vi kunna väl inte sova mitt uppe i allt detta härliga.

Men jag får väl tala vidare om hur vi hade det igår. När vi kommer från monumentet, gingo vi först och promenerade omkring torget, och sen gingo vi till Finnshyttan för att se ett utslag i masugnen.

Vägen dit var förtjusande vacker granskog och björkskog om vartannat. Vi gingo friskt på, ty vi skulle vara där klockan 8 och hade inte lång tid på oss. När vi anlände mottogs vi av en gammal gubbe som förde oss in där masugnen var.

En arbetare öppnade slaggöppningen och en glänsande sprakande massa flöt ut och ner i två stenformar. Det var mycket vackert. Men när det var slut öppnades en annan öppning, järngatan, och järnet rann ut glödande och med blå stjärnor sprakande över det. Det var en imponerande syn. En av arbetarna förde det ned i de formar, där det stelnar och sedan tages upp i fyrkantiga stycken.

När vi sett utslaget förde gubben oss in i ett storartat maskineri med väldiga maskiner. Här tog vi oss minnen, järnavfall och mässingspån och sedan vi försett oss även med slaggbitar, styrde vi kosan till staden igen, nu med maklig gång. Ditkomna sågo vi först konungens avresa. Sedan åto vi kväll under musikens spel. Det var militären som vi hade sällskap med på tåget, vilka spelade hela kvällen.

Efter maten gick vi ut på torget och fick till och med på begäran tre extranummer. En flöjtist, som jag på tåget särskilt lagt märke till, tittade hela tiden åt sidan på mig, och jag tillbaka, förstås. Sedan, musiken slutade klockan kvart i tolv, gick vi till Strandvägen och så vände vi åter för att sova. Sova var det, ja!

Vi åto bananer, kakor och choklad och hoppade och dansade på golvet, tvättade fötterna m m. Så klevo vi alla upp i Irma och Eleonores sängar, och sutto där en lång stund. Plötsligt får vi höra ett rasslande på sidan. Vi kikade ut. Där stod en massa pojkar och ropade: ”Anna” och”Lella Klara”. Vi skyndade oss att släppa ner gardinen ock plumsade ner i våra egna sängar fnittrande och flinande.

Vi låg ännu en stund vakna, men så tog sömnen överhand vid tvåtiden ungefär. Och då voro ännu de där pojkarna utanför. Jag sov utan drömmar. (Hade räknat fönsterrutorna men räknat fel).

Klockan 5 ungefär väcktes jag av Eleonore, som var uppe på golvet och flaxade. Hon tog på sig om en stund och gick ut till – Strandvägen naturligtvis. Jag dåsade till en stund, men vaknade igen vid sjutiden, då jag klädde på mig och gick ut för att njuta av den härliga naturen – på Strandvägen förstås. Eleonore och jag möttes och gick och satte oss i den förut omtalade båten. När vi njutit av alla krafter gingo vi hem till hotellet för att frukostera vid 08.30 tiden.

Efter frukost promenerade vi en stund i stan, sedan ställdes kosan till östra stationen i Filipstad. Det var en ganska lång väg att gå och jag hade en brinnande huvudvärk, när vi kommo dit. Vi äntrade ett litet ynkligt tåg, bytte om vid nästa station redan, och lämnade så med mycken saknad den lilla förtjusande staden vid Daglösen. Jag måste ligga på en soffa under nästan hela vägen till Vansbro, där vi intogo en riktigt god och trevlig husmansmiddag med filbunke – på en kvarts timma. Sedan fortsatte färden till Mora.

Jag var fortfarande ganska dålig men uppiggades något av en liten rar (mycket rar) ”press-pojke”. Äntligen ankommo vi till Mora och efter farväl med åtföljande vinkningar till ”press-pojken” styrde vi kosan till den utomordentliga staty av Gustav Vasa, som står på en kulle nära kyrkan. Där Gustav Vasa talade till dalkarlarna. När vi en stund beundrat den vackra sttyn, Zorns verk, begåvo vi oss till kyrkan och tack vare en reparation av den invändigt, kommo vi in och fick beundra predikstolen, altartavlan och framförallt, en serie härliga bilder ur nya testamentet och även gamla. De voro verkligen komiska.

Från kyrkan gingo vi till Zorns villa, vilken vi fingo beundra utifrån. Så ställdes kosan till en hemslöjdsutställning. (Jag satt i trappan och skrev i dagboken). Efter att ha köpt några vykort från Mora slogo vi oss ner på en caféveranda och fick kaffe, sedan dansade vi lite och spelade med förstås. Så bar det iväg till Utmelandsmonumentet. Sedan vi beundrat det utvändigt, gingo vi in och fick se Höckerts utmärkta tavla som avbildar Gustaf just när han stiger ned i källaren. Även vi fingo ned i källaren. Det var verkligen högtidligt att stå i samma källare där den stora Gustaf i ångest en gång avbidar fiendernas efterspaningar. Och nu sitter jag vid ett litet bord inne i monumentet efter att ha skrivit mitt namn i den digra främlingsboken.

När vi ordentligt betraktat tavlorna och köpte vykort, gingo vi till stationen. Här fördras tiden med tvättning av händerna, skratt och skämt. Sedan ”inskeppade” vi oss på tåget och åkte under hällande regn till Orsa. Under hela vägen förut hade vi haft förtjusande väder. Vid ankomsten till Orsa hälsades vi av den glädjande underrättelsen att de på hotellet tagit fel på dag, och ej hade något rum för oss. Jo det var trevligt!

Kanske ligga ute i stupregnet! Nå, långt omsider lyckades värden på det hotell där vi skulle ha legat, skaffa oss plats, dels i sitt eget hotell, dels på ”Orsa hotell”. Efter en enkel, i hast inmundigad kvällsvard, gingo vi upp på rummen. Fröken Almegren, Gertrud och jag hade fått ett ganska stort trevligt rum med breda bekväma sängar. Vi gjorde toalett för natten och kröp i säng. Vi lågo och läste en stund, men snart släcktes det elektriska och så skulle vi sova. Djup tystnad rådde, klockan var omkring ett.

Då – o fasa, dörren öppnades, vi hade glömt att låsa dörren!!) och en karl inträder. Jag satte mig upp i sängen och ropade: Vad är det, vad vill ni?” Karlen försvinner och vi stego alla tre upp ur sängarna, för att gå och låsa dörren, då – vi stelnade av skräck, kommer karlen igen och går rakt in i rummet. Vid ropad om vartannat ”vad är det – gå – vad vill ni, avlägsna är genast etc. Men karlen klev bara på.

Då uppenbarar sig en av uppasserskorna och upplyser oss om att karlen ska ligga i rummet intill oss med tre andra och att ingen annan dörr finns till deras rum mer än den som leder genom vårt, och att dörren inte går att låsa på vår sida. Tablå.

Då sade fröken Almegren: ”här ligger inte jag” och Gertrud och jag förstås ”inte jag heller, nejdå ”. Nå så måste vi flytta. Vi togo då två ”dragspel” som stod inne i rummet, gick över farstun och in i det andra rummet där Ebba, Tora, Irma och Eleionore lågo. De blev naturligtvis förskräckta och hjälpte oss att bädda ”dragspelen”, där Gertrud och fröken lade sig.

Jag skulle ligga bredvid Ebba. Men en sådan värme och så mycket myggor. Vid tretiden väckte vi Gertrud och Tora och bad att få byta. Det fingo vi. Så låg jag och läste en stund i en viss tidning, och slumrade sen in och vaknade kl halv nio, då de andra och jag genast gingo upp.

Onsdag den 12 juni 1912. Utanför hotellet och såg vi på kungen.

Onsdag den 12 juni 1912. Utanför hotellet och såg vi på kungen.

Just nu har vi anlänt till Filipstad. Klockan 08.40 avreste vi från Göteborg, 15 glada skolflickor och 2 lärarinnor, Palm och Almegren. Vi hade sällskap med 2 käcka boyscouts som knäppte av oss med sin kamera när vi stod med våra smörgåsar i händerna. Vi reste genom de allra härligaste trakter björkskog, granskog, berg, sjö ,forsar och älvar. Vi bytte om tåg i Daglösen och fick sällskap med en massa militär från Trossnäs.

De skulle till Filipstad och spela för kungen. När vi kommit hit och ätit middag promenerade vi en stund och sedan stod vi på torget utanför hotellet och såg på kungen. När han kommit reste han till John Ericssons gravvård och vi följde efter. Där ute var en sångkör som sjöng till kungens ära. Här är mycket vackert dekorerat på alla hus där kungens automobil åkte fram. Flaggor och grönt överallt, riktigt stiligt och smakfullt .

