Tänk, att jag skriver ut den ena boken efter den andra genom att fylla dem med vår vardaglighet. Så ofta tänker jag: “Nu skall jag slå mig ner och skriva något riktigt trevligt i min dagbok” men – aldrig blir det något av, – ingenting händer, som kan inspirera mig att skriva något riktigt trevligt. Och så får det vara.
Den sista veckan har den lille käre pappis varit häruppe. Han kom förra fredagen. Han och Naemi voro och mötte mig utanför “Skandia” och så gingo vi och åto middag på “Zur Himmelsleiter”. Där var tråkigt och hemskt dyrt. Vi gingo direkt därifrån och drucko choklad och åto bakelser hos Bergs, vilket var betydligt bättre. Eftermiddagen tillbringade vi hos “Edvards”.
På lördag eftermiddag skulle “fadden” bort på klubbafton, Naemi skulle ut med Arvid, som tillfälligtvis gästade staden, och jag passade på och bjöd hit flickorna Nilsson samt Maja Johansson på syjunta med té och massor av bakelser, fyra, fem var. “pappsen” bestod förstås.
Vid 11-tiden återvände Naemi från Cabaret Rolf och sin Arvid. Tänk, att Naemi har anförtrott mig att hon är hemligt förlovad med Arvid!! Så jag lever ju mitt uppe i en liten kärleksintrig!! Ja, det är verkligen en intrig, det är nämligen så tragiskt, att pappa tål inte Arvid, och Arvids mamma tål inte Naemi. Hon lär visst ha sagt en gång, då hon ertappat Arvid i Naemis sällskap “Om det åtminstone hade varit Judit istället”.
Varvid Arvid hängav sig åt ett stilla löje. Emellertid äro de unga tu fästade vid varandra, och så snart Arvid blir färdig som ingeniör i väg och vattenbyggnaden skall det eklateras. Jag tror förresten, att de passa riktigt bra ihop.
Men var var jag nu – Naemi återvände vid 11-tiden. Och då gjorde vi den “glädjande” upptäckten, att pappis inte hade någon portnyckel!! Klockan var vid pass halv 12, men som Olsson ännu hördes arbeta därnere, klev vi in, ringde upp “Dramatens” och fick verkligen tag i vår ängslans föremål.
Hur vi sen ackorderade, sade han, att vi inte behövde sitta uppe och vänta, för att slänga ner nyckeln genom fönstret, utan han skulle försöka få natthärbärge på annat håll.
Klockan 8. 10 på lördag skulle Naemi resa, och jag var snäll nog att kliva upp vid den för en söndag så onaturligt tidiga timmen som halv 7 för att följa henne till tåget. Vid 11-tiden uppenbarade sig pappa, som av en bekant inbjudits att kinesa på ett ställe på Söder, där de på morgonen undfägnats med riktigt kaffe och vetebröd!!
Pappa skulle nu äta frukost och jag passade på att låta honom bjuda mig på schamponering och kamning hos Sundbergs.
På middagen övervoro vi en föreställning av “Öregrund – Östhammar”. Det var ganska livat. Från teatern gingo pappa och jag direkt till Edvards dit vi voro bjudna på middag. Glatt och livat som vanligt förstås, när farsan och Edvard kommer ihop.
Kvällen tillbragte vi i sällskap med ingeniör Hansson och kamrer Lundgren från Sundbyberg, på Vasateatern. Där gavs “En piga bland pigor”. Boken med samma titel av Blenda Nordström är riktigt trevlig, men dramatiseringen av Fastbom var mindre lyckad. Den enda, som det var något bevänt med, var pigan Anna. Hon var verkligen komisk.
Efter teatern blev det supé på Gillet. Och sen var det skönt att få komma hem och krypa till kojs.
På måndag voro vi i sällskap med Maja och Edvard samt ingeniör och fru Nilsson från Kallhäll på Dramaten och sågo “Cyrano de Bergerac”. Det var en verklig konstnjutning. Vacker vers, klanderfri uppsättning och ett charmant utförande. Ivan Hedquist spelade huvudrollen på ett mycket sympatiskt sätt. Och pappa, som väl sett pjäsen 6 – 7 gånger och läst den så ofta, att han kan den utantill, var stormförtjust. Ja, jag undrar inte på det.
Från Dramaten gingo vi till “Kastenhof” där en lukullisk supé var beställd. Där var för övrigt mycket trevligt, härlig mat, utmärkt musik och gemytlig stämning. Och då vi småningom gingo var och en till sitt, tyckte vi alla, att det varit en lyckad afton.
Tisdag eftermiddag tillbragte vi hos Maja och Edvards. Och på onsdag voro pappa och jag ensamma på Oscarsteatern och såg den nya operetten “Maria – Teresia”. Vi hade härliga platser i första radens fond, jag fick som vanligt en stor konfektpåse, och som jag hört stycket berömmas, beredde jag mig på något riktigt trevligt. Men – blev ganska besviken. Uppsättningen, dräkter och dekorationer, var visserligen charmant, och Naima och Niska voro mycket stiliga och sjöngo härligt, och i första akten förekom en vacker vals, men annars var det just ingenting. Handlingen var särdeles tunn, och musiken, av Leo Fall, tråkig, utom ett par bitar.
Nuförtiden kan man aldrig få se några trevliga operetter. Annat var det nog på “Den glada änkans” och “Geishans” tid! Som vi på hemvägen från teatern kände oss ganska hungriga, gingo vi ner till Kronprinsen och åto en god supé.
På torsdag reste lille pappis, och jag kände mig förfärligt ensam och övergiven. Någorlunda tröstad försökte jag känna mig, då jag tänkte på de 100 kronor som världens bästa och raraste far givit mig i julpengar. Dagarna efter kände jag mig riktigt förmögen, men idag har jag omsatt kapitalet i en synnerligen trevlig sportdräkt, jacka, kjol och byxor, av vindtyg. Och på nyåret skall jag köpa skidor, och sen skall det sportas!
Både igår eftermiddag och i eftermiddags har jag setat härhemma och ordnat med diverse. I eftermiddags bestod jag mig en riktigt ordentlig brasa, och så kokte jag kaffe, rökte cigaretter och mådde riktigt gott.
Imorgon eftermiddag reser jag till Grillby. Egentligen skulle jag förstås ha rest ikväll, men det var omöjligt att få biljett. Tänk ändå!!
