Rysligt länge sedan jag sist skrev i dagboken. (Rysligt är ett riktigt backfishord, men bekvämt att använda ibland). Min stackars dagbok blir lidande på de dagliga breven till Kalle. Det är en ganska besynnerlig ställning att vara kär – förlovad och skiljd från föremålet. Kanske inte andra känner som jag men jag reflekterar ibland som så:

Om nu Kalle och jag skulle fortfara att vara skiljda åt – låt oss säga ett år – och förlovningen då av en eller annan orsak skulle bli uppslagen, hur skulle vi känna det? Jag kan inte gå längre än till mig själv. Jag tror, att jag skulle tänka på Kalle som på en mycket god vän, en präktig ung man och kamrat. Jag tror inte jag skulle bli förtvivlad. Jag är fullt uppriktig. Måste alltså bekänna, att jag tror, att jag sedan skulle kunna bli fullkomligt lycklig med en annan man. D.v.s. om jag överhuvudtaget är i stånd att bli fullkomligt lycklig mer i mitt liv.

Jag var det – när jag var barn, när jag lekte “vita och indianer” bland buskarna uppe i Värmland och sköt med knallhattspistol och slogs med Rut. Då var jag lycklig – fri från alla irrande oroliga tankar och känslor, som vunno insteg i mitt liv, då jag växte upp och blev ungmö. Det är just dessa oroliga tankar som aldrig vill lämna mig i ro. Innan jag träffade Kalle, så drömde och fantiserade jag om “Honom”, som skulle skänka mitt liv dess rätta innehåll.

Är det ödets mening kanske, att jag nu skall få tänka ut riktigt, innan jag får bli förenad med honom och få erfara sällheten att bli hans maka. Ack, om det vore så! Nu ligger jag om kvällarna, innan jag somnar och låter tankarna löpa. Och hur de trängas och virvla omkring därinne i min arma hjärna. Jag blir riktigt rädd för mig själv ibland. Så här kan jag ligga och fantisera:

År jag verkligen riktigt kär i Kalle? Älskar jag honom så som en hustru skall älska sin make?? Jag tror inte, att en riktigt djup kärlek kan uppstå efter så obetydlig personlig samvaro. Vi måste få vara tillsamman mycket, mycket mera, innan vi kunna fatta djupet och vidden av kärleken, som övergår allt. Tills vidare finna vi blott så oändligt stort behag i varandra. Och erfara ett sådant behov av att komma varandra riktigt nära. Både andligt och kroppsligt. Det är två närbesläktade andars sympati och så den naturliga dragningen man till kvinna, kvinna till man – det rent sinnliga, längtan efter den vällustkänsla, som den kroppsliga beröringen uppväcker hos oss.

Och som vi i dess kulmen ej får erfara förrän prästen läst över oss. Varför? För samhällets bestånd. För de eventuella följdernas skull, d.v.s. barnen. Således för fruktan för samhällets dom. Vore vi alltså fullkomligt säkra att kunna förebygga följderna, så kunde vi få njuta vår kärlekslycka i dess högsta fulländning även innan vi blevo gifta – – – Nej, nu skriver jag förfärligt besynnerligt och hoprört. Kan inte alls få fram vad jag menar. Jag avstår.

Stackars dagbok, hur tråkig Du skall tycka, att jag blivit!!