Så här var det …

Söndagen den 29 februari 1920. Del 3. Farväl, Du sköna Mälardrottning!

Söndagen den 29 februari 1920. Del 3. Farväl, Du sköna Mälardrottning!

Inte förrän vid 11-tiden anlände jag till Hasselbacken, där hela etablissemanget var abonnerat. Jag blev nästan yr i huvudet av alla granna dräkter och ett sådant vimmel av folk. Här voro dock nästan alla herrar i frack. Ett undantag utgjorde en särdeles vacker yngling i czardasdräkt, vilken yngling senare på kvällen fångade mig för en smäktande vals. “Kunde vi inte träffas sedan?” hans ögon och läppar bådo bevekandes. “No thanks, I must go away from Stockholm tomorrow! Yes, just som jag med dödsförakt kastade mig ut i vimlet, beslöt jag att för denna enda kväll lysa med mina kunskaper i engelska och förneka min svenska nationalitet. Skulle jag lyckas?

Knappast hade jag trängt mig ut i stora danssalen, förrän jag uppfångades av en lång, stilig, mörk herre. Och så uppslukades vi av den böljande massan som vaggade kring till tonerna av Trobäcks orkester. “Så vackra tänder Ni har”, voro hans första ord. “Do you speak english”, replikerade jag “Yes, a little”. Oh, that’s very good!” Och så förde han mig genom en del hallar och salar till Röda Kaféet, där han hade ett utmärkt trevligt bord i ett hörn. Champagne förstås.

Musiken stämde just upp en sprittande fox-trot, då vi höjde glasen med den pärlande drycken. Han såg verkligen riktigt bra och trevlig ut! “Your health!” Och så ned för att dansa. På beställningssedeln för champagnen såg jag hans namn. Wendelin.” Never heard it before”!

Han ville så gärna titta under min mask. “No, please dont!! I assure you I have a rather nice nose and am not at all ugly”. Han skrattade. Om en stund uppenbarade sig en annan stilig herre med en rococcodam. Vi skålade alla, och herrarna kysste sina damer på hand, och så rökte vi cigaretter och dansade igen. Oh, ett sådant glatt och brokigt vimmel!! Min kavaljer fick min levnadssaga i följande form:

Född i Buenos Aires af spansk-engelska föräldrar. Kom till London vid 15 års ålder. Nu tjugo år. Gift i London sedan 6 månader tillbaka med en svensk köpman. Var nu på besök i hans föräldrahem, i sällskap med min bror. (Eric!) som även bevistade maskeraden. Av hans meddelande om sig själv framgick endast, att han var ogift och antagligen officer (jag tror kapten). Hade en längre tid vistats i Ungern.

“No, now I must really look round for my brother, I promise soon to be back again”. Och jag dansade iväg följd av hans beundrande blickar, som nog mest beskådade mina silkestrumpklädda ben, över vilka han upprepade gånger uttalat sin förtjusning. Efter en stunds sökande fann jag Eric, glad och livad efter en bättre middag, i närheten av stora danssalen. Vi valsade ut förstås. Jag anförtrodde honom att jag redan fått en så trevlig kavaljer, att han alls inte behövde bekymra sig om mig.

Jag vet inte, hur han upptog underrättelsen. Blev just “hankad” av en annan herre och måste gno omkring värre, innan jag fick återvända till det trevliga bordet i Röda Kaféet. En massa skådespelare var där förstås, bl.a. blev jag uppbjuden av Kåge, men flydde till Röda Kaféet och min civila officer. Han väntade troget. “But why dont you dance with any other girl?!” “No, I will only have you”! But please remember, I am not for you, I am married and much devoted to my husband!!”. “So, yes, I will remember that”.

Vilket dock ej alls hindrade honom att lägga armen om mitt liv och kyssa min arm. Och jag, jag hade ju mask, och ville riktigt vara med på ett maskisäventyr så.. I didn´t mind! Han hade en vit nejlika i knapphålet. Den gav han mig, och så måste jag sätta fast en ny åt honom. Så köpte han en mörkröd doftande ros. “That´s the really flower for you!”. Det hela var mycket roligt, men fram på morgonen var det oåterkalleligen slut, och han hade inget annat val än att ringa efter en bil, och följa mig till St Eriksgatan.

I bilen tyckte han: “Du har verkligen uppfört Dig flott och just och varit fullt uppriktig. Du är ett riktigt rart litet barn och jag tycker det är tråkigt, att inte få träffa Dig mer”. För det hade jag försäkrat honom var fullkomligt uteslutet. Jag måtte ha sett förfärligt barnslig ut i den där peruken. Ja, så var det slut på det roliga. Följande dag (eller rättare, samma dag) skulle jag alltså lämna det glada Stockholm. Tåget gick visserligen inte förrän 12.55, men jag hade en del att ordna med, så jag gick upp redan klockan 9 (klockan var 6, då jag lade mig).

Jag måste naturligtvis för Rut relatera händelserna från maskeraden. Och hon var förstås mycket avundsjuk över allt det skojiga jag haft. Jag undrar om det skulle varit ändå bättre om hon varit med. Stämningen var allt mycket tryckt, trots det strålande solskensvädret. Rut var ledsen, och jag inte mindre. Man kan ju inte utan smärta slita sig lös från en plats, där man bott i 5 år och trivts så utmärkt. Och just på allra sista tiden hade jag haft så mycket roligt. Jag förutsåg till fullo, att när jag kom till Göteborg, var det slut på den roligheten, och kände mig litet upprorisk. Men så kom tanken på Kalle och ljöt balsam på min svidande själ.

De sista veckorna hade även Rut och jag musicerat mycket tillsamman på mandolin och piano. Vi hade våra “schlagers” bl.a. Missouri-Waltz, Hawaiian Butterfly, “Will you write me a letter” m.fl. som vi utförde med verklig brio. Nu skulle vi ta ett par avskedsbitar. Men vi hade inte hunnit med mer än “Hawaiiah,” förrän stackars Rutans självbehärskning försvann. Hon snyftade högljutt “Ja, jag kan verkligen inte-hjälpa det, men det är så förskräckligt tråkigt, att Du skall resa”.

“Kära Du, gråt ut Du bara, det lättar alltid”, var den enda tröst jag kunde ge. Och så måste jag ställa mig i fönstret och titta ut på S:t Eriksbron och Klara sjö för att ej själv förlora jämvikten. Det var naturligtvis värst för henne, som blev lämnad ensam kvar, under det att jag reste ner till alla mina kära. Jag försökte dock, så gott jag kunde, intala henne mod och bad henne att så mycket som möjligt sällskapa med Skandiaflickorna o.s.v. för att tiden ej skulle bli så lång. Stackars liten, hon grät, så hon inte kunde följa med till tåget. “Så, som jag ser ut”! Utan vi togo avsked uppe i rummet, och så bilade jag ensam ner till station.

Där infunno sig så småningom Margit, Maja, Rut Pauli, flickorna Berg och Tolle, nästan alla försedda med gotter av olika sorter. Helga hade ringt på förmiddagen innan jag gav mig iväg. Hon hade också varit på Teatermaskisen (man kan tänka sig att det varit mycket folk, då vi ej sett varandra!!), och var förstås så “bakom” att hon inte orkade ner till tåget. Men kravla sig ur sängen för att ringa och säga adjö, det måste hon förstås!

Så ångade då tåget ut från perrongen söderut. Med stort vemod tog jag avsked från den solglittrande Strömmen och Riddarfjärden, såg Operan, Grand Hotell, Riksbanken, Slottet, ja, t.o.m. en skymt av gamla Skandia glida förbi min sorgsna blick. För sista gången på allvar. Ty om jag nu kommer upp till Stockholm någon gång, blir det väl bara på små tillfälliga besök. Farväl, Du sköna Mälardrottning! Du glada, vackra stad! Jag är så glad över att Du vid avskedet tedde Dig så praktfull med solskenet flödande över gator och torg och hus. Och först och sist alla Dina glittrande, blånande vattendrag!

Resan var långtråkig som vanligt. Längre söderut hade solskenet förbytts i piskande regn. Vid framkomsten mottogs jag av Kalle, pappa, Bruno och Arvid. Och vi foro efter de första innerliga hälsningarna hem till lilla mamma och barnen och en liten läcker supé. Vi ha nu tre “ungar”, ty förutom Harry och Lillan, bor här också en liten flicka som vi tagit från det svältande Wien, lilla Emy. Hon är så mager och liten, stackarn, trots sina 16 år. Så började jag genast min verksamhet som hushållsassistent, ty mamma höll på med en kostym till Harry, och var sålunda bunden vid maskinen hela dagarna. Lilla duktiga mamma! Först när jag nu kommit in i de dagliga göromålen (har ju nu varit hemma i 2 veckor) kan jag till fullo uppskatta det oerhörda arbete, som mamma i tysthet uträttat under alla dessa år.

Söndagen den 29 februari 1920. Del 2. Ja, stämningen var mättad med erotik!

Söndagen den 29 februari 1920. Del 2. Ja, stämningen var mättad med erotik!

Och redan på måndag var en liten inledning till den kommande veckans festande, i det flickorna i Skandia hade generalrep på en pantomim, som skulle uppföras dagen därpå. Skottdagen. Då hade nämligen Skandias damer inbjudit alla Skandiaherrarna till Skottårsbal. En mycket trevlig idé, som upprunnit i en “brandflickas” Margit Gillkvists hjärna. Det var en pantomim med Chaplin i huvudrollen och där jag, dold av ett draperi, ackompangerade läsningen med stilla sång till luta. Det artade sig utmärkt.

Då jag kom ned i mitt arbetsrum för att hämta 20 öre till spårvagn, satt Herr Husén som vanligt och arbetade men följde med mig och gjorde mig sällskap ända hem. Så jag sparade in mina 20 öre. Vi pratade om en massa saker i allsköns oskuld, så som det anstår två på olika håll förlovade individer. Vid hemkomsten fann jag Rut i full färd med att lära Helga spela “Habakackuck“. Denna särdeles besynnerliga benämning på mandolin har sin särskilda historia.

Rut har någon gång från Linnea fått en rysligt näpen “Good” det vill med andra ord säga en liten sprattelbaby av trä. Som det anstår en flicka av så religiöst och bibelsprängt ursprung som Linnea, hade hon döpt “gooden” till ”habakuk”, efter den gamle profeten. Detta namn fann Helga synnerligen tilltalande, men hon fick det till “Habackackukck” Och som mandolinen hänger på väggen strax intill “gooden” uttryckte hon sig: “Hör Du Rut, spela nu lite på Habakackuckinstrumentet”. Du milde vad vi skrattade. (Det var på syjuntan, då vi sedan apterade detta konstifika namn på mandolinen).

Emellertid hade Helga blivit så tjusad av “Habakackucks” toner, att hon ovillkorligen ville lära sig att spela hon också. Och nu hade hon fått en första lektion, vilken dock inte tycktes varit uteslutande framgångsrik ty hon förklarade för mig att “jag har verkligen lärt mig g-durskalan, men kan absolut inte “darra”. Ja, det var ju ett svårt fall. Sedan hjälpte hon mig att tvätta håret, och trots den sena timman plockade jag därefter fram och skrudade mig i den maskeradkostym, som jag snörpt ihop till Gymnos maskerad nästa lördag.

Det är en slags pierrottkostym, åstadkommen av min gamla ljusblå sidenklänning och svart sammet. Helga var idel beundran. “Du kommer att “bräcka” allihop”, tyckte hon. “Jag har varit på flera maskerader, men sällan sett en så söt dräkt”.

På tisdag gick så skottårsbalen av stapeln. Skrudad i min gråblå, verkligt stiliga sammetsklänning med strumpor och skor i samma färg infann jag mig vid 8-tiden på Skandia. Häradshövding Kinnander hade varit så älskvärd att upplåta alla styrelserummen för festen. På hissdörren stod präntat på ett stort hjärta “I, som här inträden, låten hoppet fara”. Detta avskräckte dock ingalunda de högtidsklädda herrar, som gladeligen läto sig “upphissas” av en liten springpojke från Brand, för kvällen förvandlad till Cupido i vit dress, gullband om midjan och håret och ett gullkoger, båge och pilar.

Stora styrelserummet (med härligt parkettgolv) var förvandlat till balsal, alldeles tomt, sånär som på de med röda skärmar försedda lamporna och Skandias märkesmän i olja på väggarna. De gamla gubbarna sågo till att börja med mycket förvånade ut. Något sådant hade de aldrig fordom skådat i detta rum, där blott gamla torra gubbars torra protokoll o.d. vaggat dem till sömns. Men nu!! Allt eftersom festen framskred, spred sig dock ett leende över deras bistra drag, och det var nog som Kinnander sade i sitt tal vid supén, att “de gamla farbröderna därnere tyckte säkert, att bättre användning har styrelserummet aldrig haft”.

I ett litet rum bredvid balsalen stod det för kvällen förhyrda pianot. Greve von Rosens rum hade förvandlats till något á la orienten. För fönstren hängde istället för gardiner massor av serpentiner i alla färger. Golvet var belagt med mjuka mattor och vackra brokiga kuddar att sitta på, i ett hörn stod ett lågt rökbord med små kinesiska koppar och lampor, på väggarna hängde brokiga målningar och teckningar och belysningen utgjordes av ett par kolossala mattskimrande kulörta lyktor. Verkligt stämningsfullt.

Så kom spegelsalen med bekväma soffor och stolar och där buffén stod framdukad. Och i ett rum därinnanför voro spelbord anordnade för de äldre herrarna och dem, som ej dansade. Det är dock att märka, att detta rum stod tomt hela kvällen, utom när ett eller annat upphettat par förirrade sig dit in i svalkan. Stora trapphallen användes som rökhall. Tissan Engström på Brand hälsade gästerna välkomna med ett charmant tal på vers. Så vidtog genast första valsen, till vilken damerna bjöd upp. Jag gynnade gamla herr Nyberg på “Avbrottsbyrån” eller vad det heter. Sedan sjöng jag till luta en mycket rolig hälsningsvisa, som Edvard Svensson skrivit åt mig, och som rönte stormande bifall. Och så dansades det av hjärtans lust igen. Hur det var tycktes kapten Ehrner ha för avsikt att lägga beslag på mig för hela kvällen. Vi valsade, steppade och trottade värre och vilade oss däremellan vid en cigarett i “rökhallen”.

Rätt som vi satt där i sällskap med dr. Sjögren, Rut Svedelius och kandidat Stenström, kom gamla ingenjör Lagerkvist spatserande, allvarlig att skåda. Stenström hade lånat min cigarett för att tända sin med, och just som han skulle räcka mig den tillbaka, kom L. framklivandes, tog den helt sonika och började röka av alla krafter, förklarande, att det var den bästa cigarett han någonsin smakat! Du milde, vad jag kände mig enkel, och vad de andra skrattade!! Sen kom han fram, bjöd mig på en härlig “Royal” och kysste mig chevalereskt på hand. Oj, en sån gammal rolig en!

Pantomimen rönte ovationsartat bifall. Greta Svedelius var också enastående bra som Chaplin. Och japanskan, svartingen, österländskan och europeiskan, som alla bringade honom sin hyllning, voro förtjusande trevliga och väl kostymerade. Sen avdansades en del kotiljonger och jag fick hjärtan av både Ehrner och Fröding. Det fanns också skojiga pappershattar och mössor och “tvångskotiljongen” förbereddes genom tombolahjul. I den fick jag nr. 27, d.v.s. pianisten Larsson från Brand. Så kom det stora slaget. Alla flickorna ställde upp i ett långt led och tågade med Amor i spetsen, bärande ett stort vitt standar med påskrift “Upp till frieriet!” och fullhängt med röda hjärtan, avsjungande “Skottårsmarschen”. (Som väl är, har jag fått avskrifter av alla de trevliga visorna och talen).

Och så hankade sig var och en en karl, och behängde honom med ett hjärta från standaret. Ehrner fick mitt förstås. Till supén hade jag även honom, och vi tågade alla i väg, avsjungande en glad bordsmarsch på melodin “Vi gå över daggstänkta berg”. Stämningen där uppe i ”himlen” var den bästa möjliga vid de synnerligen trevligt dukade långborden. Ingenjör Thorngren höll ett mycket roligt tal och ävenså “Kino”. Sen dansades det friska tag igen, ända tills fru Kinnander, som var särskilt inbjuden, vid halv 2-tiden bröt upp. Häradshövdingen hade gått något tidigare. Hem åkte Helga Schram, Rut Andersson och jag i bil. Och så var den glada festen till ända.

På onsdag hade vi symöte hos Maja, trevligt som vanligt. Torsdag eftermiddag tillbrakte jag och Rut på avskedsvisit hos Israelssons. Och på fredag kväll hade flickorna i Skandia avskedshippa för mig i lunchlokalerna. Och vilken enastående lyckad tillställning!! Då jag vid 8-tiden anlände upp till herrarnas lunchrum där festen skulle gå av stapeln, möttes jag av diverse mystiska personager. Först en enastående lustig liten herre i smoking, elegant som det värsta, med hög hatt på det svartlockiga håret, blomma i knapphålet o.s.v. Vidare en “dununge”, så näpen, en Pierrot, en liten backfish med korta kjolar och hängande hår, en gammaldags ungmö, en glad student och en hemsk revolverskjutande apache.

Personerna avslöjades såsom varande resp. Maja, Carola, Rut, Elsa, Rut Pauli, Margit och Helga. Och så var det då Greta, Märta och jag “i civil”. Mitt på golvet var dukat så trevligt med bordsdekorationer av röda tulpaner, röda sidenband och en liten röd ljusstake med brinnande ljus vid varje kuvert. Så hade Helga diktat vers och ritat de näpnaste placeringskort i rött, grönt, vitt och svart. Stämningen blev genast glad, tack vare dragspel och en förhyrd grammofon. Till supén fingo vi smörgåsar med ost och sardiner (“för det minns jag att Du tycker om”, sa Maja) sen härlig hummer, så delikata småbiffar med utsökta potatiskroketter samt till slut ljuvligt Ris á la Malta.

Dessutom synnerligen rikligt med vin, så stämningen steg oavbrutet. Under måltiden förekommo inte mindre än tre versifierade hyllningar och därjämte brev från Hr Husén (åtföljt av en härlig bukett tulpaner och björkris) samt ett telegram. Det senare var från de övriga flickorna på ”Liv” och synnerligen älskvärt mot mig, men med en skarp pik åt arrangörerna, för att de övriga “Livorna” ej blivit anmodade att deltaga i festen!! Först läste Carola utmärkt trevliga verser, som visst Guido, hennes bror diktat ihop. Han är ju poet. Så sjöng Maja till dragspels accompangemang “Tretton sorgliga verser till Judits bortgång till Äktenskapet”, författade av Herr Husén och mycket roliga. Sedan föredrog Helga, apachen, med sin ej vidare musikaliska röst en längre sång, synnerligen bra hopkommen av henne själv. Allt var så innerligt rart och snällt – alldeles för snällt – av dem, att jag var riktigt rörd, när jag med ett kortare anförande på det hjärtligaste tackade dem.

Jag var riktigt glad, då det blivit avdukat, så att man ej längre behövde frukta för krossande av porslin och glas då mannen i smoking och apachen duellerade på revolver, Rut gick på händerna o.s.v. Och vi dansade, hoppade, sjöng och skrålade, tills vi faktiskt inte orkade mer. Den glada studenten, som i början uppträtt i välpressade tennisbyxor, blev alltmer upphettad och försvann till slut för att återkomma i ett par synnerligen kvinnliga spetsprydda kortbyxor. Och Pierrot, stackarn, hade måst avstå från sin rock och uppträdde med synnerligen decollterad överkropp. Mannen i smoking svettades förskräckligt, men uthärdade hjältemodigt. Inte ens hatten avstod han från.

Vi togo ett par fotos, som till vår stora glädje blevo riktigt bra. Vid halv ett-tiden orkade vi inte hålla på längre, utan avtågade, sedan jag blivit presenterad men de 12 små röda ljusstakarna. Kom så sista dagen i Skandia, lördagen den 28 februari. Jag försökte att få så mycket arbete som möjligt in i det sista för att stämningen inte skulle bli alltför vemodsfylld. Men ack, vad det kändes besynnerligt!

För sista gången “smet” jag föredragningsboken från Rut Svedelius och hjälpte Carola att kollationera mina gamla liggare. För sista gången satt jag som “tjänstinnehavare” i Majas och mitt trevliga lilla krypin och stirrade på Hotell Östergötlands stora skylt på andra sidan gatan. Mitt farväl till skrivmaskinen var mycket poetiskt, jag gjorde nämligen avskrifter av alla verserna från avskedshippan att delas ut bland deltagarna. Litet främmande verkade också alla de härliga blomster, som en stor del av kamraterna varit nog vänliga att skänka mig vid min bortgång från Skandia.

“Lunchlaget” hade dukat så fint med den härligaste moccatårta mitt på bordet. Och extra kaffe, mycket starkt och gott. Innan vi åt, togo vi ett par kort, som jag dock ännu ej fått. Hoppas att de äro bra. Så gick jag då omkring så gott som på hela Skandia för att ta adjö. Det var så tråkigt, men jag grät lyckligtvis inte. Och så lämnade jag då vid 3-tiden med händerna fulla av blommor den gamla, vackra byggnaden, där jag haft så många glada stunder. Sällan några tråkiga. Månne jag någonsin åter skall inträda där… Ridån gick ner över en akt av mitt livs skådespel.

På kvällen gick Gymnos maskeradbal av stapeln. Rut och jag skrudade oss som resp. Pierrot och Pierrette och voro nog så vackra att se på. Jag hade korkskruvslockar och sammetsband om håret, Rut en lustig liten svart hätta med vit stor pompong av tyll. Vi hade ett fasligt besvär, innan vi fingo en bil (jag fick gå och “anropa” en på Fleminggatan). I lokalen vid Nybrogatan 50 rådde verkligen ett brokigt vimmel, när vi vederbörligen maskförsedda trädde in. Alla möjliga färger och fasoner svävade omkring i en smäktande vals. Där fanns en hel del dräkter, som voro verkligt eleganta och vackra, fjärilar i olika kulörer, valkyrior, de oundvikliga bebées förstås, borgfruar från medeltiden, änglar, nornor, pierretter m.m. samt rococcoherrar, sjömän, kineser, clowner, Pierroter, negrer o.s.v.

Jag tror inte det var mer än ett tiotal herrar i frack. Alla hade masker, och serpentiner och pappersflaggor fladdrade. Vi funno om en stund Helga i fantastisk vit och skär dress med vitt hår och Märta som borgfru, mycket anständig. Omsider uppenbarade sig även Tolle i akademisk frack och Ragnar i en synnerligen trevlig svart Pierrotdräkt med vita pomponger och hätta med vit fjäder, och den traditionella hårlocken därunder. Han tyckte tydligen att han och jag passade utmärkt tillsamman, ty han dansade uteslutande med mig hela kvällen, utom då jag “hankades” på annat håll. Och inte mej emot!! Han dansar gudomligt bra, och så har jag från första stund tyckt bra om honom. Lång och smärt med präktig figur, klädd i en så väl passande dräkt och dessutom svarta silkestrumpor med vita smala ränder, lackskor med vita, stora pomponger – – kan man önska sig en bättre kavaljer?? Att han tyckte förlovningsringen kunde fått stanna hemma, att han tryckte mig så tätt intill sig i dansen – och att han undrade så, om vi nu inte skulle få träffas mer, när han rest till Uppsala och jag till Göteborg—- det var väl bara karnevalsskämt?! Eller kanske han var just som lite kär i Kalle Renckes fästmö denna kväll?! Sista valsen – skottårsvals, intime (!) var bedårande. Alla lampor släcktes.

Blott högst uppe under taket sände en strålkastare ett matt blåvitt sken över den brokiga skara, som svävade kring till tonerna av “Den farliga månen”. – Det var en farlig vals. – Stämning- mättad av flirt och skämt – kanske allvar också – med glödande – frågande – svarande ögonkast – ja, stämningen var mättad med erotik! Hans arm fattade mig så hårt, att jag knappast rörde vid golvet. Det var som om en hade dansat – ej två. Runtomkring oss kysstes paren öppet och ogenerat. Jag vågade ej se upp på honom, då han böjde sitt huvud och tryckte sin heta kind hårt, hårt mot min. Oh, det var en dans sådan, som gör oss heta och yra!

Fast det fick ej vara så, han var ej Kalle! Jag är tacksam att han ej kysste min mun. Gu vet, om jag mäktat göra motstånd. Då dansen var slut, var det som om hans arm ej kunnat släppa sitt tag om mig. Han höll mig hårt om livet, ända tills han måste låta mig gå för att ta på ytterkläderna. Han hjälpte mig med pampuscherna. Vi sade inte många ord. Bara beklagade att det var slut så tidigt, redan halv 12.

Då vi skulle stiga in i bilen för att fara hem, yrkade han på att vi skulle resa hem till deras och äta smörgås och dricka te. ”Jaa tack”. Vi måste sitta mittemot varandra i bilen, men han höll min hand hela tiden i skydd av min spetsschal. Så klevo vi upp till dem så tyst och ordentligt och drucko té och viskade, och sen rökte vi alla cigaretter på ottomanen, Ragnar naturligvis så nära mig som möjligt med sitt huvud mot mitt och sin arm under min.

Skulle jag ha stött honom tillbaka?? Jag nändes inte. Han såg så rar och lustig ut där han satt. Sin fina Pierrotkrage hade han tagit av sig, och han liknade oerhört den där sympatiska kinamannen i “Broken blossom ” i sin lustiga hätta och svarta jacka. Till slut måste vi, trots Tolles och hans protester, bryta upp. Rut och Tolle kom först upp och gick ut i tamburen. Så reste jag mig, drog min arm ur hans och ville gå efter dem. – Men då – (Gud ske lov att jag inte vände mig mot honom) fattade han mig med ett lidelsefullt hårt grepp om bröstet och pressade sina läppar mot min nacke i en lång brännande kyss. Så gick jag utan att vända mig om….. Farväl Pierrot !!!! Pierrot och Pierrette få aldrig se varandra mer. Farväl !!!!

Då han kom ut i tamburen var han omklädd i vanliga kläder. Så följdes vi alla fyra hem till Inedalsgatan, Ragnar med sin arm under min förstås, men nu pratade vi förståndigt. Jag talade om Kalle, och han hörde mest på. Nu skulle jag försöka bota honom för hans lilla karnevalsamourette. “Ser Du, Kalle och jag äro båda så bussiga med det, att vi vilja inte hindra varandra att vara ute och roa oss även i andras sällskap!! Vi äro ju ändå så säkra på varandra!” Då förstod Ragnar, och anförtrodde mig, att han skulle nog själv vara förlovad, om inte den långa studietid, han ännu hade kvar, hindrat honom. Bravo Ragnar, så slutades dock det lilla äventyret till allas belåtenhet… Eller hur?

Söndagen därpå (egentligen samma dag) voro Tolle och han uppe på avskedskaffe. Han skulle nämligen resa till Uppsala redan samma eftermiddag. Stämningen var allt litet avskedstung. “Nu kanske vi inte få se varandra mer på länge”! Nej, vem vet? Men som Pierrot och Pierrette få vi aldrig ses mera.

Den följande veckan hade jag fullt upp att göra med att ordna för hemresan och avlägga avskedsvisiter, personliga och per telefon. Hos dr Lundberg var jag uppe förstås, och han var så rar som vanligt, kysste mig på hand, då jag tog adjö och gratulerade min fästman. Kan just undra om jag någonsin mer får höra av honom. Så var jag hos Ekebergs och Heddy, tant och Maja. Där trädde jag upp ett mönster på en gardin eller draperi, som jag ämnar brodera två lufter av. Mycket vackra, hålsömmar och brokiga blombuketter.

På onsdag hade vi avskedssyjunta hos oss. Alla flickorna voro närvarande och vi hade så trevligt. Togo två fotografi, vilka blevo utmärkta. Torsdagsmiddagen avåts hos Rakel Brindell, född Kihlman, i deras charmanta våning. Verkligen storslagen. Nästan för stor för två. Rakel och jag hade på måndag förmiddag tagit en ljuvlig solskenspromenad till Djurgårdsbrunn där vi lunchade och mådde utmärkt. En dag under veckan ringde Eric och ville nödvändigtvis, att jag skulle avsluta min Stockholmsvistelse med ett verkligt evenemang – teatermaskeraden på Hasselbacken. Ja, varför inte? Dräkt hade jag ju, och det kunde verkligen vara roligt att för en gångs skull bevista en verklig maskerad. Gymnos var för “snäll” klockan 7 – halv 12 utan champagne o.d. (Men mycket trevligt hade jag där i alla fall).

På lördagsmiddagen träffade jag alltså Eric för att få den erbjudna biljetten och då körde han mig en tur i sin nya, flotta bil, som han delar med ett par andra handelshögskoleiter. Jag vill lova, att ungdomarna vräker sig!! Sen var jag och hyrde en synnerligen vacker rödbrun polkahårsperuk. Pris 12 kr. oh, Du milde!! Men så var det också min enda utgift för maskisen.

Tisdag den 28 oktober 1919. Jag har läst något så vackert.

Tisdag den 28 oktober 1919. Jag har läst något så vackert.

Lilla dagbok, jag har läst något så vackert. Du måste få höra:

Solblind, solblind jag andas
vårens dofter i fulla drag.
Björkdoft med barrdoft blandas.
Kvällsbrisen susar svag.
Tankarna vandra drömmens stig,
dikta sagor om Dig och mig.
Majvind, majvind heter jag,
Gullviva är ditt namn.
Majvind kring hagen drager,
fläktar svalka i blågrön lind,
smyger till Gullviva fager,
smeker en vårtrött kind.
Solen står röd bakom hagens grind.
Ljuvare klingar trastens låt,
Gullviva dricker daggens gråt,
öppnar för Majvind sin famn.

Julia Claussen sjöng den på en koncert för inte länge sedan, och den var bedårande. Hon måste sjunga om den. Nu har jag just läst igenom hennes program, som jag gömde, och kom så på den lilla vackra stämningsbiten.

Jag sluter ögonen. Och ser i tankar som vandra drömmens stig, en ängssluttning, omgiven av en dunge med björkar och granar. Solen håller just på att gå ned och sänder ett bländande knippe av rött ljus genom trädens stammar och grinden till dungen. Kvällsbrisen fläktar förbi granarna och leker med björkarnas skira slöjor av ljusaste grönt. Den ljuvaste doft från träd och blommor slår emot mig.

På ängen vaja gullvivor i stora stånd för majvinden. “Öppnar för majvind sin famn”. Öch daggen faller lätt över blommor, gräs och träd, solen sjunker ned, den lätta kvällskylan smakar som rusande vin, friskt pärlande Rehnvin. Klara och djupa klinga trastens toner. Det skymmer alltmera. Och fram över ängen vandrar jag och min älskade. Med hans arm om mina skuldror stå vi tysta och’ lyss till trastlåten. En liten blek stjärna börjar tindra över granen, där han sitter. Vi gå bort genom grinden, in mellan dungens träd, där skymningen ligger så mjuk och tyst. Jag och min älskade. Ensamma bland dungens doftande björkar och granar…

Lördag kväll den 18 oktober 1919. jag skulle kunna bli fullkomligt lycklig med en annan man.

Lördag kväll den 18 oktober 1919. jag skulle kunna bli fullkomligt lycklig med en annan man.

Rysligt länge sedan jag sist skrev i dagboken. (Rysligt är ett riktigt backfishord, men bekvämt att använda ibland). Min stackars dagbok blir lidande på de dagliga breven till Kalle. Det är en ganska besynnerlig ställning att vara kär – förlovad och skiljd från föremålet. Kanske inte andra känner som jag men jag reflekterar ibland som så:

Om nu Kalle och jag skulle fortfara att vara skiljda åt – låt oss säga ett år – och förlovningen då av en eller annan orsak skulle bli uppslagen, hur skulle vi känna det? Jag kan inte gå längre än till mig själv. Jag tror, att jag skulle tänka på Kalle som på en mycket god vän, en präktig ung man och kamrat. Jag tror inte jag skulle bli förtvivlad. Jag är fullt uppriktig. Måste alltså bekänna, att jag tror, att jag sedan skulle kunna bli fullkomligt lycklig med en annan man. D.v.s. om jag överhuvudtaget är i stånd att bli fullkomligt lycklig mer i mitt liv.

Jag var det – när jag var barn, när jag lekte “vita och indianer” bland buskarna uppe i Värmland och sköt med knallhattspistol och slogs med Rut. Då var jag lycklig – fri från alla irrande oroliga tankar och känslor, som vunno insteg i mitt liv, då jag växte upp och blev ungmö. Det är just dessa oroliga tankar som aldrig vill lämna mig i ro. Innan jag träffade Kalle, så drömde och fantiserade jag om “Honom”, som skulle skänka mitt liv dess rätta innehåll.

Är det ödets mening kanske, att jag nu skall få tänka ut riktigt, innan jag får bli förenad med honom och få erfara sällheten att bli hans maka. Ack, om det vore så! Nu ligger jag om kvällarna, innan jag somnar och låter tankarna löpa. Och hur de trängas och virvla omkring därinne i min arma hjärna. Jag blir riktigt rädd för mig själv ibland. Så här kan jag ligga och fantisera:

År jag verkligen riktigt kär i Kalle? Älskar jag honom så som en hustru skall älska sin make?? Jag tror inte, att en riktigt djup kärlek kan uppstå efter så obetydlig personlig samvaro. Vi måste få vara tillsamman mycket, mycket mera, innan vi kunna fatta djupet och vidden av kärleken, som övergår allt. Tills vidare finna vi blott så oändligt stort behag i varandra. Och erfara ett sådant behov av att komma varandra riktigt nära. Både andligt och kroppsligt. Det är två närbesläktade andars sympati och så den naturliga dragningen man till kvinna, kvinna till man – det rent sinnliga, längtan efter den vällustkänsla, som den kroppsliga beröringen uppväcker hos oss.

Och som vi i dess kulmen ej får erfara förrän prästen läst över oss. Varför? För samhällets bestånd. För de eventuella följdernas skull, d.v.s. barnen. Således för fruktan för samhällets dom. Vore vi alltså fullkomligt säkra att kunna förebygga följderna, så kunde vi få njuta vår kärlekslycka i dess högsta fulländning även innan vi blevo gifta – – – Nej, nu skriver jag förfärligt besynnerligt och hoprört. Kan inte alls få fram vad jag menar. Jag avstår.

Stackars dagbok, hur tråkig Du skall tycka, att jag blivit!!

Måndag den 29 september 1919. Aldrig ä’ de’ annat än måndag.

Måndag den 29 september 1919. Aldrig ä’ de’ annat än måndag.

Aldrig ä’ de’ annat än måndag”. Det var Elsas och mitt valspråk, när vi kamperade tillsamman på Engelbrektsgatan och sömniga, olustiga och måndagsslöa knogade iväg till arbetet på morron. Och jag tror jag fortfarande håller på den satsen. Det är rent av fruktansvärt hur veckorna slänger iväg.

