Så här var det …

Söndag den 30 december 1917. På fredag kom julsändningen hemifrån.

Söndag den 30 december 1917. På fredag kom julsändningen hemifrån.

Nu får jag väl, trots att jag inte har någon vidare lust, skriva ett tag i min bok. Förra söndag eftermiddag 5.20. reste jag som sagt till Grillby. Som jag hade 2:a klass, var resan någorlunda dräglig. Fullt med folk förstås.

Grace mötte mig vid stationen. Och väl framkommen, blev det som vanligt ett nästan oavbrutet ätande. De hade trots dyr och restriktionstider, fullt upp med allehanda goda matvaror, massor av kakor inte att förglömma.

Om morgnarna väcktes jag alltid av en brasas ljuvliga sprakande och kaffe på sängen. Ack, huru skönt! Det var det allra härligaste väder hela tiden. Massor av snö och gnistrande solsken om dagarna och blekt månsken om nätterna. På julaftons förmiddagen klädde Grace och jag en vacker gran. På middagen var det förstås dopp i grytan och skinka och korv. Jag kunde knappast låta bli att tänka på, hur härligt detta – + den traditionella “nubben” – skulle ha smakat många matfriska herrar. Jag var under hela Grillbyvistelsen så övermätt, att jag knappast kunde njuta av någonting.

Pa julkvällen var det fisk och gröt med många rim och tänd julgran. Julklapparna hade redan på förmiddagen utdelats. Klockan halv 5 väcktes jag på juldagsmorgon med kaffe. Och sen gingo farbror, Grace och jag i den stjärngnistrande, snöiga natten till julottan i Grillby vackra, gamla kyrka. Det var en sådan andaktsfull stämning med alla de glimmande små ljuslågorna och den gamla kära “Var hälsad sköna morgonstund”.

På annandagens eftermiddag voro stationsskrivare Lundgrens bjudna till oss på kaffe. Ack, vilket kaffebord! Och hur mätt jag var! – Jag kände ju både Herr och fru Lundgren förut och vi hade riktigt gemytligt. Jag måste ju spela och sjunga förstås. Herr Lundgren, som är mycket trevlig, tyckte, att jag skulle komma tillbaka till nyår, och då jag tidigt på morgonen därpå reste hem, var han nere vid stationen och bjöd mig komma och bo hos dem på nyår. Men – jag tycker inte, att jag kan resa dit så snart igen.

Varken på torsdag, fredag eller igår har jag ätit någon middag, utan blott druckit té och ätit smörgåsar. Så mätt var jag efter Grillbyvistelsen.

På fredag eftermiddag kom julsändningen hemifrån. Det var rågbröd och härligt vetebröd, smör, sylta (mammas ljuvliga julsylta), äpplen och kakor, en hel burk full. Och så julklappar. Från Rut en bok, från Harry en pigg askkopp och från Lillan ett par söta små julljusstakar.

Jag tyckte att det var alldeles för mycket gott att sätta i mig ensam, så jag passade på och bjöd hem några flickor från Skandia och vi hade en riktigt angenäm afton. Jag hade med mig från Grillby en liten vacker gran, som jag prydde med flaggor, glitter, ljus och karameller och så tände jag ljusen, så det var riktigt jullikt.

Idag låg jag och drog mig till klockan halv 11, då jag steg upp och tände en brasa. Sen kröp jag ner i sängen igen och låg och läste en stund, varefter jag så småningom klädde mig, drack té och gjorde iordning här.

Och idag är jag bjuden till doktor Lundberg på middag, och om jag kan komma därifrån jämförelsevis tidigt, till Ragnhild på en liten danstillställning. Så är det då alltid, att man blir bjuden på flera ställen samma dag, men annars får man minsann sitta där och titta.

Fredag den 21 december 1917. Naemi hemligt förlovad med Arvid!!

Fredag den 21 december 1917. Naemi hemligt förlovad med Arvid!!

Tänk, att jag skriver ut den ena boken efter den andra genom att fylla dem med vår vardaglighet. Så ofta tänker jag: “Nu skall jag slå mig ner och skriva något riktigt trevligt i min dagbok” men – aldrig blir det något av, – ingenting händer, som kan inspirera mig att skriva något riktigt trevligt. Och så får det vara.

Den sista veckan har den lille käre pappis varit häruppe. Han kom förra fredagen. Han och Naemi voro och mötte mig utanför “Skandia” och så gingo vi och åto middag på “Zur Himmelsleiter”. Där var tråkigt och hemskt dyrt. Vi gingo direkt därifrån och drucko choklad och åto bakelser hos Bergs, vilket var betydligt bättre. Eftermiddagen tillbringade vi hos “Edvards”.

På lördag eftermiddag skulle “fadden” bort på klubbafton, Naemi skulle ut med Arvid, som tillfälligtvis gästade staden, och jag passade på och bjöd hit flickorna Nilsson samt Maja Johansson på syjunta med té och massor av bakelser, fyra, fem var. “pappsen” bestod förstås.

Vid 11-tiden återvände Naemi från Cabaret Rolf och sin Arvid. Tänk, att Naemi har anförtrott mig att hon är hemligt förlovad med Arvid!! Så jag lever ju mitt uppe i en liten kärleksintrig!! Ja, det är verkligen en intrig, det är nämligen så tragiskt, att pappa tål inte Arvid, och Arvids mamma tål inte Naemi. Hon lär visst ha sagt en gång, då hon ertappat Arvid i Naemis sällskap “Om det åtminstone hade varit Judit istället”.

Varvid Arvid hängav sig åt ett stilla löje. Emellertid äro de unga tu fästade vid varandra, och så snart Arvid blir färdig som ingeniör i väg och vattenbyggnaden skall det eklateras. Jag tror förresten, att de passa riktigt bra ihop.

Men var var jag nu – Naemi återvände vid 11-tiden. Och då gjorde vi den “glädjande” upptäckten, att pappis inte hade någon portnyckel!! Klockan var vid pass halv 12, men som Olsson ännu hördes arbeta därnere, klev vi in, ringde upp “Dramatens” och fick verkligen tag i vår ängslans föremål.

Hur vi sen ackorderade, sade han, att vi inte behövde sitta uppe och vänta, för att slänga ner nyckeln genom fönstret, utan han skulle försöka få natthärbärge på annat håll.

Klockan 8. 10 på lördag skulle Naemi resa, och jag var snäll nog att kliva upp vid den för en söndag så onaturligt tidiga timmen som halv 7 för att följa henne till tåget. Vid 11-tiden uppenbarade sig pappa, som av en bekant inbjudits att kinesa på ett ställe på Söder, där de på morgonen undfägnats med riktigt kaffe och vetebröd!!

Pappa skulle nu äta frukost och jag passade på att låta honom bjuda mig på schamponering och kamning hos Sundbergs.

På middagen övervoro vi en föreställning av “Öregrund – Östhammar”. Det var ganska livat. Från teatern gingo pappa och jag direkt till Edvards dit vi voro bjudna på middag. Glatt och livat som vanligt förstås, när farsan och Edvard kommer ihop.

Kvällen tillbragte vi i sällskap med ingeniör Hansson och kamrer Lundgren från Sundbyberg, på Vasateatern. Där gavs “En piga bland pigor”. Boken med samma titel av Blenda Nordström är riktigt trevlig, men dramatiseringen av Fastbom var mindre lyckad. Den enda, som det var något bevänt med, var pigan Anna. Hon var verkligen komisk.

Efter teatern blev det supé på Gillet. Och sen var det skönt att få komma hem och krypa till kojs.

På måndag voro vi i sällskap med Maja och Edvard samt ingeniör och fru Nilsson från Kallhäll på Dramaten och sågo “Cyrano de Bergerac”. Det var en verklig konstnjutning. Vacker vers, klanderfri uppsättning och ett charmant utförande. Ivan Hedquist spelade huvudrollen på ett mycket sympatiskt sätt. Och pappa, som väl sett pjäsen 6 – 7 gånger och läst den så ofta, att han kan den utantill, var stormförtjust. Ja, jag undrar inte på det.

Från Dramaten gingo vi till “Kastenhof” där en lukullisk supé var beställd. Där var för övrigt mycket trevligt, härlig mat, utmärkt musik och gemytlig stämning. Och då vi småningom gingo var och en till sitt, tyckte vi alla, att det varit en lyckad afton.

Tisdag eftermiddag tillbragte vi hos Maja och Edvards. Och på onsdag voro pappa och jag ensamma på Oscarsteatern och såg den nya operetten “Maria – Teresia”. Vi hade härliga platser i första radens fond, jag fick som vanligt en stor konfektpåse, och som jag hört stycket berömmas, beredde jag mig på något riktigt trevligt. Men – blev ganska besviken. Uppsättningen, dräkter och dekorationer, var visserligen charmant, och Naima och Niska voro mycket stiliga och sjöngo härligt, och i första akten förekom en vacker vals, men annars var det just ingenting. Handlingen var särdeles tunn, och musiken, av Leo Fall, tråkig, utom ett par bitar.

Nuförtiden kan man aldrig få se några trevliga operetter. Annat var det nog på “Den glada änkans” och “Geishans” tid! Som vi på hemvägen från teatern kände oss ganska hungriga, gingo vi ner till Kronprinsen och åto en god supé.

På torsdag reste lille pappis, och jag kände mig förfärligt ensam och övergiven. Någorlunda tröstad försökte jag känna mig, då jag tänkte på de 100 kronor som världens bästa och raraste far givit mig i julpengar. Dagarna efter kände jag mig riktigt förmögen, men idag har jag omsatt kapitalet i en synnerligen trevlig sportdräkt, jacka, kjol och byxor, av vindtyg. Och på nyåret skall jag köpa skidor, och sen skall det sportas!

Både igår eftermiddag och i eftermiddags har jag setat härhemma och ordnat med diverse. I eftermiddags bestod jag mig en riktigt ordentlig brasa, och så kokte jag kaffe, rökte cigaretter och mådde riktigt gott.

Imorgon eftermiddag reser jag till Grillby. Egentligen skulle jag förstås ha rest ikväll, men det var omöjligt att få biljett. Tänk ändå!!

Söndag den 9 december 1917. Gemytligt och trevligt, som vanligt.

Söndag den 9 december 1917. Gemytligt och trevligt, som vanligt.

Oj, ett sånt liv vi förde här i natt! Först igår eftermiddag gick jag klockan 2 direkt från Skandia till doktor Lundberg. Först pratade jag en lång stund med fröken Hassellund, Hanna och Elise och blev bjuden på kaffe och härliga skorpor och vetebröd. Sen doktorn hade kommit, satt jag inne hos honom och pratade en halvtimme, gemytligt och trevligt, som vanligt. Bl.a. vägde han mig och jag befanns väga drygt 66 kg! Du milde himmel! Jag är tvungen att banta!

Sen gick jag och gjorde en del uppköp till vår “synatt”. Denna skulle inte börja förrän klockan 10, så Naemi och jag gick upp till Maja ett tag först. Där var också Olle Dahl, en ung systerson till Maja, och vi fick kaffe och spelade och dansade värre. Vi var just som bäst i farten då vi måste ge oss hem, för att ta emot de andra.

Vi började så småningom med att elda en brasa och dricka té och sydde så flitigt under “äpple och karamellkäk”. Då och då tog vi (d.v.s. Elsa, Greta och jag) oss en cigarett för att pigga upp de domnande livsandarna. Vid fyratiden kokte vi en andra omgång té inne hos tant, och snörpte sen på till klockan 5.

Då skulle Elsa och Greta ge sig i väg hem till Elsas. Och Naemi och jag skulle följa dem. Strax innan vi skulle ge oss i väg, flög “pippi” i oss, så vi letade fram en kolstång och svärtade ögonbrynen och en lång stång rött läppsmink och totade till oss förfärligt. Sen bytte vi hattar och kappor och gav oss så i väg. Vi tänkte nästan, att vi skulle råka ut för något äventyrligt, men det var närapå folktomt, blott en och annan ensam, fredlig nattvandrare.

Men när Naemi och jag just kommit in i vår port, hörde vi ett högst äventyrligt skri och när vi skyndade oss att kika ut, såg vi en kvinnoperson sätta i väg nerigenom Drottninggatan förföljd av
en karl. Usch då!!

Klockan 6 kom vi i säng och så måste jag upp halv 11 för att gå till en gymnastikövning i Johannes brandstation. Det gick då inget vidare bra, tycker jag. Och hela eftermiddagen ha nu Rakel och Elsa suttit här och vi ha illslöat gräsligt.

Men ett tag brusade vi upp värre och råkade i en synnerligen livlig diskussion om kristendom, missionsverksamhet etc.

Fredag den 7 december 1917. De’ ä’ att tjäna pengar.

Fredag den 7 december 1917. De’ ä’ att tjäna pengar.

Oh, nu äro vi redan en hel vecka inne i julmånaden! Det är ju alldeles förskräckligt, hur fort tiden går. Alldeles ofattbart!

I början på denna vecka var det ett alldeles härligt vinterväder. Det snöade riktigt mycket och var sedan ett par grader kallt och solsken. Men igår blev det ett rysligt töväder och alldeles obeskrivligt slaskigt.

Vatten och snöslask stod fotsdjupt överallt. Och stackars de många, som ej äro nog lyckliga att äga ett par galoscher! Nu för tiden har jag egentligen aldrig någon lust att skriva i min dagbok. Det är väl därför att det aldrig händer något anmärkningsvärt.

I Skandia går allt sin jämna gång. Trevliga avbrott är det dock, när herr Andreasson är vänlig nog att bjuda på kaffe på något kondis antingen efter lunch eller på middagen, då vi gå hem. Häromdagen bjöd han både Ingvor och mig på Bergs, och där hade de alldeles härliga bakelser.

På söndag förmiddag voro Naemi och jag och hälsade på lilla Sonja på Sofiahemmet och tant var även där. Det uppgjordes då definitivt, att jag skall komma till dem över jul.

Måndag kväll var det som vanligt gymnastik. Jag fick då höra, att vi skola ha terminsavslutning med uppvisning och dans den 12 december. Bara det inte blir lika “schaddit” som på Djursholm!!

Tisdag eftermiddag hade jag som vanligt lektion med Ragnhild och fick då mottaga den storartade summan av 7 kronor = undervisningslikvid för november. De’ ä’ att tjäna pengar.

På onsdag hade vi symöte hos Rakel. Då vi skulle gå, levde vi som ena riktiga tosingar. Elsa och jag fick på oss ett par gamla hattar och rockar, som hängde i tamburen och dinglade in och dillade omkring, så de andra höll på att gå åt av skratt. Sen följde jag Elsa nästan ända hem. Vi framkastade då ett förslag att ha en “synatt” d.v.s. att sitta uppe och sy, så länge vi möjligtvis orkar, och nu ha vi beslutat att ha den imorgon, lördag, för att sen kunna sova ut på söndag.

Torsdag var det gymnastik igen och nu på fredag kväll sitter jag här i min ensamhet. Naemi är ute med Eric. Jag har tvättat och ordnat litet och skall nu gripa mig an med att läsa “John Finkelman” av Jack London. Har förut läst igenom hans “Söderhavsberättelser”.

Tisdag den 27 november 1917. Blev bjuden på härligt riktigt kaffe!

Tisdag den 27 november 1917. Blev bjuden på härligt riktigt kaffe!

Om jag någon dag hade ordentligt med tid ändå, så skulle jag försöka att ägna lite mera tid att skriva i dagboken, och inte endast då och då kasta ner några ord och händelser. Men jag kan absolut inte förstå, vart timmarna efter 5, då man slutat i Skandia och ätit middag, taga vägen. Sen tycker jag, är det strax att gå och lägga sig.

Förresten är det nog ganska svårt, att föra en intressant dagbok, när det aldrig händer något särskilt. Utan bara det gamla vanliga. Upp halv 9, ner till Skandia, lunch klockan 12, knog igen, hem halv 5 middag, läsning med Ragnhild, gymnastik eller syjunta, och så i säng.

Idag har det varit riktigt otäckt ruskväder. Blåst, regn och snöglopp. Annars har november, som annars brukar vara årets nästan tråkigaste och ruskigaste månad, gått med, som vanligt, svindlande hastighet.

Ack, redan på lördag vinkar avlöningen igen! Och vad den nu skall räcka till mycket! Till mat, hyra, ved, alla diverse utgifter och julklappar. Nu gäller det att spara! 8 kronor har jag redan sparat in på icke avätna middagar.

Julen ja, innan vi veta ordet av, ha vi den här igen. Det blir nog en underlig jul för många, och inte minst för mig, som icke skall resa hem. Visserligen får jag nog ledigt på julafton, så det blir fyra dagar, men det blir nog så svårt att resa, så brådskande och så dyrt, att jag beslutat mig att stanna i Stockholm. De fyra dagarna komma nog att gå som en dag. Och Naemi, den lyckans osten, som genom extra lektioner fått så många timmar till godo, att hon får resa den 15 december och stanna till den 12 januari. Tänk!!!

Antagligen kommer jag att fira julen i Grillby. Jag undrar, om jag kommer att gråta på julafton, då jag tänker på hur alla de andra äro församlade därhemma. Jag är tvungen att försöka skaffa mig en liten gran och göra det så jullikt som möjligt här i min ensamhet.

Igår fick jag två brev från min kära Gretel. Hon skriver och talar om hur gränslöst intresserad hon nu är av gammal indisk konst och litteratur. Och det undrar jag sannerligen inte på.

I lördags kväll hade vi i Djursholms idrottshall på en scoutfest en gymnastikuppvisning för vilken vi tränat en vecka. Man kan ju tänka sig, att det gick därefter. Men det gjorde ju inte så mycket, för åskådarna utgjordes huvudsakligast av småbarn.

Efter uppvisningen blevo vi på konditoriet bjudna på choklad och bakelser, och sedan var det dans. Nära på alla småbarnen, som nästan samtliga voro synnerligen eleganta och många mycket söta, dansade. Djursholm lär ju, trots sin litenhet, vara Sveriges rikaste stad. Vilket dock kan betvivlas.

På söndag förmiddag voro Elsa och jag på en tretimmars promenad runt Djurgården. Det var härligt. Och på eftermiddagen var jag och hälsade på tant Fanny och blev bjuden på härligt riktigt kaffe!

Fredag den 16 november 1917. Lika ont om pengar har man.

Fredag den 16 november 1917. Lika ont om pengar har man.

Har nu inte yttrat mig om mina göranden och låtanden på 14 dagar nästan. Tiden är sig förresten ganska lik. Lika “forpellat” fort går den, lika dyrt är allting, lika ont om pengar har man o.s.v. När man som jag t.e.x. är i besittning av 2.07 kronor den 16 november och har i utsikt att av detta kapital ge ut 2 kronor för tvätt och sålunda äger summa 7 öre till bestridande av diverse omkostnader under de återstående l4 dagarna av månaden, då känner man sig onekligen ganska enkel. Av mina pengar på banken vill jag inte ta ut, så det blir väl att “slå en vigg” av Rakel.

Nu, må tro, att jag är flitig och nyttig nere i Skandia om dagarna. Jag skriver och skickar iväg kontokuranter av alla krafter. Och så allt emellanåt kommer en inspektör stickande med ett brev, vari han anhåller om så och så mycket pengar, och då blir det att göra upp kalkyler, underställa Stedts prövning, bevittna ett meningsutbyte (ibland ganska hett) mellan Stedt och Rosén, och till slut ge kraken sina pengar. Det är inte litet komiskt att höra, när Stedt och Rosén brakar ihop, och Stedts “nej, min lilla vän”, ytterligare distraherar den redan förut inte så litet upprörde herr Rosén.

Det härligaste med att ha mycket att göra är, att tiden går så fort. Innan man hinner blinka, är det att gå till lunch, och sen man kommit därifrån är det inte långt kvar till Klockan halv 5, då befrielsens timma slår. Ibland får man ju stanna lite över förstås.

Och så knogar man Drottninggatan uppåt och sitter snart vid middagsbordet. Där är städse stor omsättning både på människor och mat, bägge sakerna lika omväxlande. Bland god mat räknas salt kött och rotmos, kåldolmar och köttbullar, av mindre gouterad märkes lever (a’la galosch) samt fisk och pepparrotskött, de båda senare därför att man aldrig kan bli mätt av dem. Men utmärkta soppor har tant nästan jämt.

Och vi äta kolossalt. Förr skulle jag ansett det omöjligt att “lägga in” sådana kvantiteter. Jag förstår inte, men man känner sig hungrig nästan jämt. Kan äta när som helst, nästan vad som helst och hur mycket som helst.

Nu har jag börjat läsa engelska med Ragnhild för en avgift av 1 krona per lektion. Vi läsa om tisdag eftermiddag och hon är verkligen energisk, så det kommer nog att gå bra. Och mig skadar det sannerligen inte att uppliva gamla grammatikminnen.

I måndags kväll voro Rakel, Elsa, Naemi och jag bjudna till Eric. Han slog riktigt på stort, bjöd först på premiär av “Alexander den store” på Röda Kvarn, och sen på kaffe (medfört i termosflaska från regementet) och härliga bakelser framför brasan i sitt trevliga rum. Vi hade det riktigt gemytligt, och gjorde oss ej alls några samvetsförebråelser för att vi hade skolkat gymnastiken.

Söndag den 4 november 1917. How that boy plays his violin!

Söndag den 4 november 1917. How that boy plays his violin!

It is morning. Naemi and I have just returned from breakfast. We use to play a fine trick now in the sunday breakfasts. On saturday evening we buy all the bread we can get on our breadcards. When we shall go to breakfast in sunday morning we take it with us and have some butter, cheese etc on it. And so we have them for dinner to spare that expense. Fine young ladies, indeed! But what may we not do, to spare money!

Last friday evening I was at Toscha Seidels concert on Musikaliska Akademien. Good heaven, how that boy plays his violin! One really get excited. The applauses were so intensive, that he had to play four extra numbers and must return to bow to the public five times.

Yesterday evening I went with the Nilssons to a feast in Kungsholms Realskola. The boys there have a club, called “Brage” and now that club had its annual feast. First some little boys played violin and sung, but I couldn´t help not liking that violinplaying, when I thought of Toschas playing the day before.

But naturally there must be a very great difference. After the music, the boys played a little piece of theater and there was a silly valet who was really good. And then the dancing began, but there was such a lot of dancers, so Maja, Greta (comrades from the gymnastic, who I met there) and I disappeared after having spent a crown on chocolate. Oh, such a expence! Nej, nu orkar jag inte med engelskan mer för denna gången.

I eftermiddag skall Naemi och jag gå till Ahlbergs på Lidingön. Och nu på förmiddagen hade vi tänkt att gå till Slöjdföreningens utställning i Liljevalchs konsthall. Den skall vara mycket sevärd. Ja – det gäller att utnyttja sina söndagar!

Dagarna gå ju med en sådan svindlande hast, att man inte hinner med ett dugg, mer än det allra nödvändigaste. Och knappt det! Jag har nu flera eftermiddagar tänkt att sy mig några par varma byxor, nu när kölden nalkas, men inte har det blivit något av inte! Tillklippta har de legat en längre tid, men längre tycks de inte avancera. Varje middag, då jag ätit, har jag tänkt, att nu skall jag ändå börja på att sy. Men så har jag fått tag i “Dear Enemy” och så ha “Dear Enemy” och jag dvalts i ljuv förening på chaislongen, under det att de onämnbara fått ligga där tillklippta i sin ensamhet!

Tisdag den 30 oktober 1917. And I have only 15 öre.

Tisdag den 30 oktober 1917. And I have only 15 öre.

Mercy, how the time is flying away! (Har just lagt ifrån mig “Dear Enemy” och är alldeles fullproppad med “engelsk brevstil”). To think, that we now are in the end of october, and the day after tomorrow it will be the first of November!! The best thing with the months running so fast is, that one have to lift one´s money (on the first day in every month, sometimes on the last day the month before), so often. And to be sure, money is always very much wanted.

Today is Elsas “namnsdag” (I dont think there is any English word for that), and she has invited us to coffee this evening. And I have only 15 öre, so I cannot buy anything to present her with. I must tell her, that I am so poor, and that she ought to have chosen her “namnsdag” on a more decent day, than in the end of the month.

Later in the night. I had no time to write any more in the afternoon, before I went to Elsa. Now Naemi and I have just returned from her. It was a rather pleasant party with tea, cakes and very good wheatbuns. She had got a lot of flowers from her comrades of the office, chrysantemums, carnations (white ones from a married man) and several more. And so the most beautiful and fine apples, which we found very edible.

Rakel and I had embroideries with us, and Elsa read from a book “Happiness and love” by Elsa Törne. We found the book very entertaining and interesting. And about 10 o’clock we said our thanks and goodbye.

Last saturday I was with Greta Nilsson to “The Cosmopolitical Club” which took place at Fräulein Schultz Nya språkskolan. There were several young, nice girls and a few men. First a French miss read about “Barbre bleu” in French, naturally. I am very sorry, but I didnt understand very much of it. Oh, how I wish that I knew as much french as english! French is such a very beautiful language!

After “Barbre bleu” Fräulein Schultz read some German anecdotes, and them I understood very well. And at last we had a little dancing and enjoyed ourselves pretty well until twelve o’clock in the night.

On sunday morning Naemi and I after breakfast started for a long promenade to Lidingön. First we went at Nysätra, where we called upon Kerstin, who not yet has leaved for Dalarna. Then we marched to the “relations” where we got the most charming coffee with buns, scones, applestart etc. After drinking it and chattering and playing piano a little we returned to the city and in the evening we visited Maja.

Yesterday we were as usual at the gymnastic. We played there also “the fox and the geese” and in the riot of the game I got a long wound on my neck by someones nails. It really hurted me rather much. But now it is better. And now I think it is best to go to bed, as it is eleven o’clock. Good night!

Onsdag den 24 oktober 1917. Vi sänder hem våra vetemjölsransoner.

Onsdag den 24 oktober 1917. Vi sänder hem våra vetemjölsransoner.

Klockan är halv 9 på morgonen. Jag får passa på att skriva i min dagbok på sådana här små ledighetsstunder, som exempelvis, innan jag går till Skandia om morgnarna. Och nu sitter jag här och äter av alla krafter på en hård, hård smörgås, varav brödet är en present av “Sjögrenskan” och smöret hemifrån. Det kom – väldigt välkommet som vanligt – tillsamman med ljuvligt vetebröd, härligt “matbröd” och en stor bit ost på torsdag i förra veckan. Vi sänder hem våra vetemjölsransoner, som mamma bakar, varpå brödet kommer tillbaka till Stockholm.

Jag gömde undan det för Naemi, men sedan på kvällen, då vi kommo från gymnastiken och hon dillade om hur härligt det skulle smaka med lite té och smörgås, plockade jag fram hela härligheten. Hon blev nästan knäsvag av överraskning och förtjusning.

Tänk, att nu har jag redan utträtt ur körföreningen. Det är ju hart när omöjligt att någonsin få tid att öva hemma, ännu mindre vid ett piano, och så skulle vi ju nu börja öva två gånger i veckan, och det tycktes mig alltför starkt. Och uppriktigt sagt, tyckte jag inte det hela var vidare trevligt, så jag är glad att jag sluppit från att offra så mycken tid på det.

Så att i mândags var det jag, som gick till Auditorium, där övningen skulle äga rum, och beklagade, att jag “överhopad av arbete” tyvärr rakt inte hade tid att varken öva hemma eller delta i repetitionerna. Samt gick därefter – direkt till gymnastiken.

Igår, tisdag, hade Skandias flickors syklubb sammanträde hos fröken Masreliez. Hon är en fröken, som nere i Skandia går och ser ytterst obetydlig och vardaglig, rent av “bonnig” ut, men i sitt hem visade hon sig vara synnerligen trevlig och sympatisk. Dessutom är hon mycket intresserad av sociala spörsmål. Lär t.o.m. ha stått på listan till stadsfullmäktige.

Långt ut på Söder bodde hon, och detta i förening med vädret, som var tråkigt och regnigt, var det väl som gjorde, att endast 8 flickor infunno sig. Men så mycket bättre! Ty nu fingo vi så mycket mer av den “tjong” (gräddkarameller) de “kola” och den sockerkaka, som inköpts för kvällen. Vi snaskade, pratade och sydde värre, och vid halv 10-tiden vankades härligt té vartill smörgåsar och sockerkaka smakade utmärkt. Det hela var riktigt gemytligt. Anna Gyllencreutz och jag fingo sällskap hem.

Och idag skall vår privata, namnlösa förening ha sammanträde hos oss.

Söndag den 21 oktober 1917. Vi ta vårt chefskap med stor värdighet.

Söndag den 21 oktober 1917. Vi ta vårt chefskap med stor värdighet.

Onsdagen den 17 hade “Gymnos” klubbafton på Höganloft. Det var ett intressant föredrag av Granfelt om gymnastik hos kineser, indier, persier och så först och främst de gamla grekerna och andra sådana där gynnare. Lindmark var levande åskådningsmaterial. Så var det tedrickning (té och 3 små smörgåsar pris 1.75!) samt sedan dans. Slut klockan 12.

