Min egen, käre, älskade Kalle!! Finns det några ord, som innebär mer än ovanstående? I så fall, sätt dit dem också!!! Har nyss för fjärde gången läst igenom dina båda brev från Borås. Och sitter nu och för femtiosjunde gången (minst) gruvar mig över att jag inte kan förstå hur svårt Du har det ibland. Jag har inte den ringaste aning om det.

Alltid, när jag vill trösta någon kamrat som har det tråkigt “å sånt” så försöker jag först sätta mig in i hennes situation och sen går det lätt att finns ut, hur men bäst skall visa sin sympati. Men nu…

Dearest boy, Du tror att det skulle vara lättare för Dig, om jag i de svåra stunderna tänkte intensivt på Dig. I så fall kanske det skall glädja Dig att höra att de stunder om dagen och natten (f.ö. då jag befinner mig i vaket tillstånd), då jag inte tänker på Dig, äro lätt räknade. Allt annat gör jag nästan mekaniskt. Alltid intar Du den främsta platsen. Ãh, om jag kunde skriva ned allt jag tänker om och känner för Dig!! Vilka volymer det skulle bli!

Du ber mig i Ditt brev, att jag “någon enda gång” för att glädja Dig, skulle säga några berömmande ord, och hur stolt jag är över att Du har något bättre moral än “genomsnittsfästmannen”. Käraste, inte behöver Du be mig om det. Jag skall säga Dig en sak så här i djupaste förtroende, att jag vågar inte skriva om all den beundran jag hyser för Dig, för då skulle Du bli så odrägligt egenkär, så. Och egenkära herrar är det värsta jag vet. Och inte vill väl Du bli det värsta jag vet!?

Jag är Dig så synnerligen tacksam, att Du kämpar så hjältemodigt för min skull, när Du kunde slippa att kämpa, om Du ville! Förstår Du vad jag menar?

Jaså, Du träffar på vackra Sulviksflickor i Borås! För “Annie” är visst ganska söt, om jag inte missminner mig. Jag vet verkligen inte, om jag skall ge Dig tillåtelse att tala med henne. Men, som Du antagligen redan gjort det, måste jag väl (fast med bävan -oh!) göra det. Men ta henne om livet får Du absolut inte! Det är så gräsligt äckligt med herrar, som ta serveringsflickor om livet. Hälsa Bror det också, är Du snäll! Om ni nödvändigtvis vill handgripligen kurtisera, så gör det i en mörk korridor e.d., så att andra människor slipper att äckla sig åt er!

Du kan förresten även hälsa Bror, att han skall “hålla sig i skinnet”. Nu kan jag tyvärr inte uttrycka mig om speciellt “Annies” moral, men med min kännedom om Sulviksflickorna i allmänhet – gratulerar jag Bror! Kan han inte fullgöra sina planer, är flickan antingen förlovad eller så – eller ock är Bror —nej, jag vill verkligen inte vidare inlåta mig på det ämnet. De’ ä’ de’ inte värt! Att upptaga en hel sida i vår korrespondens.

Ack, varför kan Du inte vara här nu, så att jag finge slingra mina armar om Din hals och kyssa ihjäl Dig, och när Du vaknar till liv igen, viska i Ditt öra allt vackert och gott jag tänker om Dig!! På bordet framför mig har jag Dina båda senaste portätt. Du kan inte ana, så jag ögonflirtar med dem. Att de inte taga eld och förvandlas till aska under mina brännande blickar, förvånar mig.

Kan Du i tankarna uppfatta en kyss? Nu tittar jag på det ena kortet (det med rynkorna under ögonen) och så kysser jag Dig – hårt – länge! Du har ingen aning om mina erotiska utsvävningar (jo, de’ låter) där hon står och stryker en blus, den där, som nacken gör sig så bra i (eller rättare sagt ovanför) Du vet. Hon har ätit bär, så hon är alldeles blå om munnen och tänderna. Ã’ de’ har ja’ me´. Jag skall genast gå och tvätta mig, snälla magistern!

För övrigt ser jag ganska skaplig ut idag. Håret är nytvättat, så det gnistrar och blänker och lockarnas svall (!) och burr står åt alla håll. De’ klär mig charmant. (Jag kan absolut inte med människor, som berömmer sig själva!)

Och så har jag den där klänningen, som också klär mig (de’ har Du själv sagt) och fina silkesstrumpor (lika fina som Ruts)
och så har det varit så regnigt den sista veckan, så fräknarna syns nästan inte alls. Så dä’ så…

Tänk, vad brydde jag mig förr i världen om mina fräknar?? Men se de’ ä’ så, se, när man får fästman, se, då blir man så här fåfäng och kokett, se, Ja-ja-men-san.

Jag kan tyvärr inte förbjuda herr Husén att tala med mig, eftersom vi ha så mycket gemensamt i arbetet. Men Du kanske stoppar undan browningen, när Du får höra, att han är mycket kär i sin egen “dosa”. (Kalle säja fula ord) och behandlar flickorna i Skandia på ett visserligen mycket sympatiskt och trevligt, men uteslutande kamratlikt sätt. Kamratlikt är kanske inte det rätta ordet, eftersom han egentligen är chef. Souschef. Jag tror, att Du skulle sympatisera mycket bra med honom, om Du blev bekant me´ n.

Igår voro Rut och jag mycket duktiga. Vi utförde nämligen ett arbete, som vi länge gått och gruvat oss för, nämligen buro ut c:a 150 kg. potatis som legat och grott i källaren ut i svinamatsbehållaren på gården. Och sade samtidigt några mycket fula ord om potatisransoneringen. Du milde, det var som en riktig urskog därnere! Och på bottnen funno vi flera kg ny potatis. Ändå något.

Rut frågar: “Vem i fridens försonare skriver Du till egentligen”? Och jag svarar vänligt och älskvärt: “Angår de’ dej!?” Med sin oerhörda intelligens lyckas hon dock fundera ut adressaten, ty hon säger: “Hälsa Kalle så mycket, och hälsa Bror också, att jag är gränslöst svartsjuk på Anna Persson”. Varpå hon lugnt och lidelsefritt ställer sig och petar naglarna.

Idag träffades Rut och jag på middagen utanför Kompaniet, and then we went shopping. Och jag gjorde något äkta kvinnligt. Fastän jag inte behövde den, köpte jag en hatt därför att “den var så billig”. Således är jag dock kvinnlig! Jag lugnar emellertid samvetet med att den blir bra att ha nästa år, då kanske hattarna bli mycket dyrare än nu. Och så klär den mig utmärkt. T.o.m. Rut tillstyrkte inköpet. Och då gör Du det naturligtvis också!

Det är väl att detta blir ett “Söndagsnummer”, annars hade Du väl inte tid att läsa det. Innan jag slutar måste jag uppriktigt bekänna, att det finns en mening i detta brev, som jag nedskrivet efter en nog så hård inre kamp. Vilken?!

I am, dear beloved Charlie
Yours comadely and lovingly
Florence.