Fortfarande ljuvligt väder om dagarna. Igår hade doktorn bjudit mig och Rakel på turistfärd till Gripsholm. Jag åkte in till stan tidigt, och gick och hämtade Rakel, som förstås inte var färdig, utan dröjde, så vi kom ner till ”Mariefred” med andan i halsen i sista minuten, innan båten skulle gå klockan 10 på förmiddagen. Och när vi väl kommo ombord, höllo vi på att få gå iland igen. Så mycket folk var det.
På övre däck myllrade det av människor, och det rådde en förfärlig språkförbistring. Tjocka tyskar med ungar och fruar, magra engelska damer, skäggiga ryssar och punschfeta svenskar trängdes om varandra. Blott något enstaka vackert ansikte. Vi togo förskräckta till flykten och hamnade ner i aktersalongen.
Där sutto vi ju härligt bekvämt, men fingo ju inte se något av scenerierna kring stränderna. Förutom oss, fanns där endast en fru, som studerade någon broschyr om kriget, och två förälskade par. Och satt vi och läste “Home chat” som Rakel haft med sig, tills hungerns vilda kval grep oss och vi kravlade oss uppför trapporna och bökade oss igenom folkmassan däruppe till matsalen.
Eftersom det även här var fullt med folk, fick vi sitta vid samma bord, som en främmande herre, då vi intog vår middag (på doktorns bekostnad). Den främmande herrn, mörk, brunaktiga ögon, guldplomber, små mörka mustascher, gift, betraktade oss först intresserat och började så försöksvis “Die Damen wollen nach Gripsholm fahren”. Ja, det kunde vi ju inte neka till. “Sie sprechen deutsch, oder vieleicht englisch?” Nu ville vi förstås lysa med våra språkkunskaper, och snart utvecklade sig en livlig konversation, förd ömsom på svenska, tyska och engelska.
Då vi voro framme vid Mariefred, i vars omedelbara närhet slottet ligger, bad han att få göra sällskap även dit. Och som han föreföll vänlig, hygglig och städad, fick han det. Vi genomvandrade sålunda tillsamman det gamla vördnadsvärda slottet. Det var mycket intressant. Tavlor finns här ju i en förfärlig mängd, över 2 000, och nästan alla porträtt av forna kungar och ädlingar.
En del rumsinteriörer voro särdeles praktfulla, andra synnerligen enkla. I ett av tornen fanns en liten elegant teater från Gustaf III:s tid. Den hade fordom varit – slottskyrka. I ett annat torn fanns det mörka, hemska rum, där Erik XIV lär ha suttit fängslad.
Ja, det var förfärligt mycket att se och vi voro alldeles uttröttade, då vi gått igenom det hela. Sedan vi även tagit en titt på parken, begåvo vi oss till den stora staden Mariefred, där vi intogo ett synnerligen enkelt kaffe på ett ännu enklare kondis. På vårt bord tronade i ett glas “bondblommor”, vackra nog i och för sig själva, men här i en förfärlig färg-förbistring, och i taket dinglade en hänglampa i gamla stilen med förgyllda snirklar och krumelurer.
Jag fastnade förresten, med min höga hatt öglor i denna, så fort jag reste på mig. Utanför fönstret foro två helgdagspyntade Mariefredstärnor på cykel. Så fort vi druckit kaffet, gingo vi till båten, för att få någorlunda bättre plats än förut. Vi slogo oss ned på övre däck, och småningom började den kosmopolitiska blandningen att anlända och plantera ut sig överallt på bänkar och fällstolar. Jag fick två små söta ungar bredvid mig, och dessa roade jag sedan, med att visa barnhistorier ur “Home chat” och förklara dem.
För resten kunde vi nu njuta av Mälarens täcka skogbevuxna stränder och öar. Men fram på kvällen började det bli kallt, så vi gingo in i matsalen, där vi togo en kopp buljong att värma oss med, och där satt vi kvar till resans slut, samspråkande på svensk-tysk-engelska. En sådan härlig tavla utbredde sig då vi stodo på Munkbron. I väster dröjde ännu aftonrodnaden kvar, himlen välvde sig klar och dunkelblå, månen sände ett blekt skimmer över vattnet och ljusraderna på stränderna glittrade som stora juveler.
Vi gingo direkt till Gustav Adolfs torg, där jag sade “thank you very much for a pleasant company” och äntrade en Ropstensvagn. Och så reste jag direkt hit ut, och så var det roliga slut. Och jag hade äntligen fått se Gripsholm.
Jag fick hela 100 kronor från den käre, lille pappa i lördags. Och idag har jag varit inne för att beställa dräkt. Den skall sys av en fröken Persson och blir av mörkblå cheviot med lilasfärgat sidenfoder. Och går på över 100 kronor. I Kristallaffären träffade jag Erik Johansson, som jag nu inte sett på tre år. Han är sig precis lik, rödhårig, välväxt och skånsktalande, visande två härliga vita tandrader, då han skrattade.
Vi voro särdeles goda vänner förr och jag tror det sitter kvar. Någon dag i veckan skall jag väl gå ut och promenera med honom.
