Idag är det riktig höststämning. Gråtungt och regndigert. Efter lunchen gav jag mig i väg utåt Djurgården. Jag tyckte att min sinnesstämning fodrade lite lugn och ro, och på gatorna inne i staden är det ju ett buller och larm, tillräckligt att göra en halvtokig.
Imorse fann jag till min förvåning, att frukostbordet var dukat bara för mig. Jag frågade förstås Hanna efter orsaken, och fick höra, att doktorn blivit sjuk och skulle stanna i sängen. T.o.m. en sköterska har efterskickats. Jag var inne med posten och hälsade godmorgon. Får väl hoppas att sjukdomen inte blir långvarig.
Sedan satt jag härinne och övade mig i stenografi. Jag har nu börjat en kurs på Stenografibyrån. Och så gick jag ut så fort jag ätit lunch. Jag kände mig så dyster och tung till sinnes. Så där är det ibland. Allting ter sig så mörkt, så tomt och förfärligt. “Varför skall jag leva egentligen? Varför?? Vad tjänar det till?”
Jag går dag ut och dag in, utan att det ringaste, som skulle kunna förändra min tillvaro, händer. Vad skall nu denna stenografi tjäna till? Jag kanske får plats på ett kontor, får sitta där många, hemska, långa år, medan den levnadslust och livskraft, som jag kanske ibland känner, tvinar bort och förtorkar. Oh, vad levnaden är förtvivlat mörk ibland. Jag kände mig så bitter, så bitter ända in i själen.
Ack om jag åtminstone kunde slippa att tänka, att reflektera, att önska och längta efter saker, som jag nog aldrig får. Därute på Djurgården var det så vemodigt stilla och vackert. En sådan atmosfär av lugn och ro. Höstens alla färger, som annars prunka så livligt, syntes mig mera dämpade i den regndigra dagern. Lönnarna och björkarna skiftade i matt och blekt gult. Mörkt brunröda stodo bokarna och svagt rödgula voro lindarnas blad.
På gräsmattorna prasslade det bland de vissna löven, det susade så stilla i träden. Ack, kära träd, låt suset i ert vissnande lövverk bringa mina tankar till ro! Susa och viska hoppets och glädjens ord och trösta min lidande själ. Ack, stilla Västanvind, blås bort de tunga tankarna ur mitt sinne. Oh, Du kära Natur, hjälp mig att få ro! Och stilla, sakta susar det i trädkronorna, och tyst, mjukt faller gulnade blad.