Fredagen den 19 hade vi symöte hos Greta. Rakel, Elsa och jag knogade iväg ut till Lilla Essingen, Naemi kunde inte följa med för sina eftermiddagslektioners skull. Därute hade vi det riktigt gemytligt. Blevo bjudna på härligt kaffe och nybakat vetebröd och sockerkaka. Gretas bror, Sven, en ganska sympatisk ung man, föreläste Hazze Z. och vi skrattade förstås värre.

På lördag eftermiddag reste jag i sällskap med familjen Nilsson ut till Kallhäll. Jag hade listat ut, att det var ingeniörns födelsedag, så jag hade köpt med mig “Hans officiella fästmö” som present. Därute hade vi synnerligen trevligt. Spelade och dansade och fick en härlig supé. Och just som det var som roligast, måste vi gno ner till station för att hinna med 10.40 – tåget hem.

På söndag hade “Gymnos” utflykt. Naemi gick för ovanlighetens skull med och vid Haga södra grindar var vid 10-tiden en ansenlig skara samlad. T.o.m. Granfelt i egen hög person. Färden gick i raskt tempo över Tureberg, där vi rastade och drucko kaffe, till Rotebro, c:a 2 mil från Stockholm. Det var en härlig promenad.

Färgspelet ute i naturen nu är någonting alldeles underbart. Lövena sitta här så länge på träden och att se dem i alla sina gula, röda, bleka och starka skiftningar bryta av mot barrskogen och de smaragdgröna vårsädesfälten ör en bedårande syn.

Från Rotebro togo vi tåget hem och kommo lagom till middagen, som smakade utmärkt. Nu, må tro att jag är något till mallig nere i Skandia om dagarna. Allas vår herr Jansson har nämligen rest ut som inspektör för att stanna till årets slut, och under tiden skall jag sköta allt vad som hör till inspektörernas ekonomiska mellanhavande med bolaget. Föra räkenskapsbok o.s.v. Och dessutom sköta mitt vanliga arbete.

Så nu, må tro, skriver jag brev, som flickorna får maskinskriva, kontrasignera dem o.s.v. Herr Andreasson sköter, eftersom även herr Rosén avvikit från skådeplatsen, allt vad organisation beträffar och vi konferera med varandra och ta vårt chefskap med stor värdighet. Herr Andreasson brukar följa mig hem på middagarna och har ett par gånger bjudit mig på kondis.

Onsdag den I7 oktober 1917. 6 kr, en utgift, som grundligt förargat mig.

Onsdag den I7 oktober 1917. 6 kr, en utgift, som grundligt förargat mig.

Nu är det visst 14 dagar sedan jag sist beskrev mina öden och äventyr. Det är alldeles omöjligt att få någon tid över till mer än det allra nödvändigaste. Måndag och torsdag har jag gymnastiken, tisdag sång, onsdag symöte och på fredag, lördag och söndag är det alltid något.

I lördags t. ex. var det dansafton på Lidingöbro värdshus. Det var Ragnhild, som sedan länge knogat för att få ihop en dansklubb, och denna kväll äntligen lyckats komma till ett resultat. Men – vilket resultat!

För det första hade det regnat hela dagen och fortsatte på kvällen, då vi äntligen, efter en och en kvarts timmes väntan, gav oss iväg ut till Lidingöbro meddelst färjan. Vi voro en 20, 25 stycken, men du milda, vilka tråkiga uppenbarelser! Jag avsade mig redan från början tanken på att få något roligt. Och det kunde jag sakta göra.

För där fick man sitta och titta eller dansa med flickorna, under det att de tråkiga uppenbarelserna som lär vara tandläkarfröknar och Centralister, uteslutande dansade med varandra. Supén var den enda ursäkten för det hela. Den var bra, och gissa, om jag åt.

Klockan 1 var det slut, och sen var det två flickor till och jag, som slöto oss tillsamman och marscherade in till stan i fotsdjup smörja. Och väl inkomna i stan blevo vi åtskilligt antastade av diverse manspersoner. Det hela gick till 6 kronor, en utgift, som grundligt förargat mig.

På söndagen efter voro Naemi och jag och drucko härligt kaffe hos fru Sjögren. Sen togo vi oss en promenad utåt Ladugårdsgärde. Det var nämligen så, att om natten, då vi knogade hem, skulle jag gå över från en stig upp på landsvägen med den påföljd att jag hamnade pladask på magen i ett djupt dike. Och då vi voro framme vid stan, upptäckte jag, att jag i fallisemanget tappat mitt skopaket. Då orkade jag mig inte till att gå tillbaka efter det, men på söndag förmiddag gingo vi utigenom för att titta, om det möjligen fanns kvar, och si! – där låg det i diket!

Då jag kom hem, väntade mig en lapp från Ragnhild, vari hon bad mig komma dit på eftermiddagen. Där var en hel del glada ungdomar, och Ragnhild sade, att nu skulle vi försöka gottgöra den tråkiga gårdagstillställningen. Och vi hade riktigt trevligt. Bl.a. var där två unga medicine studerande, Roswall och Mossberg, från Göteborg. Den förre kände jag något förut. har varit tillsamman med honom och åkt skridskor på “Stora Dammen” nån gång i min gröna ungdom.

Jag har visst alldeles glömt bort att tala om Heddys bröllop den 6 dennes. Det avlöpte lyckligt och väl. Under tonerna av den av mig sympatiskt framförda bröllopsmarschen ur “Midsommarnattsdrömmen” tågade brudparet upp till den väntande prästen och blevo så ordentligt sammanlänkade för livet.

Du milde, ett så näpet brudpar! Så små de äro bägge två! Själva bjudningen var ett s.k. konfektbröllop, d.v.s. det var ingen mat, men massor av tårtor, bakelser, krokan, konfekt, kakor, frukt och vin, så det hela liknade mest ett välförsett konditori. Tänk, att den lilla, 18-åriga Heddy nu verkligen är fru. Det är nästan löjligt, tycker jag.

Fredag den 5 oktober 1917. Vi slåss om brödbitarna.

Fredag den 5 oktober 1917. Vi slåss om brödbitarna.

På onsdagen hade vi det andra symötet, denna gång hos Rakel. Och på torsdag var det ett stort evenemang i Skandia. Då skulle vi nämligen efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen få vår lunch. Den skall serveras på “S:t Eriksrestaurangen” vid Arsenalsgatan, hörnet av Nybrogatan, och där få vi smör, bröd och varmrätt för 90 öre, som den älskvärda styrelsen beviljat, samt ett par ostskivor, sill och kaffe (konstig sammansättning) för 20 öre, som vi få punga ut med själva.

Igår var som sagt första dagen. Vi äro indelade i två lag, Klockan 12 och 12.45 och sitta tre vid varje bord. Jag är i 12-laget och har till bordskamrater Ingvor Berg och Gustaf Andreasson. Vi äro de enda bland damerna, som ha en herre vid vårt bord. Men vi ha riktigt gemytligt. Vi kommo så tidigt, att vi fingo ett utmärkt fönsterbord med utsikt åt Berzelii park, Nybroplan, “Dramaten” och Strandvägen.

Just som vi som bäst käkar den till pytt i panna eller dylikt förvandlade kalven och slåss om brödbitarna, (4 per kupong), ostskivorna och sillsvansarna, kommer vaktparaden tågande. Tre kvart är ju ganska knappt tillmätt, men idag fingo vi ändå 10 minuter över. Och då ansåg herr Andreasson, att vi lämpligast borde utnyttja dessa 10 minuter genom ett besök i Parkcaféet. Vi rusade dit, och på den fenomenalt korta tiden av 13 (således 3 extra) minuter, hunno vi sörpla i oss var sin ischoklad, äta en bakelse, betala, och hinna ner till Skandia. Rekord!

Tisdag den 2 oktober 1917. Första övningen i Auditorium.

Tisdag den 2 oktober 1917. Första övningen i Auditorium.

Igår var det Naemis födelsedag och jag uppvaktade henne på morgonen med kaffe och kakor samt presenter, som kommit hemifrån på lördag. Så hade jag präntat ett vackert kort med “De hjärtligaste gratulationer på födelsedagen” omgivet av blommor och blader. Hon blev särdeles glatt överraskad.

På kvällen hade vi en liten tebjudning Rakel, Elsa, Nina och Elin Berg och njöto i fulla drag av mammas vetebröd och kakor samt den ljuvligaste stora vetekrans med socker på, som Naemi fått av tant. Och pratade, skojade, sjöng och spelade luta gjorde vi värre. Strax före 10 begåvo sig gästerna av, glada och upprymda, och jag följde Elsa nästan ända hem.

På tisdagen i förra veckan startade vi en syklubb här. Medlemmarna äro “vi fyra” samt Greta Anneld i Skandia, och vi skola samlas en gång i veckan i varandras “hem”. (Här är det ju egentligen bara Greta, som har hem).

Både fredag och lördag var jag på “bio”. Först på “Löjtnant Galenpanna” på Brunkebergsteatern. Det var Elis Olsson Ellis, som levde galen och var ganska rolig, annars var det egentligen ingenting. Men musiken var utmärkt.

På lördag var jag med Naemi på “Jorden runt” och såg “Dorian Grays porträtt”. För den, som läst Oscar Wildes bok, blev nog stycket en besvikelse. Men det var ju underligt och gräsligt hemskt på sina ställen, och huvudpersonen, Bernd Aldor, spelade mycket bra.

Söndagen den 30 september hade “Gymnos” utflykt till Ersta skolhus. Först åkte man spårvagn till Roslagstull, där vid 9-tiden på morgonen 21 stycken gymnaster voro församlade, däribland ett rätt avsevärt antal herrar. Granfelt själv behagade ej infinna sig, senare fick jag höra av honom att han varit bjuden till landet av dr Sune.

Vi marscherade emellertid iväg. Jag fick i sällskap en nypresenterad yngling, herr Rehn, och vi konverserade värre om teater, litteratur, musik, gymnastik, sport, idrott m.m. Den 18 km långa vägen tillryggalades jämförelsevis fort.

I skolhuset var arrangerat med té åt allesamman, härligt té, som smakte maffe till våra medhavda smörgåsar. Och sen fick vi förstås tag i ett dragspel och svängde gladeligt om i skolsalen under ett par timmar.

Då tackade vi och drog hädan nedåt Näsby station, högljutt sjungande den ena visan och gånglåten efter varandra. “Har ni eran julgran kvar, vi har våran julgran kvar,” m.fl. snillrika, men taktfasta bitar. Tåget var så fullsatt, så vi fick klämma ihop oss som packade sillar på plattformarna och bron mellan två vagnar, och där skojade vi väldeligen under färden till stan, dit vi anlände vid fyratiden, synnerligen nöjda med vår utfärd.

På måndag var det Naemis födelsedag. Redan på lördag hade det anlänt en låda hemifrån, som jag omsorgsfullt dolt undan. På morgonen steg jag jämförelsevis tidigt upp, kokte kaffe, dukade fram vetelimpa och havrekex och lådans innehåll, jämte ett par paket. Placerade så ett vackert präntat handmålat kort med “De hjärligaste gratulationer på födelsedagen” mot blomstervasen på bordet, fattade så lutan och sjöng enligt gammal god sedvänja “Lucia heter denna dagen”, tills födelsedagsbarnet slog upp sina sömndruckna ögon och blev synnerligen glatt överraskad förstås.

På eftermiddagen hade vi tesupé för flickorna Berg, Elsa och Rakel och förde ett fasligt liv. Hade det förresten riktigt gemytligt.

Du milde!! när jag nu läser igenom det förut skrivna, ser jag att jag skrivit om Naemis födelsedag förut. Ack, ett sådant slöseri med papper och penna i dessa dyra tider, för att inte tala om hjärnansträngningen!!

Idag var symfonikörens första övning i Auditorium. Där församlades en faslig massa damer, väl minst 100, och hälsades av kapellmästare Schneevoigt, som var särdeles trevlig och gemytlig. Och så började vi skråla av alla krafter, jag alt förstås.

På den första konserten, som skulle gå av stapeln den 10 december, skola vi sjunga “Requieme” av Cherubini, och den blir nog härlig i 6-stämmig kör. Det gick förresten ganska bra för att vara första gången. Vi fingo skriva under kontrakt, där vi bl.a. utlovades 5 kronor per övning och 5 kronor per konsert, som vi deltaga i. Så fick vi förbinda oss att på konserterna uppträda i helt vitt, så nu måste man skaffa sig någon slags vit klänning.

Söndag den 23 september 1917. Schneevoigt upptäckte  att jag hade en djup kontraalt.

Söndag den 23 september 1917. Schneevoigt upptäckte att jag hade en djup kontraalt.

Veckorna flyga iväg med blixtens hastighet. Dagarna gå med omväxlande regn och solsken, förande med sig sommarens sista efterdyningar. Men ännu är det ovanligt grönt i parker och planteringar, tack vare det ihärdiga regnandet på eftersommaren. Och i rabatterna blomma ännu praktfulla astrar och rosor. På torgen märks det riktigt, att hösten är kommen, sedan länge har det varit överflöd på äpplen, päron, plommon, tomater och annan frukt i mångskiftande former, färger och storlekar.

Denna vecka har jag haft ovanligt lite att göra nere i Skandia. Har ordnat en del gamla liggare och textat en hel massa etiketter till bokryggar, annars har jag bara skojat med herr Jansson och Andreasson, ätit frukost och därefter tagit en något utsträckt promenad med Greta samt längtat att klockan skall bli halv 5, å man får ge sig i väg hem. Usch ja, 3-slutningen slutade ju den 10 september.

På fredag företog jag mig att rent av gå på provsjungning i Musikaliska akademien. Se det var så, att jag i tidningen läst ett upprop undertecknat av Schneevoigt, vari han uppmanade sångkunniga damer och herrar att anteckna sig i och för bildande av en symfonikör. Jag “fatade mod” och anmälde mig och kallades sedan att provsjunga. Där uppe på Akademien vimlade det av aspiranter av vitt skilda apparitioner.

Jag lyckades slinka in bland de första och därinne satt en ung man vid en stor flygel, vid ett bord satt en äldre dam och Schneevoigt stod själv bakom flygeln. Jag gjorde en kollektiv bugning, stegade fram och placerade nothäftet på pianot och lät så tonerna av “Den slumrande lilla flickan” strömma ut i rummet.

Schneevoigt upptäckte snart, att jag hade en djup kontraalt, och sedan jag upplysts om att i händelse av att jag blivit antagen, sedan erhålla kallelse till övning, fick jag avlägsna mig.

Naemi hade ledsagat mig, och nu hegåvo vi oss till våffelbruket vid Strandvägen, där vi köpte våfflor, och sedan hem, varest vi festade väldeligen på smörgås, våfflor med hallonsylt och te.

På tisdag kväll kom Daniel Kihlman hit till stan och möttes vid stationen av oss fyra, Naemi, Rakel, Elsa och mig. Som han fått lov att “kinesa” i Elsas rum, har hon legat här den tiden han vistats här. Han har förstås flängt omkring för att hinna med att se så mycket som möjligt och följaktligen mestadels förekommit i ett ganska “utschasat” tillstånd.

Igår började “Barnens Dag” och på kvällen voro vi av Daniel bjudna till festen i Stadion, “Bland tomtar och älvor”. Det var en fest med trolsk stämning, lyktgubbar och tomtenissar, som lägrade sig omkring små, glimmande eldar i träddungar, som arrangerats på den stora planen, och så älvdrottningen som från en magiskt upplyst vagn beskådade sina älvors dans. Det var omkring 2 000 medverkande. Och så spelade en musikkår de allra trevligaste bitar och Conny Molin sjöng en förtjusande sång om skog och älvor. Så det hela måste anses som synnerligen lyckat. Festen avslutades med ett charmant fyrverkeri av Törner. Sen gick vi hem till vårt och kokte kaffe, vilket smakade utmärkt.

På förmiddagen igår ringde Heddy upp mig och bad att få träffa mig, eftersom hon ville mig något särskilt. Jag var ganska nyfiken på vad det kunde vara och blev glatt överraskad, då hon till mig överräckte ett kuvert, innehållande bjudningskort till hennes bröllop, lördagen den 6 oktober. Förut hade hon sagt, att det skulle bli bara släktmiddag, så jag hade inte alls beräknat att få vara med.

Idag har vi varit med Daniel ut till Djurgårdsbrunn och sedan till Skansen. Och på hemvägen var det förstås att fasligt “Barnens dagskrammel” på Strandvägen av i mer eller mindre (mest mindre) lyckade kostymer utstyrda individer av båda könen. (När jag nu sitter och skriver, kan jag höra ända hit hur de skramla på Drottninggatan).

Efter middagen (tant hade slagit på stort och bjöd på hare) tog vi spårvagnen ut till Haga för att visa Daniel denna minnesrika plats. Men så fort vi stigit av vagnen kom ett skyfall, som tvingade oss under ett lummigt träd. Och där stodo vi och betraktade med vemodiga blickar regnet, som tätt och ihärdigt silade ner, samt sände längtansfulla blickar in mot Hagaparkens dunkla grönska. Och – sedan togo vi spårvagnen tillbaka till staden.

På kvällen reste Daniel. Jag hade egentligen tänkt att jämte de andra följa honom till tåget, men så blev jag av Eric bjuden på Barnens dags tredje fest i Stadion, “Nordisk afton”. Där var alldeles förtjusande illuminerat med kulörta lyktor runt planen. En riktigt trolsk belysning. Så kom tvenne eldband slingrande in genom södra valvet, det var fackelbärande studenter, och efter dem de svenska, norska och danska sångare, som skulle sjunga på festen.

I två led ställde studenterna upp tvärs över planen och mellan dem tågade sångarna ner till estraden, varifrån snart ett hav av välljud vällde fram. Oh, det finns väl inget vackrare än manskör! Applåderna blevo rent av ovationsartade och slutsången “Hör oss,Svea” som sjöngs efter norska och danska folksångerna, åhördes stående.

Sen kom en illusorisk älvdans över gräset och så ett bländande fyrverkeri. Det var stjärnor och ljus i alla regnbågens färger, som sprungo fram ur små lysande eldkulor, guldregn och solar, där brusade ett glittrande vattenfall, fontäner sprutade kaskader av guld och till slut kom de tre nordiska flaggorna och sedan var den lyckade festen slut och med den Barnens dag för denna gång.

Förra veckan började gymnastiken, och jag var som vanligt där igår. Granfelt är sig lik, och det finns flera nya flickor. Igår var jag även och hämtade en härlig pälskrage, som jag beställt. Muffen får jag längre fram.

Söndag den 16 september 1917. Nu skall det firas silverbröllop.

Söndag den 16 september 1917. Nu skall det firas silverbröllop.

Ack, kära nån, så länge jag nu har låtit boken ligga! Och jag, som har så mycket att tala om! Jo, se, det är nu som så, att den 10 september 1892 länkade lilla mamma och pappa sina öden samman, och nu skall det firas silverbröllop den 10 september 1917. De hade länge funderat på hur denna högtid skulle värdigast begås. Först tänkte pappa att få mamma med sig på en liten weddingtrip till Köpenhamn, där de båda kunde i ensamhet med varandra roa sig och meditera över svunna tider. Något stort kalas funderade de inte alls på, ty det skulle bara bli jäktigt för mamma, och så visste de då inte vem de skulle bjuda egentligen o.s.v.

Men de tyckte i alla fall till slut att barna skulle vara med om firandet. Att Naemi och jag skulle kunna resa ner bara för den dagen var knappast att tänka på. Så vi arma stackare beredde oss på att ensamma häruppe få avfira silverbröllop i tankarna. Då – en middag, då jag kom hem, låg på bordet ett brev, varöver Naemi placerat en lapp: “Läs och begrunda”! Och i brevet, som var hemifrån stod, att de nu fattat sitt beslut och allesamman ämnade komma hit upp och på högtidsdagen ge middag på en finare restaurang här!!!

Först kunde jag knappast fatta, att det var sant, det var nästan för roligt, men sedan fröjdade oss, Naemi och jag, i kapp. Och på söndag morgon stodo vi förväntansfulla ner vid station för att möta den anländande familjen. Trots ett ihärdigt plaskande, var det förstås idel gamman och glädje under vägen hit och härhemma sedan.

På eftermiddagen voro vi alla bjudna till Petterssons på middag. Mamma, pappa och Lillan bodde i ett synnerligen trevligt rum på Hotell Regina och Rut och Harry kamperade här hos oss. Det såg verkligen inget vidare spirituellt ut här om kvällarna och på morgnarna, innan vi fått iordning.

Tre bäddar, en säng mitt på golvet och runt om väggarna garnerat med stolar, dignande under soff- och ottomankuddar samt varenda krok och spik upptagen av olika klädesartiklar. Men bara vi väl
fått röjt undan var här lika rart och prydligt, som vanligt. Det var verkligen med en viss veklagan jag gick ner och stängde in mig i Skandia om morgnarna, istället för att gå ut och se på stan med familjen. Men, va’ ska’ en stackars löntagare göra?!

På måndag eftermiddag rusade jag emellertid med en väldig fart hem, och sedan vi styrkt oss med kaffe, gingo Rut, mamma och jag till hårfrisörskan för att bli förskönade, på det att vi skulle kunna kvällens högtid värdigt begå. Väldigt piffiga blevo vi, och lilla morsan såg ung och skön ut, som de’ värsta. Och när vi sedan klätt oss hemma, voro vi något till eleganta, vill jag lova.

Mamma i en utomordentligt stilfull klänning av mjukt, mjukt svart siden, pappa i oklanderlig frackkostym med breda band längs sidorna på byxorna. Naemi uppträdde i en förtjusande toalett av vinrött siden, särdeles elegant, fast enkelt sydd med blott ett par sammetsband över axlarna och korta tyllärmar. Själv bar jag min ljusblå sidenklänning med mörkt pälsverk runt halsen och ärmarna och Rut strålade i en bedårande crepe de Chine klänning i en läderrosa färg, garnerad med massor av rynkade silkeband.

Kom så slutligen Harry i välsittande svart pojkkostym med vit väst och krage samt lackskor (hemskt stiliga ben) och Lillan i den näpnaste vita mollklänning med spetsar samt blått skärp och stor blå rosett i håret. Ungen var som vanligt alldeles bedårande. Och jag skulle förmoda att familjen Boudin tålte att ses på.

Klockan 7 församlades vi, jämte Edvin, Maja och Eric på Rosenbads restaurang, där middagen skulle avätas. Och det blev en god middag under hög och fin stämning. Fyra sorters viner och fem rätter mat. Edvard gjorde ansats att hålla tal, men räddade sig i tid genom att helt enkelt förklara, att han alls inte i ord kunde kläda sina känslor, men pappa höll ett litet tal för mamma, sina barn och sina gäster, ett tal, som t.o.m föranledde mig att klämma sönder en tår i ögonvrån.

Och när jag satt och såg på mina kära föräldrar, så vackra, trevliga och glada, som nu hållit samman i 25 år, i sorg och glädje, kunde jag knappast hålla tillbaka min rörelse. Tänk, vilka svårigheter de haft att genomkämpa, innan de kommit till det jämförelsevis goda ekonomiska välstånd de nu befinna sig i! Och hur de alltid, alltid bemött varandra med samma innerliga kärlek och förståelse, aldrig varit oeniga på något sätt!

Det är verkligen något alldeles enastående. Gud give, att jag kunde få ett så lyckligt äktenskap, om jag nu någonsin skall därhän!! Och Gud skydda mina älskade föräldrar och låt oss ännu mycket länge få njuta lyckan av att äga dem!

Harry och Lillan uppförde sig oklanderligt och visade båda, att de hade tydliga anlag för sällskapstalanger. Under kvällens lopp anlände ett femtontal telegram, trots att det väl inte var så många, som visste om festligheten. Erik tyckte till slut, att “kanske jag också skulle i ett finare tal framlägga mina lyckönskningar” (nej, förskona oss, retades Naemi och jag) “men jag tycker som så, att här behövs inga sådana”. Vilket var verkligt bra sagt.

Ja, det var en utomordentligt lyckad middag. Då sällskapet vid halv 11-tiden skulle bryta upp, fingo vi ungdomar lov att ta Rut med oss till Röda kaféet på Hasselbacken, där det dansas från 11 – 12 och är verkligt flott. Och det började mycket trevligt – härlig musik – men så blev det ett störande intermezzo emedan en del herrar i kavajkostym dansade, vilket ej får förekomma på detta eleganta ställe, och sen var klockan snart tolv, så vi begåvo oss hem.

På tisdag voro vi bjudna till Edvard och Maja igen på en trevlig middag och sen voro vi på Parkcaféet ett tag.

Onsdagkvällen tillbragte vi på “Röda kvarn” dit Rut orkat skaffa biljetter genom att stå i kö klockan 12 på middagen, då biljettförsäljningen började. Det var “Tösen från Stormyrtorpet” av Selma Lagerlöf, som av Viktor Sjöström arrangerats för filmen. Jag har ju både läst berättelsen och sett teaterpjäsen förut, och de voro lika bra här. Vi tyckte alla att det var en synnerligen sevärd film.

På torsdag morgon 7.58 reste pappa, mamma, Harry och Lillan redan. Barnen måste hem för skolans skull förstås. Det var verkligen rysligt tråkigt att de skulle resa så snart. Man hade ju knappt haft tillfälle att tala ordentligt med dem en enda gång.

Vi voro tidigt uppe här och ordnade, så att när de kommo ned från hotellet, hade vi kaffe färdigt åt dem. Och sen voro vi alla församlade till avsked vid stationen. Rut fick emellertid lov att stanna kvar. Sorgligt nog hade både hon och Naemi förkylt sig så grundligt, att de hostade, “snuvade” och gick på gräsligt här. Därför ansåg vi det bäst att hålla oss inne på torsdag eftermiddag. Gick bara upp till torget och köpte “frrokt” för att “sätta oss å’ skala”.

På fredag eftermiddag voro vi jämte Eric bjudna till Elsa, och trots det hemskaste regnande gåvo vi oss iväg. Elsa bjöd på kaffe och kakor och där var riktigt hemtrevligt. På hemvägen råkade vi i den livligaste dispyt med Eric om hur han nästan alltid kommer för sent. Och sen dess ha vi icke träffat Eric någon gång utan att vi formligen grälat om samma sak.

I eftermiddags (söndag) var han uppe ett slag, och då utspann sig åter det allra skarpaste meningsutbyte. Som väl var skildes vi dock i godo. Igår kväll, sista kvällen Rut var här, voro vi på en liten bio på Drottninggatan och sågo Gunnar Tolnaes i “Pierrot.” Oh, du milde, vad han är stilig. Vi höllo på att svimma allihop. Vi kunde knappt tala om något annat på hela kvällen sedan.

Imorse gav Rut sig iväg, hon med. Naemi var så förkyld och hade därtill tandvärk, så hon låg still, men jag var uppe och följde Rutan till tåget. Strax innan tåget skulle gå, gjorde hon den glädjande upptäckten, att hon glömt sin stora smörgåspåse. Så den stackarn fick fara sin väg utan matsäck, och smörgåsarna har jag käkat upp under dagens lopp.

På middagen var jag till Heddy, för vilken det lyste första gången idag, med min lysningspresent, “Im Paradies”, som hon länge önskat sig. Där undfägnades jag med härligt kaffe och en massa gott dopp. Och på eftermiddagen var jag med Naemi till tandläkaren Sune (medlem av “Gymnos”) där hon fick sin värkande tand synnerligen ledigt och smärtfritt utdragen. Pris 10 kronor. Hemska pengar!! Men nu har hon också sluppit ifrån tandvärkseländet och kan få sova om nätterna igen. Sen har vi suttit härinne och ordnat med litet av varje och haft småtrevligt hela kvällen.

Söndag den 2 september 1917. Har nämligen flyttat allt mitt pick och pack.

Söndag den 2 september 1917. Har nämligen flyttat allt mitt pick och pack.

Nu har det gått en hel vecka igen, sedan jag öppnade min dagbok. Och under den veckan har jag gnott värre. Har nämligen flyttat allt mitt pick och pack från Engelbrektsgatan till Naemi. Så nu är jag ordentligt installerad här. Och jag trivs så bra härnere, och tror säkert, att Naemi och jag kommer att få det “kulimang” tillsamman.

På fredag eftermiddagen kom Rakel upp hit igen. Hon och hennes Petrus ha ju uppskjutit giftermålet på obestämd tid, och nu vill hon skaffa sig plats igen. Hon är sig så lik, gamla “Raquelle”, galen och “vitsig” som vanligt. Jag har ju nu lagt beslag på hennes gamla bostad, så nu skall hon bo hos tant. Att hon bara vill!

