Igår följde löjtnanten mig hem från gymnastiken. Han sade själv, att det ju är rysligt snällt av honom att följa mig hem så ofta. Varför gör han det då? Den frågan fick jag inget ordentligt svar på.

Vi pratar och snattrar förresten värre. Bl.a. fick jag honom att lova, att vi skulle slippa “marsch med sång” på “avskedsföreställningen” för denna terminen, vilken skall äga rum den 14. När han på måndag kommenderade “marsch med sång”, klämde Ragnhild och jag i av alla krafter: “Den svenska gymnastiken vi hålla så kär”, etc. Jag hade just varit uppe hos henne en förmiddag och då hade vi övat den tillsamman. Vi tyckte dock, att det lät ganska ensligt och upptäckte snart, att vi voro de enda, som sjöngo, vilken upptäckt föranlät mig att gasta till dem fram i têten “Varför sjunger ni inte därframme?!” Intet svar.

Det hela var således synnerligen ynkligt, vilket jag också påpekade för löjtnanten och slutligen fick honom att ge med sig, fast han i början så tvärsäkert försäkrade att visst skulle vi ha sång.

Nu sitter jag här i min enslighet. Doktorn har gått ut på sin vanliga eftermiddagspromenad. Därute ligger dimman tät och tjock, så att den alldeles skymmer bort alla de glittrande ljusen. “Juris” gnor, som vanligt med sitt enda till ytterligaste bearbetade musikstycke, jämt samma, samma, som han aldrig lär sig. Och jag funderar och funderar. Hur ska jag göra?

Till söndag har Bertil och Volrat bjudit Naemi och mig ut till sitt ställe på landet, som de i sällskap med ett par likasinnade hyra året runt. Vi skulle fara på lördag klockan 5 eftermiddag och vi flickor skulle ligga hos arrendatorn därute. Det hela skulle förstås bli mycket roligt. Och nu är det naturligtvis så att jag genom diverse anledningar haft så mycket ledigt på sista tiden, att jag inte vet, om jag kan med att be doktorn att få fritt på lördag.

Ibland är det allt svårt att vara tjänande ändå!! Hur skall jag göra? Om jag inte ber går jag nog miste om något mycket trevligt. Och nog får jag, om jag ber. Ack, om den där sablarnas “juris” ville sluta med sitt klink ändå!! Nu kom doktorn in. Skall jag fråga honom nu??? Nu får vi se!!