Imorgon kommer Rut hem från sin treveckorssemester! Det skall allt bli roligt att få henne hit igen, trots att det är mycket skönt att vara ensam ibland. Och när Kalle var häruppe nu senast, var det allt ljuvligt att vi fingo vara på tu man hand så mycket. Men när man går här ensam hela eftermiddagen har man så många tillfällen att gräva ner sig i sorg och saknad och tunga tankar.

Min snälla dagbok, på sista tiden har jag allt behandlat Dig riktigt styvmoderligt. Nästan aldrig har jag något roligt och piggt att tala om för Dig, när jag någon gång pratar med Dig, utan det blir alltid några tragiska utgjutelser. Men Du kan väl förstå, snälla Du, att det är hemskt tråkigt att så gott som alltid leva skiljd från den man har kär. Han är ju mitt stora intresse i livet. Alla mina bästa tankar och önskningar röra sig om honom. Och det är så svårt att inte få ge uttryck åt sina känslor i handling och talade ord, utan uteslutande vara hänvisad till brev.

Dock – det är väl ödets mening att det skall vara så, och nu skall jag försöka bättra mig och lägga band på min trängtan och tala om roliga saker istället för att sörja och sucka.

Förra veckan frossade jag ordentligt i violinmusik. På onsdag hörde jag favoriten sen i våras. Han spelade ju hänförande, men den där vilda begeistringen som förra gången lyckades han nu inte uppväcka hos mig. Bifallet var fullkomligt frenetiskt förstås.

På torsdag var Maja och jag och hörde Ibolyka Gyarfas, en 18-årig ungerska, ny för Sverige. Det var synd, att hon skulle komma så omedelbart efter Vecsey, nu fördunklades hon nog av hans alltför nyss utstrålande glans. Men hon hade en utmärkt vacker stråkföring och synnerligen god teknik, för att inte vara äldre. Och som en musikrescensent skrev “En djup och klangfull ton, särskilt på g-strängen”.

Efter koncertens slut följde jag på Majas inbjudan henne hem och drack kaffe. De ha lyckats hyra en riktigt trevlig dublett med tambur och gas o.s.v. långt upp på Birger Jarlsgatan. Och där residera nu Maja, flickorna Grafström och en fjärde Arvikatös, Astrid Landgren.

På Fredag var jag mycket flitig med ett par pyjamas, men kunde omöjligt få ärmarna att sitta ordentligt, så det måste Rut hjälpa mig med, när hon kommer. Och på lördag och – oh fasa söndag – sydde jag ett linne.

På söndag låg jag förresten ända till klockan 1 och läste om prinsar och hertigar och allt möjligt av Nataly von Eschstruth. Och dom fick varandra och allt blev frid och försoning i 25-öresboken. Sen tillbringade jag en slö dag. Frampå kvällen fick jag lust att gå på bio, och ringde helt ogenerat upp Tolle och frågade, om han skulle gå med.

Han ringer ju upp mig alltsomoftast. Jo då, gärna “je’ kommer som ett skott och hämtar Dig.” Och vi va’ på Auditorium och såg “En pojke med järnnävar” där dom boxades alldeles vilt. Hälften av publiken utgjordes av småpojkar, som vilda av förtjusning applåderade av alla krafter, när hjälten efter en spännande kamp, segrade. De’ va’ riktigt skojigt förresten. sen skulle vi in på något konditori för att dricka té. Feiths vid Sveavägen – fullsatt, Feiths vid Drottninggatan – fullsatt. “Café Rouge”
– fullsatt. Men vi hade gett oss den lede på att vi skulle ha té, och hamnade slutligen på automaten “S:t Erik”, där vi fingo vad vi önskade åtminstone vad kvantiteten anbelangar, kvaliteten var ganska tvivelaktig.

Idag har jag varit mycket flitig. Städat och piskat mattor och tvättat två blusar, vilket senare mina arma händer bära tydligt vittne om.

Nej, nu får de’ allt räcka för denna gång.

Söndag den 21 september 1919. Det var så sorgligt, att jag grät.

Söndag den 21 september 1919. Det var så sorgligt, att jag grät.

Nu har jag varit rent ohjälpligt lat med att skriva på sista tiden. Jag har totalt mist lusten att sitta och “utgjuta” mig i dagboken. Kanske det också beror på att jag haft så ont om tid. Jag har nämligen arbetat extra i Skandia flera timmar om dagen. Nu är det arbetet färdigt och i fredags fick jag lönen för 47 timmars jobb = 96 kronor. Inte så illa. Det skall användas till den blivande bosättningen, vartenda öre.

Så kom Kalle upp. En eftermiddag stod jag här i allsköns ro och ensamhet och strök, då det plötsligt ringde, och där stod han! Jag väntade honom inte förrän om ett par dagar, så jag blev alldeles matt av glädje och överraskning.

Det dröjde t.o.m. en liten stund, innan vi kommo oss för att kyssas. Dagen förut hade jag helt oförhappandes stött ihop med pappa på gatan. Han ringde alldeles strax efter Kalle hade kommit, och så beslöto vi att träffas på Kastenhof där pappa befann sig i sällskap med ingeniör Hansson.

Där åto vi supé, filet à la Oskar naturligtvis. Det måste man äta på Kastenhof. Redan morgonen därpå reste pappa, så att Kalle och jag kunde ägna oss ostört åt varandra om eftermiddagen. Han mötte mig utanför Skandia varje dag och sen voro vi tillsamman så länge som möjligt in på natten. Vi voro mest härhemma och trots att vi nästan alltid måste sitta tätt tryckta mot varandra och kyssas och smekas och vara oförnuftiga, hunno vi dock med att tala en hel del förstånd. Vi skola inte gifta oss förrän tidigast om ett år. Kalle måste ju nästan så länge vara ute och flacka och resa omkring till alla bruk, fabriker, väverier etc. för att samla material till sin utställning. Sen får vi se hur det gestaltar sig.

En middag voro vi bjudna till middag hos Erikssons, där Tolle bor, och träffade fru Eriksson och sonen Ragnar, som jag nästan genast blev Du och bror med.

Dagen därpå voro vi på Dramaten och sågo “En idealisk äkta man” av Oskar Wilde med Winnerstrand, som nu har flyttat till Dramaten, i huvudrollen. Den bussiga Winnerstrand, det var han, som spelade i “Bland bålde riddersmän” den kvällen, då Kalle och jag förälskade oss i varandra. Även här var han särdeles sympatisk, men stycket var det inget vidare med. Efteråt hade vi en förtjusande supé i Blanches matsal, där det verkligen är mycket trevligt.

Så sågo vi en kväll på Röda kvarn “Världens Hjärtan”, Griffiths stora fredspredikan. Den var verkligen gripande med de mest hjärtskärande scener. Lily och Dorothy Gish samt Harron briljerade i huvudrollerna med ett verkligt realistiskt och fängslande spel. Fem dagar stannade Kalle hos mig, så måste han resa igen. Tidigt på tisdag morgon. Så vi togo adjö på måndagskvällen här hemma. Det var så sorgligt, att jag grät. Stora tårar.

Och det var så svårt att låta honom gå. Ack, hur jag längtar till den dagen han inte behöver gå ifrån mig, utan får stanna som min herre och härskare i vårt eget hem!! Oh, gode Gud, måtte vi då finna lyckan i den högsta fulländning!

Dagen efter då han rest, var jag nästan som bedövad av en svidande tomhetskänsla. Då jag satt här på kvällen, ringde som väl var Tolle och pratade en lång stund. Och så kom vi överens om att gå på Palladium på onsdag. Oh, en sådan ljuvlig musik! Jag glömde nästan bort att titta på Mary Pickford och Elliot Dexter för att höra på den. Det finns ingenting, som jag kan njuta så intensivt av som vacker musik. På torsdag kom pappa till stan igen efter en resa till Nyköping och Södertälje, så vi voro ute på kvällen och hamnade på biografen Drott.

Och sen greps vi av fullkomligt biografdille och ha varit på bio varje kväll, ibland två. Nu sist ha vi efter att ha ätit middag på Gillet idag, besökt “Röda kvarn” och sett Chaplin i en vansinnig, men rolig fars. Igår och idag har det varit Barnens dag, men sådant förmår inte roa mig det ringaste numera. Jag betraktar fullkomligt likgiltigt alla zigenerskor, negrer, cowboys, och andra, för det mesta rysligt illa kostymerade böss-skramlare. Barnens Dags gatuliv här i Stockholm är förresten ganska slött. Det finns inget verkligt trevligt. Stadionfesterna äro ju storslagna förstås, men har man sett den en gång, så kan man den.

Usch, vad det är tråkigt att vara så här blaserad och kritisk! Aldrig kan man ha något riktigt roligt. Särskilt som jag inte har Kalle att ha roligt tillsamman mod.

Lördag den 6 september 1919. Jag lider mycket av att vara så ensam.

Lördag den 6 september 1919. Jag lider mycket av att vara så ensam.

Hela 14 dagar har jag nu låtit dagboken ligga. Varför?? Jag har inte känt någon lust att skriva. Och har det knappast nu heller förresten. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle vara precis likadant som förut att vara förlovad. Men det är det. Utom det, att en obetvinglig, gnolande, plågande längtan tillkommer. Oh, vad jag beklagar alla flickor som inte få vara tillsamman med sina fästmän. För det är absolut ett behov.

Jag lider mycket av att vara så ensam. Blir bitter och sorgsen och tråkig. Inte kunna breven egentligen ge något djupare utbyte, fast vi skriva varenda dag. Det blir ofta rena skyldighetsbrev. Skall det fortätta så här, kommer då min fästmötid som enligt mångas utsago ska vara den lyckligaste i en flickas liv, att istället bli den tråkigaste för mig. Ack, Gud, om jag hade Kalle här! Eller vore hos honom! Hur annorlunda skulle det då inte vara!!!

Nej, jag vill inte sitta och skriva ned en massa “sorgligheter”.

Lördag den 23 augusti 1919. Jag hatar dig för att du inte är här!

Lördag den 23 augusti 1919. Jag hatar dig för att du inte är här!

Har just avfattat följande brev till Kalle:

Käraste min!
Nu skall jag försöka samla tankarna och skriva till Dig. Orsaken att jag behöver försöka denna i och för sig angenäma sysselsättning är att Rut håller på att misshandla det arma pianot så en döv skulle kunna höra det. Och jag vill inte be henne hålla tyst för då blir hon stött. Och då ä´ de´ inge´ roligt längre.

Idag regnar det. Sålunda måste man hålla sig inomhus. (Om jag just nu hade ”Honolulus” kompositör här skulle jag mörda honom)!!! Och nog finns det sysselsättning alltid. Fullt upp med städning, sömnad, brevskrivning, etc. Men kan du tänka dig: jag har inte den ringaste lust att göra något av ovan nämnda lovvärda företag. Utan skulle helst av allt vilja slå till Rut, så hon ramlar från pianot (jag SKA söka upp honom och mörda honom!!), och sen slänga mig på soffan och skrika och sparka. För att det är så oerhört, gränslöst tråkigt. För att du inte är här! Usch, vad jag hatar dig för att du inte är här!

Av ovanstående framgår med all önskvärd tydlighet att jag är på mycket dåligt humör. Vilket är synnerligen förkastligt. Men Du kan ändå vara mycket stolt över Din fästmö, för att hon inte slungar bläckhornet i huvudet på Rut, utan tiger och lider.

Nu skall jag försöka vara på bättre humör på denna sidan. Har idag varit i cirka fem sex möbelaffärer och frågat efter kataloger. Finns inga på något ställe. De bara hänvisar till sina utställningar, dom …

Jag har föresatt mig att aldrig svära mer. Åtminstone inte i brev. Så frågade jag efter priserna på t.ex ett herrumsmöblemang. Bokhylla, skrivbord, två fåtöljer, fyra stolar, och ett bord framför en soffa. Utfört i ek med gobelintyg.

”Ja, det växlar sådär mellan 2 100 och 3000 kronor”. ”Tack”, sa jag varefter jag gick ut på gatan och svimmade. Efter uppvaknandet tänkte jag gå in i en annan affär och fråga på en björkmöbel. Men jag vågade inte.

Tror du vi får råd att gifta oss eventuellt cirka 1925? Då är jag en tjusande tärna på 30 vårar. Men Du är alldeles lagom giftasgammal, det vill säga, låt mig se, 27 + 6 = 33. Så då föreslår jag, att du med en lämplig förevändning bryter förlovningen med undertecknad (de´ kanske förresten är avklarat redan!) sträcker upp Dig i galauniform, anlägger det förbindligt goaste sätt och går upp och anhåller om den unga (18 år) sköna dotterns till någon rik pamps hand.

Sedan sköter gubben om affärerna och du och dottern lever lyckliga och glada tills ni dör.

Jag lovar att inte besvära Dig eller henne med anonyma brev eller dylikt, där jag vandrar min lugna trygga väg mot den i Skandia vinkande pensionen. (fyllda 60 år). Oh nej, nu nekar till och med min vilda fantasi att göra tjänst längre. Jag föreslår istället att vi inte bryr oss om några möbler. Du får en turistsäng, en rakspegel, ett träbord (omålat) och en stol och jag får detsamma med den skillnaden dock, att jag vill ha en STOR spegel plus en nackspegel. Ä´ Du me´?

De´ ä´ inte jag. Ja´ VILL ha möbler. Hur ska vi då göra? Begå ett bankrån? Resa till Klondyke och gräva guld?? Upptäcka en hittills obekant farbror som just dragit sina sista andetag och till oss testamenterat hela sin efterlämnade förmögenhet, uppgående till kronor 4 073 648 :93???? (De där 73 648 och 93 ger vi till någon fatti´ )!

Nej de´ går inte. De´ va´ hemskt va´ jag är lite pålitlig idag. Äsch, de´ ä´ ju sant. I min före detta sparbanksbok vilar ju den premieobligation som den 28 dennes i ett slag förvandlar oss till kapitalister!

Men ack, i min hjärna har på sista tiden insmygit sig det hemska medvetandet att det finnes möjlighet, visserligen mycket liten men dock, att vi inte få de 300.000. Tänk! Ser Du, jag är alltid beredd på det värsta. Oh guskelov, nu slutade Rut!! Vilken oerhörd lisa! Jag känner mig genast bättre. Allvarligt talat, så tycker jag det är förfärligt svårt att behandla bosättningsfrågan i brev. I all synnerhet som vi ju inte har kommit till något resultat om hur vi egentligen skall ha det. När Du nu kommer upp, få vi ta itu på skarpen med den frågan, så att vi sedan ha bestämda riktlinjer att gå efter.

Du må tro att jag är stolt över att Du blivit sån pamp bland de andra “kurrarna” därnere. De’ä’ bra, stå på Dig Kalle!! De’ ä’ de’ enda sättet att komma nånstans här i världen. Vart sjutton (aj, de’ va’ nära…) kommer man, om man sitter stilla i en vrå och ser fåraktig ut och säger “ja och amen” till allting!?

Men de ska’ jag be att få säga Dig, att när om vi ett par år skola skiljas, sa tar jag ungen. (Mer än en finns det säkert inte – knappt de’!) Var lugn för det! Om jag också skulle enlevera´n. Och sen skall jag förstås uppfostra honom i det blindaste hat mot sitt odjur till fader! De’ ska allt vara en regnig lördag eftermiddag, som man skall kunna sitta och dilla så här!

Anhålles, att Du borteliminerar alla fånigheter ur detta brev och sedan multiplicerar ev. trevligheter med 73.5, så får Du ungefär andemeningen. Och så lägg till en rikedom av s.k. kyssar (Gräsligt banalt ord). Mycke lidelsefulla och långa och hårda och oändligt angenäma. Och tänk i nåder på mig, för jag har ont i huvet, å så regnar de´, å så ä’ Du inte här. Ä’ så har Rut spelat “Honolulu” och hon tryckte på pedalen hela tiden. Fortepedalen!
Detta är skrivet av en martyr.

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Igår kväll hade Hr Wedberg i Skandia ställt till med stort “galej” hemma hos sig och även jag var inbjuden. I hans charmant trevliga rum samlades så småningom fröknarna Svedelius, Andersson, Schram och undertecknad, Hr Husén med fästmö, fröken Möller samt Hr Benckert (Tämligen ny Skandiakandidat), Fröding, Ström, Wedbergs bror (ingeniör) och Ehrner. Tack vare fröken Jäderéns (wedbergs värdinna) fruktansvärda och komiska svada blev stämningen genast hög och Hr Husén ökade ytterligare på den med sina många roliga infall. Det var frukt och saft, sång, musik och dans. Fröknar Svedelius sjöngo i den högre stilen, Hr Husén och jag roliga visor, livligt applåderade.

Jag dansade med alla de dansanta herrarna, Ehrner dansar bra, Fröding också. Hr Husén dansade jag först vals och sedan onestep med, det senare dansade han utmärkt. Fröken Jäderén satt då vid pianot och gnodde på med “Honolulu” som en maskin. Vi hade tänkt att hålla ut, tills musiken slutade, men hon hade tydligen föresatt sig att se golvet tomt, innan hon stannade maskinen, så vi måste “ge oss”.

Kandidat Benckert dansade mest på mina nya, vita skor, så de sågo gräsliga ut sedan. Jag föreslog honom att dansa på golvet istället, det vore mindre “knöligt” tyckte jag, elakt nog. Men skorna va’ ju alldeles nya för eftermiddagen. Till bordskavaljer fick jag Herr Fröding. Du milde, vad den karlen är äcklig och självbelåten! Men jag gav honom så mycket han tålde! Var så angenämnt obehaglig mot honom, att det förundrar mig, att han inte dängde tallriken i huvudet på mig.

Bl.a. påstod han sig vara Göteborgare. “Absolut inte”, sa jag. “Hur kan fröken veta det?” Jo, göteborgare brukar vara kvicka!!” Så ville han ha mitt placeringskort som “minne av världens mest förtjusande bordsdam” samt ville pracka på mig sitt. “Ge Ni Er fru det där kortet eller åt barnen att leka med”, tyckte jag, “och vad mitt kort beträffar, så har Ni väl tagit det för länge sen”!

“Ãh, det var då det egenkäraste jag hört”, utropade han”. “Nej då, jag försäkrar, att somliga äro mycket värre”, sade jag med en menande blick. (Hr Husén, som avskyr Fröding, satt mitt emot oss och hade mycket roligt åt vår konversation samt uppmuntrade mig med miner och blickar). Fröding lät sig emellertid inte bekomma, utan gafflade på om sin charmanta bordsdam, tills jag bad honom spara sina uttjatade komplimanger till ett tacksammare föremål. Då blev han verkligen mållös, men blott för en kort stund. Alltemellanåt ignorerade jag honom förstås och sysselsatte mig med min granne till höger, ingeniör Wedberg. Ville Fröding då komma stickande med några “kvickheter” fick han blott ett kallt “Förlåt, jag är upptagen” till svar.

Supén var förresten mycket lyckad och vällagad. Vi fingo så mycket brännvin vi ville ha, (damerna tog verkligen 1/4 snaps) men rätt som det var, var brännvinskaraffen försvunnen. Sedan herrarna bråkat en stund om den, lugnade de sig i den tron, att den blivit tömd och utburen. Strax innan desserten var slutad, fiskade emellertid Greta Svedelius upp den ur sitt knä. Och vid den
storm, som följde, förklarade hon helt lugnt: “Jag ansåg, att Ni fått nog”!

Ja, det hela var så roligt det kunde vara – i Kalles frånvaro. Han lämnar mig aldrig någon ro nu förstås. Hr Husén och hans fästmö sågo så avskyvärt kära och belåtna ut, så jag riktigt äcklade mig över att inte ha Kalle att bräcka dem med.

I trapporna var det mörkt som i graven, när vi skulle gå, men jag lotsades ned vid Kapten Ehrners säkra arm. Och hem fördes jag i bil av ingeniören.

Idag har Tolle anlänt till skådeplatsen efter en månads krigstjänstgöring. Han var uppe här på eftermiddagen iklädd uniform, som klädde honom utmärkt. Vi drucko kaffe, och jag spelade och sjöng smäktande sånger i långa banor med ryggen finkänsligt vänd mot paret i soffan. Jag kan just undra om det skall bli något intressant fall!! Gräsligt trevlig är han i alla fall, Tolle, och jag kände mig nästan frestad att åtlyda Kalles befallning och kyssa´n, men kom mig inte för.

Han tog farväl c:a 5,6, gånger, innan han kom iväg. Sedan han väl pälsat på sig och skulle gå, skulle först Rut och sen jag prova hans kappa och mössa, och sen ville vi polera naglarna på hans fina, vita handskar, vilket förstås gav anledning till kalabalik. Äntligen hamnade vi i tamburen, där vi mycket älskvärt avfärdade honom. ”Ja, snälla löjtnanten, de´ var verkligen riktigt tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!!!!”.

Och sen slog jag mig ned och skrev det tredje brevet till en viss person. Fick två från honom idag, varav ett på tre ark! Storslaget i sanning.

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Torsdag den 14 augusti 1919. Jag vill ha Dig hos mig! Alltid!!!

Varför är Du så långt borta från mig, Kalle? Här sitter jag och tittar på Dina fotografier och längtar, längtar, längtar…
Jag undrar hur det skulle vara om vi finge träffas varenda dag. Tänk t.ex. om även Du vore på Skandia!! Jag tror att det skulle inverka förmånligt på mig åtminstone. Ty denna ständiga, ostillade hunger efter Dig, Dina smekningar, Din röst – allt hos Dig blir ibland outhärdligt. Jag blir så upprörd och sorgsen till mods, när jag ser andra förlovade par så gott som dagligen träffa varandra.

Och Du och jag som så väl behöva att riktigt komma varann inpå livet. Brev – brev – vad kan väl brev tolka av all min vilda längtan och åstundan att få vara tillsamman med min blivande make, att riktigt få lära känna Dig. När jag har sinnet bräddfullt av lidelssfull trängtan efter Dig, och så skall sätta mig ner och skriva om den, då blir jag genast avsvalnad. Jag kan inte skriva om det jag vill ha sagt till Dig.

Jag vill ha Dig, här hos mig – jag vill känna Dina armar omkring mig i en hård omfamning, vill dricka Din kärlek i långa, heta kyssar, smeka Ditt hår och luta mitt huvud mot Ditt bröst!!! Hör Du, jag vill – jag vill ha Dig hos mig! Alltid!!!

Karl, förlåt mig mina oresonliga, dåraktiga ord!!! Jag skall försöka att vara förståndig nu. Jag blev bara så upprörd nyss. Måste lägga bort pennan och stryka bort håret ur pannan för att svalka mig litet. Nu tror jag, att jag är lugnare. Den vanliga Judit, som inte bryr sig om något, inte längtar, inte tänker dumma tankar, utan bara skrattar och ler och säger “all right” åt allting. Och inte fäster sig vid att hennes egen Karl är så långt borta från henne. Herre Gud, hon får ju brev varje dag och de få tids nog komma tillsamman, då de bli gifta. Men ändå – ack!! – nej, jag vill inte skriva mer nu!

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Lördag den 9 augusti 1919. Du kunde slippa att kämpa, om Du ville!

Min egen, käre, älskade Kalle!! Finns det några ord, som innebär mer än ovanstående? I så fall, sätt dit dem också!!! Har nyss för fjärde gången läst igenom dina båda brev från Borås. Och sitter nu och för femtiosjunde gången (minst) gruvar mig över att jag inte kan förstå hur svårt Du har det ibland. Jag har inte den ringaste aning om det.

Alltid, när jag vill trösta någon kamrat som har det tråkigt “å sånt” så försöker jag först sätta mig in i hennes situation och sen går det lätt att finns ut, hur men bäst skall visa sin sympati. Men nu…

Dearest boy, Du tror att det skulle vara lättare för Dig, om jag i de svåra stunderna tänkte intensivt på Dig. I så fall kanske det skall glädja Dig att höra att de stunder om dagen och natten (f.ö. då jag befinner mig i vaket tillstånd), då jag inte tänker på Dig, äro lätt räknade. Allt annat gör jag nästan mekaniskt. Alltid intar Du den främsta platsen. Ãh, om jag kunde skriva ned allt jag tänker om och känner för Dig!! Vilka volymer det skulle bli!

Du ber mig i Ditt brev, att jag “någon enda gång” för att glädja Dig, skulle säga några berömmande ord, och hur stolt jag är över att Du har något bättre moral än “genomsnittsfästmannen”. Käraste, inte behöver Du be mig om det. Jag skall säga Dig en sak så här i djupaste förtroende, att jag vågar inte skriva om all den beundran jag hyser för Dig, för då skulle Du bli så odrägligt egenkär, så. Och egenkära herrar är det värsta jag vet. Och inte vill väl Du bli det värsta jag vet!?

Jag är Dig så synnerligen tacksam, att Du kämpar så hjältemodigt för min skull, när Du kunde slippa att kämpa, om Du ville! Förstår Du vad jag menar?

Jaså, Du träffar på vackra Sulviksflickor i Borås! För “Annie” är visst ganska söt, om jag inte missminner mig. Jag vet verkligen inte, om jag skall ge Dig tillåtelse att tala med henne. Men, som Du antagligen redan gjort det, måste jag väl (fast med bävan -oh!) göra det. Men ta henne om livet får Du absolut inte! Det är så gräsligt äckligt med herrar, som ta serveringsflickor om livet. Hälsa Bror det också, är Du snäll! Om ni nödvändigtvis vill handgripligen kurtisera, så gör det i en mörk korridor e.d., så att andra människor slipper att äckla sig åt er!

Du kan förresten även hälsa Bror, att han skall “hålla sig i skinnet”. Nu kan jag tyvärr inte uttrycka mig om speciellt “Annies” moral, men med min kännedom om Sulviksflickorna i allmänhet – gratulerar jag Bror! Kan han inte fullgöra sina planer, är flickan antingen förlovad eller så – eller ock är Bror —nej, jag vill verkligen inte vidare inlåta mig på det ämnet. De’ ä’ de’ inte värt! Att upptaga en hel sida i vår korrespondens.

Ack, varför kan Du inte vara här nu, så att jag finge slingra mina armar om Din hals och kyssa ihjäl Dig, och när Du vaknar till liv igen, viska i Ditt öra allt vackert och gott jag tänker om Dig!! På bordet framför mig har jag Dina båda senaste portätt. Du kan inte ana, så jag ögonflirtar med dem. Att de inte taga eld och förvandlas till aska under mina brännande blickar, förvånar mig.

Kan Du i tankarna uppfatta en kyss? Nu tittar jag på det ena kortet (det med rynkorna under ögonen) och så kysser jag Dig – hårt – länge! Du har ingen aning om mina erotiska utsvävningar (jo, de’ låter) där hon står och stryker en blus, den där, som nacken gör sig så bra i (eller rättare sagt ovanför) Du vet. Hon har ätit bär, så hon är alldeles blå om munnen och tänderna. Ã’ de’ har ja’ me´. Jag skall genast gå och tvätta mig, snälla magistern!

För övrigt ser jag ganska skaplig ut idag. Håret är nytvättat, så det gnistrar och blänker och lockarnas svall (!) och burr står åt alla håll. De’ klär mig charmant. (Jag kan absolut inte med människor, som berömmer sig själva!)

Och så har jag den där klänningen, som också klär mig (de’ har Du själv sagt) och fina silkesstrumpor (lika fina som Ruts)
och så har det varit så regnigt den sista veckan, så fräknarna syns nästan inte alls. Så dä’ så…

Tänk, vad brydde jag mig förr i världen om mina fräknar?? Men se de’ ä’ så, se, när man får fästman, se, då blir man så här fåfäng och kokett, se, Ja-ja-men-san.

Jag kan tyvärr inte förbjuda herr Husén att tala med mig, eftersom vi ha så mycket gemensamt i arbetet. Men Du kanske stoppar undan browningen, när Du får höra, att han är mycket kär i sin egen “dosa”. (Kalle säja fula ord) och behandlar flickorna i Skandia på ett visserligen mycket sympatiskt och trevligt, men uteslutande kamratlikt sätt. Kamratlikt är kanske inte det rätta ordet, eftersom han egentligen är chef. Souschef. Jag tror, att Du skulle sympatisera mycket bra med honom, om Du blev bekant me´ n.

Igår voro Rut och jag mycket duktiga. Vi utförde nämligen ett arbete, som vi länge gått och gruvat oss för, nämligen buro ut c:a 150 kg. potatis som legat och grott i källaren ut i svinamatsbehållaren på gården. Och sade samtidigt några mycket fula ord om potatisransoneringen. Du milde, det var som en riktig urskog därnere! Och på bottnen funno vi flera kg ny potatis. Ändå något.

Rut frågar: “Vem i fridens försonare skriver Du till egentligen”? Och jag svarar vänligt och älskvärt: “Angår de’ dej!?” Med sin oerhörda intelligens lyckas hon dock fundera ut adressaten, ty hon säger: “Hälsa Kalle så mycket, och hälsa Bror också, att jag är gränslöst svartsjuk på Anna Persson”. Varpå hon lugnt och lidelsefritt ställer sig och petar naglarna.

Idag träffades Rut och jag på middagen utanför Kompaniet, and then we went shopping. Och jag gjorde något äkta kvinnligt. Fastän jag inte behövde den, köpte jag en hatt därför att “den var så billig”. Således är jag dock kvinnlig! Jag lugnar emellertid samvetet med att den blir bra att ha nästa år, då kanske hattarna bli mycket dyrare än nu. Och så klär den mig utmärkt. T.o.m. Rut tillstyrkte inköpet. Och då gör Du det naturligtvis också!

Det är väl att detta blir ett “Söndagsnummer”, annars hade Du väl inte tid att läsa det. Innan jag slutar måste jag uppriktigt bekänna, att det finns en mening i detta brev, som jag nedskrivet efter en nog så hård inre kamp. Vilken?!

I am, dear beloved Charlie
Yours comadely and lovingly
Florence.

Torsdag den 7 augusti 1919. Grebst kan verkligen skriva vackert.

Torsdag den 7 augusti 1919. Grebst kan verkligen skriva vackert.

Stilla höstkvällsregnvädersstämning. Regnet slår mot fönsterbläcket, och jag vet, att det silar i tusen små rännilar nedför rutorna bakom de fällda rullgardinerna. Har just återkommit från en promenad till stationen med tre brev, ett till Mamma, ett till Greta och ett till Kalle. Om inte varit för det senares skull, hade jag inte postat breven förrän imorgon.

Vi skriva till varandra varje dag. Idag fick jag tre brev från honom! Varav ett med två alldeles utmärkta fotografier. Dem har jag nu bredvid mig på bordet. Det är Kalle alldeles som han är i verkligheten med den breda bestämda munnen, den raka näsan och de “långsmala” ögonen, lite slöa, med djupa veck under. Var har han fått dem ifrån? Det lär visst vara släktdrag.

Till skrivunderlägg har jag en “Vidi” där Grebst går på som vanligt. Men bland allt “jolmet” fann jag en av hans besynnerligt uppsatta dikter (ett ord på varje rad) som är riktigt läsvärd. Den heter “Din mun” och lyder:

Din mun är blyg, som en rodnande ros
som öppnat sin fägring helt nyss.
Jag dricker dess daggiga, friska doft
då läpparna mötas till kyss.
Din mun är kysk. Som bäckens kristall
den söt och svalkande är.
Jag dricker dess oskuld, den luttrar min själ
och släcker vart hetsigt begär.
Din mun är min. Du skänker mig den
och dess fläckfria renhets kraft.
Jag dricker och glömmer allt kval och ve
och alla sorger jag haft.

Han kan verkligen skriva vackert. Och hans reseskildringar äro mycket roande och lättlästa. Men, Du milde, så mycket fånigheter han skriver i “Vidi” ibland.

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Tisdag den 5 augusti 1919. I vårt liv får ingen “smekmånad” (fy Ph—) förekomma.

Jag blir riktigt rörd, när jag läser ovanstående brev till Kalle! Tänk, att jag verkligen känt mig manad att skriva sådana ord! Ack, den kärleken! Den är ljuvlig, underbar… Den manar fram allt det bästa och vackraste inom oss. Och jag önskar av hela min själ, att den måtte bli riktigt bofast inom mig, växa sig allt starkare och djupare med åren, aldrig svalna av, utan vara lika intensiv, då vi börja åldras tillsammans, min Kalle och jag. Om vi få leva till dess!

Jag hoppas, som Kalle skriver, att “I vårt liv får ingen “smekmånad” (fy Ph—) förekomma. Ingen tidig kulmen, som sakta dalar nedåt höger, tills kurvan spetat nedanför horisonten. När vårt hår är av ålder vitt vordet, skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen ser det) och viska i varandras öron “Ack, du gamle ravaillac”!!

“För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig, rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu”!!!

Sådana brev skriver han, min käraste. Där är omväxlande skämt och allvar, och i alla fall går det som en röd tråd “Jag älskar dig, älskar dig , älllskar dig”! Och jag har gjort den reflektionen, att jag har visst inte mer än en gång skrivit de orden till honom. Det är nog stor skillnad på kärleken hos en man till en kvinna och tvärtom! Eller också kanske det är jag, som är ovanligt fåordig i det fallet!?

Fastän han är i mina tankar, så gott som hela dagen, och jag så gärna vill ge honom allt jag kan i ord och gärning, skriver jag sällan “kärleksbrev” till honom. Utan bara pratar om livet i Skandia, vad vi tar oss för om eftermiddagen o.s.v. Ibland är det nästan, som om jag skulle vara rädd att blotta mina känslor. Det är nog delvis ovana! Helt prosaiskt. För oförmåga är det inte! Och förresten kan han nog läsa en hel del mellan raderna.

I eftermiddag har Elin och Nanni (Karin) Berg varit här. Vad de äro trevliga, de flickorna! Elin är nog bra mycket hurtigare än lilla kandidaten Nanni, som läst och tänkt alltför mycket för att riktigt kunna verka “frigjord” som glad kamrat. Men det kan Elin däremot i högsta grad. Och Rut och jag ha kommit överens om att vi böra absolut odla den bekantskapen mer än vi gjort. Nu har Rut redan gått och lagt sig och yrkar på det livligaste på att jag skall följa hennes exempel. Och för en gångs skull kan jag ju vara tillmötesgående.

Lördag kväll den 16 augusti 1919. Tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!

Söndag den 3 augusti 1919. Jag är så fullkomligt ovan att vara någon annans än min egen.

Käraste vännen min!
Detta är opoetiskt nog inte präntat med mitt hjärteblod, utan med rött bläck, eftersom det blå tagit slut. Hoppas, att Du inte alltför livligt påminnes om bockarna i Dina arma lärjungars temaböcker vid åsynen av denna röda färgprakt.

