Så här var det …

Tisdag den 30 december 1913.  Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Tisdag den 30 december 1913. Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Vad allting här går sin gilla, jämna gång! Här ätes, eldas och soves! Det är huvuddragen i tillvaron nu. Därute gnistrar och skimrar snön i bländande solljus, men kallt är det, mycket kallt. Tänk, vad allt är sig olikt mot om sommaren! De fordom så grönskande träden stå snötyngda eller svarta, där snön blåst bort. Jag saknar de blomprydda gräsmattorna, syrenerna i bersåerna! Åh, vad jag älskar sommaren. Sommaren med glädje, sol och värme, grönska och strålande blå himmel.

Nästan varenda kväll vi ha varit här, ha vi dansat nere i köket. Calle och Albin, Ola i Vännere och Rymanspojkarna ha varit kavaljerer. De är nog så trevliga och ordentliga i vårt sällskap. Men vad det är sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit! Stackars, stackars Calle, en sådan hemsk fiende han har i det begäret. Och däruppe på boden är det ju så frestande också, där bjuds väl och supes dagen i ända. Nej, det är så förfärligt tråkigt att skriva om detta, jag kan inte.

Fredag den 26 december 1913. Lycklig ända in i själen.

Fredag den 26 december 1913. Lycklig ända in i själen.

Nu äro vi verkligen här i det gamla, älskade Värmland. På tåget hade vi så trevligt. Fröknarna Eriksson voro med och vi hade det så gemytligt, alldeles ensamma i en kupé. Vi sjöngo, spelade kort och dragspel, läste 25-öresböcker och käkade smörgåsar, överlastade med “julsovel”.

Vid framkomsten möttes vi av Janne med Flora och halv metersdjup snö. Resan hem gick med klingande bjällror, snön gnisslade under medarna, stjärnorna lyste över de snötyngda jättefurorna. Jag njöt som aldrig förr.

Naturen talade ett språk, så mäktigt, så upplyftande, att jag kände mig lycklig ända in i själen. Vid framkomsten möttes vi av en mycket trevlig jungfru, Gerda, kaffe och stöddig kvällsmat. Det kändes ljuvligt att vara hemma på Björklunda igen. Naemi och jag kampera ihop i lilla rummet. Där ha vi så bekvämt med en stor spegel, skrivbord och bokhylla.

Idag har det vräkt ner kolossala snömängder. Snöplogen har gått, och vi ha varit ute och “jumpat”. Vi ha träffat Yngve och Calle och han var bedårande stilig som fordom. Så hade vi snöbollskrig med “Nils på Boa” och Bror och jag fick då och då en knuff, så jag totalt försvann i en snödriva. Kritvit överallt, då jag “uppstod” igen.

Tisdag den 30 december 1913.  Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Fredag den 19 december 1913. Nu får jag väl återgå till knoget.

Nu har jag låtit min lilla bok ligga i skymundan en tid. Jag har inte kommit mig för att skriva. Har haft så mycket att göra nu i “julrengörningstiden”. Vi ha fått nya tapeter i lilla rummet, rödaktiga, förtjusande stiliga. Och så har pappa i sitt taveldille hängt upp så mycket tavlor där inne, så nu är där visst 43.

I förrgår och går var det ljuvligt vinterväder. Stark frost, snö och solsken. På onsdag förmiddag var jag med Eric och Ernst i skogen och sedan i stan, för att få spännen till mina läderplastiksskärp. Men du milde värld, vad jag fick gno. Och inga spännen fick jag, förrän högt häruppe på Övre husargatan. Inte äro de stiliga precis, men de få duga.

På kvällen var Greta och jag i Slottsskogen och levde galna riktigt. Sedan vi spatserat runt dammen ett par gånger och spolierat en del “kovan” på “Vita bandet”, styrde vi kosan till Bragebacken. Där rullade vi oss i den djupa snön, nästan från stupet, och hade gräsligt skoj. Mindre skoj var det dock, att jag vid hemkomsten upptäckte, att jag tappat en kam och en av mina nya gröna handskar. Så jag måste gå och köpa andra igår eftermiddag. Nej, nu får jag väl återgå till knoget.

Tisdag den 30 december 1913.  Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Måndag den 8 december 1913. Jag kan inte samla tankarna.

Nyss hemkommen från en “stadstur”. Köpt stilig gendarmfärgad sammet till blus. Ett sånt väder!!! Blåst, regn, slipprigt och kallt på gatorna. Uhhh! Och då var det så vackert väder igår, söndag. Börjesson och jag voro ute ett slag på förmiddagen och gick “lilla rundan” i skogen några gånger. Såg bl.a. Sven Hedberg. Honom ser jag varenda söndag och han tittar så förfärligt.

Ah, vad jag nu är gräsligt glad! Nu har Naemi och jag fått säkert lov att resa till Värmland i jul. Hurrah!!! Att få komma till det kära, älskade Sulvik igen, träffa Calle och alla andra! Härligt! Usch då, nu kom Rut och satte sig vid pianot, av alla krafter spelande “Putte”. Den välsignade “Putte!”. Jag skulle, som Gunnar I. alltid säger, vilja ”pisken och slängen”. Du milde värld vad hon gnor därinne! Det är så håren reser sig på ens arma huve! Jag kan inte samla tankarna.

Tisdag den 30 december 1913.  Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Torsdagen den 4 december 1913. Jag ser en månskensnatt vid havet.

Ett sådant gräsligt väder här är. Fullkomlig storm. Idag tycks den kulminerat. Tänk hur det nu skall vara ute på havet. De stora blåsvarta vågorna kasta sig med vitt skum på topparna dånande över de stackars farkoster, som äro ute. Där vågorna slå mot de grå hällarna sjuder det som i en jättegryta, myriader av skumpärlor yr, det brusar och bubblar och fräser. Och molnen flyga fram över himlen, ingen ljumning finns i de täta molnmassorna. Höstnatten faller på, stormen viner. Det är hemskt förtvivlat, att under en sådan natt vara ute på havet. Det är hemskt, tröstlöst.

Hur härligt känns det då ej, att då stormen rasar därute, sitta i sitt varma, ombonade rum. Jag kan läsa, arbeta eller bara sitta tyst i en mjuk stol och höra stormen därute och riktigt känna hur hemmet värmer. Brasan glimmar och lyser, små lekande lågor fladdra mellan glöden. Jag släcker lampan och lägger mig på mattan framför brasan och så komma de, alla drömmar och minnen.

Jag ser en månskensnatt vid havet. En sommarnatt, en drömmens natt. Månstrimman dansar på de sakta skvalpande böljorna. Då och då glimmar en kornblixt, som lyser upp hela nejden. Då glider sakta en båt in i månstrimman. I båten sitta tre unga flickor, klädda i ljusa klänningar. Hon, som sitter i aktern, har ett dragspel över sitt knä, och då hon spelar några toner, svarar ett tydligt dubbeleko från klipporna inåt land. De unga lyssnar förtjusta. En av dem doppar sin brunbrända hand i vattnet och kan ej återhålla ett rop av förtjusning: ”Åh, flickor, titta en sådan mareld”. Och då de andra följa hennes exempel, se de, hur det glittrar och lyser som av guldstänk i det mörka vattnet.

Och plötsligt klinga några mjuka, fina ackord. Det är musiken på ett krigsfartyg litet längre bort, som spelar en vek melodi. Och flickorna i båten sitta alldeles tysta. Månstrimman på vågorna, blixtarna, marelden och musiken. Det är för härligt.

Så ser jag en bländande solskensdag. Flickorna simma med förtjusta utrop omkring i badviken, och en av dem sträcker ut sin smidiga kropp på en solvarm klippa. Minnet glider längre tillbaka. Till en björkhage i Värmland. Solen dallrar mellan lövverket. En mörkgrön gran bryter här och var av mot björkarnas ljusa grönska och vita stammar. Marken är täckt av den mjukaste mossa. Vid en sten, med ansiktet gömt i den gröna massan, ligger en flicka, förtvivlad, hjärtesorgsen. Imorgon skall hon lämna all denna härlighet och fara till den stora, trista, bullrande staden.

