Nyårsafton och slut på det gamla året. How has it got on!? Oh, I dare not say, if I am glad or not that a new year now is coming. And now I have been at home. I went with the nightrain from Stockholms Central 7.10 the day before Christmas Eve. Oh, I never saw such a lot of people, which crowded about there before the train should go. One must push oneself through the masses.

I slept comparatively well, and in Gothenburgh father, Hilding and Rut were down for meeting me. I was very glad indeed to see them again. And very glad to see mother and the children at home. On Christmas Eve Rut and I first were with two Germans at Vollmers thesalong, and then we went home and hang up and put up lights and flags in the Christmas tree. And so the Christmasboxes were given and all were glad and content. And at last the rice porridge was eaten. And we went to bed.

On Christmas day we went met Hilding and Bruno, when Rut and I went out for a promenade. And so we went to Slottsskogen. It was very fine weather. Snow and a little cold. In the evening were Bruno and Hermine (the Germans) at home and we enjoyed ourselves rather well. But, nu orkar jag inte skriva engelska längre, utan fortsätter på svenska.

På Annandagens eftermiddag voro vi först hela familjen hos Johanssons som vanligt är. Och där var då inget vidare roligt. Utan Rut och jag stack iväg till Andreassons där Erik och Georg också voro hemma från Stockholm för att hälsa på. Erik hade också ett slags fästmö med sig, en telefonfröken Johansson, som satt på en stol och såg ut som ett levande frågetecken. Som väl var dinglade Erik med frågetecken och även Elin i väg till teatern, så Rut och jag, herr A, David och Georg blevo ensamma. Och då blev det “luft i luckan”.

Jag fick tag i Elins förkläde och så kokte Georg och jag kaffe, och sen drack vi kaffe och punsch, och i brist på cigaretter rökte Rut och jag upp var sin cigarr. Det var en syn för avgudar att se oss, där vi satt med sidenband med “Fylgia” på á la Döbeln vid Jutas om pannan, en cigarr i mun och ett punschglas i högsta hugg. Men vi hade verkligen riktigt roligt. Georg har växt till sig kolossalt.

På måndag förmiddag var jag först hos Rakel och fick kaffe och höll på att äta ihjäl mig på klenätter. Så var Rakel och jag hos nygifta paret Kihlman på Hisingen. Och de hade mycket trevligt. Och så bar det av direkt till den förtjusande tandläkaren, Tor Carlsson, som skulle laga mina söndriga tänder. Han plomberade två och drog ut en och så släppte han mig för den dagen. Och på kvällen satt jag med pappa, Anna-Lisa, Rut och tandvärk på Eggers och “söp”.

Så kom sista dagen tisdag. Tidigt på morgonen ringde Bertil. Han hade rest hemifrån Leksand, dit han varit för att jula, ett helt dygn för tidigt, för att få träffa mig. Jag bjöd honom hem på kvällen och därmed fick han låta sig nöja. På förmiddagen voro Rut och jag med Hermine och Bruno på Wollmers thésalong igen, och där satt bl.a. en ung vacker pojke och slängde 25-öresblickar på mig. Han såg förresten onaturligt snäll och ordentlig ut. Varom mera sedan.

Från Wollmers gick jag direkt till lille Tor igen och fick nu det tredje hålet plomberat. Och så skyndade jag hem och fick lite middag och så till Anna-Lisa, som jag senare på kvällen tog med hem. Småningom församlades Hermine, Bruno, Hilding, Bruno, Josef och Bertil. Den senare var så förälskad i mig som någonsin. Alldeles förfärligt. Vi hade förresten riktigt skojigt. Spelade och sjöng och småflirtade och åto sen nötter och äpplen under det julgranens tindrande ljus upplyste rummet. Och så skålade vi i portvin: “Låtom oss berusa oss, skål”!! Och skojade hiskeligt.