När kungen rest från kyrkogården som ligger förtjusande vackert nere vid sjön mitt emot kyrkan, ganska stilig vit med svart tak, gingo vi in i John Ericssons monument och besåg kistan och den ”Monitor” av ”evighetsblommor” som står därpå. En sådan bedårande vacker utsikt som vi hade från kullen där monumentet står, kan man knappast få se. Förresten, här är så förtjusande vackert överallt i Filipstad. Jag har riktigt gått och förälskat mig i den lilla staden och det har vi gjort allesamman.

Tvärs genom staden flyter en ganska bred å med härligt, klart vatten. Över den leder flera små vackra välvda broar, och på ena sidan ligger en liten koloni med härliga planteringar. Och så är det Strandvägen. Det mest förtjusande man kan tänka sig. Det är först en björkallé som sedan övergår till en bred stig som leder ut efter sjön Daglösen, vilken gränsar intill staden.

Torsdag den 27 juni 1912. Han skriver lika tokigt i det som i det förra.

Måndag den 10 juni 1912. Ja, till onsdag far vi.

Till onsdag! Så sjunger det jämt inom mig. Ja, till onsdag far vi, och jag kan nästan inte tänka på något annat. Idag har jag börjat packa ränseln. Det är så roligt så. Idag har jag även fått brev från fröken Palm, vari hon tackar för födelsedagspresenten, en stilig silvervas och mörkröda rosor. Det måtte nog vara förtjusande.

Jag har också varit ute och gjort åtskilliga uppköp till resan, samt skrivit till Anna Larsson. Igår var hela familjen i Getebergsäng på en kaffefest. Möjligtvis var det litet roligt på vägen dit, då Lillan och jag galopperade av alla krafter på väg bakom Lorensberg. Annars var det tråkigt. Skulle hellre velat stanna hemma.

Fredagen den 7 juni 1912. Guldfemma såsom andren i klassen.

Fredagen den 7 juni 1912. Guldfemma såsom andren i klassen.

Igår hade vi som sagt avslutning. Stupregn både dit och hem. Jag fick inte njuta av lille rare Torstens sällskap (tänk vad Tora Ingeström skulle ha blivit ond, om hon fått se oss tillsammans, hon är alldeles tokig i honom) alls, ty vi åkte spårvagn och kom “åtskills”.

Avslutningen var som vanligt. Först sång, unisont, solo och i stämmor (pappa var så oförskämd och sa att det lät, som om vi sutto fast i tjära allesammans). Sedan kom premieutdelningen och även jag hugnades med en guldfemma såsom andren i klassen. (Karin Berg försten, naturligtvis).

Och så höll “Kalle Kött” (lektor Friedlander) tal. Varför han skall hålla tal begriper jag då inte. Han står där och klämmer och klämmer och hela hans hemska, fläskiga fysionom “dallrar” (ja, verkligen dallrar) av sinnesrörelse, (skall det väl vara).

Nå så slutligen var hans tal till ända, en psalmvers och litet “titt” på de utställda teckningarna och “fri såsom fågeln i morgonstunden”, begav man sig hem i hällande regn. Och så tre månaders härligt, ljuvligt, skönt sommarlov! Och så skolresan. Tänk, till onsdag bär det iväg. Jag tycker ibland, att det är för roligt för att vara sant. En veckas Dalafärd. Måtte vi få så härligt och roligt som vi tro.

Nu kom pappa hem och eftersom jag är den enda som är uppe (klockan är omkring 11) gick jag och öppnade. Han hade med sig de mest härligt doftande liljekonvaljer och dem har jag nu bredvid mig i min lilla gröna älsklingsvas och de fina, dallrande, vita klockorna med sina höljen av gröna friska blad, dofta så sövande, rogivande ljuvligt.

Igår stod den unge “Nygifta” mannen och tittade med kikare på mig. Jag blev verkligen riktigt ond, det är ett förfärligt tittande. Jag försökte ge honom en förkrossande blick, men då skrattade han och gömde sig bakom förhänget på balkongen.

Idag har vi tvättat ensamma. Mamma kunde nämligen ej få tag i någon hjälp “madam” och så fick hon tvätta ensam. En liten stund på förmiddagen var också jag och tvättade litet. Annars har jag varit uppe och ordnat med hushållet samt sytt på min klädning. Idag har jag fått brev från Anna-Lisa och kort från herr Blomberg. Jag blev mycket glad, det var ett långt, roligt brev från A.L. och kortet var så trevligt. Roligt att se, att man är ihågkommen. Jag skrev även till A.L. idag för att det skall hinna fram till London innan de resa därifrån.

Torsdag den 27 juni 1912. Han skriver lika tokigt i det som i det förra.

Torsdag den 6 juni 1912. Tänk, att nu är det slut!

Vi stå nu färdiga, Rut och jag att gå till avslutningen. Vi skola ha sällskap med Anna-Lisa och lille rare Torsten. Tänk, att nu är det slut, allt det långa knogandet. Inga läxor, inga uppsatser! Inga stilar. Oh, härligt. Hinner inte mer.

Tisdag den 4 juni 1912. Jag, å min sida, skall klå henne i Orsa.

Tisdag den 4 juni 1912. Jag, å min sida, skall klå henne i Orsa.

Åter inne i en ny månad. Det är förfärligt vad tiden kör i väg. Tänk – på torsdag skall vi sluta skolan, lov imorgon och så på onsdag i nästa vecka bär det ut på skolresan. Under hela sista månaden ha vi flickor knappt haft något annat samtalsämne än den. Sålunda har Eleonor lovat mig riktigt förskräckligt mycket stryk i Leksand, och jag, å min sida, skall klå henne i Orsa. Då skall även Tora få sig riktigt av mig. Trevliga utsikter.

Idag har fröken Palm hållit ett litet avskedstal till oss och vi tjöto allesammans så det plaska! Det var verkligen riktigt rörande. De sista dagarna har det varit riktigt regnigt och ruskigt, men det är nog bra för årsväxten. Jag skulle nog ha setat och sytt flitigt på min klädning. Jag skall nämligen brodera “rosor och blader” omkring halsen och ärmarna. Men så fick jag en så stor lust att skriva ett tag i dagboken och så gjorde jag det.

Jag sitter och skriver i salsfönstret och den “nygifte” (har varit gift över ett år) stilige unge mannen står i sitt fönster och betraktar mig – som vanligt. Jag har hört att det “nygifta” paret inte skall vara så lyckligt, till och med att de skola skiljas, men det är nog bara skvaller. I alla fall brukar han ofta gå ut om kvällarna, men hon går och lägger sig.

Tänk, jag har inte fått något svar på mitt brev till Anna-Lisa än. Oförskämt!! Men det kanske inte har kommit fram. Ingeborg har fått ett på 12 sidor, och på kortet, som Anna-Lisa skickade mig, skrev hon att hon skulle sända mig ett långt brev.

För tillfället är jag ensam inne. Mamma är på ”O.D”:s konsert, Naemi i Majorna, Rut och Harry på gården. Alldeles ensam är jag dock inte, ty jag har Lillan instängd i lilla rummet, för hon har varit vid pumpen och slaskat ner sig. Nu måste jag väl vara flitig, och sy på klänningen igen.

Fredag den 31 maj 1912. I förra veckan var hela klassen och fotograferade sig.

Fredag den 31 maj 1912. I förra veckan var hela klassen och fotograferade sig.

Jag borde verkligen kalla boken för veckobok, för jag skriver nästan blott en gång i veckan. Men på skolresan hoppas jag att få mycket att skriva om. På annandag pingst fick jag kort från Anna-Lisa och skrev samma dag. På eftermiddagen var jag först i Slottsskogen och sedan med fru Dahlén, herr fru J. och pappa i Trädgårdsföreningen.

I förrgårsgårs kväll voro Elsa Lj. och jag i Slottsskogen, det var mycket folk, fast det var så sent. På onsdag voro vi i Slottsskogen och spelade tamburin för första gången i år. Idag ha vi lov. Det är kollegium i skolan, och jag undrar vad för vackra saker, dom säger om en. På torsdag i förra veckan var hela klassen och fotograferade sig och idag har jag varit och sett på provkortet. Det var mycket bra. Mamma håller nu på att sy mig en blå bomullsklänning, särdeles trevlig.