Idag skall Rut och jag fara ut till Nysätra, min kära doktor Lundbergs sommarställe på Lidingön. Som Du kanske hörde, ligger han själv för tillfället på Maria sjukhus, opererad för gallsten. Han har varit mycket dålig, och ännu kan man inte veta, om han skall gå igenom. Men jag hoppas verkligen det bästa, han är en av de få här i livet människor, som jag lärt mig sätta värde på. Då vi kanske komma att stanna därute hela dagen, slår jag mig nu, innan jag ger mig av, ner för att skriva till min käre gosse. Kan just undra vad Du kan ha för Dig idag? Du arbetar väl inte?! Vet Du, Du måste verkligen unna Dig ordentlig vila, åtminstone om söndagarna, fara till Saltholmen, Hovås e.d. och bada och ha trevligt.

Igår skrev jag ett brev på 6 (sex) till lilla Marta Jonsson i England. Den arma ungen hade visst inte fått det så trevligt därute, som hon tänkt. Istället att som gäst i familj få vara med på en massa trevligheter, får hon nästan hela dagarna passa småbarnen, och herrskapet lever ett alltför intensivt familjeliv, för att hon skall få komma ut något. Stackars liten, jag förstår henne så väl, och hon har hela mitt hjärtas medlidande. Jag har nämligen själv en gång varit i en liknande situation, och det var den svåraste tiden i mitt liv. “But that´s another story”.

Nu skrev jag emellertid och tröstade henne efter bästa förmåga. Hon talade i sitt brev om att ge sig därifrån och genom bekanta söka anställning i London. Och som jag känner Martas hela läggning, tillrådde jag det. Det är en synnerligen rättänkande flicka, men ändå glad och livad med förmåga att hålla huvudet kallt och inte göra några dumheter. Med andra ord – en praktflicka. Av vilka det tyvärr finns så få…

Uppehåll för att läsa Ditt “söndagsnummer”. Tack!! Jag önskar Dig vid min högra sida och min vänstra sida, bakom, framför, överallt omkring mig. Kalle, Du måste riktigt omgiva mig, både utan och innan, riktigt lära mig känna innebörden av de orden “jag är din”. Jag är så fullkomligt ovan att vara någon annans än min egen, ser Du! Kanske Du tycker, att jag är för egensinnig ibland? Att jag inte är så vek, öm och hängiven, som Du skulle vilja ha mig? Ack, käraste min, jag vill så gärna vara allt det där!

Du måste hjälpa mig att bli det! Ibland önskar jag, att jag vore en liten späd, eterisk varelse, med stora, drömmande blå ögon, solgyllene hår i en gloria om ansiktet, en den hjälplösaste av alla små hjälplösa kvinnor.

Då vore det nog lätt, ja, oundvikligt att vara vek, öm, känslig och hängiven! Men det är så svårt att vara det, när man är av full medellängd, ovanligt kraftigt byggd, skicklig gymnast, idkare av varjehanda idrotter och ända till sitt 24:de år vuxit upp i så gott som obunden frihet, med, för det mesta, manliga kamrater. Och lärt mig att lita på sig själv.

Dock, den ljuva kvinnligheten tar nog ut sin rätt ändå till slut, och i mitt inre har under de två sista månaderna pågått en omvälvning, som nog kommer att för framtiden sätta en alldeles ny prägel på detta stycke kvinna, som benämnas Judit Boudin. Det är allt det vackraste, ljuvaste och ömmaste inom mig, som ur sitt dolda djup väller fram i en våg av kärlek mot Dig, och som skall nå sin fulländning då jag en gång får den outsägliga lyckan att trycka vårt barn mot mitt hjärta!

Din blivande maka.

Lördag den 2 augusti 1919. Du milda, vad pengarna fort gå åt!!

Lördag den 2 augusti 1919. Du milda, vad pengarna fort gå åt!!

I torsdags reste även min Kalle! Så nu äro vi alldeles ensamma igen. Sorgligt nog. På måndag voro Kalle och jag på “Folkans” revy, och den var inte så illa. Lilla Valborg Geyron dansade i baletten, och ett par söta flickor till fanns där. Men då jag påpekade det för Kalle, satt han bara och kritiserade och tyckte, att ingen kunde kallas söt vid jämförelse med hans fästmö!

Sedan promenerade vi till Gillet, där vi hade en så trevlig supé på tu man hand. Och trots att det nyss regnat, måste vi på hemvägen slå oss ned på en soffa i Kronobergsparken och svärma en stund.

På onsdag och torsdag hade vi Kalle här på middag och på tisdag eftermiddag var jag uppe och hjälpte honom med en del skrivgöromål. Blev presenterad för amanuens Silverstolpe, och det första Kalle berättade dagen efter var, att Silverstolpe tyckte, att jag var söt. “En nordisk typ”. Jag börjar sannerligen tro det själv till slut.

På onsdag förmiddag blev jag så gräsligt sjuk i Skandia, så jag måste åka hem. På spårvagnen tilltog illamåendet till den grad, att jag fruktade att svimma och ställa till skandal. Jag kunde inte sitta rak, så värkte det i magen, än var jag så het, att svetten pärlade nedför kinderna, än skakade jag av köld och händerna voro alldeles kallsvettiga. Oh, så tacksam jag var, att jag hann upp till oss, innan jag började kräkas. Sen lättade det litet och då magplågorna även avtagit, föll jag i en ljuvlig halvslummer.

Rut och Kalle beklagade mig förstås på det livligaste, då de kommo upp på middagen. Men fram på eftermiddagen var jag alldeles kry igen. Det hela kanske var ett bakslag efter det våldsamma festandet förra veckan, eller kanske det berodde på, att det var “första dagen”.

Och så reste “han” på torsdag eftermiddag! Nu få vi återgå till de dagliga breven igen! Rut och jag gingo till Parkkaféet för att dränka vår sorg i vaniljglace. Denna utsvävning förklaras därav, att Rut samma dag fått avlöning. Annars hade vi den sista tiden haft det synnerligen “knalt”. Allt det där festandet blevo vi bjudna på förstås.

Du milda, vad pengarna fort gå åt!! Tänk, att man i ett dunkelt förflutet någon gång hade ända till flera kronor över vid månadens slut!! Nu har man endast en del skulder. Men jag skall bättra mig, det kan ni slå er i backen på! Nu skall jag börja spara. Vill åtminstone på egen hand försöka skaffa mig en ordentlig utstyrsel, vad kläder beträffar.

Ikväll har jag skrivit ett brev på 6 ark till Marta! Den lilla stackarn har visst inte fått det så trevligt därute i England, som hon väntat. Tycks ha blivit placerad som barnjungfru, vantrivs förfärligt och vill nu till London eller någon annanstans. Och det undrar jag sannerligen inte på.

Hoppas, att hon kan sätta sina planer i verket.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 3.  “Gud välsigne Dig”.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 3. “Gud välsigne Dig”.

Då Kalle och jag första gången hälsade på i Sulvik hade vi fått höra den stora nyheten, att den kära Greta landstigit i Landskrona, och nu befann sig på Släp.

Och måndagen den 21:sta klockan 7.40 på eftermiddagen stodo Rut och jag med öppna armar på Centralstationen och mottog däri den skrattande Gretel + pappa. Ett sådant prat och skratt det var. Väckte allmänt uppseende! Greta var sig alldeles lik, tyckte jag, utom den lustigaste lilla brytning och det där obestämbara “något”, som alltid sätter sin stämpel på dem, som varit “ute”.

Hon skulle förstås bo hos oss, och sedan vi installerat pappa på hotell Skandia, bar det iväg till “Strands terass”. På vägen dit fick Greta beundra slottet, Gustav Adolfstorg med alla sina ståtliga byggnader och Kungsträdgården, där musiken tonade från uterestaurangerna och de trevliga, långa blomsterrabatterna lyste med sina brokiga, glada färger. Redan under denna första promenad blev Greta förälskad i Stockholm, vilken förälskelse sedan tilltog för varje dag. Den fria utsikten över Östermalm, Djurgården och Nybroviken från Strands terass avlockade henne det ena förtjusta utropet efter det andra.

Från Strands terass gingo vi till Blanche, där vi i den särdeles trevliga matsalen intogo en supé med åtföljande kaffe och punsch i trädgårdsserveringen under de lummiga lindarna. Vi hade förstås en förfärlig massa att prata om. Greta berättade mest om sin 15-veckors resa från Ceylon via Australien och hem ombord på Sumatra. Och vi hörde och häpnade. Ett stycke ifrån oss sutto ett par herrar som alltsomoftast kastade långa, avundsjuka blickar på pappa, om det nu var för punschens skull eller de tre charmanta damernas skull, vågade jag inte säga. Kanske bådadera.

Väl hemkomna beundrade Greta först vårt rara rum, som verkligen tog sig mycket bra ut, välstädat och blomsterprytt. I en kristallvas hade vi de vackraste skära rosor, som Rut och jag i nattens mörker smugit oss ner och “norpat” i trädgården, och vilka följaktligen benämndes “norpet”. För en utomstående föll det sig nog svårt att förstå t.ex. “Har du vattnet norpet idag”.

Sedan plockade hon ur sina “dressingcases” fram underbara saker, som hon presenterade sina häpnande kusiner. Rut fick en förtjusande morgonrock, kimono i vackraste ljusblått med stora broderade rosor, samt dessutom en behändig, snidad solfjäder. Hon föll Greta om halsen ooh mässade: “Gud välsigne Dig”. Detta uttryck blev vårt valspråk sedan Greta talat om att Birger sålunda uttryckt sin överväldigande tacksamhet för en ask turkiska cigaretter. Och senare fann även jag full anledning att nyttja detsamma, sedan jag beprytts med ett bedårande armband, bestående av 11 stora, olikfärgade äkta stenar från Ceylon på en liten guldlänk samt det näpnaste handbroderade, “hinduiska” linne.

Och så åt vi dadlar, som Greta med egen hand plockat i Basra, och skojade tills “nuckan till vänster” genom en knackning i väggen kom oss att inse, att vi måste sova litet också.

“Nuckan till vänster” har förresten visat sig vara synnerligen trevlig, hälsar alltid gemytligt på oss och stannar och pratar samt beklagar att väggen är så tunn, att det minsta lilla buller hörs in till henne.

Dagen efter hade hon träffat både Rut och Greta och riktigt bett om ursäkt för att hon knackat, men hon hade varit dålig, hade just tagit ett pulver för att få sova, och stördes naturligtvis av vårt prat. Hon förstår ju så väl, att ungdomen vill skämta o.s.v. m.m. etc.

På tisdag voro vi, nu ytterligare tillökade med Edvard Pettersson, på förmiddagen och lunchade på Kompaniet, där vi fick ett utmärkt bord vid ett öppet fönster utåt “utsikten”. Och på eftermiddagen voro vi på Skansen och måste förstås först och främst se på utsikten från Bredablick. Greta kunde snart inte finna ord för sin beundran. “Det är världens vackraste stad,” förkunnade den så mångberesta, och det är inte hon den första, som sagt. Ack, den kära, glada, stolta Mälardrottningen, Den sköna synderskan!!

Så voro vi på Friluftsteatern och sågo “Per Olsson och hans käring,” och det var inte så dumt, fast stockholmarnas försök att tala bondspråk alltid blir miserabla förstås. Vi fingo även tillfälle att beundra ryggen på Lars Hansson, som satt framför oss, och föreföll hör och synbart road.

Efter teatern skulle vi ha mat förstås, och styrde då kosan till Berns för att Greta skulle få se Stockholms finaste “krog”. Och då drucko vi “vodka” till maten och senare konjak till kaffet, rökte och voro syndiga värre.

Vi hade förfärligt roligt åt några historier, som vi hittat på, behandlande Gretas vistelse i Stockholm, dels sedd med en sig för moster beklagande fru Anderssons syndfria ögon d.v.s.utmålad på det värsta, och dels av oss själva beskriven på det snällaste sätt. Bägge fullkomligt sanningsenliga. Vi skrattade, så vi grät.

På onsdag eftermiddag drucko vi först kaffe härhemma och ställde sen färden till Katarinahissen för att fara upp till Mosebacke. I Stadsgården upphävde Greta plötsligt ett högt skri och pekade mot en stor ångare, som låg där vid kajen. “Se Sumatra”!! Och det var verkligen båten, där hon vistats så länge, som nu kommit till huvudstaden. Hon måste ombord förstås och vinkade snart upp oss också trots att “Obehöriga äga ej tillträde”.

Vi blevo presenterade för stewarden, som såg särdeles gemytlig ut, och en styrman, och sen var det verkligen riktigt rörande att se denna lilla hytt, matsalen m.m. som varit skådeplatsen för den glada Gretas bedrifter på den långa färden.

Så åkte vi upp i hissen och måste även där uppifrån beundra den hänförande anblicken av staden med omgivningar i glansen från den praktfullaste solnedgång. Det märks så väl, hur Greta uppskattar allt vackert 1 naturen.

Vi äro nog mycket lika i det avseendet. “Se, Judit, på det där lilla smala guldmolnet just över det där tornet. Och titta, hur fönstren flamma där borta! Oh, vilka färger. Det där blågröna mot det purpurröda! Och se vattringarna i vattnet. Och blommorna därborta mot den ljusa husväggen! Ack, hur underbart vackert bara den där lilla detaljen är med de skära pelargonerna mot den ljusgrå väggen!” Ja, hur väl vi förstå varandra!

Med vår vanliga, oerhörda tur, fingo vi det bästa bordet på hela Mosebacke matsalsveranda, hörnbordet mot hamnen. Nedanför oss låg kaffeserveringen med mörkröda pelargonier runt en långsträckt gräsmatta med springbrunn i mitten, omgiven av en pelargång med slingrande vildvin.

Vi fingo utmärkt mat, gott vin och musiken spelade de trevligaste stycken. Stämningen var högst animerad, och då småningom skymningen föll och ljusen började tändas runt stränderna och glittra i vattnet blev Greta nästan stum av hänryckning igen och vi andra med förresten. Där borta på Djurgården var det till slut full illumination av ljusen från alla förlustelseställena, Hasselbacken, Skansen, Gröna Lund och Dansut, och plötsligt föll det oss in, att vi skulle besöka det sistnämnda stället.

Vi tog färjan över och det var en härlig tur. Dansa måste vi också förstås, men som Greta endast dansar vals, blev det mest Rut och jag, som presterade de finaste foxtrots och one-step uppe på banan, under det Greta och pappa stod nedanför och skrek omväxlande “Bildat!!” och “Gud välsigne Dig” då vi dansade förbi. Snällt!! Och sen var det slut på den dagen.

På torsdag fick mitt liv ytterligare ett extra tillskott av glädje då Kalle anlände till staden. Jag mötte honom på morgonen vid stationen förstås, men måste nästan genast lämna honom och solskenet för att stänga in mig i det förtjusande Skandia. Först hade vi dock kommit överens om att träffas klockan 3.40 vid Vaxholmsbåten, eftersom vi alla hade bestämt att därute tillbringa eftermiddagen, bada o.s.v.

Ja, vi möttes förstås vid båten, men ack, någon färd blev det ej av ty regnet hällde ned, och så måste pappa resa på kvällen, så vi beslöto istället att avfira honom med middag på “Continental”. Här vid Vaxholmsbåten i hällande regn möttes sålunda min bästa vän och min älskade för första gången! Hoppas de komma att uppskatta varandra!!

Sedan vi festat på “Continental” och följt pappa till 8.10-tåget, gingo vi helt snällt hem, och Kalle sade hjältemodigt adjö vid spårvagnen, ty han hade så mycket att uträtta. Väl hemkomna fortsatte vi festandet med kaffe och likör, som vi lyckats lura av pappa, och gingo sedan…

Nej men, hur jag nu bedrager mig själv! Kalle skiljdes visserligen från oss vid spårvagnen, men endast för en kort stund, ty senare kom han hit och Rut och Greta drogo sig diskret tillbaka för att vi ostörda skulle få njuta av varandras sällskap. Och nog njöto vi alltid!!

På förmiddagen hade Greta roat sig på egen hand och uträttat diverse ärenden men på torsdag förmiddag smet jag helt ogenerat från Skandia och var med henne på vaktparaden samt lunchade på Strömparterren. Där var mycket trevligt med strömmen brusande utanför och alla de vackra blommorna.

På tisdag eftermiddag voro Kalle och jag hos Lindners på middag, men Rut och Greta reste till Vaxholm. Det var ju ett “aber” att Kalle och Greta skulle inträffa här samtidigt, så att jag inte riktigt ostört kunde ägna mig åt någon. Men vi hade ju mycket roligt ändå.

Som vi lovat att möta vid båten klockan 8, var ju detta en utmärkt förevändning att smita från Lindners ganska tidigt. De voro förresten mycket snälla och rara, särskilt frun.

Från båten styrde vi kosan till Hasselbacken, och där är ju alltid trevligt med den lummiga grönskan, där små kulörta lampor tindra fram högt uppe i trädtopparna, och don utmärkta regementsmusiken.

På lördag satte väl Greta rekord i att bevista många platser. Men så skulle hon också resa på söndag och ville absolut se så mycket som möjligt.

Sålunda var hon först på Nationalmuseum, varefter hon gick till Nordiska museet, där hon träffade Kalle, som hade en hel del att göra där uppe. Efter att ha i hans sällskap besett museet lunchade de på Idunhallen på Skansen, varefter hon åkte till Feedrika Bremerförbundet, dit hon lagt in ansökan som sjüksyster.

Sedan träffades vi härhemma, men jag skickade strax iväg Greta och Rut till Ulriksdal, under det jag själv inväntade Kalle och hade en lugn (!) stund med honom härhemma. På vägen till Ulriksdal hade de varit i Haga och på Stallmästargården, där de druckit kaffe. Vid 10-tiden kommo de hem, men trots den sena timmen for vi ut till Bellmansro, där vi superade. Det råkade just vara Bellmansdagen, så där var oerhört mycket folk, tyvärr inte alltför trevliga, de flesta betydligt påstrukna.

Men det var intressant att få se litet folkliv också, och vi hade mycket roligt åt en herre, som stod och höll sig i bordskanten, vinglande hit och dit under upprepade försök att hålla tal.

Så grydde söndagen, Gretas sista dag, och nu skulle vi vara snälla och gå i Slottskyrkan på förmiddagen. Det var en rysligt långtråkig predikan, och vi voro glada åt att ha prövningen överstånden, då vi sedan reste ut till “Foresta” för att luncha.

Så förtjusande vackert det är därute med den ståtliga stenvillan och alla terasserna ned mot sjön. Uppe i en sval stenloggia med en “henrivende” utsikt över sjön slogo vi oss ned och fingo utmärkt gösfilé och jordgubbar med frusen grädde. Och mätta och så belåtna, som en lös klack hos Rut och ett stort hål på strumpan hos mig, kunde tilllåta oss att vara, styrde vi kosan in till stan igen för akt träffa Kalle vid Saltsjöbanans station. Vi hade tänkt att fara ut till Saltsjöbaden, men insågo att vi ej kunde hinna, eftersom Greta skulle resa 8.30 och vi dessförinnan måste äta middag hemma.

Så vi styrde kosan till Grand Hotell istället, där vi på den synnerligen trevliga verandan förfriskade oss med “tea-lemonsquash”. Och efter att sedan ha avätit en enkel middag hos oss bar det av till tåget, där vi togo ett ömt farväl av Gretel. “Gud välsigne Dig”, var väl det sista hon hörde från våra läppar.

Mera än hon hann med på sin korta Stockholmsvistelse har väl ännu ingen gjort. Gräsligt trevligt hade vi haft överallt. Det var bara synd, att jag inte kunde ägna mig helt åt henne, eftersom Kalle kom upp. Och när han är med, är det inte så underligt, att jag inte kan ägna mig “helt” åt någon annan.

Dock hade Gretel och jag hunnit med att prata en hel del, och upptäckte till vår glädje, att vi kommo fullt ut lika bra överens som fordom. Det är bara den skillnaden, att nu resonerar vi mycket djupare om saker och ting, än då vi voro 19-åriga flickor. Och tänk, så många intressanta saker hon talade om. Jag vill inte ge mig in på det i min bok, det skulle jag inte gå i land med.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 2.  Med båt till Arvika.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 2. Med båt till Arvika.

Inte förrän vid 10-tiden fingo vi ta adjö av vårt älskvärda värdfolk, men sen gick det raskt undan. Överallt där vi foro fram, doftade det klöver så sött och starkt, och i väster dröjde glansen från solnedgången. En så ljuvlig kväll. Och månen började sin stilla gång över skogskanten.

Uppför “Bufjället” blev det att knoga och gå. Då och då rastade vi ett ögonblick för att kyssas, men så skyndade vi vidare. Och huj!! vad det gick utför fjället sedan.

Och så grydde min sista dag i Växvik, åtminstone för denna gång. Efter att ha tagit ett hjärtligt avsked av alla vid stugan och sökt upp Adolf ute på höfältet och klappat och pussat honom ordentligt, bestego vi cyklarna. “Tänk så tråkigt det blir nu när du far,” sa Adolf. Ja, nog skulle jag velat stanna alltid!!

Vi trodde knappast att Kalle skulle kunna balansera med min stora kappsäck där bak på cykeln, men det gick fint. Och utan äventyr uppnådde vi Sulvik, varifrån vi skulle ta båt till Arvika och jag sedan nattåget till Stockholm. Naemi och Arvid, som inte skulle resa förrän nästa morgon, följde oss förstås till båten, och låg och kajkade i en liten ynklig roddbåt ute på “Sulvika” när vi ångade iväg. Vilken romantisk syn!

Den vackra viken med sina grönskande stränder, belyst av aftonsolens strålar, och en student med sin käresta i en liten roddbåt! Och på den smäckra, vita ångbåtens övre däck sutto ett annat par och läto blickarna med saknadens vemod glida över den härliga trakten, som snart försvann ur synhåll, då båten svängde om “Bergshagens” yttersta udde. En av de vackraste båtturer i världen är nog Sulvik – Arvika. Och jag njöt i fulla drag vid anblicken av de leende stränderna, de små gungande vågorna som lekte bland säven vid stranden och slogo mot båtens sidor och aftonrodnaden, som småningom bleknade bort långt borta i väster. Och sedan steg månen upp och sände en glittrande strålflod över vattnet.

Snart styrde vi in på Kyrkviken, vid vars strand den lilla idylliska staden Arvika utbreder sig. Vi gingo direkt från bryggan till stationen, men tåget var närapå en timma försenat, så vi hunno med en avskedspromenad på de stilla gatorna, där Kalle under sin skoltid så många gånger svärmat omkring, och även jag ofta nog promenerat vid våra “stadsbesök” under sommarvistelserna i Värmland.

Resan gick någorlunda skapligt, och anländ till Inedalsgatan flera timmar före det kort, som förkunnade min ankomst, tog jag Rut och Lillan på sängen. Ungen, som varit här för att förljuva Ruts tillvaro, var förtjusande som vanligt, men reste redan på onsdag morgon.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 1.  Det är deras kors.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 1. Det är deras kors.

Så rysligt mycket jag nu har att skriva om! Men aldrig har jag tid. Det är då inte att undra på heller, när vi den sista tiden haft besök av icke mindre än tre så framstående notabiliteter som “Greta från Indien”, pappa och Kalle. Varom dock mera sedan!

Nu måste jag först avsluta skildringen av min semester. Det var på torsdag sista veckan vi anlände hem från Buvattna vid 1-tiden på middagen. Roligt att se en klocka igen! Hemfärden förgick utan andra äventyr, än att min tandborste, som jag helt nonchalant bar i blusfickan, trillade ur och åkte med strömmen, då jag lade mig på magen över en vattenränna för att dricka. Först tänkte jag lämna borsten åt sitt öde, men så tänkte jag, att det kunde vara roligt att ha en borste, som simmat i en
vattenränna långt uppe i Värmlands urskogar, så jag följde rännan, dit den föll ut i en damm, vadade dit och fann min skatt fast inkilad mellan två stockar.

På färden hade jag haft mina mockaskor för att slita ut dem och lyckades över förväntan väl. Först klev jag omkring med dem i vattnet borta vid sjön och sen gjorde stockar och stenar sitt till att ovanlädret nätt och jämt hängde fast vid sulan på ena sidan och klackarna såg fransprydda ut.

Nu stå de på vinden hos Kalles, såvida de inte har slängt dem på sophögen. På fredag cyklade Kalle och jag till Koppom över Skönnerud. Vid postkontoret där vilade vi oss i trädens skugga, förfriskade oss med dricka och skrev vykort (möcke spirituella) till vänner och bekanta. Sen gick det raskt undan till “harrgårn” på Koppom, dit Kalle skulle för att höra efter om de där på bruket möjligen kunde ha något av intresse för hans utställning.

Brukspatron Canell och hans fruga visade sig vara världens gästfriaste människor. Fastän varande fullkomliga främlingar, blevo vi kvarbjudna på middag, kaffe och kväll. Medan Kalle var ner på bruket trakterade jag till allas förtjusning en charmant flygel, pratade med några nåder Sparre, som befunno sig på besök, och besåg huset, som var särdeles trevligt, tre våningar högt.

På nedre botten, innanför en stor pelarprydd veranda, en hög hall, mottagningsrum, matsal med vackra målningar i väggfälten, köksdepartementet och en härlig loggia med massor av växter och bedårande utsikt. I andra våningen, dit två präktiga trappor från olika håll ledde upp, ävenledes hall (i allmogestil) och så ett alldeles förtjusande rum “gröna salongen” som jag genast döpte den till. Ett stort, stort rum med en underbar tjock matta som ljusgrön mossa med aftonsol över, vita vackra möbler, klädda med grönt siden, stora venetianska speglar, lampor i en stor ring i taket med en gnistrande kristallkrona i mitten samt en stor målning (landskap av Hesselbom).

Mitt på det ovala bordet framför långsoffan en kolossal kristallvas med en jättebukett ängsblommor. Det var det vackraste rum jag sett. Bredvid låg ett litet kabinett och så var där herrn och fruns sängkammare, toilettrum och gästrum samt musikrummet, även det ett förtjusande rum i gult och mahogny, där Hesselboms “Vårt land” dominerade över soffan på ena långväggen. Utanför hallen veranda, utanför “gröna salongen” en långsträckt balkong och så en stor glasveranda, även den prydd med massor av vackra krukväxter och med den ljuvligaste utsikt.

I tredje våningen var ett stort rum i allmogestil med öppen spisel, bastanta stolar och bord etc. Här har fru Canell, en till synes synnerligen duktig och trevlig fru, samlat ett litet privatmuseum av allehanda gamla tenn, trä och näversaker, vävnader, spinnrockar, böcker etc. Innanför den stora stugan lågo ett par små gästrum. Ja, det var ett alldeles enastående trevligt hem. Men ack, var finns väl lyckan bofast!? Canells har ett enda barn, en dotter, som obotligt sinnessjuk vårdas på hospital. Det är deras kors!

Tisdag den 15 juli 1919. Del 5. Utflykten till Buvattna.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 5. Utflykten till Buvattna.

Så kommer jag till höjdpunkten av vår vistelse däruppe i Växvik. Utflykten till “Buvattna”. Det var Naemi, Arvid, Kalle och jag, som utrustade med massor av mat gåvo oss iväg frampå förmiddagen. De förra hade tidigare på morgonen infunnit sig på cykel och funno Bibbi och mig ordnande ängsblommor i stora buketter i skuggan av en buske på gårdsplanen. Bibbi var synnerligen nådig mot Arvid och bar till honom “fine bomma” i långa banor.

Sedan vi på Enarsberg (släkt) hämtat nyckeln till “Hyddan” vid Buvattna, knogade vi iväg genom skogen i hettan. Stackars pojkar med de tunga ryggsäckarna! Jag hade alldeles nog med bara mig själv. Men ljuvligt var det med den stora stillheten, som endast stördes av fåglarnas drillar. Och så den friska, kådmättade doften!! Och under träden blånade tuvorna av blåbär, som redan började mogna.

Strax innan vi kom till sjön efter en duktig marsch, började åskan mullra, och då vi räddat oss in i båthuset, stod regnet som spön i backen och stänkte och hoppade i sjön. Sen det värsta gått över, rodde vi ut och anlände så till “Hyddan”. Jag kan snart inte finna uttryck för att beskriva den ljuvliga naturen längre. Man får tänka sig en stor, långsträckt skogssjö med omväxlande trädbevuxna och klippiga stränder. Och så på en udde en liten röd stuga, bakom vilken skogen står så tyst och mörk med marken täckt av mjukaste mossa och linnea i långa rankor klängande över stenar och stubbar! Stor öppen spis med “trebenning” att laga mat på, bastanta bänkar och bord och väggfast över- och undersäng.

Sedan vi röjt undan en del fiskredskap och ordnat lite, fick vi snart kaffepannan på, och stugan genljöd av våra glada skratt och infall. Så skulle vi meta förstås. Kalle och Arvid fick en liten
abborrstackare var, vilka Naemi och jag genast rensade och sen glömde på en sten. Arvid tröttnade snart på metningen och övergick till att fånga smågäddor med händerna och fick verkligen tag i en. Och Kalle övergick till badning.

Jag tog båten och begav mig ut på sjön. Bäst jag stod i aktern och beundrade utsikten, skrek Arvid från stranden: “Hoppa i Du”! Visserligen hade jag tagit av mig klänningen och skorna (strumpor hade jag inga med) men allt det andra: spetsprydd combination, byxor, linne etc.!! Och så Arvids studentmössa på nacken. Vilket dock inte hindrade, att jag steg upp på akterbrädan och under Naemis förfärade rop hoppade i. Och sen bogserade jag båten i land och mottogs av folkets jubel samt stängdes in i stugan i sällskap med en brasa och en röd filt, medan kläderna hängdes upp till tork.

Då vi skulle krypa till kojs, hade Naemi och jag naturligtvis tänkt att ligga tillsammans i “undersängen”. Men det “lax” inte alls. De’ var inte tu tal om annat än att “paret Rencke” skulle ligga i en säng och “paret Ahnfelt” i en. Genom lottdragning hamnade Kalle och jag i “undersängen”. Du milde, vad vi skojade! “Nu skulle mormor komma inhaltande, hon finge säkert slag”! “Tänk om Skandiakamraterna kunde se mig nu! Oh!!!” “Nej, nu måste vi sova!” Vilket tillgick på så sätt, att Kalle tog mig i sina armar och höll på att kyssa liv och anda ur mig. Och jag gjorde fruktansvärda attentat mot hans guldplomb.

Vad det i alla fall är gudomligt härligt att leva fjärran från all konvenans! Men det kan nog vara farligt. Och Gud vet, hur det hade gått, om jag inte trots allt, behållit huvudet kallt!! Det var ju så förfärligt varmt, så vi lågo där i enklaste paradisdräkt, fast sammanslingrade!! Men Kalle var dock jämförelsevis lugn han med, om man tänkte på hur lätt och lekande han förut tagit flickorna i besittning!! Usch då!

Rätt som det var hörde jag ett ljud utifrån och lyssnade skarpt. “Hör Du Kalle, yxhugg?!” Han reste sig och lyssnade han med. “Jo,sannerligen, men vem i all världen— det måste vara vedtjuvar, som huserar här långt från människors boningar mitt i natten!” Och så skulle han ut och undersöka saken förstås. Men jag ville inte släppa honom.

“Tänk, om det kastar yxan i huvudet på dig!” Äsch, inte, jag kommer strax tillbaka,” och så försvann han efter att ha fått på sig lite kläder. Om en stund kom han tillbaka. Hade inget funnit. Nu hade emellertid paret Ahnfelt vaknat också, och vi serverade dem en bloddrypande historia, om hemska banditer, som jagat Kalle med yxor. Stackars Naemi blev så rädd, att hon nästan grät, så vi måste lugna henne och förklara att det var bara skoj. Och så bredde sig så småningom tystnaden i
stugan.

Men plötligt hörde jag yxhuggen igen. Nu lyssnade jag alldeles intensivt. Och avslöjade att det var Arvid, som snarkade lite lätt!! Oh, vad vi sedan skojade om Arvids snarkningar á la yxhugg och Naemis förskräckelse.

De andra hade nu somnat allesamman, men det var så varmt och kvavt, att jag kunde absolut inte sova. Utan steg upp, kokte mig först tyst och stilla kaffe och smög mig sedan ut. Aldrig skall jag glömma synen av sjön i soluppgången! Lätta dimmor böljade över vattnet och steg upp ur skogen, de första solstrålarna gledo fram över vattenytan, färgande den svag rosenröd och lyste på stugknuten. Alldeles blank och lugn låg sjön och speglade stränderna runtom och den mattblå himlen med dess små drivande molntappar.

Jag löste båten och rodde långt ut. Kunde ej låta bli att sjunga av idel hänförelse. “Paa solen jeg ser” och ” Se vågorna stråla”. Så lade jag mig tvärs över sittbrädan, lät båten driva, som den behagade och stirrade upp mot det blå, tills jag – somnade. Vaknade plötsligt med ett ryck och höll på att åka på huvet ner i vattnet.

Nu stod solen högt på himlen och fåglarna jublade inne i skogen, där jag gled fram alldeles längs stranden. Lite’ yrvaken såg jag stugan långt borta, högg tag i årorna och snart sköt båten med en väldig fart genom den blanka vattenytan. Då jag anlände “hem” lågo de andra minsann och snarkade ännu! Men jag fick snart liv i dem. Naemi var dock något motsträvig och frågade: “va ä klocka”.
Klockan ja, det hade vi ingen!!!

Det blev en ljuvlig varm solskensdag och vi badade, rodde, lagade mat och åto och mådde som prinsar. För att visa Kalle att jag kunde, simmade jag tvärs över till andra stranden medan han rodde bredvid, och sen tog han upp mig i båten och vi gingo iland på “Lycksalighetens ö”. En liten “obebodd ö i havet” med dungar av björkar och alar, mossbeklädda stenar och massor av blåbär. “Här slå vi oss ned, Du och jag, Adam och Eva i paradiset”. – Ja, där slogo vi oss ned, i skuggan av en vitstammig björk och sågo på himlen och “havet” och lyssnade till suset i träden och böljeskvalpet vid stranden. Och talade många oförnuftiga ord…

Fram på kvällen mulnade det till ett tag och kom en regnskvätt, så vi ansågo det bäst att inte ge oss av förrän nästa morgon. När Naemi och Arvid redan gått till kojs, rodde Kalle och jag ut på sjön. Nu var det klart igen, en dunkelblå skymning, med månen stor och röd över skogstopparna, speglande sig i vattnet.

“Den ser ut som en stor japansk lykta, som virvlar runt därnere” tyckte jag. Vi rodde långt bort på de andra sjöarna, Buvattna består nämligen av tre stora sjöar, och Kalle pekade ut för mig de ställen, där han hade varit med och jagat älg. “Där nere vid stranden hade far och Adolf tänt en stor eld…”. Jag tyckte mig nästan se, de flammande lågorna och mörka gestalter, som gledo fram och tillbaka däromkring!

Inte förrän långt fram på natten lade vi iland nedanför “Hyddan” och sedan vi dragit upp båten, gingo vi genast in, för att gå till vila. Nu hade vi kommit överens om att vara riktigt förståndiga och bara sova. “Vi ger varandra bara en lite godnattpuss”. Jag var för resten så sömnig, att jag somnade nästan genast.