Men nu fara minnena i väg med mig, så att det tar väl aldrig slut. Bäst att lägga igen boken och ta fatt en annan.

Tisdag den 30 december 1913.  Sorgligt att höra, att Calle är så svag för sprit!

Måndag den 1 december 1913. Jag dansade varenda dans.

Fort, fort tiden går! Redan i julmånaden. Just nu har jag skrivit ett brev, och frågat Janne om Naemi och jag få komma upp till Värmland till jul. Oh, vad det skulle vara härligt. I lördags hade jag hemskt skoj. Naemi, Rut och jag voro bjudna av respektive Linder, Ahlberg och Gustavsson på en skolbal på Hantverksföreningen, och det var lindrigt sagt, mycket roligt. Sång, musik, Thésupé och först och sist dans.

Det var en massa trevliga pojkar, jag trodde faktiskt inte, att det fanns så käcka seminarister. Särskilt en, som hette Fondén och dansade bedårande samt Odelius, voro mycket trevliga. Jag dansade varenda dans och med nästan alla herrarna. Vi kommo hem halv tre och då var det inte mycket med mig precis. Igår var Linder, G. och Linders syster, en mycket rar flicka, här. Och så Elin förstås. De voro här ända till halv 12 och vi följde dem hem.

På förmiddagen voro Greta och jag i kyrkan. Det var ju första söndagen i advent. Men då kyrkokören mycket vackert sjungit “Hosianna”, och Malmgren i all sin glans besteg predikstolen, var det Greta och jag som smeto och tog oss en längre promenad i Slottsskogen. Det var härligt fast det blåste fruktansvärt.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Igår var jag hos Rakel från 12 på förmiddagen till 6 eftermiddagen. Bl.a. träffade jag förstås Daniel. Stilig som vanligt. Rakel följde mig ända hem. Jag var mycket rädd, att jag skulle få ovett, för att jag varit borta så länge. Men det blev inget vidare.

Istället fick jag höra att Nils ringt 2 gånger. Då tyckte mamma, att jag skulle ringa upp honom, vilket jag till slut med darrande knän gjorde. Han frågade om jag ville gå med ut idag. Det lovade jag. Brrrr!

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Onsdag den 26 november 1913. Hinner inte mer.

Idag är det ett alldeles avskyvärt väder. Regnar och blåser som bara attan. Men ju värre det “uler och schlasker” ute, ju skönare är det att sitta i ett trevligt rum framför brasan med något handarbete e.d. Hinner inte mer.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Tisdag den 25 november 1913. Uppiggande att få visa sina krafter ett slag.

Himmel! Ett sånt bråk här har varit ikväll. Oj, oj! Jag måste pusta ut riktigt för att kunna beskriva det! Puhh! Jo, se mamma var borta och Rut och jag spela schack. Hon klådde mig fyra gånger. Jag var naturligtvis ilsk, men visade det inte ett dugg. Hon retade mig förstås gräsligt. Till slut gick hon till pianot och började med kläm och naturligtvis f.f. spela “Putte”. Då bad jag henne spela något annat. Inte!

Då gick jag och drog henne från pianot. Sen satte jag mig där själv. Mest på skoj. Då tog hon helt nonchalant och dunka mitt huvud mot ljusstakarna på pianot, varpå hon flydde. Vad är då naturligare än att jag rusade efter och låste in henne? Samt förbjöd Harry att öppna. Vilket han ändå gjorde. så låste jag in honom istället, och då Rut skulle försöka öppna för honom begynte en vild brottning, vilken slutade med att Rut blev fullkomligt besegrad. Hon fick ligga på rygg i tamburen och jag satt grensle över henne, högljutt triumferande.

Sedan upptäckte jag att jag tappat klockan, “opalen” i min ring, alla hårnålar, en kam och ett spänne. Men det var väldigt uppiggande att få visa sina krafter ett slag.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Måndag den 24 november 1913. Ja, det var härligt.

Igår hade vi livat här. Linder och Gustavsson voro uppe på eftermiddagen och sedan vi druckit kaffe och setat och pratat i lilla rummet, drogo vi oss in i salen och det blev ett vådligt musicerande. Linder sjöng och jag sjöng. L. och G. sjöngo Gluntar och N. och jag duetter och så spelade L. fiol alldeles utmärkt och – ja, det var härligt.

Sedan skulle jag lära ynglingarna one-step, vilket gick ganska bra. Nu skall jag sätta mig ner (det gör jag ju redan) och skriva ett långt brev till Erik.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Fredag den 21 november 1913. Vi spelade och sjöngo, dansa fick vi inte.

Ett par ord i största hast. Igår hade jag ju tänkt att inte gå till Bergs, men så sade mamma, att jag naturligtvis skulle gå, då jag var bjuden, och då gick jag. Där träffade jag bl.a. Elof Bergkvist. Han har riktigt växt till sig. Tycktes för övrigt vara förtjust i Hanna.

Vi spelade och sjöngo, dansa fick vi inte. Kommo inte hem förrän ganska sent. Nu har jag gjort två fotografiramar i läderplastik färdiga. Den ena, i näckrosmönster, är monterad med svart tyg och den andra, i grankottemönster, med mycket stiligt djupt gulrött siden.

Idag har jag fått ett mycket långt, käckt brev från Erik… Vad han måtte vara duktig! 16 år och avdelningschef i ett stort handelsetablissement, Jo, jag tackar jag!

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Torsdag den 20 november 1913. Så jag stannar nog hemma.

Idag är det riktigt ruskigt väder. blåst och regn. Trotsande elementens vilda raseri har jag nyss i sällskap med Eric varit och köpt ulstermönster till Harry. Vi pratade och skrattade som vanligt, trots vätan. Han skulle hålla min paraply, men höll den så uteslutande till sin fördel, att min “plym” såg ut som en våt hönsfjäder, då jag tog den i närmare betraktande, då jag kom hem.

När vi stod i porten kom Turken. Vi hälsade förstås, och han grinade som vanligt. Nu har jag lektion med Lillan. Igår fick jag brev från Fritz. Ett “bussigt” brev, förresten. Han skriver så roligt “än” i stället för en o.s.v. Jag skrev svar meddetsamma, ty jag greps av en plötslig brevskrivarlust, men jag skall inte skicka det än, förstås.

Idag äro vi bjudna till Hanna Berg, men jag håller fast vid mitt beslut, att ej gå ut, (utom dörren naturligtvis) så jag stannar nog hemma. Hilding reste igår och han ville så gärna, att jag skulle följa honom till stationen, och jag ville gärna, men gjorde det dock inte. Idag känner jag mig så livad och glad, så vid så gott lynne har jag inte varit på länge. Men nu får jag väl ta itu med min läderplastik igen.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Tisdag den 18 november 1913. Idag är jag mycket tråkig till sinnes.

Igår var vi alla hos Elin på kvällen. Hilding och Eric ?son voro också där och vi dansade och hade mycket trevligt. Idag är jag mycket tråkig till sinnes. Jag har fast beslutat mig för att ej gå utanför dörren på ett par dar. Bara knoga, bara arbeta!

Nu har jag grundligt städat i hela rummet, salen, köket och tamburen. Och nu har jag en timme kvar, tills jag skall börja läsningen med Lillan. Jag får väl leta upp några strumpor, som skola lagas. Men först vill jag skriva av följande som vi i skolan (ack, den härliga tiden) skrevo i engelsk diktamen.