Torsdag den 23 maj 1912. Men först skall jag på skolresan. Måtte vi få roligt!

Torsdag den 23 maj 1912. Men först skall jag på skolresan. Måtte vi få roligt!

Det var fasligt vad den andra boken tog hastigt slut, nu får jag skriva riktigt smått i denna, så att den räcker länge. Jag slutade visst den andra boken med att “nygifta mannen” stod och betraktade mig och det var förresten inget ovanligt.

Tänk, nu är det bestämt att Greta skall resa med oss till Värmland, oh, så roligt! Men först skall jag på skolresan. Måtte vi få roligt! Det är det allmänna samtalsämnet i skolan nu. Och samma dag vi komma till Filipstad kommer kungen dit. Livat! Anna-Lisa har nu plötsligt rest till London med sin far! Karl Gustav är också med. De skola vara med ute hela sommaren. Tänk, så roligt att fara omkring så i utlanden! Jag hoppas att hon skriver ofta! Vi ha nu fått korten som vi tog på festen efter andra föreställningen. Jag är mycket bra på allesammans. Nästan bäst, där jag sitter mellan två bönder. Härlig syn!

Fredag den 17 maj 1912. “Nygifte mannen” står och betraktar mig som vanligt.

Fredag den 17 maj 1912. “Nygifte mannen” står och betraktar mig som vanligt.

Nu börjar jag verkligen att alldeles glömma bort min lilla dagbok. Jag har ju inte skrivit i den på 9 dagar. Förra veckan fick jag min dräkt (snobbig) och ny hatt också. På lördag gick andra festen av stapeln. Den gick utmärkt den med. Vi stannade efter och dansade i gymnastiksalen i dräkterna och fotograferade oss också. Det var livat.

När vi skulle gå hem, var det ett förfärligt väder, storm och regn, usch det var riktigt gräsligt. Till på köpet var jag så trött och sömnig. I spårvagnen träffade jag Erik Ljungner, han hade sedan sagt till Karin, att jag såg ut som om jag skulle somna. På måndag hade vi svensk provskrivning. Jag skrev “Vårbäckens saga” och gick klockan 12. Först.

På onsdag var mamma och jag på “Sofia” kalas hos Johanssons. Där var ganska livat. Mycket godis åtminstone. Greta har nu kommit hem från Alingsås, hon kanske skall följa med oss till Värmland i sommar. Tänk, jag har svarat på en annons till Nord Amerika. Jag går nu och väntar på svar.

På torsdag, igår, var jag på födelsedagskalas hos Elsa Cederblom. Där var väldigt livat. Hennes bror, en student, var särdeles trevlig och han hade två andra ynglingar hos sig. Vi dansade också. Sen strax innan vi skulle resa (detta var på Kviberg) gjorde vi en liten “månskenstur”, som Greta Nylén och jag nog aldrig glömmer. ”Lebe das Leben”. Idag har den “Nygifte mannen”, stått och betraktat mig som vanligt, när jag läste mina läxor i salsfönstret. (Varför just där månne?) Nej, oh dear, nu är ju denna boken slut.
Forts!

Onsdag den 8 maj 1912. Hon har påssjukan och Eric med.

Onsdag den 8 maj 1912. Hon har påssjukan och Eric med.

Nu har jag inte skrivit på en hel vecka igen. På torsdag hade vi repetition med dräkterna på. Det var förtjusande söta dräkter, dom hade. Särskilt prinsen (Greta Nylén). På fredag hade vi generalrepetition. Det gick galant. Vi fick in 60 kronor på den. På fredag reste även mamma till Mjölby för att lyfta arvet efter morfar. Och så på lördag var den stora dagen. Salen var nästan full, endast några få lediga platser. Allt gick som ett rinnande vatten och bifallet var frenetiskt.

På söndag var jag allt bra trött efter alla repetitionerna. Jag skulle ha varit hos kyrkoherden på eftermiddagen men det glömde jag alldeles bort. På måndag flyttade Lillie ifrån oss. Hon har fått plats i familj. På tisdag kväll kom mamma hem. Och idag har jag varit borta från skolan. Jag blev så sjuk vid 4-tiden i natt, kräktes gräsligt. Usch! Mamma har varit ute i eftermiddags och köpt dräkttyg till mig. Väldigt snyggt, men bra mörkt. I måndags var jag uppe hos Anna-Lisa litet på eftermiddagen. Hon har påssjukan och Eric med.

Tisdag den 30 april 1912.  Tänk, att jag nu är 17 år.

Tisdag den 30 april 1912. Tänk, att jag nu är 17 år.

Valborgsmässoafton. Min födelsedag. “O, hur härligt majsol ler,” “Våren är kommen.” Ännu ljuder studenternas vårsånger i mina öron. Jag har ovanligt nog ej haft någon bjudning idag, bara Mary Johansson, Elsa och Lilly Ljungström på kaffe. Tänk, att jag nu är 17 år. Det ligger nästan något romantiskt i de 17 åren.

I böckerna plägar ju nästan alltid den 17-åriga ungmön uppträda på sin första bal och naturligtvis bli mycket hyllad och mottaga ett par tre kärleksförklaringar! I böckerna ja! Men rakt inte i verkligheten. På eftermiddagen var Elsa och jag i Slottsskogen och såg och hörde studenterna. Där såg jag bl.a. den härlige, ståtlige, min ”Gösta Berling!” Han var så utomordentligt vacker, så jag moltittade på honom och han tittade tillbaka. På hemvägen bjöd Elsa på kondis. Jag ligger i sängen och skriver och klockan är redan över halv elva men det gör inget, ty imorgon ha vi lov från skolan, första maj lov.

Lördag den 27 april 1912. Det var gräsligt.

Lördag den 27 april 1912. Det var gräsligt.

Nu börjar jag verkligen bliva riktigt försumlig med att skriva i min dagbok. I fredags och lördags i förra veckan, 19 och 20 april, låg jag hela dagarna ty jag hade så ont i halsen. På fredag reste Karl och Hedda till Amerika och vi fingo kort igår, att de voro lyckligt anlända till England.

Hela denna sista veckan har det varit det mest förtjusande väder. Sol och varmt. En hel massa människor ha redan börjat med sommarhattar och bomullsblusar. På måndagen hade vi tysk skrivning, väldigt svår. Jag undrar hur den gick. I torsdags repeterade vi pjäsen igen. Jag tycker, att den går riktigt bra nu. Vi ha nu även fått biljetter att sälja, 20 var, jag har redan sålt flera. Tror nog att alla gå åt. Idag måste jag gå ifrån skolan, ty jag hade förfärlig tandvärk. Har varit och dragit ut tanden i eftermiddags. Det var gräsligt. Jag vågar inte tänka på det. Hu!

Onsdag den 17 april 1912.  Världens största ångare, Titanic, har kört på ett isberg.

Onsdag den 17 april 1912. Världens största ångare, Titanic, har kört på ett isberg.

Nu är det väl bäst att jag skriver litet i min dagbok, jag har ju inget skrivit på en hel vecka. På torsdag i förra veckan började vi skolan igen och nu har redan en vecka gått. Det är förfärligt vad tiden skenar iväg. På måndag kom farbror Carl hit, han skall resa, på fredag, till Amerika igen.

Tänk, vilken förfärlig olycka, som skett nu i dagarna. Världens största ångare, Titanic, har kört på ett isberg och sjunkit i Atlanten med omkring 1 500 människor. Det är ju en förskräcklig katastrof. Den största i sjöfartens historia. Och det var första resan! Det är alldeles obeskrivligt hemskt, tycker jag.

Idag skulle jag egentligen vara i skolan och repetera igen, man alla andra utom jag äro borta, så jag måste vara hemma hos barnen. Idag har det varit solförmörkelse och därför fingo vi lov i två timmar. Blott en tiondel av solen var synlig och alla människor på gatorna, jag med förstås, gick och kikade på den genom sotade glasbitar. Strålande vackert väder hela dagen.

Lördag den 27 april 1912. Det var gräsligt.

Onsdag den 10 april 1912. Jag ryser när jag tänker påt.

Oh, imorgon skall skolan börja igen. Jag ryser när jag tänker påt. Upp klockan 7 varje morgon. Hemskt! Igår förmiddag var jag hos fru Johansson ett tag. Fick kaffe och karameller och spelade grammofon. Ganska livat. Det sitter en katt utanför dörren och jamar, jag måste gå ut och köra bort honom. Så där, nu är det gjort.

