Varför är Du så långt borta från mig, Kalle? Här sitter jag och tittar på Dina fotografier och längtar, längtar, längtar…
Jag undrar hur det skulle vara om vi finge träffas varenda dag. Tänk t.ex. om även Du vore på Skandia!! Jag tror att det skulle inverka förmånligt på mig åtminstone. Ty denna ständiga, ostillade hunger efter Dig, Dina smekningar, Din röst – allt hos Dig blir ibland outhärdligt. Jag blir så upprörd och sorgsen till mods, när jag ser andra förlovade par så gott som dagligen träffa varandra.

Och Du och jag som så väl behöva att riktigt komma varann inpå livet. Brev – brev – vad kan väl brev tolka av all min vilda längtan och åstundan att få vara tillsamman med min blivande make, att riktigt få lära känna Dig. När jag har sinnet bräddfullt av lidelssfull trängtan efter Dig, och så skall sätta mig ner och skriva om den, då blir jag genast avsvalnad. Jag kan inte skriva om det jag vill ha sagt till Dig.

Jag vill ha Dig, här hos mig – jag vill känna Dina armar omkring mig i en hård omfamning, vill dricka Din kärlek i långa, heta kyssar, smeka Ditt hår och luta mitt huvud mot Ditt bröst!!! Hör Du, jag vill – jag vill ha Dig hos mig! Alltid!!!

Karl, förlåt mig mina oresonliga, dåraktiga ord!!! Jag skall försöka att vara förståndig nu. Jag blev bara så upprörd nyss. Måste lägga bort pennan och stryka bort håret ur pannan för att svalka mig litet. Nu tror jag, att jag är lugnare. Den vanliga Judit, som inte bryr sig om något, inte längtar, inte tänker dumma tankar, utan bara skrattar och ler och säger “all right” åt allting. Och inte fäster sig vid att hennes egen Karl är så långt borta från henne. Herre Gud, hon får ju brev varje dag och de få tids nog komma tillsamman, då de bli gifta. Men ändå – ack!! – nej, jag vill inte skriva mer nu!