Naemi och jag reste på lördag eftermiddag och blev förstås alldeles förfärligt hjärtligt mottagna i Grillby. Vi hade som present köpt ett litet vackert kristallglas och en knippe liljekonvaljer, vilket förstås var “alldeles för mycket”. Och sen blev det först och främst mat, så spelning sång och prat. Så mycket härliga kakor som jag där inmundigade, har jag då inte ätit på förfärligt länge.
Vi fingo ligga i förmaket och räknade förstås ordentligt fönsterrutorna för att drömma sant. Ja, drömde gjorde jag visserligen, men en förfärlig röra. På morgonen väcktes vi av en ljuvlig brasa och härligt kaffe och strålande vinterväder. På förmiddagen var Grace och jag ute och spatserade ända till kyrkan, som vi besåg. En liten oansenlig kyrka utan torn.
Så åt vi frukostmiddag klockan 12 och klockan 5 kom allt “namnsdagskaffefrämmandet” (puh). De va prosten och prostinnan, handlarns fru, och den och den frun, allt ganska typiskt. Och så blev det kaffeprat och Naemi och jag spelade och jag sjöng och fick beröm för “ett mycket behagligt framförande” av prostinnan. När så var och en försökt slå rekord i att äta kakor och sedan frukt, avtroppade främmandet, jag försjönk i studier av en följetångsroman, Grace somnade av idel övermättnad mitt på golvet och de andra småpratade slött i salen under det kvällsmaten framdukades. Och så måste vi äta igen och småningom kröpo vi till kojs.
Och nästa förmiddag ångade vi iväg efter att ha fått lovat att alldeles säkert komma tillbaka till påsk då det skulle bli ungdomsbjudning med många ”stilie pöjker”, som tant Hulda på ren värmländska uttryckte sig. På tåget hade vi sällskap med fru och herr Lindgren, förste stationsskrivaren vilka båda föreföllo vara särdeles trevliga. Hon hade varit på tants kafferep så vi blevo då presenterade för henne.
Trots att jag hellre ville stanna hemma och läsa, körde doktorn iväg mig till gymnastiken. Vi ha fortfarande vår vikarierande gymnastikfröken. Undrar just när löjtnanten uppenbarar sig på “arenan” igen. Imorse gick jag upp klockan halv åtta, för att läsa slut en bok, som jag lånat av Anna. “Vårbrytning” av Karin Smirnoff. Verkligen intressant. Skildrar en mycket ung flickas tankar och stämningar i övergångsåldern. Boken är genomgående naturligt och trovärdigt skriven. Flickan är katolskt sinnad, läser för en ung religionsvärmare, katolsk präst, svärmar för att bli nunna och är ganska religiöst överspänd. Vill försöka bli god och snäll och sann, och har den bestämda uppfattningen att allt detta kan uppnås genom att bara handla regelrätt efter kyrkans föreskrifter.
Naturligtvis är dessa handlingar en viktig sak för en god människa, men min bestämda uppfattning är den, att alla dessa handlingar bliva en synnerligen naturlig följd av en god människas stora inre behov att hjälpa och glädja sina medmänniskor. Det får inte vara en tung plikt, som måste utföras, utan en stor glädje ligger i att få verka för det sanna och goda. Av inre drift att göra livet glatt och ljust för dem vi vistas tillsamman med, av en oemotståndlig längtan att se alla glada och lyckliga, skola vi drivas till goda gärningar. Och finns det väl en större lycka än att se sina försök att glädja och trösta andra belönade? Inte skall man väl, som kyrkan så gärna vill, bannlysa all den ungdomliga levnadslust och det glada mod, som tar sig uttryck i dans, sång, musik o.s.v.
Visst blir dessa saker missbrukade, som så förfärligt mycket annat, men inte får man fördöma allt i den vägen för det. Jag tänker nu på dansen. Men om den skrivas ju så mycket just i dessa tider. Och med rätta! Ty från att vara uttryck för naturlig levnadsglädje och ungdomlig livsyra, har den övergått till att tjäna som uttryck för låg sinnlighet och moralisk slapphet, om jag så kan säga. Att se, hur somliga ungdomar dansa våra moderna danser, är något rent av vidrigt. Och jag kan inte förstå, hur många föräldrar tolerera det, som de tyvärr ofta göra. Ha de totalt mist makten över sina barn?
Nu kommer jag in på den stora, vidomfattande frågan: uppfostran. Men det är väl förmätet av en ung flicka, som jag, att sätta mig till doms i ett sådant fall, så det är väl bäst jag slutar.
