Morsan och jag roa oss riktigt bra ihop. På onsdag förmiddag voro vi sålunda i Lilliewalchska konsthallen. Där var en finsk utställning. De flesta konstverken voro förfärliga. Kubism och futurism, alldeles fruktansvärt. Men det fanns ett par skulpturer och tavlor, som voro njutbara, t.ex. några förtjusande landskap av Topelius samt porträtt av Edelfelt.

Efter att ha läskat oss med mycket dyrt kaffe i den trevliga bodegan, styrde vi våra steg hemåt. På torsdag förmiddag voro vi på Biologiska muséet.

Jag har många gånger tänkt att gå dit, men det har aldrig blivit av. Förresten har jag haft för mig, att det inte är något vidare. Men det var verkligen alldeles enastående. Varken mamma eller jag kunde riktigt ge luft åt vår förtjusning. Där hade vi ju skogen en tidig vårdag med mjukaste mossa, prydda av vit och blåsippor. Och ur buskarna, träden, snåren och från mossan, med en och annan liten vattensamling, blickar mot oss Sveriges hela djurvärld.

Där lekte ett par björnungar i ett träd. Stolt och majestätisk skred älgen fram därunder. Mellan ett par träd betade rådjur och på en stor mossklädd kulle höll rävmamma till med sina näpna små ungar. Bävrarna gnagde på en trädstam i en bäck, och på en gren lurade den lömska järven. Ett par lodjur kikade från en stenhäll ner på en varg och ekorrar och en mård kilade uppför stammarna.

Och så alla fåglarna, med sina så innerligt söta små nästen och ägg i mossan. På en liten pöl sam en dopping med fyra, de lustigaste, ungar. Och överallt i gräset och i träden vimlade det av de förtjusande flygarna. Längre bort var havsstranden med sitt rika fågelliv på sandstranden. Och på ett par höga bergsväggar sutto sjöfåglarna tätt, tätt uppradade. Och längst bort flög en skara vitvingade måsar bort mot horisonten. Ja, det var enastående. Och så den härliga ishavsgrottan och en dalgång från Grönland. Dit kommer jag säkert att gå mer än en gång.

På torsdag kväll voro vi och såg “Chardasfurstinnan”. Den var så där lagom med en hel del trevlig musik. Otto Pegel i huvudrollen sjöng bra. Men nog hade det varit roligare att se Naima Wifstrand. Ja, på detta sätt har jag skolkat från gymnastiken två kvällar. Ragnhild ringde upp på tisdag och frågade var jag höll hus, och sade, att det var så tråkigt, när inte jag var där. Granfelt hade frågat efter mig. Han undrar nog, när jag nu inte var där igår heller.