Idag har Rakel och jag gjort en trevlig utflykt igen. Till Ulriksdal. Jag reste in till stan vid 11-tiden och hämtade henne, så tog vi spårvagn till Stallmästaregården, och därifrån båt till Ulriksdal. Eftersom både Rakel och jag hade regnkappa och paraply klarnade det förstås upp och blev strålande väder frampå eftermiddagen.
Vi gingo från bryggan genom den vackra lindallén direkt till slottet. Här blevo vi, tillsamman med tre äldre turistande danskor och två herrar, visade omkring av en slottsvaktmästare fullt lika typisk och slätrakad, som alla andra sådana. Själva slottet är ju inte så ståtligt som Drottningholm, men verkade bra mycket hemtrevligare. Somliga rum voro alldeles förtjusande.
Vid vaktmästarens förklaringar utbrast danskorna enhälligt och konsekvent: “Ja” (med mycket öppet a förstås) och “meget smukt”. Ja, där fanns verkligen mycket “meget smukt”. Porslin, gamla skåp och möbler, sniderier och tavlor. I Karl XV:s, vars älsklingstillhåll ju Ulriksdal var, atelier stod hans sista, ofullbordade tavla på sitt staffli och där bredvid stod målarskrinet och hängde hans målarrock över en stol. Där fanns också flera riktigt vackra, av honom utförda tavlor samt ett förtjusande vackert porträtt av honom, som kronprins.
Bland andra tavlor i slottet märktes en del kungliga porträtt, den dystert storslagna tavlan, där kung Karl XII ligger skjuten utanför Fredrikshald. m.fl. Och så fanns där ett par kakelugnar och ett helt rum, vars väggar och tak voro av porslin från Delpht. Det fanns förresten mycket holländska föremål, saker, som Karl XV:s gemål, som var från Holland fört med sig.
Från slottet gingo vi till det gamla Ulriksdals värdshus, där jag, som var duktigt hungrig, åt frukost, och Rakel tog kaffe. Och sen gingo vi till båten och återvände hem, var och en till sitt. Doktorns gamla översköterska på Garnisonssjukhuset var på middag. Så fort vi druckit kaffe efter middagen, drog jag mig tillbaka upp på mitt rum, så att de skulle kunna prata i fred. Oh, du milde, en sån regndask det kom helt plötsligt! Himlen förmörkades fasligt, och det hällde ner, så det dånade i taket. Men nu har det redan givit med sig.