“Have you ever considered what a deep under meaning there lies or at least may be read if we choose, in our custom of strewing flowers before those whom we??? most happy? Do you suppose it is merely to deceive that happiness is always to face thus in showers at their feet? -that wherever they pass they will tread on herbs of sweet scent, and that the rough ground will be made smooth for them by depth of roses? So surely as they believe that they will have, instead, to walk on bitter herbs and thorus and only softness to this feet will be of snow. But it is not thus intended they should believe: there is a better meaning in that old custom. The path of a good woman is indeed strown with flowers, but they rise behind her steps not before them. You have heard it said that flowers only flourish rightly in the garden of some one who loves them. I know, you would like that to be true. You would think it a pleasant magic, if you could flush your flowers in to brighter bloom by a kind look upon them, nay, more if your look had the power, not only to cheer but to guard. This you would think a great thing? And do you think it not a greater thing, that this you can do for fairer flowers than these flowers, that could bless you for having blessed them and will love you for having loved them flowers that have thoughts like yours and which once saved, you save for ever? Is this only a little power? Far in the darkness of the terrible streets these feeble flowers are lying, with all their fresh leaves torn and their broken, will you never go down to them, nor set them in order in their……

Så finns det inte mer, bladen äro bortryckta där.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Måndag den 17 november 1913. Han tycker som jag att vi skola umgås som kamrater.

Jag visade brevet jag skrev för pappa och han sade, att jag borde ej skicka av det. Utan jag skrev ett annat, om att vara vänner och sådant där och skickade det i lördags. Och idag fick jag ett svar, i vilket han tycker som jag att vi skola umgås som kamrater. Vilket ju är mycket bra.

I fredags, då jag tyckte att det var som tråkigast, gick jag upp till Eric Blomberg. Han kom ju till mig, när han hade det svårt för Karins skull. Vi komma så bra överens. Igår, söndag, hade vi livat här. Hilding har kommit till stan och han var här. Så voro ju Elin, Georg, och Bertil här också och vi pratade värre den sistnämnda och jag. När vi följde Elin och Georg hem, gingo vi och pratade om allt möjligt, och så lovade han mig att bara röka 2 cigaretter om dagen på ett visst villkor. Och vi lovade bägge två. Så kommo vi överens om att företaga en långpromenad på fredag.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Fredag den 14 november 1913. Vad det är svårt – svårt att leva ibland.

Varför skall det finnas så mycket sorgligt och svårt i världen?! Det är förfärligt. Här har jag nu gått i sällskap med Nils och varit helt lugn. Och så idag, när jag ovanligt nog kände mig så nöjd och glad kom det ett brev, vari han talar om hur mycket han håller av mig och ber mig -ja-. Jag grät. Det kändes så konstigt. Jag kan ju ej alls dela hans känslor.

Och så nu har jag skrivit ett brev och fråntagit honom allt hopp. Herre Gud! Jag kunde inte annat! Jag skulle vilja skrika högt och snurra runt eller göra något riktigt vansinnigt galet. Men här går jag, tyst och till utseendet fullkomligt lugn. Äh, om jag hade någon, som jag höll riktigt av, att gå till och tala om allt och bli tröstad och smekt. Om, Om!! Men, jag har ingen. Vad det är svårt – svårt att leva ibland. Vad skall jag göra!

Söndag den 5 oktober 1913.  Åh vad allt är tråkigt.

Söndag den 5 oktober 1913. Åh vad allt är tråkigt.

Helt plötsligt beslöt jag mig för att skriva dagbok. Fastän inget händer utom det gamla vanliga. Igår var dock Naemi och jag med Nils på “storan” och såg “Gri-Gri.” Den är ju söt. Victor Svensson var mycket sympatisk. Men jag har ju sett pjäsen förut, så det var inget nytt.

Åh, vad jag tycker allt är tråkigt! Anna-Lisa har rest långt bort från mig och kommer inte igen på ett helt år. Det är så synd om Alban, tycker jag. Ett par kvällar i veckan går jag ut med Nils. Inget roligt. Jag är så rädd, att han skall bli kär i mig, för jag skulle aldrig kunna hysa några varma känslor för honom. Aldrig!

Ah, vad allt är tråkigt. ingen att förtro mig till, och så gå här hemma i hushållet med dess evigt enahanda! HU. Om jag bara kunde låta bli att tänka! Men under det jag går här och ordnar, snurra tankarna om i mitt huvud, så jag kan bli tokig! Tänk, om mamma och de andra som tro, att jag går här så nöjd med min tillvaro, kunde ana, hur det se ut i mitt inre!! Bara trots och uppror!

Gräsligt! Jag längtar vansinnigt till Värmland, till de solstekta klipporna och det djupgröna vattnet vid havet och efter någon, som jag kunde älska så djupt och stort, som jag är mäktig att kunna. Och då skulle det bara finnas vi två, han och jag… Alla andra människor brydde vi oss ej om.

Men denna stora, vilda längtan håller alldeles på att fördärva mig. Jag går härhemma och ser lugn och nöjd ut, och ingen, ingen har jag nu, som förstår mig. Vad skall jag göra? Ack, om något ville hända!!

Något stort, härligt, som i ett slag förvandlade min hela tillvaro till en stor gränslös lycka!

Tillbaka i Göteborg efter ett hopp som indikerar ännu en förlorad del av Judits dagböcker.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Nu är det jämt en vecka sedan jag sist skrev i my little book. Och nu befinner jag mig på Billdal hos Anna-Lisa och himlen är övermulen och regnet piskar mot rutan, stormen viner och Hu!!!!

På lördag reste jag in till stan. Hade sällskap med Rakel till Stenungsund och sedan med David till Göteborg. Regn förstås hela tiden! Jag reste hem och klev in i den mörka, tysta våningen, som dock snart genljöd av mina snarkningar. (bjäko). Plötsligt väckes jag i min söta sömn av pappa, som kom hem och inte blev lite förvånad, då han fann mig ligga snusande i sin säng. Jag fick krypa över till den andra och sov snart igen.

På söndag reste farsan och jag, han till Släp och jag till Billdal. I Billdal mottogs jag på det vänligaste av A.L. och hennes fader. Och nu har jag varit här sen i söndags och nästan hela tiden har det regnat, utom igår. Mellan regnskurarna ha A.L. och jag gjort långa promenader.

En kväll var det fyrverkeri i Uhléns trädgård och det var stiligt. Den ena raketen efter den andra flög fräsande upp i luften. Så var det illumination också, mycket stiligt. Igår hade vi “liffat”. Vi tog oss nämligen en tripp till Landvetter. På stationen stod Erik och grina och han följde oss sedan till sitt residens. Sen åt vi middag på ett pensionat och sen gick A.L. Och E. att hämta Börjessons och herr B. och jag stegade hem till E. igen. Snart kommo de andra dit, och jag kokte kaffe med Albans och Eriks hjälp och sen “drack” vi och hade riktigt gemytligt. Tyvärr måste vi resa hem snart för att hinna med sista tåget till Billdal.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Fredag den 15 augusti 1913. Imorgon lämnar jag, antagligen för evigt.

Denna dagen har varit ganska “glad”. På förmiddagen voro vi och badade och och när vi ätit middag, rodde Rut, Rakel och jag till Brattön. Vi hade motvind så det var ett fasligt jobb att ta sig iland. Sedan vi besett ön, beställde vi härligt kaffe och drack detta under fruktfyllda, susande äppelträd.

När vi rodde hem, seglade vi med en schal och rodde så fort att det bara tog 20 minuter. Så fort vi ätit kvällsmat, bar det av till bryggan och där dansade vi i månskenet till klockan 11. Ett avskedsbad, ty ack! imorgon lämnar jag, antagligen för evigt, detta ljuva Tjörn och reser till Billdal, ty Anna-Lisa har bjudit mig dit. Så detta är sista gången jag skriver i min dagbok här på Tjörn. Godnatt!!

