På lördag och söndag var det Barnens Dag. Lördag kväll hade det arrangerats en “Romersk fest” på Stadion, och Naemi och jag voro där. Det var verkligen ståtligt. Sedan en musikkår spelat, släcktes alla ljus, och in tågade ett tusental fackelbärare i vita dräkter och en massa hojtande, palmviftande barn. Så kom gladiatorer, soldater, teckenbärare, liktorer och Caesar själv och på slutet 500 danserskor i vita luftiga dräkter.
Fackelbärarna bildade en ring kring arenan och sedan dansade de vita varelserna därinne. Det var mycket vackert att se det lysande bandet av facklor, och hur strålkastarna sände olikfärgade ljus över de dansande. Sedan blev det ett enastående praktfullt fyrverkeri. Det smällde och sprakade, då pjäserna, som en eldkula flögo genom luften från tornen och upplöste sig i glindrande guldregn, mångfärgade stjärnor, solar o.s.v.
Så fick man se två brottare, ett grekiskt tempel, Vesuvius utbrott m.m. En sådan massa folk, som det sedan var i rörelse ute på gatorna, har jag sällan sett. Men Naemi och jag gingo direkt hem, var och en till sitt.
På söndag avreste doktorn, Ingeborg Herlitz och jag klockan 7.45 från Centralen för att fara till Sigtuna. Först var det en timmas tågresa till Märsta. Där väntade en bil, som på 25 minuter förde oss till målet för vår resa. Det var alldeles förtjusande att susa fram över vägarna i den vackra septembermorgonen genom en leende nejd, som nu ståtade i höstens alla härliga färger.
Vi åkte upp till Stadshotellet, där vi kvarlämnade diverse ulstrar o.d. Sedan gingo vi ut för att bese de gamla ruinerna. Först var det S:t Per. Som vi läste i en medhavd bok om Sigtuna, äro dessa ruiner lämningar efter kyrkor, som på samma gång fick tjänstgöra som fästningar med trånga skottgluggar etc.
Utanför alldeles bredvid låg en ladugård och hönsen krafsade omkring vid sidan av de gamla mäktiga murarna, som en gång genljudit av psalmsång och där rökelsen böljat i tunga moln. Nu slår ogräset rot i sprickorna i muren och på krönet av tornet växer ett litet träd.
Från S:t Per gingo vi till S:t Lars, som är beläget i en privat trädgård. Av denna kyrka återstår endast en mur. Ovanför ligger på klockbacken en gammal klockstapel, nu nyligen rödfärgad och tjärad. Härifrån har man en fin utsikt över den lilla vackra staden, som ligger så pittoreskt vid en vik av Mälaren. Den har nu endast omkring 600 invånare, men var dock en gång Sveriges mäktigaste stad. Och de små husen och de gamla ruinerna tycks nu ligga i stilla meditation över den flydda glanstiden.
Strax bortom det lilla, lustiga rådhuset från 1660-talet ligga S:t Olof och Klosterkyrkan. Den förstnämnda tyckte jag var den vackraste ruinen med vemodigt dyster stämning under det höga valvet och mellan de tjocka murarna. Klosterkyrkan är reparerad och användes nu, som vanlig kyrka. Det är ju den största av de gamla kyrkorna, men reparationen, i synnerhet invändigt, lämnar åtskilligt övrigt att önska med sitt fruktansvärt opassande målarkludd i blått och guld. Utanför finns en del, med tjärat tak skyddade, lämningar från klostermurarna, några ganska väl bevarade, med en vacker pelare i mitten.
Härifrån gingo vi en liten stig till Turisthotellet, som ligger på en höjd utanför staden, och så bar det iväg till Stadshotellet, där vi åto lunch. Sen spatserade vi lite på Storgatan och i omgivningen och klockan halv 4 bilade vi iväg. Ingeborg var bjuden med hem på middag, men gick strax efter.
På måndag var jag med i gymnastiken. I trappan stod löjtnanten då jag kom, och kom förstås fram och hälsade, och beklagade att han aldrig kom ut för att hälsa på mig på landet. Han hade varit så upptagen och en gång hade han ringt, men ej fått något svar. Jag sade, att jag kanske skulle fara ut någon dag och då kunde han ju följa med vilket han strålande förklarade skulle vara särdeles trevligt. Får se hur det blir till söndag.