Och sedan vi morgonen därpå hade lagat en sista avskedsmåltid, gjort iordning i stugan, badat och knäppt ett par plåtar, lade vi ut från land och tillvinkade den kära “Hyddan” en sista hälsning. (jag hoppas det inte blir någon bekant, som framkallar de där plåtarna, ty han kunde nog få en underlig uppfattning om vårt sätt att kläda oss.

Naemi och jag i byxor och linne, och pojkarna i bara byxor. Kalle t.o.m. ibland bara simbyxor!! Vi måtte tagit oss härliga ut, där vi klevo omkring!! Oh fasa, nu har jag redan skrivit ut den här boken! Ja, det finns väl ingen annan råd än att jag tar en ny!

Tisdag den 15 juli 1919. Del 4. Ändå har jag inte fått något lugn i mitt sinne.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 4. Ändå har jag inte fått något lugn i mitt sinne.

Veckan efter oss anlände till Sulvik Naemi och Arvid. Ännu ett älskande par. Vi hade redan förut en eftermiddag cyklat ner för att hälsa på “de neräre“ och nu måste vi förstås dit igen för att hälsa på de nykomna. Då vi med elegant sväng åkte in på gården, möttes våra blickar av trenne snarkande näsor vända mot skyn i skuggan av hagtornshäcken.

Pappas, Axels och “Noscht – Nischs”. De kravlade sig upp så småningom och vi fingo av den sistnämnde veta: “De ä vart”. Jo något!! Vi gynnades verkligen under nästan hela tiden däruppe av det mest strålande solsken. Fast ibland var det så varmt, att jag hyste en brinnande önskan att få klä’ av mig t.o.m. skinnet. Då var det något till ljuvligt att få kasta sig i Ränkens svala famn. Men – låtom oss återvända till Sulvik.

Mellan bräderna uppe på “Rännet till stalla'” uppdök plötsligt ett skinande anlete, vari öppnades ett gap, tillropande oss “Godda! Godda”! Vi dit förstås, äntrade upp för stegen och befunno oss snart huller om buller i det doftande höet med Naemi, Arvid och Harry.

Sen blev det kaffe i bersån förstås. Ack, huru minnena strömmade in på mig! Hur många glada stunder ha vi inte tillbrakt i den bersån! Och i parken och på “Skansen”. Först då vi voro småflickor med kjolar till knäna och dinglande hårflätor och gnodde omkring som “vita och indianer”, sköt varandra med knallhattspistoler och äntrade upp i “grana”, där vi hade våra “bo” av fastspikade bräder. Senare som ungmör i 17-årsåldern med små oskyldiga svärmerier med Kalle (ack, en annan Kalle!!) och Albin. Hur innerligt roligt hade vi inte sommaren 1912, då Greta var med oss däruppe! Då vi “tjyvrökte” borta i hagarna, bestego Marfjället och Snipan för att se på soluppgången och svärmade i roddbåtar på sjön i månskenet! Då allting var glatt och trevligt och intressant!

Och nu!! Här satt jag nu i samma kära gamla berså tillsammans med min förlovandes fästman och Naemi och hennes fästman. Judit vorden kvinna i sin sommar, djupt kännande och tänkande och varandes förälskad och fast besluten att för hela livet binda sig vid en enda man! Men ändå djupast på botten den lilla flicksnärtan med korta kjolar och dinglande flätor, som klättrade i granen och sköt med knallhattspistol.

Nu var jag fullkomligt lycklig men ändå – ack ljuva, ljuva, bekymmerslösa barndomstid, då livet lekte och log! Vid tanken därpå skälver mitt hjärta av en oresonlig längtan och mina ögon skymmes av tårar. Nu är livet vordet så stort och underbart. Besynnerliga tankar förut aldrig tänkta, storma in på mig. Jag har ingen ro längre! En tid har gått, då mitt hjärta längtade och trängtade efter något, som skulle ge livet dess rätta innehåll, som skulle komma att glömma mig själv och ge “liv åt levandet”.

Nu har min önskan blivit tillfredsställd, HAN har kommit — har tagit mitt hjärta i besittning. Men– ändå har jag inte fått något lugn i mitt sinne. Nu går all min längtan och trängtan till honom. Och när jag nu sitter här och skriver detta, fjärran från min älskade, stiger en känsla så plågande stark inom mig. Jag vill ha honom hos mig, känna hans starka armar omkring mig och erfara tjusningen av hans kyssar. Jag undrar, om det blir bättre, när vi blir gifta.

Om min längtan, min oro, mitt upproriska sinne då skola bli fullt tillfredsställda?! Jag undrar, om jag begär för mycket av livet? Om jag verkligen hör till dem, som aldrig kunna få njuta helt och fullt av tillvaron!?

Nej, detta var en fruktansvärt lång utvikning från kaffet i bersån. Det smakade utmärkt. Och solen silade ner genom björkarnas kronor och satte dallrande ljusfläckar på stenbordet, vinden rasslade
i bladen och himlen blånade över trädtopparna. “De ä all högt i taket här,” som någon sade.

Sedan visade jag Kalle omkring på “Skansen” och i parken. Vi sutto i “högsätet”, som nu nästan inte syntes bakom caraganhäcken, vi besågo resterna av “järnvägen”, som vi byggde för ack så många, många år sedan. Och så tittade vi efter vår källa, men den var uttorkad nu och likaså “Niagara”. Men den lilla kastanjen på Kinnekulle” hade växt en lång bit.

På eftermiddagen spelade vi och dansade i köket, alldeles som förr, och så togo vi oss en promenad till tunneln, som vi voro långt inne i. Sent omsider bestego vi åter våra cyklar och njöto i fulla drag av kvällssvalkan och den härliga naturen. Uppe vid Ränkens strand måste jag hoppa av cykeln och hänge mig åt beundran en stund.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 3. Varför kan Du inte ligga hos mig.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 3. Varför kan Du inte ligga hos mig.

Men alltid måste det finnas malört i glädejebägaren. Och vår malört på alla härliga utflykter var den oändliga mångfalden av myror och mygg, som aldrig ville låta oss ostörda njuta av vår lycka! Fördömda mygg!!” som Lillan on gång helt oförhappandes uttryckte sig.

I en berså ner vid stugan brukade Oskar ligga och sola sig om dagarna, och och alltemellanåt gick jag och hälsade på honom för att prata bort en stund. Och så gick jag med lilla Bibbi och “Poppe bäl å bommer, fine bommer,” som hon uttryckte sig. Ja – ack vilka buketter av doftande klöver, blåklockor, prästkragar, älggräs och blåklint!

Adolf och jag hade så trevligt tillsammans, än då vi musicerade på orgeln och han försökte sig på fiolen, inte alls illa förresten, än när vi skämtade och slogs med varandra, och än, då jag satt modell för honom. Han skulle nämligen måla mitt porträtt. Och stor talang har han i sanning. Fast han inte hann längre än till underfärgen medan jag var kvar, kunde man se, att porträttlikheten var slående.

Jag kan aldrig tänka mig honom såsom en bonde som alla andra däruppe, övertagande gården. Det vore verkligen stor synd på en sådan artistisk förmåga.

Några dagar efter Kalle och mig anlände Ingeborg. Enda systern. Sjutton år, söt med stora blå ögon, nybliven realstudent. Stackars liten, hon hade råkat ut för en cykelolycka, knäskada och varbildning med åtföljande operation. Hade varit på Karlstad lasarett en tid, men var nu betydligt på bättringsvägen. Hon flyttade nu in till mig och vi brukade ligga och språka lite’ smått om morgnarna efter kaffet på sängen. Om dagarna vistades jag nämligen mest utomhus och om kvällarna hade nog lilla Ingeborg redan länge slumrat, då jag äntligen lyckats slita mig ur Kalles famn och kom upp för att lägga mig.

Nere på soffan i förmaket, vår “flirtsoffa”, brukade vi ta’ godnatt av varandra. Ett långvarigt godnatt tagande! Hårt sluten i hans starka famn med hans läppar mot mina hörde jag om och om igen de ord, man aldrig tröttnar att höra. “Varför kan Du inte ligga hos mig, tyckte han ibland. Ack, förståndiga konvenans”!!

Tisdag den 15 juli 1919. Del 2. Kärlek.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 2. Kärlek.

Adolf såg jag genast att jag skulle bli god vän med, likaså Elvine… Fram på söndag eftermiddag kände jag mig förklarligt nog ganska slö efter sömnlösheten föregående natt, så jag lade mig ett slag på sängen i det lilla rara rum, som ställts till min disposition. Och det dröjde inte länge förrän någon knackade och frågade: “Får jag komma in?”- Jo, de’ fick han. Och slog sig ned bredvid mig och talade om att…

Ja o.s.v. Rätt som det var kom Elvine upprusande och förkunnade att “Julius är här”. Och då vi kommo ner funno vi förutom pappa även Axel, Janne och Harry. De hade blivit rysligt besvikna för att vi inte kommit dit på morgonen och det undrar jag sannerligen inte på. Så hade de kommit till oss istället och det blev kaffe, prat, sång, fiol och orgelspel i långa banor. Axel var alldeles särskilt förtjust över alla valser och slagdängor jag framlockade ur orgeln.

Sedan förflöt dagarna på det angenämaste sätt. Kalle visade mig omkring på alla de ställen, där han lekt och rasat som barn och svärmat som yngling. Först och främst upp på Kroksåsen. Ack, att jag kunde finna ord nog starka att beskriva utsikten däruppifrån! Den långsmala sjön med stränder omväxlande skogklädda, eller med gröna fält och ängar, den öppna bygden med små röda stugor, omgivna av lummiga träd, gärdesgårdar och små bäckar och längst bort, långt i fjärran de blånande bergen.

Däruppe tillbrakte vi oförgätliga stunder. Och nedanför i en dunge, där det täta lövverket blott släppte fram en grön halvdager, där mossbelupna stenblock låga spridda över marken och där vi varje minut väntade att få se skogsfrun glida fram, där sutto vi ofta om kvällarna, då aftonrodnaden spred ett skimmer av matt rosa över mossan.

Vi talade inte så mycket. Vi sågo på allt det underbara och så på varandra, och hans arm fattade så fast om mig och ofta, ofta möttes våra läppar i långa, långa kysser. Och ej förrän aftonrodnadens flammande röda sken förbytts i svagskimrande opal och skymningen fallit mjukt dunkelblå över nejden, kunde vi lämna vår kära dunge.

Ett par gånger badade vi i Ränken. Första gången rodde vi ut. Båten lånade vi hos “Moster Söderbergs” en synnerligen “konstifik” bondmora. Blevo bjudna på kaffe efteråt förstås. Tänk ändå så naturligt vi funno det att bada tillsammans! Intet pryderi alls. Det var som det skulle så vara, att vi kunde vara tillsammans även utan kläder.

Förutom vår kära dunge hade vi även annan ljuvlig tillflyktsort uppe vid Mjögsjön. Vägen dit gick genom skogen, längs en sorlande bäck, där ormbunkar växte i täta klungor, träden speglade sig i vattnet och trollsländor jagade varandra längs stränderna. Omkring sjön stod skogen så mörk och allvarsam, och på vattenytan simmade de vackraste näckrosor, omgivna av klargröna blad. Och bortom trädtopparna glödde himlen i de underbaraste färgskiftningar i solnedgången. Den lugna vattenytan låg så blanksvart vid stränderna, men längre ut dallrade rosenfärgade reflexer från aftonrodnaden.

Ack, I dystra mörka granar, du stilla vatten och ni glada trollsländor, som dansa däröver, vad veten i väl om tankarna och stämningarna hos de människobarn, som i stilla andakt beundra er! Vad vet ni väl om den känsla, som för dem så tätt intill varandra, som glänser i deras ögon och bekräftas av deras läppar?!

Kärlek! – K-Ä-R-L-E-K. Ack, du så mångtydda – missbrukade – underbara ord!! Vad är du egentligen?! –

Tisdag den 15 juli 1919. Del 1. Upp till Växvik.

Tisdag den 15 juli 1919. Del 1. Upp till Växvik.

Nog är det välan höjden i alla fall att ha haft med sig dagboken på semestern och inte skrivit ett ord! Utan först nu ämnar jag försöka att skildra mina upplevelser under den ljuvliga tiden 28 juni till 13 juli 1919.

Hela lördag eftermiddag, då jag skulle ge mig iväg, ösregnade det, så det första jag måste göra på hemvägen från Skandia var att köpa ett paraply. Mitt gamla försvann nämligen spårlöst en gång då jag glömde det kvar på Sidenhuset. En hel massa ärenden hade jag att uträtta, så jag var alldeles utpumpad, då jag vid 6-tiden flåsande och överlastad med paket anlände hem.

Rut och Tolle följde mig till stationen, och under formligt hällregn lämnade jag staden för att ånga mot nya, underbara öden.

Tiden kröp gräsligt sakta fram till klockan 3, då jag äntligen fick skåda Kalle, min egen kära Kalle, i Laxå. Han hade sällskap med Oskar, som kom från Sävsjö. Stackars Oskar! Kalle hade förut förberett mig på, att Oskars grymma öde skulle nog komma att kasta en skugga över vår vistelse uppe i Värmland. Och intet under! Just efter att ha genom oförtrutet arbete och energi uppnått en nog så bra ställning i en skeppsredarefirma i Göteborg, fick han spanska sjukan och så lunginflammation och lungtuberkulos. Han hade vistats en tid på Sävsjö, och skulle nu få tillbringa sommaren tillsammans med sin fru, Elvine, och sina små flickor, Bibbi och Margareta, hemma i Växvik. Visserligen har doktorn konstaterat stadig förbättring, men inför ett sådant fall står man ju alltid tveksam. Det kan gå bra, men det går oftare hastigt mot slutet.

Vi hälsade emellertid på det hjärtligaste på varandra, och sedan Kalle och jag ordnat det så bekvämt som möjligt åt Oskar, drogo vi oss tillbaka ut i korridoren, där vi tittade på varandra och talade om att vi hade alla ingen lust att “slå upp” ännu. Och så utöste vi vår vredes skålar över ett par individer, som helt ofinkänsligt sutto och stirrade ut i korridoren.

På Arvika torg väntade oss stadens bil, en liten ynklig stackare, som sannerligen inte såg något ut för världen. Men när han väl kom igång, fingo vi riktig respekt för den, ty den susade iväg med en väldig fart, och tog de branta backarna som ett inte. Vilken bedårande färd det var! De fagra nejderna lågo så daggfriska och rena efter regnet: än susade vi fram genom kåddoftande furuskog, än glittrade ett vattendrag mellan björkstammarna, och upp och ner bar det längs klövervallar och nyslagna fält, varifrån steg den ljuvligaste vällukt.

Då vi kommo till Sulvik, var det första jag såg flaggorna i topp hos Boudins. Nog hade jag trott att vi skulle stanna och hälsa, men som varken Kalle eller Oskar sade något om det, antog jag, att det för Oskars skull vore bäst att komma hem så fort som möjligt. Så vi vinkade bara åt pappa och Harry, som uppenbarade sig vid grinden.

Ju högre upp vi nu kommo mot Växvik, ju vackrare blev naturen. Ränken låg så lugn och klar i morgonljuset och speglade strändernas fält och skogar. Här och var vandrade några kossor stillsamt och söndagsslöa ut på betet. Vid en grind stod en lugn och sävlig bondgubbe, som vid åsynen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade på oss ett slag.

Så fortsatte bilen och äntligen kläckte Kalle ur sig: “Detta är far”, varpå jag fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “Goddag”. Enkelt och flärdfritt. Så stannade vi utanför grinden till en förtjusande vit stuga med ett högt fritt läge på en höjd ovanför Ränken. Kalles hem! Och nu blev det ett hälsande och välkomnande av mor och Adolf, Elvine och småttingarna. Lilla mor, eller farmor, som även jag snart kom att kalla henne, är så rar och vänlig, så rent av rörande välvillig. Som Kalle förut talat om: “typen för en bondhustru, som hela sitt liv slitit och trälat för hus och hem, man och barn”.

Onsdag den 25 juni 1919. Syster Rut tar över pennan idag.

Onsdag den 25 juni 1919. Syster Rut tar över pennan idag.

Nu får jag här i Judits dagbok, uppteckna, hur hon och jag i vår ensamhet tillbringade midsommaren 1919. Från början hade vi tänkt att “res ut“ någonstans, men som det ju dels lider mot slutet av månaden och kassafebern börjar bli kännbar, och dels som det i söndags regnade våldsamt o vädret såg mycket hotande ut, beslöto vi oss för att stanna kvar i staden och roa oss på bäste sätt.

På midsommardagens förmiddag regnade det även, men fram på eftermiddagen blev det ett härligt väder. Judit och jag skrudade oss i sommardress med ljusa klänningar, vita skor och strumpor och enligt eget tycke fina som aas. Först styrde vi kosan till Skansen, där orgierna började. Vi dansade först en stund på dansbanan vid Renberget, men fingo sedan syn på en annan bana, där ett par gamla bondspelemän utförde musiken, och där dom dansade endast bonddanser, hambo, pas de quatre, polka o.s.v. Dit satte vi förstås iväg och dansade hambo och pas de quatre ” så´dä’vissla om´et”!

Vi ä’ urstyva att dansa hambo nu. Jag för som den styvaste kavaljer. Vi hoppa’ och levde som vansinniga precis, och kjolarna flög upp så bena syntes nog ovanför knäna, men det struntade vi i. Vi visste att inga av våra bekanta var kvar i stan den dan, så vi hade beslutat att “leva loppan” riktigt. Då vi dansat hambo på bondbanan tills vi var utschasade tyckte vi att “nu ä’ här inget sköj längre, nu går vi till på Gröna Lund”.

Sagt och gjort. Vi stegade iväg neråt Gröna Lund, men slunko i förbifarten in på “Tre liljor” och förfriskade oss. På “Gröna Lund” inleddes orgierna med åkning i Berg-o-dal-banan. Den är nästan som en karusell, fastän den går upp och ner, och Du milde, ett sånt väsen där var! När det bar av nedåt, upphävdes vilda tjut, och Judit och jag blev inte sämst vad skriket anbelangar. Bevare mig, sa’ Frida! Sen begav vi oss ut på vidare äventyr, och upptäckte ett litet mystiskt hus, som bar inskriptionen “SIBYLLAN”. Dit in skulle Judit förstås nödvändigt, för att bli spådd, men jag hade ingen lust att gå med, utan föredrog att stanna utanför, där jag blev föremål för livlig uppvaktning av diverse “Söderamerisar”. Judit kom omsider ut, strålande glad över all lycka, som blivit henne förespådd, och det bar iväg till nästa schapp, där man tillhandahöll “varm korv”. Den var vi förstås tvungna att smaka på, och stod där och käkade av alla krafter med var sin korv i näven, då en “Söderameris” dök upp bredvid oss och försökte inleda konversation med mej.

Då detta misslyckades, kom han med sitt “dunderstinkande” anlete alldeles inpå mej och tyckte: “Fy g-n, att ni kan äta korv”!

Då blev jag arg som det värsta, gav en puff i magen o genmälte på Götebösska: “Har ni ont åt?” varpå busen replikerade: “Var inte mallig, för då tar jag dig i nacken!” Mycke’ bildat. Judit och jag fann det bäst att avdunsta innan han satte hotelsen i verket. Vi hamnade då i en riktig karusell, som gick så fort och länge, att jag blev så illamående, så jag befarade att vilken minut som helst få upp korven igen.

När karusellen äntligen stannade, skyndade vi till ett förfriskningsställe och intog “Citronil,” och sutto kvar här tills jag återfunnit jämnvikten. Här köpte vi även några förtjusande “inte alls typiska” kort av en kringvandrande gosse, och avsände dem till Naemi, Calle och Bruno. Sedan kom turen till skjutbanan, där vi avsköto sex skott var. Judit “prickade” en gång och trumslagarn´ trummade våldsamt. Då vi slutligen “fröjdat” ett par danser på Tivolis dansbana bland en mycket blandad publik satte vi (vid halv 12-tiden) iväg tillbaka till Skansen igen för att få “fröjda” en sista “foxtrott”.

Här träffade vi på f.d. disponenten vid AB Damm och rörledningar, Malmö, Folke Janson, som gick där och vankade i ensamheten. Han är här i Stockholom vid Elektromarin nu, och han blev mycket glad över att träffa på bekanta. Han hotade även (snällt!) med att ringa upp oss i telefon, så vi kunde träffas nån gång.

Judit och jag äro mycket snälla, och sa’ sen till varandra att “jag hoppas han bjur bra, för då kan vi ju gå ut med honom någon gång.” Mycke’snälla”!

Nåväl, för att återgå till mddsommarfirandet, så skjildes vi från Folke Jansson vid Djurgårdsbron, där Judit och jag tog spårvagnen. När vi skulle byta vagn vid Stureplan, tyckte vi, att vi absolut måste avsluta aftonen med att åka bil, annars bleve den inte komplett, vilket resulterade i att vi en stund senare susade iväg utåt Kungsholmen i bil, ivrigt räknande våra återstående pengar och överläggande om vi skulle kasta oss ur bilen på Fleminggatan eller om vi skulle våga sitta kvar.

Som väl var räckte pengarna nätt och jämt, så vi sluppo att våga livet. Väl hemkomna till “Nuckebo”, lagade vi iordning em enkel supé bestående av cacao och smörgås, och satt sen och höll på att “skratta ihjäl oss” åt aftonens upplevelser. Ja, man har inte roligare än (när) man gör (på) sej, och jag försäkrar, att det var inte många, som hade roligare på midsommaraftonen än vi, stackars ensamma “självförsörjande”.

På midsommardagens morgon, eller rättare sagt förmiddag, intogo vi, som vanligt om söndagarna, kaffe på sängen och kravlade oss sedan upp och började utföra vilda, gymnastiska rörelser, iklädda endast ett par vita byxor. Då vi hållit på en stund med detta, samt komponerat en ny sorts dans, voro vi så varma och svettiga att vi beslöto oss att “bada”, vilket tillgick på så sätt att vi placerade handfatet mitt på golvet och började tvätta varandra med tvättlapp. Vi företedde nog en härlig syn, när vi skuttade omkring här, splitter nakna, endast iklädda varsin badmössa.

Men sen tyckte vi, att vi hade firat midsommaren riktigt, vi hade ju båda dansat och badat. Ja, här vilar inga ledsamheter, ska’ ja’ säja!

Igår eftermiddag, företog vi en promenad till Bellmansro, och höll på att äckla ihjäl oss åt en positivhalare, som under livliga gester med den lediga armen, och vilt rullande med ögonen sjöng Rolfs “Sjömansvisa”, assisterad av ett busfruntimmer, som energiskt basade 2:a stämman, vilket till vår oerhörda förvåning delvis lyckades. Judit och jag höll på att skratta ihjäl oss åt dom, med då vi funno, att vi voro observerade av busfruntimret, avdunstade vi skyndsamt.

På spårvagnen hem hade vi sällskap med ett mycket bildat ligafruntimmer (sämre kronbrud) som var lindrigt berusad, och stod ute på plattformen och uppgav hemska flatskratt, därvid blottande en synnerligen ramponerad tandgård. Framtänderna lyste nämligen med sin frånvaro. I sanning en ljuvlig syn! Mitt emot oss sutto tre kvinnliga frälsningssoldater, som tydligen varit ute på nån slags midsommardagsutflykt, och vilka förde en synnerligen högljudd konversation och undrade om de “skulle få syn på sin lilla kapten vid Tegelbacken”. Men den lilla kaptenen, “en skönlockig ung man”, upptäcktes först på Hantverkaregatan.

Nu har jag mycket utförligt beskrivit våra upplevelser under midsommaren och nu måste jag sluta, annars får jag skrivsjukan. (Bevare mig, så min nacke värker)!

Söndag den 22 juni 1919. Hemma rönte vi det hjärtligaste mottagande.

Söndag den 22 juni 1919. Hemma rönte vi det hjärtligaste mottagande.

Och så ringde jag hem och förkunnade för den synnerligen förvånade fadren, som svarade i telefon, att klockan 1 ämnade Herr Karl Rencke, i sällskap med sin nyvordna fästmö uppvakta familjen. “Hjärtligt välmomna!!”

Klockan var nu emellertid inte mer än halv 10, och Kalle yrkade på mat. Vi gav oss iväg till Lorensberg (telegraferade på vägen till diverse personer) och där hade vi en förtjusande frukost alldeles ensamma i den stora matsalen.

Det var så underbart vackert därnere i Göteborg, så jag blev riktigt kär i staden igen. Alla de talrika parkerna, alléerna och planteringarna stodo i den vackraste försommarfägring, men härligast voro de doftande syrenerna, som överallt funnos i slösande överflöd och kom hela staden att likna en jättebukett.

Hemma rönte vi det hjärtlígaste mottagande. Pappa kände ju Kalle redan förut, och med mamma, som fick vita rosor, och Lillan, vars hjärta han genast vann med en stor konfektpåse och Naemi och Harry blev han snart bekant. Oh, hur trevligt vi hade! Han blev kvarbjuden till middag, förstås, och pappa höll ett så oändligt vackert och fint tal, att jag grät, som ett barn. Och Kalle bet sig i läppen och sa att “sådant kan jag inte svara på, jag bara känner”.

På onsdag gick Kalle upp på sin byrå och jag till Anna-Lisa. Det arma barnet hade strax förut skrivit till mig att hon brutit sin förlovning och nu var alldeles otröstlig. Hur det nu var lyckades jag till slut få henne att skratta riktigt hjärtligt genom tårarna, men ack, hur rörande det var, då hon fick se mig, föll mig om halsen och grät, som om hjärtat velat brista!!

Orsaken till brytningen kunde jag inte få riktigt klart för mig. De hade bara kommit ihop sig om någonting och sen hade det ena givit det andra. Nu lyckades jag intressera Anna-Lisa för en hel del andra saker och särskilt livligt höll jag med henne om, att hon skulle ge allt annat på båten och försöka bli filmskådespelerska. Det skulle hon passa utmärkt bra till.

Kapten Blomberg var hemma och han var så rörande tacksam för att jag lyckats pigga upp Anna-Lisa. “Här har hon nu gått som personifikationen av sorgen hela tiden och gjort oss andra så ledsen också. Men Judit är, som hon alltid varit, en liten solstråle! Och Judit ska få en jäkla fin lysningspresent av mig!!” Det var ju alldeles för vänligt sagt förstås!

Jag bjöd hem Ansa på kvällen då även några andra ungdomar “från fordom” infunno sig. Mary och Linnea, Bruno, Hilding, Torsten, Arvid och Eric Blomberg. Vi hade en riktigt angenäm afton. Jag hade fått en hel del härliga blommor, rosor, syrener, löjtnantshjärtan (av moster Sofie!!) nejlikor, liljekonvaljer m.m. och diverse telegram.

Då gästerna gått, följde jag med Kalle upp till hans och vi hade en underbar stund tillsammans, min älskade och jag. Hur svårt det var att bryta upp!

På torsdag var Kalle också hemma till middag, och efter kaffet och punschen drogo sig de andra diskret tillbaka, lämnande oss i ostörd ro på ottomanen i herrummet. Den kära lilla mamma knackade finkänsligt på dörren, då hon kom för att hämta kaffebrickan! Skola vi någonsin bliva trötta på varandra?

Och på kvällen måste jag resa tillbaka hit. Det var gräsligt! Kalle och jag kysstes inte på stationen. Av Hilding fick jag gotter, av Bruno en röd och en vit rosenknopp av honom en bok, “Lev livet leende”.

Tänkte under hela resan på honom. Gick direkt från station till Skandia, tvättade mig och ordnade till mig lite. Och gick så att invänta stormen. Och den kom! Med en störtsjö av frågor och utrop och gratulationer och ett regn av blommor. De dejligaste blommor av alla slag.

En bukett av 10 stora, doftande, mörkröda rosor från herr Sundell. “Det är ju en riktig brudbukett”, tyckte åskådarna. En knippa de vackraste nejlikor från herr Rosén. Herr Husén uppvaktade med två stora, gulskära rosor, Märta Högberg med skära. Flickorna på anskaffningen hade “salat” till en bukett mörkröda och flickorna Svedelius hade köpt de ljuvligaste anemoner. Av Rut Veylandt och Maggie Kerfstedt fick jag blå och vita penséer, av herr Vedberg vita och mörkvioletta syrener.

Evy Lind hade egenhändigt plockat doftande liljekonvaljer och söta lilla Gerda Malmstedt kom med en jättestor mörkröd ros. Mörkröda rosor fick jag även av tant Lundén och Sigrid Bartelsson, och från Elsa Lindqvist lilasfärgade tulpaner. Det var en alldeles enastående blomsterprakt.

Och alla som gingo förbi, stannade också och häpnade. Vad det var roligt! Och det känns alltid så gott att veta sig vara lite’ uppskattad bland kamrater och överordnade. “Men vi kan då inte avvara fröken, förrän tidigast 1924”, tyckte herr Rosén och så ville han och kapten Ehrner hissa mig vilket jag dock lyckades avvärja.

Ja, förlovningen väckte ett kolossalt uppseende bland alla mina och Kalles bekanta! Och det undrar jag sannerligen inte på. Förlovad efter 3 dagars bekantskap. Det ska allt vara Kalle Rencke och Judit Boudin också!!

Så har tiden från det jag lämnade Göteborg tills nu varit en enda längtan efter honom. Vi ha skrivit till varandra varenda dag, ibland två brev om dagen, (de första dagarna fick jag tre)! Men ack, inte kunna brev enbart tillfredsställa! Oh hur jag längtar till min semester, (som Gudskelov inträffar nu om en vecka), då jag ska fara till Värmland och Kalles hem i sällskap med honom!! Bara det inte är alltför svindlande lycksaligt underbart för att bliva till verklighet.

Åh, Gud – om Du inte gjorde det!!

Sista tiden ha Rut och jag sytt mycket flitigt, klänningar och blusar och nu håller jag på med en vit kappa. Verkligen duktigt, om jag “går i land” med den! I pingstas voro vi i Grillby och hade angenämt som vanligt. Voro även bjudna till Lindgren förstås.

Förra söndagen var jag bjuden till dr. Lundberg ute på Nysätra. Det var en härlig dag och alldeles bedårande vackert därute med alla blommorna, särskilt syrener i färger från vitt och ljusaste rosa till blått och mörkaste svartviolett.

Middagen var utsökt, och då jag tackade för maten, kysste doktorn med gammaldags älskvärd ridderlighet min hand. Och sen njöto vi av tillvaron vid kaffet och likören på terassen, tills det blev tid att bryta upp.

Alltemellanåt är Tolle eller Erik här uppe. Kalle har fått för sig, att den förre är kär i Rut och skriver alltsomoftast att jag för henne bör påpeka vilken utomordentlig äkta man Tolle skulle bli. “Rut måste älska Tolle! Det är nödvändigt”!! Åh, så rolig han är. Och sådana utomordentligt trevliga brev han skriver!!

Tisdag den 17 juni 1919. Jag har ju mött HONOM!!

Tisdag den 17 juni 1919. Jag har ju mött HONOM!!

Så länge jag nu låtit boken ligga! Och det just nu, då jag äntligen fått uppleva det, som jag så länge och innerligt längtat efter och som nu kommit mig till del i rikaste mått. Jag har ju mött HONOM!!

Och fastän vi känt varandra så ytterligt kort tid, älska vi dock varandra så innerligt. Att tänka sig – på torsdag blevo vi bekanta, på lördag förlovade vi oss!! Äkta amerikanskt. Indeed. Men han är ju från samma trakt uppe i Värmland som vi, och jag har ju hört mycket talas om Löjtnanten i Kungliga Jämtlandsfältjägarregementes reserv, Fil. mag. Karl Rencke. Den där tokiga pojken uppifrån Växvik. Som nu blivit det enda, som för mig gör livet värt att levas.

Vi förlovade oss som sagt, på lördag. Och gjorde då upp vilda planer att försöka skaffa ringar på söndag. Vilket natuligtvis inte kunde gå för sig. Men på måndag träffades Kalle och jag utanför operan, då jag slutat för dagen och så gingo vi direkt till Dufvas på Drottninggatan, där vi provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an,” tyckte han, “men de’ här!” “Ja, vi låter det väl vara då” sa’ jag. Varpå han rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fingo vi komma och hämta ringarna, graverade och fina. Judit – Kalle 19 1/6 19. Ack, minnesvärda datum!! Jag hade i Skandia begärt 3 dagars ledighet “ty jag är tvungen att resa till Göteborg i viktiga familjeangelägenheter”. Allihop trodde att Naemi skulle förlova sig. Men innan Kalle och jag avreste på kvällen, hade vi ställt till med en liten champagnehippa på vårt rum.

Inbjudna voro Marta, Maja, Bror, Eric och Tolle. Vi voro således fyra jämna par. Och ingen mer än Tolle och Maja hade en aning om, vad som hända skulle. Rummet såg så förtjusande trevligt ut med eftermiddagssolen strömmande in genom fönstren och bordet dukat med 9 blänkande champagneglas och en kristallvas med mörkröda rosor i mitten. Det var allt!

De stackars ovetande gästerna blevo förstås alldeles konfysa av förvåning. Men då glasen höjts till de nyförlovades ära och det förkunnats att “den som försöker hålla tal, kastar vi ut”, steg stämningen till en oanad hög grad. Vi hade så innerligt trevligt och roligt allihop under den lilla stund, som förflöt, tills vi i två bilar susade till Centralen. Här var stämningen fortfarande så hög, att vi väckte allmänt uppseende. Och under hurrarop, skratt och viftningar “avreste de nygifta till kontinenten,” d.v.s. Göteborg.

Det var den angenämaste resa jag företagit i hela mitt liv – naturligtvis. I den mjuka plyschsoffan sutto Kalle och hans fästmö tätt tryckta till varandra nästan hela natten. Sömn var ju inte att tänka på! Vid framkomsten följde jag med Kalle till hans bostad, Nordenskjöldsgatan 17, där han är inackorderad hos sin gifta bror.

Nu fanns emellertid ingen där, de voro bortresta allihop, så Kalle och jag kunde ostört njuta av tillvaron i den “avdammade stolen”.

Stockholm den 1 juni 1919. Och därmed var hennes öde beseglat.

Stockholm den 1 juni 1919. Och därmed var hennes öde beseglat.

Kära, älskade lilla mamma och pappa och alla barna därhemma, nu blir ni nog så förvånade, att ni inte tror, att det är sant, när jag talar om att idag har “mellanflickan” efter kort, men intensivt övervägande gått sta’ och förlovat sig!!! Va sägs om de?! Förlovat mig!! Med en “kar”!! Tänk!!! Och detta efter att ha känt honom sedan Kristi Himmelsfärdsdag “anno” 1919 d.v.s. summa summarum 3 dagar. Ni tror väl inte, att jag inte är fullt normal eller så!