Och Elsa har, som väl är, fått tag i ett rum, mitt emot där vi bodde förut på Engelbrektsgatan, så hon fick inte långt att flytta. Både hon och jag flyttade det mesta av våra saker igår, hon sina möbler och jag min koffert och min säng. På kvällen hade vi sedan tänkt att “fira avskedet” nånstans.

Men hur det var drog flyttningen så långt ut på tiden för Elsa, att hon tyckte det blev för sent och så blev det Rakel, Naemi och jag, som avfirade Elsas och mitt avsked på Feiths på Drottninggatan. Här fick vi ett mystiskt kaffe, ganska goda bakelser och utmärkt trevlig musik. Men denna slutade redan klockan 9, så begåvo vi oss därifrån och tog en promenad neråt Karl XII:s torg och längs Blasieholmskajen.

Det var alldeles bedårande månskensväder, och ljusen runt stränderna speglade sig i långa dallrande strimmor i vattnet. Från Operakällaren lyste det så vackert och magiskt gult och i Strömparterren brunno klart två stora lyktor. Slottet låg majestätiskt och mörkt och bort åt Söder svepte sig en grå dimslöja över silhuetterna. Det hela var alldeles ljuvligt.

Rakel har legat hos oss i natt också, och det har varit åtskilligt skoj och leverne igår kväll och på morgonen här förstås. Och nu är Rakel i kyrkan och Naemi hos fotografen och nyss kom Elsa hit upp. Hon förefaller vara särdeles belåten med sitt nya rum och sitt nya värdfolk.

Måndag den 27 augusti 1917. Jag var allmänt “Måndagsslö.”

Måndag den 27 augusti 1917. Jag var allmänt “Måndagsslö.”

Måndag kväll klockan halv 11. Nu har jag visst inte beskrivit mina levnadsöden på en hel vecka. Och eftersom jag nu förgäves söker draga mig till minnes den gångna veckans händelser, måtte de inte ha varit något världsomskakande.

Två kvällar var jag uppe på Skansen, en gång ensam och en gång med Naemi. Den gången jag var ensam, var musikprogrammet alldeles ovanligt trevligt. “An der schönen blauen Donau”, och en svit ur “Peer Gynt”, valsen ur “”Hoffmans äventyr” etc.

På lördag middag reste Naemi och jag ut till Maja och Edvard, som bodde vid Älgviken, en mil från Nynäshamn. Därute tillbragte vi en angenäm, stilla helg, huvudsakligast sysselsatta med att äta god mat. Jag åt svamp och tomater, så jag höll på att storkna.

På söndag middag tog vi en härlig promenad till ett ställe, som hette Trasthammar (vackert namn) och där det var alldeles förtjusande vackert. Där fick vi också sätta i oss så mycket körsbär vi orkade, och jag skall säga det konsumerades!! Jag hade dessutom kappfickorna smockfulla.

Före middagen var jag ute och plockade en massa smultronblad, som jag sedan torkade, och nu skall använda till té. Vi blevo bjudna på smultronté därute, och det smakade ljuvligt. Edvard hade fiskat upp en stor gädda till middagen. Den smakte med svampstuvning, sockerärtor och tomater, vill jag lova!

Vid halv 10-tiden skjutsades vi till station, Edvard reste också in. Hemfärden tillbragtes med tidningsläsning, och väl hemma vilade vi snart i Morphei armar.

Idag på morgonen klockan halv 8 var jag nere vid Centralen och mötte Elsa, som kom från sin semester. Hon ser synnerligen fet ut efter alla matorgier hemma. Och så har jag varit riktigt lat i Skandia idag. För det första har jag nu mycket litet att göra, för det andra var herr Jansson för ovanlighetens skull borta, för det tredje var jag allmänt “Måndagsslö.”

Jag var med Ingvor Berg först på frukost och hörde på Vaktparaden, och när sedan den lede frestaren i herr Andreassons gestalt bjöd på kondis, följde jag med till Parkcaféet. Vem sitter där, om inte herr Fröding i Skandia samt fröken Högberg och en flicka till. Herr Fröding blev faktiskt så konsternerad, då han fick se oss uppträda på skådebanan, att han rent av glömde att hälsa!!

Måndag den 20 augusti 1917. Doktorn, rolig och gemytlig, som alltid.

Måndag den 20 augusti 1917. Doktorn, rolig och gemytlig, som alltid.

På lördag bjöd jag hem Karin Berg. Hon var sig lik, alltid lika angenäm och behaglig. Bara det att hon, trots att hon väl knappast sett en luta förr, visade sig synnerligen intresserad av instrumentet, noga undersökte och lyssnade på det, är ju ett bevis på, hur trevlig hon är.

Efter kaffet tog vi oss “eine kleine Promenad” utåt Strandvägen, där det för närvarande är upplagt ett större propslager mitt i promenaden. Föga tilltalande för ögat. Men det luktar så gott. Riktig skogsdoft. Nu komma vi överens om, att jag alldeles säkert kommer upp till Uppsala någon söndag i september, då alla studenter ha kommit, men ännu inte lagt av sina vita mössor.

På söndag, d.v.s. igår, var jag bjuden ut till Dr Lundberg på middag. På morgonen såg vädret nog så lovande ut, så jag skrudade mig helt i vitt och tillverkade även de sötaste små lockar etc. Men “hast Du mir gesehen”, – strax innan jag skulle ge mig av, började det stupregna, så jag måste till min stora förargelse klä mig mörkklädd istället och fara iväg, iklädd regnrock och paraply. Jag var så ilsken, så jag nära på svor över regnet, då jag stod och väntade på spårvagnen vid Karlavägen, med raknande krusiduller dinglande om ansiktet. Hela vägen ut, störtade regnet ned.

Doktorn var ännu inte kommen, utan jag satt och pratade med fröken Hassellund, tills han kom. Det var så precis sig likt därute, så det kändes, som om jag aldrig skulle ha varit därifrån. Och dock var det allt besynnerligt att nu, för första gången, sitta där som främmande.

Småningom upphörde regnet, så vi vågade oss ut för att beskåda blomsterprakten, äta krusbär o.s.v. Clematis och Phlox voro särskilt praktfulla.

Strax före middagen kom doktorn, rolig och gemytlig, som alltid. Vi fingo en utmärkt diner och sutto sen och småpratade hela eftermiddagen. Jag blev även bjuden på kväll, och sen följde mig bägge två till stationen. Som minne hade jag med mig en liten söt “Prince de Bulgarie”, en “vaniljblomma,” och en röd luktärta. Och, du milde, så mycket folk det var in till stan. Men jag lagade allt, så jag fick fin plats.

Måndag den 20 augusti 1917. Doktorn, rolig och gemytlig, som alltid.

Onsdag den 15 augusti 1917. “Va ska vi me Rolf, när vi ha fröken Boudin?”

Klockan 8.30 förmiddagen. Som sagt voro herrar Jansson och Andreasson här igår, och vi hade det verkligen riktigt trevligt. Naemi var också bjuden, och hon tyckte säkert, att de båda “skandisterna” voro trevliga.

Då de vid halv 7-tiden uppenbarade sig, blev jag något förvånad över att finna herr Jansson knogande på en stor konfektpåse och herr Andreasson på en bakelselåda. Det blev fest, skall jag säga. Jag kokte riktigt gott, starkt kaffe, och som jag själv hade slagit på stort med mycket bröd var det schantilt värre. Och efter kaffet fick herrarna tillåtelse att röka hur mycket de behagade, vilken tillåtelse de njutbart värderade och ännu idag “luktbart” begagnade sig av. Så pratade vi hit och dit, och så sjöng jag en del livligt senterade bitar till lutan.

“Va ska vi me Rolf, när vi ha fröken Boudin?” tyckte herr Jansson Och sen kommo mattorna av ett tag och herr Andreasson fick svänga sig i dansens virvlar ömsom med mig eller Naemi, under det vi turvis spelade luta och sjöng dansmusik, med herr J. som “orkesterförstärkning”. Naemi tyckte dock att “förstärkningen” var skäligen klen ibland.

Ja, det hela var “möcket löckat”, så lyckat t.o.m. att jag alldeles glömde bort att komma stickande med de obligatoriska fotografialbumen. Då kan man förstå! Och vid 10-tiden avtroppade gästerna, nöjda och belåtna, och jag följde dem till Kungsgatan.

Och nu har jag på morgonen “mojat” mig med kaffe och “rester” men mycket mera “rester” har jag kvar, så jag får försöka att bjuda hem någon i eftermiddag och på så sätt begagna mig av de ovanliga omständigheterna.

Måndag den 13 augusti 1917. Men “aktarej” såna blickar de slängde.

Måndag den 13 augusti 1917. Men “aktarej” såna blickar de slängde.

Ack, ett sådant festande det har varit den sista veckan. Jag har haft så mycket roligt, att jag knappt hunnit längta tillbaka till Värmland, och innerligt väl är ju det.

På måndag tänkte jag förstås att gå och lägga mig riktigt tidigt, men så kom Naemi och Eric upp, och så blev det ett fasligt sjungande, lutspel och balett. Så jag kom inte i säng förrän omkring klockan 12. Då jag på tisdag middag kom upp till Naemi, möttes jag av den glädjande och överraskande underrättelsen att pappis kommit till stan.

Han hade på morgonen kommit i sällskap med några skånska herrar från Malmö och Köpenhamn, där det varit stort gjutmästaremöte och de haft väldans livat. Nu skulle han på eftermiddagen och kvällen ut med de där herrarna, och på kvällen, då de ämnade hedra Kristallsalongens revy med sin närvaro, skulle jag få följa med. Stackars Naemi hade kvällslektioner, så hon kunde inte gå med.

Revyn var jämmerligt dålig, och hade det inte varit för de vackra statisterna (verkligen stiliga flickor) och dansernas skull hade den absolut inte varit värd att se. De skånska herrarna voro en herr Sivert, resande, Tuvasson, disponent och Sundberg, grosshandlare och goulaschbaron, fet, som de värsta. De två senare verkade liksom inte utan att ha varit ute och festat en och annan gång i Köpenhamn o.s.v.

Efter teatern upptäckte vi, att det dansades i den s.k. Viktoriasalen och gingo in. Där var en stor utmärkt danssal med balkonger runt om, till vilka trappor ledde upp, och här sutto, rökande och vindrickande en massa typer för Stockholms demimonder. Att börja med sutto de ensamma och dansade med varandra, men så småningom spriddes de hos olika kavaljerer vid borden här och var. Jag kände mig allt bortkommen men svängde mig sedan gladeligt om med pappa, disponenten och herr Sivert.

Det var riktigt livat, att så här på nära håll skåda representanterna för en nog så talrik klass av kvinnor i Stockholm. De flesta voro förresten stiliga, somliga voro t.o.m. särdeles enkla och sågo riktigt rara och snälla ut. Men “aktarej” såna blickar de slängde. Jag ansågs nog särskilt avundsvärd, som satt där ensam med fyra herrar.

Och den kvällen kom jag inte i säng förrän bortemot två.

På onsdag ringde Heddy och bjöd mig på middag. Hon skulle stanna i stan på eftermiddagen och laga middag åt Einar och sig, och var nog vänlig att invitera mig. Hon hade smör och bröd, biff och potatis samt melon. Riktigt gott. Sen hjälpte jag henne att diska och gick sedan hem i den fasta förmodan, att nu skulle jag väl äntligen komma i säng ordentligt.

Men just som Elsa och jag satt här tämligen avklädda vid 8-tiden, ringde Eric och frågade, om han och en annan yngling jämte en flaska champagne fick infinna sig om en liten stund. Naturligtvis. Och snart sutto vi i hast påklädda, tillsamman med Eric och en herr Erik Dahlin, runt bordet, glatt skålande med av Eric medförde, förtjusande, stiliga 10-kronors kristallglas. Och så måste lutan fram och det blev sång och dans, mest efter “Tennessee” Och i säng kommo vi inte före 12.

På torsdag hade pappa bjudit en ingenjör hos Bolinders, Nilsson, jämte fru och syster, samt kamrer Lundgren från Sundbyberg och mig på “Gluntarna”. Nu hade den arma Naemi hittat på att bli sjuk, så hon kunde inte följa med för det.

Det blev lite krångel, innan hela sällskapet hunnit samlas utanför Skansens Friluftsteater, och för sent kommo vi, men det var inte så mycket. “Gluntarna” befunnos vara en riktigt angenäm bekantskap med mycken vacker sång och en hel del lustiga situationer.

Då vädret därtill var rent av gudomligt, milt och stilla med månen lysande bakom trädtopparna och vita svanar simmande i den lilla, vackra dammen i scenfonden, blev det en synnerligen njutningsrik stund, vilket också samtliga i sällskapet tyckte. Och sen blev det en utmärkt supé på Metropol. Smörgåsbord och sjötunga, alldeles utmärkt gott. Och i säng kom jag inte förrän klockan 2.

På fredag bjöd pappa Naemi och mig på middag på Metropol, även denna särdeles god. Nu hade Naemi kvällslektioner igen, så hon kunde inte följa med till friluftsteatern i Haga, dit pappa och jag sedan begåvo oss för att se “När Bengt och Anders bytte hustrur”. Vi sutto förstås på de bästa platserna, nästan inne på scenen. Själva pjäsen blevo vi sorgligt besvikna på. Bengt var en rolig typ, annars var det då ingenting, utan ganska dumt, nästan fånigt. Och en soldattyp retade pappa, så han höll på att gå. Nå, när det slutat, som det skulle, de olika paren fått varandra etc, bjöd pappa på en härlig supé på den gamla trevliga Stallmästargården.

Och sen måste vi gå hela vägen hem, men det var så ljuvligt väder, så det var bara skönt. Nu skulle lilla pappis resa på lördag morgon, så nu måste jag ta adjö av honom och tacka så rysligt mycket för allt trevligt.

Då vi superade på “Metropol” hade herr och fru Nilsson varit nog vänliga att bjuda mig ut till sig på Kallhäll, och på lördag eftermiddag 5.20. reste jag. Kallhäll ligger alldeles förtjusande vackert inåt Mälaren vid Vesteråsbanan.

Fröken Nilsson kom även med samma tåg, men vi hade inte kunnat finna varandra i den oerhörda trängseln. Hela familjen, herrn, frun och lilla Maj Britt, en söt liten tös på 14 månader, tog emot oss vid stationen och vid framkomsten vankades det kaffe, som smakade härligt.

De bo därute året om, han förestår en filial till Bolinders, som här tillverkar köttkvarnar, spislar m.m. Innevånarna bestå mest av fabriksarbetare, som förresten bo i riktigt trevliga villor därute. Det är ett stort stiligt skolhem i två våningar, rött med vita fönsterposter och knutar. Vi promenerade en stund på eftermiddagen i de vackra omgivningarna, åtå sen kväll, kronärtskockor bland annat, och gingo så tidigt till sängs, ty nästa morgon ämnade vi oss i ottan ut på en segeltur. Fröken Nilsson och jag lågo i ett litet näpet rum uppe på vinden, och jag, som låg här för första gången, räknade förstås ordentligt fönsterrutorna. Men jag drömde inte ett dugg, opoetiskt nog.

Klockan 8 väcktes vi av jungfrun med kaffe, och då vi undrade varför vi inte blivit väckta tidigare, rapporterade hon, att det var “kav blekstilla”. Sjön blank, som en spegel, så att segla var inte tänkbart än så länge åtminstone. Nå, vi klädde oss i lugn och ro och gick så ned för att hälsa godmorgon på familjen.

Vid halv 10-tiden kom det en ynklig liten bris, och då passade vi på och kånkade ner till sjön med en stor kappsäck full av mat, ett stort dricksankare, korgar, filtar, kappor etc. I en liten lustig jolle rodde vi ut till den trevliga segelbåten, gjorde den iordning, halade ombord alla grejorna, hissade segel och lättade ankar. Men nu hade den där lilla brisungen redan lagt sig att dö. Vi läto oss emellertid inte avskräckas, utan ingenjören klev i jollen och bogserade båten, medan en i båten rodde.

Och så kommo vi sakta men säkert till motsatta stranden, där vi genast började göra iordning för frukosten. Medan fröken Nilsson och jag togo oss ett bad, gjorde de andra upp eld mellan ett par stenar på stranden, där de kokte kaffe och potatis. Sen hojtade de åt oss att allt var färdigt och då vi skyndade till, mötte oss verkligen en trevlig syn. På en stor flat sten var “bordet” dukat med smör, bröd, kryddsill och ångande nypotatis, och då vi smort kråset med detta vankades kräftor och sist kaffe.

Det var en alldeles förtjusande vacker skogsbacke mot sjön vi slagit oss ner i, och efter maten plockade vi massor av rönnbär, som de skulle ha till hönsen till vintern. Ett par härliga kvistar tog jag med mig, och de pryda nu upp rummet här med sina klarröda bärklasar mot det vackra lövverket.

När vi skulle hem, kom det verkligen en så pass bris att vi kunde segla hela vägen. Och snart serverades en utmärkt middag, varefter fröken Nilsson och jag av en i samma hus boende familj inbjödos till ett krocketparti. 25 öre första, 10 andra och 5 öre tredje pris. Och, kan man tänka sig, jag, som inte tagit i en krocketklubba på 5 år, vann första pris, fast det i sällskapet fanns en, som vunnit 10 spel samma förmiddag. Slump förstås.

Sen fick vi tag i ett dragspel, och snart tråddes dansen i skolsalens förstuga. Som det nästan bara var jag, som kunde spela, fick jag förstås hantera klaveret mest hela tiden, men det var bara roligt att uppleva gamla dragspelsminnen.

Klockan 10.40 skulle vi resa, men inte förrän klockan 11 kom tåget. Och snart voro vi i stan, där vi skiljdes utanför Centralen med många tack för en angenäm samvaro, och snart befann jag mig efter en hastig promenad hemma hos mig.

Här är jag nu alldeles ensam, ty Elsa reste i lördags på semester och skall vara borta i 14 dagar. Det är förresten ganska lugnt att vara solo så här ibland.

Och den 1 september är det jag, som tar allt mitt pick och pack och flyttar till Naemi. Elsa har ännu, trots många påstötningar, inte orkat skaffa sig något rum, så hon får väl bo kvar ensam hos Evers i september, tills hon får tag i något annat. Igår var Greta Anneld här och jag bjöd på saft och kakor. Senare på eftermiddagen togo vi oss en promenad utåt Djurgården, varefter hon följde med mig upp och vilade sig ett tag och for så hem vid halv 10-tiden.

Imorgon har jag bjudit hem herrar Jansson och Andreasson i Skandia, och det skall verkligen bli intressant att se, hur det kommer att avlöpa.

Måndag den 20 augusti 1917. Doktorn, rolig och gemytlig, som alltid.

Måndag den 6 augusti 1917. Ett riktigt kalasande på morgonkröken.

Jag kan inte fatta det. Att jag nu är här igen. Att jag har lämnat det ljuvliga Värmland för att återvända – ja vem vet, när?!

Oh, när jag nu tänker på baden vid Mörtesten, på solglittret över vågorna och de grönskande stränderna, på månstrimman, som blänkte lång och skimrande i viken, de sista kvällarna, på de blånande bergen, de lummiga hagarna och det doftande höet i ladan, då känns det så svårt och tungt i min själ. När skall jag månne se detta åter?! Och få njuta det i sällskap med den käraste av alla mödrar, min älskade, obeskrivligt snälla och rara, glada och dock allvarliga, bussiga mamma och de hurtiga präktiga syskonen!!

Och att nu efter en på tåget genomvakad natt, sömnig, slö och trött efter dagens brådska i Skandia, sitta här och längta tillbaka det är svårt, svårt. Men, jag får inte klaga. Tack, istället i höga makter, för att jag fick komma dit!

Månen stod högt över bergshagens trädtoppar och sände sitt milda sken över nejden, då jag igår kväll efter ett kärt farväl från dem därhemma reste till stationen i sällskap med Rut och Axel. Ack, var det verkligen igår? Mig förefaller det så oändligt längesedan!

Vi kommo närmare en halv timma för tidigt, och rädd, att det eljest skulle bli försent, ansåg Axel det bäst, att trots Ruts protester, genast fara tillbaka. Så fick jag ensam invänta tåget. Strax innan det kom uppenbarade sig plötsligt herr Vesterlund från Jössforsen.

Honom hade Rut presenterat mig för på “bana” på lördag kväll. Han är förresten Kalles principal. Han hjälpte mig mycket artigt “ombord” med mitt pick och pack, ja, så artigt, att han höll på att ej komma av i rätt tid. Tåget hade redan satt fart, då han hoppade av. Jag fick en fin hörnplats i en bekväm andraklasskupé och njöt med en vemodig känsla av den ljuvliga nejden, som tåget ilade fram igenom, där månen ömsom glittrade över daggvåta ängar, ömsom sände en blänkande strålflod över drömmande insjöar eller trolskt spelade in mellan skogarnas stammar och stenar.

I Laxå stego de övriga passagerarna av, så jag tog av mig skorna, sträckte ut mig på den sköna, mjuka soffan, och beredda mig på en riktigt lugn och trevlig natt. Döm om min förskräckelse, då en stationskarl, som kom in och började sopa av alla krafter, frågade om jag skulle följa med till Kristiania igen! Detta var en icke till Stockholm gående vagn.

Jag upp förstås med en alldeles onödig brådska, fick på mig skor och ytterkläder och kånkade ut med min fasansfullt tunga packning. Skulle försöka att komma in i en Stockholmsvagn, men där var så hopplöst fullbökat att jag avstod vid blotta anblicken. Och sen fick jag gå och vänta en timmas tid i “kväleschte natts”, tills tåget från Göteborg, till vilket vagnarna skulle kopplas, behagade anlända. Men, du “hilde mimmel”, där var också alldeles fullpackat.

Jag fick till slut, arg och “lissen”, slå mig ner på ett säte i korridoren. Där fann mig konduktören, som då orkade böka in mig i en redan fullsatt soffa, och här fick jag sitta och trängas och vändas hela natten. Sömn var ju inte att tänka på.

Och jag drog verkligen en innerlig befrielsens suck, då tåget rullade in på Centralen, och jag fick böka mig ut.

Elsa och Naemi mötte vid stationen och så knogade vi hem till Naemi. Hon bjöd på kaffe, och under Naemis livliga jubelrop plockade jag nu fram diverse, som jag haft med mig. Det var inte så lite heller. Två stora, präktiga brödkakor, två tjocka vetelimpor. Två liter blåbärssylt, en kruka hallonsylt, tre burkar lingonsylt, ett halvt kilo smör och två par fina chokladkoppar med fat samt slutligen en stor teburk fylld med blåbär. Det blev ett riktigt kalasande på morgonkröken.

Men snart måste jag bege mig ner till “gumman” Skandia, där jag välkomnades från alla håll och kanter och där jag genast begynte med kontokuranterna. Och nu skall jag väl gå och lägga mig riktigt tidigt och sova ut ordentligt.

Måndag den 20 augusti 1917. Doktorn, rolig och gemytlig, som alltid.

Fredagen den 3 augusti 1917. Skall min längtan månne någonsin stillas?

Nu sitter jag i “Verners hage” och skriver. Det är en sådan härlig solskensdag. Så lugnt och stilla. Det brusar endast sakta i de vitstammiga björkarnas kronor. Solstrålarna dallra över marken, och himlen lyser så intensivt blå mellan lövverket. Det är precis som det var sommaren 1912, men ack, vilken skillnad ändå!! Då var jag 17 år och kunde i fulla drag njuta av allt det härliga, var fullkomligt nöjd och harmonisk invärtes och visste intet av innerliga, ouppfyllda önskningar. Mer otillfredsställd längtan.

Nu är jag 22. Och ack, visserligen tilltalas mina skönhetsdyrkande ögon av all denna ljuvlighet i naturen, som finns häruppe, men alltid blandar sig en känsla av vemod i mina tankar.

Trots den älskade mammas och de kära syskonens sällskap, känner jag mig så ensam. Och denna ensamhetskänsla kommer väl aldrig att stillas, förrän jag funnit honom, som hela min varelse trängtar efter. Skall min längtan månne någonsin stillas?

Inatt har Rut och jag legat i ladan. Oh, vilken känsla att vila där i det doftande höet med sommarnattens skymmande stämning strax utanför. Jag låg en stund på kvällen och blickade ut över grantopparna borta i hagen. Det var det vackraste månsken. Vi hade tidigare på kvällen setat nere på bryggan och sett, hur den rödskimrande månen speglade sig i en lång strimma i det blanka, mörka vattnet. Och ända tills jag somnade såg jag månljuset lysa över nejden, och över trädtopparna skimrade några bleka stjärnor fram.

Klockan 6 vaknade jag vid att gården började vakna. Jungfrun kom med mat till grisarna, som förde ett fasligt leverne, och strax därefter hördes nerifrån ladugården hur mjölken strilade ner i spannen. Rassel av hjul hördes från gårdsplan och tramp av hästar, det var Janne, som spände för och åkte till Nordtomta för att börja plöja.

Så blev det tyst igen, jag slumrade in ett tag och väcktes av lilla morsan, som stod på vedbacken och frågade på värmlandsdialekt: “Söver i än, kaffe ä fälit”. Ack, vilket ljuvligt budskap.

Igår voro vi först på Marfjället och där åto vi massor av blåbär och sen voro Rut, Lillan, jungfrun och jag i Byarskogen och plockade 12 liter hallon. Så fort vi efter hemkomsten fått kaffe, begåvo vi oss till Mörtesten, och där plaskade vi snart gladeligen omkring. Det var så gudomligt ljuvligt att känna det svala vattnet smeka sin upphettade kropp. Solen höll just på att sjunka bortom bergen i väster och sände en glittrande strålflod ut över sjön, så att vattnet i strimman blänkte som smält guld. Och alldeles lugnt och stilla var det. Runt stränderna stodo träd, berg och ängar i stilla begrundande och inne i vikarna svartnade vattnet till mörkt, blankt gråsvart.

Och på söndag måste jag lämna all denna härlighet och fara till den stora, bullrande staden och stänga in mig i Skandia!!

Torsdagen den 2 augusti 1917. Hälsade på Kalle.

Torsdagen den 2 augusti 1917. Hälsade på Kalle.

Det är förskräckligt vad tiden går fort. Nu har jag bara tre dagar kvar att vara här!! Vad skall man göra, för att kunna hejda tiden?

På måndag var det härligt, strålande väder och jag njöt i fulla drag. Vi voro och badade förstås och plockade bär o.s.v. Förresten är det ju ytterst lugnt, stilla och händelselöst häruppe. Och gudomligt vackert.

Jag har strövat omkring på skanserna i “parken” och trädgårn och alla andra gamla bekanta ställen. Ack, hur lik sig allting är! Kanske “Skansen” är en smula mer förfallen, men häckarna neromkring huset äro däremot mycket välklippta. Och i bersån, där gungan står, har det kommit en ny liten bänk.

På måndag förmiddag voro Lillan och jag uppe på Nordtomta och skulle göra oss till och hjälpa till med rågen. Gick en stund och drog “nekar” och ordnade dem i långa rader, där hässjorna skulle stå.

Tisdag ingick med silande regn. Mamma och jag hade kommit överens med Janne, att han skulle skjutsa oss till Arvika, och vi gåvo oss, väl påpälsade, iväg vid 10-tiden, trots regnet. Det blaskade emellertid på allt värre, så vi voro tämligen lurviga, då vi kommo fram. Vi uträttade några ärenden och gick sen upp till Hedenskog, som förevisade sin museumliknande bostad för oss. Bevare mig väl för att bo bland dessa, om än âldrig så dyrbara, gamla kistor, kyrkstolar, altarbord etc. Hu då!

Från Hedenskog, som ser ut som ett riktigt original, gingo vi till ett kondis, där vi för sannerligen billigt pris fingo gott kaffe och goda bakelser. Och sen for vi hem i stupregnet.

Vid “Jössförsboa” steg jag av och klev in för att köpa flugfångare och hälsa på Kalle. Han är lika skön, som fordom, blott ännu större och kraftigare. Ack, så stilig.

På eftermiddagen voro Lillan och jag bortåt “Grinna” och plockade 1 och halv liter bär. Hela tiden regnade det, så vi voro fullkomligt genomblöta, vid hemkomsten.

På onsdag var det strålande väder igen. Och vi voro utomhus mest hela dagen. Satt i bersån och läste och sydde, var och badade o.s.v. Rut och jag bestego även den gamla granen i parken, där vi, då vi voro mindre, hade våra “Vrantar”, d.v.s. hade spikat upp bräder högt uppe bland grenarna och gjort oss bekväma sittplatser. Av dessa finns nu intet spår.
Nu är klockan halv 11 på torsdag förmiddag och nu skall vi företaga en bestigning av Marfjället.

Söndag den 29 juli 1917. Jag ville komma som en riktig överraskning.

Söndag den 29 juli 1917. Jag ville komma som en riktig överraskning.