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Torsdag den 14 augusti 1913. Företagit en liten månskenspromenad.

Idag ha vi setat på verandan och läst och stoppat strumpor nästan hela dagen. På förmiddagen voro vi dock och badade, men den gode värld, en sådan köld. Trots denna voro vi i riktigt länge.

Nu på kvällen ha H. och jag företagit en liten månskenspromenad, först till Lunden sedan till bryggan. Och sen ha vi setat en lång stund på bänken utanför och pratat.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Onsdag den 13 augusti 1913. Då blev det luft i luckan.

Inte på en hel vecka har jag nu skrivit, så nu är det sannerligen på tiden, att jag skriver “Litte”. På lördag hade K:s kaffebjudning för traktens folk och där var en farlig massa. På kvällen kom herr K. och Daniel, så då blev det luft i luckan. Daniel, Greta och jag smet upp i hängmattorna och satt där och hade skoj. Daniel, galen som vanligt.

På söndag följde vi dem ända till Svenshögen. Då vi gick hem fingo vi höra härlig grammofonmusik på ett ställe, och där stod vi så länge, så vi kom inte hem förrän sent. Måndag eftermiddag var vi och drack kaffe nere i “Hällesdalen” och på tisdag förmiddagen reste Rakel och jag till Höviksnäs. Vi gick ända till Ödsmål och Urban följde oss.

Från Stenungssund gick vi med postbåt, och trots att det regnade satt jag uppe hela tiden, för det stank som gröna döden därnere. Vädret har varit ruskigt, att vi ej kunnat bada. Men ikväll ha vi haft en härlig roddtur. Först rodde vi ut en bit och sutto och spelade och lyssnade till en underbart eko. Rätt som det var, blev hela nejden upplyst av en kornblixt, och sedan följde den ena på den andra. Och så började mareld att glimma och månen gled fram ur ett moln under det vi hörde härlig musik från krigsskeppen vid Stenungsön. Oh, så ljuvligt det var!

När vi skulle ro iland, började plötsligt postbåten att smälla och jag sa på skoj till flickorna, att J var full och ämnade sig ut till oss. De trodde det, och till slut blevo vi alla så rädda, att vi rodde iland vid “Hålkäften” och gömde oss bakom ett berg. Men postbåten avlägsnade sig alltmer, och vi, våra dumsnutar, rodde hem. Då vi gick förbi ”Låka” brygga, kom en båt med topplanterna och röd och grön lanterna sakta inglidande. Nu sitter jag klockan kvart över och skriver, R. läser och ute glimmar ännu då och då en kornblixt.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Fredag den 8 augusti 1913. Och sen grät Rakel och jag ikapp.

Torsdag tror jag. Tja, egentligen har jag inget att skriva om. Allt går sin gilla gång här. Idag blev det ju lite omväxling när fru K. kom hem, men tyvärr en obehaglig sådan. När vi satt och drack kaffe, hade Rakel just serverat påtåren, men Naemi hade inte druckit ur.

Om en stund befallde hon Rakel på sitt otrevliga sätt att ge henne mer kaffe. “Du kan väl ta dig själv”, sa Rakel. Men då blev fru K. arg och grälade av alla krafter på Rakel, så jag blev så lessen, att jag måste gå från bordet för att ej börja gråta. Och sen grät Rakel och jag ikapp. Usch, så tråkigt! Men nu på kvällen äro vi litet gladare igen.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Tisdag den 5 augusti 1913. Åh, vad jag njöt.

Oh en sådan härlig segeltur vi hade igår. Vid middagstid kom helt plötsligt en skeppare hit och frågade om fru Kihlman skulle följa med på en segeltur. Hon kunde inte, ty hon skulle gå på födelsekalas. Vi fick följa med istället och oh, så skönt det var.

Vi seglade iväg vid halv tre-tiden och kom fram till Lyckorna klockan 6. Vi kryssade hela tiden och det gick så båten låg på ena sidan, så att vattnet slog in. Åh, vad jag njöt. Vid framkomsten skulle R. och jag springa till Irma för att hälsa på henne. Hon bor på Ljungskile. Hon var inte hemma. Snopet!

Nå, vi köpte bullar och choklad och galopperade tillbaka, ty vi skulle inte få stanna längre än en halvtimme, för skepparen var rädd att vinden skulle mojna av. När vi kommo till stora hotellet, satt fröken Börjesson, som också varit med, där, och hon bjöd på kaffe. Vi drack och åt upp vartenda dugg på kakfatet, och när vi skulle gå, kom en vindpust och tog papperet som låg på fatet, så uppasserskan trodde väl, att vi slukat dem med. Det smakade emellertid utmärkt (kaffet, ej papperet) och mätta, glada och belåtna gåvo vi oss iväg vid 7-tiden och så gick det för härlig medvind.

Redan klockan Halv 9 var vi hemma. Då åt vi och sedan gav vi oss iväg för att möta fru K. Som ännu inte kommit. Väl ditkomna stod vi utanför och levde rullan. Om en stund kom ett par karlar ut och tvingade oss att gå in och dricka kaffe. Det var humor. Sen begåvo vi oss hem, sjungande med full hals. “Vi gå över daggstänkta berg”.

Fredag den 22 augusti 1913. På söndag reste farsan och jag.

Söndag den 3 augusti 1913. Jag reste till Hällesdalen.

I torsdags fick jag ett brev från Rakel, i vilket hon bad mig komma till sig och på lördag reste jag hit. Hällesdalen heter trakten, här är härligt med hav, skog, dalar och berg.

Igår, då jag kom, mötte Rakel i Svanesund. D. var också härute och vi ha badat och skojat och plockat blåbär, så jag är nästan sjuk. I eftermiddags reste D. och H. till Göteborg. På kvällen gick R. och jag ned till havet. Det blåste rysligt (och det gör det än förresten) och vi satte oss i en båt och gungade härligt, skönt. Nu skall jag fortsätta att läsa i “Gösta Berlings”.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Igår hände något så pimpigt, så jag höll på att dåna, precis. På måndag reste mamma och Rut in till stan för att möta Viktorzon, som här skall tillbringa sin semester. Jag gick här i all min ensamhet och styrde och ställde iordning tills de skulle komma ut på tisdag eftermiddag.

På tisdag kommer väl V. ensam klivande! Mamma hade varit vid 9 – tåget, han kom med 7 – tåget och hade letat sig ut på egen hand. Jag fick gå och telefonera till mamma förstås och hon kom ut på onsdag morgon.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Söndag den 27 juli 1913. De skjöto med löst krut.

Idag fick vi storfrämmande helt plötsligt. Pappa och fru Dahlén. De ha varit med och badat och vi fotograferade oss i badet. Hoppas det blir bra. Nu på kvällen sitter jag på verandan och skriver. Det har varit så skönt väder de sista dagarna och ikväll är det lika härligt, som vanligt.

Igår kväll sutto vi länge ute i trädgårn’ och såg på raketer och stiliga fyrverkeripjäser, som uppsändes från några krigsbåtar, som hade “lekkrig” ute på sjön. De skjöto med löst krut, så att det dånade och blixtrade.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Fredag den 25 juli 1913. Vi hade väldigt skoj på båten.

Nu är jag här på Höviksnäs igen. Mamma skrev att jag gärna kunde resa ut på torsdag och det gjorde jag. Strax innan jag reste och var nere i affären hos Naemi, kom Greta dit. Vi hälsade och pratade värre. Hon följde mig till båten, och väl ditkommen, beslöt hon plötsligt att följa med. Jag gillade naturligtvis beslutet på det högsta och hon reste med och vi hade väldigt skoj på båten.