Idag har jag varit och köpt tyg till min hovnarrdräkt. Rött och gult. Grant så det förslår. I eftermiddag har det även varit repetition av pjäsen. Nu hade vi kungasalskulisserna med. Vi har inte haft kulisserna med förut någon gång.

Måndag den 8 april 1912. Ja, det var komiskt.

Måndag den 8 april 1912. Ja, det var komiskt.

Annandagens förmiddag. Det snöar! Det syns att vi kommit in i april. De föregående dagarna har det varit det härligaste väder, solsken, blå himmel och sådana där små vita, ulliga molntappar, och idag äro gatorna dyvåta och det snöar! Och halvstormar! Jag sitter vid salsfönstret och ser de få människor, som vågat sig ut, kämpa sig framåt gatorna med paraplyer, som i var minut äro färdiga att “vränga” sig. Och alltemellanåt ligger gatan alldeles tom, tom, ödslig, grå och våt. Och den stora förgyllda kringlan därnere över bagarbutiken dinglar vemodigt fram och åter för blåsten.

I fönstret mitt emot sitter en liten kanariefågel i en bur. Han ser så ledsen ut, stackars liten. Han hänger med huvudet och ruggar upp fjädrarna, och de små, eljest så pigga och glada ögonen äro svårmodiga och sorgsna, litet undrande. “Vad är detta för ett besynnerligt land”, tänker han, “ena dagen skiner solen så varmt och härligt, och andra dagen kommer det sådana där kalla vita stjärnor, som försvinna så fort de nå gatan, och det stormar och är så kallt, så kallt.” Och den lilla fågeln huttrar till och borrar in huvudet under vingen för att värma sig.

Igår hade jag mycket roligare än vad jag haft i dag. På förmiddagen var Elsa Lj. och jag i Slottsskogen och sedan på kondis. På eftermiddagen var jag först ute ett slag med Lilly S. och sedan var jag på Armén. (Tvärtom var det). Sedan var Greta och Josef här och jag skulle lära dem att dansa. Greta kunde alldeles lära sig men Josef var omöjlig. Jag skrattade, så jag grät. Ja, det var komiskt.

Lördag den 6 april 1912. Den pojken ser verkligen trevlig ut.

Lördag den 6 april 1912. Den pojken ser verkligen trevlig ut.

Påskafton. Alldeles nyss ha vi ätit de obligatoriska äggen och så gröt förstås. Vi ha fått härliga påskägg, choklad, fyllda med marsipan, karameller av fru Dahlén. En stund på eftermiddagen var Elsa Lj. och jag i Slottsskogen. Det var härligt. I trappan hälsade jag på Anders Lind. Den pojken ser verkligen trevlig ut. Stilig förresten.

På onsdag fingo vi påsklov i skolan. Skall ha till nästa torsdag. Hurrah!!! Vi, som är med i pjäsen, stannade efter en stund för att repetera. På onsdag eftermiddag var jag hos Anna-Lisa. Det börjar verkligen att bli vår nu. Vår! härliga, härliga vår, då allt på jorden får nytt liv. Idag köpte mamma små söta blåsippsknoppar på torget, de voro så näpna, att jag skulle ha velat kyssa dem och kalla dem smeknamn. Men det är så mycket man skulle vilja, men inte kan – för omgivningens skull!

I eftermiddag har jag också varit och mött Greta vid Statens. Hon var riktigt solbränd, hon hade legat och gassat sig i solen på hallen nästan hela dagen. Jag brukar ibland längta så förfärligt efter något roligt. Om det ville hända något. Men livet här går sin jämna, enformiga gång, dag ut och dag in. Det är ledsamt, långtråkigt. Men jag är orättvis som tänker så. Jag har ju så mycket att tacka för, hälsa, föräldrar, syskon, hus, hem, kläder, föda m.m. Sådant. Ja, där blev visst något, som liknade katekesen. Det var inte meningen.

Söndag den 31 mars 1912. Jag tycker verkligen att hon kunde komma hit.

Söndag den 31 mars 1912. Jag tycker verkligen att hon kunde komma hit.

Ja, idag är det den sista mars. Det var fasligt vad tiden springer iväg. Nu har vi ju snart påsklov. Hurrah!!! Och sen kilar tiden iväg igen och så är det sommar. Först skolresa! Sedan till Värmland. Ack, vad det är härligt att leva och vad Gud är god för att han ger oss så mycket.

Ibland gripes jag av en sådan vild lust att sjunga, sjunga en hymn till allt härligt på jorden med egna ord. Men jag vågar inte sjunga högt, ty någon kunde ju tycka att man var dum och så sjunger jag med min själ och det går nästan lika bra.

Idag var pappa och jag på förmiddagen hos K.V. Johanssons änka. Hon bor på Djupedalsgatan och hade det alldeles bedårande sött. Alldeles ett önskehem. Hon var så trevlig, bjöd på kaffe med rent av “härligt” bröd till. Så spelade vi grammofon “Zuzu”, “Tattare-Emma”, “Under Dubbelörnen” och en mängd andra vackra bitar.

I eftermiddags har jag setat inne hela eftermiddagen, som jag ofta gör om söndagseftermiddagen förresten. Jag skulle ha gått med Anna-L ut, men så ringde hon inte, och då brydde jag mig inte om det. Jag ringer ju och klinkar till henne, (hon är ofta inte hemma, ute med Ingeborg) nästan var dag, och nu bryr jag mig inte om att ringa upp henne förrän hon ringt till mig först.

Jag var ju uppe hos henne i söndags det har jag varit många gånger, när hon varit sjuk, och annars också, förresten. Inte för att jag tycker att det är någon uppoffring inte, nej då, för all del. Men jag tycker verkligen att hon kunde komma hit eller ringa någon gång utan att jag behöver särskilt be henne om det. Det är så tråkigt.

Torsdag den 28 mars 1912. “Flickor ä’ de’ inte härligt!”

Torsdag den 28 mars 1912. “Flickor ä’ de’ inte härligt!”

Igår repeterade vi pjäsen igen och jag var hemskt dum och de andra med förresten, utom ett par. Jag får väl snart tänka på att sy mig en dräkt. Tänk om alltihop gick om intet. Det skulle vara gräsligt.

Jag ser oss så tydligt, en skara glada, fria flickor marscherande fram på en solbelyst, dammig landsväg uppe vid Siljan glatt sjungande “Vi gå över daggstänkta berg”. Så ser jag dem sitta i en hotellsal, kanske skrivande dagböcker eller brev, pratande och skrattande. Nu säger en något roligt och alla flickorna skratta av hjärtans lust. Där står en av dem vid fönstret och utropar: “Flickor ä’ de’ inte härligt!” och ett mångstämmigt jo, förtjusande, skär genom rummet. Nu förändras scenen. En liten vacker båt glider så lätt över Siljans små krusiga, solglittrande vågor. Och omkring sjön står en hög, majestätisk furuskog, en leende ljus och glad lövskog och här och där ligger en liten röd eller vit stuga och längst bort skymtar en kyrka glimmande som liljan i sin vita prakt. Och på ångbåtens däck står en skara flickor med allvarliga ansikten och hänförelse i blicken “Det är så vackert så man kan inte tala om det”, utbrister plötsligt en. Och alla draga en liten suck av förtjusning och titta med lysande ögon på detta skapelsens underverk.

Sådana scener ser jag i mängd. Och ödet kan väl inte vara så grymt att det ingen resa blir av. Oh! Idag har Elsa Lj. och jag varit ute och jag talade så mycket med henne om vår resa. Nu ha vi åter fått ett nytt ämne till uppsats “Vår”. Det skall jag skriva mycket vackert om. Även på “föreläsningen” hade jag AB.

Måndag den 25 mars 1912. Han var väldigt söt.

Måndag den 25 mars 1912. Han var väldigt söt.

Marie Bebådelsedag. Idag måste jag skriva litet, annars glömmer jag nog bort det som hänt under de sista dagarna.

På lördag slapp jag att skriva den engelska stilen, för att istället ha gymnastik i gymnastikföreningen. Vi ska bara ha en liten uppvisning för skolbarn och lärarinnor med 10 á 15 öres inträde. Futtigt, tycker jag. På lördag eftermiddag var jag med Greta hos fru Fagrell, Greta Fagrells mor. Hon visade oss ett brev, som Greta hade skrivit strax före sin död. Det var så sorgligt. Vi fingo även Gretas fotografi. Det var mycket bra. Sen gick jag med Greta upp och så badade jag hos henne och det var väldigt livat. Jag fick även kvällsmat där.

