Lördag den 8 juli 1916. De flesta av hopparna har mycket vackra ben.

Ja, på torsdag illregnade det förstås hela dagen, så det var alldeles ogörligt att gå på någon dans. Mamma och Lillan reste på eftermiddagen till Grillby, och den stackars Rut, som stannade över torsdag bara för dansens skull, fick sitta hos Naemi och titta hela kvällen.

Doktorn reste till stan på eftermiddagen, så jag var alldeles ensam härute. Lade mig tidigt, men kunde inte somna, utan tog mig till slut en cigarett. Och sen somnade jag. På fredag förmiddag reste Rut, och jag var in till stan och följde henne. Innan hon for, tog jag med henne ut till Kungsholmen och presenterade henne för Heddy och doktorn. Båda tyckte, att vi voro mycket lika.

När hon rest, var jag med Anna-Lisa hos Feiths på Strandvägen. Och sen voro vi och skaffade biljetter till svenska Spelens öppnande på lördag. Titt och tätt kom det en regnskur, och vi gick förstås och bönföll vädrets makter att få vackert väder till morgondagen. Jag hade fått lov hela lördag, för att fara in och se på spelen.

Idag lördag blev det verkligen vackert väder. härligt, strålande. Solen lyste över stadion med all dess flaggor och fullsatta bänkar. Det hela var mycket högtidligt. Defileringen av gymnaster, idrottsmän och skeppsgossar, med musik i täten. Sen talade general Balck framför kungliga logen, där konungen, kronprinsen, prins Eugen och prins Wilhelm infunnit sig. Och så var det sång. “Hör oss, Svea”. Härligt.

Efter det defileringen var över, blev det gymnastikuppvisning av omkring 250 gymnaster ledda av kapten Winroth. De fristående rörelserna och marscherna voro alldeles utmärkt fina och jämna. bland gymnasterna kände jag igen Arvid Ahnfelt och Algot Hulthén. När gymnasterna tågat ut, blev det idrottsövningar av alla slag. Först 1500, vilken vanns av Zander, stockholmare, som sprang mycket fint. Så var det längdhopp vari också svenskarna utmärkte sig med första man, Åberg från Norrköping, som hoppade 6 meter och 93 centimeter i ett skutt. Det är ju alldeles onaturligt.

För övrigt hade de flesta av hopparna mycket vackra ben. Särskilt O. Rustad, Norge, hade så stiliga, så Anna-Lisa och jag satt och kikade på dem allt som oftast. så var det spjutkastning, 100 – och 200 meters löpningar m.m.

I spjutkastning satte en ung student från Uppsala, Y. Häckner nytt svenskt rekord, kastade 106, 61, eller vad det var. Så nu är den stilige Eric Lemming, brädad. Han var förresten med och bar fanan framför de svenska idrottsmännen i defileringen och är verkligen mycket ståtlig.

Efter allt idrottande bjöd fru Carlsson, som Anna-Lisa bor hos, och som var med, på kaffe därhemma och Fritte, Eric, Anna-Lisa och jag levde och skojade värre. Senare infann sig också farbror B., och han och Anna-Lisa följde mig till spårvagnen.

En så vacker afton det är. ljumt i luften, lugnt och stilla. Den lille koltrasten, som brukar sitta i en talltopp utanför mitt fönster och prata om kvällarna, sitter där även nu och mediterar med sina klara toner. De laxfärgade kastanjeblommorna hålla på att slå ut. Och doften från jasminer känns ljuvligt tung och sövande.

Doktorn har gått ner i trädgården som vanligt. Vi ha just nyss slutat försäkringarna. Det skulle vara alldeles lugnt och tyst, om inte “Johansson med näsan” (finnig, stor, blåröd) jämte en medhjälpare förde ett så fasligt liv med vedsågning nere vid vedbon. Den överröstar totalt min lilla vän koltrasten emellanåt.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1924

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken