Hela 14 dagar har jag nu låtit dagboken ligga. Varför?? Jag har inte känt någon lust att skriva. Och har det knappast nu heller förresten. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle vara precis likadant som förut att vara förlovad. Men det är det. Utom det, att en obetvinglig, gnolande, plågande längtan tillkommer. Oh, vad jag beklagar alla flickor som inte få vara tillsamman med sina fästmän. För det är absolut ett behov.

Jag lider mycket av att vara så ensam. Blir bitter och sorgsen och tråkig. Inte kunna breven egentligen ge något djupare utbyte, fast vi skriva varenda dag. Det blir ofta rena skyldighetsbrev. Skall det fortätta så här, kommer då min fästmötid som enligt mångas utsago ska vara den lyckligaste i en flickas liv, att istället bli den tråkigaste för mig. Ack, Gud, om jag hade Kalle här! Eller vore hos honom! Hur annorlunda skulle det då inte vara!!!

Nej, jag vill inte sitta och skriva ned en massa “sorgligheter”.