Verkligen! Ja, verkligen har jag nått mina längtansfulla drömmars mål och sitter nu i den gamla kära “kammaren” i Sulvik och skriver.
Bredvid bordet sitter mamma och småpratar (det känns så lugnt och tryggt). Från kammaren därnere hörs Axel knäppa på fiolen och vid grinden står Janne och pratar med Oskar på Berget. I diket mittemot sitta Rut, Lillie Öberg och Lillie Bengtsson och skoja visst värre, för de skratta så, så det hörs vida omkring.

Och då jag lyfter blicken har jag framför mig den gamla, bedårande utsikten över Glafsfjorden med Vagnsberget på ena sidan och “Vangen” högre upp med skogklädda berg i bakgrunden. Men före detta Anders, nu “KalasNils” stuga mittemot är nu vit i stället för röd, och har blivit schantilt utvidgad. Från “lillestugans” skorstensrör stiger en tunn blågrå rökpelare och på backen spatserar ett par vita höns.

Över det hela vilar en lugn och kanske lite dåsig söndagsstämning. Jag lämnade “Centralen” igår 9.07 och fick sällskap i damkupén med en hel del gemytliga och pratsamma äldre och yngre damer.

En av de äldre var nog vänlig att bjuda mig, som var sablit hungri, på tre ordentliga smörgåsar, två kakor och, kaffe. Resan gick för övrigt någorlunda drägligt och vid halv 7-tiden klev jag av tåget och skådade med förtjusta ögon det gamla Ottebol, som var sig precis likt. Som jag ville komma som en riktig överraskning, hade jag ej med ett ord tillkännagivit min avsikt att hemsöka “släkta”, och hade följaktligen ej rekvirerat skjuts hemifrån. Jag beredde mig sålunda att knoga iväg den 7 km långa vägen till fots.

Slumpen fogade det dock så, att en gubbe kom farande i en trilla, och förklarade sig på förfrågan villig att för en krona skjutsa mig till Sulvik. Och sen körde jag själv och pratade värre med gubben, som syntes mycket förtjust och befanns vara en Fahlander från Gränssjön. Det var förresten en härlig åktur i den ljuvliga, klara morgonluften och den härliga naturen. Och då vi svängde ner mot “Hoxterängen” och jag såg Sulviken ligga där så spegelblank med sina leende stränder, belyst av morgonsolens strålar, kände jag en känsla, som om hjärtat rent av svällde i bröstet på mig.

Vid “Sjögata” tog jag farväl från Fahlander och knogade upp till vår kära gamla stuga. Klev genom köket, hälsade som hastigast på jungfrun och fortsatte upp för trappan. Tog dem på sängen med enastående förvåning. Utrop, förklaringar, välkomsthälsningar i massa. Och sen en ljuvlig dag med promenader på de gamla kända vägarna, härlig mat, sköna bad vid Mörtesten, småprat och musik. På vägen till Mörtesten hälsade jag på – Kalle! Vi kom överens om att senare på kvällen träffas på den nya dansbanan uppe vid logen.

Oh, vad det är ljuvligt, ljuvligt att vara här igen! Oh, att denna veckan ville gå riktigt, riktigt långsamt!!

Onsdag 25 juli 1917.  Oj, vad jag skrattade!

Onsdag 25 juli 1917. Oj, vad jag skrattade!

Oj, oj, en sådan pers jag hade att genomgå i Skandia på måndag och tisdag. I alla där befintliga tidningar, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter stod nämligen i samband med relaterande av festen i Stadion, fotografier från gymnastikuppvisningen och på alla dessa fanns undertecknad utförande balansgång, lätt igenkännbar.

Och till råga på olyckan stod det under bilden i Aftonbladet “En vacker och graciös gymnast!!” Kan man tänka sig!! Halva livbyrån minst kom springande och gratulerade och fånade sig värre med sina tidningar. Herr Andreasson var värst förstås. “Ack fröken”, tyckte han, “jag upptäckte fotografiet helt plötsligt igår, och blev förstås överförtjust. Den gudinnan känner jag, sa’ ja’ till en av mina kamrater. Och sen blev jag bjuden på kaffe av fyra stycken för att dom skulle få titta på´t. Jag skulle ha tagit det med mig idag, om jag inte varit så rädd att slita ut det”, o.s.v o.s.v.

Och idag kom han och frågade, om han inte någon gång skulle kunna få det stora nöjet att fotografera “Exelensan” för egen privat del, ett fotografi “som ej skulle profaneras av mängdens blickar”. Han skulle bara vänta, tills han skaffat sig en ny fin kamera, den han har är alldeles för tarvlig att fotografera mig med”. Oj, vad jag skrattade!

På förmiddagen ringde även Granfelt och frågade om jag inte var stolt över fotografiet. På eftermiddagen var jag bjuden ut till Greta Anneld. Vi reste 3.10 med båten till Lilla Essingen, där hon bor. Vid framkomsten mottogs jag mycket vänligt av hennes mamma, och senare fick vi en härlig middag. Så spelade vi och promenerade ett slag och hade riktigt gemytligt. Greta följde mig ända till “Tullen”, då jag begav mig hem.

Granfelt hade ringt på eftermiddagen också och velat träffa mig. Attan också, alltid, när han ringer nån gång, är jag borta.

På måndag eftermiddag voro Elsa och jag på Biorama och såg den gudomliga Gunnar Tolnaes i “Hans älsklingshustru”. han är verkligen bedårande stilig. Dessutom var det ett skämtstycke, som var riktigt roligt. På hemvägen fick Elsa plötsligt den lysande iden att bjuda mig på kondis, så vi dinglade iväg neråt Feiths, men fingo först sällskap med Eric och sen med Bertil och Volrat, så det blev inget av. Vi va riktigt arga för att vi ej fingo vara i fred.

Men idag har hon bjudit mig på Wienerkonditoriet på lunchen i stället. Där har dom utmärkta varor och jämförelsevis billiga priser.

Söndag den 22 juli 1917. Jag mådde alldeles “tjyvtjockt”.

Söndag den 22 juli 1917. Jag mådde alldeles “tjyvtjockt”.

Det är eftermiddag, klockan nära 10. Ända sen sju har jag varit uppe, fast jag i natt inte kom i säng förrän klockan 2. Varom mera senare. Jag kan absolut inte ligga länge om morgnarna nu för tiden. Förr sov jag som en stock, hur länge som helst om morgnarna, men nu vaknar jag alltid vid 6-7-tiden.

Ja, på torsdag kväll voro vi och övade gymnastik i Stadion igen. Det var mycket regndigert, t.o.m. duggade lite smått, men det generade oss inte. Elsa var med och såg på, och vi stannade även efter och såg på pojkarnas gymnastik. Sutto och talade med Dr. Fries, Stadionläkaren, som Granfelt har talat vid att bli “Gymnos” läkare. Jo, jag tackar jag.

Efteråt fingo vi sällskap med Granfeldt och Lindfors, sekreteraren, hem. På fredag voro Naemi och jag bjudna till Karin Bergs på middag. Hemskt hungriga voro vi, när vi begåvo oss iväg. “Och nu måste man förstås vara bildad och bara sitta och peta i det lilla som finns”, tyckte vi, “för något ordentligt kan nog flickorna Berg, som jag ej tror äro praktiskt anlagda, åstadkomma”. Naemi t.o.m. föreslog, att vi skulle slinka in och äta på en automat i förbifarten.

Men som väl var, gjorde vi det inte. För vi fick middag, skulle jag tro, som hette duga. Först stora härliga filbunkar, så utmärkta fläskkotletter med färsk potatis, gröna ärter och pressgurka och så jordgubbar med grädde. Och som vi blev trugade att äta två väldiga kotletter och två portioner jordgubbar, så vill jag inte påstå, att vi voro hungriga efteråt precis. Du milde, så mätt har jag sannerligen inte varit på länge.

Som vi även på fredag skulle ha gymnastikövning, togo vi adjö redan strax före halv 8. Jag kom för sent förstås, och stoppmätt som jag var, var det inget vidare tilltalande att börja gno och gymnastisera. Men det gick, det med.

Hela fredagen regnade det ljuvligt. Igår eftermiddag ringde Erik och frågade, om jag skulle följa med på segeltur över lördag eftermiddag och söndag. Har man någonsin sett på maken. Tredje inbjudningen, som jag måste avslå för denna förbanksade uppvisnings skull!

Jag sade förstås, hur det förhöll sig, men då tyckte han ändå, att vi skulle ha något skoj på lördagkvällen, och frågade om jag ville följa med på Södra Varieténs revy. Ja, varför inte?! Revyn var, som alla revyer nu för tiden, dum, men hade för att rädda det hela, några acceptabla baletter. En ung stilig skådespelare, som Erik för resten kände, spelade också överdådigt bra dam, balettdansös.

Under mellanakterna underhöll mig Erik med roliga episoder från beväringslivet, vilket han förresten använde hela sin energi och begåvning att fundera ut ett sätt att slippa ifrån. Än har det inte lyckats, visserligen är han bara skrivare, men han slutar nog inte, förrän han krånglat sig ifrån det.

Han berättade emellertid om stallvakter etc. då de skola försöka sova på golvet inne i stallet, men inte kan, dels för att hästarna föra ett sånt gny och dels emedan stora, tjocka “rätter” lekfullt hoppar fram och tillbaka över ansiktet på dom. Och hur de fördriva vakttiden med kaffe, smörgås, kortspel och champagne, så att de knappt kan stå raka på morgonkröken.

Jo, de’ ä’ fina gossar! Från varietén gingo vi till Viktoria, dit vi anlände strax innan klockan slog tolv, och åt supé. Fick gott caffe och till Eriks stora belåtenhet den lilla “kvartingen” efteråt. Och då vi sedan promenerade hem genom Humlegården, ansåg Erik en soffa vara allt för inbjudande för att gå förbi, så där slog vi oss ned för en bra stund. Det var förresten ett härligt väder, och Humlegården är ju alldeles förtjusande. Jag kom inte hem och i säng förrän klockan var 2.

Men gick, som förut nämnts, upp klockan 7. Vädret såg på morgonen inte vidare lovande ut, så att jag klädde mig i regndräkt, då Elsa och jag längre fram på förmiddagen styrde kosan till Storkyrkan. Det är väl riktigt en kyrka i katolsk stil med massor av guld, krimskrams och glitter. Bänkarna äro vitlackerade med riktiga guldutsirningar. Och så ha vi ju här “S:t Göran och Draken”, samma grupp, som står vid Österlånggatan.

Psalmerna voro alla för ovanlighetens skull lättsjungna och vackra, men predikan var inget särskilt. Kunde inte fånga mitt intresse åtminstone. På hemvägen slank jag upp till Naemi för att ge henne de två fribiljetter jag fått till Stadion på middagen. Hon och Arvid skulle ha dem.

Hemkommen vispade jag först till pannkaka och gjorde mig så iordning för uppvisningen, d.v.s. fabricerade ett par söta “naturlockar”.

Klockan 2 skulle festen börja, och strax före såg det ut att klarna upp, men därav vart intet. De var inget fullsatt Stadion, som mötte våra blickar, då vi tågade in och genast vid inmarschen kom i otakt, emedan musiken klämde i och spelade en konstig marsch, fast den inte skulle ha gjort det. Ja, och sen gick visst uppvisningen så där tämligen lagom.

Som vanligt ett fasligt krångel vid bommarna etc. Just då fröken Löberg och jag gick balansgång, kom det framkilande en fotograf och knäppte av oss. Det fotograferades förresten flitigt hela tiden nästan.

Sen blev det löpning, fotboll, manliga gymnos och diverse annat “moj”, men jag begav mig snart hem till min väntande pannkakssmet för att stilla hungerns vilda kval. Elsa hade varit nog vänlig att ta med sig persikor med grädde, då hon åt på automaten, och dessa förtärde jag nu till pannkakorna. Något till gott, må tro.

Senare på eftermiddagen kommo Naemi och Arvid hit och hämtade mig för att som tack för biljetterna bjuda på kondis. Vi gingo till Parkcaféet, och tack vare tidigare pannkakor med persikor och grädde, och nu kaffe med tre stora bakelser, var jag så stoppmätt, då jag stödd på bådas armar knogade hem, att jag mådde alldeles “tjyvtjockt”. Gick genast vid hemkomsten och lade mig, trots att klockan var bara halv 10.

Och nu är det måndag morgon igen. Aldrig är det då annat heller. Hela denna veckan har jag dock något oändligt härligt att blicka fram till. Har nämligen blivit beviljad ansökt tjänsteledighet för en vecka, och reser på lördag kväll till Värmland. Oh, det är nästan för härligt, för att vara sant! Måtte nu allt bara gå efter beräkning!!!

Onsdag den 18 juli 1917. Ingen vidare bra predikan.

Onsdag den 18 juli 1917. Ingen vidare bra predikan.

Jag kom att tänka på hur länge sedan det nu var jag hörde något från min älskade Gretel. Och längesedan var det också, jag skrev till henne. Men när man tänker på, hur ovisst det är, om breven komma fram eller ej, och att de skola genomsnokas av censorn, så mister man nästan lusten att skriva. Dock får jag väl inom de närmaste dagarna skicka henne ett, om ock litet, så dock livstecken.

Som bestämt var reste jag på söndag till Lidingön och tillbragte där en lugn och stilla dag. Efter den goda middagen begåvo oss Anna, Olle och jag till ett badhus vid Askrikefjärden, där Olle och jag plaskade av hjärtans lust. Men det är då inte alls så härligt att bada i badhus som att ta friluftsbad och ligga på stranden och gassa sig i solen.

Innan jag gick till släktingarna var jag i Lidingö lilla rara kyrka. Där var nästan fullt med folk, trots det härliga sommarvädret. Och enligt min åsikt var det ingen vidare bra predikan.

På måndagsmorgon blev jag något förvånad att finna Elsas säng som jag på söndagkvällen bäddat, alldeles orörd. Fram på förmiddagen ringde jag henne på kontoret, men fick då det beskedet, att fröken Lindquist på grund av illamående stannat hemma. Jag pinglade då på hem förstås och fick höra en ynklig röst, som berättade bl.a., att segelbåten på grund av så gott som fullständig vindstilla, ej kommit in till Vaxholm förrän klockan 1 på natten och det sålunda ej fanns möjlighet att ta sig in till stan förrän på måndag morgon. Och så hade hon förkylt sig så grundligt, att hon blev liggande hes och med ont i huvudet både på måndag och tisdag. Idag har hon visserligen varit uppe, men ej på kontoret. Jag har förstås lagat mat åt henne o.s.v. och pysslat om henne på bästa sätt.

På måndag eftermiddag övade vi gymnastik på Stadion, där det på grund av det så efterlängtade regnet, som fallit ganska mycket under natten och dagens lopp, var tämligen blött. Jag roade mig med att löpa banan runt två gånger, och det gick galant. Det var härligt att gymnastisera därinne i det vackra Stadion under bar himmel.

För övrigt önskar jag nu den där uppvisningen så långt pepparn växer. Är nämligen på söndag, då den skall gå av stapeln, både bjuden till Maja och Edvard samt Ragnhild. Den senare ringde mig igår och frågade, om jag inte ville följa med henne och hennes bröder till Skansen.

Som Elsa visade mest lust för att sova, accepterade jag, var först uppe hos Ragnhild och spelade ett slag, och sedan begåvo vi oss upp till Skansen. Där slogo vi oss ned och beställde kaffe och bakelser.

Men, du milde himmel, ett sånt kaffe och vilka bakelser sen. Nästan oätbara hårda rågbitar. Det är då stor skandal vilka genomusla varor de ha på Skansen. Och musiken var synnerligen tråkig, så vi gingo därifrån till Parkcaféet, där vi drucko té, åto smörgåsar och bakelser. Det var annat det. Alldeles utmärkt gott. Och den härliga stråkorkestern spelade pigga bitar, Czardasfurstinnan, Mr. Rubinstein, Im Zigeunerleger etc. Vi gingo inte därifrån förrän över 11.

Ragnhild bjöd mig, som sagt, ut till deras lantställe på Runö till söndag. Hennes mamma och pappa ha rest bort och de tänkte bjuda ut en del ungdom att ligga kvar över natten och skulle ha livat värre. Och nu kan jag inte fara för den där välsignade uppvisningens skull.

Ack, om jag kunde krångla mig ifrån den på något sätt ändå!!

Lördag den 14 juli 1917. Jag formligen hatar Skandia.

Lördag den 14 juli 1917. Jag formligen hatar Skandia.

OM jag nu i lugn och ro skulle skriva i min bok ett slag. Idag är det lördag, klockan är snart sju och mol ensam sitter jag här hemma. Slutade som vanligt klockan 2 i Skandia, var därefter hemma hos Naemi ett tag. Hon skulle steka pannkakor, som hon och Arvid skulle ha till matsäck på en segeltur, som de idag och imorgon ämnar företaga inåt Mälaren nånstans i sällskap med två andra ungdomar.

Och Elsa är likaledes bjuden på segeltur idag av sin liberale herre på kontoret. De skulle starta från Vaxholm, och reste dit ut med 4-båten. Men stackars Judit är inte bjuden någonstans. För att åtminstone komma ut på landet i morgon, ringde jag till släktingarna på Lidingön och annonserade min ankomst. Det är ju ändå en tillflyktsort.

I torsdags var jag som vanligt och övade gymnastik, stannade ochsåg på de manliga och fick sedan sällskap med Granfeldt. Vi slog oss nedi Humlegården och satt där och pratade om allt möjligt. Han talade bl. a. om hur gränslöst han vantrivs med sin bankplats. Hela hans håg låg åt att bli sjökapten när han var ung, men hans föräldrar ville inte.

Stackars “Granis”. Han är verkligen som skapad för friluftsliv. Och så talade han om sin förlovning för 6 år sen i 4 månader. Flickan var dotter till en kyrkoherde i Jakob och hette Eva Visell e.d. Och det hela var visst synnerligen misslyckat.

Det var förresten en gudomlig kväll. Lindblommorna doftade ljuvligt, luften var mild och ljum, och kring Linnés staty lyste de vackraste blomster. Och då skymningen föll, kommo “lyktgubbarna” med sina pittoreska irrande ljus här och var glimmande i dunklet. “Här skulle jag kunna sitta hela natten”, tyckte Granfeldt, – nästan jag med!

Igår kväll tog Elsa och jag oss som vanligt en tur till Skansen. Det är gammalt och vant nu. Jag förstår inte, att jag har fattats av en sådan ytterlig modlöshet och rent av förtvivlan på sista tiden. Jag formligen hatar
Skandia och arbetet där, ligger riktigt och gruvar mig på morgonen, då jag vaknar och tänker på att nu måste jag ner igen. Allting är så dystert och sorgligt. Och dock lyser solen varje dag och sommaren står i sin skönaste fägring.

Dock, när jag tänker närmare efter så vet jag nog, vad som gripit mig med sådan styrka. Det är längtan, – längtan till Värmland. Ack, ack, hur lidelsefullt jag trår dit. Mitt hjärta krymper samman av sorg och trånad, när jag tänker på dem alla i Sulvik, och det gör jag nästan jämt. Oh, Gud, låt låt mig få komma till Värmland och bli glad igen!!!

Måndag den 9 juli 1917. Gustafsberg, stora fula komplex.

Måndag den 9 juli 1917. Gustafsberg, stora fula komplex.

Klockan halv 8 på morgonen. Igår hade allt Elsa och jag den “slöaste” söndag man gärna kan tänka sig. Ut på landet någonstans skulle vi förstås. Jag föreslog att fara till Bosön, där det skall vara mycket vackert. Men Elsa ville längre bort och satt och bläddrade i ABC-tabellen, tills hon slutligen fastnade för Gustafsberg. Nå jag samtyckte.

På lördag eftermiddag stekte jag makrill och kokte potatis, som vi skulle ha till matsäck och strök sedan 4 blusar och 3 kjolar, som jag en eftermiddag tvättat hos tant.

Klockan 9 gick båten, och vi voro nere i god tid, så vi fingo bra plats, fast båten sedan blev fullsatt förstås. Efter två timmar voro vi framme. Men, du milde, vad Gustafsberg såg tråkigt ut redan vid första anblicken! En smutsig, båtbelamrad kaj och en massa fabriksskorstenar och stora, fula komplex. Porslinsfabriken förstås!

Vi vandrade på måfå en väg bortigenom och sågo då, att nästan i varenda trädgård tronade en “porslinsgubbe” eller en kruka på en piedestal och på vartenda hus fanns det årtal, vilket särskilt retade Elsa. Vi hade tänkt att kunna bada, men vädret var kallt och molnigt, så det var inte alls inbjudande.

Så slogo vi oss ner på en liten kulle vid vägen och åt och låg där sedan och läste en god stund. Därefter begav vi oss till “hotellet” en tröstlöst ful, stor, vit byggnad med uppgång på baksidan. För att någorlunda trösta oss, beställde vi här choklad och fick ett intetsägande blask, men tårta, som var bra.

Vi läto våra saker vara kvar och promenerade sedan ett stycke först till kyrkogården, där vi lade märke till, en i berget ínsprängd grav, och sedan utåt landet en bit, varefter vi hämtade sakerna och i en backe ovanför hotellet åt upp resten av maten och låg och illslöade till halv 7, då en båt, som väl var, gick till staden.

Framkomna slunko vi in på Norrlandsautomaten och tärde kvällsmat, jag med två efterrätter. Något roligt skall man väl ha. Och när vi kommo hem, gingo vi genast och lade oss.

Och nu känner jag mig så i högsta grad “uneasy” och led på allting. Förfärligt mycket har jag att göra i Skandia och ingen arbetslust. Oh, Gud, den som ändå vore uppe hos dem i Värmland och slippa från alltihop!

Onsdag den 5 juli 1917. De vildaste orgier med en massa gardister.

Onsdag den 5 juli 1917. De vildaste orgier med en massa gardister.

I söndags voro Elsa och jag bjudna ut till Forsvik på Ingarö till Bertil och Volrat. Träffade helt plötsligt Bertil på gatan för en tid sedan, och han frågade, om jag inte ville komma ut och hälsa på dem på landet och ta Elsa med. Vi accepterade och foro klockan 9 på söndagsmorgon från Stadsgården till Saltsjöbaden, varifrån vi sedan fortsatte med “Sella” till Forsvik.

Bertil var och mötte oss, vitklädd, solbränd och tjusig, som aldrig det. Högt uppe på ett berg med en bedårande utsikt över sjön långt bortigenom låg pojkarnas lilla stuga, där Volrat hälsade oss med flaggan. Dessutom bo därute även en herr Ahlstrand och Lindgren, av vilken åtminstone den förstnämnde föreföll synnerligen sympatisk. Och sen tillbragte vi en ljuvlig dag med att äta, bada och sola oss.

Jag hjälpte Bertil, vars tur det var att laga maten, att steka biff, koka potatis och kaffe, och så bjöd pojkarna på de härligaste jordgubbar med grädde. Oh, vad det var ljuvligt, att i det sköna, svala vattnet få sträcka ut och simma riktigt ordentligt! Och sen försökte vi oss på att paddla i kanot och det var riktigt livat.

Klockan vid 10-tiden reste vi in i sällskap med Ahlstrand och Lindgren. Bertil stannade kvar till måndag morgon och Volrat hade rest med en tidigare båt.

Igår, tisdag, blev jag helt förvånad över att på förmiddagen i Skandia i telefon få höra först Ebers röst, och sedan en fullkomligt obekant, som befanns vara en herr Ejnar Eriksson från Norrköping, vilken min kusin Eva givit i uppdrag att överlämna ett brev till mig för att vi skulle bliva presenterade.

Hon har i många år svärmat för honom och blev verkligen mycket ledsen, då han för något år sedan först förlovade sig och sedan reste till Ryssland. Nu har han emellertid varit och hälsat på och t.o.m. brutit förlovningen, så nu kanske inte världen ter sig så mörk för henne längre. Eber hade han träffat på på Continental.

De äro gamla bekanta från Ryssland och upptäckte genom en slump att bägge kände till mig. Vi stämde möte klockan 7 utanför Dramaten, Eber, herr Eriksson, Elsa och jag och slogo oss efter en promenad utåt Djurgårdens villastad ned på Hasselbacken och fingo gott kaffe och hörde härlig musik.

Därifrån begåvo vi oss till Dansut, där vi tillbringade resten av kvällen. Vi dansade nästan varenda dans, och som bägge herrarna voro trevliga, särdeles trevliga, och dansade bra, var det hela synnerligen lyckat. Vid 12-tiden kravlade vi oss hem igen. Herr Eriksson var verkligen, som Eva skrev i sitt brev, synnerligen sympatisk.

Och nu sitta Elsa och jag och vänta på Naemi, Eber och herr Eriksson som vi bjudit hit på kaffe. Jag har lyckats komma över 2 hg kaffe, varöver jag är synnerligen stolt. då det för närvarande knappast står att få kaffe i hela staden. Så ha vi köpt kransar och kakor, så det ser riktigt aptitretande ut. Sannerligen, om dom inte kommer sn…..

……art skulle det väl ha varit. Jag blev helt plötsligt avbruten av gästernas ankomst. De kanske anade våra anslag mot kaffet, om de inte snart infunnit sig.

Stackars herr Eriksson hade legat med omslag om halsen hela dagen, så han kunde inte komma med, men Naemi hade Arvid Ahnfelt, som nu ligger och praktiserar vid järnvägen häruppe, med sig i stället. Genast från början voro vi synnerligen glada och uppspelta och längre fram på kvällen, röjde vi undan diverse möbler och mattor och dansade till musik av luta och sång. Det gick utmärkt.

Gästerna begåvo sig inte av förrän vid halv 12-tiden och då följde vi dem genom Humlegården. Där gingo som vanligt en massa gubbar med lyktor och letade mask, så det såg riktigt pittoreskt ut med alla de irrande ljusen. Arvid försökte sin lycka med en tändsticka, och Naemi låtsade, som om hon funnit en lång mask, med vilken hon skrämde Elsa, så att hon under höga rop tog till flykten. Vid närmare påseende befanns dock masken vara ett grässtrå.

Och idag må tro Elsa och jag har fått höra, att vi hade litet trevligt i går. Några invånare i huset intill hade sagt till portvaktsfrun, och denna i sin tur till fru Evers, som var inne idag på morgonen, att vi fört ett väsen, så att innevånarna icke kunnat sova.

Och senare på eftermiddagen ringde vicevärden och talade om, att även han hört talas om de vildaste orgier med en massa gardister och ett leverne, som hördes ända till Karlavägen!! Har man nånsin hört på maken? Jag talade emellertid både med honom och med portvaktsfrun och förklarade precis hur det var och de voro båda två riktigt gemytliga och sade, att de så väl förstodo, att det inget var att tala om, fast folk kan vara så illvilliga.

Vicevärden uppmanade oss t.o.m. att sjunga och spela hur mycket som helst efter klockan 10, men vi kunde ju stänga fönstret, så att de griniga grannarna inte kunde bråka mer.

Ända sen den 1 juli, då tant “slog igen schappet” för en månad ha Naemi och jag lagat våra middagar själva. Hon hade fullt med potatis och diverse annat med sig från Värmland, och så köper vi något sovel i hallen och “joxar” ihop. Det är riktigt roligt. Första dagarna åto vi tillsamman hos Naemi, men idag slutade hon inte förrän halv 5 så jag gick hem till mig. Hade kalvlever á la biff med brynt potatis och efteråt kaffe á la cacao med smörgås. Riktigt gott.

Idag har “Gymnos“ börjat träna för en uppvisning, med vilken vi lovat medverka på en stor arbetarfest på Stadion den 22 dennes. Det var riktigt skönt, att få sträcka på sig igen.

Ett sådant förtjusande litet brev jag fick från Lillan idag. Oh, den ungen, vad jag längtar efter henne ibland!! Ack, om jag hade henne här nu ändå!! Och allesamman, hela familjen förresten!

Jag har nyss kommit från gymnastiken och sitter här mol allena och skriver. Elsa är borta, var bjuden på middag på Rosenbad av en av herrarna på kontoret. Jo, jag tackar jag!

Torsdag den 29 juni 1917. Oh, vad det är härligt med blommor!

Torsdag den 29 juni 1917. Oh, vad det är härligt med blommor!

Nyss har jag städat, dammat och piskat mattor, så nu ha vi så fint i vårt trevliga rum. Så fort jag ätit middag, vände jag åter till Skandia för att kollationera poäng och anskaffningstablåer med Anna Gyllencreutz. Det är ganska komiskt, förut har jag gått hela dagarna och haft så litet att göra, att det är rent ynkligt, men nu efter sista föredragningen för halvåret idag, då det preliminära resultatet av första anskaffningstävlingen måste iväg så fort som möjligt, fick jag t.o.m. ta eftermiddagen till hjälp. Och så fort jag kom hem, satte jag igång med städningen.

På tisdag eftermiddag voro vi uppe på Skansen ett slag på kvällen. Det är så trevligt att sitta däruppe med en bok eller se på folket och höra Flottans musikkår, som spelar mycket bra.