Men nu ser jag hur, blandat med den oerhörda förvåningen, ett uttryck av den största nyfikenhet lägrar sig över Edra bildsköna Drag. Vem är då denne “kar”?? Hör och häpna, Karl Rencke, Filosofie magister, löjtnant i Jämtlands Fältjägarregementes reserv, amanuens i kommittén för ordnande av den stora industriutställningen i Göteborg år 1925 och förresten 26 år gammal, hemskt “käck” enligt Rut, värmlänning i högsta grad och så allra viktigast, “kär” i mej, säger han. Och jag själv ä inte precis le´ åt honom, Nä då!! Snarare tvärtom!!

Men nu ser jag hur till ovannämnda nyfikenhet, som nu blivit stillad, sällar sig ett nytt frågande uttryck i era underljuva ögon. “När och hur i all världen har hon träffat Kalle Rencke??” Hör ytterligare:

Till förut nämnda Kristi Himmelfärdsdag blevo fröknarna Rut och Judit Boudin per telefon inviterade att med sin närvaro hedra en stilla hippa hos släktingarna på Lidingön. Ja, de’ vill säga, Kristin framförde ju inte bjudningen just i de ordalagen, men det spelar ju ingen roll. Emellertid befann jag mig på eftermiddagen sagda dag i ett sådant tillstånd av slöhet och olust, att min lust att hedra släktingarna var synnerligen minimal. Jag föreslog t.o.m Rut att vi skulle “maska”!

Dock, hur det nu var, “mökade” vi oss dock iväg och jag yttrade, då vi “ramlade” utför “Ankehusets” trappor, att om det nu blir, som det brukar vara, måtte vi få oerhört skoj, eftersom vi båda trodde, att det skulle bli bara “mat – och slöafton”.

När vi anlände voro församlade en del av “Lidingöns” vanliga gäster, som jag kände förut allesamman. Senare uppenbarade sig en ung vacker fru med sin, som vi alla fick för oss, äkta man, herrskapet “Jac”. Då en av de andra herrarna artigt öppnade konversationen med herr Jacobsson och titulerade honom så, spred sig en stilla rodnad över den unge mannens drag och han bad så mycket om ursäkt, men han hette verkligen inte herr Jacobsson, utan Karl Rencke. Och vi alla, med fru Jacobsson i spetsen, hängav oss åt en stilla glädje förstås. (Idag tycks jag finna adjektivet “stilla” synnerligen användbart).

Hur det nu var, befunno oss småningom Rencke och Rut och jag ivrigt sysselsatta med att på baksidan av ett brev rita upp ett stamträd i och för utrönande av hur pass mycket släkt vi kunde vara. Och si, det upptäcktes att Kalle Rencke var pappas syssling och således nån slags farbror åt oss, vilket naturligtvis genast gav anledning till att vi lade bort titlarna.

Sen hade vi rysligt roligt hela kvällen, spelade, dansade och sjöngo. De äldre i sällskapet sprungo direkt från supébordet för att hinna med sista spårvagnen, men vi ungdomar, (det hade anlänt ytterligare en yngling, teknolog Lindner, som efter fortsatt stamträdsritande även befanns vara släkt till oss), hade beslutat att gå in till stan, så vi gjorde oss god tid med supén.

Sen kom Kalle och jag att bli efter det andra paret och kunde således ostört prata om en massa saker. Ganska besynnerligt, att vi genast från början inte alls flirtade eller pratade strunt utan bara talade om allvarliga saker. Då vi kommo dit där vägen till bron går alldeles tätt under bergväggen med sjön nedanför, klättrade vi upp på berget en bit, och sedan slogo vi oss ned på ett stenblock och såg vattenytan skymta fram i dunklet därnere med svaga konturer av skogklädda stränder där bortom.

Runt stränderna glimmade ljusen från kajerna och båtarna och sände långa, glittrande reflexer över vattnet, och ovanför oss tindrade några ensamma, matta stjärnor. Det var en underbart vacker natt. Nordisk sommarnatt. Och här möttes våra läppar för första gången.

Där funno vi varandra för – ja, jag tror jag vågar säga för alltid.

Rutan och Bror (Lindner) satt långt ovanför oss och vi hörde endast dämpat deras glada skratt. Kan just undra vad de talade om! Till slut hojtade de åt oss, att nu måste vi fortsätta, så vi klevo ner igen.

D.v.s. Kalle klev ner och lyfte ner mig. På bron passerades vi av en äldre herre och en flicka, och dagen därpå fick Kalle av Monika Fjastad veta, att han mitt i natten blivit sedd på Lidingöbro, så fullkomligt upptagen av en ung dam, att han inte ens hälsade på Monika och hennes far. De’ va’ dom.

I Humlegården togo vi oss ytterligare en siesta uppe hos Scheele och anlände sent omsider till Nuckebo. Kalle hade förut sagt, att på söndag måste han resa och på fredag eftermiddag skulle han nödvändigtvis på avskedsvisiter till en del bekanta.

På fredag eftermiddag ringde han emellertid och förkunnande att han givit “attan” i visiterna och istället ville komma och hälsa på sina “charmanta“ “kusiner”. Jo då, var så god. Om en stund hördes i telefon även Brors sonora stämma, som efter lite krumbukter anhöll att få uppvakta “kusinerna” på eftermiddagen. Jo då.

De kommo och vi hade en synnerligen trevlig afton. på slutet alla vi fyra församlade i soffan. Kalle och jag för oss förstås. Men snart måste vi efter en länge “undviken” blick på klockan “förklara sammanträdet upplöst”.

På lördag middag ringde Kalle och anhöll att få uppvakta “kusinerna” med en liten avskedsvisit och ta sin bästa vän Yngve Tholsson med sig. Och det kunde vi ju inte neka honom förstås. Tåget skulle gå klockan 8.30, sa han. Vid ankomsten överräckte han till den charmanta kusinen Judit en bukett doftande mörkröda rosor vilka hon glatt och synnerligen angenämt överraskad förde mot sina rodnande kinder och leende läppar. Det var de första blommor Kalle gav sin Judit!

Hur det nu var, bar det sig inte bättre än att vid tiden för tågets avgång befunno vi oss på Vasateatern, hjärtligt och intresserat iakttagande Winnerstrand i “Bland bålde riddersmän”. Oh, vad roligt och trevligt det var på alla sätt och vis!! En verkligt roande pjäs! Och sedan hamnade vi på Kastenhof vid en liten läcker supé, där vi vid glasens klang blevo du och bror med Tolle. (Tholsson). En sådan innerligt rar, trevlig och präktig pojk! Just sådan måste Kalles bäste vän vara.

Sedan promenerade vi långt utåt Djurgården och där biktade Kalle på en soffa under en lummig björk att nu hade han gått och blivit kär. Riktigt kär. Och på hemvägen frågade han mig på Fleminggatan, om vi inta kunde förlova oss meddetsamma.

“Jo”, sade Judit. Och därmed var hennes öde beseglat.

Onsdag den 28 maj 1919. Och om eftermiddagen —-

Onsdag den 28 maj 1919. Och om eftermiddagen —-

Imorgon är det “Kristi Himmelfärdsdag” och på middagen önskade vi mycket artigt i Skandia varandra “en trevlig och glad Kristi Himmelfärdsdag”, innan vi gingo hem. Och som denna dag förr i världen, då man var barn, alltid måste firas med en utflykt i det gröna, hade Rut och jag beslutat, att vi skulle, försedda med sockerdricka och smörgåsar med rökt korv (fullkomligt oundviklig matsäck vid att en liknande utflykt) uppliva gamla minnen, fast nu i Stockholms, istället för Göteborgs, omgivningar.

Men så ringde “Stina på Lidingön“ igår och bjöd oss dit ut på eftermiddagen. Så vi få väl företaga utflykten med kaffe och småbröd hägrande vid målet istället för förutnämnda smörgåsar och sockerdricka.

I söndags voro Rut och jag på en långpromenad Djurgården runt på förmiddagen. Till följd av att vi lättsinnigt nog spenderat 95 öre på citronil vid Rosendals terrass, hade vi inte så pass mycket pengar att vi kunde åka spårvagn från Djurgårdsbron på hemvägen. Vi gjorde upp vilda planer för att kunna krångla oss med fritt, men hur det var, så saknades det rätta modet, när vi skulle sätta dem i verket, utan vi fingo traska och gå.

Fullkomligt utmattade av värme och allmän slöhet anlände vi till “Nuckeboet”, och det första vi gjorde, sen vi kommit in, var att klä av oss varenda trå’, så när som på byxorna, och sen slöade vi ljuvligt. När vi gingo ut till Djurgården hade vi en bit haft sällskap med Eric, som då talade om att han på kvällen skulle på operan, – med fröken Persson förstås. Och sen på eftermiddagen ringer väl den tosingen och säger, att han låtit fröken Persson gå ensam, för han hade inte lust, att gå med!!

Kan man tänka sig. Joseph Hislops avskedsrecett, Bohême! De finns “hejdårar”. Utan han hamnade istället på Inedalsgatan 15 och gjorde en verkligt dramatisk entré, eftersom jag fått en ingivelse att slå i Rut att det var en “gammal bekantskap” som vi inte träffat på flera år, som hade ringt och som nu skulle komma upp. Rut trodde verkligen på skojet och blev, som hon sade, “fruktansvärt besviken”.

Vilket naturligtvis gav osökt anledning till ett vilt slagsmål. På tisdag voro vi, jämte fröken Persson, bjudna hem till Eric på kaffe och tårta, choklad, äpplen etc. och hade synnerligen, fastän kanske väl våldsamt, roligt. Vilket bl.a. illustrerades av Erics ivriga, fast fruktlösa försök att stå på händer, en sönderriven kudde och Erics kaffekopp, som efter urdrickandet, befanns innehålla en mystisk bottensats av smälta chokladpraliner, diverse tårtbitar, en “äppelskrott” m.m.

Vi hade försökt med en cigarettstump med, men den flöt ledigt och skulle således ha förrått det hela. Så den fiskades upp med en sked (snällt nog inte med fingrarna). Eriks min sedan han druckit upp kaffet och skådade “joxet” i botten kan man ej beskriva, och det var med en oerhörd fart han slungade upp dörren och med känsla och övertygelse spottade långt ner i trappan. Hos honom finns nämligen ingenstans, där man kan spotta, sådär i en hast.

Då klockan blev 10, började vi att undra hur vi lämpligast skulle avsluta kvällen, och kommo till slut överens om “Dansut”. Där var publiken, åtminstone den kvinnliga, totalt under all kritik, så vi funderade på att göra helt om marsch meddetsamma. Men så spelade musiken så klämmigt att vi lockades kvar, och snart snurrade vi om av hjärtans lust Rut och jag, Elsa och Eric. Under kvällens lopp upptäckte Eric två bekanta från Handelshögskolan, skåningar förstås, Herrar, Selander och Landin och det blev presentation, one-step, foxtrot och boston i långa banor. Vid Djurgårdsbron separerade sällskapet på så sätt att Eric skulle följa hem Elsa, Rut och Landin lyckades springa ikapp en sista spårvagn, Selander och jag försökte även det senare, men misslyckades och där stod vi med näsan mitt i ansiktet.

Dock icke länge, ty snart befunno vi oss i en flott bil susande Strandvägen fram o.s.v. till Nuckebo. Där ställde vi oss i porten för att invänta spårvagnsparet, men döm om vår häpnad, då där kommer en annan flott bil susande och uttömmer sitt innehåll, Rut och Landin, utanför oss. De hade genast vid nästa hållplats gått av vagnen, då de sågo, att vi ej hunno med, och då de ej kunnat finna oss, “fattat galoppen” och gjort sammaledes.

På Kristi Himmelfärdsdag, torsdag förmiddag, var jag med Selander på en långpromenad ut till Djurgården och hade ganska trevligt med undantag av att jag tappade min förtjusande granatbrosch, som jag på min födelsedag fått hemifrån. Det var verkligen rysligt tråkigt.

Och om eftermiddagen —- —

Torsdag den 22 maj 1919. En sådan enastående vacker anblick det var!!

Torsdag den 22 maj 1919. En sådan enastående vacker anblick det var!!

Tidens vansinnigt hastiga lopp gör mig fullkomligt mållös!! Annars skulle jag nog haspla ur mig sidvis om´et!

I tisdags var Eric här igen, nu tillsammans med den förlovade flickan från Eslöf, fröken Persson, som befanns vara en riktigt trevlig bekantskap. Och så söt därtill. Och så avslöjade vi till slut (sedan vi exekverat diverse oljud på pianot) att hon spelade marscher med en brio som man aldrig skulle kunnat tro den späda varelsen om. Alldeles överdådigt.

De sista dagarna har det varit fullkomligt sommarväder. Och nu är det alldeles grönt i parkerna. Och oh, en sådan ljuvlig doft och hur vackert det är!! Igår, då Marta och jag blev färdiga med vår lunch alldeles ovanligt tidigt, klevo vi iväg upp mot taket, i den ljuva fast svaga förhoppningen att dörrn ditupp skulle vara öppen. Och si,– det var den och vi smeto glada i hågen upp. Där möttes våra förvånade blickar av en gammal gumma och två ungherrar, som slagit sig ner i solgasset. Vi klevo förbi dem och bort på andra sidan, där vi njöto i fulla drag av den bedårande utsikten, solskenet och en luftig bris.

Det var särskilt vackert att se alla svenska och danska flaggor, som fladdrade och vajade överallt. Till ära för vår prinsessa Margareta och prins Axel av Danmark, vilka dagen därpå skulle fira bröllop. Dagen därpå ja – det är idag det. Och arbetsintensiteten i Skandia har nog inte varit så vidare stor idag. Först den härliga, slöa värmen och så redan klockan 11 i förmiddags, en jämn ström av bilar och ekipage upp till Storkyrkan, där vigseln skulle äga rum, med massor med eleganta damer och herrar i glittrande uniformer.

Då hängde vi förstås i “anskaffningens fönster” och tittade på ståten. Då kanonsalut förklingat, att vigseln ägt rum, var det jag, som slank upp till “Ombudsmansexpeditionen” som har fönster rakt ut åt borggården, och där stodo Lisa Svanberg, Herr Larsson och jag och såg alla de kungliga med brudparet i spetsen, fara upp till slottet. Brudparet sutto i en stor öppen landå, hon i bruddräkt med slöja och myrtenkrona och han i dansk sjöofficersuniform. De sågo så glada, lyckliga och trevliga ut, och nickade och vinkade åt höger och vänster. Efter lunch på slottet var det stor galaeskort ut till palatset på Djurgården, och då låg jag halvvägs ut genom fönstret inne hos herr Fröding med kapten Ehrner i en halsbrytande ställning over mig. En sådan enastående vacker anblick det var!!

Massor av folk på Mynttorget och längs barriärerna vid Söderström, bortåt Riksplan och på Norrbro. Smällande flaggor rött och vitt, blått och gult, i långa rader på husen vid Mynttorget och längs Strömmen och över det hela strålade solen med ett bländande sken.

Plötsligt blir det rörelse i folkmassan. Där kommer de!! Först rider en avdelning dragoner nedför slottsbacken i sina vackra blå uniformer på blanka fuxar med solstrålarna gnistrande på epåletter, hjälmar, värjor och all den andra grannlåten. Så kommer i tandem brudparet, hälsat av hurrarop och viftningar, sedan en avdelning gardister, i vackra landåer tärnor och marskalkar, tärnorna i blekgula crepe -de – chineklänningar med mattblå skärp och blå smala band om håret och med buketter i blått, rött och gult.

Marskalkar i alla möjliga lysande och färgrika svenska och danska uniformer. Sist i den ståtliga kortegen i sakta mak kronprinsparets bil, där de små söta prinsbarnen, av vilka Carl och Bertil varit brudnäbb, tryckte sina näsor platta mot fönstren och tittade på folket med stora förvånade ögon. Det hela var verkligen synnerligen vackert och upplyftande och ett särdeles angenämt avbrott i kontorsenformigheten.

Men ack! plikten kallade snart i form av Herr Husén, som kom in och meddelade fröken Boudin att Inspektör Schröder skulle genast ha 400 kronor i postväxel. “För sent att köpa växel” tyckte jag, upptäckande en möjlighet att undkomma, “Klockan är strax 3”.

“Då får det gå kontant”, varefter jag mumlande en stilla svordom, efter det att kapten Ehrner krånglat sig ner, fick taga mig in på min plats, dock först sedan jag övertygat mig om att det inte “blev nåt’ mer att se”. Och så började vardagligheten igen.

Onsdag den 28 maj 1919. Och om eftermiddagen —-

Söndag den 18 maj 1919. Sen skojade vi vilt hela kvällen.

Genom fönstret åt sydväst faller en bred solstrimma snett över gplvet och vår enda lilla krukväxt, en vacker “vandrande jude” mår så gott i fönsterkarmen. En lång stund ha vi på förmiddagen suttit nere i en av bersåerna på vår trevliga gård och solat oss. Där är så lugnt och skönt med den späda grönskan och en mångstämmig kör från småfåglarna.

Endast sällan störes stillheten sv en mer eller mindre “nuckig” innevånare, som iförd den finaste söndagsstassen styr kosan ut i storstadens vimmel mot okända eller kanske mera kända öden.

Då Rut och jag i förra söndagsförmiddagen promenerade förbi “Dramaten” sågo vi på affischerna, att “Den gröna fracken” spelades där på kvällen. Jag föreslog att vi skulle köpa biljetter, för det är ett riktigt roligt stycke, som väl tål att ses om. (jag hade ju sett den förut). Hon samtyckte och på kvällen hade vi en glad stund åt de wahls, Tyra Zanderholms och alla de andras tokigheter.

På måndag möttes jag i Skandia av nyheten, att “nu är Herr Husén äntligen förlovad med sin fröken Möller”. Så det blev ett väldigt gratulerande. Flickorna på “anskaffningen” salade ihop till en härlig bukett mörkröda rosor.

På onsdag voro Rut och jag hembjudna till Märta Gran på Generalagenturen. Där blevo vi presenterade för herr Huséns fästmö, som var lång, smärt och hade en charmant hy, vackra tänder och röda läppar. Föreföll synnerligen behaglig. Så var där också en fröken Münter, en särdeles glad och livad “ordning”, även hon förlovad. Vi tillbragte en riktigt gemytlig afton och fick sällskap hem med Münter, som vid avskedet tyckte, att vi skulle träffas någon mer gång.

Igår eftermiddag gingo Rut och jag strax efter lunchen ut på en långpromenad. St Eriksgatan – Odengatan – Valhallavägen – Narvavägen. I förbifarten togo vi oss en titt på “Lärkstan” och där är verkligen alldeles förtjusande med alla små planteringar och de smakfulla, eleganta enkla små husen.

Strax efter vi kommit in ringde Eric, och som ingen hade något särskilt för sig på kvällen, bådo vi honom komma hit och dricka kaffe, vilket han tacksamt accepterade.

Sedan flög “Pippi” i oss, så vi plockade fram diverse puder, läppsmink och ögonbrynssvärta och gjorde oss sköna som det värsta. Eric blev förstås fullkomligt hänförd över vår skönhet, och sen skojade vi vilt hela kvällen.

Lördag den 10 maj 1919. Tiderna har nu blivit så förbättrade.

Lördag den 10 maj 1919. Tiderna har nu blivit så förbättrade.

Ack, ljuvlïgheters ljuvlighet, vilket besårande väder vi haft de sista dagarna. en värme som mitt i sommaren, strålande sol om dagarna och ljumma, ljusa kvällar med blekt månsken och matt glimdrande stjärnor. Nu är våren här på allvar, man tycker sig nästan se, hur bladen skjuta fart på buskar och träd.

Idag hämtade Rut mig i Skandia på middagen och så gingo vi till Skansen. Där slogo vi oss ned på en liten friluftsservering nedanför Bredablick och njöto i fulla drag sv sol och vårluft, späd grönska och – citronil och bakelser.

Till middag åto vi cacao och smörgås och sedan gingo vi till “Kungsholms” och såg “Barnet mitt” som var riktigt trevligt.

Apropos smörgås, det är verkligen härligt, att tiderna nu blivit så förbättrade. Nu kan då dyr- och kristiden knappast utgöra det stående samtalsämnet längre. Nu finnes ju nästan allting, både i matoch klädväg och förresten allt vad till livets nödtorft hörer. Visserligen äro ju priserna betydligt högre än förr, men hur det nu är, tycks det också överallt finnas mera pengar än förr. Gud ske lov!

I tisdags voro vi förstås på Franz von Vecsey konsert igen och där voro en hel del bekanta bl.a. Maja Jansson och herr Husén i Skandia samt Eric och fröken Persson. Den senare är en liten rar, förlovad flicka från Eslöf. Hon går på hushållskurs häruppe och under tiden har Eric synnerligen energiskt tagit henne “under sina vingars skugga”.(Hon är ju söt, vet jag – och “såna ä’ kararna”)! Men inte tar hon den där förlovningen så vidare allvarligt inte, stackars barn!

Men för att återvända till Vecsey, även denna gång höll han mig fången med sina toners makt. Publiken var om möjligt ännu mer entusiastisk än förra gången, och gav sig inte förrän han hade givit fem extranummer, bl.a. valsen ur “Alrleqins millioner”, som frambrakte fullkomliga ovationer.

Onsdag eftermiddag tillbragte jag med att plocka groddar av potatis nere i källarn. De’ ä’ rent av fasaväckande, vad potatisen frodas och växer därnere. Och en så massa vi har där sen! Sannerligen jag vet var jag skall göra av allt. 60 kg. har jag lyckats placera hos tant, men det finns mycket mera kvar och jag hann inte att plocka hälften en gång. Usch!!

Både på torsdag och fredag eftermiddag ha vi sytt flitigt och ordnat med en del kläder. Jag har sytt en stor beigefärgad krage till min gröna dräkt och satt ett skärp runt kappan, så nu är den riktigt “snobbig”. Och nu skall jag ta itu med att sy vita blusar o.d., för det kan sannerligen behövas i denna värmen.

Nu tror jag, att jag skall skriva ett brev till Bruno och tacka för brevet till min födelsedag.

Söndag den 4 maj 1919. Han räckte ut sin hand och tryckte våra!

Söndag den 4 maj 1919. Han räckte ut sin hand och tryckte våra!

“Valse lentes” veka toner bölja genom rummet väckande i min själ en vemodig längtan efter något roligt, glatt, ungdomligt härligt. Att få sväva runt i valsen, förd av någon “Hans” starka fasta arm, trycket mot hans breda bröst och med hans läppar snuddande vid mitt hår. Men Judit, Judit, hur kan du sitta och, mitt på blanka söndagsförmiddagen, längta efter sådant och drömma sådana “day dreams”.

Det är Rutan, som trollar fram den vackra valsen på pianot. Ja, nu är hon här, min glada syster. Hon kom hit på eftermiddagen, den 28 april och jag var förstås och tog emot henne på stationen och ledsagade henne hit, där vi nu skola kampera tillsamman.

På onsdag morgon den 3O april vaknade jag vid tonerna av den kära gamla “Lucia heter denna dagen”, och slog upp mina sömndruckna ögon mot Rut och ett lock till en hattask, vilket i hast arrangerats till kaffebricka. Så roligt det var att sitta där i sängen och bli trugad och bjuden på alla de sätt.

I Skandia hade flickorna “salat” till ett presentkort på Nordiska kompaniet och så fick jag liljekonvaljer av Märta Högberg och Maggie och en påse cacao av fröken Asperén, som äter lunch vid samma bord som jag. Hon brukar skoja med Marta och mig för att vi sitter och slickar i oss vår omsorgsfullt hoprörda cacaoblandning medan vi vänta på maten.

Fram på förmiddagen anlände inte mindre än 9 brev, 3 kort och 2 telegram från vänner och bekanta i Göteborg. “Rekordpost” tyckte vaktmüstarn ( En ung lång en, som ser riktigt trevlig ut).

Vid tvåtiden tog jag mig ledigt, för Rut och jag hade kommit överens om att fira dagens betydelse med lunch på Kompaniet. Och där festade vi värre med tre rätter mat och en flaska vin. Jag hade inte brytt mig om att bjuda hem någon på eftermiddagen, ty eftersom min födelsedag också är Valborgsmässoafton, skall ju alla människor antingen ut och se på studenttåget eller gå på Skansen eller Hasselbacken den dagen. Så Rut och jag inskränkte oss till att efter middagen festa våldsamt på kaffe och en stor tårta, som Eric varit nog snäll att skicka upp.

Sen gingo vi i sällskap med Märta Gran och sågo på studenttåget. Där var en faslig massa vagnar, men just inget vidare kvickt eller roligt. Då tåget passerat, gingo vi upp på Generalagenturen en stund och satt där och pratade till klockan 9 då vi skulle på Röda kvarn och se om “Sången om den eldröda blomman”. Och den tål väl att ses flera gånger. Nu lade jag också mera märke till den förtjusande, väl arrangerade musiken.

Första maj regnade det hela eftermiddagen, så Rut och jag stannade snällt hemma. På fredag hade vi skaffat oss biljetter till violinisten Franz von Vecseys konsert i Auditorium, och det blev sannerligen en riktig upplevelse. En sådan gudabenådad konstnär!! Vilka kaskader av välljud han trollade fram ur fiolen. När han spelade Chopins “Nocturne” blev jag alldeles hänförd. Det var så att jag riktigt ryste och andan stockade sig i halsen. 0h!!

Bifallet var fullkomligt ovationsartat. Han måste ge tre extranummer varibland han spelade “Ack Värmeland Du sköna”, så att jag höll på att svimma av hänförelse. Vi stodo kvar och tjöto, stampade och viftade med näsdukar ända tills det var släckt bade på estraden och i salongen och då rusade vi ut för att få se en skymt av honom, när han reste i sin bil. Vi hade den stora turen att komma mitt framför bildörren och hurrade och levde som hela folkhmssan runtomkring. Och vilket stolt ögonblick, då han räckte ut sin hand och tryckte våra!

Jag försökte i hastigheten komplimentera honom med nâgra ord på fransk – tysk – engelska, och jag hoppas att han åtminstone förstod något, ty han skrattade och sade “Merci, merci”. Sedan på kvällen var det först efter någon tvekan som vi kunde förmå oss att tvätta händerna. På tisdag ska han ha avskedskonsert och behöver jag säga att vi redan köpt biljetter dit?

Lördagen den 26 april 1919. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland.

Lördagen den 26 april 1919. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland.

Ack, Du min kära dagbok, hur tiden flyger iväg med oss! Nästa onsdag, den sista april inträder jag i mitt 25 levnadsår. D.v.s. jag har då tillbrakt 24 år här i denna jämmerdalen. Och vad har jag då upplevat och erfarit under dessa 25 år! Ja – upplevelserna äro allt ganska jämnstrukna. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland, och jag har gått i skolan och haft mässlingen och blivit självförsörjande och blivit “stor”.

Och jag har “gått i sällskap” med några individer av motsatta könet och ett par av dem har varit nog snälla att bli “kära” i mig, och själv har jag varit “kär” många gånger på backfishsätt (mest i skådespelare o.d.). Men tänk, fastän jag har levat 24 långa år, har jag ännu inte erfarit det ringaste, som kunde göra tillvaron litet annorlunda.

Ja, d.v.s. ibland har jag ju hört någon så vacker musik, läst någon så fin bok eller sett något så ljuvligt i naturen, att jag för en stund känt något annat än det gamla vanliga. Jag undrar så, om det då bara är först när Han uppenbarar sig på scenen och kommer och tager ens hjärta i besittning, som livet får sitt rätta innehåll?

Och på sista tiden har jag funderat så mycket på om jag inte skulle ta och ge mig iväg utomlands någonstans. Förutsättningarna att slå mig fram har jag nog, dels i mina språkkunskaper, dels i min “aldrig rädd natur”. Då kanske jag skulle kunna få erfara några sensationer, som jag nu längtar så vilt efter. Och vem vet, om jag inom en icke alltför avlägsen framtid sätter mina planer i verket och ger mig iväg.

Just nu är jag så synnerligen livad för det, ty Marta Jonsson skall resa till England i början av juni. Den som finge följa med ändå! På torsdag kväll reste Carin med “Heimdall” till Finland och jag var förstås jämte flickorna Berg nere och följde av henne och stod och huttrade och frös bakom ett rep i en halvtimmes tid. Man fick nämligen inte komma intill båten, förrän landgången blivit nedhissad.

Egentligen tycker jag det är en fasligt tråkig tillställning att följa folk till tåg och båtar. Om man också annars har aldrig så mycket att säga varandra, kan man då inte komma igång att prata om någonting, utan står där och “menar och menar” och framslungar krampaktigt då och då: “Ta väl på dig nu, så du inte fryser, Du har väl inte glömt smörgåsarna? – Glöm inta att säga till Karin att hon ska skriva, och hälsa allesammans så hjärtligt” m.m. snillrika saker, som man sagt c:a 10 gånger förut. Och bägge parterna bara önskar att båten eller tåget ville ge sig iväg. Skall man nu äntligen följa någon, så borde man inte komma ner, förrän 2 eller 5 minuter före båtens eller tågets avgång.

Rätt som jag på fredag middag hängde över min inepektörsliggare nere på Skandia, tyckte jag att det hela var en bra tråkig tillställning, så jag gick helt enkelt in till Rosén och sade utan vidare “skulle jag kunna få gå klockan 2”? “Jodå, varsågod”! Och så gick jag glad i hågen direkt hem och började städa och ordna med litet av varje. Dä ä´just fint!

På kvällen kom Eric upp och var förstås rysligt angelägen om att få sitta så nära mig, som möjligt, men jag hade beväpnat mig med ett broderi och var fast besluten, att det inte skulle bli någon sån där vild flirt mer. Till slut lyckades han dock få mig därhän, att han fick “låna” min ena hand mellan vart tredje stygn, men hur det nu var, blevo de tre stygnen till två, till ett och så upphörde de alldeles. Men han fick inte kyssa min mun en enda gång. Man står väl vid sina beslut!!

Ikväll skulle han ha bjudit mig på “Czardas”, men så fanns det förstås inga biljetter kvar. Så jag tyckte att det vore väl bäst han gick hem och studerade sin civilrätt, och själv slog jag mig ner och lagade fyra par strumpor, som jag tvättade i morse. Så fastän jag är ganska arg för att det inte blev något teaterbesök, känner jag mig dock synnerligen tillfredsställd med mig själv över denna oerhörda prestation.

Fredag den 25 april 1919. En sådan härlig fågel!

Fredag den 25 april 1919. En sådan härlig fågel!

Klockan 2 hade vi inbjudit flickorna Berg på kaffe, och det dröjde inte länge förrän vi voro fullt inne i det våldsammaste musicerande. Det är ganska lustigt med flickorna Berg att fastän de inte är det ringaste musikaliska själva, äro de mycket roade av musik. Och nu ville de höra allt möjligt från “Landalalinjen” (eller “ambulansen,” som Elin säger) till våra finaste stämningsbitar. Egentligen kanske det just inte var så lämpligt att exekvera “Landalalinjen” o.d. mitt på Påskdagens förmiddag, men jag tänkte inte på det, förrän nuckan till vänster inte kunde bärga sig längre, utan måste ge sin indignation luft genom att bulta i väggen!

Allmän tystnad först. Men så måste jag förklara nuckans motvilja mot musik, och slutade helt snällt att spela. Jag har vant mig vid na´ nu så ja’ tar det med ro.

På påskdagens eftermiddag var jag bjuden ut till släktingarna på Lidingön för att hjälpa till att fira en av inackorderingarna, som hade födelsedag. Där infann sig småningom c:a 15 personer, av vilka de flesta dock sorgligt nog på mig verkade “ljum sockerdricka” i högsta grad. Där fanns dock två jämförelsevis unga flickor, som jag pratade en hel del med. Och så måste jag som vanligt spela en massa förstås.

Mat undfägnades vi rikligen med. Först kaffe med härligt dopp, så frukt, kakor, konfekt, vin och cigaretter och till slut en “hejsjudundrande” supé. En sådan härlig fågel! – Supéns efterdyningar drogo så långt ut på tiden att jag försummade sista spårvagnen till stan. Jag ville gå, men det fick jag inte på villkorsvis, jag måste stanna och fick ligga i “användssoffan” i matsalen. Det var så trevligt att se furorna utanför fönstret, då jag slog upp ögonen på morgonen.

Naturliqtvis hade jag räknat fönsterrutorna och drömde en hel del, men det förargliga var, att jag rakt inte kunde komma ihåg det på morgonen. Det är sällan jag kommer ihåg, vad jag drömmer.

Så fort vi ätit frukost reste jag in till stan och se´n voro Carin och jag på Skansen och drucko kaffe ute i det fria och hörde på Flottans musikkår. De spelade bl.a. “Allah´s Holiday” en bit, som nu grasserar fruktansvärt. Hittills har den bara funnits att köpa i handskrift för 10 kronor, men nu har den kommit ut från Elkan & Schildknecht, så nu får man väl snart höra den till leda.

Första gången jag hörde den var på Skandias bal, då direktör Casserman och jag dansade efter dess toner. “Det är en sådan utomordentligt trevlig melodi”, tyckte han, “den är så – passionerad”, och så tryckte han sin arm så hårt om mig, att jag knappt kunde andas. Nog föreföll han passionerad alltid.

Dock, låtom oss återvända till annandag påsk. På eftermiddagen var Carin hos Bergs och jag satt hemma och hade det lugnt och skönt. Och dagen därpå var det att ramla iväg till jobbet igen. Usch då. Fast ibland tycker jag det är riktigt roligt att arbeta, och blir det alltför trist, går jag in’ på anskaffningen, där Maja och Marta, i synnerhet om herrar Hu- och Rosén ej befinna sig inom hörhåll, sörja för att det ej blir tråkigt.

Idag hade Marta fått för sig, att hon kunde sjunga, och tolkade glödande kärleksarior på ett sätt, som kunde fått en sten att skratta. Till slut måste jag tysta henne genom att kasta papperskorgen i huvet på´ na.

Igår eftermiddag var Carin borta på ett större galej med först middag hos en bekant familj och sen supé på Kronprinsen och därefter “Folies Caprices” på Djurgården med sönerna i huset. Vinernas mångfald i huset hade visst varit stor, så hon var nästan bakom imorse, det arma barnet. Och ikväll skulle de till Blancheteatern och se “Attacken” och antagligen blir det väl något “nachspiel” då med.

Och jag har helt snällt setat hemma och läst och skrivit i min dagbok. Men nu riktigt värker det i armen, så nu måste jag sluta och istället se hur det går med “Drömmarnas uppfyllelse”.

Torsdag den 22 april 1919.  Oj, oj, sådant är livet! Ibland.

Torsdag den 22 april 1919. Oj, oj, sådant är livet! Ibland.

