Stilla höstkvällsregnvädersstämning. Regnet slår mot fönsterbläcket, och jag vet, att det silar i tusen små rännilar nedför rutorna bakom de fällda rullgardinerna. Har just återkommit från en promenad till stationen med tre brev, ett till Mamma, ett till Greta och ett till Kalle. Om inte varit för det senares skull, hade jag inte postat breven förrän imorgon.

Vi skriva till varandra varje dag. Idag fick jag tre brev från honom! Varav ett med två alldeles utmärkta fotografier. Dem har jag nu bredvid mig på bordet. Det är Kalle alldeles som han är i verkligheten med den breda bestämda munnen, den raka näsan och de “långsmala” ögonen, lite slöa, med djupa veck under. Var har han fått dem ifrån? Det lär visst vara släktdrag.

Till skrivunderlägg har jag en “Vidi” där Grebst går på som vanligt. Men bland allt “jolmet” fann jag en av hans besynnerligt uppsatta dikter (ett ord på varje rad) som är riktigt läsvärd. Den heter “Din mun” och lyder:

Din mun är blyg, som en rodnande ros
som öppnat sin fägring helt nyss.
Jag dricker dess daggiga, friska doft
då läpparna mötas till kyss.
Din mun är kysk. Som bäckens kristall
den söt och svalkande är.
Jag dricker dess oskuld, den luttrar min själ
och släcker vart hetsigt begär.
Din mun är min. Du skänker mig den
och dess fläckfria renhets kraft.
Jag dricker och glömmer allt kval och ve
och alla sorger jag haft.

Han kan verkligen skriva vackert. Och hans reseskildringar äro mycket roande och lättlästa. Men, Du milde, så mycket fånigheter han skriver i “Vidi” ibland.