Nu har jag varit rent ohjälpligt lat med att skriva på sista tiden. Jag har totalt mist lusten att sitta och “utgjuta” mig i dagboken. Kanske det också beror på att jag haft så ont om tid. Jag har nämligen arbetat extra i Skandia flera timmar om dagen. Nu är det arbetet färdigt och i fredags fick jag lönen för 47 timmars jobb = 96 kronor. Inte så illa. Det skall användas till den blivande bosättningen, vartenda öre.

Så kom Kalle upp. En eftermiddag stod jag här i allsköns ro och ensamhet och strök, då det plötsligt ringde, och där stod han! Jag väntade honom inte förrän om ett par dagar, så jag blev alldeles matt av glädje och överraskning.

Det dröjde t.o.m. en liten stund, innan vi kommo oss för att kyssas. Dagen förut hade jag helt oförhappandes stött ihop med pappa på gatan. Han ringde alldeles strax efter Kalle hade kommit, och så beslöto vi att träffas på Kastenhof där pappa befann sig i sällskap med ingeniör Hansson.

Där åto vi supé, filet à la Oskar naturligtvis. Det måste man äta på Kastenhof. Redan morgonen därpå reste pappa, så att Kalle och jag kunde ägna oss ostört åt varandra om eftermiddagen. Han mötte mig utanför Skandia varje dag och sen voro vi tillsamman så länge som möjligt in på natten. Vi voro mest härhemma och trots att vi nästan alltid måste sitta tätt tryckta mot varandra och kyssas och smekas och vara oförnuftiga, hunno vi dock med att tala en hel del förstånd. Vi skola inte gifta oss förrän tidigast om ett år. Kalle måste ju nästan så länge vara ute och flacka och resa omkring till alla bruk, fabriker, väverier etc. för att samla material till sin utställning. Sen får vi se hur det gestaltar sig.

En middag voro vi bjudna till middag hos Erikssons, där Tolle bor, och träffade fru Eriksson och sonen Ragnar, som jag nästan genast blev Du och bror med.

Dagen därpå voro vi på Dramaten och sågo “En idealisk äkta man” av Oskar Wilde med Winnerstrand, som nu har flyttat till Dramaten, i huvudrollen. Den bussiga Winnerstrand, det var han, som spelade i “Bland bålde riddersmän” den kvällen, då Kalle och jag förälskade oss i varandra. Även här var han särdeles sympatisk, men stycket var det inget vidare med. Efteråt hade vi en förtjusande supé i Blanches matsal, där det verkligen är mycket trevligt.

Så sågo vi en kväll på Röda kvarn “Världens Hjärtan”, Griffiths stora fredspredikan. Den var verkligen gripande med de mest hjärtskärande scener. Lily och Dorothy Gish samt Harron briljerade i huvudrollerna med ett verkligt realistiskt och fängslande spel. Fem dagar stannade Kalle hos mig, så måste han resa igen. Tidigt på tisdag morgon. Så vi togo adjö på måndagskvällen här hemma. Det var så sorgligt, att jag grät. Stora tårar.

Och det var så svårt att låta honom gå. Ack, hur jag längtar till den dagen han inte behöver gå ifrån mig, utan får stanna som min herre och härskare i vårt eget hem!! Oh, gode Gud, måtte vi då finna lyckan i den högsta fulländning!

Dagen efter då han rest, var jag nästan som bedövad av en svidande tomhetskänsla. Då jag satt här på kvällen, ringde som väl var Tolle och pratade en lång stund. Och så kom vi överens om att gå på Palladium på onsdag. Oh, en sådan ljuvlig musik! Jag glömde nästan bort att titta på Mary Pickford och Elliot Dexter för att höra på den. Det finns ingenting, som jag kan njuta så intensivt av som vacker musik. På torsdag kom pappa till stan igen efter en resa till Nyköping och Södertälje, så vi voro ute på kvällen och hamnade på biografen Drott.

Och sen greps vi av fullkomligt biografdille och ha varit på bio varje kväll, ibland två. Nu sist ha vi efter att ha ätit middag på Gillet idag, besökt “Röda kvarn” och sett Chaplin i en vansinnig, men rolig fars. Igår och idag har det varit Barnens dag, men sådant förmår inte roa mig det ringaste numera. Jag betraktar fullkomligt likgiltigt alla zigenerskor, negrer, cowboys, och andra, för det mesta rysligt illa kostymerade böss-skramlare. Barnens Dags gatuliv här i Stockholm är förresten ganska slött. Det finns inget verkligt trevligt. Stadionfesterna äro ju storslagna förstås, men har man sett den en gång, så kan man den.

Usch, vad det är tråkigt att vara så här blaserad och kritisk! Aldrig kan man ha något riktigt roligt. Särskilt som jag inte har Kalle att ha roligt tillsamman mod.