“Tredjedag påsk”. Ja, tänk, nu har påsken kommit och gått med 4 dagars härligt lov från knoget, och nu är allt sig likt igen. På de 9 dagar, som förflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det hänt en hel del. som jag väl nu får “räkna upp” i kronologisk ordning. Alltså:

Förra söndagen var det stor gymnastikfest i Auditorium och jag skulle förstås dit, vilket jag upplysta Eric om, som samma kväll ville bjuda mig på “Röda kvarn”. “Och som du befallde skaffade jag naturligtvis biljetter” sade Eric, då han ringde på onsdag middag. “Inte för att det roar mig, men vad gör jag ej för din skull”.

Där ser man. Så infunno vi oss då i Auditorium klockan halv 8 på kvällen och där var fullt hus. Först var det ett tal av Överste Rosenblad, som en gång lär ha varit “Stockholms vackraste man”. Till posten kom en gång ett brev med denna påskrift, vilket efter noggrannt övervägande vidarebefordrades till dåvarande löjtnant Rosenblad, och si – det befanns hava kommit till rätter person. Vare härmed hur som helst.

Något gynnsamt inflytande på hans förmåga att hålla tal måtte skönheten inte ha haft. För där stod han, visserligen ståtlig att skåda, lång, med oerhört välsittande, ljusblå, silvergalonerad uniform, med oerhört blanka stövlar och oerhört vita handskar, men tråkig att höra som det värsta. Och sedan man tröttnat på att beundra elegansen, önskade man bara att han skulle avdunsta, så att man skulle få se dagens clou: uppvisning av kvinnliga danska gymnaster.

Med “dannebrogen” i spetsen tågade de in, mjukt, smidigt, graciöst. Och just dessa ord äro så betecknande för hela deras uppvisning. De hade förtjusande graciösa och mjuka rörelser, allt gick så tyst och fint. En hel del rörelser närmade sig mera plastik. Det var mycket behagligt att se på, särskilt som de nästan allesammans hade vackra figurer och spänstiga ben, och verkade så ljuvt kvinnligt. Men jag undrar, om den med gymnastiken avsedda verkan att sträcka på och stärka alla kroppens muskler, vinnes så bra på detta sätt som genom vår visserligen mer “hårdare” och kanske “kantigare” gymnastik. I alla fall var det mycket vackert och roligt att se.

Så skulle Hybinette sjunga, och det hade jag väntat mig mycket nöje av att få höra honom. Men – naturligtvis hade han fått förhinder, (det får han visst alltid). Istället uppträdde Stiebel från operan, och han sjöng med en synnerligen välklingande och stark baryton några väl valda stycken, bl.a. “Sten Sture” som var härlig. Livliga applåder.

Till slut gav K.F.U.M:s elittrupp ett prov på svensk gymnastik i dess man kan säga högsta fullkomlighet. Rörelseprogrammet i fristående var utmärkt trevligt och utfördes med en ovanlig kläm och precision. Och hoppen gåvo ett frappant bevis på i hur hög grad en skicklig gymnast kan behärska sin kropp. Som t.ex. i överslag, då många inte komma upp meddetsamma, utan sakta men säkert “segade” upp kroppen och slog över. Ovationsartat, synnerligen välförtjänt bifall.

Då Eric följt mig hem, lovade jag att trots den sena timmen bjuda honom på té “men akta dig väldigt noga för att säga ett ord”!!

Han lovade att tiga som muren och uppföra sig synnerligen väluppfostrat. Och så kokade jag té och vi drucko det och viskade och hade rikïigt gemytligt. Men det väluppfostrade uppförandet tröttnade han snart på, för inte kan man väl kalla det för väluppfostrat att sitta i en soffa och omfamna en ung oskyldig dam och tysta hennes protester på ett synnerligen effektivt sätt under närapå en hel timma så gott som mitt i natten!? Och vad tänkte bemälda unga dam på egentligen? Tydligen inte på att bereda sig till sin kommande framtid som anständig nucka med rum och kokvrå i “Nuckebo”!! Oj,oj, sådant är livet! Ibland.

På torsdag hade vi gjort upp att gå på Röda kvarn och se “Sången om den eldröda blomman”, dramatisering för filmen efter Johannes Linnankoskis berömda bok med samma namn. Boken har jag ju läst flera gånger, tjusats av dess drömmande, kärleksmättade stämning och gripits av dess lyriskt vemodsfulla, sorgbundna kynne. Den är ju framförallt en hymn till kärleken, den blödande glödande röda, såväl i ynglingens alla uppflammande lidelser som senare i mannens djupare känsla till hustrun.

Och jag undrar hur någon skulle kunna framställa Olof Koskela så att man inte finge sitt intryck av honom förstört. Jag undrade och tvivlade – men blev övertygad, att denna gestalt även kunde bliva till en njutning på den vita duken. Det var Lars Hansson, som – icke spelade – utan var Olof. All den stormande lidelsen, det veka, men dock så starka hjärtat, sinnesruset, njutningen vid kärleksmötena, stoltheten och kraften och slutligen segern, när hinder mötte, men även sorgen och smärtan och vemodet, som gick likt en underström i Olofs natur, den bittra självförebråelsen och självrannsakan, allt detta fick han fram med en sådan övertygelse, att man liksom fascinerad tänkte: “sådan, just sådan måtte Olof ha varit”! Och så hans manliga, kraftiga utseende, de trolska, underbara ögonen – ack, att en människa kan ge så mycket i en film! Oh, vad jag beundrar honom!!

Nästan alla andra roller voro även utmärkt väl besatta. Visserligen skulle man ha önskat att Edit Erastoff som Kylliki varit yngre för utseendets skull, men då hade hon nog inte kunnat prestera det överdådiga, väl genomtänkta spel hon nu gjorde. Greta Almroth som “skogsblomman” var så innerligt rar och älsklig med det på samma gång frimodiga och blyga leendet, och Doris Nelson framställde på ett ypperligt sätt en av dessa stackare kvinnor, som “spårat ur” och söka sin utkomst genom att utbjuda sin kropp. Den enda, som inte var tillfredsställande, var Lillebil. Det räcker inte att ha stora ögon och en vacker, graciös kropp, för att tillfredsställa en publik, som blivit så bortskämd som vår nuvarande biografpublik. Lillebil hade inget mer än sitt utseende och därför blev man besviken på henne.

Dock, stycket som ju var mycket mera kortfattat än boken, var först och främst Lars Hansson. Naturscenerierna voro förtjusande vackra och en synnerligen spännande episod var forsfärden. Visserligen var det inte Lars Hansson som utförde den, utan en äkta timmerflottare uppifrån Norrland, och det ville allt till, ty den var inte blott en sportsmannabragd utan like, utan ett prov på fullkomligt dödsförakt.

Efter föreställningen, som även vann Erics varmaste gillande, fick han lov att bjuda mig på té hemma hos sig. Det var förstås höjden av allt opassande och som fröken Börjemans pappa sade: “En ung flickas rykte är som glas – bara man andas på det, fördunklas det”.

Men jag säger som fröken Börjeman själv att “jag undrar, om det är någon, som har tid att andas för min skull här i Stockholm …, när de har så mycket värre saker att andas för på annat håll.”…

Hemma hos honom var det varmt och hemtrevligt i det röda lampljuset, med téservisen på det lilla bordet framför soffan och tevattnet muntert puttrande i den elektriska kokaren. Och det smakade alldeles utmärkt med hårda smörgåsar och skorpor.

Förut hade jag sagt Eric, att det här skulle bli sista gången vi någonsin träffades som “förlovade” mer, ty samma dag hade jag fått främmande och sedan skulle Rut komma, och då vore det också bäst, att ha “gjort slut”. Och förresten är det alltid trevligast att göra slut på det roliga, innan det roligare tar slut av sig själv och inte är roligt längre.

Eric hade från början gått med på detta villkor, så han ville väl inte försöka ändra sakernas ordning, men han hade tydligen föresatt sig att utnyttja denna kvällen till det yttersta. Om jag förut inte varit tvättad, blev jag det då nu över hela halsen, händerna och ansiktet ooh för övrigt varje bar fläck han kunde upptäcka. Och min mun!!!

Oh!!!!! som Eric sade till slut. Och då jag reste mig för att oåterkalleligen begiva mig hem, gjorde han visserligen de livligaste protester men slog plötligt om och sade nästan tragiskt: “Ja, det är förresten bäst, för fortsatte det så här, vet jag sannerligen inte hur det skulle sluta. Jag är redan så kär i dig, som jag någonsin kan bli”! – Så ja, Eric lilla, det går snart över!!

Jag undrar så, om det är orätt att låta kyssa och smeka sig, när man inte har några djupare bevekelsegrunder därtill än jag!! Om jag hade någon tillförlitlig person att fråga ändå! Eric skulle säkert svara något så här: “Det är då rakt inget brott att kyssas! Bara ett utomordentligt angenämt tidsfördriv av synnerligen upplivande beskaffenhet”. Och låtom oss kalla det så då!

Som sagt, jag gav mig oåterkalleligt iväg och på Östermalmstorg tog Eric bil, varefter vi åkte hem under en – vältalig tystnad. Och nere i porten togo vi adjö under en vältalig tystnad. Och är det nu slut på det??

Som jag sagt till Eric hade jag samma dag fått främmande, en gammal skolkamrat Carin Jacobi. Hon skulle egentligen på genomresa från Ed till Finland ha bott hos Bergs, men som de förut hade huset fullt frågade de om jag inte ville hysa henne. Det gjorde jag med nöje, ty Carin var alltid en bussig och rar flicka. Och detta omdöme har hon inte heller nu jävat. Vi ha haft synnerligen angenämt tillsammans här under påsk.

Hon anlände på torsdag eftermiddag men störtade nästan genast iväg med Elin Berg till “Czardasfurstinnan”. Och sen gick ju jag med Eric och kom inte “hemdarrande” förrän “ganska sent” (Hur sent, vet jag verkligen inte!). Som jag förmodade Att Carin redan länge vilat i “Morphei armar” (usch då), och inte ville väcka henne, klädde jag helt hänsynsfullt av mig i mörkret och kröp ner i min säng. Tyst som en liten mus. (Just en trevlig mus!)

Och så kom det sig, att vi först på Långfredagens morgon hälsade ordentligt på varandra. Och jag kravlade mig som artig värdinna jämförelsevis tidigt upp och lagade frukost, som vi intogo, Carin i djup och jag i så där “halvnegligé”. Nästan hela förmiddagen musicerade vi sedan, så nuckan till vänster ansåg sig väl vara en särdeles hårt prövad människa, vilket dock inte ingav oss några vidare samvetskval, eftersom vi spelade och sjöngo endast nobla och upplyftande saker.

På middagen voro vi bjudna till Bergs och där fingo vi nässelkål ock risgrynsgröt med saftsås och ett synnerligen älskvärt bemötande. Och inne i flickornas rum fingo vi sedan även cigaretter och hade det riktigt trevligt. Bl.a. pratade vi om semestrar och då framkastades det, dock endast på skämt, att Elin och jag, som få semester samtidigt, skulle “slå ihop vara påsar” och fara till Gotland. Jag har funderat närmare på saken sedan och därvid funnit att jag är riktigt pigg på saken, ty dels vill jag rysligt gärna till Gotland och dels är Elin Berg den bästa reskamrat man kan tänka sig. Så om Elin är lika pigg, vilket jag nästan tar för givet, blir nog det sagda gjort och första hälften av juli månad finner vi oss vandrande omkring bland Visbys ruiner eller lögande våra “smidiga kroppar” vid någon Gotlandskust.

Efter middagen togo vi en promenad utåt Djurgården och sedan drogo oss Carin och jag hemåt, lastade med en massa lånade böcker, fyra böcker om “Anne på Grönkulla,” “Signy,” och “Norrtullsligan”. Jag har redan expedierat “Signy” och “Ligan” och två Anneböcker och knogar “för brinnande livet” på den tredje “Drömmens uppfyllelse”. “Signy” har den litterära borgmästaren, Mari Mihi, till pappa och är riktigt genomtrevlig. Det är en skildring från Stockholms sällskapsliv sedd med en ung, intelligent landsortsflickas ögon, och har bara det felet, att den gamle, erfarna, förståndige borgmästaren alltför frappant lyser fram i den unga flickans omdömen. Det är en sådan bok, som man med nöje läser om, och som jag bestämt skall skaffa mig.

“Norrtullsligan” av Elin Wägner är något i samma väg som min kära “Fröken Börjemans lördagar”. Här är dock livet bra mycket mera grått och trist än för fröken Börjeman som ju var ute och “luftade på” sig värre ibland i Vaxholm, på Saltsjöbaden och Hasselbacken. De fyra självförsörjande flickorna i “ligan” förde i sanning uti en sorglig tillvaro, och dock äro båda böckerna säkert “tagna på kornet”.

Skillnaden ligger i personernas olika läggning och – bekantskapskrets. I båda böckerna blir chefen kär i sin kontorsflicka, men under det att lilla lyckliga fröken Börjeman får sin älskade chef till äkta man, måste lilla sorgsna Elisabet draga dädan med många vackra drömmar krossade och ett sörjande hjärta, som ropar efter kärlek. “Men – hedern främst,” är hennes paroll. Bravo – lilla tappra Elisabet!!

Så är det Anneböckerna, av vilka jag förut läst de två första. Den allra första är nog bäst. Det är något så oändligt rörande och dock humoristiskt över denna lilla barnhusflicka med den urvuxna fula klänningen, de långa smala benen, de stora frågande ögonen och det röda, röda håret, där hon sitter tålmodigt väntande på stationen i bokens första kapitel. Och med stigande intresse följer man sedan hennes oerhört rika fantasi på alla dess utflykter, och alla de rysliga missöden hon råkar ut för genom sitt alltför impulsiva sinne och sin livliga inbillningsförmåga.

Det är en alldeles förtjusande bok, inte minst för den kärlek till naturen och den förmåga att beskriva naturens skönhet, som den ger vid handen och den kan inte nog varmt rekommenderas, inte bara åt flickor i “tonåren” utan åt alla, gammal och ung av båda könen. (Du milde, jag går på som om det gällde att anmäla böcker åt någon tidning! Det är väl bäst att sluta, innan jag kommer alltför långt in i dem!)

Jag lämnade visst Carin och mig på Långfredagsafton just i beredskap att gripa oss verket an med alla böckerna och att jag gjort min sak grundligt, framgår väl med all önskvärd tydlighet av ovanstående.

På påskaftonens förmiddagen skulle Carin träffa en f,d, kamrat från det sjukhem från Lidingö där de båda voro en tid som sköterskor. Carin är nämligen sjusköterska. Kamraten, fröken Nordmark, skulle komma in med en patient, som skulle till doktorn. Flera av patienterna på sjukhemmet i fråga, lida av någon slags “nervös åkomma” d.v.s. äro mer eller mindre idioter. Dagens patient var en ung bondflicka från Norrland – som fått för sig, att hon inte kunde gå. Var sålunda blott en “mindre, alls icke våldsam dito”.

Nu hade fröken Nordmark emellertid lyckats övertyga henne om att hon kunde gå så mycket att de kommo in till doktorn, och där träffade vi dem, ty Carin hade övertalat mig att följa dem.

Från doktorns gingo vi till “Nordiska Kompaniet” och som jag förstod att Carin och fröken Nordmark naturligtvis gärna skulle vilja prata ostörda en stund, erbjöd jag mig ädelmodigt att ta hand om “diton”, medan de gingo “för att köpa påskägg”. Och där vallade jag omkring den unga med den fixa idén bland Kompaniets eleganta publik och rätt som det var stod jag öga mot öga med Torsten Sandström från Göteborg, – gamle Sandy!

Ömsesidig angenäm överraskning! Jag placerade flickan att njuta av anblicken av en samling libertysaker och språkade så en stund med Sandy. “de’ va’ sjutton” så stilig han egentligen är med sitt markerade utseende, de svarta ögonbrynen över blåskimrande ögon och det gråsprängda håret. Ja, tänk, han är alldeles gråsprängd fast han är bara några och tjugo år! Till sin ledsnad kunde han inte nu begagna sig av min vänliga inbjudning till eftermiddagskaffe, eftersom han skulle resa redan nästkommande dag, men i början av nästa månad skulle han komma upp igen och då skulle han genast höra av sig.

Så fortsatte jag att låta Kompaniets olika produkter passera revy framför den häpnande flickans ögon, men började till slut undra vart i all världen de “påskäggsköpande” tagit vägen. Till slut blev flickan så trött, att jag måste söka upp en stol åt henne, men fortfarande syntes de andra ej till. Jag började allvarsamt fundera på, vad jag skulle ta mig till med flickan, och då nu en timme förflutit, sedan vi skildes från de andra, och jag mist allt hopp att få se dem mera på Kompaniet, hade jag just beslutat att fara hem med henne, då äntligen Carins glada anlete kom mig till mötes.

“Var i hela världen…” började jag, men möttes av “Tyst, tyst, vi ha passat på, medan vi va fria från idioten att gå ut på stan och göra en del uppköp. Du ä’ väl inte arg eller så?!” Sanningen att säga var jag åtminstone lite’ stött. Att ge sig av så där utan att säga ett halvt ord!

“Ja, ser du, vi letade så efter er, men kunde inte finna er och så hade vi så förbaskat bråttom”. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Under tiden hade emellertid patienten varit i konfektavdelningen och köpt choklad vilken hon nu till de andras förvåning undfägnade oss. Och sedan slog hon dem med fullständig häpnad genom att bjuda på kaffe hos Feiths. “Du måtte ha ett oerhört välgörande inflytande på idioter”, tyckte Carin sedan.

Till middag lagade Carin utmärkta “köttkakor” och så hade vi äpplen och filbunke (jo verkligen, det hade varit mycket hett hela dagen och mjölktillbringaren hade råkat stå mitt i solen med detta lika överraskande som angenäma resultat), och sedan kaffe och cigaretter, så vi “mojade” oss värre. Till kvällen kokte jag ägg, men som vi inte kände oss vidare hungriga, blott ett åt oss var.

Först efteråt kom jag att tänka på att det var påskafton och att vi rätteligen bort sätta i oss 7 – 8 ägg var, förutom massor av smörgåsar och risgrynsgröt, för att sedan må “tjyvtjockt” och inte kunna sova på natten. Men, som sagt, det upptäckte jag först efteråt, så nu åt vi bara ett ägg, och sov sedan lugnt och behagligt till klockan 8 på förmiddagen, då vi måste upp eftersom vi fattats av ett plötsligt berömvärt beslut att gå till Osksrskyrkan och höra pastor (eller kyrkoherde borde jag väl kallan’) Bengtsson.

Som vi måste laga frukost först (delikat stekt korv och bräckta ägg) och “kyrkan började klockan tio” då det var konfirmation först, måste vi upp vid den tidiga timmen.

I kyrkan blev det till slut så trångt och varmt, och så kom det så många lea käringar och ville tränga sig in i bänkarna eller ställde sig för så vi såg varken altaret eller predikstolen, att all andakt flydde sin kos och efterträddes av allmän leda med hela tillställningen. Vi kunde inte finna ord nog starka att uttrycka våra åsikter om sådana där “kyrkhyenor”. Och så fort predikan, av vilken vi sannerligen inte fick mycken behållning, var slut, avdunstade vi.

Söndag den 13 april 1919. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Söndag den 13 april 1919. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Precis en vecka sedan jag sist tog fram dagboken. Ja, jag får sannerligen aldrig tid att skriva annat än på söndagarna. Oh, idag är det ett sådant ljuvligt vårväder, och likadant var det igår. Riktigt varmt och soligt och så en frisk vårvind. Ack, den som nu vore långt bort på landet någonstans och riktigt finge njuta av vårens intåg. Tänk om jag kunde få gå däruppe i de dejliga nejderna kring Glavsfjorden och se hur björkarna knoppades och sedan se de små bladen sticka fram sin ljusa grönska. Längs vägkanterna titta gula Tussilago upp ur den svarta mullen och inne i de ännu kala lövdungarna slå sipporna upp sina blåa ögon mot den ljusa vårhimlen.

Och sedan komma vita sippor och violer och träden kläda sig i luftiga, skira slöjor av ljusaste grönt och snart står hela naturen färdig i sin vårfagra skrud. Ack, våren är underbar! Dock, det är inte endast glada, ljusa tankar, som fylla mitt sinne om våren. Ibland faller det som en skugga över allt det ljusa och glada, mörka moln dölja solen och en djup beklämning griper min själ. Tunga, svårmodiga tankar komma. Varför?

Jag kan inte förklara det själv. Kanske jag hör till de människor, som aldrig kan njuta fullt och helt av något. Eller är det för att jag måste njuta ensam? Som väl är har jag under den gångna veckan tagit mig så mycket för att jag inte kunnat hänge mig åt ledsnaden att vara ensam.

På måndag gick jag på “Kungsholms” och såg Mae Marsh i “Polly från Cirkus.” Jag har aldrig sett henne förr, men det var en synnerligen angenäm bekantskap. Alldeles förtjusande och så rart och naturligt hon spelade! Stycket var ganska bra med en hel del roande cirkusinteriörer.

På tisdag var jag på Generalagenturen och hjälpte Märta Gran. Vi pratade dessutom en hel del förstås, inte minst om att Rut skall komma dit. För det är bestämt nu, att den 1 maj skall hon börja där. Jag tror säkert att hon kommer att trivas, för de är så “bussiga” allihop därnere, inte minst chefen själv, herr Sundell. Fast han klär sig rysligt och har rött hår och röda mustascher är det, som Maja Jansson en gång tyckte “att honom skulle jag sannerligen kunna bli kär i.” Och vid ett tillfälle såg vi honom i hög hatt, svarta välpressade byxor och astrakanpäls och då såg han “ta’ me sjutton” riktigt flott och stilig ut. Men – ett rysligt stort men, han – som alla andra trevliga herrar, ä’ förstås gift!! Ack!!

Onsdag kväll hade Gymnos sin uppvisning i”Kungskolms Real”. De’ gick så där någorlunda skapligt för de kvinnliga, men de manliga skötte sig bättre. De leddes av Granfelt denna gången. Hemberg hade nämligen huxflux rest till Åland. Tänk, Granfelts förlovning med fröken Holmström är redan uppslagen. Han måtte bestämt inte vara så adorabel som fästman ändå. Detta är ju den andra uppslagna förlovningen han har på sitt samvete.

Till fredag hade jag äntligen tagit mig för något, som jag länge funderat på, nämligen att bjuda hem flickorna i Skandia. Hela torsdagseftermiddagen höll jag på att städa och göra fint här. Det var Marta, Maja, Margit, Helga, Rut, Pauli och Elsa Jacobsson som höll sitt intåg här på fredag eftermiddag och du milda, ett sånt leverne det blev!!

Margit spelade en massa pigga bitar och vi sjöng och dansade och snattrade och pratade, så “nuckorna” runt om dånade väl till höger och vänster. Jag hade bakat vetebröd och “cremonesare” som lyckats alldeles utmärkt och fick allmänt beröm. Och så hade jag konditorikakor och apelsiner och konfekt.

När vi mycket ordentligt slutat att spela strax före tio, spådde vi i kort ända tills flickorna gåvo sig i väg vid halv 11 tiden. Och se´n var det att ta itu med disken!

Och igår var – Eric här igen. Behöver jag säga mer. Kanske att vi verkade ännu mer förlovade än förra lördagen. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Söndag den 6 april 1919. Våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss.

Söndag den 6 april 1919. Våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss.

Nu vill jag skriva ett tag i min dagbok igen, men som jag just inte är upplagd att skriva brev, skriver jag bara för mig själv, den här gången. Igår var en ganska ovanlig eftermiddag för mig, det må jag lugnt påstå. Hör bara!

Bäst som jag satt här i min ensamhet, fick jag en sådan längtan efter någon att tala med, och eftersom jag inte hade sett till Eric på länge, ringde jag upp honom och frågade, om han inte hade lust att komma upp och prata ett tag. Han är så trevlig att prata med, Eric, så livsglad, impulsiv och intresserad av allehanda. Jo, han ville naturligtvis alldeles rysligt gärna komma, fastän han tidigare beslutat sig för att sitta hemma och “stormläsa” hela kvällen, eftersom han ska tentera i nästa vecka.

Så anlände han vid 8-tiden och först sutto vi och konverserade helt snällt om ditt och datt. Men hur det var, flyttade han sig allt närmare mig i soffan, och rätt nu befann sig hans arm runt min midja och hans ansikte mycket nära mitt. Farligt nära. Och så uppstod plötsligt djup tystnad. Ty jag läste alldeles tydligt i hans ögon, vad han nu helst av allt önskade och ämnade göra. Nu är att märka, att han under hela tiden vi känt varandra, hela sex år, många gånger velat besegla vår verkliga vänskap med varmare bevis än blott ord och handtryckningar. Men jag har alltid vägrat. Är nu en gång inte skapad sådan, att jag är böjd för smekningar och – kyssar. Utan Eric har fått nöja sig dem förutan och varit nog hygglig att – i motsats till de flesta andra män, aldrig försöka mot min vilja.

Men sannerligen jag vet, vad som kom åt mig igår!! Kanske det berodde på att jag var lite trött och sömnig efter att ha stigit upp så tidigt på morgonen eller kanske det var att jag vilade så lugnt och gott i hans famn (0h!). Eller var det möjligen ett naturligt, länge undertryckt behov efter en mans smekningar. Alltnog, vad det nu kunde bero på – våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss. Inte vill jag precis påstå, att jag erfor någon vidare sensation, men det var heller rakt inte obehagligt. Och Eric talade och sade: ” Varför skulle inte vi, som äro fria och obundna och goda vänner, kunna njuta en stund på detta behagliga sätt. Inte gör vi någon orätt med det”.

Nej, det kunde jag ju inte påstå. Och eftersom han fann ett sådant behag i det och för övrigt “is a pretty good chump”, och har vita vackra tänder och fasta läppar (oeftergivliga villkor för mig) så ville jag inte neka honom att låta den första kyssen efterföljas av – ja, i början skojade jag med honom och räknade dem, men tappade snart bort räkningen. Och så släckte han ljuset, så att endast gaslyktorna därute sände strålar av blekt ljus in i rummet.

Där vi sutto tätt bredvid varandra i soffan, tyckte jag, att vi bar oss sannerligen inte bättre åt än ett förlovat par. “Vi är förlovade ikväll” tyckte Eric och “oh, så trevligt det är och sådana vackra, mjuka läppar och händer du har”. Och så kysste han bådadera.

Och där sutto vi och sade inte ett förnuftigt ord under cirka 3 timmar. För omväxlings skull lärde jag honom att det är mycket behagligt att sakta och varligt bli kysst på ögonen. När man blundar förstås! Och då måsta han förstås upprepade gånger visa, att han hade lärt sig det riktigt.

Tänk, att jag, som sannerligen inte på flera år ens tänkt på att smekas så här, nu satt och blev “stormkysst” en hel kväll. Och fann behag i det. Och det värsta är, att jag idag inte känner den minsta ringaste ånger eller har några som helst samvetsförebråelser! Så antingen måste jag vara förhärdad (fast det tror jag inte) eller också måtte det inte vara något orätt att två människor, som komma bra överens, bekräfta detta genom kyssar och smek. Det hela togo vi ju nästan bara som ett trevligt kamratskämt.

Men ack, hur ogärna Eric ville gå, och ännu i dörren måste han ha en sista avskedspuss. Och sedan var jag så sömnig, att jag somnade så fort jag kommit i sängen och sov så gott och utan drömmar hela natten. Var tydligen alltså inte på något sätt “upphetsad”. Men Eric ringde på förmiddagen och sade att han drömt om mig hela natten. Vad han drömt skulle han tala om nästa gång vi träffas. Nästa gång ja – jag tror jag skall laga att det inte blir alltför snart! “De’ får inte bli någon vana”.

Sedan jag ätit frukost imorse, satt jag och läste i gamla dagböcker i flera timmar. Det är så roligt att uppliva gamla minnen ibland. Fast det just aldrig har hänt något särskilt. Rätt som jag skrattade åt en lång beskrivning på hur jag en gång spelade teater hos dr. Lundberg, och låg i min säng “iförd mitt vackraste, spetsrikaste nattlinne med nyss utkammade lockar och (som jag hoppas) blekt anlete” och låtsades vara illamående, därför att jag försovit mig, och inte ville medgiva detta, ringde telefonen.

Det var Heddy, som bjudit mig på middag samma dag och nu bad mig komma genast, ty hon var så ensam. Jag klädde mig i en hast (hade förut tillbringat dagen i morgonrock och tofflor) och befann mig snart i hennes lilla rara hem. Ack, den lilla Heddy är så glad nu, ty hon väntar snart en liten baby, och hon visade mig så stolt en hel uppsättning av de allra som näpnaste små plagg åt lillan. Ty en flicka måste det bli, säger hon. Lyckliga Heddy! Måtte allt gå bra för henne.

Jag undrar just om jag någonsin skall träffa honom, som skall bli min älskade make och skänka mig den outsägliga lyckan att få bli mor!! Eftersom jag kom så tidigt hjälpte jag Heddy att laga till den allra läckraste brylépudding till efterrätt.

På eftermiddagen kommo Alice Engdahl och Fritz Gelhaar, ett förlovat par, och sedan gingo de alla på “Fenix”, men jag gick hem och fortsatte att läsa i mina dagböcker. Och där vandrade jag i minnet i den härliga trädgården ute vid Nysätra där lummiga träd och buskar kastade sin skugga över de fagraste blomster. Jag tycker mig nästan känna den tunga sövande doften från jasminerna, då jag om morgonen lutade mig ut genom mitt fönster och blickade ut i den solbelysta lövsalen därutanför. Syrenerna blomma med stora, rosafärgade, tunga klasar och bredvid dem står en tall så rak och ståtlig med blanka, klargröna barr, som dana i morgonbrisen.

Och därnere i trädgården slösar solen med sitt guld över de dejligaste rosor i alla färger. I skuggan av talldungen uppe vid staketet stå stela, högtidliga Martinililjor och Digitalis och se ned på små blyga violer. Murgrönan klänger över stenar och uppåt tallarnas stammar, och vildvinet slingrar sig i yppig rikedom ända upp till taket på villans ena sida. Runt terassen löper krasse i ett färgrikt band och nedåt de murade stenvallarna hänga ljuvliga vita klängrosor och purpurröda clematis i tunga draperier.

Ack, jag kan inte beskriva dem alla, de härliga blommorna! Jag lägger mig vid min favoritsten i gräset under den stora eken och låter solstrålarna spela ned på mitt ansikte genom trädgrenarna. Så sluter jag ögonen och lyss till det sakta, böljeskvalpet ner vid stranden och hör den lätta sommarbrisen susa i trädkronorna. Fåglarna drilla och sjunga ut sin glädje över sommarens härlighet och hela naturen andas en lovsång åt den, som har skapat allt detta underbara.

Och så öppnar jag ögonen och stirrar på sakerna på mitt skrivbord och ser mig omkring i rummet. Ack, Du ljuvliga trädgård, om jag kunde hålla dig kvar!! Tänk om, när jag nu blundar och vaknar igen, mina ögon möttes av en solbelyst vattenyta, som glimrade fram mellan trädens lövverk!

Men – i våra dagar ske inga under!!

Lördag den 5 april 1919. Sådana präster skulle det finnas många.

Lördag den 5 april 1919. Sådana präster skulle det finnas många.

Oh, så länge jag nu låtit boken ligga! Ända sedan den 23 mars! Men hur det nu är, kommer det alltid så mycket annat i vägen, när jag ämnar skriva några rader! Du kan inte ana, hur glad jag blev, då lilla mamma kom till mig i slutet på den där förfärliga veckan. När jag på lördag förmiddag fick brevet från Naemi, där hon talade om, att mamma skulle komma redan samma kväll, blev jag alldeles varm av glädje. Och tro inte, att jag var “upptagen” den kvällen.

Sen hade mamma och jag så lugnt och rart och trevligt härhemma. Om förmiddagen var det kanske lite trist för henne ibland, men hon var på museum, på vaktparaden, Nordiska kompaniet, hos Maja o.s.v. så hon tyckte det var drägligt nog. Och nog behövde hon vila ut sig ett slag alltid. Det finns väl inga, som så väl skulle behöva en månads semester om året som sådana duktiga, plikttrogna husmödrar, som mamma.

En vanlig “självförsörjande” har ju åtminstone ledigt efter 5 eller 6 på dagen, men husmor – aldrig – från det hon stiger upp på morgonen tills hon lägger sig om kvällen. Inte ens här kunde mamman låta sig vara “ifred” utan hade förstås alltid middagen färdig, när jag kom hem, bakade, tvättade lite o.s.v.

Och efter middagarna gingo som en dröm, så fort. Bland andra förlustelseställen besökte vi även operan och “Svenskan”. På operan gavs “Eugen Onegin” med Forsell i huvudrollen. Och det är en riktigt vacker opera, men vi hade fått så dåliga platser långt bort på tredje radens sida, att vi fingo luta oss framåt med fara att ta överbalansen och plötsligt dyka ner på parkett, för att kunna se något. Men Forsell blev jag allt ånyo lite besviken på.

På torsdagen förut hade jag hört honom i “Tannhäuser”, där han sjöng Wolframs parti, men jag tyckte inte han var så särdeles. Själva operan tycker jag heller inget vidare om. Wagner är ju så hiskeligt bullersam av sig. Rätt som man håller på att falla i hänryckning över några ljuva, smältande toner, dänger dom till med cymbalerna och väsnas med trumpeter och basuner, så man kan trilla av stolen i förskräckelsen. Där finns ju några härliga bitar förstås t.ex. Pilgrimskören” och” Sången till aftonstjärnan”, men den senare tycker jag då Forsell kunde ha gjort mycket mera av. Och så är han ju så retsamt självsvåldig.

Det blir inte något liv, i hans spel, förrän någon visar sig i kungliga logen. Då strålar han upp och blir verkligen betydligt mer charmerande, både vad sång och spel beträffar. Synd att hans vänstra ben är betydligt tjockare än det högra, eller kanske det är tvärtom. (Beror möjligen på stoppningen?) Emellertid njöto vi i fulla drag trots gymnastiken för att få se något.

På söndagen voro vi i Oskarskyrkan och hörde Waldus Bengtsson och vi hade även förra söndagen varit och hört honom i Djurgårdskyrkan. Han har verkligen talets och övertygelsens gåva. Man kan inte som annars, när man någon gång går i kyrkan, sitta och önska att det vore slut, så man finge gå. Nej, hans ord gå från hjärtat till hjärtat, yäcka intresse, så att man verkligen hejdar tankarnas flykt åt alla håll och koncentrerar dem på det, som blir förkunnat. Sådana präster skulle det finnas många, då bleve nog religionen betraktad på ett helt annat sätt, än den nu är.

På Svenska teatern sågo vi “Rödakorssystern” med Tora Teje i huvudrollen. Redan från början blevo vi besvikna för att Gösta Ekman inte var med utan låtit John Westin överta sin roll, och sen blevo vi ytterligare besvikna på Tora Teje. Hon, som annars brukar vara så bra, gjorde sig här inte alls, det var något alldeles onaturligt överspänt och änglalikt över hennes spel. Verkade rent av ynkligt. Och så var hon så oerhört målad, sminkad och pudrad, så man fick avsmak för henne redan vid första anblicken.