Väl framkomna blevo vi bjudna på kaffe av värdfolket på grund av Kristinadagen och Viktors födelsedag. Sen voro vi och badade, och på kvällen rodde vi ut och sjöngo och spelade. Det var så härligt. Månen gled upp, stor och röd och bildade en lång blänkande strimma i sjön. Sent, sent lade vi iland, och gingo hem, för att krypa i säng.

Idag på förmiddagen reste Greta redan. Hon måste till Nääs igen. Nästan hela förmiddagen var jag sedan och badade. Jag upptäckte en utmärkt bra, ny badplats. Sen låg jag och stekte mig i solen två timmars tid. I eftermiddags ha Rut och jag varit ute och plockat bär. Det var förtjusande vackert, där vi voro, berg och skog, ormbunkar, älggräs och dallrande solsken mellan rönnarnas lövverk.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Onsdag den 23 juli 1913. “Danilo” följde mig hem.

Igår ringde jag på till Kihlmans för att möjligen träffa någon och få Rakels adress och så träffade jag henne själv! Det blev ett väldigt prat förstås. Hon var också tillfälligtvis i stan och naturligtvis måste jag dit upp på eftermiddagen.

Där träffade jag “Danilo” också och på kvällen voro vi och en ung änkling, herr Linde, i Trädgårn. Och “Danilo” och jag förde ett fasligt spektakel. “Danilo” följde mig hem. Idag träffade jag Hilding nere hos Naemi och han var med mig härhemma sen. Nu har jag efter många mödor äntligen skrivit ett brev till Elsa. Det tog på krafterna i värmen.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Måndag den 21 juli 1913. Vi ropade i land spelemannen.

På båten mellan Höviksnäs och Göteborg. Ett sådant gudomligt väder. Solen strålar och glittrar på de små vågorna och jag njuter i fulla drag av den friska havsluften. Jag sitter alltid längst bort i aktern alldeles ensam och har det skönt.

Igår hade vi ovanligt nog inget främmande. Inte ens Naemi kom ut. Vi gick hemma och dåsade och hade mycket tråkigt. Till sist gjorde vi en kraftansträngning, tog “det allestädes” och gick ner på bryggan och klämde i med “den norske”. Det var några ungdomar därnere, men som vanligt ingen, som kunde dansa. Då tog vi oss för att leka ringlekar och levde värre därnere en lång stund.

Plötsligt fick vi under ett uppehåll i det vilda skrålet höra veka fioltoner från en båt ute på sjön. Vi ropade i land spelemannen och under det månen sände en glittrande ljusflod över böljorna, gledo vi fram i en härlig Boston efter “Liljekonvaljens avskeds” toner. Men, snart måste vi hem och i säng, och nu sitter jag här och tänker på månstrimman och fiolspelet, under det att vågorna lustigt dansa omkring båten i solskenet.

Nu på kvällen sitter jag hemma i den tomma våningen. Här är så ödsligt och kallt. Alla dukar och prydnadssaker nerlagda. När jag kom till stan mötte Alban mig vid kajen. Vi “bilade” hem och sen dillade vi omkring i Slottsskogen och pratade. Det var mycket lättare än jag trott. Han var glad och livad, litet melankolisk ibland förstås, men det var så lite så. Han hade kamera med och fotograferade mig bl.a. då jag håller två vilt främmande ungar, en i vardera handen. I eftermiddags har jag varit hos Naemi.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Lördag den 19 juli 1913. Vi tittade på honom, där han låg, insvept i sitt segel.

Igår hände det litet grand här. Både ledsamt och roligt. Lillan och jag hade varit uppe i bergen och lekt (tänk, jag hade lekt, vi hade eldat upp i grottan) och mamma och Rut voro och plockade blåbär. När vi kom hem, fick vi höra, att en gubbe hade drunknat nere vid Låka. Man hade funnit segelbåten drivande vid Koskär och strax därpå den döde. Hu! Elin och jag voro nere och tittade på honom, där han låg, insvept i sitt segel.

På kvällen gingo vi ner till bryggan och spelade som vanligt. Därnere låg en stilig segelbåt. Strax därpå kom det två studenter ned, av vilka den ene var en fullkomlig skönhet. Du milde så stilig han var. Om en stund kom en äldre herre ned, och Rut och jag igenkände i honom direktör Karlsson från stan.

Vi hälsade förstås och han pratade värre och presenterade de två studenterna, den vackre var hans son. Sen dansade vi därnere på bryggan, jag dansade en one-step med den vackre, han “neg” alldeles för mycket. De hade seglat i alla möjliga krokar ända från Styrsö, nu skulle de segla hem idag klockan 4.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Fredag den 18 juli 1913. Vi dansade där till klockan 11.

Idag är det regnväder, ruskigt och tröstlöst grått. Således är man instängd utan att kunna bada, sitta på bryggan och spela etc. Igår gick vi upp klockan 12, Rut och jag. Sen togo vi på oss baddräkter och badmössor och Rut även en kjol och sålunda ekiperade gingo vi och badade.

Det var skönt, bara jag inte hade skurit mig så infernaliskt under foten. På kvällen kom Hilding och Josef Hammar ner till bryggan och vi dansade där till klockan 11. Ganska skoj.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Torsdag den 17 juli 1913. Folk trodde väl, att vi voro nyutsläppta dårar.

Igår hade vi skoj. Vid halv ettiden begåvo sig Elin, Rut och jag, försedda med väldiga smörgåspåsar, iväg till Tjörn. Det ligger en mil inåt landet, och där skulle bli en fest. Vi marscherade friskt på, under avsjungande av “Vi gå över”, “Tre trallande jäntor”, beväringsvisor och frälsningsarmésånger i brokigt virrvarr. Folk, som såg och hörde oss, trodde väl, att vi voro nyutsläppta dårar.

Vid halv tretiden kommo vi fram. Då stod kyrkoherde Holm där och höll föredrag. Inte allas pimp, näskott. Jag hälsade på honom sen. Efter föredraget va vi och drack kaffe och satte i oss de smörgåsar, som vi inte slukat på vägen. Vi levde rullan, så de oskyldiga naturbarnen från detta härliga Tjörn, betraktade oss med fasa och ogillande målade i sina bildsköna anletsdrag. Bl.a. fick vi inga skedar, utan fick röra med en träpinne. Det skulle vi betala ett öre mindre för, tyckte vi.

Efter kaffet gnodde vi upp till kyrkan, där det skulle bli konsert. Där flög jag ögonblickligen upp i de blå rymderna, då Fr. Erlandsson sjöng. Oh, härligt!! Men ack! Jag hamnade hastigt på denna jämmerdal igen, då folkskolekören unisont klämde i med en sång, så att det slog lock för öronen. Jag funderade på att obemärkt försvinna från stridsplatsen sen, då jag fick syn på en oskyldig Tjörnyngling, som såg så ohejdat ointelligent ut, att jag måste ta till näsduken för att inte skratta högt. Och sedan var det en verklig njutning att studera denne av hjärtat oskyldige, unga lantbo.

Efter konserten bar det av till lekfältet. Där tillbringades en timma med att avbörda sig onödig fetma d.v.s. leka ringlekar. Vi hoppade och dansade och gnodde värre än en individ på Hökällan, som har anfall. Det var en käck chalmerist och några stiliga studenter där, som jag gnodde mest med. Men beskriv min fasa, då det enkla naturbarnet från kyrkan med tydlig avsikt att “ta” mig kom dinglandes i riktningen mot stackars mig. Jag dök skyndsamt utanför ringen, för jag kände att jag inte skulle ha kunnat hålla mej för skratt.

Efter ringlekarna, delades sångarpriset ut. Hemskt orättvist förresten! Den “lock-för-öronen-slående “kören” fick priset. Sen blev det hopperi igen ända tills vi drog iväg hemåt. Hem anlände vi vid halv 1-tiden. Hade varit borta 12 timmar precis. Åh, vad smörgåsarna, pannkakorna och syltet, som lilla morsan dukat fram, smakade. Och att sen få krypa i säng. Ach, sybaritisch!

