Igår foro löjtnanten och jag mycket riktigt till Nysätra. Vi träffades på Stureplan klockan 9 förmiddag, tog så spårvagn till Ropsten, färja till Lidingö och kånkade där upp för trapporna i den ljusa förväntningen, att Foresta terasser, där löjtnanten ämnade få sig något till livs, skulle vara öppna. Vilket vi med förlängda näsor konstaterade att de ej voro. Så där stod löjtnanten med sin söndagsförmiddags hunger.

Jag tröstade honom emellertid med, att det fanns åtskilliga näringsställen bortigenom, och så gåvo vi oss iväg. Det var en alldeles ljuvlig dag. Hög, blå himmel och strålande sol över träddungarna, som skiftade i de underbaraste färger. ”Vet ni, att gå här nu med Er, är som att hålla Gudstjänst”, sade han. Mycket vackert och rart sagt. Vi pratade emellertid om Selma Lagerlöfs Gösta Berling, Karl XII, engelsk och fransk litteratur o.s.v. m.m. och snart voro vi framme vid det café vid Centralvägen där jag utsett såsom lämpligt att stilla hungern.

Jag för min del, deltog endast som åskådare i smörgås, ägg och kaffeorgierna. Sedan gingo vi direkt till Nysätra. Det är alldeles överdådigt hur vacker trädgården ännu är. Clematis vräker sig som aldrig förr, rosorna ha ännu vackra blommor, på en gräsmatta var det en rikedom av förtjusande ljuslila colchieum och astrarna prunkade i alla färger. Och många andra blommor dessutom. Vi gingo förstås omkring och tittade på alltihop och han tyckte, att det var ett förtjusande ställe. Till slut slog vi oss ner på var sin stol vid “Geischan” och satt där och gassade oss i solen en lång stund, pratande mest om bevekelsegrunder och villkor för lyckliga äktenskap, varunder jag fick höra, att han en gång varit förlovad i 4 månader. Nästan rekord!

Från Nysätra gingo vi till min förtjusande ”skogspromenad”. Hur bedårande vackert det var därinne. Vi satte oss på min ljuvliga “björkbänk”. Björkarnas löv skiftade i gult mot granarnas mörka grönska. Över den mossbeklädda marken dallrade solstrålarna i ljusa fläckar, och här och där lyste en lingonklase blodröd. Vi pratade och skämtade och bl.a. fiskade jag upp en bok med “Papier poudre” ur min väska och pudrade löjtnanten på det mest förtjusande sätt på kinderna. Det tog sig ut, må tro!

Sen hade jag ett fasligt besvär att få bort det. Så skulle vi hitta på ett fint namn åt skogen, och han döpte den till “Irrskogen”. Det låter riktigt romantiskt. Och sedan promenerade vi till caféet, där han lämnat kvar sin rock, och tog så spårvagn från Gasaccumulator. På Norrmalmstorg skildes vi, och han försäkrade att det varit så angenämnt. Ja, det var verkligen riktigt trevligt.

För övrigt ville han, att jag skulle skriva brev till honom på hans namnsdag, nu när han är ute på 10-dagars manöver. Men ett fint brev, skulle det vara, annars gjorde det detsamma. Och hur skulle jag kunna skriva ett “fint” brev till honom?