På onsdag eftermiddag skulle jag träffa tant och farbror Långström, som var i stan på skolresa med en massa ungar från Grillby. Jag knogade iväg upp till Vasaskolan vid Karlbergsvägen, det s.k. skolresehotellet, och kom just som sällskapet återvände från en utflykt till stadens sevärdheter. I skolan var det förträffligt ordnat med bäddar, matsalar, servis o.d. Jag blev bjuden på utmärkt kaffe och de ljuvligaste smörgåsar av tants eget bak. Och så satt jag där och pratade en god stund.

Grace hade varit nog snäll att plocka en stor bukett prästkragar och blåklint åt mig, så nu har jag de förtjusande blommorna ordnade i inte mindre än sju vaser härinne. Oh, vad det är härligt med blommor!

Söndag den 25 juni 1917. Det smekte “moj”, må tro.

Söndag den 25 juni 1917. Det smekte “moj”, må tro.

Förra söndagen var jag bjuden ut till Ekebergs vid Nockeby. Jag reste på lördag middag direkt från Skandia och möttes vid framkomsten av Heddy och Dagmar. Det är ganska långt att gå från spårvagnen, och hett var det ju som vanligt, så jag höll på att flyta bort, innan vi kommo fram. Oh, hur skönt det var, att få sig ett bad. Första gången i år.

Därute var det fullt med folk. Herr och fru Ekeberg, Dagmar, Heddy och Einar, Sigrid med sin man, Greta och hennes Gösta samt jag. På kvällen var det dans på bron, så vi voro därnere och svängde oss i dansens virvlar.

Jag låg uppe i hallen och Dagmar på golvet bredvid. På morgonen fingo vi kaffe på sängen och på förmiddagen cyklade Dagmar och jag till Lofö kyrka. På återvägen läskade vi oss med saft och spelade piano hos Landelius som har filial vid Drottningholm. Sen var det något till skönt, att vid hemkomsten få svalka sig med ett bad. Och efter den goda middagen slöade vi allesamman i lugn och ro. Och vid 8-tiden tackade jag så mycket och begav mig, trots livliga protester, hem.

På torsdag reste jag till släktingarna på Lidingö på eftermiddagen och blev bjuden på både middag och kväll därute. Det är så skönt att komma bort från stan och ut till landet nån gång emellanåt. Sen gick jag hela vägen till stan.

Ja, fortfarande hade vi inte lyckats uppbringa något pensionat med plats för oss till midsommar. Men vi hade gett oss “blanka attan” på, att ut skulle vi, om vi också skulle gå uppe hela natten. Så vi beslöto oss för att, trots allt, resa till Dalarö.

På fredag ringde Eber Wanderydz, Elsas kusin, och bad oss komma ner till Continental, där han bodde. Där satt vi i musikkaféet och hade det särdeles gemytligt med kaffe och musik. Jag tillagade mitt kaffe som café au lait, vilket är utmärkt gott. Och så rökte vi cigaretter och skålade värre. Drack ej mindre än tre glas “munk” var.

Eber frågade om han inte kunde få följa med till Dalarö, och det fick han ju gärna. Vi bestämde oss för att resa med båten 3.30 på lördag eftermiddag. Belastade med påsar och väskor, innehållande “termoskaffe”, bröd, smör, ägg och köttbullar (från tant), baddräkter, tandborstar etc. begåvo Elsa och jag oss vid halv3-tiden ner till “Södertörn” för att få bra plats. Va vi fick sen!! Båten var fullkomligt “belagd” eller besatt.

Slutligen lyckades vi klämma in tre fällstolar uppe på däck, och sutto där hela resan, frotterande våra knän mot dem mittemot. Eber hade härlig choklad och cigaretter med sig, så vi njöto i fulla drag, trots kylan. Ja, nu till midsommar, då man ville ha varmt och skönt, hade det helt plötsligt blivit ganska kyligt och blåsigt.

Klockan halv 7 voro vi framme och gåvo oss genast ut på jakt efter rum. Hotellet och en fyra, fem pensionat voro förstås fulla. Men vi gav oss inte, utan knogade iväg uppåt land för att få tag i en bondgård, där vi kunde få ligga.

Dalarö är alldeles förtjusande vackert. Visserligen massor av villor, men alla inbäddade i lummig grönska med små pittoreska slingrande vägar och fina utsiktsplatser.

I den första bondstugan möttes vi av ett bleklagt nej. Vi fortsatte emellertid och kommo långt om länge till en liten stuga. Eber skickades dit och lyckades verkligen få lov att ligga där.

Först bullade vi av de medförda förråden upp en härlig måltid ute i det gröna. Det smekte “moj”, må tro. Sedan vi satt in våra saker i stugan, där en barsk och säker käring tydligen förde ordet, gingo vi den långa vägen ner till hotellet, där midsommardansen var i full gång.

Vi slogo oss ned vid barriären med härlig utsikt över sjön och en förtjusande holme mittemot, och kanstaterade att allt såg synnerligen trevligt ut. Bland publiken flera sjöofficerare etc.

Så dansade vi förstås med Eber, vilken glädjande nog snart upptäckte en bekant, kapten Ljungstedt, och sen blev det “luft i luckan”. Trots den starka trängseln dansade och gnodde vi hela kvällen. Men redan klockan halv 1 var dansen slut, och då bjöd kapten Ljungstedt på supé med champagne uppe i hotellets trevliga matsal. Och sedan följde han oss ända hem till “torpet”, som han kallade vårt logi. Han tyckte det var väldigt bussigt gjort, att fara ut så där på vinst och förlust, men skojade något, med vår enkla bostad.

Förresten var han synnerligen trevlig, lång och smärt, fast ej något vacker i ansiktet. Och hade tyvärr de nättaste, blonda mustascher. Han är son till general Ljungstedt, och gift med en ryska, som vistas i Ryssland. Vilket dock inte hindrade, att vi skojade väldeligen.

Klockan 3 kravlade vi oss in i rummet, där vi skulle vila en stund, och under åtskilligt skoj ordnade vi med en utdragssäng och en inventionssoffa. Efter en kortare kompromiss fick Eber tillåtelse att ta av sig krage, rock och skor, och vi skulle ligga i underkjolarna. Så gick Eber till vila i inventionssoffan med en amerikansk gungstol blygsamt hindrande utsikten till utdragsängen, där Elsa och jag skulle regera, jag på en fårskinnsfäll med ett hopknölat täcke under huvudet.

Innan vi kröp till kojs måste emellertid Elsa och jag, till Ebers hörbara förnöjelse, hoppa ut genom fönstret ett tag. Därute var det ljuvligt, solen höll just på att gå upp.

Redan klockan 6 vaknade jag och gick upp och ut. Var i lagårn och såg på när käringen mjölkade, och kliade en liten söting till kalv mellan hornen. Och jag lirkade och ställde mig in hos gumman, så hon blev mjuk som vax och gav oss mjölk och kokte kaffe åt oss.

När jag kom in möttes jag av Ebers häftiga förebråelser för att jag väckt honom så tidigt. Jag försökte lugna hans upprörda känslor genom att utmåla den trevliga frukost jag skulle göra iordning på berget bakom stugan, och lyckades också fullkomligt.

Så småningom kvicknade också Elsa till och snart befunno vi oss mumsande och uppspelta uppe på berget. Stackars Elsa hade dock vid bergsbestigandet ramlat och skrapat upp hakan på ena sidan riktigt otäckt.

Sen uppsökte vi den härligaste badplats med berghällar och sandstrand och skogen bakom och där lågo vi och mådde ljuvligt ända till klockan 1. Elsa och Eber doppade sig verkligen trots kylan, som inte ville ge sig av, men jag tog bara sol och luftbad. Och sen dansade Elsa och jag i bara linnena, fast Eber beundrade oss på icke allför avlägset avstånd.

Klockan 1 begåvo vi oss ner till hotellet, där vi skulle träffa kapten Ljungstedt klockan 2. Vi kommo emellertid en halv timma försent, och ingen kapten syntes till.

Vi slogo oss ner vid vårt bord vid barriären igen och sutto där ljuvligt slöande vid en “lemon squash”. Så promenerade vi omkring ett slag och återvände sedan till hotellet, där vi nu träffade på kaptenen. Han hade förstås väntat på oss klockan 2, men efter 20 minuter gått ut på jakt (dock fruktlös) efter oss och förde oss nu till den härligaste plats uppe på ett berg med den solglittrande sjön långt nedanför. Här sutto vi och pratade och rökte, ända tills båten skulle gå klockan 8.

Då vi med utsökt hänsynslöshet bökat oss ombord, gingo vi direkt upp i matsalen, där vi tillbragte hela återresan vid en härlig middag. Fyra rätter mat, Johannisberger och kaffe. Det var inte odelat obehagligt att sitta där med den mest charmanta utsikt över de bedårande stränderna och äta sin ljuvliga middag. Oh, vad vi njöto! De tre timmarna färden tog, försvunno som en dröm. Ja, sen voro vi i stan igen, och det vill jag helst inte tänka på.

På Nybroplan togo vi adjö av Eber, som förgäves såg sig om efter en plats, där “avskedspussandet” kunde äga rum, och dinglade så iväg hem, där vi snart vilade i “snarkofagerna”.

Tänk att ha haft ett par så utmärkt trevliga dagar utan att ha lagt ut mer än för några ören bröd och grädde! Eber bjöd på alltsamman med en enastående frikostighet.

Usch, imorgon måste jag som vanligt bege mig till det just då särdeles avskydda “Skandia”, sömnig, olustig och längtansfull. Och nu sitter jag här, slött skrivande av allt detta ur ett brev till Naemi, som jag skrivit i Skandia idag.

Och så är jag tvungen att skriva till Anna-Lisa också. Fick nämligen kort “Anna-Lisa Blomberg – Sven Lehman” Idag. Tänk, att hon vågat nu!

Usch, det värsta med sådana här trevligheter är, att man blir så fruktansvärt slö, slapp och likgiltig och bakom efteråt!

Lördag den 17 juni 1917. Nu nalkas midsommar med jättesteg.

Lördag den 17 juni 1917. Nu nalkas midsommar med jättesteg.

Oj, nu nalkas midsommar med jättesteg. Elsa och jag hade så säkert tänkt, att vi skulle hyra oss in på ett pensionat i skärgården över helgen, men det är ju så överfullt överallt, så man kan bli förtvivlad. Så nu ser det mörkt ut.

Tisdag den 13 juni 1917. Ack ja, ett sådant festande!

Tisdag den 13 juni 1917. Ack ja, ett sådant festande!

Nu är det en helt annan plats jag befinner mig på och en helt annan tid, än då jag sist skrev i min dagbok. Klockan slog nyss 11 på eftermiddagen och jag sitter i vårt rum och skriver vid samma bord, där Elsa som bäst vispar såpvatten att tvätta vantar i.

Oh, ett sådant festande det har varit på sista tiden! Pappa kom nämligen helt oförhappandes hit upp igen på fredag i förra veckan. På lördag hade jag stämt möte med Karin Berg utanför Skandia klockan 1 och så träffade vi Naemi och pappa, varefter vi styrde kosan till Kompaniets terass. Där är verkligen förtjusande trevligt. Vi åto glace och bakelser och mojade oss värre.

På kvällen voro vi i sällskap med kamrer Hansson från Sundbyberg och hans dotter (ganska söt backfish) på Djurgårdsteatern och sågo två stycken av August Blanche, “En födelsedag på gäldstugan” och “Ett resande teatersällskap”. Det var utmärkt trevligt.

I den förra pjäsen glänste Rune Carlsten som “herr Dardanell” med en rent förbluffande skönhet och gott humör. T.o.m. pappa fann honom häpnadsväckande vacker och sympatisk. Och du milde, vad “teatersällskapet” var roligt. Lars Hansson spelade en utmagrad, tragisk skådespelare på ett synnerligen realistiskt sätt. Vi skrattade väldeligen åt teatersällskapets stora pjäs “Vestas flamma” eller vad det hette, där bl.a. teaterdirektören gjorde blixt och åska med att fläkta med ett stearinljus och sparka på en bleckplåt, och där boven, Lars Hansson, supit sig full och låg och sov, då han skulle göra sin verkningsfulla entré, men slutligen uppträdde i de hemskaste byxor och en trasig skjorta, yrvaken och dråplig att skåda. Och tyrannens mantel hade råttorna ätit upp i Falköping.

Och månen, som hängde och dinglade i en tråd mitt över scenen hade ett hål mitt i. För att inte tala om de övriga agerande och deras dräkter!! Ja, det hela var som sagt, synnerligen roligt.

Kamrer Hansson och hans tös måste fara hem med sista spårvagnen, men pappa, Naemi och jag gingo till Viktoria i Kungsträdgården där vi intogo en läcker supé.

På söndag förmiddag gick jag som förut nämnt, ut till Fiskartorpet på morgonen, och åh, hur härligt det var!

Klockan 3 skulle Naemi och jag och pappa fara ut till Nacka, och eftersom vi kommo tidigt till stationen gingo vi upp till Feiths på Söder, där vi läskade oss med saft och bakelser. Naemi och jag hade gjort oss fina värre,
vitklädda, jag med parasoll, lätt pudrade och en smula skugga över ögonhåren, för ovanlighetens skull. Det är väldigt livat att “kluta ut” sig så där ibland.

Ute vid Nacka var det ljuvligt vackert. Vi slogo oss ned i en skogsbacke och lågo där och läste tidningar ända till klockan halv 6 då vi gingo ner till Nackanäs värdshus “Pavillon d’eté”, som ligger alldeles bedårande ute i sjön. Där åto vi middag, vilken tyvärr inte var något vidare god. För övrigt tycktes regimen där vara slö. Synd på ett så vackert ställe! Klockan 7 reste vi hem igen och tillbringade sen aftonen i lugn och ro.

På måndag kväll, då Naemi var upptagen av sina lektioner, skulle jag träffa pappa, Edvard och en herre till utanför “Berns” för att följa med och se revyn där. Väl ditkommen presenterades jag för en “Mr. Reely”, som enligt utsago ej kunde tala annat än engelska, varför jag genast satte i gång och “spikade inglisch” av alla krafter.

“Mr. Reely” såg också verkligen ut, som en engelsman, lång, mager, trevlig och slätrakad, men nu råkade jag förut veta, att det var en herr Carlberg, förresten son till Frigge Carlberg i Göteborg. Vi låtsades emellertid som ingenting och pratade engelska hela tiden.

Revyn var, vad innehållet beträffar, under all kritik. Men det var en del vackra flickor, danser och dräkter. Och så flera populära melodier såsom t.ex.”Mr Rubinstein” som nu grasserar vilt.

På tisdag eftermiddag begåvo vi oss, efter att ha druckit kaffe hos “Sjöstrands” till Skansens vårfest, som avhållits alltsedan fredagen. Nu var också Elsa med, och först gingo vi för att se “Gustav Vasas intåg i Stockholm”. Det var ganska illusoriskt med stiltrogna dräkter och danser, sång, musik och tal.

Sen sågo vi gamla hederliga, skickliga jonglörer, köpte oss stora polkagrisklubbor och åkte karusell. Gräsligt skoj. Så gingo vi till “Laxbrostugan”, där vi slunko in och hörde fiolspel, landsmålsberättelser och sång i den gamla, genomtrevliga stugan, med sin öppna spisel, sina stora tunga skåp, gamla lustiga bonader, blanka kopparurnor och smårutiga fönster, genom vilka trädgrenarna nästan växte in. Det var verkligen riktigt stämningsfullt. Sedan pratade vi “värmlänske” med bondgubbarna och sågo folkdanser vid Bollnässtugan.

Nu tyckte emellertid Naemi och pappa, att de fått nog, så de gingo hem, men Elsa och jag drog oss ner till dansbanorna för att möjligen få oss en “svängom”. Där träffade vi på Ragnhild Israelssons bröder, Ture och Pelle, och den senare bjöd genast upp mig och snart steppade och knuffades vi väldeligen på den ena banan. Det var alldeles för mycket folk, för att vara roligt.

Ynglingarna bjödo på läskedrycker vid Idunhallen och följde oss sedan hem vid halv 1-tiden. Ack ja, ett sådant festande!

Men ikväll, då pappa är i Upsala, hade jag tänkt att gå hem och lägga mig riktigt ordentligt. Jo, pytt heller!! Elsa, Naemi och jag hade först varit och sett “Balettprimadonnan“, en mycket berömd film med Jenny Hasselquist, Rickard Lund och först och främst Lars Hansson, på en liten trevlig bio på Birger Jarlsgatan. Det var slut halv 10 och sen ha vi gått här hemma och plockat och ordnat, så nu är klockan över 12. Katten också, att man aldrig kan komma i säng ordentligt! Nu skall jag emellertid så småningom gå och lägga mig.

Lördag den 17 juni 1917. Nu nalkas midsommar med jättesteg.

Lördag den 10 Juni 1917. Om jag kunde få älska utan gräns.

Lördag den 10 juni klockan 8 förmiddagen ute vid Fiskartorpet. Oh, alla högre makter! Jag tackar Eder för det skönaste av allt Ni givit oss svenskar! Vår underbara, ljuvliga natur. Hur gudomligt är här inte.

Solstrålarna dallra mellan björkarnas lövverk, sjön ligger så tyst, lugn och stilla och drömmer i morgonljuset, men fåglarna drilla lidelsefullt vackert. Fastän jag inte kom i säng förrän klockan 2 inatt, steg jag upp klockan 7 imorse och befinner mig nu härute, ensam med fåglarna och moder Natur.

Nedanför skymtar en liten röd stuga fram mellan björkarnas vita stammar och en svag, svag bris leker bland löven och gungar grässtråna på en liten öppen plats framför mig. Oh, Gud, hur underbar är inte Din natur! Hur rogivande, på samma gång som den upprör mina sinnen, hur härlig, härlig!!

När jag nu sitter här och ser på allt detta vackra och ljuvliga, komma så många tankar och känslor, komma och gå, komma och gå. Oh, om jag kunde göra något till gengäld för detta vackra och ljuvliga, tänker jag. Om jag kunde bli riktigt god och snäll, lika mot alla, omtyckt av alla, ett solskensbarn, som alla hålla av.

Om jag kunde glömma mig själv, och låta all min strävan gå ut på att göra andra glada och lyckliga i den lilla mån, jag förmår! Men ack! Hur svårt är inte det! Att glömma sig själv – det är allt bland det svåraste som finns här på jorden!

Eller— om jag kunde göra en riktigt, riktigt lycklig. Kunde få älska utan gräns, ge mig hän utan förbehåll, hålla av så där intensivt innerligt, som jag vet, att jag är i stånd till.

Nu tänker jag som så: “Skulle jag vara lyckligare nu, om här vid min sida satt en man, som jag givit allt vackert och fint av mig själv, allt jag kunnat ge? En man, i vars ögon jag funnit en sällhet att blicka in, som kunde skänka mig livets högsta lycka i en kyss och ett famntag? Skulle naturen då te sig än mera underbar, skulle solen lysa klarare, sjön ligga mer drömmande vacker, fåglarna drilla vackrare för mig?

Ack, tankar, som komma och gå, komma och gå! Hur skall jag kunna reda upp er alla? Hur många av Eder skola få bli verklighet. Och när? Oh, Gud, jag önskar att det måtte bli snart, snart!

Drömmar och tankar, som komma och gå, komma och gå
skall väl till verklighet bliva de få?
Kommer väl lyckan att följa därav,
skönaste lycka, som livet gav?!

Månne jag lyckan skall finna en gång,
månne min väntan blir kort eller lång?
När skall väl svaret på frågan jag få?
– drömmar och tankar, som komma och gå?

Torsdag den 7 juni 1917. Rufsiga, våta och tilltufsade.

Torsdag den 7 juni 1917. Rufsiga, våta och tilltufsade.

I söndags förmiddag må tro Elsa, Naemi och jag skrudade oss särdeles enkelt i sämsta kjolar och på grund av hotande regn, regnrockar och begåvo oss så barhuvade och försedda med böcker, paraplyer och smörgåspåsar ut till Norra djurgården för att supa frisk luft. Där slogo vi oss ned borta vid “Riksmarskalkens väg” på en bekväm och idyllisk plats och under det att det så innerligt efterlängtade regnet började falla, lågo vi där ihopkrupna under våra paraplyer och åto smörgås, läste, rökte cigaretter och mådde ljuvligt.

Men till slut började det bli alltför vått, så vi begåvo oss sjungande och uppspelta på hemväg. Då vi passerade Stadion var där fullt med folk, ty en fotbollsmatch (Sverige mot Norge) skulle just börja, och jag undrar inte på, att de betraktade oss med ogillande blickar, ty vi togo oss just inget vidare söndagsklädda ut, rufsiga, våta och tilltufsade som vi voro med de raknande naturlockarna lekfullt dinglande om öronen.

På eftermiddagen reste Naemi och jag ut till Lidingön för att hälsa på Ahlbergs, där jag inte varit sen sommaren 1915. Där tillbragte vi en riktigt gemytlig afton, spelade och sjöng och blevo bjudna på kaffe, saft och tésupé, allt enkelt, som de nuvarande förhållandena tvinga till, men gott och smakligt. Och nästan hela kvällen regnade det ute, ett ljuvligt, uppfriskande regn.

Inte förrän vid halv 11-tiden begåvo vi oss, belastade med massor av lånade böcker, på hemväg.

På tisdag eftermiddag fingo vi helt plötsligt sent på kvällen visit av Elsas kusin, Eber Wanderydz, som brukar ringa upp henne ibland, då han är på genomresa, antingen till Ryssland eller Norge, för sin firma. Han medförde (på Elsas begäran) härliga bakelser och utsökt choklad och så kokte vi kaffe, varvid vårt utmärkta av Elsa hemifrån i pingstas medförda primuskök, dock sorgligt nog läckte, så att en föga ljuvlig fotogendoft spriddes i rummet.

Trots detta höllo vi dock ångan uppe, pratade, skojade och spelade på luta värre. Stämningsbitar, beväringsvisor och frälsningearmekörer om vartannat. Kusinen trivdes så bra, så han gick inte förrän halv 1 och knappast då heller. Kvällen därpå skulle han resa till Moskva.

Och igår, den 6 juni, konungens namnsdag, Svenska flaggans dag, voro Naemi och jag först på Stadion klockan 4 på middagen. Där var en ovanligt stämningsfull fest för att fira den svenska flaggan, med defilering av flera regementen, både infanteri och kavalleri, skolbarn, scouter, studenter och andra korporationer. En vacker manskör sjöng och så John Forsell, som ju är något enastående.

Och så kom festens glanspunkt, då en jättestor, härlig sidenflagga, skänkt av Stockholms kvinnor hissades för första gången på en hög flaggstång framför kungliga logen. Sakta höjde sig den blågula duken, och då den nådde över Stadions murar, fattades den av en vindil och fladdrade ut i hela sin storlek. Ett stämningsfullt ögonblick var det i sanning. Och så utbragte kungen ett leve för fosterlandet, och den fulltaliga publiken hurrade jämt och taktfast. Vädret var idealiskt, solsken och friska vindar, som kom de många flaggorna
att fladdra och smälla.

Naemi och jag hade råkat att få plats bredvid herrarna Lindén och Vedberg från Skandia och de följde oss sedan hem, och vi skojade värre. På kvällen firade Naemi och jag svenska flaggans dag ytterligare uppe på Skansen. Där var tal, musik och sång.

Vid Idunhallen träffade vi på Volrat och Rolf, som sedan gjorde oss sällskap på en rundtur på Skansen, varefter vi gingo hemåt. Trots den sena timman, klockan halv 11, bjödo de på utmärkt choklad och bakelser på Parkcaféet. Och sen följde jag Naemi hem och låg hos henne.

Fredag den 1 Juni 1917. Så totalt vi kommit från varandra nu!

Fredag den 1 Juni 1917. Så totalt vi kommit från varandra nu!

Tänk, så här länge hur jag väl sällan underlåtit att skriva i min dagbok. Och ändå har det hänt en hel del roligheter. Lille pappa kom nämligen hit den 20, söndag, och Naemi och jag voro förstås och mötte honom, trots den ganska tidiga ankomsttimman. Och sen ha vi förstås tillbragt nästan all vår lediga tid i hans sällskap. Och tänk, han hade lutan med sig, så den har jag nu fått låna att ha hela sommaren.

Den dagen han kom var det, fastän nära slutet av maj, så kallt, att Naemi och jag höll på att förfrysa oss, då vi på kvällen gick hit hem. Pappa bodde i hennes rum, så att hon låg här hos oss.

Ja, pappa bjöd förstås på något “kolifej” mest varenda kväll. Sålunda voro vi på Folkteatern och såg Engdahls revy. Den var då inget vidare. Sen superade vi på Riche hela sällskapet, 8 personer. Vi voro även mycket uppe hos Maja och Edvard, dels därför att Naemi och jag skulle öva till en fest i Grillby till pingst, och så var pappa så mycket ditbjuden.

Så voro vi på konditorier, biografer etc. En kväll voro vi på Brunkebergsbiografen, och jag stod inne i hallen och väntade, tills 9-föreställningen skulle börja, under det att Edvard och pappa gingo och spankulerade utanför. När pappa kom in, sa han, att han sett Elsa i sällskap med en herre, fick jag höra, att hon också varit på Brunkebergsbiografen, med – Granfeldt. Han hade ringt och ville ha tag i mig, men som jag inte stod att få tag i, hade han bjudit Elsa med sig. Så komiskt, att jag inte sett dem!

En kväll var Naemi och jag och såg Calle Barklinds “Rubber” på Oscarsteatern. Den var riktigt trevlig. Otti Pegel sjöng utmärkt och Calle i huvudrollen var tjusig som aldrig det.

På fredag kväll reste Elsa, den osten, till Göteborg. Och på söndag reste pappa med Edvard till landet, och Naemi och jag till Grillby, där vi förstås mottogs med öppna armar och mycken mat. Vi åt förfärligt och mojade oss värre.

Vädret var under hela pingst det ljuvligaste sommarväder med ända upp till 30 grader i skuggan. Vi lågo splitternakna uppe i en skogsbacke och tog solbad en förmiddag och tog sedan fotbad i ett kärr.

Naemi brände sig i ansiktet, så hon såg obeskrivligt hemsk ut på kvällen, då festen skulle gå av stapeln. Det gick förresten bra. Naemi spelade, jag sjöng och deklamerade och farbror L. höll ett kort tal.

På annandagen voro vi på förmiddagen bjudna till en fröken Lisa Pettersson på saft och på eftermiddagen till herrskapet Lindgrens på kaffe. Alla voro de särdeles vänliga och gemytliga.

Och på kvällen reste vi hem. Tåget var en och en halv timma försenat, så klockan blev över ett, innan vi kommo_i säng.

På tisdag kväll voro Naemi, pappa, Eric och jag på Skansen och drack en kopp choklad i Idunhallen. Där träffade vi bl.a. Bertil. Tänk, så totalt vi kommit från varandra nu!

På onsdag voro vi först på Feiths och sen på Röda kvarn. Pappa tyckte förstås att det var en utsökt stilig biograf. De kvinnliga huvudrollernas innehavare voro förresten förtjusande vackra.

Och på torsdag reste lille pappsen igen. Till stor saknad. Inte nog med att han är så glad och trevlig och rar och bjuder på allt möjligt, utan han ger oss också åtskilliga presenter, när han kommer hit. Sålunda fick jag 2 par silkestrumpor och en mycket trevlig vit sidenblus.

Hurraah!! Nu ha vi börjat med “sommarslutning” i Skandia, så att jag tjänstgör 9 till 3. Tänk, så skönt! och nu har det varit det skönaste väder den sista tiden, så jag har varit ute på Norra djurgården och promenerat nästan varenda morgon. Det är något till skönt!

Onsdag den 9 maj 1917. Han är ju skön, som aldrig det.

Onsdag den 9 maj 1917. Han är ju skön, som aldrig det.

Nu för tiden blir det alltid, när jag skriver i min dagbok, endast ett relaterande av dagshändelserna. Aldrig några reflexioner eller funderingar över det ena eller andra. Men saken är helt enkelt den, att jag hinner aldrig samla mina tankar så pass, att det blir några dylika, utan jag kastar endast ner på papperet, vad vi ta oss för. Det kan ju vara roligt att ha, och så är det så bra att gå efter, när man skall skriva brev.

Apropos brev så är jag nu skyldig Greta, Eva, Elsa Ljungström, som var nog vänlig att gratulera mig på födelsedagen, Anna-Lisa, som äntligen skrivit, Eric W. och Hilding, vilken helt oväntat låtit höra av sig. Så nu måste jag snart sätta igång med brevskrivning.

Nu har vår sedvanliga gymnastikuppvisning gått av stapeln. Igår afton på Kungsholms Real. Det hela gick skapligt nog. Fast jag var fruktansvärt “skakis” i balansgången och har sällan hoppat sämre sidohopp. Fick ändå applåder.

