Igår kväll hade Hr Wedberg i Skandia ställt till med stort “galej” hemma hos sig och även jag var inbjuden. I hans charmant trevliga rum samlades så småningom fröknarna Svedelius, Andersson, Schram och undertecknad, Hr Husén med fästmö, fröken Möller samt Hr Benckert (Tämligen ny Skandiakandidat), Fröding, Ström, Wedbergs bror (ingeniör) och Ehrner. Tack vare fröken Jäderéns (wedbergs värdinna) fruktansvärda och komiska svada blev stämningen genast hög och Hr Husén ökade ytterligare på den med sina många roliga infall. Det var frukt och saft, sång, musik och dans. Fröknar Svedelius sjöngo i den högre stilen, Hr Husén och jag roliga visor, livligt applåderade.
Jag dansade med alla de dansanta herrarna, Ehrner dansar bra, Fröding också. Hr Husén dansade jag först vals och sedan onestep med, det senare dansade han utmärkt. Fröken Jäderén satt då vid pianot och gnodde på med “Honolulu” som en maskin. Vi hade tänkt att hålla ut, tills musiken slutade, men hon hade tydligen föresatt sig att se golvet tomt, innan hon stannade maskinen, så vi måste “ge oss”.
Kandidat Benckert dansade mest på mina nya, vita skor, så de sågo gräsliga ut sedan. Jag föreslog honom att dansa på golvet istället, det vore mindre “knöligt” tyckte jag, elakt nog. Men skorna va’ ju alldeles nya för eftermiddagen. Till bordskavaljer fick jag Herr Fröding. Du milde, vad den karlen är äcklig och självbelåten! Men jag gav honom så mycket han tålde! Var så angenämnt obehaglig mot honom, att det förundrar mig, att han inte dängde tallriken i huvudet på mig.
Bl.a. påstod han sig vara Göteborgare. “Absolut inte”, sa jag. “Hur kan fröken veta det?” Jo, göteborgare brukar vara kvicka!!” Så ville han ha mitt placeringskort som “minne av världens mest förtjusande bordsdam” samt ville pracka på mig sitt. “Ge Ni Er fru det där kortet eller åt barnen att leka med”, tyckte jag, “och vad mitt kort beträffar, så har Ni väl tagit det för länge sen”!
“Ãh, det var då det egenkäraste jag hört”, utropade han”. “Nej då, jag försäkrar, att somliga äro mycket värre”, sade jag med en menande blick. (Hr Husén, som avskyr Fröding, satt mitt emot oss och hade mycket roligt åt vår konversation samt uppmuntrade mig med miner och blickar). Fröding lät sig emellertid inte bekomma, utan gafflade på om sin charmanta bordsdam, tills jag bad honom spara sina uttjatade komplimanger till ett tacksammare föremål. Då blev han verkligen mållös, men blott för en kort stund. Alltemellanåt ignorerade jag honom förstås och sysselsatte mig med min granne till höger, ingeniör Wedberg. Ville Fröding då komma stickande med några “kvickheter” fick han blott ett kallt “Förlåt, jag är upptagen” till svar.
Supén var förresten mycket lyckad och vällagad. Vi fingo så mycket brännvin vi ville ha, (damerna tog verkligen 1/4 snaps) men rätt som det var, var brännvinskaraffen försvunnen. Sedan herrarna bråkat en stund om den, lugnade de sig i den tron, att den blivit tömd och utburen. Strax innan desserten var slutad, fiskade emellertid Greta Svedelius upp den ur sitt knä. Och vid den
storm, som följde, förklarade hon helt lugnt: “Jag ansåg, att Ni fått nog”!
Ja, det hela var så roligt det kunde vara – i Kalles frånvaro. Han lämnar mig aldrig någon ro nu förstås. Hr Husén och hans fästmö sågo så avskyvärt kära och belåtna ut, så jag riktigt äcklade mig över att inte ha Kalle att bräcka dem med.
I trapporna var det mörkt som i graven, när vi skulle gå, men jag lotsades ned vid Kapten Ehrners säkra arm. Och hem fördes jag i bil av ingeniören.
Idag har Tolle anlänt till skådeplatsen efter en månads krigstjänstgöring. Han var uppe här på eftermiddagen iklädd uniform, som klädde honom utmärkt. Vi drucko kaffe, och jag spelade och sjöng smäktande sånger i långa banor med ryggen finkänsligt vänd mot paret i soffan. Jag kan just undra om det skall bli något intressant fall!! Gräsligt trevlig är han i alla fall, Tolle, och jag kände mig nästan frestad att åtlyda Kalles befallning och kyssa´n, men kom mig inte för.
Han tog farväl c:a 5,6, gånger, innan han kom iväg. Sedan han väl pälsat på sig och skulle gå, skulle först Rut och sen jag prova hans kappa och mössa, och sen ville vi polera naglarna på hans fina, vita handskar, vilket förstås gav anledning till kalabalik. Äntligen hamnade vi i tamburen, där vi mycket älskvärt avfärdade honom. ”Ja, snälla löjtnanten, de´ var verkligen riktigt tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!!!!”.
Och sen slog jag mig ned och skrev det tredje brevet till en viss person. Fick två från honom idag, varav ett på tre ark! Storslaget i sanning.
