“Uppehåll för att läsa Ditt “söndagsnummer”. Tack!! Jag önskar Dig vid min högra sida och min vänstra sida, bakom, framför, överallt omkring mig. Kalle, Du måste riktigt omgiva mig, både utan och innan, riktigt lära mig känna innebörden av de orden “jag är din”. Jag är så fullkomligt ovan att vara någon annans än min egen, ser Du! Kanske Du tycker, att jag är för egensinnig ibland? Att jag inte är så vek, öm och hängiven, som Du skulle vilja ha mig? Ack, käraste min, jag vill så gärna vara allt det där!
Du måste hjälpa mig att bli det! Ibland önskar jag, att jag vore en liten späd, eterisk varelse, med stora, drömmande blå ögon, solgyllene hår i en gloria om ansiktet, en den hjälplösaste av alla små hjälplösa kvinnor.
Då vore det nog lätt, ja, oundvikligt att vara vek, öm, känslig och hängiven! Men det är så svårt att vara det, när man är av full medellängd, ovanligt kraftigt byggd, skicklig gymnast, idkare av varjehanda idrotter och ända till sitt 24:de år vuxit upp i så gott som obunden frihet, med, för det mesta, manliga kamrater. Och lärt mig att lita på sig själv.
Dock, den ljuva kvinnligheten tar nog ut sin rätt ändå till slut, och i mitt inre har under de två sista månaderna pågått en omvälvning, som nog kommer att för framtiden sätta en alldeles ny prägel på detta stycke kvinna, som benämnas Judit Boudin. Det är allt det vackraste, ljuvaste och ömmaste inom mig, som ur sitt dolda djup väller fram i en våg av kärlek mot Dig, och som skall nå sin fulländning då jag en gång får den outsägliga lyckan att trycka vårt barn mot mitt hjärta!
Din blivande maka.”
Jag blir riktigt rörd, när jag läser ovanstående brev till Kalle! Tänk, att jag verkligen känt mig manad att skriva sådana ord! Ack, den kärleken! Den är ljuvlig, underbar… Den manar fram allt det bästa och vackraste inom oss. Och jag önskar av hela min själ, att den måtte bli riktigt bofast inom mig, växa sig allt starkare och djupare med åren, aldrig svalna av, utan vara lika intensiv, då vi börja åldras tillsammans, min Kalle och jag. Om vi få leva till dess!
Jag hoppas, som Kalle skriver, att “I vårt liv får ingen “smekmånad” (fy Ph—) förekomma. Ingen tidig kulmen, som sakta dalar nedåt höger, tills kurvan spetat nedanför horisonten. När vårt hår är av ålder vitt vordet, skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen ser det) och viska i varandras öron “Ack, du gamle ravaillac”!!
“För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig, rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu”!!!
Sådana brev skriver han, min käraste. Där är omväxlande skämt och allvar, och i alla fall går det som en röd tråd “Jag älskar dig, älskar dig , älllskar dig”! Och jag har gjort den reflektionen, att jag har visst inte mer än en gång skrivit de orden till honom. Det är nog stor skillnad på kärleken hos en man till en kvinna och tvärtom! Eller också kanske det är jag, som är ovanligt fåordig i det fallet!?
Fastän han är i mina tankar, så gott som hela dagen, och jag så gärna vill ge honom allt jag kan i ord och gärning, skriver jag sällan “kärleksbrev” till honom. Utan bara pratar om livet i Skandia, vad vi tar oss för om eftermiddagen o.s.v. Ibland är det nästan, som om jag skulle vara rädd att blotta mina känslor. Det är nog delvis ovana! Helt prosaiskt. För oförmåga är det inte! Och förresten kan han nog läsa en hel del mellan raderna.
I eftermiddag har Elin och Nanni (Karin) Berg varit här. Vad de äro trevliga, de flickorna! Elin är nog bra mycket hurtigare än lilla kandidaten Nanni, som läst och tänkt alltför mycket för att riktigt kunna verka “frigjord” som glad kamrat. Men det kan Elin däremot i högsta grad. Och Rut och jag ha kommit överens om att vi böra absolut odla den bekantskapen mer än vi gjort. Nu har Rut redan gått och lagt sig och yrkar på det livligaste på att jag skall följa hennes exempel. Och för en gångs skull kan jag ju vara tillmötesgående.