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Tisdag den 15 juli 1913. Jag är inte mitt gamla jag längre -jag vet inte vad jag är.

Det har varit en stridig dag idag. Jag tror aldrig jag upplevt någon dylik. Först hela förmiddagen arbetade jag och knogade i ett kör i köket, för att få allt iordning tills mamma skulle komma. Sen gick jag verkligen och badade för att få en stunds vila, men snart var det att gå hem och laga så att barnen fick mat. Nå – mamma kom på eftermiddagen och sedan alla hälsningar och nyheter voro undanstökade satte jag mig att i lugn och ro läsa tidningen. Då fick jag höra ett förfärligt bråk på gården och rusade ut.

Där stod Viktor, full och galen, med en boxhandske på, blodig om munnen och skulle ryka på sin far. Mellan dem, arbetande att avvärja Viktors slag, stod fru U. med förtvivlan i ögonen och skrek oupphörligt: “Viktor!!, Viktor!”. Jag tänkte först att rusa fram och tala med Viktor, men då jag fick se det farliga vapnet, fick jag sådan hjärtklappning, så att jag nästan miste andan.

Då kom mamma, gick lugnt och sansat fram och tog Viktor därifrån och skickade honom ett ärende, som han skulle gå. Jag sade bara: “Hur kunde mamma…” och fick så ett hysteriskt gråtanfall. Föll ner på en sten och bara grät, högt och obehärskat, så att tårarna strömmade. Ingen kunde hejda mig.

Nu förstår jag inte hur allt var möjligt. Jag – den lugnade, sansade! Dock gick gråten över till slut och jag blev lugn igen. Mamma och jag sutto och talade i köket om en del tråkiga saker sen, och då grät jag dock inte. Men – jag känner mig så besynnerlig. Jag är inte mitt gamla jag längre – jag vet inte vad jag är…

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Söndag den 13 juli 1913. Tänk såna historier det skall bli!

Nu har jag inte skrivit på några dar, ty jag har haft så mycket att göra. Se, mamma skrev att hon skulle komma på lördag och jag satte i av alla krafter för att få allt klart till dess. Men så kom hon inte! Istället kommo Naemi, Hjalmar, Hilding och en student till och hans bror hit på lördag. Så jag fick minsann schå med med att laga mat till dem.

Pojkarna hade seglat ända från Hjuvik, 30 sjömil härifrån. Vi voro med dem ute och seglade och på kvällen hade vi bal på logen till Klockan 1. Sen låg vi ute på backen till klockan 2. Då gick jag in och la mig, men de andra stannade kvar. Rut och Naemi de tosingarna, låg sen i ena ladan, pojkarna i den andra. Tänk såna historier det skall bli!!

Idag ha vi dansat och ätit hela dagen. Och nu vid 3-tiden ha pojkarna gett sig iväg. Helge, studenten, satt ner i köket hela tiden medan jag lagade mat och förde ett liv, så jag satt på kofferten och höll mig för magen och skrattade nästan hela tiden. Ja, de’ va’ humor!!

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Torsdag den 10 juli 1913. Upplivande att ha lite ansvar vilande på sig.

Puh, det tar på krafterna att kliva upp på “Klinten”. Men mödan får sin lön, och den förtjusande utsikt, som nu utbreder sig för mina ögon är verkligen mödan värd. Så här i all ensamhet kan jag då få pusta ut efter dagens larm. Jag har verkligen varit duktig nu, mens mamma varit borta, skurat, diskat, lagat mat, stoppat strumpor och gjort allt möjligt småplock därtill. Men det är inte tråkigt just. Tvärtom upplivande att ha lite ansvar vilande på sig. Och så är det ju det att allt bestyret kommer en att glömma alla längtande tankar, vemodiga och glada om vartannat, som annars kan göra en alldeles förtvivlad ibland.

Ah, Värmlandsskogar åh, de gröna björkhagarna och den solglittrande sjön med ljusa leende stränder och susande säv! Åh, Gud! Det är så svårt, så svårt att tänka på, att jag kanske aldrig kommer till Värmland mer.

Ah, Värmland, du susande skogarnas boning
min vilda längtans land.
Med vemodsfull skymning
och dunkelblå kväll
och böljeskvalp i säv vid strand.
Du solljusa land med de hagarna gröna.
där björkstam snövit står,
där lövmassor vagga
i lekande vind
och blommornas väldoft rår.

Hur längtar jag ej till de vågor som glittra
i solljusets gyllne prakt.
De kanske bli mörka
och dystra och vreda,
när stormen drar fram med makt.

Min vilda, trotsiga längtans boning
du land där skogar rå
med skymmande dunkel
bland tallarnas stammar
fast himlen är ljus och blå.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Onsdag den 9 juli 1913. ”Fram med konjaksbuteljen”.

Igår hade vi ganska livat här. Vi hade lånat en kortlek av Viktor och Elsa spådde oss. En del var utmärkt alldeles sanning, varom mer senare. Sen spelade vi “kasino”, och rätt som det var kom jag på den utmärkta iden att vi skulle göra en äggtoddy att “moja” oss med. Förslaget accepterades ögonflux. Ner i köket efter socker, glas och ägg och mitt i allt springet ropet ”Fram med konjaksbuteljen”. Det va humor.

Sen levde vi rullan värre ute på verandan och begav oss slutligen upp på “Klintens” topp, där vi lågo och sprattlade och sjöngo till omkring midnatt. Fastän jag ej skulle upp och koka kaffe idag, gick jag upp vid den tidiga timmen av en kvart över nio, ty jag skulle följa Elsa till båten. Så nu har hon rest. Igår spådde Elsa bl.a. att jag skulle få brev från en herre. Jag har ej fått något brev från en maskulin individ här än, men idag fick jag kort från Gunnar och brev från Alban! Han skriver förstås om det här “klabbet” med Anna-Lisa och tycks vara mycket ledsen. Men han blir nog glad igen.

Tänk, att jag klippt en liten lugg. Helt omotiverat tog jag igår och kapa av den långa “looken” som hängde mig i syna jämt! Vad ska mamma säga om det?

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Måndag den 7 juli 1913. Nej, jag får inte börja längta.

Oh, såna förtjusande brev jag fick i morse, ett från Elionore och ett från den kära Anna-Lisa. Skulle jag rätta mig efter det brevet, så bleve jag nog ofantligt högfärdig. Tänk, vad den lilla “tösa” överskattar mig! Men det är också ett visst behag i det, det är minsann så sällan man blir, och jag blev gräsligt glad över hennes brev. Har läst det 4 gånger. Elionores var också så rart.

Idag gick jag inte upp förrän klockan 2. Det är ju rysligt! Men sen stod jag i köket och stekte pannkakor i två timmar. Efter kaffet voro Elsa och jag och badade och vi funno en utmärkt dykplats. Jag dök på huvet flera gånger. Det påminde mig så om Värmland… Nej, jag får inte börja längta. För att förjaga de tankarna, gå ner i köket och laga kvällsmat, Judit!

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Söndag den 6 juli 1913. Amandus var visst litet i gasen.

Nu har det verkligen hänt litet. Jag skrevs i onsdags och bjöd Elsa hit, och igår kom hon. Senare på kvällen kom Naemi och Hilding, och när vi varit och hämtat Elin med dragspelet hade vi bal på logen. Det gick alldeles utmärkt att dansa där, golvet var fint och blankt som ett parkettgolv. Amandus kom dit och bad att få spela ett slag, han var visst litet i gasen, för du milde värld, så falskt han spelade!