I eftermiddags har Elsa och jag kostat på oss 35-öresplatser på “Biorama” och sett “Den mystiske främlingen”. Det var faktiskt en hemsk uppenbarelse Mefistofeles. Och så var det Olaf Fønss i huvudrollen, och han är ju skön, som aldrig det.

Lördag den 5 maj 1917. Själv var jag “våran yngsta”.

Lördag den 5 maj 1917. Själv var jag “våran yngsta”.

Ett sådant vildsint festande!! Jag, som förut suttit inne mest varenda kväll, har plötsligt gripits av nöjenas virvel. Sålunda deltog jag på torsdag kväll i en subskriberad avskedsfest för två Skandiaflickor, som skola gifta sig. Den avhölls på Dramatiska teaterns festvåning och blev synnerligen lyckad. Vid 8-tiden samlades de festklädda deltagarna och precis klockan halv 9 anlände de inbjudna föremålen. Strax efteråt serverades supé vid ett festligt dukat bord.

Alla hade vi vid våra kuvert fått vackra kort, “gumman” Skandia omgiven av en grön krans med röda band, (Skandias färger) med karaktäristiska benämningar i stället för våra namn.

Således förekom bl.a. “Språkröret”, “Finansministern”, “Gula Faran”, “Felbyrån”, Giftemålsbyrån”, “Handlingskvinnan”, “Matematikern”, m.m. Alldeles utmärkta öknamn. Själv var jag “Våran yngsta”.

Du milde, ett så muntert bordsällskap!! Det talades, både på vers och prosa, sjöngs och skålades, allt riktigt kvickt och spirituellt. Föremålen hyllades förstås livligt. Flera verkliga telegram och en hel massa fingerade, mycket roliga, upplästes. Bl. a. ett om att “När alla andra stå sörjande, för att Ni skall lämna oss, är det nog bara jag, som är glad därför”, undertecknat “Skandias pensionsfond”.

Och så fingo föremålen en hel del enklare presenter, potatisskalare, trattar, kärnhusuttagare etc. med roliga verser. Och så hurrade vi och sjöng “Ja må hon leva” för flera stycken utom föremålen, klappade händer, skrattade,
skålade och spelade piano, så de stackars vaktmästarna höll väl på att
få dåndimpen av fasa. Själva supén var förresten det sämsta. Alls inte
värd 5:75.

Efter kaffet och cigaretterna, höll fröknarna Gyllencreutz och Svedelius en urkomisk uppvisning i plastisk dans och dramatiska tablåer, där bl.a. den ena med tillhjälp av ett “besman” under vilda åthävor mördade den andra, som i sin violetta sammetsklänning rullade om på golvet. Himmel, vad vi skrattade!

Och sen blev det sång och dans, till vid 1-tiden, då ljusen släcktes och vi måste troppa av efter en ovanligt trevlig tillställning.

På fredag hade jag skaffat biljetter åt Elsa och mig till en konsert av den norska “Guldbergs Akademiska kör” på Auditorium. Och den kvällen glömmer jag sent. Oh, vilken njutning! De sjöngo alldeles överdådigt, och solisten, Björn Tholén, rent av gudomligt vackert. En sådan ljuvlig tenor.

“Quand tu dors” måste bisseras, liksom ” Sorgebudet” och ett par till av det utsökt vackra och välvalda programmet. Konungen bevistade konserten, och applådåskorna ville aldrig ta slut. Anföranden blev vederbörligen lagerkransad.

Efteråt begåvo vi oss, i hänförda ordalag dillande om konserten och särskilt Björn Tholén, som därtill var särdeles stilig, per tunneln till Feiths, där vi festade på choklad och bakelser.

Allt detta kan jag ju anse ha på ett värdigt sätt avfirat mitt förordnande till ordinarie i Skandia. Vilket skedde på fredag i förra veckan. Herr Lönnberg gratulerade mig med en liten blåsippa inklämd i två stora pappersblad á la brudbukett förr i världen, och så gratulerades jag från alla håll och kanter, utom av herr Lindén, som beklagade. “Nu blir det 95% värre för Er att komma härifrån”, tyckte han.

Tisdag den 1 maj 1917. Hemskaste rykten om väntande oroligheter.

Tisdag den 1 maj 1917. Hemskaste rykten om väntande oroligheter.

Och så dagen därpå var det första Maj. Första Maj! – låter inte det som vårens och glädjens dag par preference? Då skall det väl vara sol och fröjd ute och inne om någonsin!

Och så hade istället de hemskaste rykten om väntande oroligheter vid demonstrationerna utspridits i staden. Flera regementen från landsorten hade hitkommenderats för att bevaka slottet där t.o.m. kulsprutor uppställts, och polisstyrkan hade uppbådats i största utsträckning. Och många voro verkligen de, som trodde, att det skulle bli vilda kravaller och uppträden.

Men – de stockholmska arbetarna skötte sig nästan mönstergillt vid demonstrationen. Visserligen var demonstrationståget förfärligt långt – tog 2 och en halv timma att passera – och visserligen syntes en del fanor med vågade inskriptioner såsom “Leve revolutionen” och så “i Ryssland” med små, små, bokstäver över etc.

Men annars var det alldeles ovanligt lugnt hela dagen och kvällen. För detta kan man nog till stor del tacka det välsignade spritförbudet. Elsa och jag voro inne hela eftermiddagen och ordnade med sommarkläder. Ändå en känsla, fast det ännu är långt ifrån sommar ute.

Måndag 30 april 1917. “Lucia heter denna dagen”.

Måndag 30 april 1917. “Lucia heter denna dagen”.

Jag tänkte verkligen, att jag skulle ha skrivit lite i min dagbok på Valborgsmässoafton, min födelsedag, men så fick jag inte tid. Eftermiddagen före, söndag eftermiddag, voro Naemi och jag hos Maja, och när vi gett oss av därifrån, hemsökte vi en mindre “bio” på Drottninggatan och sågo “Sfinxens hemlighet” med V. Psilander. Ingenting vidare.

Sen låg jag kvar hos Naemi över natten och på morgonen överraskade hon mig på gammalt välkänt sätt och kärt maner med “Lucia heter denna dagen”, samt kaffe och ljuvliga kakor. Verkligen mycket snällt.

Dagen var i dubbelt måtto trevlig på grund av att det även var “kovans” födelsedag. På eftermiddagen klockan 6 hade jag inbjudit Heddy, Ragnhild, Eric och Elsa till en mindre bakelsehippa med frihet att senare på kvällen avdunsta, vart de behagade. Den stackars Naemi hade lektion hela eftermiddagen, så hon kunde inte komma. Kan man tänka sig, lektioner på Valborgsmässoafton!! Det måtte allt vara några “särdeles” elever, som går på stenografilektion då!!

Vi drack emellertid vårt kaffe och åt bakelser värre, och sen begåvo vi oss av åt skilda håll för att eventuellt, mycket eventuellt, senare mötas på Skansen.
Elsa och jag kommo dit vid 8-tiden alldeles lagom för att få höra “Sjungom studentens lyokliga dar” och “Hör oss Svea!”. Oh, hur härligt det klingade! Och hur vackert de vita mössorna lyste!

Så fort skymningen föll på, tändes stora, flammande eldar, och på dansbanan tråddes gamla vackra folkdanser av nationalklädda ungdomar, till musik av två fioler och en nyckelharpa, trakterade av gamla bonnspelemän. Det var alldeles bedårande vackert. En sådan stämning!! Det var en riktigt svensk gammaldags vårhälsning. Elsa och jag njöto i fulla drag av det förtjusande skådespelet.

Söndag den 16 september 1917. Nu skall det firas silverbröllop.

Lördag den 28 april 1917. Sträng moderation!!

Det är nu visst jämnt en vecka sedan jag sist ”fatade penan”. O du milde vad tiden flyger iväg!! Det är fullkomligt ofattbart! Fullkomligt ofattbart!!! Rut har nu farit hem igen efter en 14-dagars sejour. På förmiddagarna brukade vi träffas på vaktparaden nästan varje dag, Rut särskilt bekikad av en “Skandiaherre” som jag alls inte känner.

På söndag eftermiddag voro Rut, Naemi och jag hos Ekebergs och hade riktigt livat. Vi drack kaffe med bakelser, spelade och dansade. Och Dagmar klädde ut sig till balettdansös och dansade så kallad plastisk dans värre. Hon var rysligt söt, förresten.

På onsdag förmiddag blev jag helt överraskad av att farbror Blomberg ringde och frågade om jag inte ville äta lunch med honom. Naturligtvis ville jag och vi träffades utanför Skandia halv ett, varifrån vi styrde kosan till Rosenbad där han bjöd på en härlig lunch med fyra rätter vin och kaffe.

Vi pratade förstås både hit och dit och naturligtvis även om fru Blombergs död. Och vi voro fullkomligt eniga om, att det var det bästa, som kunde ske. Min lunchhalvtimme blev synnerligen lekfullt uttänjd att omfatta en timma och en kvart, men jag hoppas, att ingen ”däruppe” lade märke till det.

På torsdag förmiddag reste Rutan och vi voro nere vid tåget alla tre. Ack, den som kunde fått följa med ändå!! Undrar just när jag skall få se någon hemifrån nästa gång!

På fredag eftermiddag hade jag lovat herr Jansson att komma ner till Skandia och hjälpa honom med provisionsanordningar till inspektörerna.

Där nere var en hel del eftermiddagsarbetare, bl.a. herr Lindén, och jag tillbragte en god stund pratande med honom inne i hans rum. Herr Jansson hade nämligen helt plötsligt spårlöst försvunnit. Sedermera visade det sig dock, att han å Herr Roséns vägnar lodat iväg till “Spegelcaféet”, varifrån kaffe och bakelser beställts för hela högen, inalles 12 personer.

Det dukades i kollationeringsrummet, och sällan har väl ett så glatt sällskap varit församlat inom dessa väggar. Härliga bakelser, och det hela “sönnerligen löckat.” Klockan halv 11 anträdde jag hemfärden, ledsagad ända till porten av Herrar Andreasson och Jansson.

Nu gnor jag värre därnere i Skandia om dagarna. Har fått övertaga mer än hälften av fröken Gyllencreutz arbete. Hon har nämligen efterträtt fröken Johansson, som i och för äktenskaps ingående, skall sluta den siste april. Fröken Gyllencreutz skall däremot vänta ännu ett år, innan hon äktar sin Stellan = herr Warelius. Dessutom har jag fortfarande inspektörsliggaren att föra etc. så nu är jag, som väl är, strängt sysselsatt.

I eftermiddags ha Elsa och jag jämte Ade och Håkan varit på kafferep hos Naemi. Oh, vad kaffe är gott ändå. Och så en cigarett ovanpå. Jag är fullkomligt övertygad, att om jag riktigt släppte lös mina kaffe och cigarettlidelser, skulle jag snart vara hopplös coffein -och nikotin-förgiftad och dessutom fullständigt pank.

Så det är bäst att hänge sig med moderation. Sträng moderation!!

Lördag den 21 april 1917. Det har varit ovanligt mycket rolighet.

Lördag den 21 april 1917. Det har varit ovanligt mycket rolighet.

(Oläslig text) höll jag på att á la Friedlander i gamla “Majornas” säga, men jag menar, åter har en vecka, med åtföljande ljuvlig lördag, flytt sin kos.

Och under “loppans veck” (som Ade säger), har det varit ovanligt mycket rolighet. Först och främst har ju Ruts härvaro medfört diverse “orchidéer”. Nästan varje förmiddag hur hon kommit och hämtat mig till “vaktparaden” på min lunchrast, och jag har på ett fint och diplomatiskt sätt fuskat mig till cirka 1 á 1 och en halv timmes lunch, istället för en halvtimmes.

På “vaktparaden” har en av Skandias herrar, som jag inte känner, på det livligaste slängt 25-öresblickar, liksom även åtskilliga andra mer eller mindre till utseendet lindrigt begåvade maskulina individer.

På fredag kväll voro Elsa och Rut och jag på dramaten och såg på “Det var en gång” av Holger Drachmann med musik av Lange Miller, och med Harriet Bosse och Anders de Wahl i huvudrollerna. Det var alldeles bedårande. Vi voro förstås fullkomligt sjuka och hopplöst förälskade i de Wahl alla tre. Han är verkligen kolossalt stilig på scenen.

I eftermiddag är Naemi och Rut hos Petterssons på Norrlandsgatan och jag har tillbragt min tid efter 2 med diverse nyttiga arbeten, tvätt, strykning lagning etc. Och nu sitter jag här och skriver, så det osar om pennan. Måste även, medan jag är i farten, skriva hem.

Torsdag den 19 april 1917. Jag dansade plastisk dans.

Torsdag den 19 april 1917. Jag dansade plastisk dans.

På onsdag var jag (jämte hela Skandias personal) bjuden till direktör Herlitz på supé. Naemi och Rut hade beslutat sig för att se “Stövlett-Katrin” på “Intiman”.

Uppe hos Herlitz var förstås en väldig apparat igångsatt för att ta emot så mycket folk (98 st). Ett par andra våningar hade delvis apterats till mycket omsorgsfullt inredda toilettrum, och i matsalen, hallen, vardagsrummet och herrummet, voro bord dukade.

I salongen rådde redan, då jag anlände, en försvarlig trängsel, så jag föredrog att stanna kvar nere vid dörren och prata med Ingeborg.

Jag blev något förvånad och förtjust, då jag fick höra, att min bordskavaljer var — magister Lindén, den stiligaste nästan av hela bunten.

Han bjöd mig förstås med en elegant bugning armen, då supén anmäldes serverad, och sen hade vi riktigt trevligt vid bordet i hallen, där Ingeborg presiderade. Maten och vinerna voro utmärkta. Och sen blev det dans ända till klockan 1 under servering av allehanda slags getter och läskedrycker. Gräsligt roligt. Jag dansade med en hel del av herrarna – först och främst Lindén förstås, samt herr Warelius, som ju nu slutat i Skandia, men dagen efter slog hela livbyråns personal med fullständig häpnad genom att eklatera förlovning med fröken Gyllencreutz.

Det hela hade visst gått synnerligen hastigt. Han dansade förresten bra, och jag gratulerade honom förstås till att ha fått fröken Gyllencreutz, som är en av de raraste i hela bolaget. Gav henne t.o.m. en kristallvas som kombinerad förlovnings och lysningspresent.

Som sagt, till klockan 1 svängde vi gladeligen om, och sen följde Lindén mig hem. Vi promenerade iväg upp igenom Humlegården arm i arm, livligt pratande och tog en stor omväg hem. Och kommo överens om, att det hela varit särdeles angenämt.

På torsdag var Rut med i gymnastiken och väckte åtskillig uppmärksamhet i sin svarta tröja och duktig, som hon är.
Efter gymnastiken ville Elsa, Rut och jag alls ej gå ordentligt hem utan gav oss i väg nedåt staden mellan broarna för att där hemsöka något nattkafé.

I förbifarten inledde vi en längre konversation med den hemska käringen som sitter vid Stureplan och säljer apelsiner och efter att ha mött först Granfeldt på Stureplan och sen Lindén på biblioteksgatan kommer vi att tänka på att alla cafeer nu visst stänges klockan 10.

Vi konstaterade faktum vid ett tredje klassens kafé vid Norrlandsgatan och måste tyvärr inskränka vårt äventyr till att på Engelbrektsplan inköpa varsin korv, med vilken vi i högsta hugg sen gick hem. Rut och jag skulle ligga tillsammans i Elsas soffa. Och härhemma levde vi som tosingar, innan vi kom i säng. Bland annat dansade Elsa i gymnastikbyxor, med en fantastisk gammal sommarhatt lekfullt placerad på näsan och med plastiskt svängande armar ut i tamburen för att fortsätta till ett visst ställe.

Och föll halvt dånande ned på sin bädd, ty i tamburen stod ingenjören som även hyr här. Oj oj vad vi skrattade!! Och sen stod Rut på huvudet i soffan under det att Elsa och jag dansade plastisk dans som möblerna voro i stor fara.

Apelsinflickor var under 1800-talets slut ett annat namn på prostituerade. Kvinnor som tvingades sälja sina kroppar, och vars korg med apelsiner de till synes sålde, snarast var en signal att de också erbjöd andra tjänster.

Tisdag 17 april 1917. “Nej, men vad säger Du.!!”

Tisdag 17 april 1917. “Nej, men vad säger Du.!!”

Tisdag eftermiddag voro vi alla tre inbjudna till “Thörnblads” av fröken Hilda Andersson. Dessutom närvoro hennes två systrar (varav den ena verkade i högsta grad stum) samt en fru Berg. Det var härligt kaffe och sköna bakelser, och där satt vi från 5-7 och bara småsladdrade, varunder jag flera gånger ej kunde undgå att göra den reflexionen, att det var något typiskt kafferep.

“Tänk att…..” – “Har Ni hört?…..” – “Nej, men vad säger Du.!!…..” etc. o.s.v. m.m. o. dyl.

När vi gick därifrån flög det oss (Naemi, Rut och mig) plötsligt in att hemsöka ännu ett kondis, och vi dinglade gladeligen iväg till Parkkaféet trots regn och rusk. Och där satt vi en god stund och hörde på den lindrigt
bra musiken, inmundigande ett glas madeira och ytterligare bakelser.

Söndag den 15 April 1917. Det smakar riktigt maffe.

Söndag den 15 April 1917. Det smakar riktigt maffe.

Mitt i april! Om 15 dagar är det min 22-årsdag!! Oh!! Nu ha vi fått upp Rut hit. Lille pappa är betydligt bättre, och så fick Rut resa på fredag. Även Naemi Kihlman skulle ha kommit hit upp, hon skulle ha anlänt som på onsdag kväll, så trots ett riktigt hundväder men snöslask och rusk voro Elsa och jag nere för att möta.

Tåget var 55 minuter försenat, och vi gick därnere på perrongen och frös och svor. Svor, så det osa om et’ och vi höll på att gå åt av skratt. Det är just fina inga damer! Men den som inte kom med det försenade tåget, det var Naemi det. Så vi hade besvärat oss alldeles i onödan.

Rut kom emellertid på fredag kväll. Naemi, Elsa och jag voro förstås nere och mötte, och det blev ett synnerligen hjärtligt mottagande. Vi gingo hem till Naemi där Rut skall bo. Där plockades nu upp massor av matvaror, som den omtänksamma lilla morsan skickat med och vi åto värre. Naemi och jag skulle förstås “broderligt” dela all födan, vilket skedde under åtskilligt bråk och oväsen.

Idag, lördag kom Naemi och Rut och hämtade mig uppe på Skandia, och det blev förstås åtskilligt “glodd” från herrarnas sida. Bägge tyckte förstås, att magister Lindén var mycket skön, och påstodo även att herr Jansson såg mycket trevligare ut än de hade trott. Rut ville t.o.m. påskina, att han var vacker.

Så gick vi på Strandvägen och promenerade, åt sen middag, och tog oss därefter en titt hit hem till oss. På eftermiddagen voro Ade och Håkan jämte jag hos Naemi och Rakel och drack kaffe, och sen gick vi på “Regina” och såg “Nallan”, Tallroth och Widerstedt i “Skuggan av ett brott”, som var ett sådant där lagom fånigt drama, men med många vackra scener.

Klockan är nu förmiddagen på söndag och ute är det ett ljuvligt väder, fast blåsigt. Idag har Elsa och jag haft stor frukost här. Jag skulle verkligen önska att vi hade en kamera, så att vi kunde föreviga diverse situationer här. Som t.ex. en sådan här morgonstund med frukost hemma.

Klockan 8 går jag upp, klär mig i morgonrock och tänder sen i kakelugnen. Då det är bara några bränder kvar, hyvar jag in kastrullen full med vatten, och plockar så fram smör, bröd, korv, stekt fisk, ost, cacaosocker, salt etc., vilket allt i en pittoresk blandning radas upp på bordet.

Under tiden har Elsa kvicknat till och kommit till “kamkoftstadiet”. Så äta vi med den ljuvligaste aptit av all vår goda mat och steka dessutom i kastrullen på glöden en del av alla efter “äggvisp” kvarblivna äggvitor. Dessa smaka tillsamman med Elsas kryddsill riktigt “maffe”.

Och sen springer vi här om varandra och städar och diskar och har det riktigt trevligt på vårt “Boheme-sätt”. Nu är här så fint och prydligt i rummet. De härligaste pingstliljor och björklöv ha vi i min korg på piedestalen, i en stor vas på bordet och i små kristallvaser på toiletten. Oh, vad de äro vackra.

Elsa har gått till kyrkan, och jag skall nu ge mig iväg för att träffa Naemi och Rut.

Söndag den 15 April 1917. Det smakar riktigt maffe.

Måndag den 9 april, Annandagen. Usch, sen är de ljuvliga, fyra påskdagarna över!

Ja, jag satt och skrev sent igår kväll och blev verkligen så sömnig, att jag inte orkade fortsätta. Nu är klockan omkring 12 på middagen, Elsa och jag steg inte upp förrän halv 11. Så sent har jag inte gått upp på mycket länge. Men det är ju inte att undra på, så som vi festat under påsk. Vartill jag senare återkommer. Elsa och jag kokte oss emellertid kaffe och åt smörgås här till frukost och sen skyndade hon sig iväg för att träffa Naemi. Själv skall jag klockan 1 träffa Karin Berg, som är hemma från Upsala och påskar, på Stureplan.

Igår slutade jag visst med att lille pappa varit så dålig, ja, doktorn t.o.m. misstänkte nervfeber. I slutet av förra veckan blev det dock så pass mycket bättre, att all fara därför tycktes över, och det var då mamma skrev till Naemi och mig. Vi blevo förstås förfärligt glada över, att pappa var bättre. Rut kunde emellertid inte få komma upp till påsk, eftersom de hade sköterska hemma och ganska besvärligt.

Mamma trodde dock att hon kunde få resa i denna veckan. Visserligen var det en stor missräkning för oss, att inte Rut kom, men som vi redan bjudit ihop pojkarna Lundberg, Eric och löjtnant Granfelt, måste vi förstås sätta igång ändå.

Således städades grundligt på torsdag. Fredag, långfredag, anslogs till grundlig vila, för att vara så mycket piggare på lördag, Påskafton, då kolifejet skulle gå av stapeln. Rakel och Naemi kom upp på fredag eftermiddag. Rakel gick ju snart till sin Petrus förstås, och sen satt vi andra tre här och “dusade” framför brasan.

Då kom plötsligt telefonbud till mig, och fattande luren, slött sägande “Hallå” hörde jag “i andra ändan” av tråden Granfeldts glada stämma: “Goddag, goddag, fröken Boudin” etc. Samtalet resulterade i att han infann sig här om en stund, förande med sig en yngre broder, en lång, stilig, trevlig kadett med de mest bedårande tänder. Och så satt vi här och hade småtrevligt till klockan halv 11.

På lördag hade både Elsa och jag fritt från knoget, vilket ju var synnerligen härligt, då vi behövde hela förmiddagen att göra uppköp och ställa iordning till kvällens “orchidé”. Rakel skulle resa hem på förmiddagen, så vi måste även följa henne till tåget, och sen var jag ute hos Ekebergs och lånade koppar, varpå jag ilade hem. Elsa och Naemi anlände snart, överlastade av korgar och paket med diverse innehåll, och så blev det ett väldigt ordnande här. Jag höll på i ett kör, men de andra gick och åt middag vid 4-tiden.

Vi hade köpt en mycket trevlig papperslykta, som vi hakade upp under lampan i taket, och så de ljuvligaste påsk och pingstliljor, jämte härligt björklöv, som vi anordnade i korgar och vaser här och var. Och så bredde vi smörgåsar med ansjovis, kaviar, räkor, sardiner och ost för brinnande livhanken.

Klockan 8 voro gästerna samlade och brasan tänd förstås. Och nu vidtog ett synnerligen livligt äggkokande, dels i en, av Ade medförd elektrisk kokare, dels i brasan. Äntligen hade vi kokt en ansenlig mängd, och slogo oss ned kring bordet med den kolossala smörgåsbrickan, med en vas blommor i mitten. Och så åt och skojade vi värre förstås, och efter maten slogo vi oss ned i soffan, på golvet och på ottomanen och pratade och rökte, under det att ljuset från vår lykta spred ett behagligt och fantastiskt sken i rummet.

Vid 1-tiden måste Granfeldt ge sig iväg, han skulle nämligen ha en tidig träning med sina manliga “gymnoser”, så han måste hem och gå till ro. Men vi andra ansågo oss nu mogna för äggtoddyn och fram plockades glas, ägg, socker och konjak, och det blev ett väldigt vispande.

Pojkarna Lundberg hade även medfört en flaska madeira, som smakade utmärkt. Och oh, vad äggtoddy är gott!!

Sen föll småningom en stilla slöhet över sällskapet, och hade vi haft en kamera skulle vi allt kunnat få några utsökta kort. Som t.ex. då Elsa och Ade slöade “skaföttes” på soffan (Ade enligt eget påstående med Elsas fötter i ansiktet). Håkan och Naemi i samma slöa och bekväma ställning på ottomanen och Eric och jag på Erics rock, utplanterade på golvet, tankfullt stirrande upp mot lyktans bleka sken, fantiserande om Japan.

När vi så halvsovit en stund, ryckte vi upp oss, Elsa och jag tog på oss kängor i stället för skor, och så begåvo vi oss hela “bibban” ut. Längs Karlavägen, Sibyllegatan och Humlegårdsgatan gick färden till Naemis, där det stod dukat kaffe. Pojkarna Lundbergs “förning” innehöll även punsch, som nu framplockades under åtskilligt skämt. Jag skulle öppna ett paket, som borde ha innehållit punschglas, vilka vi tagit med från oss, men blev något förvånad, då mina ögon i stället skådade en halv limpa och en bit ost!! De båda respektive paketen hade legat bredvid varandra på hyllan i garderoben, och så hade jag tagit fel, förstås.

Emellertid hade Naemi likörglas, som ju gick lika bra. Och sen fann Ade ovanligt lätt anledning att skåla. Och vi hade inte ledsamt precis. Rätt som det var, kom vi att tänka på, att fastän herr Olsson, som Naemi hyr av, var bortrest, fanns det möjligheter att hans gamla mamma låg därinne. “Den ska ja snart klara å´” tyckte Ade. “Vi bär uppna på virvelvinden, hänger na´ i järnvägståget i revbensspjället och tar ho ändå inte slut, avlossar vi ett par ryggskott! Och sen kan ho gärna stå där”. Du milde, va vi skrattade!

Men småningom förföll vi även här snart till en viss grad av slöhet, Elsa, Ade, Eric och jag hopkrupna på ottomanen, och Naemi och Håkan i soffan. Och över det hela sände brasans små fladdrande lågor ett darrande sken.

Klockan vid 5-tiden gav vi oss så iväg. En sådan ljuvlig luft det var ute. Klar, stark och frisk som härligt Rhenvin. Och inte förrän efter fem vilade Elsa och jag i våra något slarvigt bäddade sängar.

Jag vaknade redan klockan 8 och gick upp klockan 9. Och sen gnodde jag och kokade kaffe och städade, medan Elsa låg ända till 12. Så tog vi oss en promenad i det skönaste påskväder och på eftermiddagen samlades vi hos Naemi till “slö och eftersläckning”, då resterna av smörgåsar, kex och punsch sorgfälligt expedierades.

Sedan vi därefter fåfängt letat efter en “bio”, där det inte gavs naturbilder eller soaréer, gingo vi hem, var och en till sitt, och Elsa och jag lagade iordning riktigt raffinerat åt oss med brasa, äggtoddy, madeira och cigaretter. Njöt så i fulla drag, tills ögonen trillade ihop, så vi måste gå och lägga oss.

Idag har jag först varit ute med Karin, sen och ätit middag, och nu vänta Elsa och jag på att “de andra” skall komma hit på “slutkalas” med “äggvisp”.

Usch, sen är de ljuvliga, fyra påskdagarna över!!

Söndag den 15 April 1917. Det smakar riktigt maffe.

Söndag den 8 april 1917. Elsa och jag hade grundlig rengöring här.

Långfredag. Påsken. Påskdagens kväll, sent. Påsken var det ja. Den har verkligen kommit nu, och det med fyra dagars lov från “Skandia.” Ljuvligt, i sanning.

Torsdag före långfredagen hade Elsa och jag grundlig rengöring här. D.v.s. jag, som slutade klockan 2, gick hem och sopade, dammade, skakade mattan, tvättade kristallsakerna o.s.v. och drog mig sedan tillbaks till Naemi, medan Elsa skurade. Vi skulle nämligen på påskafton ha en länge påtänkt hippa. Från början hade vi så säkert räknat på att få upp Rut hit till dess, men så fick vi på torsdag brev från mamma, att pappa varit så dålig sista tiden och att…

Söndag den 15 April 1917. Det smakar riktigt maffe.

Söndag den 1 april 1917. Det är verkligen ovanligt, att vara hemma så här en förmiddag.

Förmiddag, klockan är halv 12. ”Ack tid, vad du flyger fort”!