På söndag var jag på eftermiddagen först på Frälsningsarmén 3-4 sen var Greta och jag hos kyrkoherden. Det var ovanligt många, 11 stycken bl.a. två pojkar Carl Eriksson och Arvid Ahnfelt. Sen var jag hos Anna-Lisa halv sju till halv elva och hon låg, som vanligt. Har haft lungkatarr, stackare. Idag var Lilly Lj. och jag vid “Bergslagarnas” på förmiddagen med ett paket. Det var en duktig promenad så jag var duktigt hungrig och trött, när jag kom hem. På eftermiddagen har jag varit nere hos Ljungströms litet och då blev jag presenterad för Franklin Edenholm, således gick min önskan i fullbordan. Han var väldigt söt. Och spelade gudomligt!

Torsdag den 21 mars 1912. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt.

Torsdag den 21 mars 1912. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt.

Igår fick vi ett nytt uppsatsämne “Vår”. Det är ju ett mycket bra ämne men det värsta är att vi förut haft “Våren är kommen”, och det är ju nästan lika. Men vi får förstås kleta ihop något ändå.

Igår eftermiddag repeterade vi pjäsen igen och nu går den riktigt bra. I måndags låg jag hela dagen på grund av huvudvärk (gräslig) ont i halsen o.s.v. Just den dagen har vi ju stil i skolan och nu får jag skriva min på lördag eftermiddag istället, just då alla de andra gå hem och gymnastikföreningen övar. Hu då! Hur skall det gå. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt. 8 fel, det är ju hemskt! Usch, jag vill inte tänka på det.

Torsdag den 21 mars 1912. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt.

Söndag den 17 mars 1912. Vi ska ha prov i morgon.

Idag har det varit fasligt tråkigt på eftermiddagen. På förmiddagen var mamma, Harry, Naemi och jag på Boulevard. Där var en gräsligt ful flicka, som satt och tuggade på karameller hela tiden, hon såg så komisk ut ungefär så här. (här finns en liten skiss). Naemi och jag bara knuffade på varandra och skrattade, men inte högt för all del.

Nu sitter jag i salen och skriver sent på kvällen. Alla de andra har redan gått och lagt sig, men jag ensam stackare får sitta uppe och läsa litteraturhistoria för vi ska ha prov i morgon. (Och så kladdar jag lite i dagboken alltemellanåt).

Fredag den 15 mars 1912. Vi skrattade nästan hela tiden.

Fredag den 15 mars 1912. Vi skrattade nästan hela tiden.

Nu skall jag skriva i min dagbok eftersom jag inte skrivit i den på länge. Jag har nyss varit hos urmakaren med min klocka, som jag slog sönder glaset på för länge sedan en gång när jag var och åkte kälke. På tisdag förra veckan körde jag upp mina växter för Sivard. Det var härligt att bli av med dem, som hängt som ett Damoklessvärd över ens huvud. Jag redde mig bra.

I onsdags gick den där Argentinabåten äntligen. Flickorna i skolan var alldeles galna i officerarna, särskilt i en av dem som hette Charli Gimenez Melo och därför sprungo de där nere jämt. De voro så dumma så. Nu i tisdags var jag på en fest, som kvinnliga seminariet hade till förmån för en skolresa. Det var nästan uteslutande sång. Anna-Lisa var med också. Vi hade gräsligt skoj. En pojke, som spelade fiol, gräsligt styv förresten, kallade vi för den sälle ty han såg så säll ut. En annan som anförde sångarna, kallade vi den vemodige, för han såg så fasligt vemodig ut. Hans hustru och son voro där, och dem kallade vi den vemodiges hustru och den vemodiges son. Vi skrattade nästan hela tiden. På onsdag eftermiddag voro vi och repeterade pjäsen. Vi ha nu snart kulisserna färdiga och de bli väldigt bra.

Söndag den 10 mars 1912. Vi blevo nästan förföljda av tre gastar från Argentinabåten.

Söndag den 10 mars 1912. Vi blevo nästan förföljda av tre gastar från Argentinabåten.

Nu har jag en faslig massa att skriva om. I lördags (igår) hade vi lov från skolan, men vi, som skola vara med om pjäsen, var där och repeterade på förmiddagen. Sedan gick Greta N. och jag ner till “Argentinabåten”. Det var så livat. Befälet hade middag där men dörren till matsalen stod öppen och var gång vi gick förbi där, vinkade en av dem till oss och skålade. Och ett par andra stod på överdäck och såg på oss genom kikare hela tiden. Vi var där nära 1 och en halv timma.

På eftermiddagen var hela klassen bjuden till Irma Fr. Allihop var där utom Signhild och Karin Berg. Vi hade gräsligt livat. Först fick vi kaffe med en massa gott småbröd. Sedan lekte vi en massa sittlekar och sen fick vi apelsiner, bananer, äpplen, kex, saft och vatten, sockerdricka och karameller. När vi hade ätit det dansade vi av hjärtans lust nästan hela kvällen. Twostep boston och boston och twostep. Så fick vi till sist fin kvällsvard med en tårta med “sjuorna” på till efterrätt. Ja, det var gräsligt roligt. När vi gingo hem, Tora, Ebba och jag blevo vi nästan förföljda av tre gastar från Argentinabåten, men vi stack iväg av alla krafter.

Idag var jag uppe hos Anna-Lisa på förmidagen. Det har varit mycket vackert väder. På eftermiddagen var jag med pappa vid Argentinabåten och där voro vi ombord och det var en förtjusande stilig kadett som visade oss omkring på hela båten. Det var gräsligt intressant att se de kolossala maskinerna. Nu är klockan så mycket att jag måste gå och lägga mig.

Torsdag den 21 mars 1912. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt.

Torsdag den 7 mars 1912. Räkna upp sina “förälskelsemöjligheter”.

Nu får jag väl skriva i min dagbok igen. Idag är det torsdag sorgligt nog. Ty imorgon skulle jag lämna min uppsats! Vilken jag inte har färdig. Ja, det hjälper inte, hur ond än fröken blir. Bevare mig väl. Usch, det är så gräsligt med vädret här. Slaaaaaaaask i oändlighet. Men “Mars våt, April kall fyller bondens lada all”, står det ju i bondepraktikan. Så det är väl bra att det är slaskigt.

Idag har jag fått en ny klänning, riktigt trevlig skolklänning. Jag har även varit hos Anna-Lisa på eftermiddagen och nu, liksom i söndags, låg hon. Var sjuk, stackarn. Jag fick läsa i hennes dagbok, den var bra skriven men lite konstig på sina ställen. På ett ställe roar hon sig med att räkna upp sin “förälskelsemöjligheter” och påstår att hon inte tycker om varken Pelle eller Nörding. Komiskt!

Tisdag den 5 mars 1912. Stenhammar var förtjusande.

Tisdag den 5 mars 1912. Stenhammar var förtjusande.

Ja, nu har vi kommit in i en ny månad. Det är förfärligt vad tiden kör iväg. På torsdag var jag hemma från skolan, emedan jag hade så ont i en fot. På torsdag kom även mamma och pappa tillbaka från Värmland och de hade med sig en massa goda saker, tårta, konfekt, kakor, en mängd vetebröd och kött m.m. På fredag var jag ensam på eftermiddagen och då kom Rönnblom upp, men han gick snart.

Igår var den sista skolkonserten. Den var härlig, Stenhammar var förtjusande, han spelade pianosolo. Gudomligt. Jag hade sällskap både dit och hem med Anna-L. och Ingeborg. Nu i eftermiddag ska jag gå till Anna-L.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

I söndags var Anna-Lisa här på förmiddagen och då läste hon i denna boken. Hon säger att hon skriver aldrig i sin dagbok nuförtiden. Usch, nu är det alldeles gräsligt väder igen, det töar så. Men idag har det varit någorlunda klart. Igår kväll var jag på en föreläsning på Arbetsinstitutet, ty vi skall ju skriva en uppsats om det. Den var ganska trevlig. Idag har jag setat inne hela eftermiddagen ty jag har så ont i fötterna.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Lördag den 25 februari 1912. Vi blev bombarderade av två pojkar.

Ja, idag är det ju skottdagen så man skulle väl ha varit ute och friat. Jo pytt också. Man är väl inte galen heller.