Vi kunde inte dansa, vi måste ställa oss i dörren med ryggen mot honom, så att han inte skulle se hur vi skrattade. Till slut förstod han visst och gick sina färde med en förnärmad min. Senare på kvällen vid 12-tiden drogo vi iväg till bryggan, men där var det några andra, så vi gick upp i “Hålkäften” och kommo inte hem förrän vid halv 2-tiden. Hilding fick ligga i mitt rum.

Idag på förmiddagen kom Ade. När vi ätit litet, började det störtregna, så att vi kunde inte vara ute. Vi “balade” i stället på logen. Sen klarnade det upp litet, så att de andra gick och badade, mens jag lagade middag. Så fort vi ätit reste N., A. och H. och vi gick omkring härhemma och slöade.

Jag kunde inte hålla mig för skratt då Rut, för att pigga upp situationen lite, satte spelklockan igång och försökte att dansa “one-step” efter den gamla hederliga “Fjorton år tror jag visst att jag var”!

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Fredag den 4 juli 1913. 10 krisch. Det va ju inte så dumt.

Inga världsomskakande händelser! Den ena dagen är den andra fullkomligt lik. På förmiddagen strök jag en del kläder, som jag tvättade i går. Jag fick också brev från mamma med pengar i. 10 krisch. Det va ju inte så dumt.

Före middan va Lillan och jag och badade och det blåste så att vågorna höll på att kasta omkull oss. Sen la jag mig ytterst ute på berget, där bränningarna går upp, och där sköljde vågorna alldeles över mig och höllo på att dra’ ner mig. Det var väldigt skoj. Men ack! Mina husmorsomsorger drevo mig snart hem att laga middag. Jag tänkte att steka skinka, men beskriv min fasa, då jag fick se, att den stora fina skinkan hade fullt med mask! Jag höll på att kräkas! Hu!

Nå, på “gubbens” inrådan gav jag hunden hela härligheten, och han blev glad, må tro. I eftermiddags ha vi varit och klippt av rågstrån att göra “Lemonsquashsugrör” av. Och nu sitter jag och väntar på att Elin skall komma hit med dragspelet, så att man kan liva upp sig med lite spel ett slag.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Onsdag den 2 juli 1913. Idag har morsan rest till Göteborg.

Idag har morsan rest till Göteborg för att sedan fortsätta till Stockholm. Skall resa dit och se sig om, den lyckliga tallen! Nu är jag husmor igen, och det får jag nog vara minst en vecka nu.

Idag har det regnat och blåst, så att vi har varit inne mest hela dagen. Jag har skurat och ordnat. Så har jag skrivit och bjudit hit Elsa och Ade. Undrar om de komma. Jag har också skrivit ett kort till Eric Wessman och bett honom att skicka ett par foton, som jag fick av honom då vi voro i Alingsås. Usch, vad det blaskar och regnar.

Onsdag den 30 juli 1913. Igår hände något så pimpigt.

Tisdag den 1 juli 1913. Jag bröt av en årtull, och trilla raklång baklänges.

Tänk, nu har redan juni månad flytt sin kos. Fastän här är ganska enformigt, flyger tiden iväg, så man förstår inte vart den tar vägen. Ja, denna dagen har gått som alla andra. När vi skulle gå och bada, togo vi med oss smörgåsar, mjölk och stekta ägg, för att vi inte skulle svälta ihjäl, när vi låg och soltorkade.

Jag fjällar på kroppen nu så att jag kan dra av stora skinnflak, och armarna ser ut som om de vore mjölbeströdda. I eftermiddags har jag skurat mitt rum och sen ha vi varit ute och plockat såpass mycket blåbär, att vi kunna koka sylt av dem. Nu har Rut och jag nyss kommit hem från en roddtur. Vi rodde ut och besågo den stiliga segelbåten “Orvaissa”, som ligger förtöjd utanför Höviksnäsbryggan. Den var väldigt snygg, vit med guldornament och grön botten. Det är visst svenska konsuln i Berlin, som äger den.

På hemvägen rodde vi så vilt, att jag tappade en åra i sjön. Vi fick kravla och ro med en brädbit för att få tag i den. Sedan bröt jag av en årtull, och trilla raklång baklänges, så att jag fick kramp i hålfoten. Vi skrattade så vi kunde knappt ro till slut. Nej, nu får jag väl gå in och lägga mig. Klockan är halv 11 och det börjar blåsa kallt. God natt!

Måndag den 30 juni 1913. Det är så ljuvligt.

Måndag den 30 juni 1913. Det är så ljuvligt.

Kväll klockan 11. Uppe på högsta toppen av “Klinten” sitter jag och skriver. Det är så ljuvligt. Långt bort i väster lyser aftonrodnaden så blekskär och havet har rödaktiga strimmor, där skenet dallrar på det.

I öster ser jag en stor klar stjärna, ”Österns stjärna”. Strax nedanför mig susar en rönn i den friska kvällsbrisen, den fläktar så svalt förbi mig men jag fryser inte. Jag sitter så mjukt insvept i mammas varma, röda krage och bredvid mig sitter Rut och sjunger: “Fall julesnö och susa djupa mo! Brinn Österstjärna genom junikvällen”!
I eftermiddags ha vi varit ute och rott igen. Det måtte ha varit ebb då för vi kunde omöjligt få ut båten. Till slut fick jag ta av mig skor och strumpor och plumsa i och knega och dra för att få ut båten. Äntligen gick det då. Nej, nu måste jag sjunga med Rut: “Se vågorna stråla i aftonens glans”.

Nå, när vi rott och knogat en stund landade vi vid Höviksnäs brygga och tog oss en massa “sväng om”, som vanligt. Jag hade och har fortfarande en splitterny klänning, blå och vitrandig med röd krage, röda ärmuppslag, röd slips, rött fickuppslag och röda kanter på kjolen. Lägges därtill röda hårband och röda strumpor, så är jag väl ”blåröd” nog! Nej, nu ser jag inte att skriva längre. Nu är det bara en blek reflex kvar av aftonroda´n. Havet börjar se blåsvart grått ut, och den härliga kvällen har övergått till nordisk sommarnatt.

Aftonrodnans gyllne sken
nu förbleknat har.
Och i ljumma kvällen sen
ingen glans finns kvar.
Vågen, nyss så purpurstänkt
börjar välta grå.
Som i dyster dröm försänkt
berget mörkt ses stå.
Rönnen susar kvällsömnig
suset är så matt.
Över nejden sänker sig
nordisk sommarnatt!

Här verkar det som om Judits dagbok för tiden fram till 1 juli har försvunnit. Vi letar vidare. Nu har hon hursomhelst kommit till Höviksnäs i Bohuslän. Där kan man få härliga, salta bad. Där träffar flickorna en yngling som hette Hilding Andreasson, som sedan rätt ofta var gäst i deras hem, en mycket snäll pojke, som hamnade i kategorin “hemgångare”, dvs pojkar som fick komma och gå som de ville hemma hos Boudins. Eftersom farfar i Sulvik dog förra året, blir det inget Värmland denna sommar.

Måndag den 30 juni 1913. Det är så ljuvligt.

Söndag den 29 juni 1913. En förälskelsehistoria med en pyssling.

Igår kom Naemi ut som vanligt och vi mötte henne med ”dans och spel” på bryggan. Denna gången hade hon med sig ett brev till mig, ett länge efterlängtat brev från Anna-Lisa. Men det här brevet gjorde mig nästan huvudyr.

Den gamla kära tösen har till sin egen förvirring och ledsnad haft en förälskelsehistoria med en pyssling, eller vad det var, uppe i Stockholm. Och nu var hon så upprörd och ledsen för Albans skull. och jag min arma varelse…

(Här har vi fortfarande inte hittat fortsättningen.)

Måndag den 30 juni 1913. Det är så ljuvligt.

Fredag den 27 juni 1913. Jag har varit mest inomhus och ordnat.

