Lilla dagbok, jag har läst något så vackert. Du måste få höra:

Solblind, solblind jag andas
vårens dofter i fulla drag.
Björkdoft med barrdoft blandas.
Kvällsbrisen susar svag.
Tankarna vandra drömmens stig,
dikta sagor om Dig och mig.
Majvind, majvind heter jag,
Gullviva är ditt namn.
Majvind kring hagen drager,
fläktar svalka i blågrön lind,
smyger till Gullviva fager,
smeker en vårtrött kind.
Solen står röd bakom hagens grind.
Ljuvare klingar trastens låt,
Gullviva dricker daggens gråt,
öppnar för Majvind sin famn.

Julia Claussen sjöng den på en koncert för inte länge sedan, och den var bedårande. Hon måste sjunga om den. Nu har jag just läst igenom hennes program, som jag gömde, och kom så på den lilla vackra stämningsbiten.

Jag sluter ögonen. Och ser i tankar som vandra drömmens stig, en ängssluttning, omgiven av en dunge med björkar och granar. Solen håller just på att gå ned och sänder ett bländande knippe av rött ljus genom trädens stammar och grinden till dungen. Kvällsbrisen fläktar förbi granarna och leker med björkarnas skira slöjor av ljusaste grönt. Den ljuvaste doft från träd och blommor slår emot mig.

På ängen vaja gullvivor i stora stånd för majvinden. “Öppnar för majvind sin famn”. Öch daggen faller lätt över blommor, gräs och träd, solen sjunker ned, den lätta kvällskylan smakar som rusande vin, friskt pärlande Rehnvin. Klara och djupa klinga trastens toner. Det skymmer alltmera. Och fram över ängen vandrar jag och min älskade. Med hans arm om mina skuldror stå vi tysta och’ lyss till trastlåten. En liten blek stjärna börjar tindra över granen, där han sitter. Vi gå bort genom grinden, in mellan dungens träd, där skymningen ligger så mjuk och tyst. Jag och min älskade. Ensamma bland dungens doftande björkar och granar…