Igår reste pappa också till Värmland. Den som hade fått följa med ändå! På eftermiddagen var Elsa och jag i Slottsskogen och blevo bombarderade av två pojkar. Nu har det kommit mycket snö igen, hela dagen igår snöade det, men nu håller det på att töa bort igen. Det är förfärligt tråkigt. Idag har vi läst igenom pjäsen “Prinsessans visa” i skolan. Den blir nog bra, när vi fått öva in den.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Torsdag den 23 februari 1912. Vi blevo förföljda av tre pojkar.

Nu har jag inte skrivit i min dagbok på länge. Jag måste nu skriva med bläck, ty jag kan inte finna min penna. I måndags reste mamma till Värmland för att rusta till farfars begravning. Hjalmar reste på samma gång. Naemi har nu blivit husmor istället och hon sköter sig bra.

Jag var hos Anna-L ett tag på eftermiddagen. Hon följde mig inte hem. Nedrigt! På tisdag var jag och Elsa ute och skulle köpa schampopulver, och då blevo vi förföljda av tre pojkar. Den ene var min högt ärade läskamrat Waldus Lund. De förföljde oss ända upp i trapporna och ville att vi skulle följa med dem ut, (de va´ riktigt stiliga och vackra, förresten) men jag bräckte av dem riktigt grundligt. Elsa sade inte ett ord. Hon hänger nu efter en viss Fritjof Lind som en kladd. Ringer på till honom och frågar om han vill gå med ut. Idiotiskt.

På onsdag hände just inget märkvärdigt. Vi fick ett nytt uppsatsämne “En föreläsning på arbetarföreningen”. Pils! Vi har fått våra andra nu, jag hade AB. Idag har jag varit och köpt mig en ny brosch. Ganska snygg! Idag har pappa varit på fru Rothsteins begravning. Hon dog häromdagen. I morn skall pappa resa till Värmland.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Söndag den 18 februari 1912. Stenhammar var så spydig så.

Det är fortfarande gräsligt, hemskt, dåligt väder. Usch, vad det är tråkigt. Idag var Anna-Lisa i Slottsskogen på förmiddagen, men det var hemskt blaskit. Ikväll har Lilly S, Naemi och jag varit på “Kronan” och det var ganska roligt. Där var en väldigt söt, som skötte själva “kinemacolvren”. Igår var skolkonsert men den var inte vidare bra. Stenhammar var så spydig så.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Onsdag den 14 februari 1912. Jag åkte ensam med pojkarna.

Idag har jag varit i Slottsskogen och åkt kälke. Jag skulle dit och se på bara, men så kom Rut P., Elsa C. och Anna L ikapp mig och frågade om jag ville åka med, för de hade köpt biljett. Det gjorde jag förstås, åkte med Rut P. och 2 pojkar. Men vi välte så att Rut ramlade av och slog sig så att hon inte kunde åka mer, och då fick jag åka ensam med pojkarna.

Tisdag den 13 februari 1912. Lille farfar har dött.

Tisdag den 13 februari 1912. Lille farfar har dött.

I söndags skulle jag ha skrivit i min dagbok, men jag fick inte vara ifred. Naemi och Rut har mycket roligt åt att jag skriver dagbok, men jag säger till dem, att jag författar. På söndag var jag ute med Anna-Lisa en stund på eftermiddagen, sen gick vi upp till henne en liten stund. Igår var det mammas födelsedag. Moster, fru och herr Svensson, fröken Fock, fru Dahlén, Rönnblom och E. voro här. E var förtjusande. Greta var så avundsjuk för att inte hon var här. Jag talade med henne senare i telefon.

Idag har vi fått den sorgliga underrättelsen att lille farfar har dött. Han dog i går förmiddag klockan halv 10. Jag blev så gräsligt ledsen först, men det var allt bäst att han fick dö. Jag är så glad att jag var där i somras hos honom nu. Mamma och pappa skola resa dit på begravningen. Jag vet inte riktigt, när den ska bli.

Onsdag den 29 februari 1912. Setat inne hela eftermiddagen.

Fredag den 9 februari 1912. Idag var jag helt ensam.

Idag har jag varit alldeles ensam ute nu en stund på eftermiddagen. Det var ganska tråkigt. Nu har all snö töat bort, så det går inte att åka i Stora Liden. Jag hoppas att det fryser igen till den 19.

Måndag den 8 april 1912. Ja, det var komiskt.

Torsdag den 8 februari 1912. Nu måste jag ta en sväng med Elsa.

Jag börjar verkligen att bli försumlig med att skriva i min dagbok. Men jag har haft så mycket att göra denna veckan. Först den här uppsatsen som jag knegat så med, idag har jag lämnat in den “klappad och klar”. Idag har jag också varit hos Anna-Lisa ett slag.

Igår onsdag var Anna- Lisa och jag och gick i Slottskogen litet på eftermiddagen. Där mötte vi Ingrid Bolling och om en stund gick Anna-L hem, men vi andra stannade kvar en stund vid Stora Liden.

Jag har alldeles glömt att berätta att vi har haft den härligaste frost nästan hela denna sista månaden. En dag var det 20 grader kallt. Men idag töar det och den härliga snö som kommit och möjliggjort drögpartier och slädföre, smälter ynkligen bort. Och vi, som tänkt att hyra Liden igen den 19. Tänk om det blir tö då med!

På tisdag var jag inte alls ute, men på måndag var Naemi och jag hos Hjalmar och hade skoj. Idag har vi fått det kortet, som pappa och farbröderna tog, när de alla voro församlade i Värmland. Det var utmärkt, utom Janne, som hade blivit ganska konstig. Nu spelar Naemi “Dollarprinsessan” och jag måste upp och ta mig en sväng med Elsa.

Söndag den 4 februari 1912. Jag skall vara hovnarr, bevars.

Söndag den 4 februari 1912. Jag skall vara hovnarr, bevars.

Nu har jag inte skrivit i min dagbok på en vecka nästan. I tisdags hyrde vi som bestämt var Liden, och det var alldeles gräsligt roligt. Torsten Ahnfelt styrde för Gertrud Kj. och mig och han styrde utmärkt. Det var en väldigt trevlig pojk. Ja, nu kommer jag nästan inte ihåg vad som hänt på de andra dagarna. Jo nu ha vi bestämt vad vi skall ha för pjäs på vår skolresefest. Den heter “Prinsessans visa” och är rar, men alldeles för barnslig, tycker jag. Jag skall vara hovnarr, bevars. Den svåraste rollen, sa fröken.
I torsdags kom en fröken Söderberg från Jönköping hit. Hon skall bo här en tid framigenom. Trevlig, förresten.

Flera dar i denna veckan har Elsa och jag varit i Slottskogen på kvällen och sett på, när de ha åkt där. Livat. Usch, det var hemskt vad jag kladdar.
Idag har fröken Söderberg och jag varit i Slottsskogen litet på förmiddagen och så ha vi varit uppe hos Johanssons lite grand på eftermiddagen, men där var ingen mer än Josef och Herbert hemma. Nu sitter jag inne och har tråkig som vanligt på söndags eftermiddag förresten. Nu ska jag läsa på “english grammer”. Yes, very well. Fy donc, what dull it is with lessons. I am very very angry on them. Yes, yes. Nä, fy vad jag är dum nu, så jag sitter och dillar. Nu går jag till Anna-Lisa.

Och nu har jag varit där. Ingeborg var där också och vi hade ganska livat. Vi skrev långkatekes bl.a. och det var så roligt ett tag, när fröken Johansson och Malte H möttes på en konsert och han sa: “Hej på dej, gamla galanta”, och det slutade med gräl och slagsmål.
Anna-Lisa följde mig som vanligt hem och vi stod i porten och pratade så länge om kristendom. Ja, vi pratar. Nu ska jag läsa i ”Högadals prostgård”, som jag fått låna av Ingeborg.

Tisdag den 30 januari 1912. Överste Cook var mycket rar.

Tisdag den 30 januari 1912. Överste Cook var mycket rar.

Det är väl bäst att jag tar fram boken nu och skriver litet, annars glömmer jag väl alldeles bort den. I söndags var jag på förmiddagen i kyrkan och såg på K.V. Johanssons begravning. Det var mycket vackert och högtidligt. Kyrkoherde Holm höll ett så rart tal över den döde. Kistan var av massiv ek med bronserade handtag. Det var tre blomstervagnar och 22 andra.

På eftermiddagen var jag hos kyrkoherden och där var endast 7 läsbarn av 65. Jag tycker det är nedrigt av dem att inte komma. Vi drucko té och sjöngo och så läste vi i testamentet och Kerstin Stärdtsel läste en liten dikt av Topelius och kyrkoherden “Rävgropen” ur “Lilliecronas hem”. Det var riktigt trevligt.