Nu ha vi kommit in i min “födelsedagsmånad”, som ju tillika bör vara vårbrytningens månad. Men, ännu ligger snön djup på gator och i parker, ena dagen kan det visserligen slaska och töa värre, men andra dagen har det frusit på igen. Ack, att den ljuvliga våren nu ville skynda sig att komma med sol, glädje och levnadslust!

På tisdag förra veckan var Ade och Håkan hos oss och hälsade på. De hade med sig både kaffe och kakor. Sådana gäster skulle man alltid ha. På onsdag hade vi symöte här. Det var endast vi och “dom”. Och vi pratade, sydde och drucko kaffe förstås. Rakel skulle sedan på kvällen gå och hämta sin fästman hos kamrer Guldas och jag följde henne ända till porten där på Frejgatan.

Rakel skall nu till påsk sluta i banken och resa hem för att förbereda sig till sitt blivande kall som husmoder. Hon vill egentligen inte alls resa, påstår att hon kommer att längta gräsligt hit igen och skall komma upp och hälsa på minst en gång i månaden.

På fredag eftermiddag var jag först uppe hos fru Carlsson för att höra, om hon hört något närmare in från Blombergs. Hon hade visserligen fått bjudningskort till begravningen och ett kort meddelande från farbror, men det var också allt. Anna-Lisa hade inte låtit höra av sig med en rad. Därifrån gick jag till “dom” och mottogs av en härlig syn. Alla möbler i rummet i mer eller mindre oordnat tillstånd och mitt på golvet Rakel i underkjol och kamkofta, skurande av alla krafter. På soffan låg Naemi överhöljd med en filt och så pojkarna Lundberg här och var utplanterade i kaoset. Jag mottogs av allmän munterhet, förstås.

Emellertid fick Rakel så småningom i ordning. Ade och jag voro ute och köpte bakelser och sen kokte vi kaffe och mojade oss värre. Och nu ha Elsa och jag skaffat oss en matta. Vi voro ute och gjorde det stora inköpet, som kostade oss 48.75 igår eftermiddag och vi äro stornöjda med vårt köp. Hela rummet ser bra mycket trevligare ut.

Klockan är nu, som sagt, omkring 12. Elsa har gett sig iväg till “lokuset” för att äta frukost, där jag sedan skall hämta henne till en promenad. Själv köpte jag bröd igår och har ätit härhemma. Det är verkligen ovanligt, att vara hemma så här en förmiddag. Solen lyser på husväggen mittemot och reflexen kastar ett så behagligt sken över föremålen härinne. Mitt emot mig på väggen har jag den bedårande “Im Paradies”, som troget följt mig hemifrån. Och så “Min lilla gosse” som jag kallar den för, en liten teckning av John Bauer, som jag tagit ur “Julstämning” och som är så rysligt näpen.

Och på kortväggen bredvid fönstret hänger “Den gamla schalen”, en förtjusande söt tavla i brunt och i brun ram, som gör sig utmärkt mot den ljusa väggen. Kristallsakerna på toilettbyrån glittra i ljuset, och på bordet framför mig, sprida två röda hyacinter i kruka en ljuvlig doft. Och över det hela vilar en sådan rogivande, fridfull söndagsstämning.

Lördag den 24 mars 1917. Kommer jag själv någonsin därhän månne?

Lördag den 24 mars 1917. Kommer jag själv någonsin därhän månne?

Ack, vad lördag är för en härlig dag! Först och främst det ljuva medvetandet på morgonen, då man infinner sig, att man får sluta Klockan 2. Och så det icke mindre ljuva, att det är söndag dagen därpå. Det allra värsta med lördag är, att det så lätt blir måndag.

Idag har det också varit ett sådant bedårande väder, att jag i dubbelt måtto njutit av dagen. Efter att en längre tid ha varit en envis, bitande kyla, har det nu slagit om, solen har strålar från molnfri himmel, och vad gör det att vattnet droppar från taken och strömmar på gatorna, då det är flera värmegrader och man rent av inbillar sig att våren snart kommer.

Då jag imorse passerade Fredsgatan på väg till Skandia, stod en annan “Skandist”, herr Warelius, där och hälsade förstås samt påstod, att jag skulle följa med honom en liten krokväg över Gustav Adolfstorg och Norrbro. Vilket jag, lindrigt rodnande, gjorde. Denna rodnad kom sig av en särskild liten historia.

För ett par dagar, då jag som vanligt satt och bläddrade i den välsignade inspektörsliggaren (som jag sannerligen snart kan utantill) bad herr Jansson mig att gå in till herr Rosén, anskaffningschefen, med ett kontrakt. Jag gick förstås, och inne hos herr Rosén satt herr Warelius som är lång, rak som en pinne, mörk, slätrakad, har bruna ögon och pincenez samt är väl omkring 30 à 35 år.

Han reste sig hälsande då jag kom in och räckte t.o.m. fram sin högra hand. “Konstigt att han tar mig i hand,” tänkte jag, men fattade naturligtvis den framsträckta handen. Och gick sedan vidare för att lämna herr Rosén kontraktet. Stannade emellertid då herr Warelius öppnade sin mun, talade och sade: “Ja, det där var ju också bra, men jag skall be att även få kontraktet”.

Det var kontraktet han räckt ut handen efter!!! Tablå! – varpå jag, dödligt förlägen, slängde till honom pappret och rusade ut. Dagen därpå stannade han vid mitt bord, då han passerade, räckte fram handen och frågade hur det stod till. “Jo, tack bra” “knixade” jag. Och idag haffade han mig som sagt och pratade om hur förvånad han blivit, då han fick se mig i Skandia. Han hade sett mig flera gånger ute i stan förut, sa han. “Komiskt!!

Hans åsikter om inrättningen Skandia voro inte vidare smickrande för sagda bolag, själv skall han lämna ”anstalten” om fjorton dagar. Jag drog nästan en lättnadens suck, då jag hörde det, jag blir alltid så dödligt förlägen, då jag får se honom.

På tisdagen hade vi symöte hos “Dom”. Förutom “vi” “närvar” fröken Jonsson, en syster till fru Dahl, en av Rakels bästa bekanta i staden. Vi sydde verkligen riktigt flitigt, drucko té och pratade förstås. Först och sist om Rakels hemliga förlovning. Hon har ju rent av gått och svarat ja på ett frieri framställt av kamrer Brundell i banken. Jag är presenterad för honom, och han förefaller att vara särdeles sympatisk. Och så lär han vara utomordentligt duktig i sitt arbete. De skola gifta sig redan till hösten och komma nog att ordna ett förtjusande hem åt sig. Tänk, att Rakel nu har bundit sig för alltid. Kommer jag själv någonsin därhän månne??

Häromdagen fick jag brev från Rut, och där omtalade hon bl.a., att fru Blomberg nu är död. Den stackars fru Blomberg, som i så många år vistats på ett hem för sinnessjuka, för henne kom väl om någonsin Döden som den barmhärtige befriaren. Naturligtvis sörjer familjen, men de veta säkert att för henne var det det bästa, som kunde ske.

Jag skrev till stackars Anna-Lisa, men ack, vad det är svårt att på pappret skriva ned, vad man vill ha sagt vid ett sådant tillfälle!! Rut skrev också om att hon ämnar sig upp, för att hälsa på oss snart, kanske reda nu till påsk. Vad det skulle vara roligt!

Fredag eftermiddag tillbragte jag med ett spela och äta halvt ihjäl mig på nybakat kaffebröd hos Petterssons. Och idag har det varit en sådan särskilt trevlig lördag. Först och främst vädret med sina ljuvliga våraningar. Klockan 2 ilade jag ut till Kungsholmen för att hämta en blus, som jag lämnat kvar hos doktorn. Hanna och Elise togo emot mig särdeles hjärtligt och bjödo t.o.m. på härligt kaffe och de skönaste nytorkade skorpor och nybakat vetebröd. Något till gott, skall jag säga. Tänk, en sådan materialist man ändå är!

Just som jag skulle gå, träffade jag i tamburen på fröken Hasselund, min efterträderska, en lång, mörk flicka med fin hy och vackra blå ögon. Såg riktigt trevlig ut. Vi växlade några fraser, medan Hanna, som upptäckt, att även doktorn var hemkommen, gick in för att fråga, om fröken Boudin kunde få företräde. Jo då, det fick hon visst, och sen satt jag därinne och pratade i minst en halvtimme. Det var riktigt gemytligt och trevligt.

Från doktorns gick jag i det ljuvliga solskenet direkt till Ragnhild. Hon har på sista tiden inta varit med i gymnastiken, och då jag har ringt, för att höra orsaken, har hon sagt, att hon inte varit kry. Nu klev jag emellertid upp, för att få henne med mig på en eventuell promenad. Hon hade inte varit ute på hela veckan, men följde nu med en liten stund. Har haft en nervös åkomma förut, som nu börjat göra sig påmind igen. Får väl hoppas att det ger med sig.

Nu hade klockan emellertid randat iväg framemot 6, så jag begav mig till lokuset för att meddela, att jag ingen middag skulle ha. Var nämligen så mätt efter allt kaffe med dopp. Naemi väntade besök av pojkarna Lundberg, som nu båda för en tid hamnat häruppe och inbjöd även oss att dricka kaffe. Rakel skulle bort på kvällen, så hon höll på att klä om sig, och som hon verkade nervös, avdunstade Elsa och jag på en liten stund och tog oss en titt upp på alla varorna på “Partilagret” i Auditorium.

När vi kommo tillbaka, voro Ade och Håkan anlända och hade haft med sig härliga kakor, som snart, tillika med kaffet voro expedierade förstås. Sen spådde dom oss flickor intressant i kort och följde oss sedan till “potten”. Och nu ha vi eldat och ordnat och ämna njuta av lördagskvällen så länge som möjligt.

Lördag den 24 mars 1917. Kommer jag själv någonsin därhän månne?

Lördag den 17 mars 1917. “Aldrig är det då annat än Måndag!!!”

”Fatande penan” i min hand o.s.v. Det är då förfärligt, vad tiden går fort. Ja, det kan inte hjälpas, att denna fras återkommer på vartannat blad i min dagbok. Tiden går verkligen så svindlande, att det är alldeles ofattbart, vart den tar vägen.

“Aldrig är det då annat, än att gå och lägga sig”, säger Elsa och jag om kvällen, och “aldrig är det då annat än att gå upp”, på morgonen, “aldrig är det då annat än middag” o.s.v.

Elsa och jag ha det riktigt gemytligt ihop här, och komma bättre och bättre underfund med varandra för var dag som går. Igår sade Elsa helt plötsligt, att hon tyckte “att Du är inte alls dum att bo tillsamman med, Du”, vilket förstås gladde mig. I onsdags gick “Gymnos” årsmöte av stapeln som vanligt på Rådhusrestaurangen. Naemi och jag hade rysligt roligt på årsmötet förra året, och spetsade oss förstås på, att få livat i år också.

Men den stackars Naemi fick se på annat, än att gå på “kolifej”. Hennes ena ögonlock, som brukar vara ont ibland, tog sig nämligen för, att just till onsdag svullna upp och bli rött på det allra hemskaste, så hon kunde absolut inte gå med. Särdeles ljusblått. Utan Eric, som vi anmodat att följa med, och jag begåvo oss ensamma iväg, fina som aldrig det i respektive välsittande smoking och tjusig, ljusblå sidenklänning. Vi ämnade inte vara med på årsmötet med dess tråkiga diskussioner, men detta var ännu inte slut, när vi kommo fram, så vi slog oss till ro i en trevlig hörna i Rådhuskaféet, tills dom började dansa däruppe.

Då stego vi dit upp och blandade oss i vimlet. Löjtnanten var verkligen där, visserligen med en snowboot på ena foten, och han kom genast han fick syn på mig fram och tackade så rysligt mycket för mitt besök på sjukhuset och de förtjusande blommorna, och så frågade han, om jag inte ville sitta vid hans bord under supén. Jag frågade Eric förstås, och han samtyckte.

Så presenterade Granfeldt oss för doktor (tandläkare) och fru Sune och sen superade vi tillsamman under en rätt så glad stämning. Det dansades hela tiden under supén, och en stund efteråt också, men du milde, – så mycket folk. Var i all världen kommo alla ifrån? “Gymnoser” voro i övervägande minoritet.

Granfeldt kunde förstås alls inte dansa, utan fick nöja sig med att sitta och se på. Själv svängde jag mig med flera stycken. Och Klockan strax före 1, var det slut på det roliga.

På fredag eftermiddag var Heddy här uppe och blev bjuden på kaffe. Hon tyckte att vi ha det mycket trevligt, hade förresten handarbete med sig, så att både hon och jag sydde flitigt medan vi pratade och skojade. Elsa var lat som vanligt förstås. Heddy skulle gå och möta Einar i gymnastiken och föreslog att vi skulle följa med. Ja, varför inte?

Elsa fick i en hast på sig sina kängor, och så knogade vi iväg till Johannes brandstation. Där kunde vi först inte komma in vägen direkt till gymnastiksalen, utan måste knoga runt, och bli insläppta stora vägen av en hygglig brandkarl. Till vår förvåning ledde Granfeldt själv gymnastiken och såg förstås något förvånad ut, när vi kom uppramlande på läktaren. Och efter gymnastiken följde han Elsa, för vilken han förstås blev presenterad, och mig hem.

På lördag hade jag storstädning här. Sopade och dammade, polerade luckor och skurade, så svetten dröp av mig till slut. Hade alldeles fixt och färdigt, när Elsa kom hem. Hon tvättade håret, och just, som jag, fantastiskt utstyrd i blått och vitt och hon med dinglande hårtestar, satt här framför brasan uppenbarade sig Eric på scenen. Tablå! Vi ordnade förstås till oss i största hast.

Senare på kvällen uppenbarade sig också Naemi, och sen blev det ett livligt leverne här, ända till gästerna vid halv 11-tiden avdunstade. Söndag hade Naemi och jag anslagit till ett besök på Lidingön. Trots ett ihärdigt snöande begåvo vi oss klockan halv 10 iväg.

Först åkte vi till Ropsten och gingo sedan till kyrkan. Där var smäckfullt med folk och riktigt högtidligt. Därifrån pulsade vi genom snön till “släktingarna”. Det var alldeles bedårande vackert därute med snöiga fält och dungar, varur trevliga röda stugor och villor tittade fram. Hos släktingarna blevo vi bjudna både på kaffe och middag, och efter middagen spelade sällskapet mas till vid 7- tiden, då vi begåvo oss hem. Och sen var det måndag igen.

“Aldrig är det då annat än Måndag!!!”

Lördag den 10 mars 1917. Eldar gör vi här, så det står härliga till.

Lördag den 10 mars 1917. Eldar gör vi här, så det står härliga till.

Ja, nog tänkte jag sist jag “fatade penan”, att jag skulle få sitta vid, men det lax inte alls det. Eftermiddagen går ju så vansinnigt fort, och man har så mycket att gå och plocka med, när man kommer hem, så man hinner aldrig att skriva något. Sen vi flyttade hit, har jag blott skrivit ett brev hem och ett brev till Eric Wessman, men då måste jag också sitta uppe till klockan 12.

Nu ha vi fått riktigt bra iordning här. Och trivas göra vi alldeles utmärkt. Hade vi nu bara en matta, så vore det komplett. Men ack, mattor äro dyra saker, och eftersom vi nu gett ut alla våra pengar till tvättservis, husgeråd, tyg till ottomanen etc, få vi nog ge oss till tåls med matta. Eldar gör vi här om eftermiddagen, så det står härliga till. Och ljuvligt varmt och skönt ha vi det jämt. Nästan för varmt ibland.

Vi ha ordnat möblerna så trevligt och satt upp tavlor, och tältsängsottomanen ha vi, som sagt, klätt med förtjusande blommig cretonne. Jag har faktiskt inte mer än i söndags varit med näsan utom dörren mer än till Skandia och gymnastiken. I söndags voro vi plus “dom” först på Skansen och utåt Djurgården en promenad på förmiddagen, fast det var hiskeligt kallt, och när Elsa och jag på eftermiddagen satt här i lugn och ro och just plockat fram “mojänger” till en enklare festmåltid för omväxlings skull bestående av skorpor och vattencacao istället för från middagen medsmusslade brödbitar och dito enkla men dock dryck, kom Naemi inlodande, iförd sportdräkt och frågade om vi skulle följa med och åka “bob” ute vid Råsunda. Det var Ericsson från “lokuset”, som (E, ej “lokuset”) hade frågat, om vi + Eric ville följa med honom och ett par likasinnade och åka.

Vi “rös” litet, när vi tänkte på kölden därute, men fattade snart ett raskt beslut, skrudade oss i sportdräkt och följde med. “De likasinnade” voro så där mycket moderat trevliga, påminde i min smak mest om ljum svagdricka. Följaktligen var det inget vidare roligt. Själva “bobåkningen” tröttnar man ju snart på, och sen beror det på sällskapet, om man får trevligt.

Från åkningen reste vi direkt hem, försökte visserligen storma ett kondis i Råsunda, men det var sorgligt nog stängt. Och sen käkade vi skorpor, vattencacao utan grädde och smörgås utan smör, så mycket vi orkade, när vi kom hem. Oh, vad dagarna gå gränslöst fort!!! Jag förstår inte, vart dom tar vägen. Innan man hinner tänka, ligger man i sin säng om kvällen. Och strax är det morgon och vi gå upp vid 8-tiden, knoga iväg till “dom” och “lokuset” och äta en enkel grötfrukost, och sen bär det iväg till respektive kontor. Och så är det genast middag, och man slänger i sig maten och skyndar hem. Då är klockan 7 á 8 och sen vet jag absolut inte, vart timmarna tar vägen. Men tar vägen gör de emellertid.

Nu ligger jag i sängen och skriver och klockan närmar sig med stora steg 11. Vi ha i eftermiddag haft en riktigt trevlig bjudning för “dom”. Det är nämligen Elsas födelsedag, vilken förstås skulle, om ock i all enkelhet, firas. Hon bjöd på bakelser och jag kokte gott kaffe och hade köpt bullar, och så fick Elsa kakor från Rakel i Göteborg. Så det var riktig fest. “Dom” kom vid 7-tiden och presenterade Elsa med en förtjusande tekanna och bedårande crocus. Och så njöt vi av kaffet med dopp och roade oss sedan med att sjunga i stämmor, sy, och berätta historier, delvis ganska vågade. Men urkomiska. Och eftermiddagen gick förstås i ett nafs, så vid 11-tiden tog dom adjö, och vi städade och bäddade. När jag skulle lyfta ut tvättstället, slog jag helt lekfullt ut halva handfatet över golvet, så det fick sig en extra tvättning. Och nu sitter Elsa på min sängkant och skall nödvändigtvis läsa ut en berättelse i “Allt för Alla”, som hon började på förut på eftermiddagen, och jag tar väl tillfället i akt och fortsätter fastän det är något obekvämt.

Igår kom jag lika plötsligt som oväntat ut på en expedition, till Sabbatsbergs sjukhus. På torsdag kväll var nämligen Lindefors i “manliga Gymnos” och såg på i gymnastiken, och efteråt bad han att få tala vid mig. “Vad i all världen kan karlsloken vilja,” tänkte jag, “jag känner ju honom knappast”. Jo, han skulle hälsa så mycket från löjtnant Granfelt, som under sin Norrlandsmanöver, till vilken han reste för en tid sedan, fått så ont i en fot, att han måste ner och opereras. Och nu låg han på Sabbatsberg, och hade bett Lindefors att fråga mig, om jag inte ville komma och hälsa på honom i hans ensamhet. Om jag ville!?!?

Ragnhild stod nedanför trappan hela tiden Lindefors pratade med mig, men jag sade henne inte, vad han ville. På fredag eftermiddag gick jag genast efter middagen till sjukhuset och spenderade t.o.m. “money” på en ljuvlig bukett björklöv och pingstliljor. Väl inkommen i sjukhuset, fick jag tag i en sjuksköterska, som var vänlig nog att genom många krumelurkorridorer visa mig vägen till det privata rum, där Granfelt låg. Och jag klev in med mina, i åtskilliga papper inlindade, blommor och fick “skårrda” G:s manliga drag graciöst lutade mot kudden.

Han blev förstås mycket förtjust över både mig och de andra blommorna. Jag slog mig ner på en stol bredvid sängen, och så pratade vi en hel timme nästan. Han omtalade en del öden och äventyr från Norrland, och jag talade om, hur vi ha det i gymnastiken. På onsdag skall klubben ha årsmöte med bal på Rådhusrestaurangen, och han skulle försöka komma dit, sade han. Undrar just, om han blir bra till dess. I alla fall kan han förstås inte dansa något. Det gör förresten inte så mycket, för han dansar tyvärr inget vidare bra.

Tisdag den 6 Mars  1917. “fatar jag nu penan”.

Tisdag den 6 Mars 1917. “fatar jag nu penan”.

Klockan halv 11 på kvällen “fatar jag nu penan” i min för tillfället ganska lortiga hand. Och sitter i Elsas och mitt rum, Engelbrektsgatan 29, familjen Evers, och skriver. Tänk, att vi nu kommit därhän!

Tisdag den 27 februari 1917. Och sen var det måndag igen.

Tisdag den 27 februari 1917. Och sen var det måndag igen.

Imorgon är det den sista, och då har jag varit en hel månad i Skandia. Det är rent förfärligt, vad tiden går fort ändå. Nu har jag kommit så pass in i förhållandena, att jag satt upp ett par kontokuranter alldeles på egen hand. Det artar sig. Idag fick jag också stenografera ett brev för chefen för liv försäkrings anskaffning. Och det gick bra.

Torsdag i förra veckan var jag uppe hos Barclays på eftermiddagen ett slag, och på lördag eftermiddag hade vi tebjudning för dem här. Vi hade arrangerat synnerligen trevligt med förtjusande blommor, gula crocusknoppar, pingstliljor och björklöv samt tebordet dukat med cakes, marmelad och kakor. Brasa hade vi förstås i kakelugnen, och de tyckte också att här är trevligt och rart.

På kvällen hade jag stämt möte med Ragnhild utanför Nordiska Kompaniet, och därifrån gingo vi på Parkkaféet, ett nytt kondis i Kungsträdgården. Där var mycket trevligt inrett, med matta över hela golvet. Musiken spelade härligt bl.a. “Solveigs sang” och “Tonerna”. Men eftersom det var lördagskväll var det hemskt mycket folk, alltför mycket för att vara trevligt.

På söndag förmiddag var jag uppe hos doktorn och pratade ett slag. Sedan var Naemi och jag med Petterssons på Odeon på middagen och såg den berömda filmen “Havets underbara värld”. Och det är ju ett enastående företag att upptaga kinematografbilder på havsbotten. Det var särdeles intressant. Efter “bion” bjöd Edvard på choklad och bakelser på Feiths och sen gick Naemi och jag direkt hem och åt middag.

På eftermiddagen voro vi rysligt slöa. Erik kom upp ett tag och bjöd t.o.m. på bakelser, men slöheten endast tilltog. Till slut beslöto vi oss för att gå på “Biorama”, kravlade oss ned för trapporna “crossed the street” och stegade in. Där upprullades på den vita duken “Borgmästarens från New York”, skiftande öden för våra häpnande ögon. Naemi hade lovat Erik att sedan diktera stenografi för honom, så vi följde med honom hem, där jag satt och spelade, medan de andra firade “stenograforgier” inne i hans rum. Och klockan halv 10 gingo vi hem och la oss som snälla barn. Och sen var det måndag igen.

Torsdag den 22 februari 1917. Föremål för åtskillig “glodd” förstås.

Torsdag den 22 februari 1917. Föremål för åtskillig “glodd” förstås.

“Tiden svingar, som på vingar” står det på ett ställe i “Geischan”. Och det gör den verkligen. Fast det ju egentligen är så trist och händelselöst, går den ändå så fort. Denna veckan har det förresten varit någorlunda.

På lördag kväll kostade vi sålunda på oss att gå på “Röda kvarn”, och såg diverse “moj”. Bl.a. var det en del verkligt vackra bilder från trakterna runt Stockholm i snödräkt, varunder musiken spelade “Vid Frösö kyrka” alldeles ljuvligt. “Kvinnan och hennes överman” var så där tämligen “åja” med en acceptabelt stilig hjälte. På söndag skulle Rakel och jag ta oss en promenad utåt Djurgården. Men i Kungsträdgården fick jag plötsligt den idén att vi skulle gå och söka upp Hermine, som skulle bo där bredvid någonstans och som nu uppträder på “Svarta Katten” i “Barclay duo”. Rakel var genast pigg på det och vi snokade upp ett pensionat i samma hus som Panoptikon.

Efter att ha frågat förgäves efter fröken Hermann eller fröken Mörner, bad vi slutligen att få träffa “den damen, som dansar med Mr. Barclay”. Nu klarnade det i värdinnans tjocka skalle, och hon släppte in oss genom en dörr, där det stod Mr. Barclay. Hermine blev förstås glatt överraskad och ville nödvändigt att vi skulle följa med på matinén på “Svarta Katten”.

Hon presenterade oss för Mr. Barclay, som gjorde ett synnerligen sympatiskt intryck. Vi gick med på cabareten, och dom två satt nästan hela tiden de ej uppträdde och pratade vid vårt bord, föremål för åtskillig “glodd” förstås. Själv blev jag föremål för en synnerligen intensiv “glodd” från en av musikanternas sida. Föga behagligt. Paret Barclay dansade mycket spänstigt. För övrigt var det egentligen bara “tjaffs”. Hansy Petra undantagen.

Fredag den 16 februari 1917. Oh, vad tjänar allting till?

Fredag den 16 februari 1917. Oh, vad tjänar allting till?

Det knallar och går. Jag knogar i ”Skandia” med hjälp av herr Jansson på inspektörernas kontokuranter. Det är så jobbigt, innan man satt sig in i förhållandena riktigt, men nu har begreppen betydligt klarnat, så nu börjar det arta sig. Det är så mycket att göra nu om dagarna, att jag de två sista kvällarna hjälpt herr Jansson, vilken därför var mycket tacksam. Och tiden går och går och ingenting förtäres, höll jag på att säga.

Egentligen för man en temligen trist tillvaro. Upp klockan 8, gröt halv 9, till knoget halv 10, hem halv 5, middag och så sitta här på rummet och pyssla med något eller möjligen gå på biograf. Och i säng halv 11. Ibland förefaller det hela rent beklämmande tröstlöst. Oh, vad tjänar allting till?? Vad är egentligen meningen med hela livet?! Att arbeta och sova. Se där huvuddragen i tillvaron!! Arbetet borde ju vara livets innehåll, och är det nog i många fall, men en sådan plats, som jag nu har, kan aldrig, tror jag, bli huvudinnehållet i mitt liv.

Oh, Gud, hur jag längtar att få göra mina kvinnliga och husliga dygder gällande!! Jag ångrar, oh, hur jag ångrar, att jag inte reste hem till Göteborg, och tog en plats där. Då kunde jag ha fått tillfälle att hjälpa mamma i hushållet och med barnen. Tänk, vad det skulle vara roligt! Och det är väl ändå kvinnans egentliga plats i livet. Fast, hur många, ack hur många, förfela inte sin kallelse i det fallet. Rara, husliga flickor sitta hela sitt liv och “förstenas” på ett kontor. Och varför, ja varför?? Oh, om det ville hända något ändå! Vad som helst, bara det bleve en omväxling i allt detta evigt enahanda. Hur jag längtar hem!

Lördag den 3 februari 1917. Varit anställd i “Skandia” i tre hela dagar.

Lördag den 3 februari 1917. Varit anställd i “Skandia” i tre hela dagar.

Och nu har jag således varit anställd i “Skandia” i tre hela dagar. Jag fick genast börja sätta mig in i inspektörernas provisions och löneförhållanden, ganska jobbigt i början, men det går väl så småningom.

Först släpades jag omkring på hela “livavdelningen” och presenterades, namnen haglade om öronen på mig, och det gick runt i skallen till slut. Men efter hand lär man sig väl känna igen de olika namninnehavarna. Jag arbetar under ledning av en herr Jansson, som är mycket snäll och undervisar mig särdeles vänligt. Arbetstiden är halv 10 till halv 5 med en halvtimmes lunch, slut klockan 2 på lördagarna. Vilket ju är mycket skönt.

Nu är det söndag förmiddag klockan halv 1, således rättare sagt eftermiddag. Tant och Rakel äro i kyrkan, Naemi och jag ha städat och ordnat och tänt en brasa och sitta här nu i lugn och ro. Bägge ha vi skavanker i fötterna. Hon var på fredag och gick på skidor, så hon fick en otäck sensträckning. Hela dagen igår måste hon hålla sig inne, och tack vare min kraftiga massage är hon bättre idag. Men ämnar dock även idag stanna inomhus.

