Idag har jag skrivit brev till lille Harry, och skickat honom litet pengar att köpa födelsedagspresent för. Han fyller ju 12 år pojken. Oh, vad tiden går! Egentligen skulle jag ju ha skrivit igår, men då var jag ute hos Ekebergs hela förmiddagen så jag hann inte. Heddy hade ringt och bjudit mig dit på frukost. Redan med 8-båten, på samma gång som doktorn, reste jag in till stan. När jag gick och väntade på spårvagn på Gustav Adolfs torg, kom Håkan Spak ramlande av en spårvagn, och sen tog vi samma vagn utåt Kungsholmen och pratade värre. Han beklagade sig över, att de för tillfället ingen jungfru hade, utan han fick skura, bära vatten o.d. Det tycker jag synd om! Han skulle av vid Serafen förstås.
Sen åkte jag till Ulvsunda, gick av på fel ställe förstås, men hittade omsider. Heddy på cykel och så bar det iväg till deras villa. Det var en bra lång väg. Väl framkomna undfägnades vi med frukost, som smakade härligt, och sen såg vi på trädgården och satt på verandan och sydde och drack kaffe.
Villan ligger mycket vackert vid en smal vik av Mälaren. Jag måste snart ge mig av igen, och åkte direkt hit ut. Notarien var ute på middag, och på eftermiddagen kom en ingenjör med fru samt en fröken Carlsson, ”Kolingens svärmor, fröken Carlsson”, som doktorn sedan kallade henne (inte så hon hörde det), hit för att se på alla blommorna. Notarien och jag följde med, som små snälla barn, då och då framstammande en oskyldig anmärkning.
När de äntligen gåvo sig av, följde vi dem en bit och sen gick vi hem och åt kväll och sen reste notarien genast, och jag läste Snoilsky’s “Italienska bilder” för doktorn. Dem är han alldeles vild i.
Idag har det varit ett så förtjusande, strålande väder. Och hur det prunkar i trädgården! Först och främst den magnifika, violetta klematisen, som täcker nästan hela köksverandaväggen. Och mellan fönstren på sydsidan blommar den så graciöst yppigt. Kring terassen drar krasse ett eldigt orangefärgat band, och murarna täckes av klängrosor och klematis i olika färger. Phlox och montbretia blommar där nedanför och de härliga, svala, vita anemonerna börja nu slå ut.
Mitt emot dem, på andra sidan vägen, drar mellanblå vackra penseer en bård kring hyacinter, cosmos, tobak och “konfektblommorna”. ( Jag har glömt, vad de heta). Här lysa även gamla hederliga ringblommor, och längst upp stå skära anemoner och de underbara, klargula Eutoria, som i skymningen lysa rent magiskt. Under krusbärsbuskarna på stam växa godhea delphinirum m.m. och längs hela kanten går den vackert gula tagetes som ett tjockt band.
Mitt emot prunka granna astrar, stora balamier, färgrika lejongap och många andra. Och längre ned komma alla de härliga rosorna, luktärterna och hebenstreitia, nykterinia, vaniljblommor m.fl. När jag kommer ner om morgnarna slå här de ljuvligaste ut sina härliga blommor, oh, det är så betagande vackert att se, hur daggen glittrar på dem och rosorna. Oh, hur härligt här är, när solen lyser över Nysätra.
Nu har jag också blivit bekant med lille Nils Ström och hans kandidat. Vi bekantade oss en dag nere på bryggan, och sen satt vi där en bra stund, troget hållande var sitt metspö och stirrande på var sitt flöte, som inte en enda gång angav ens aningen av ett napp. Och idag på förmiddagen har vi suttit där en lång stund och pratat och lekt med Nils lilla hund, Picolo, och två andra, en stor vacker ljusgul och en foxterrier, som är Daléns. Både kandidaten, som är medicinare, och Nils äro riktigt rara och trevliga. Nej, nu är klockan 10 minuter i 12 så jag får väl gå och lägga mig.