Stycket hade nog vunnit betydligt om huvudrollen varit bättre besatt. Undrar just, vad Pauline Brunius skulle kunna göra av den rollen!? Andra akten föreställde ett förhör inför krigsrätt och var ganska intressant, här utmärkte sig Torsten Hammarén som allmänne åklagaren genom ett briljant framfört tal.

En kväll voro vi på “Jacques Urlus” konsert i Auditorium. Fullsatt och mycket bifall. Och det var verkligen en voluminös och klangfull röst. Särskilt en del sånger av Strauss och ett par latinska sånger voro mycket vackra. Synd att karlen ska’ se ut som en gammal farbror från landet! Lägger man så härtill, att vi åtskilliga kvällar voro på “bio” och sågo William, Hart, Fairbanks, Norma Talmadge, Chaplin m.fl. förstår du nog, att vi inte hade långsamt.

Sista kvällen, igår, voro vi på Lidingön hos släktingarna. Först blevo vi bjudna på kaffe med härligt dopp och sedan på en läcker supé. Så nog blevo vi undfägnade alltid. Byggmästare Olsson var där, som vanligt, och var synnerligt förtjust, när han lyckades få mig att exekvera diverse bitar på pianot.

Just som vi kom ut genom grinden för att gå till station, kom vagnen och lämnade station mitt för näsan på oss. De hade följt oss allihop. Anna-Stina och byggmästaren, och nu promenerade vi ända ned till Islinge, där vi dock fingo vänta en god stund på färjan.

Så nu imorse klockan 7:25 gav sig lilla mamma iväg efter att ha varit här hela 10 dagar. Ack, hur fort de gingo! Och, oh, vad tråkigt det är nu när hon har rest! Så tomt och trist.

Du får allt skynda dig att komma upp nu, för det är så rysligt tragiskt att vara ensam! Skriv nu snart till Yours sincerely Sister.

Söndagen den 25 mars 1919. Då rusade jag ut på farstun.

Söndagen den 25 mars 1919. Då rusade jag ut på farstun.

Fjorton dagar sedan jag sist skrev! Och vilken sorglig tid har inte dessa fjorton dagar varit. Sist jag skrev, hade jag bara roliga saker att tala om – men nu!!

Tänk dig, att två av de herrar jag var tillsammans med på Skandiabalen äro döda!! Och två flickor äro mycket, mycket sjuka. De förkylde sig antagligen alla på festen, fingo Spanska sjukan och… Oh, det är så beklämmande hemskt att tänka på det! En sådan tryckt stämning, så mycket tårar och ängsliga samtal nere i Skandia.

Magister Lindén dog först. Du vet den där unge, store och ståtliga herrn, som du tyckte såg så bra ut, då du var uppe på Skandia och hämtade mig en gång. Hans gamla mor hade kommit upp från Motala för att vårda honom, blev smittad och ligger nu för döden. Det skulle förresten vara det bästa, om hon finge dö. Sedan en son försvunnit i Tyskland under kriget, var Gösta Lindén hennes enda barn, som försörjde henne helt och hållet. Tänk, vad hon nu skulle få utstå, om hon bleve frisk!!

Idag var begravningen, och nästan hela livbyråns personal samt alla Skandias direktörer och chefer voro närvarande. Kyrkoherde Bengtsson jordfäste och höll ett rörande, kort tal och sedan talade dr. Sjögren så vackert om den dödes levnad, och kandidat Stenström sade farväl med några verser. Det var en synnerligen gripande akt, det fanns inte många, vars ögon voro torra.

Ack, jag har så gränslöst svårt att sätta mig in i den tanken, att magister Lindén inte finns mer!! Så reste ju Naemi ifrån mig på tisdag morgon. Det är klart, att vi båda försökte vara glada i avskedets stund, men Du må tro, att det kändes tomt och konstigt, när jag kom hem på middagarna och fick gå här i min ensamhet och laga lite mat åt mig. Och om kvällarna och morgnarna sen, att inte ha någon att tala med. Vi ha ju alltid kommit så bra överens också, och Naemi har alltid varit så snäll och bussig på alla sätt, så bättre kamrat kan jag aldrig få. Du får det allt svårt när Du kommer hit, om du vill försöka att riktigt ersätta henne.

Ja, så gick jag här hela tisdag och onsdag och hade det så sorgligt både i Skandia och härhemma. Och på onsdag kväll, eller rättare sagt natt, råkade jag ut för något alldeles förfärligt. På kvällen gick jag på “Gymnos” sammanträde, och där gick det sannerligen livligt till, så jag blev lite’ uppiggad. Bl.a. blev jag invald i kommittén för anskaffande av en sportstuga åt klubben och så blevo vi damer presenterade för löjtnant Hemberg, den nya manliga ledaren. Tänk att Granfelt nu är förlovad med en fröken Holmström, som vi ett tag hade i gymnastiken! Ja, måtte de bli lyckliga. Det var en tid, som vi svärmade lite smått för varandra, Granfelt och jag, men den förefaller mig så oändligt avlägsen.

Emellertid: Då jag, följd av Maja Johansson, på hemvägen hunnit ända till Fleminggatan upptäckte jag, att jag glömt min väska! Vi rusade tillbaks till Lantbruksakademien vid Mäster Samuelssonsgatan, där sammanträdet avhållits. Sent omsider fingo vi tag i vaktmästarn, som mycket riktigt hört talas om en upphittad väska, men den hade en av damerna tagit med sig – Men vem??! Där stod jag alldeles handfallen, hur skulle jag nu ta mig in, med nycklarna i väskan!!

“Dom talade om att gå till Kastenhof och supera” tyckte vaktmästarn vid åsynen av min förtvivlade min – Vi rusade dit och lyckades där leta upp ett halvtjog av herrarna. Jag fick gå fram till dem och höra efter. Nej, de hade ingen väska, men Karin hade den, sade Herr Bergsten, så nu får väl fröken gå hem till mitt och vänta på henne.

Så fingo vi rusa i väg längst ut till Birger Jarlsgatan 123 och satt där och väntade på Karin. Klockan kvart över ett kom hon – utan väskan! Den hade hon lämnat Lisa Nylén. Ja, jag måste förstås rusa iväg igen, denna gång till Norrlandsgatan, där jag då äntligen fick min väska. Och nu måste jag alldeles ensam gå hem mitt i natten.

Blev tilltalad flera gånger förstås, men det var ju inget att fästa sig vid. Men – då jag äntligen kommit hem, åkt upp i hissen, låst upp dörren och just stigit in, kommer en karl framrusande och sätter foten emellan, så jag inte kan stänga!! En liten, äcklig typ, som jag blir illamående vid blotta tanken på. “Låt mig få följa med in fröken för 50 kr”, tyckte den uslingen. Först stod jag alldeles handfallen, sen blev jag kall av vrede och sade naturligtvis till honom att genast avlägsna sig. Nej då, han började rycka och dra i dörren! Då blev jag så ond att jag sparkade och slog honom av alla krafter.

Men det brydde han sig inte om det minsta, utan fortsatte att slita i dörren. Och då, rätt som det var – slocknade ljuset, och människan hugger tag om livet på mig!! Då rusade jag ut på farstun. Min enda tanke var, att han inte Fick komma in i rummet, för då hade jag ju inte kunnat få ut honom. Jag lyckades treva mig fram och tända ljuset, och sen slog jag till den uslingen för bröstet, allt jag orkade, så han ramlade 5 – 6 steg bakåt. Under tiden skyndade jag mig in och lyckades få igen dörren så pass att han inte kunde få foten emellan. Men han hade huggit tag i låset och drog och slet, och jag drog från mitt håll och förmådde verkligen få igen dörren så pass, att jag kunde låsa. Och sen sjönk jag ihop under en förfärlig hjärtklappning. Oh, hur rädd jag var. Låg och skakade hela natten sedan.

Då jag kom ner i Skandia, såg jag så förstörd ut, att alla frågade vad det var med mig. Och gåvo sig “levandes över” då de fingo höra sammanhanget förstås. Just den dagen hade vi länge förberett oss på att fira “allmän namnsdag” i vårt matlag. Dagens namn var Joakim. Vi hade alla med oss de härligaste bakverk, sockerkaka, pepparkaka, fint vetebröd, tårta och småkakor och uppväckte allmän avundsjuka vid borden runtom, men det kunde ju inte bli någon glad stämning, under de sorgerliga förhållandena därnere.

Samma dag dog en ung herre Roggen, som också varit med på festen och på söndag följde honom hans fästmö, Hertha Falk, en förtjusande rar flicka på “brand”, 21 år gammal. Hennes far hade dött på lördag.

Oh, är det inte förfärligt! Nej, jag vill inte skriva mer om detta sorgliga, utan slutar för denna gång.

Söndag den 9 mars 1919. Direktör M och jag dansade utmärkt ihop.

Söndag den 9 mars 1919. Direktör M och jag dansade utmärkt ihop.

Dear Alma!
Egentligen borde jag väl nu vara riktigt “bakom” efter en större festlighet igår och en så gott som genomvakad natt. Men låtom oss börja från början.

Se, det var så att Skandia, eller rättare sagt några herrar i Skandia, nu äntligen kommit på den ljusa idén att ställa till med ett större gemensamt kolifej för hela personalen. För att ytterligare höja stämningen hade Hr Husén, som dock själv inte var med, skrivit ett slogs spex, som handlade om “Skandiagumman, Skandiagubben 1875 och Skandiakvinnset 1975. Ett konstnärligt par på brandbyrån, Nordengren – Hessler, hade målat fina dekorationer, där de agerande endast behövde sticka fram armar och huvud. Och de agerande voro fröken Casserman på brand som gumman, Herr Olofsson dito som gubben och undertecknad, som kvinnset.

Du skulle ha sett en sån dress, de hade givit mig! Komplett paradisdräkt, så när som på en slöja över bröstet och ett skynke om livet!! Och bredvid stod en sån här liten pippi och sände heundrande blickar upp på mina ben. Du må tro det såg härligt ut. Vi hade ganska kort tid att repetera våra roller, på onsdag voro vi hemma hos Herr Olofsson och på fredag hade vi generalrep på Fenixpalatset, där festligheten, middag med bal, skulle gå av stapeln.

På “generalrepet” hade vi mycket roligt. Då var Herr Husén med och konstnärsparet, och senare anlände till vår stora glädje, en bror till fröken Casserman, direktör M, som lovat hjälpa oss med accompagnemanget till sångerna. Då vi skrålat nog och tyckte oss någorlunda säkra, styrde vi våra steg till “Gillet” och åt en liten supé, Och sen följde dir. M mig hem och vi pratade väldeligen, mest på engelska, han har nämligen varit utrikes i 7 år. Han verkade mycket sympatisk, var långt ifrån skön, men hade ett öppet energiskt ansikte. Och han sade bl.a. att han gladdes mycket åt morgondagen och att han fått mig till bordsdam etc. m.m. sådant.

Så kom då kvällen då jag nykammad och festklädd knogade iväg till Fenix. Och där, må Du tro, var ett vimmel av eleganta toiletter. Alldeles utsökta somliga. Redan vid entrén stötte jag ihop med min kavaljer. Sen presenterades det lite och så slogo vi oss ner vid bordet.

Det var en liten bra middag och stämningen tycktes vara lätt och otvungen. Bl.a. hyllades Skandiakvinnan med en vers av en före detta Skandist, Herr Vretman. Och så började balen och dir. M och jag dansade utmärkt ihop. Varenda dans hade jag upptagen och det hela var mycket livat.

Dock snart fingo vi agerande draga oss tillbaka från dansen för att ordna för “uppvisningen”. Och den blev lyckad, trots “rösten ur salongen” förfallit till fullkomlig tystnad. Sen fortsattes dansen och så superade vårt kotteri nere i stora matsalen och allt var fröjd och gamman.

Dock, all fröjd är kort och klockan 1 släcktes obevekligt ljusen och vi måste ge oss iväg. Birger (vi hade lagt bort titlarna överlag vi agerande) följde mig h«m förstås, och Greta Anneld som fått lov att ligga hos oss, fäljdes av sin kavaljer, unga Stedt. De gingo en bit före oss så vi kunde prata, som vi ville. Och Birger ville först bjuda mig på middagsté på Grand Royal idag, men dit kunde jag ju inte för Naemi skall ha “avskedsvisiter” hela dagen. Och hur jag nu hade mina ord, blev det inget bestämt att träffas mer, utan det får ödet avgöra.

Som du nog förstår, blev det inte vidare mycken sömn av på de hårda träribborna mellan sängarna, som Naemi flyttat ihop. och därför känner jag mig nu lite’ slö.

Adjö så länge!

Måndag den 3 mars 1919. Två mil på skidor  från Sigtuna till Skokloster.

Måndag den 3 mars 1919. Två mil på skidor från Sigtuna till Skokloster.

Rut, jag är alldeles förtvivlad över, hur fort tiden går!! Att tänka sig, att jag snart måste fira min 24 födelsedag. Hu, det är riktigt ängsligt! Men, man får väl trösta sig med, att “i anden” kan man känna sig ung ännu mycket länge.

Nu måste jag berätta för dig om den härliga skidtur vi under helgen företagit. Vi – det är Elin Berg och jag. På lördag eftermiddagen togo vi tåget till Märsta på Upplandsbanan. Där spände vi skidorna på oss och satte kurs på Sigtuna. I stan var det nästan tö, när vi debarkerede, men här var det fint före. Allt skulle varit skön om vi inte haft de otäcka ryggsäckarna att knoga på. Vi voro alldeles ovana vid det ser du.

Dock, det gick, fastän vi hunno inte fram till Sigtuna förrän det var alldeles mörkt. Du må tro det var spännande att susa nerför långa, krokiga backar i mörkret, där i varje krök en kullerbytta låg på lur. Men nix, inga kullerbyttor för oss!

En synnerligen angenäm syn var det, då vi i en krökning av vägen, såg den lilla staden ligga som ett halvmånformigt juvelsmycke i dunklet nedanför oss. Nu ledde jag, som förut varit i staden, färden rakt på Stadshotellet, där vi beställt rum. Som Du nog kan tänka dig var det just ingen otrevlig känsla att få sparka av sig de våta skidkängorna och raggarna och sätta på sig torra strumpor och skor. Och sedan vräka sig i en ljuvlig korgstol med saftiga apelsiner och behagliga “Stolen deeds” inom lagom räckhåll. Sedan intogo vi en bastant supé, utmärkt smörgåsbord, biff med lök och té och smörgåsar. Ingen hade haft tid att äta middag, ser du.

Efter maten letade vi reda på ett piano i en stor danssal och här spelade jag nu en massa bitar. I rummet bredvid dvaldes ett par herrar, som ideligen kikade in till oss och slutligen lyckades få samtal igång. Det var en ung, herr Boman, och en äldre, disponent Jonsson. Då de fingo höra våra planer på att fara till Skokloster, tyckte de det var ett vådligt företag. Herr Boman erbjöd sig att försöka skaffa en häst, så vi kunde få tolka den första milen åtminstone. Vidare utbad han sig den ynnesten att följande dag få bli vår ciceron, då vi skulle bese “världsmetropolen” ( 690 själar). Och sen drogo vi oss tillbaka till vårt rum.

Alldeles härliga sängar hade vi, och det dröjde inte så värst länge, förrän vi ljuvt vilade i Morphei armar. Redan klockan 7 följande morgon voro vi uppe, ty klockan 8 skulle vi träffa herr Boman utanför. Och precis på slaget befunno vi oss där spejande och spanande efter samme herre, som emellertid visade sig obefintlig. Antingen han nu helt plötsligt fått “spanskan” eller försovit sig eller helt enkelt “gett sjutton” i oss det vet – ja, vi visste det inte.

Men inte va’ vi lessna för de’ inte! Vi traskade på egen fot omkring från S:t Per, en ganska stor ruin med ett högt fyrkantigt torn, till S:t Lars. Av denna återstår endast en vägg, som ligger i trädgården till en idiotanstalt eller något sånt där. Och som vi fruktade, att helt oförhappandes bli störda i våra “fornforskningar” av någon vildsint individ med rullande ögon, håret på ända och en blodig yxa i högsta hugg (för man vet ju aldrig, vad sådana där kan finna på) tittade vi blott helt flyktigt över staketet på väggen och fortsatte till S:t Olof, som ligger på kyrkogården. Denna ruin är också ganska stor med tjocka, tjocka väggar, smala, smala portar och små, små gluggar till fönstren. Dessa kloster och kyrkor tjänade ju också lika mycket till fästningar och skydd mot fiender som till helgedom.

Strax intill ligger S:ta Maria, som är betydligt mycket restaurerad och användes till kyrka. Den var stängd förstås, men genom en glugg, som vi kikade ner i, upptäckte vi en karl, som höll på att elda i en stor ugn, och denna anropade vi om bistånd att få komma in. Jo då, det gick fint och därinne beskådade vi gamla gravmurar, epitaf ( vad i friden är det för något?), vapensköldar, tavlor etc. Och sedan hastade vi till hotellet för att äta frukost, varefter vi omedelbart gåvo oss av. Först packade vi dock ihop alla “nattmojänger” skor etc. som vi inte mer behövde, i en ryggsäck, och bad uppassaren att skicka den till Stockholm.

Det var ett bra och trevligt hotell, men du milde, så dyrt! Det tog ett bra hål i våra “självförsörjande-kvinnors-kassa” att betala räkningen. Men det hade nyss varit den första och då så…

Innan vi gav oss av tog Elin en plåt på mig med S:t per som bakgrund, och sen rände vi åstad bortigenom. Då vi kommit en bra bit, måste vi vid studerandet av kartan till vår fasa konstatera, att vi voro på en avväg. Den utmynnade dock efter en stor sväng på den rätta vägen, så vi fortsatte. Kommo så om en stund till en korsväg. “Här är väl den rätta vägen” tyckte jag, “så nu tar vi väl av åt vänster”. Nej, Elin trodde inte att vi redan kunde ha uppnått stora vägen, så vi knogade fortfarande åt höger. Snart komme vi till en lång, härlig nerförsbacke, där det gick med våldsam fart. “Sådana här skulle det finnas många”, tyckte vi. Och då vi svängde om en dunge vid backens slut, skådade vårt häpna öga – S:t Per med Sigtuna i bakgrunden? Tablå.

“Aj, vi skulle allt ha tagit av till höger, där som du sa’ ändå,” yttrade sig till sist Elin. Ja, det var inget annat att göra, än att vända och stånkande, pustande och småsvärande knoga upp för den där långa backen. Men nu önskade vi inte att det skulle finnas många sådana.

Nu voro vi emellertid på rätt stråt och passerade Billby, där vi fingo vatten, svängde vid Bremö av åt höger och tog sen av rätt ner mot Sköfjärden. Sista biten sneddade vi rakt genom småskogen, där det gick med en väldig fart mellan buskar, träd, stenar och förrädiska gropar. Rätt som det var låg Elin där, och strax efter stannade min ena skida mot en sten, under det att jag med den andra fortsatte framåt – och nedåt. Men sen gick det utan vidare äventyr ned till stranden där vårt tjusta öga skådade fjärdens vida, snöbetäckta isfält och det ståtliga Skokloster i bakgrunden.

Nu togo vi upp ett spår över isen rakt på slottet, ett stycke på cirka en halvmil. Underbart nog hade vi medvind, så det fick galant. “Maran” knogade vi på nu på var sin halvtimma. Och alltemellanåt förfriskade vi oss med apelsiner och karameller. Vi voro verkligen stolta, då vi vid ett-tiden bestego stranden nedanför slottet. Nu hade vi då nått färdens mål trots alla huvudskakningar och betänksamma “undrar-just-hur-det-kommer-att-avlöpa” miner hos dem, som hört talas om vår tilltänkta utflykt. En mil hade vi knogat från Märsta till Sigtuna, och nu två mil från Sigtuna till Skokloster. Det kändes allt skönt att få sjunka ner på en bänk inne i slottets stora hall och börja rota i ryggsäcken efter diverse ätbart- och rökbart.

Egentligen är slottet stängt om vintern, men vi hade den stora turen att “Rustmästarn” just var tillstädes och trots att han nyss visat omkring en skara byxklädda damer, dock gav vika för våra böner och började om med oss. Men oh, så kallt det var! Huttrande och småhoppande, med rinnande rödblanka näsor och händerna begravda i fickornas djup, beundrade vi de vackraste tavlor och gyllenläderstapeter, takmålningar och broderade möbeltyger. Här fanns underbart väl bibehållna gobelänger med klara, vackra färger, glittrande kristallkronor, det dyrbaraste kinesiska, sachsiska och holländska gamla porslin, varav blott en liten pjäs skulle betalas med tusentals kronor.

Väldiga skåp omväxlande med sirliga rococobyråer och stelbenta empirmöbler, härliga venetianska speglar återgav prakten av pärlemor och elfenbensinlagda bord och skåp. I ett skåp förvarades bland andra pjäser den ring, Gustav Adolf gav Ebba Brahe vid deras förlovning, en jättestor oregelbunden oval rubin med en krans av diamanter. Vidare Gustav Adolfs börs, Marie Antoinettes guldinlagda bläckhorn, en kniv, som tillhört Gustav Wasa etc.

Av slottets grundläggare, greve Carl Gustav Wrangel, funnos flera porträtt och på alla var han lika fet, ful och rödbrusig. Efter hans död övergick slottet i mågen, greve Nils Brahes ägo och har allt sedan dess varit fideikomiss inom Braheska ätten.

Konterfej funnos väl av dem alla, men vackrast och ståtligast var Magnus Brahe, Carl XIV Johans gunstling. Nu utslocknar emellertid den Braheska ätten på manssidan i och med nuvarande ägaren av slottet, Per Brahe, som inte har någon manlig arvvinge. Det är riktigt tragiskt att de där gamla, gamla finaätterna ska dö ut.

Men låtom oss fortsätta att huttra omkring och vända våra rödblanka näsor konstskatter, den ena vackrare och dyrbarare än den andra. Högst upp rustkammaren med en vapensamling om c:a 2000 föremål. Den lär vara Europas största. Och vilka vapen! Från urgamla tunga, tunga bössor med 2 meter långa pipor till de smäckraste gevär med guld, silver, pärlemor och elfenbensinläggningar. En värja var alldeles enastående vacker med ett fäste av rent guld, inlagt med briljanter och i fästets knopp en jättestor blixtrnnde solitär.

Det är omöjligt att beskriva ons en ringa bråkdel av alla dessa ovärdeliga skatter, så vi övergå väl till avfärden. Vi la’ iväg med en hisklig fart över isen för att få blodomloppet igång i våra stelnade lemmar. Och då vi uppnådde stranden, där vägen mot Knivsta tog vid, hade vi redan fått upp kroppsvärmen till något så när normal. Det var en härlig väg vi nu befunno oss på. Utmärkt före, och runt omkring skogen så tyst och vit och vacker. Här togo vi ett par plåtar.

Förbi Vasslunda skidade vi en genväg ned mot Knivsta station. (Aven på Uppsalabanan). Solen, som förut hela dagen dolt sig bakom molnen, tittade nu fram ett litet tag och sände en knippa rött ljus över snön. Vilken härlig syn! Strax innan vi kommo till stationen skulle vi krångla oss över ett djupt, brett dike med den påföljd att jag med skidor, ryggsäck, stavar och allt i ett kaotiskt virrvarr gick till vila i dikets botten. När jag någorlunda rett ut härvan, hade förstås bägge bindningarna gått upp, så jag skickade skidorna och det andra “mojet” upp före och skulle så själv kravla efter. Men för varje steg sjönk jag ned till ovanför knät, så det tog en rundlig tid, innan Elin fick se min ansträngda fysionomi dyka upp ovanför dikets kant.

Det var den sista strapatsen, sen voro vi strax framme vid Knivsta. Sedan vi köpt biljett och telefonledes meddelade de hemmavarande att vi fortfarande voro vid liv, gav vi oss ut på spaning efter något caféartat. Och si – våra ögon möttes nästan genast av Café, sirligt målat på ett fönster. Vi slank in förstås, men vi höll på att slinka ut igen, trots vår kaffetörst. Därinne stod nämligen luften tjock av dålig tobaksrök och runt ett bord mitt på det smutsiga golvet, sutto en massa ynglingar, spottande, skrikande och svärande. Vi togo emellertid mod till oss och frågade något, som påminde om en uppasserska om det inte fanns något annat rum. Jo, vi kunde få sitta i familjens privata rum.

Och där serverades oss vid ett med en utsliten vaxduk försett bord, gott kaffe och vetebröd. Men Du milde, ett sådant rum!!! Väggarna fulla av flottfläckar, gardinerna smutsiga så att den ursprungliga färgen knappast syntes. Inte två stolar voro lika, en av dem hade sitsen utslagen. En så´n där riktigt genomtarvlig brunbetsad skänk stod i ett hörn och de andra upptogos av diverse uppbäddade sängar. Det ville allt till att vara hungrig För att kunna äta i den omgivningen. Men det gick det också. Och snart sutto vi på tåget och ångade åter till staden, och tö och slask igen. Usch!!!

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Om du nu har aldrig så lite fantasi, kan du väl själv göra färden med oss, över isfälten genom täta susande skogsdungar och längs de snöiga fälten med blånande berg och trädtoppar i bakgrunden.

Gör det, och njut, som vi!

Torsdag den 27 februari 1919. Det var ett hårt slag.

Torsdag den 27 februari 1919. Det var ett hårt slag.

Jo, de’ ä’ just fint! Här sitter jag nu och skriver till Dig, då jag egentligen borde vara i gymnastiken och göra mig av med lite övervikt. Aber, aber – ja aber.

Tack för brev! Det skulle allt vara gräsligt roligt, om Du komme hit upp nu, när Naemi överger mig. Ja, gno på med maskinskrivning du bara, jag ska göra allt vad jag kan för att få in dig i Skandia och det går nog.

Tänk, att Greta nu telegraferat, att hon ämnar anträda hemresan. Ja, måtte den gå lyckligt och väl, så att man snart få se henne igen. Oh, vad det skall bli roligt! Att hon nu varit borta i 5 år, det förefaller hart när otroligt. Av hennes brev att döma, är hon fortfarande samma gamla bussiga, glada flicka.

Hör Du, naturligtvis skall Du gå på motorcykelklubbens bal, när du är bjuden!! Det blir nog mycket roligt och en massa stiliga herrar, för varenda sådan i Göteborg åker väl motorcykel eller bil eller något sådant där.

Nu har jag fått mina provkort från Walfenstein. Två av dem äro alldeles överdådigt bra, och det tredje, i halvprofil, är
nog också bra, men det är en så ofördelaktig ställning, så jag tycker inte riktigt om det. Nu har jag emellertid skickat två av dem till Filmens pristävlan, kan just undra, hur det avlöper.

På tisdag voro Naemi och jag jämte tant och en bekant Herr Prytz, utbjudna till Elsa i Råsunda. Och du må tro, vi förde ett liv. Vi gaskade verkligen upp oss ordentligt. Det började vid kaffebordet med att vi käka’ och åt som “glupande ulvar”. Av varje sort togo vi en 4-5 gånger och för varje gång tyckte vi “om jag skulle ta och smaka på denna sorten med, den ser så god ut”!

Så fort kaffet blivit bortdukat började vi “Va’ får vi mer? Ja’ ä´ så hungrig så,” och då Elsa ett ögonblick gick ut, plockade vi fram en konfektskål och ett fat apelsiner, som stod lite i skymundan och satte det mitt på bordet, beredda att med fruktknivarna i högsta hugg gripa oss verket an. Elsa kunde naturligtvis inte finns ord starka nog att beteckna bildningsgraden hos sina gäster. Då vi emellertid ivrigt yrkade på att få apelsiner meddetsamma, plockade hon också fram glas ur sitt skåp. Genast stodo Prytz ögon på skaft, och han började slicka sig om mun. “Vin – jo jag tackar jag – vilket märke”?

Och så yttrade han sig om att glasen voro då ordentligt tilltagna, så nog skulle vi få i oss så pass, så det gick “på ögonbrynen med tummen i spårvägspåret hem”. Men så har dom antagligen lagt växeln fel på Odenplan, så istället för Upplandsgatan, kommer jag också till Inedalsgatan och måste försöka få husrum i “Nuckebo” över natten”. Oh Du milde vad vi skrattade!

Och Du skulle ha sett vilket oändligt förakt, som avspeglades i hans ansikte när de glasen visade sig vara avsedda för saft!! Det var ett hårt slag. Men han hämnades genom att dricka den så gott som outspädd. Då Elsa bjöd honom mer vatten, tyckte han: “Nej tack, det smakar ganska bra ändå”. Ja, det var verkligen “luft i luckan” och kvickheterna haglade.

Dagen därpå voro vi ute hos Greta Anneld på Lilla Essingen, och hade nästan lika roligt. Här roade jag och Gretas bror, Sven, oss med att av apelsinskal skära ut sådana där hemska tänder som vi gjorde när vi voro små, och sen uppträdde vi ned dessa ”betar”, hemskt vindande och grimaserande. Vi voro fullkomligt oigenkännliga. Och skrattade gjorde vi, så jag blev nästan sjuk.

Då Greta och Sven skulle följa oss när vi anträdde hemfärden, fingo vi i farstun tag i en kälke, och nu skulle vi förstås åka i backen utanför. Vi klämde ihop oss tre stycken på den lilla kälken och så barkade det iväg. Men rätt som det var slutade backen mitt framför ett hus och någon skrek “Oj, nu går vi ju rakt “på huset”. Så välte vi förstås och rullade om varandra, skrattande och pustande om vartannat tills vi äntligen kommo på fötter igen och någorlunda ordentligt anträdde hemresan. Nej, adjöken nu för denna gång, Lev väl!

Tisdag den 25 februari 1919. Jag kände mig rent av andaktsfullt stämd.

Tisdag den 25 februari 1919. Jag kände mig rent av andaktsfullt stämd.

Liebe Alma
Sie haben nun ganz lange Zeit auf Brief von mir erwarten mussen. Nicht war, Sie sind viel böse auf mich? Ach, aber ich habe doch gar keine Zeit zum schreiben übrig gehabt – Nein, låtom oss återgå till “ärans och hjältarnas språk”.

Orsaken, varför jag vid “starten” var så “disk” av mig, är att jag för närvarande håller på att plöja igenom en “disk” bok ” Die Sonne von S:t Moritz” av en gubbe som heter (eller hette) Höcker. Och strax förut har jag läst “Der Adjutant” av Rudolf Herzog.

Måste ha lite motvikt mot alla engelska romaner jag slukar, förstår du. Det är riktigt intressant förresten, och det är underbart, hur bra man kommer ihåg det gamla hederliga språket från skolan. Jag behöver knappast “slå upp” ett enda ord. Och även om jag skulle behöva det, gör jag det inte av det enkla skälet, att jag inte har något tyskt lexikon!

Egentligen borde jag nu vara ett rov för åtminstone lindriga samvetskval, eftersom jag både i fredags och lördags helt enkelt “skolkade” från Skandia. Blev så gräsligt uttråkad på allt knoget därnere, att jag istället tog med mig lite’ arbete hem, och tillbrakte två härliga dagar under förebärande av huvudvärk och dålig sömn på grund av överansträngning. Vilket delvis var sanning.

Och vet du vad jag har gjort!!!. Du har nog i “Filmen” läst om dess stora pristävlan “Vill Ni bli filmskâdespelerska”, eller hur? Och kanske rent av funderat på att deltaga? – Jag har gjort det!! Igår var jag och fotograferade mig hos Walfenstern, och så fort jag fått provkorten, skall jag skicka in dem och ett långt brev, som jag redan skrivit, till “Filmen”. Oerhört, inte sant!?

Men ack, vad det skulle vara gräsligt roligt om man kunde bli utvald, och sålunda få sin enda stora alltid undertryckta önskan – att få bli skådespelerska – uppfylld. Dock – det är inte värt att hoppas – sslipper man att bli besviken.

Igår förmiddag, då väl “Skandisterna” trodde att jag blek och utsliten vilade på mitt läger, tog jag mig en härlig skidtur utåt Djurgården. Det hade snöat hela morgonen, så snön låg djup överallt utom på gångbanorna, som voro skottade. Jag tog vägen förbi Rosendals slott och uppför en liten backe därbort igenom, där ett skidspår tog av in bland träden. Jag tog upp spåret och gled så nedför en jämn sluttning i behaglig fart.

Du kan inte ana, hur underbart vackert där var. Överallt bredde sig den mjuka, vita, vita snön och stenar och kullar voro så jämt avrundade av snötäcket. Träd och buskar dignade under snöbördan och grenarna, som slingrade sig i varandra bildade de mest fantastiska mönster. Det var så lugnt och så tyst, ingen människa mer än jag och jag kände mig rent av andaktsfullt stämd i all den tysta, rena vitheten.

Även på söndag förmiddag voro Naemi och jag ute och skidade. Vi togo vägen utåt Fiskartorp och väl anlända dit, roade vi oss med att åka i ett par småbackar. Det var inget vidare roligt, ty hur bussig än Naemi annars är, någon trevlig kamrat på skidfärder är hon inte. Än går hennes bindningar upp, än bryter hon sönder stavarna, så går inte skidorna nog bra, sen gnäller hon över att hon inte har några ordentliga skidkängor, och så pustar hon och stånker och flåsar och kravlar fram så sakta, så’ de’ ä’ inge’ roligt alls. Och när vi så gått en liten stund, börjar hon frysa och vill åka spårvagn hem meddetsamma. Det medger hon förresten själv, att hon inte är förtjust i skidsporten.

Måndag den 17 februari 1919. Livet är inte så lätt, som många tror!

Måndag den 17 februari 1919. Livet är inte så lätt, som många tror!

Käraste min Gretel! Så länge tror jag inte något av dina kärkomna brev förut varit på väg, som det jag idag fick. Avsänt den 22 december förra året och först nu framme! Ack, hur många härliga saker du får uppleva, Gretel. I fantasien vill jag följa dig på dina färder därnere i Östern. Jag ser hur västerhimlen flammar röd av den sjunkande aftonsolens sken, ser, hur glansen faller på moskéernas guldbelagda kupoler och minareter. De emalj- och mosaikinfattade ytorna glänsa och blänka i det starka ljuset där strålarna belysa dem, men på andra sidan, dit strålglanson ej når, är det mörkt och färglöst. Smäckra guldspiror avteckna sig mot mörka moln, ljus och skugga växlar.

Ack, hör det hemlighetsfulla prasslet i palmalléns vajande kronor, hör hur det rasslar, suckar och viskar i apelsinlundens färgrika lövmassor. Bruna, gula, orange och röda löv, där solstrålnrna leka tafatt när vinden vaggar dem fram och åter. I den skuggdunkla alléen, som leder ner till flodstranden mörknar det alltmer, allteftersom aftonsolens glans bleknar bort, där susar det så hemlighetsfullt – åh – vi bliva alldeles betagna av Österlandets oemotståndliga, obeskrivbara tjusning.