Jag har den där gamla, avskyvärda frostskadan, som nu har varit ett öppet sår och gjort gräsligt ont ett par dagar. Men eftersom jag var hemma hela eftermiddagen igår och skall stanna inne hela dagen idag, hoppas jag att det blir bättre imorgon.

Fredag den 2 februari 1917. Jag sov så jämmerligt uselt.

Fredag den 2 februari 1917. Jag sov så jämmerligt uselt.

Ja, i torsdags flyttade jag från doktorn efter åtskilligt tack och adjö från bägge sidor. Eftersom fru Kihlman var här och fortfarande är här förresten, (hos “Ungkarlarna”) ville pappa rakt inte, att jag skulle flytta hit också utan han tog ett rum på Auditorium åt mig, och där låg jag en natt.

Men det var så tröstlöst tråkigt och jag sov så jämmerligt uselt, så jag flyttade trots allt hit, dagen därpå. Sablarnas trångt om saligheten är det förstås, men det får man väl finna sig i. Naemi och jag önska dock onekligen att tant Kihlman ville resa så snart som möjligt, men hon ämnar visst stanna ända till onsdag. Katten ock!

Måndag den 29 januari 1917. Jag blev helt enkelt nekad tillträde!!

Måndag den 29 januari 1917. Jag blev helt enkelt nekad tillträde!!

Tänk, nu är det bara tvâ dagar kvar tills jag flyttar härifrån och börjar i “Skandia”. Vad jag undrar hur det skall bli där! Pappsen är fortfarande kvar i staden. Igår voro Naemi, han och jag i sällskap med en disponent från Arvika samt hans två döttrar, som gå i Schartaus handelsskola här, på matiné på operan och såg “Vermländningarna”. Det var en gammal trevlig bekantskap att återuppliva, fullt med vackra “klämmiga” nationaldanser och härliga dekorationer. Och den gamla, trevliga, välkända musiken kom ju här fullt till sin rätt. Det enda störande var, att de flesta uppträdande försökte “tale varmlänske” med synnerligen klent resultat. Det lät ytterligt “gjort”.

Från teatern gick jag hem för att intaga en sista söndagsmiddag i doktorns och notariens sällskap. Sedan skulle jag träffa de andra på Gillet, där de dinerat. Men då jag anlände dit, blev jag helt enkelt nekad tillträde!! Synnerligen behagligt! Klockan var nämligen halv 7 och mellan 6-7 äro alla restauranger stängda obevekligen. Så jag min arma stackare fick gå och spankulera för mig själv i en halvtimme och blev sedan mottagen med de livligaste förebråelser för min “sölighet”, förstås. Vilka dock utbyttes mot det djupaste deltagande och ett glas “groene curacao” då jag förtäljde mitt lidandes historia.

Där satt vi på “Gillet” till klockan halv 9, då vi begåvo oss till Auditoriumbiografen. Smäckfullt med folk, härlig musik och ett ovanligt bra program. I “Vildmarkens dotter” vimlade det av vackra flickor, och hjältinnan var helt enkelt bedårande. Och fick sin Jimmy till slut förstås. Ett ovanligt trevligt biografdrama.

Fredag den 26 januari 1917. Sedan dansade vi till klockan 12.

Fredag den 26 januari 1917. Sedan dansade vi till klockan 12.

Igår hade jag livat värre. Först på förmiddagen var pappa, Naemi och jag och gick på skridskor i Stadion. Vi hade bägge dagen förut fått de allra trevligaste sporttröjor och vantar av pappsen. Vädret var alldeles ljuvligt och det var mycket roligt att “på stålskodd fot” ila fram över den utmärkta isbanan. Det gick riktigt bra fastän varken Naemi eller jag gått på skridskor på aldrig så länge.

På eftermiddagen ringde Bertil och frågade om jag på kvällen ville följa med och åka bobsleigh och sedan dansa i sportstugan ute vid Råsunda. Natürlich! Så fort jag hade slutat läsningen skrudade jag mig i sportstassen och begav mig dit ut, där jag träffade Bertil, Volrat, Rolf och en hel del andra ungdomar för vilka jag blev presenterad, vid kälkbanan. Det gick härligt att åka. Och sen begåvo vi oss iväg till sportstugan, där vi drucko gott kaffe och sedan dansade till klockan 12. Det var en hel del trevliga herrar och flickor och vi hade särdeles livat. Det var verkligen riktigt roligt att få dansa en hel kväll. Och dansade bra gjorde de nästan allihop.

2 min i 12 gick sista vagnen in till stan så då måste vi ge oss iväg. Vagnen gick inte längre än till Odenplan, därifrån fick jag sällskap med ett syskonpar, bror och syster, som också bor på Kungsholmen. Han följde mig välvilligt nog ända hem till porten. Innan jag kom i säng blev klockan över ett och sen sov jag rysligt oroligt. Är väl inte van att vara ute på sånt här skoj, förstås. Idag har jag setat inne och sytt hela förmiddagen. Ett underliv, ett förkläde och början till linne.

Onsdag den 24 januari 1917. Jag befanns vara fullkomligt felfri.

Onsdag den 24 januari 1917. Jag befanns vara fullkomligt felfri.

Hurrah!!!!! Jag var uppe på “Skandia” igår på förmiddagen och talade med häradshövding Killander. Och hade den oerhörda “flaxen” att så att säga “på stående fot” bli antagen. Skall börja första februari. Gud ske tack och lov!! Måtte jag nu bara kunna sköta mig, så jag blir ordinarie etc. Doktorn har idag gjort den obligatoriska undersökningen av mig, och jag befanns vara fullkomligt felfri.

I lördags eftermiddag ringde Naemi och sade att jag gärna kunde komma dit på söndag förmiddag och dricka kaffe och få eventuella rester av det kafferep som ”ungkarlarna” samma kväll skulle ha för ett par av Rakels kamrater. Jag hade egentligen tänkt, att vi skulle fara ut till “släktingarna”, men lovade att komma.

Nåväl, vid halv 11-tiden kom jag dit. För det första låg dom, bägge två, och när jag äntligen lyckats få upp dem befanns det, att de där resterna verkligen voro synnerligen eventuella, ity att det fanns inte så mycket som en skorpa kvar en gång. Och jag, som sagt därhemma, att jag inte skulle komma hem till frukost!!

Till slut beslöt vi ett fara ut till släktingarna och därute var det alldeles gudomligt ljuvligt. Solen strålade över snöiga fält och dungar och villornas röda färg lyste så glatt fram mellan träden här och var. Vi blevo bjudna på kaffe förstås och så spelade vi och pratade. Naemi stannade till middag, men vi skulle ha middagsbjudning själva, så jag måste fara in.

Middagen här var ganska trevlig. Mycket god mat förstås, och den ljuvligast tänkbara efterrätt. Fin vaniljglace i crêmekoppar med de läckraste små bakelser. För ovanlighetens skull retades notarien och jag inte alls, vilket märkvärdiga förhållande han även vid téet påpekade. I måndags blev jag, utom antagandet i “Skandia” igår, ytterligare uppiggad av farsans ankomst hit. Han, Naemi och jag promenerade i det ljuvliga vädret ända ut till Bellmansro, där vi drack kaffe och glögg, spelade och hade riktigt trevligt.

På hemvägen besökte vi konstnärinnornas utställning i Konsthallen. Men du milde himmel, där fanns saker så man kunde baxna “bax på bax”. “Ism” i dess högsta potens. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men valde slutligen det första alternativet. Det fanns dock ett par njutbara saker i skulpturhallen, samt två bedårande vackra tavlor “Skogsmotiv” av Schulz Moberger. Alldeles härliga.

Lördag den 20 januari 1917. Jag ämnar lägga in ansökan till “Skandia” i nästa vecka.

Lördag den 20 januari 1917. Jag ämnar lägga in ansökan till “Skandia” i nästa vecka.

Oh, ack, vad tiden går rysligt fort. Nu har jag bara 11 dagar att vara kvar hos doktorn. Och sedan kommer det “okända”. Goda makter, måtte jag få någon bra plats. Annars vore det verkligen förskräckligt försmädligt, eftersom jag frånsagt mig en 100 kronors plats i Göteborg.

Jag ämnar lägga in ansökan till “Skandia” i nästa vecka och hoppas innerligt att bli antagen. Det är fortfarande mycket kallt om dagarna, särskilt om morgnarna. Och det är ett sådant praktfullt skådespel, när solen kommer uppglidande stor och röd bakom södra bergen. Ibland är det så dimmigt och rökigt över vattnet och då ser det ut, som en stor eldsvåda, när det röda ljuset blir allt skarpare, strax innan solen går upp. Det är de allra underbaraste färgeffekter,

I torsdags kväll var jag med i gymnastiken, och spetsade mig förstås på att få sällskap med Granfelt, så jag sade till Ragnhild, som ju annars alltid brukar följa mig en liten bit, att jag skulle träffa någon. “Vem”? – “Ja, ser du, de taler ja inte om”! Emellertid nöjde hon sig inte med detta svar, utan skyndade sig efter gymnastikens slut att klä på sig, för att i alla fall följa mig och se, vem det var jag skulle träffa. Då uppgav jag hoppet, klädde mig långsamt och så gingo vi.

“Var skall Du träffa den där personen?” – “På Tegelbacken,” högg jag till. – “Jaså, då få vi ändå sällskap en bit.” – “Ja, men jag tror det är bäst jag tar spårvagnen, annars hinner jag inte.” – Då skulle hon följa mig till vagnen. Där stod Granfelt och frågade, vart vi skulle ta vägen. “Jo, jag skall åka till Tegelbacken”, tyckte jag. “Nej, gå i stället, så få vi sällskap,” sade han.- “Ja, men jag har så bråttom”, smäckte jag. “asch, vi kan väl gå fort,” löd svaret. Därpå till R. “Fröken skall väl gå hem?” – “Nej, jag följer väl med en bit”, sade hon, synbart oförstående för hans tydliga avsikt med sin fråga.

Nå, vi la iväg. Ragnhild, som annars aldrig följer mig längre än till Kungsträdgården, hade nu tydligen för avsikt att gå med ända till Tegelbacken. Nu måste jag anstränga min hjärna med att hitta på vem det var jag skulle möta. -“Oj, klockan är fem minuter över halv tio”, tyckte jag, rätt som det var, “nu går nog Naemi sin väg, innan vi hinner fram.” – “Oh, var det henne Du skulle möta.” – “Ja, usch så arg hon skall bli,” fånade jag mig,” jag skulle få ett mönster av henne. Nåväl, när vi kom till Tegelbacken klockan tio över halv tio, fanns naturligtvis ingen Naemi där. -“Ack, nu måste jag gå upp till henne och hämta det där mönstret”, framhärdade jag i min lögnaktighet. Ja, dom följde med. Men när vi kom till Klarabergsgatan måste Ragnhild ta adjö där, ty klockan var en kvart i tio och hon hade ingen portnyckel. Det retade henne allt, antar jag.

Vete “sjurton”, va hon tänkte på eller menade med det hela förresten. Nåväl, jag måste upp till Naemi förstås, som satt i godan ro i sällskap med Rakel och Eric, och inte hade en aning om, att hon figurerat på Tegelbacken klockan halv 10. Jag bara hälsade som hastigast, och gick så ner till den väntande Granfeldt igen. Och sen följde han mig hem förstås, och jag grälade alldeles rysligt på honom för han förkylt sig så fruktansvärt, en följd av ett “tämja fålar”. I ”bara vapenrocken”. Nu hade han emellertid förståndigt nog lagt sig till med en “olle”, sa han.

Det är förfärligt vad det går fort att komma till Norr Mälarstrand ibland, tycker både han och jag. Dagen därpå var Naemi och jag ute och spatserade på förmiddagen och då fick hon del av den komiska historien om hur jag trasslat in mig i en lögnvävnad dagen förut. Hon hade förstås odelat roligt och yttrade förresten några väl valda ord, om unga damer, som inte hålla på sin värdighet. Hon menade inte mig.

Nu om dagarna håller jag på med att göra mig av med diverse gamla kläder, onödigt skräp o.s.v., för att ha så litet som möjligt att packa, när jag flyttar. Sålunda har jag idag skänkt bort en del blusar till Hanna, samt genom henne skickat en del till “Frälsningsarmén” eller någon annan välgörande institution. Dessutom sålt 9 yllestrumpor (3 hg.) för 60 öre. Storartade inkomster!

Tisdag den 16 januari 1917. “Granis” var stilig, som vanligt.

Tisdag den 16 januari 1917. “Granis” var stilig, som vanligt.

Dimman ligger tät över Riddarfjärden, och de små ångsluparna måste “tjuta” oupphörligt på sin väg fram genom isflaken för att de inte köra ihop. Men på land är det ingen dimma, och den upplysta urtavlan i Kungsholms kyrktorn står som en stor gul måne mot den mörka kvällshimlen.

“Juris” spelar ömsevis på fiol och piano vemodiga molltongångar därinne. Han spelar alltid i moll. Måtte vara sorgsen i sitt sinn. “Den oundvikliga” har han ännu inte exekverat, men rätt vad det är, kommer han nog in på den.

Igår började gymnastiken. Jag satt först och skrev ett brev till Elsa Lindquist, innan jag gick. Hon och jag brevväxla nu om att vi skall försöka få ihop det så att hon får plats här, varefter vi två skulle hyra rum ihop. Hon har möbel. Det skulle allt vara “hyvens”, om det bleve någonting av. Och vi skola göra vårt bästa.

Emellertid kom jag något sent till gymnastiken, och satte mig på läktaren för att åse övningarna. Dom verkade något stela efter allt julfirande. “Granis” var stilig, som vanligt, och då jag skulle gå, “haffade” han mig i korridoren och följde mig hem. Varunder han talade om, att han för närvarande är mobiliserad igen, och “tämjer fålar” på Gärdet. För övrigt påstod han, att han lever ett exemplariskt liv, sällskapar t.ex. aldrig med någon feminin varelse, utom de gånger han följer mig hem. Skall man tro det?! I så fall skulle jag vara “micket zufriedengestellt”. Varför månne?

Nu slår klockan 9, och eftersom det är Hannas “utekväll” kommer Elise strax att knacka på doktorns dörr och i diskret ton framsäga sitt “serverat”. Hon framsäger allt i diskret ton.

Tisdag den 16 januari 1917. “Granis” var stilig, som vanligt.

Söndag den 14 januari 1917. Kom hem klockan 3.

Idag är det visst jämt en vecka sedan jag plitade i denna bok sist. Oj, oj, vad tiden går fort. Nu är det bara 14 dagar kvar, tills jag lämnar doktorn och söker anställning på kontor. Det känns allt besynnerligt ändå, att inte ett dugg veta, var man kommer att hamna!! Men det finns inget annat att göra än att avvakta tiden och se.

Nu snöstormar det därute. Men det är inte kallt. Står väl nätt och jämnt på fryspunkten. Och här sitter jag och känner mig tämligen bakom. Fasligt festande igår. Först på middag hos majorskan Spak. Gående bord och många gäster, mest gamla tanter. Förresten var det god mat och goda viner som vanligt.

Vincent Spak, en fröken Danielsson och undertecknad hade slagit oss ner inne i sängkammaren. Vincent vinner på närmare bekantskap. I början tycker man att han är alldeles “omöjlig”, lillgammal o.s.v. Men han vinner, som sagt. Onekligen en kolossal energi på´n. Så fort middagen var över, tog jag avsked och begav mig till Ragnhild, dit jag var bjuden på ungdomshippa. Där var verkligen en hel del ungdom, men ingen av något vidare intresse. Det fanns en yngling, som spelade dansmusik riktigt bra, så vi “svängde” oss värre. Klockan 12 serverades en god supé och sen dansade vi litet till och plötsligt befanns klockan vara halv 3, så jag fann för gott att ta avsked och bege mig hem. “Pelle” följde mig.

Vädret var milt, men litet halkigt och det var besvärligt att gå, så jag fann mig härför – absolut uteslutande endast härför – föranlåten ett acceptera hans erbjudna, stödjande arm. Kom hem klockan 3. Steg upp klockan 8 som vanligt, och sitter nu som sagt och känner mig bakom. Borde egentligen gno med tysk stenografi, men orkar ta mig “sjurton” inte.

Tisdag den 16 januari 1917. “Granis” var stilig, som vanligt.

Söndag den 7 januari 1917. Bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”.

Fortfarande smällkallt vinterväder. Och av allt att döma kommer det att hålla i sig en tid framåt. Torsdag i förra veckan var det riktigt yrväder, men trots det tog Karin Berg och jag en promenad på Strandvägen. Och sen begav vi oss till det nya Törnblads på Biblioteksgatan för att få oss något varmt. Det är en ganska trevlig lokal. Vi beställde glögg och slog oss ner i ett par riktigt bekväma stolar i ett hörn. Musiken spelade endast tråkiga bitar, så länge vi voro där åtminstone. Och att ett litet glas glögg kostar 80 öre, samt minimala, ej särdeles goda bakelser, 20 öre styck, kan man ej kalla billigt precis.

Igår, på trettondagen, var jag i kyrkan och stenograferade på förmiddagen och det gick bra. Sen var jag hos “ungkarlarna” och vi voro ute och promenerade ett slag. Det var det härligaste väder med rosende solskimmer över snön. Men duktigt kallt. Alla människor sågo mer eller mindre frusna ut. Vi voro bjudna på middag till doktorinnan Bohnsack. Det var mycket god mat. Buljong, laxöring, kalkon och vaniljglace med varm chokladsås, rödvin, rhenskt vin och sherry. Men något särskilt roligt var det ju ej. Forsbergarna voro ej med.

Jag tillbragte största delen av eftermiddagen med att läsa en bok. Nu sitter jag och skriver vid 11-tiden på söndag förmiddag. Imorse var det klart, men nu har en dimma brett ut sig över nejden. Det är alldeles tyst, man hör bara ljudet av ångbåtssignalerna, och hur isen bryts sönder, där båtarna gå fram. I eftermiddag är jag bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”. Och nu skall jag arbeta med tysk stenografi ända till middagen. Ljuvligt att ha så mycket tid på sig.

Onsdag den 3 januari 1917. Han dök genast ner på mig.

Onsdag den 3 januari 1917. Han dök genast ner på mig.

Får väl fortsätta nu. Således – alldeles gulgrön av avundsjuka genom sina målande beskrivningar av sin härliga resa. Jaha, nu var det ju julafton. Söndag.

På förmiddagen voro vi hos Rakels för att hämta en del av Naemis saker och blevo då presenterade för underbarnet Barbro, Rakels och Daniels lilla tös. Ungen såg ut som alla andra små, månadsgamla pyren, men de stolta föräldrarna voro naturligtvis av den uppfattningen, att maken till fullkomlighet finns inte. Så for vi hem och doppade i grytan etc. och sedan blev det julklappsutdelning under allmän glädje. (någon påstod att Lillan och Harry tack vare ivriga påstötningar redan på förmiddagen lyckats erhålla några julklappar).

Alla blevo väl försedda. Jag mottog sålunda:
1. en mycket söt sypåse med tillbehör av Rut,
2. en stor pappask med 25 kr. av pappa,
3. ett förtjusande blustyg av mamma,
4. linnetyg av Naemi,
5. Parfym av Harry,
6. Manschettknappar av Lillan, och – last but not least – en rysligt stilig klockkedja av guld från doktorn, överbringad av Naemi. Blev synnerligen angenämt överraskad förstås. Senare på kvällen kom den doftande julgröten, och vi hade just börjat skoja om, vem som lyckats “haffa” mandeln, då jag upptäckte den i min sked. Igen!! Så nu blir jag väl alldeles säkert snart gift!!

Så framsade pappa med stort patos sitt traditionella grötrim: “Mandeln uti gröten finna, gläder gränslöst varje kvinna”, och så gjorde vi fullkomligt misslyckade försök att hitta på nya rim. Lillan glänste med ett från i fjol. “Fastän jag den minsta är uti detta lage’ kan jag rimma sisåhär: Gröten gör gott i min mage”. Hon blev förstås vederbörligen “Pyrsad”. Så slöts julkvällen under fröjd och gamman, och snart härskade mörker och tystnad i rummen, där julgranens ljus nyss tindrat, och glädjen stått högt i tak.

På juldagen voro vi till kyrkan, men sedan hemma hela dagen. Det var musik och sång bl.a. förstås, och de tyckte, att det hörs mycket väl, att jag fått min röst utbildad lite grand. Annandagens e.m. var jag bjuden till Anna-Lisa, och sammanträffade där med Adil, som är sig precis lik, och antagligen kommer att förbliva likadan till sin död, samt Eric förstås. Sandström tittade upp som allra hastigast och hälsade längre fram på kvällen.

De övriga dagarna sammanträffade vi med gamla bekanta, Bruno, Hilding etc., och tre förmiddagar å rad tillbringades en stund å Vollmers tesalong. Där är verkligen mycket trevligt. Utsökt vackert dekorerat, fin musik, goda varor, en hel del bekanta ansikten och vid entrén en bildskön dörrvakt. Vad kan man mera begära??!! Så voro vi på “Cosmorama” en kväll. Men det, att vi fingo stå bland en synnerligen blandad publik i 3 kvart, innan vi slapp in gör, att jag helst inte tänker därpå, fast programmet var jämförelsevis acceptabelt.

En eftermiddag voro vi på “Kronan” för att se sköne Carlo Wieth i ett rafflande drama. Men hans älskade var så pass gammal och ful, att vi va riktigt arga. Fredag före lördag, som var dagen före nyårsafton, voro vi bjudna till unga Kihlmans på Hisingen. De ha en liten rar villa därute, riktigt hemtrevlig. Vi blevo bjudna på kaffe och sedan smörgås och så “daltade” vi med lilla Barbro värre förstås. Lärde oss en del nya uttryck bl.a. att “de ä sjutton så gott med pyrsar”. Så tvingade vi stackars Urban att spela på ett gammalt munspel och dansade så i den lilla övre hallen med ögonskenlig fara att ramla utför trapporna.

David och Herman uppträdde som kavaljerer, den senare försökte även spela munspel med ena handen och “dansa med den andra”. Men det gick inte vidare bra. Emedan han måste använda den arm, där damens ena hand graciöst skulle vilat, till framförandet av smäktande valser och sprittande step på munspelet, kom sagda graciösa hand att synnerligen lekfullt dingla omkring i tomma rymden utan något egentligt fäste. Vilket såg odelat komiskt ut. Sent omsider begåvo vi oss så på “lyxjakten” Hisingen och spårvagn hem.

Nästa eftermiddag tillbragte vi med att spela ett nytt sällskapsspel “Corners” hos Elsa Lindquist. Spelpassionens vågor gingo höga förstås, samtidigt med att vi samvetsgrant gjorde slut på innehållet i en större Elsas konfektask. På Nyårsafton hade vi bjudning hemma. Elsa och Rakel “joined us” en stund men de skulle sedan bort på “vaka”, likaledes Torsten och Arvid Ahnfelt. Återstodo så Emelie (vi blevo “du” den kvällen) Ade, Josef, Elin och Harald Jansson, tämligen ny Naemi bekantskap. Vi dansade, musicerade, tände julgranen och hade riktigt trevligt. Vid 10-tiden avåts en enkel men god supé och klockan 12 stodo vi med portvinsglas i hand och nyårsönskningar på läpparna och skålade in det nya året. Och så farväl 1916 mitt 21 levnadsår!

Det nya 1917 fingo vi Stockholmsbor inleda med att återvända till den stora staden. Klockan 12.12 på eftermiddagen var en ansenlig skara samlad för att vifta av Rakel, Naemi, Eva och mig. Stackars Eva skulle resa hem till Norrköping för att sköta sig för magsår. Vi lade beslag på en avbalkning i kupén och tillbragte där resan med läsning, naturdyrkan och stilla, ehuru intensivt slagsmål om en av Emelie skänkt konfektpåse.

I Katrineholm skulle Eva byta om tåg. Från plattformen kunde vi se att stället var rikt eklärerat och på en plats reste sig en hög, ljusstrålande ställning. Vilket allt förklaras genom att platsen med det nya årets ingång upphöjts till rang, heder och värdighet av stad. Vi hjälpte Eva över på hennes tåg och klevo så upp på vårt eget, där vi från plattformen iakttog grannlåten. Just som vårt tåg skulle sätta sig i rörelse, säger Rakel: “Titta, där ligger en klocka!” Och verkligen, på den snötäckta gångbanan mellan tågen låg en klocka. Tåget rörde sig nu. “Oh, det är ju Naemis!” bifogade jag. Så blev det ett fasligt skrikande åt en stationskarl, som just kom gående, ett pekande och gestikulerande mot klockan. Han fick verkligen syn på den och storspringande kom han fram till oss och kastade upp den. Och den skräckslagna Naemi fick sålunda åter sin klocka, ehuru med krossat glas. De på plattformen kringstående deltogo med livligt intresse i hela scenen.

Redan länge hade nu vädret varit ljuvligt, gnistrande kallt, snöigt och stjärnklart. Och sedan länge hade vi med stor uppmärksamhet iakttagits av två ynglingar i kupén bredvid. När jag så gick ut på plattformen ett tag, dit R. och N. för en stund sedan begivit sig, fann jag dem i livligt samtal med den ene ynglingen. Och strax efter kom den andre, (som såg trevligast ut) och dök genast ner på mig med ett “så härligt väder det är”. Ja, det kunde jag ju inte förneka, och snart var samtalet i full gång, och fortsattes inne i kupén. “Min” yngling presenterade sig som Georg Leander, ingenjör och den andre som herr Persson. Snart voro vi emellertid framme, och efter ett “auf wiedersehen“ från herr Leanders sida, skiljdes vi och gick var och en till sitt.

Och nu har det gamla vanliga börjat igen. Idag har jag tagit första lektionen av en kurs i tysk stenografi, som sedan skall efterföljas av en i engelsk. Det är riktigt intressant. Här är det ljuvligaste vinterväder med klingande slädföre och träden vita av rimfrost. Men nu har jag setat och skrivit i denna bok över en timme så nu får jag allt sluta. Är alldeles trött i armen.

Tisdag den 2 januari 1917. No man for me.

Tisdag den 2 januari 1917. No man for me.

Tänk, nu har jag inte skrivit ett ord i min dagbok, medan jag varit hemma. Har inte haft tillfälle. Alltid kommer något i vägen. Och nu… oh, jag sitter nu och skriver i eftermiddagstimmen, och just nu kom doktorn in från sin sedvanliga promenad, så jag måste nog strax gå in. Men jag kan ju börja med mina upplevelser i Göteborg.

Först således: då jag efter resans slut med en befrielsens suck steg av tåget, spanade jag förstås ivrigt efter något mötande, bekant ansikte. Men ack, mina spejande ögon upptäckte blott, visserligen mötande, men alls icke bekanta ansikten. Jag gick ett par tag fram och tillbaka, iakttagande alla personer, men nej, no man for me. “Har förstås i den allmänna julpostbrådskan inte fått mitt brev”, tänkte jag och begav mig med mitt pick och pack till spårvagnen och for helt solo hem. Klev upp för trapporna, ringde, ställde mig i en position á la förolämpad oskuld och framviskande vid dörrens öppnande ett förebrående: ”snällt att komma och möta mig också, se”!!

Mamma, som öppnade, stod en sekund mållös, men sedan jag kommit in, välkomnats och blivit befriad från gepäck och överkläder, talade hon om, att pappa och Rut för en stund sen begivit sig av för att möta mig. De hade ringt och frågat om tåget var mycket försenat och fått till svar, att det ej väntades förrän då och då. Det kom emellertid något tidigare, vilket hade till följd att de antagligen bestego stationstrappan just då jag besteg spårvagnen.

Nåväl, om en stund ringde det i telefon, och pappa fick det nöjet att höra den förgäves vid tåget efterspanade själv svara. Så blev det ett fasligt “pyrsande” och många omkramningar av småsyskonen förstås, och slutligen slog jag mig ner i det nyanordnade särdeles trevliga herrummet med bekväma, röda stolar, mjuk ottoman etc. En förtjusande vacker lampa i hamrat järn och ett nyförvärvet konstverk av Johan Lexell bidrog i hög grad till trevnaden.

Nå, Rut och pappa anlände så småningom och Rut utbredda sig förstås om, hur hon i vimlet vid station observerat en figur, som vid anblicken av dem, smög sig undan och försvann. Det skulle varit jag, det. Supén avåts under gladaste stämning i skuggan av en stor, härlig julgran, som spred en ljuvlig, aromatisk doft, riktig juldoft, som i förening med bränt lack är den trevligaste av alla dofter. (Att inte doktorn ropat på mig än!!!).

Naemi och Rakel skulle komma följande morgon, och Rut och jag orkade oss tillsamman med pappa ner att möta. Då vi kommo möttes vi av Rakel och Naemis grinande anleten. De hade rest andra klass och fått en trevlig kupé tillsamman med 4 eller 5 herrar, “Rakels bank”, och hade haft en alldeles förtjusande resa. Och försökte (och lyckades) göra mig gulgrön.(se där, nu ropar doktorn, adjö).