På måndag kväll var Naemi och jag på Frälsningsarmén och hörde överste Cook från England. Han var mycket rar. Idag ha vi lov efter frukostrast i skolan. Ikväll ha vi hyrt Liden och det blir nog livat. Nu skall jag gå dit och åka med Lilli Svensson litet på förmiddagen.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Nu har jag inte skrivit i min lilla dagbok på ett par dar. När jag i torsdags gick hem från skolan, mötte jag Rakel Bergkvist på Prinsgatan och hon följde mig hem. Hon talade om en massa saker om Elof och jag hade odelat roligt. Sen på eftermiddagen var jag ute med Anna-Lisa fastän vädret inte var vidare lockande, och då talade jag om för henne, vad Rakel hade sagt och hon tyckte att det var obehagligt.

På fredag eftermiddag skrev jag nästan hela uppsatsen, jag förstår inte vad som kom åt mig, men i en handvändning smidde jag ihop hela klabbet, och blev alls inte gråhårig, som jag förut hade trott. Idag har jag varit på Dammen hela eftermiddagen och det var livat. Det har varit hemskt kallt idag vi ha alla gått och frusit hela dan. Nu äro Naemi och mamma på Boulevarden jag skulle egentligen gått med, men jag kom så sent från dammen så jag hann inte. Nu har jag tvättat ungarna och fått dem i säng, så det är riktigt lugnt.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Onsdag den 24 januari 1912. Förbjuden frukt smakar bäst!

Nu vill jag skriva litet i min lilla dagbok. Det är ganska sent, men jag skall skriva litet ändå, innan jag går och lägger mig.

Igår var jag på dammen på eftermiddagen. På eftermiddagen behöver jag väl knappast skriva, ty på förmiddagen tills klockan halv fyra är man upptagen av den välsignade skolan. Så om man vill ha lite skoj, så får det förståss bli på eftermiddagen, tillika med läxläsning och slika trevliga saker. Brr!
Det var ganska livat på dammen. Jag lekte sista med Rut och Carin Karlsson samt hennes bror och ett par juveler till. Det är förstås inte alls så roligt att gå på dammen som att åka kälke i Stora liden. Men när man inte får det så…

Idag har vi fått ett ämne till en uppsats som säkert kommer att göra mig gråhårig. “Den intet vågar, han intet vinner”. Vem i alla tider kan skriva en lång uppsats om det. Inte jag åtminstone. Begriper inte, hur jag skall klara mig. Hå hå jaja. Det finns många sorger till.

I eftermiddag har jag varit hos Anna-Lisa en stund och sen gingo vi ut ett litet tag. Och pratade om mycket, som kanske ej just är något lämpligt samtalsämne för unga flickor, men just därför så mycket mera lockande. Förbjuden frukt smakar bäst! Men nu kommer Rut och kör mig bort från lilla rummet och säger “att nu ska vi gå och lägga oss”. Den Rut, den Rut! Men jag får väl gå och “lägga mig” för klockan är mycket.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Måndag den 22 januari 1912. Jag har ont i foten.

Idag har jag legat hela dagen för mitt onda i foten. Det skulle nog bli förskräckligt långsamt, att ligga en längre tid. Men att ligga så här en dag är ju inte så tråkigt. Ikväll är det stor konsert på Frälsningsarmén med musikdirektör Laurin, fint program. Jag kunde ju inte gå för jag hade så ont i foten. Mamma och Naemi är där. Idag har Greta rest till Furuhäll igen.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Söndag den 21 januari 1912. Hemskt vad Rönnblom ränner här.

Nu har jag inte skrivit i min dagbok på ett par dagar. På torsdag var Rut och jag i Slottskogen på förmiddagen, och jag skulle lära mig att styra med stång men det gick inte alls. På kvällen var jag på dammen och då var också Douglas och Inge där.

Även på torsdag var Rönnblom här. Jag blev riktigt förskräckt när han kom. Det är verkligen hemskt va han ränner här. På fredag började vi skolan igen. Usch, det är så förfärligt tråkigt. Tänk alla läxor, alla stilar och prov som man har att klara, innan det ljuvliga sommarlivet kommer! På fredag eftermiddag satt jag inne och läste läxor hela tiden. Så hemska läxor första dagen. O!

På lördag var den första skolkonserten. Det var inget vidare roligt. Jag hade så ont i foten. På hemvägen hade jag sällskap hem med Ernst Bergvall.

Idag har jag varit ute med Greta ett tag på förmiddagen. Det var gräsligt mycket folk ute. Nu på eftermiddagen sitter jag inne, har tråkigt. Skulle läsa läxor, bevare. Fy donc. Nej usch nu går jag till Greta.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Onsdag den 17 januari 1912. Vad den där Bartold var dum!

Idag har jag haft väldigt livat. På förmiddagen var jag i Stora Liden och åkte med Arvid Ahnfelt, hans storebror och en till. O, vad den där Bartold var dum! Han käbbla och pratade hela tiden precis som en idiot. Å så dåligt han styrde. Arvid styrde mycket bättre. Det gick fint alla gångerna utom den sista. Då välte vi alldeles där nere. Elsa Lj. påstod, att det var för att hon var med den gången.

I eftermiddags har jag varit på dammen från klockan 4 till 7. Ingeborg och Douglas var också där och så var det Elsa, Rut och jag. Vi lekte “sista”, nästan hela tiden. Ingeborg levde värre och vi andra höll på att kikna av skratt. Nu på kvällen har Naemi och mamma gått till Fräsningsarmén.
Rönnblom har varit här idag. Det var hemskt vad han springer här ofta.

Tisdag den 16 januari 1912. Hur ska man uppfostra elaka pojkar.

Tisdag den 16 januari 1912. Hur ska man uppfostra elaka pojkar.

Igår var Anna-L. och jag ute och gick hela Nasaallén fram. Det var inte alls många människor ute. Vi pratade om mycket, bl.a. hur man skall kunna uppfostra elaka pojkar t.ex. Harry och Carl G.

På kvällen reste pappa. Han kom hem på fredag kväll, när vi inte anade det minsta. Idag har jag varit i Slottskogen och åkt kälke med ett par trevliga pojkar. Det gick mycket bra. Naemi och Greta åkte också med Yngve Lundén violinisten, och en annan latinare. De välte ett par gånger, men vi klarade oss fint hela tiden. Det var väldigt livat. Clas Brolin och Köster hette två av pojkarna jag var med. Nu sitter jag och skriver på middagen. Jag tror nästan att jag går till dammen i eftermiddag.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Måndag den 15 januari 1912. En förtjusande vacker musikant.

Igår var jag på förmiddagen på Frälsningsarmén och tittade på en förtjusande vacker musikant. Greta och jag satt och tittade på honom nästan hela tiden. På eftermiddagen var jag hos Anna-Lisa ett tag, men det var inget vidare skojigt. Idag har jag varit på dammen på förmiddagen. Där var ingen bekant. Nu på eftermiddagen skall jag gå med Anna-Lisa ut ett tag. Idag har Rönnblom varit här. Tänk att nu har vi bara 3 dagar kvar till dess vi skola börja skolan. Jag begriper inte vart lovet har tagit vägen. Bara nu den här terminen ville gå lika fort.

Lördag den 27 januari 1912. Obehagliga fakta om Elof.

Lördag den 13 januari 1912. En väldigt trevlig pojk.

Som vanligt gick jag på dammen även igår eftermiddag. Det var just inget roligt. Ingen bekant. Idag på förmiddagen var jag där också. Då var Ingeborg där och Rut var ju med, så det var någorlunda roligt. I eftermiddags ha vi alla varit på julgranskalas hos Johanssons.

Det var väldigt livat. Josua och Paul var också där, och Paul skojade, så att vi skrattade hela tiden. En väldigt trevlig pojk. Greta tycker nog om honom, fast hon inte vill visa det. Moster är alldeles förtjust i honom. Nu sitter jag i sängen och skriver klockan halv tolv på natten. Vi har nyss kommit hem från Johanssons och jag väntar bara på, att Rut skall gå och lägga sig så att vi får släcka. Godnatt.

Torsdag den 11 januari 1912. Bröt sönder skridskon.

Torsdag den 11 januari 1912. Bröt sönder skridskon.