Idag har inte vädret varit så strålande som de föregående dagarna. Då och då har det regnat och skvätt. Jag har varit mest inomhus och ordnat. Till middag kokte jag vitling med smörsås och ungarna tyckte det var mycket gott.

Vi hade inte väntat att mamma skulle komma ikväll, men det gjorde hon och hade med sig en hel del saker förstås. Elin hjälpte Rut och henne att bära hem en korg och jag bjöd dem på kaffe då de kommo. Nu sitter jag vid mitt öppna fönster och skriver, regnet plaskar så melodiskt mot bladen på träden och vid gärdsgården står den lille rare kalven med huvudet på sned och tittar så melankolisk på hur dropparna falla. Han vill ha solsken och vackert väder, den lille ”kalvsingen”.

Nu måste jag tråckla ihop en klänning som jag klippt till idag, och sen skall det bäddas så jag får nog inte tid att skriva mer idag.

Måndag den 30 juni 1913. Det är så ljuvligt.

Torsdag den 26 juni 1913. Nu är det jag som är ”husmoran”.

Dragspelet ljuder och ungdomen dansar. På Höviksnäs brygga virvla en student och en ljusklädd flicka om efter ”Den norske valsens” smäktande toner. Och de andra flickorna skratta och jubla då de håller på att ta överbalansen vid en uppstående planka.

Hilding har varit vår trogne följeslagare under de sista dagarna. Igår kväll rodde vi ut till holmarna under det ”allestädes närvarandes” glada melodier och sen blev det en sväng om på bryggan. Men idag har Hilding rest, vet ej när han kommer tillbaka, ville nog så gärna stanna.

Även mamma har rest in till stan idag på obestämd tid. Så nu är det jag som är ”husmoran”. Jag har lagat kläder och kokat gröt och varit nog så duktig. Nu sitter jag och längtar efter honom, efter glada kamrater! Och tankar komma och tankar gå, men ingen vet vad jag tänker på!

Onsdag den 25 juni 1913. Det var ett hemskt flåsande.

Onsdag den 25 juni 1913. Det var ett hemskt flåsande.

Nu har jag en hel massa att skriva om hur trevligt vi hade det igår. Vid fyratiden begåvo Hilding och vi oss iväg till Sundsby, till en skyttefest därstädes. På väg dit gingo vi förbi kyrkan. Den är av den vanliga lantliga typen.

Så kommer vi till skolhuset och där skulle vi hämta skolläraren. Sedan han undfägnat oss med saft och vatten, bar det äntligen av till Sundsby. Här var en massa folk, mest feminint, som vanligt. Där sjöngs och talades och delades ut skyttepris. Sen skulle det bli dans i skyttestugan.

Elin och jag skulle försöka att ”bostona” ett slag, men du milde värd en sån trängsel. Jag skrattade så jag måste stanna då jag såg hur ”bönnera” knuffades hit och dit av varandra. De flög som små svalor över golvet och drabbade ihop som flodhästar. Och svetten rann. Och det var ett hemskt flåsande. Snart nog tog vi vår Mats ur skolan och gingo för att se Sundsby herrgård.

När vi sett det gingo vi vidare för att få lite mat ty vi voro gräsligt hungriga. Utanför en stuga slängde vi oss till ett par ungars oerhörda förvåning ner i gräset och pojkarna skickade vi in efter smörgåsar. Men några sådana stod det ej att uppbringa. Vi förklarade emellertid resolut att vi gingo ej därifrån förrän vi fått mat. De stackars pojkarna fick knoga iväg till nästa stuga. Efter en timmes tid kommo de tillbaka med en påse skorpor. Dessa slöko vi som ett inte, och ett allmänt jubeltjut utbröt då Hilding drog fram ett paket med 6 oerhörda smörgåsar.

När vi ätit upp dem voro vi verkligen mätta och drog iväg hemåt. På Sundsby dansbana hamnade vi och dansade 1,5 timme. Men sen voro vi så trötta att vi måste ge oss hem. Å en sån lång väg! När jag kom hem värkte mina fötter så att det var något till ljuvligt att få krypa ner i sängen.

Fredag den 20 juni 1913. Hilding gör sin entré på midsommarafton.

Fredag den 20 juni 1913. Hilding gör sin entré på midsommarafton.

Det blev ingen Stenungsundsfärd av. På förmiddagen var Naemi nere och telefonerade och då kom en student Hilding Andreasson framklivande och presenterade sig. Han ville att vi skulle följa med ut och ro. Vid Stenungsund skulle det inte bli något vidare roligt, sa han.

Ja vi följde hans råd och i sällskap med honom, ett dragspel och en skollärare Lindblad, rodde vi till Brattön på eftermiddagen. Där var förtjusande trevligt. Precis som på fastlandet, inte alls så kal som annorstädes här i skärgården.

Folkskolläraren bjöd på kaffe i gröngräset innanför en bondgård däruppe, och där lågo vi och ”förlängde livet” och hade särdeles roligt. Men tyvärr måste vi hem och dit anlände vi vid niotiden. När vi ätit och bäddat, klonade vi iväg till en bergstopp där enligt gammal sed en tjärtunna skulle avbrännas. Det var förtjusande stiligt att se hur det ena bålet efter det andra tändes på höjderna runt om. Till slut kunde jag räkna ända till 14 brinnande tjärtunnor.

Det var ganska mycket folk däruppe och vi utbragte leven och sjöng fosterländska sånger och Rut, Naemi och jag sjöng trestämmigt. Så spelade Elin och jag på det ”allestädes närvarande dragspelet” och de andra svängde glatt om bland tuvor och stenar. Men då bålet brunnit ner tågade vi iväg för att finna en bättre dansbana.

Sedan dansade vi lite varstans på vägarna, one-step och two step och boston och pas-de-deux, ända till vid 1-tiden då vi begav oss hem. Så var det slut på den trevliga midsommaraftonen.

Onsdag den 1 januari 1913. En sjuttonåring välver ej onda planer.

Onsdag den 1 januari 1913. En sjuttonåring välver ej onda planer.

Bing-bång, bing-bång! Kyrkklockorna ringa in det nya året. Klockan är tolv på nyårsnatten. Alla utom Naemi och jag äro på vaka. Under det gångna året, det kära 1912, har det hänt så mycket, både roligt och tråkigt. Men det roliga har dock betydligt övervägt det tråkiga. Ett i alla avseenden rikt och gott år har 1912 varit för mig, och med saknad säger jag det nu farväl.

När jag sitter och tänker tillbaka på det gångna året, framstå sommarens ljuva minnen klarast. Underliga tankar välva sig i min hjärna. “Månne jag kunnat så leva under året, att jag utan ledsnad kan tänka tillbaka på det”. Ack ja, en sjuttonåring välver ej onda planer i sitt huvud. Hon vill hela världen väl. Ibland kan det ju vara så mörkt och tungt i hjärtat men ungdomsblodet tar dock ut sin rätt, det mörka och tunga jagas bort och sjuttonåringen vill ej tänka på något sådant.

“Gud, hjälp mig, att på ett rätt och värdigt sätt gå det nya året till mötes”!

…som berättar vad som hände under våren 1913. Vilket verkar vara en hel del, för så här börjar nästa volym.

Judit Rencke Dagbok Vol. 4 1913 sommaren och hösten.
Den, som läser denna bok utan tillåtelse är ingen bra människa.

Forts.
…lovade att försöka ställa saken till rätta! Får se, hur det här avlöper. Denna helgen har avlupit mycket lugnt. Jag har varit mycket lat, bara ätit promenerat ooh läst. Idun och Vecko-Journalen, Handelstidningen och Göteborgsposten i flera nummer och två 25-öresböcker. “Björnarna på Hohen Esp” av N.v Eschtruth, ganska rara. Nu är jag så stoppmätt, så genomprosaiskt stoppmätt att jag inte orkar skriva mer.