Och så återvänder jag från dig och “Kasimyen” med dess palmlundar, apelsinskogar och gyllene moskéer och sitter här och stirrar ut på S:t Eriksgatans gråa hyreskaserner, på rasslande fula spårvagnar och smutsiga, skräpiga upplag!! – Oh, – kontrasten är så stor, att hjärtat skälver av längtan bort härifrån, bort, bort till landet, där apelsinerna glöda mot den dunkla grönskan. Och aftonhimlen flammar röd över guldinlagda kupoler och minareter! – Lyckliga Gretel!

Men, du får ej klaga, Judit. Du måste som vanligt resignera och taga din vardagliga dag, som den kommer. Du har allt vad du behöver, rum, mat, kläder, och mycket dessutom. Du kan spela och sjunga, förstå det sköna i målning, musik, litteratur och andra höga konster. Du är frisk och sund. Och aldrig har du haft nâgra svåra prövningar här i livet. Och ändå klagar du!!!!

Så predikar jag för mig ofta. Men var fanns eller finnes den, som någonsin var nöjd med sin lott och inte längtar efter något annat? Och ibland känner jag mig också så glad och tillfredsställd. Särskilt då mitt arbete går bra och lätt, då jag har någon riktigt intressant djup bok att läsa eller får höra riktigt ljuvlig musik.

Då glider jag på drömmars och fantasiens vingar bort till ett land av sällhet och ljus, där det inte finns något mörkt och hemskt, där själen känner sig så så oändligt lätt och fri och jublar i obunden glädje.

Hur ofta läser jag inte “Gösta Berlings saga.” Ack, hur många, många stunder av renaste njutning den boken berett mig! Jag läser den bit för bit och för varje gång upptäcker jag något nytt, underbart vackert.

Och att få vara ute i Guds fria natur, komma bort från stadens gator och ut till de öppna vidderna eller susande skogarna, det är också så härligt. Att se den bleka vintersolen sända ett svagt rosenskimmer över snön, som ligger mjuk och vit över fält och skog. Och även här kan västerhimlen flamma röd i solnedgången och då få skogarnas granar och tallar vara moskéer och minareter, som lysa i glansen. Och allteftersom skymningen faller på, förbleknar den flammande färgen och himmelen skiftar i alla nyanser från glödande orange till blekaste violett och skimrande opal.

Där drar ett svagt, grönblått litet moln fram en slöja över den sjunkande solen. Och uppåt himlavalvet stiger den opalglimrande skärblå nyansen och försvinner så i ljuvaste rosa. Och så faller mörkret helt hastigt på och stjärnorna börjar glimma över granarnas toppar och snön lyser blåvit i månskenet. Och då sjunger nordan en bister sång inne bland skogens träd och i stora, vita flagor faller snön från trädens grenar, då vinden ilar förbi.

Ser du, vi ha allt vackert häruppe i norden också! Och jag är säker på att du kanske sitter i prakten därnere och längtar till landet, där solen lyser så blekt över snövidderna och stjärnorna gnistra så kallt i den dunkelblå vinternatten.

Vet Du Greta, jag har på senaste tiden så ofta tänkt och grubblat på, vad det kommer sig, att jag inte som andra flickor, kan låta mig helt fångas av stämningars makt – leva för stunden och njuta därav – i en annans sällskap. Ack, att jag kunde undkomma den där kalla ironiska själviakttagelsen, som sitter och stirrar med sina isögon längst inne. Alltid – alltid. Hur väl jag förstår, vad Selma Lagerlöf vill ge uttryck åt, då hon talar om Marianne Sinclair, hur hon blev, sedan hon varit sjuk och rest ifrån Gösta Berling. Då Gösta kom och var förbittrad på henne för att hon lämnat honom.

“Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad… Hon visste, att om hon ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall…”

Jag tror att vi äro sprungna ur en alltför hederlig, sund och djupt kännande släkt för att kunna ge oss fullt hän åt stundens känsla. Den gång då vårt motstånd brytes, blir det nog för alltid och av någon, som sedan för beständigt måste härska över oss. Vi kunna ej “plottra bort” oss i känslostämningar! Ge en kyss hit och ett famntag dit, lyssna till sinnligt kärlekstal och njuta därav – Nej!! Fullt och helt åt en, eller intet åt någon.

Se där orsaken, varför jag åtminstone inte ännu kan säga att jag levat. Glädje och löje har det funnits i mitt liv, och tårar och sorg också, men till lyckans höjd eller förtvivlans djup har jag aldrig nått. Förresten, de båda sakerna äro nog mycket intimt förenade. “Den, som ej kärleks smärta känt, har ej dess sällhet smakat”.

Ack, jag undrar, vilket som är bäst, att kunna njuta och finna lycka i ett fjärilsliv med flirt och kyssar och smek för stunden, eller att gömma sina vackraste tankar och känslor i sitt innersta för att ha dem fulla och hela åt honom, den ende – som kanske aldrig kommer.

Livet är inte så lätt, som många tror! Nej, snälla min Gretel, nu slumrar redan Naemi, och jag har ännu hela avklädnings-toalett och bäddningsproceduren ogjord. Godnatt du min käraste väninna, i tankarna är jag så ofta hos Dig.

Lördag den 15 februari 1919. Ack, ack, att inte jag var med!!!

Lördag den 15 februari 1919. Ack, ack, att inte jag var med!!!

Kära Du! För att nu gottgöra Dig för den långa tystnaden av hela 14 dagar, som gått sedan jag sist skrev, får jag väl nu försöka att plita ihop riktigt mycket. Inte har jag egentligen så mycket att tala om, ty dessa 14 dagar ha varit ganska lugna, men ändå så…

Sist nämnde jag visst att vi skulle gå på “La Traviata” Och där voro vi må Du tro och njöto av Skilondz konstmässiga drillar. Hela den operan är förresten ganska njutbar. Men ack, så tragisk!!! Inhöljd i den mest förföriska, snövita spetsdräkt, med lockar omramande det bleka anletet, dör Violetta på slutet i sin älskades armar. Ett offer för galopperande lungsot.

Men sjunger och drillar gör hon med sitt sista andedrag och det tycker jag är ganska bra gjort. Dagen därpå voro vi och sâgo Bonny Johansson dansa på Musikaliska Akademien. Så förtjusande näpet, nätt och rart det var. Än svävade hon omkring som en vårdröm i luftiga, vajande slöjor, än trippade hon i lustiga mamelucker och bahytt och än stampade hon omkring, som en riktig tjyvpojke. Särskilt en munter och livlig Humoresk av Sade, och “Dorfschwalben” av Strauss voro bedårande.

Alla hennes dräkter voro alldeles enastående vackra och hon hade själv komponerat dem. Blommor och applåder i massor förstås. Hon accompanjerades av en ung hr Baranovsky, som även spelade ett par solonummer särdeles sympatiskt och fick sin beskärda del av bifallet.

Söndagen efter var det alldeles härligt väder, och på förmiddagen var jag med Eric vid Råsunda och åkte kälke. Det var riktigt livat att uppliva gamla “åka-i-liden” minnen. Naemi hade varit för lat att gå upp så tidigt, men längre fram på förmiddagen hade hon varit med pappa och morbror Martin, som för tillfället gästade staden, på Brunnsviken och sett passagerarflygningar.

Det kostade 100 kronor att få flyga 10 minuter och morbror erbjöd Naemi att ta en tur. Men kan Du tänka Dig, hon ville inte. Ack, ack, att inte jag var med!!! Att få sväva omkring högt uppe i luften i det strålande vintervädret och se människorna därnere bli allt mindre, att få göra några djärva svängningar… oh, en sån idiot!! Du må tro jag grälade på henne.

På eftermiddagen voro vi först på Kastenhof, och sedan superade vi på Fenix med ty åtföljande, åtråvärda lilla konjak för herrarna. Trobäcks orkester spelade i kaféet och spelade utmärkt och högt över estraden blinkade fågel Fenix en vemodig hälsning från den tid, då Rolf här förljuvade stockholmarnas tillvaro och Nalle fick glädjens vågor att gå höga fram mot slutet av programmet. “Följ med mig till Honolulu, där ä’ ett paradis.” Jag tycker mig riktigt se Rolf därframme med sin välsittande frack, röda silkesstrumpor och lackskor och sitt “bedårande” leende.

På tisdag bjödo Edvard och pappa på “Rigoletto” med Skilondz och Wilhelm Beck (en holländare) som gäster i huvudrollerna. Skilondz briljerade som vanligt och Beck hade en visserligen kraftig röst, men jag tycker den saknade klang. Hislop däremot, som den unge lättsinnige hertigen, fyllde hela operan med sin stämmas välljud. “Rigoletto” är förresten mera svårsmält, tycker jag, fast där förekommer en härlig duett i andra akten och en ljuvlig kvartett (eller va’ de’ va) i fjärde, strax innan den sköna (va va de hon hette nu igen) jo vänta Gilda! (ack, ett sådant namn) av sin egen fader (av misstag) mördades. (Hu, att alla operor ska sluta så tragiskt.)

Edvard och pappa skojade förstås väldeligen som vanligt när de komma tillsammans. Bl.a. roade de sig med, att istället för programmets högtravande text med de storståtliga namnen, läsa en betydligt förenklad sådan med skådespelarnas helt prosaiska vardagsnamn. Exempel: “Conny Molin ä förbannad på Beck för att Beck givit det rådet att slå Molin i skallen, så han kolar av, på det att Hislop må kunna lättare erövra Molins fru Söderman”. “Hislop tolkar i en glödande kärlekssång sina känslor för Skilondz, som emellertid ä rädd att Beck ska komma och få höra Hislop” o..s.v. Du kan tro det lät komiskt.

Efter teatern blev det supé på Fenix igen, men sen dess (det var tisdag i förra veckan) ha vi inte varit på någe galej mer än Kungsholms igår. Istället har jag arbetat alldeles fruktansvärt i Skandia. Tidigt om morgnarna och sent om eftermiddagen har jag varit där och är alldeles trött i huvet av allt räknande och skrivande. Oh, vad det ska bli skönt då jag lämnat från mig alla taxeringsuppgifter och bokslutsuppgifter. Då skall jag sannerligen bara göra det allra nödvändigaste sedan under nån tid och vila mig och läsa tidningen etc. Eller jag kanske t.o.m. tar mig ledigt ett par dagar.

Förra söndagen voro Naemi, Eric och jag på skidor till Saltsjö Duvnäs och gingo därifrån på isen. Jag hade vindtygskappan, gymnastikbyxor och raggar etc. och det såg nog så trevligt ut, men du milde vad folk härinne i stan tittade! Och på tåget satt häradshövding Kinnander i Skandia och jag kände mig något enkel då jag slank förbi honom i mina byxor.

Det var också en ljuvlig vinterdag med strålande sol över den snöbetäckta isen. Det är verkligen en härlig känsla att få skida iväg så där över de öppna snövidderna. Och sedan förfriska sig med varmt kaffe och bakelser på ett kondis och så iväg igen!

Imorgon hade jag gjort upp med Eric att jag skulle följa med honom och en skånsk flicka här, som han känner och “tolka” på Brunnsviken. Hon skulle rida och Eric och jag skulle åka skidor efter. Men ack, i början av denna veckan smälte snön bort, och fastän det nu har frusit på igen, finns det dock ingen snö ett skida på. Och på blanka isen går det ju inte. Det skulle allt bli härliga kullerbyttor!

Eric ringde just nyss, och frågade hur det skulle bli imorgon. Och vi stodo och “pjattrade” och fånade så länge i telefon, så att jag till slut av pur trötthet måste sätta mig på golvet. Och talade den uslingen om, att han setat hela tiden! Till slut bragte jag det därhän att han beskyllde mig, oskyldiga lamm, att vara en “ful fisk.” Att tänka sig – stå och “dilla” så i telefon, jag som avskyr långa telefonsamtal.

Naemi är ikväll ute och “svänger” sig på “Palladium“ med en ung stilig herre. Det är så, att hon av byrån fått i uppdrag att stenografera ett filmstycke på “Skandiafilm” och det har varit denna unga herre, (amanuens – jo,jo men) som dikterat. Nå, när nu styckets bov efter massor av spännande och hårresande poänger, äntligen fått sina gärningars lön och det blivit frid, fröjd och “fest i Kapernaum” d.v.s. stycket är slut, har herr amanuensen bjudit Naemi på “Palladium” och jag sitter härhemma helt solo, grön av avund. Hoppas de uppföra sig passande. Jag erbjöd mig visserligen med min vanliga takt och finkänslighet att ledsaga Naemi i egenskap av förkläde men mitt nobla erbjudande mottogs endast av kallt förakt!! Kan man tänka sig!! Som dr Lundberg brukade säga.

Idag har jag städat här i rummet så nu är det så fint så. Dvs gardiner, dukar och överdrag kunde ju vara litet renare, men jag har sopat det värsta skrotet under möblerna, dammat av de ställen där det syns mest, och plockat bort diverse, brödfat, gamla tidningar, böcker, brev etc. som eljest brukar belamra alla plana ytor i rummet. Och så ha vi björkris, som vi själva drivit upp, som nu börjar sticka fram de näpnaste små ljusgröna blad och dessutom härliga röda tulpaner i en kruka och vas. Dem fick Naemi häromdagen av ett par stackars “offer”.

Hjärtligt välkommen hit på en liten pratstund, så skall jag göra mig till och försöka baka “cremeortarter” och bju’ på kaffe. Det är nämligen Naemi som alltid annars “står” för “Cremeortarterna”. Och ta’ så med dig ett par av de där utmärkta cigaretterna med halmmunstycken, som du skickade mig prov på sist, så är du ännu mer välkommen!

Nu kämpar mitt bättre och sämre jag om vad jag skall göra, när jag slutat detta brev. “Ta nu fram det där färdigbroderade linnet och sy ihop det och klipp sedan till och börja på de där flanellbyxorna, som ännu i form av två meter blårandig flanell vila i lådans djup och glömskans hov. Och så har du åtskilliga strumpor att stoppa,” viskar det bättre jaget med melodisk röst.

– “Åh, ge katten i byxorna och det andra mojet” fnittrar det sämre, “ta den där skojiga boken, du fick låna häromsisten och läs ut den. Och sen kan du spela en stund och ha lite trevligt!” Ack, vilken månne avgå med segern? Den där boken är så trevlig, och de där strumporna måste snart stoppas! Vänta, jag skall kasta slant om det- Gubbe blir arbete – pil nöje. Få se nu!- Hej, så där – det blev pil! Vila i frid linne, byxor och strumpor. Hoppas att han får henne!! Tjänixen på dig!

Torsdag den 30 januari 1919. Han befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!

Torsdag den 30 januari 1919. Han befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!

Jo, de’ ä’ fint! Nu har jag låtit det här brevet ligga hela sex dagar. Men vad skall jag göra. Det har varit ett så fasligt festande på sista tiden, så jag har rakt inte haft tid att skriva. Så voro vi t.ex. på tisdag i förra veckan och sågo “Pierrots drama” och “Komedianterna” på Dramaten. Det var Anders de Wahl, som briljerade i huvudrollerna. Och han är ju nu en gång en gudabenådad skådespelare. Att tänka sig honom, som ju ändå är 50 år (fyller visst i dagarna), spela yngling med en charm och ett behag, så att man blir alldeles betagen. Själva pjäserna voro väl fantastiska för min smak, särskilt det första med synnerligen bizzara dekorationer och kostymer, komponerade av Einar Nerman.

På onsdag voro vi på “Geishan”. Ack, den gamla hederliga operetten, det var riktigt roligt att återuppliva bekantskapen med den och dess glada och vackra melodier. Du må tro, att Niska var skön som Fairfax i sin sjöuniform. Ack! Och Ringvall i markisens roll, kan Du väl ungefär göra Dig en föreställning om! Han var dråplig!

Så har vi varit på “bio” åtskilliga kvällar och på lördag hade vi kafferep för Eric och pappa. Eric är allt en pigg och trevlig yngling. Riktigt uppfriskande. På söndag förmiddag voro vi bjudna på förmiddagskaffe till Hanssons i Sundbyberg och där var så där “moderat-liberalt” roligt. Husets dotter (c:a 16 år med korta kjolar och hängande hår) uppträder redan med ett slags fästman, underofficer, som satt där och såg ut som ett levande frågetecken. Vi fingo förstås som vanligt stå för underhållningen med sång och musik.

På eftermiddagen voro vi på “Hablé Frêres” och sedan på Stureteatern och sågo Charles Ray. Sympatisk, som vanligt. Under senaste tiden har vi haft inte mindre än två “galej” på Skandias lunchlokaler. I måndags var det Livbyråns kvinnliga “uppsättning” och måndagen förut avskedshippa för Ingvor Berg. Hon skall nämligen skudda Skandias stoft av sina fötter och fara hem till Göteborg.

På hennes hippa voro vi fem flickor och tre herrar, dr. Sjögren, Stenström och Lindén. Och vi hade livat värre. Vi drucko kaffe, rökte, söp (Stenström hade både konjak och vin med sig) spelade dragspel och dansade till framåt 12, då vi dinglade hem arm i arm så gott som hela högen.

Sista måndagen var det ju bara damer, men stämningen blev nog så hög ändå. Vi hade härligt kaffe, bröd, som en av flickorna hade bakat och utmärkt kaffe. Och så fick vi oss en trevlig bordsvisa till livs, där alla flickorna hade var sin vers. Om mej handlade den om mina fina ringar (som jag fått av pappa i jul), hur bra de gjorde sig mot mitt “vita hull” etc. Det var herr Husén, som var pappa till den.

Du må tro jag blev något förvånad då jag såg, att alla de gamla fröknarna rökte likaså friskt, som vi unga, och en av de till synes ordentligaste kunde t.o.m. åstadkomma rökringar, som tydde på långvarig övning. Jag hade lutan med mig och spelade och sjöng, till stor förtjusning, en hel del visor.

På tisdag var jag med Eric på “Dramaten” igen och såg “Den gröna fracken”, även nu med de Wahl i huvudrollen. De’ va’ härligt, må Du tro! Urkomiskt. Och franska akademin fick sig sannerligen på pälsen.

Igår eftermiddag var jag först på Skandias Generalagentur och hjälpte till ett slag, och sedan voro Naemi och jag på “bio” och såg Warren Kerrigan i “En dollar bjudet.” Vi hade sett hans porträtt i “Filmen” och förälskat oss så i det, att vi nu måste närmare titta på´n. Han var allt mycket stilig förstås (ganska lik Bertil Ulfwi) men det sorgligaste var att han faktiskt befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!

Ikväll ska jag mycket ordentligt gå i gymnastiken och sedan gå hem och lägga mig. Men imorgon skola vi på Operan och höra “La Traviata” med Andrejeva Shilondz som violetta och på lördag skola vi gå på Ronny Johanssons dansafton i Musikaliska Akademien. Men sen får det allt vara slut. Adjö med Dig. Skriv snart!

Fredag den 24 januari 1919. Mycket att göra nu, må Du tro.

Fredag den 24 januari 1919. Mycket att göra nu, må Du tro.

Titta, såna “svajiga” nior jag lagt mig till med Du! Dem lärde jag mig då jag “lade upp” min nya agenturliggare i Skandia. Där stod tryckt 19.. ser Du, och så försökte jag rita till ett lika fint 19 och det blev så snyggt att jag genast apterade de nya niorna.

Apropos Skandia, där är det mycket att göra nu, må Du tro. Hu, jag vill inte tänka på allt, grafiska listor och massor av utanordningar, föredragningar långa som de värsta. Sist va’ de 10 (tio) sidor i föredragningsboken mot 4 á 5 högst förr i världen!) cirkulär, priser, uppgift om taxering och bokslut, reseräkningar etc. m.m. o.s.v. Men – jag får väl gripa mig verket an och göra mitt bästa, så går det nog bra.

Idag har jag varit mycket inne på “anskaffningen”, där Herr Husén just huserade som värst med en söndrig skrivmaskin. Du må tro den stackars skrivmaskinen gav anledning till haranger! Men S.A.S.K:s kassa firade triumfer – en hel krona fann sin väg ner i det stora röda leräpplet. Det var visst ganska länge sedan jag uppvaktade Dig med något meddelande, så jag får väl beskriva mina öden och äventyr på sista tiden. Det har varit ganska mycket festande.

På fredag i förra veckan var pappa och jag på “Kungsholm” och sågo “Bankrutt”, ett ganska rafflande, men inte så dumt stycke. Jag hade visserligen sett det förut på “Röda kvarn” men det hindrade inte att jag tyckte att det var riktigt bra.

Lördag den 11 januari 1919. Vi gömma känslorna inom oss.

Lördag den 11 januari 1919. Vi gömma känslorna inom oss.

Stockholm den 11-12/1 1919.
Obs. överskriften, Bruno! Klockan är verkligen mellan 12 och 1 på natten – Besynnerlig tid att skriva brev, inte sant? Och ännu besynnerligare förefaller det väl, att Naemi och jag nyss kokte oss lite’ kaffe. Men, ser du, ikväll, eller rättare sagt, natt är helafton, d.v.s. lördagkväll, med obegränsad tid att sova ut och då så…

Tack för senast, Du! Verkligen synd att detta “senast” skulle bli av så kort varaktighet! För, som Du sade, det skulle vara roligt att få träffas lite oftare och tala om allt och ingenting, allteftersom man vore “upplagd”. Det är så ytterst, ytterst sällan man träffar en människa, som man verkligen vill “tala” med! Du må tro, att det kändes inte vidare trevligt att ge sig iväg på annandagen. Om jag hade varit som en vanlig liten feminin varelse, hade jag antagligen gråtit floder av salta tårar och överöst föräldrar och syskon (och kanske en och annan god vän i förbifarten) med kyssar och smekningar, och jämrat mig alldeles rysligt över att behöva resa. Men – I am not a common girl after all – och därför skämtade jag och skrattade bara, då jag tog adjö.

Det har aldrig legat för oss Boudinare att egentligen visa våra känslor. Vi gömma dem inom oss, och där kanske de växa ännu starkare och djupare än hos dem, som städse omsätta dem i smekningar. Det är bara Lillan, som är den i det fallet rikt utrustade, men det är väl för hon är minst och så liten och söt.

Inte var det vidare spirituellt att knoga iväg till Skandia strax efter hitkomsten. De tyckte säkert därnere, att jag var förfärligt slö, slapp och likgiltig, men det var väl inte att undra på heller!

Natten efter sov jag “massor” och sen’ var jag mig själv igen och fullt redo till arbetets glädje och mödor. En tröst i bedrövelsen var det verkligen att ha Lillan med sig. Vi ha haft så trevligt tillsammans. Bl.a. fick hon till sin stora förnöjelse på annandagen följa mig med på matiné på Oscarsteatern och se “Prinsessan, som inte ville skratta”. Det var verkligen roligt.

Att tänka sig den stilige Niska som en gräslig bonddräng med små grisögon, lingult, stripigt hår och en oändlig bred mun med c:a 5 tänder i! Och så han sjöng och skrek sen, så han var alldeles blåröd i ansiktet. Och Ringvall var en urkomisk gammal kung med storblommig nattrock, och kronan på ena örat fasthållen med ett band under hakan. Han åt helt ogenerat upp det fina riksäpplet, snusade värre. Som sagt, det var uppfriskande trevligt.

Vi sutto på första parkett, första bänk för att se och höra riktigt bra(!!) Och rätt som det var, viskade Lillan till mig: “Titta på den där herrn därnere i orkestern, sådana smäktande blickar han kastar på dig”. Behöver jag nämna att jag för länge sedan observerat “sköna Svea”?

Hör Du Bruno, du kan sannerligen skatta dig lycklig, som inte har några hushållsbekymmer! För dem kan man bli led åt, må du tro. Sätt dig in i den situationen att i Skandias Hushållsförening ha beställt kalvkött och gjort upp matsedeln i enlighet därmed, och få så den underrättelsen att “denna gången blev det inget kalvkött”. Köp så i förbifarten på hemvägen färsk sill istället, vilken “färska” sill vid tillagningen befinnes vara alldeles “för tidigt fångad” och sålunda oätbar. Skär dig sedan i fingrarna, då du skalar potatis, (är det fortfarande förbjudet att råskala potatis, tro?), ta för mycket peppar i såsen och slå sönder potatisfatet, då du huserar som värst ute i kokvrån – och håll dig sen’ för skratt!!

Undra på om uttrycken om matlagning i allmänhet och kalvkött och sill i synnerhet, visserligen renderar S.A.S.K:s kassa en god tillökning, men just inte lämpa sig för snälla söndagskolebarns mer eller mindre nytvättade öron! Då kan Naemi sannerligen vara glad att hon slutar senare än jag och anländer till krigskådeplatsen först sedan “svaveloset” någorlunda dunstat bort och bitarna efter potatisfatet hamnat i slaskspannen. Annars vore det fara värt, att hon fick stifta intimare bekantskap med de senare. Ack, livet är sannerligen “avigt” ibland!

Men sådana där små motigheter får man försöka att ta’ från den humoristiska sidan, och bara skratta, vilket jag gudskelov också ibland gör. (Dock, då jag bränner mig, då jag häller av potatisen, skrattar jag inte, för usch, va de gör ont)! Ty egentligen har jag det allt bra. Ett rart litet “hem”, trevligt arbete och präktiga kamrater. På “anskaffningen” dit jag hör, äro vi fem flickor och två herrar, chefen och “sekonden”.

Den förre är 38 år. Det såg jag på hans nya ansökan om livförsäkring häromdagen, han ser allt äldre ut, energisk som “de värsta”, svär, som en borstbindare (tänk, han har helt enkelt nekat att gå in i S.A.S.K. och sålunda ruinera sig!) Är för det mesta snäll och gemytlig och har förrädiska ögon med långa svarta ögonhår. Alldeles för vackra för en “karl”! Ibland har man liksom lite respekt för honom, ibland flirtar man me´n, trots hans chefsställning, barn och blomma och begynnande “embonpoint”. Men du skulle se sådana ögon!

Sekonden är lång och smärt, bredaxlad och före detta ivrig sportsman, särskilt “fotbollssparkare”, och journalist. Han är mycket duktig i sitt arbete, har mörkblå intelligenta ögon, fulla av “sjutton”, fast utan långa svarta ögonhår. Och så är han synnerligen humoristisk, glad och trevlig samt hemligt förlovad. Vilken hemlighet vi flickor för längesedan obarmhärtigt och fullkomligt avslöjat.

Nu har jag tagit dem i fel ordning, först nu kommer jag till flickorna. De äro i åldern 18- 23 år, ingen just vacker, men glada, pigga och skojfriska. Oändligt tacksamma för allt, som kan bliva ett trevligt avbrott i “knoget”. Såsom t.ex. långa brev från vänner och bekanta! Om de också inte ta arbetet så förtvivlat allvarligt, så får man väl inte klandra dem för det. De leva väl alla i den förhoppningen, att detta arbete är mer eller mindre temporärt, och att snart få byta ut pennan, skrivmaskinen och Skandiakamraterna mot eleven och symaskinen + älskande man och barn. Ack ja – such is life!

Själv gör jag mig, i enlighet med mitt valspråk, aldrig några förhoppningar, så slipper jag besvikelsens bitterhet. Min stora önskan är att få resa långt bort från detta gamla, intresselösa, lugna och vardagliga till något nytt, oroligt, intressant och händelserikt, som sänder blodet fortare genom ådrorna och som gör livet värt att levas – och minnas. Framtiden får väl utvisa, hur långt jag hinner.

Hav nu i vänlig åtanke, att detta brev är skrivet mycket sent på “dagen” varför ditt överseende med allt ur estetisk, skönlitterär och svensk synpunkt torde, eller åtminstone borde, vara obegränsat. Och till slut: Min adress är fortfarande Judit Boudin, Försäkringsbolaget Skandia, Stockholm.

Söndag den 5 januari 1919. Om jag inte vore med i S.A.S.K.

Söndag den 5 januari 1919. Om jag inte vore med i S.A.S.K.

Brevet kom inte iväg igår, så jag fortsätter väl en bit. Ah, vad jag skrattat åt Lillan idag! Vi ha nämligen, på grund av det särdeles älskvärda vädret – plask, plask, dropp, dropp – inte stuckit näsan utanför dörren mer än upp på vinden efter äpplen (ett var alldeles ruttet, usch!), utan vi ha roat oss inomhus. Bl.a. ha vi lekt att jag var Lillan och hon mamman och sen var jag en liten “nasse” och nöffade, vilket är hennes älsklingslek.

Och ikväll skulle hon tala om hur snäll “Ji-ji” varit mot henne, och det var då, hon var så rolig. “Ji-ji” har varit så “näll emot mig “började hon,”hon har bjutt mig på bio, å köpt sokila och konfekt åt mig, för ja’ skulle bli tjock, för ja ä så smaler, å så har hon gett mig mat, när jag var hungri å när ja inte ville äta upp vällinga, så slapp ja dä (förnöjt)”. Och så fortsatte hon: “Å så har ja fått spårvagnspengar (stolt) å frimärken, å när ja inte hade nått å göra, så feck ja stoppa hennes strumpor (stolt) å så ga hon mej böcker å läsa, å ja feck låna hennes fina färglåda och feck av hennes brevpapper, när ja skulle rita. Å så klippte hon en fin klänning å en liten hatt te min pappersdocka, å så feck ja borsta tänderna varenda kväll (ej fullt så förnöjt) å (med entusiasm) så feck ja låna hennes skor, när ja skulle leka Chaplin (synnerligen smickrande för mig) å sa ble ho inte arger, när ja rufsa till hennes hår, fast hon hade så fina lockar, å de blir Rut alltid”. (Där får man höra!). “Å så feck jag dricka upp grädden, å när ja ba henne, så “nöffade” hon och va så seter så”.

Ja, så där höll ungen på en lång stund och rörde ihop allt möjligt och var rysligt komisk. Vi ha, som sagt, haft en mycket stillsam dag. Spelat, läst, lagat mat och klippt pappersdockor o.d. Och så har jag skrivit två brev, tänk det!! Jag känner mig riktigt stolt! Men nog är det för sorgligt i alla fall, att ha två härliga, lediga dagar, och inte kunna ge sig ut ett dugg, för vädrets skull. För inte är det något nöje att plaska omkring i modden och bli kall och våt om fötterna och förkyld och snuvig. Usch!!!

Sannerligen om jag inte vore med.i S.A.S.K. = “Skandias Antisvordom Klubb”, skulle jag lätta mitt sinne i några väl valda ordalag. Ja, jag tror t.o.m. att, om det inte vore för det oskyldiga lilla barnets skull, så skulle jag ändå rikta klubbkassan med åtminstone 25 öre. Det kostar nämligen 5 öre att säga ett fult ord och det är hederssak. Men, jag tror då inte att t.ex. Herr Husén (som vi tjänar ganska bra på) är så noga med den hederssaken utom Skandias murar och ur räckhåll för våra påpassliga öron! Nu är klockan visserligen bara en kvart i 10, men jag tror ändå jag kryper ner i “snarkofagen”.

Det är allt bra skönt, att få ligga imorgon med. Adjö för denna gång!

Lördag den 4 januari 1919. Min kavaljer hade försovit sig.

Lördag den 4 januari 1919. Min kavaljer hade försovit sig.

Gott nytt år, Rutan, och många namnsdagsgratulationer, fast det kommer lite’ sent! Ni undrar väl hur Lillan och jag har det häruppe, och vi ha inte lessamt. Nä då! Om förmiddagen är ungen för det mesta tillsammans med Greta Andreasson och på eftermiddagen hittar vi alltid på något trevligt.

Vi har varit på bio ett par gånger, och så har vi varit och badat (särdeles angenämt) och det ena med det andra “å så, å di.” På Nyårsdagen skulle vi festa lite särskilt, så jag köpte konfekt och glögg och så hade vi lutfisk till middag och sedan skulle vi gå på någon biograf. Vi fingo springa hit och dit, innan vi hittade en på Drottninggatan, där barn fick komma in. Efter att ha njutit av Charlie Chaplin o.d. skyndade vi hem och lagade risgrynsgröt med mjölk. Mums, mums!! Tänk, vi fick nästan 1 och en halv liter mjölk den dagen! Sen fortsatte vi med äpplen och ovannämnda godsaker och hade så trevligt med små ljus i mina röda stakar. Och sen blev vi så sömniga att vi kröpo till kojs, fastän klockan var bara halv 11. Vi sovo alltså in det nya året.

Då vi frukosterat på Nyårsdagen hämtade vi ner “skidmojängerna” från vinden- (det var härligt vinterväder) och så åkte vi spårvagn till Tranebergsbro och skidade sedan till Drottningholm. Lillan är riktigt styv må ni tro. Hon klarade bl.a. den långa backen vid Nockeby, där många stora stodo och inte vågade sig ner. Vi hade tänkt att få komma in och bese slottet- nej då, det ville inte ungen. “De’ ä’ mycke roligare å gå på skidor”. Så vi gingo tillbaka också, hade således gått sammanlagt omkring en mil. Tänk, så bra gjort av Lillan!

Jag var bjuden på middag till Petterssons, så jag skickade ungen till Greta. Det var fin middag, må du tro, fågel och vin o.d. m.m. Så gott som direkt från bordet gick jag till Röda kvarn för att se premiären på “Ingmarssönerna”, dit jag ju länge haft biljett. Det var alla 10 akterna, som nu skulle visas, men jag gick efter de fem första. Dels var det – fastän visserligen mycket stämningsfullt och vackert – lite långsamt – dels satt bredvid mig en herre, som oupphörligt verkade “snuvig” utan näsduk och irriterade mig “hemskt”, och dels hade jag lovat Maja att komma tillbaka dit. Så resten får jag väl se i sällskap med Naemi sedan.

Hos Petterssons var det egentligen ganska tråkigt. Ingen ungherre. Den ende, han som skulle blivit min kavaljer, Majas systerson, hade – försovit sig. Varit på vaka förstås och på eftermiddagen lagt sig att vila en stund med ovannämnda sorgliga resultat. Så han kom inte alls.

Idag hade jag tänkt att resa till Grillby och vara där över helgen, men så har det blivit ett så eländigt väder, att jag totalt miste lusten. Och Lillan var heller inte så pigg på det. Så vi beslöto att spara in respengarna och köpte biljetter till “Prinsessan, som inte ville skratta” på Oscarsteatern om Trettondagen i stället, och så skrev jag ett kort till Grillby och tackade så mycket, men tyvärr… etc.etc. (vi blev ditbjudna före jul, ser du).

Nu sover Lillan sedan länge borta i Naemis säng och hon är så söt och rödblommig och näpen, där hon ligger. Ni må tro, att vi har pusskalas ibland. Man jag har alls ingen lust att sova. Fattas bara det, lördagskväll med kaffe! Nu tror jag, jag skall börja knåpa ihop ett engelskt brev till Wivi! Tjenixen för denna gång!