På förmiddagen idag har jag varit på Stora dammen hela förmiddagen. Det var väldigt livat. Anna-Lisa, Carl Gustav, Ingeborg och Elof och Ernst var där också. Nu på eftermiddagen skulle jag gå dit igen, men mamma och Naemi har gått till Hjalmars rum och Rut är hos Johanssons så jag får väl stanna hemma.

Lillan och jag äro alldeles ensamma nu. Nu har jag varit på dammen en liten stund med Anna-L och Carl G. Rut, Greta och Josef, kommo nämligen hit, och då gick jag, men bröt sönder skridskon strax jag kom dit och fick gå hem igen. Trevligt. Idag har jag fått en ny väldigt stilig hatt av siden med sammet under och tyll på. Finfin.

Måndag den 8 april 1912. Ja, det var komiskt.

Onsdag den 10 januari 1912. Vi räknade alla hårnålar.

Idag har jag inte varit på dammen, fast jag så gärna ville gå dit. På förmiddagen voro Naemi och jag på Dahléns kontor för att köpa kaffe. Vi trodde förstås att Fru Dahlén skulle vara där och bjuda oss på kaffe och bakelser, och så var herr Dahlén ensam där. Trevligt.
Vi lunkade vår väg meddetsamma vi hade uträttat vårt ärende och räknade på vägen alla hårnålar vi sågo. Det var 125. Pils, inte alls mycke!

Jag har setat inne i eftermiddags och väntat på att Elsa Lj. skulle komma upp och hämta mig och vi skulle gå till Stora dammen men hon har inte kommit än klockan 7. Så hon kommer nog inte alls.

Tisdag den 9 januari 1912.  Vi skrattade hela tiden.

Tisdag den 9 januari 1912. Vi skrattade hela tiden.

Igår på eftermiddagen var Anna-Lisa och jag nere i stan. Först voro vi hos Vallners och köpte oss var sitt par vantar. Sedan gick vi till Cosmorama och såg “Svarta drömmar”. Du gode värld! Vad det var komiskt. Skulle vara rörande förståss, men vi skrattade hela tiden.

Idag var jag först med Greta i Slottskogen och sedan var Josef och jag och gick på skridskor på stora dammen, men bara en liten stund. På eftermiddagen var jag hos Anna-Lisa och lämnade tillbaka ”Manleverergåtan”, som jag inte riktigt läst ut, jag hade lånat den när jag var med henne uppe. Jag fick istället låna “Lady Evelyn”.

Greta heter Johansson i efternamn och är Judits favoritkusin. Josef är hennes bror, och alltså Judits kusin.

Söndag den 7 januari 1912. Vad den pojken är stilig!

Söndag den 7 januari 1912. Vad den pojken är stilig!

Nu har jag inte skrivit i min lilla dagbok på ett par dagar. På Trettondagen (lördag) var jag hos Anna-lisa lite på förmiddagen. Elof var hos Eric. Elof skall föreställa vara kär i Anna-Lisa. Hm…
Sen gick vi ut med Ingeborg och hennes far och morbror. Ingeborg och jag gick för oss själva och hade livat, men Anna-L rantade med herrarna. På söndag förmiddag var jag på Frälsningsarmén och där träffade jag morbror och vann 50 öre, som vi spelade filipin om på Gretas födelsedag.

På eftermiddagen var jag litet ute med Elsa Lj. men satt inne mesta delen och hörde på hur Fr. E. spelade dragspel hos Ljungströms. Vad den pojken är stilig! Sådana ögon! Jag skulle gräsligt gärna vilja bli presenterad för honom. Elsa är alldeles pin kär i honom, men jag tror inte han bryr sig om henne…

Nu har vi äntligen fått vinterväder med stark frost. Visserligen inte mycket snö, men ändå något. Det kommer nog mer. Jag har varit med Greta ute ett tag idag på förmiddagen, men jag höll på att frysa fötterna av mig.

På Trettondagen reste pappa till Norrland, där han skall stanna i en månad ungefär. Tänk en sådan härlig vinter det skall vara däruppe. Slädföre, is och norrsken. Ja, den som vore rik och finge resa vart man ville! Då skulle jag minsann inte stanna här i Göteborg. Nej då! Till Italien, Spanien, England och Tyskland skulle jag resa. Och först och främst resa omkring i vårt härliga, härliga Sverige.

Eric stavas ibland med c, ibland med k. Det är Anna-Lisas bror, och Elof verkar vara has kompis. FR.E. blir Judit säkert snart presenterad för. Elsa Lj heter Ljungström i efternamn och är en klasskompis. Kan ha en syster som heter Lilly.

Torsdag den 4 januari 1912. kl 7 är för tidigt!

Torsdag den 4 januari 1912. kl 7 är för tidigt!

Idag gick jag upp ovanligt tidigt för att vara på en lovdag. Jag gick upp klockan halv åtta. Jag vill inte tänka på, när jag skall börja skolan igen och gå upp kl 7 var morgon. Usch!

Greta och jag voro på förmiddagen i Slottskogen. Där var ändå litet likt vinter, med den lilla snösmula som föll i natt, men som härnere i stan töat bort redan. Idag har jag läst “Karin Brandts dröm”, och det var en förfärligt fint skriven bok. Förresten skriver ju alltid Geijerstam så vackert. Nu skall jag läsa “Det suveräna hjärtat” av Ellen Idström. Jag har läst den förut men inte ordentligt.

Nu sitter jag och skriver vid 10-tiden på kvällen, fru Dahlén och alla de andra äro inne i sängkammaren och pappa läser högt om den hemske “Sintram på Fors” ur “Gösta Berlings saga”. Nu skall jag inte skriva mer ikväll. Jag skall läsa “Det suveräna”.

Onsdag den 3 januari 1912. Detta gräsliga väder.

Onsdag den 3 januari 1912. Detta gräsliga väder.

Usch detta hemska gräsliga väder. Det kan göra en helt förtvivlad. Regn, slask. Det är ju alldeles tröstlöst. Skall man nu inte få vara ute och ha roligt i kälkbackar eller på isen en enda gång under jullovet. Tänk att vi redan ha haft jullov i 2 veckor. Jag begriper inte vart tiden tar vägen.

På nyårsdagen var jag uppe hos Anna-Lisa och blev kvarbjuden på kvällsvard. Herr Blomberg var hemma och det var ganska roligt. Jag lånade “Gretchen”, “Strömdrag” och”Karin Brandts dröm” av Anna-Lisa.

De två första läste jag ut igår. “Gretchen” var särdeles rolig. Igår var jag med Anna-Lisa på en promenad i nästan hela allén, och sedan var hon med mig häruppe en liten stund.

Idag ha vi varit på elvakaffe hos Greta, istället för på hennes födelsedag igår. Hon har varit på bröllop i Jönköping, den lyckliga osten, ett riktigt storstiligt bröllop, över hundra bjudna. Greta blev särskilt förtjust i M. Andrén, en enligt henne och mosters utsago bildskön yngling. Gretas kavaljer var visst en annan yngling som hette Gustav Brandén.

Greta heter Johansson i efternamn och är Judits favoritkusin. Gretas mamma heter Sofi. När Judit skriver “häruppe” eller “hemma” i Göteborg, så är det Olivedalsgatan 2 hon menar. Där bor familjen Boudin från 1905 och 25 år framåt.

Måndag den 1 januari 1912. Tänker mest på en sak…

Måndag den 1 januari 1912. Tänker mest på en sak…

Ja, nu har åter ett år gått bort och ett annat kommit i dess ställe. Nu har jag länge tänkt, att jag skulle samla så många av mina intryck som möjligt under detta nya år och skriva ner dem i denna lilla dagbok.

Egentligen tänkte jag skriva ner de första orden i den klockan tolv i natt, nyårsnatten, men så gick jag på en nyårsvaka på Handelsinstitutet och kom inte hem förrän efter tolv. Jag funderade på, att då ta fram min lilla bok och börja skriva, men alla de andra sovo, och själv var jag trött och ville gå till sängs, så det blev inget av.

Men när jag lagt mig låg jag länge vaken och tänkte på så mycket, mest dock på en sak… Nu sitter jag här vid köksbordet och skriver och lille Harry ligger på bordet och stavar och läser litet av vad jag skriver, men mycket kan han inte läsa. De små Lillan och Harry, ha haft så roligt, vi ha nämligen redan tagit ur karamellerna i julgranen och delat ut dem och de ha också fått sin beskärda del.

Alla de andra sitter nu och läser, och jag har läst ut allt, vad som finns att läsa här, men jag skall få låna några böcker av Anna-Lisa. Jag tror nästan att jag går dit och hämtar dem nu.