Sara. “Fruntimmersvecka”. Molndigert fortfarande. Ack!

Om kvällarna brukar det klarna upp lite ibland och bli riktigt härligt, men om förmiddagen är det alltid mulet. Vad kan det komma sig?

I söndags förmiddag kom notarien ut redan vid halv 2-tiden. Han fick tag i ett metspö, och så satte vi oss ner på kajen, och om en stund fick han upp en “murt” (uttalet retar jag honom förstås för, varpå han förklarade att de göteborgska “mött” sannerligen inte är vackrare).

Nå, på denna stackars mört, skulle han nu dra en gädda och satte igång med en väldig apparat med “glidögla”, en hiskeligt lång, vaxad rev och en krok, med en tung blybit på. På denna trädde han upp mörtepinnen. Och gick så fram och tillbaka på kajen och velade med den stackars mörten, följd av mina speglosor, att den där gäddan finne han allt vänta länge på. Och det fick han också, så till slut uppgav han det hela, och vi lågo sen i gräset och pratade, ända till doktorn kom med trebåten.

Med 4-båten kom Vincent Spak, som också var bjuden till middag, men honom hade jag knappt tid att hälsa på, ty jag hade fått lov att resa till stan och måste fara meddetsamma, från middan och alltihop för att hinna få biljett till Stadion, där Svenska Spelens avslutning skulle gå av stapeln.

Jag hade stämt möte med Rakel och Kerstin Dahl, och efter att ha stått i kö en stund, slapp vi in och slog oss ned. På banan kvarstod alla hindren från hästtävlingarna, som nyss förut gått av stapeln. Jag mötte en massa fint folk och stiliga officerare, som kom därifrån, då jag gick upp till Stadion.

Först var det prisutdelning. Oh, du milde, en sådan massa pris! Jag trodde det aldrig skulle ta slut. Och då hade ändå tre olika prisutdelningar försiggått förut, i allmän idrott, rodd och hästtävlingar! Göteborgarnas finaste seger nu var nog i fotboll.

Så fick några Göteborgssimmerskor, Rita Nilsson och Ulla Hjärne, pris. Den förra träffade vi sedan utanför Stadion och pratade ett slag. Efter utdelningen blev det sång av 4 000 sångare. Det var härligt förstås, men Rakel sade, att det hade varit mycket härligare och mer “Begerstrung” på lördag. Det flitiga festande på natten hade väl vållat att sångarna voro mer eller mindre “bakom”.

Efteråt promenerade vi på “stråken” en god stund och slank slutligen in på Törnblads, där vi förtärde té och smörgås under “Valse Pleurantes” ljuva toner. Och sen for jag hem vid 11-tiden. Och härute går livet sin synnerligen jämna gång. Upp klockan 9. Frukost, stenografi, broderi, promenad, bad, trädgård och klockan 4 försäkringarna och sen någon utflykt med doktorn eller så. Kväll klockan 9, läsning, i bädd klockan 11. Så gå nästan alla dagar.

(Här följer över en halv sida stenografi)

Nej, bevare mig, inte nog med att det är ett fasligt schå att skriva stenografi, det är 10 gånger värre, att läsa, vad man har skrivit sen.

Naemi kunde förstås inte få semester på samma gång, som jag. Och i alla fall tyckte hon, att hon ville inte resa från sin stenografi, för då skulle hon bli så långt efter. Så hon ämnar stanna i stan hela sin semester. Arma varelse!

Jag kommer antagligen att resa ned till Göteborg ändå. Ty i Värmland skulle det nog bli bra enformigt och det har jag gunås fått nog av. Igår var jag i stan och träffade då först Ragnhild. Vi gingo på Nordiskas terrass och drack sockerdricka. Däruppe är det verkligen en enastående utsikt. Och mycket trevligt anordnat.

Ragnhild har redan för längesedan frågat, om jag ville följa med henne, hennes bror och några till på en segeltur utåt skärgården någon söndag, och nu kom vi överens, att om det inte blir några alltför stora hinder i vägen, ska vi resa på lördag eftermiddag och stanna borta över natten. Om det nu blir något av och blir riktigt trevligt!

Sen var jag hos Heddy och drack kaffe. Hon ville nödvändigtvis, att jag skulle komma dit nästa söndag, men jag vet inte, om jag kan med att be att få fara bort två söndagar efter varandra nu, när jag så snart skall ha semester.