Klockan halv 12 avtroppade sällskapet, och då följde Bertil och jag med Anna-Lisa upp, och där sutto vi tre galningar och tittade på A.L:s fotografier, Bertil med sin arm om mig, mera tittande åt mitt håll. Och jag lät mig ryckas med av stämningen, så gott sig göra lät, och då Bertil och jag sedan skiljdes i porten, fick han t.o.m. kyssa mig, dock under den oeftergivliga förutsättningen, att han skulle kyssa “torrt”.

Oh, Judit, vad du är gräslig! På onsdag förmiddag fick jag en sista avskedsfirning hos lille Tor, och klockan 12.12 samlades vid stationen mamma, pappa, A.L. Rakel, Hilding, Rut, Hjalmar och Bertil, för att ta ett smärtfyllt farväl. Vid stationen fick jag plötsligt syn på dels den lille vackre från Wollmers, dels på en “gladlooking” handelsinstitutare som jag kände igen från tandläkaren. Det befanns att Bertil kände båda, och att båda skulle resa till Stockholm, och så presenterades vi och lovade varandra trevligt ressällskap. Och så gick tåget efter en sista avskedstagning och jag slog mig ner bredvid mina nyvunna vänner och inledde konversation.

Den lille vackre hette Erik Bachmann och sades vara äventyrligare, galnare och piggare än de flesta, fast han nu var så ytterligt trött och sömnig efter allt julfestande, att den stackarn knappt orkade öppna munnen. Men så pratade den andra, Gunnar Lindquist, så mycket värre. Han befanns vara ivrig motorcyklist och berättade de mest hårresande historier från sina färder, dels i Sverige, dels i England. Han berättade även i Bachmanns ställe om denne, att han skulle blivit sjöofficer, men då han var kadett ombord på Svithiod rymde han från skutan på en däckslucka och hamnade, omgiven av diverse hajar o.d. i Sydaustralien, där han vistades en tid. Med mera äventyrliga saker.

De bjödo mig på middag i restaurangvagnen, och resan gick skapligt fort trots två timmars försening. Och idag är det härligt väder och nyårsafton och jag är tillsammans med doktorn bjuden på nyårskvällen till doktorinnan Bohnsack. Hoppas det blir skojigt, eller rättare sagt, angenämt.

Ja, Karin och jag voro och hörde “Valdus” och han höll en verkligen mycket bra predikan över ämnet: “Vad kräver tiden”? Kyrkan var proppfull. Det är förresten ett förfärligt bråk om att han blivit kallad till fjärde provpredikant. Det är visst några gamla gubbar, som skulle ha företrädet.

På eftermiddag voro vi på middag hos majorskan Spak. Det var bara doktorinnan B., pojkarna Spak, majorskan och vi. Särdeles trevligt. Jag pratade en lång stund med den trevlige med. kand., som förresten fått ena tummen likförgiftad och hade den väl ombunden. Nästan hela eftermiddagen sydde jag på en duk åt majorskan, och fick den färdig, varöver hon var särdeles tacksam.

Igår fick jag 35 kronor i julpengar av doktorn. Bussigt!!! Och idag har jag förstås ränt ute och förskingrat åtskilligt. Bl.a. var jag på julmarknaden på Stortorget, där det ser särdeles trevligt ut med den stora julgranen i mitten och stånden omkring.

Nu har jag köpt och gjort iordning alla julklappar och det är verkligen bra skönt. Men ack, vad jag skulle vilja köpa mycket mer. Så här ter sig min julklappslista.
Åt pappa, rökställ av koppar samt en slips, mamma, ett broderat underliv, en ask papper och kuvert och en ask säkerhetsnålar, (lite men nyttigt). Naemi en broderad krage, Rut en ring, Harry en slips och en portmonnä, Lillan en sagobok och tyg till sommarklänningar, Hulda en prydnadsask, samt Hanna en kristallflaska. Det duger skulle jag tro. Och nu är det onsdag och torsdag kvar och så reser jag, (2 klass sovkupé) till hemmet i Göteborg. Eja, vore jag där redan! Men två dagar går snart och sen: Hurrah!!!

Strålande vinterväder. Snö, sol och frost. De sista dagarna har det varit ett rent elände på gatorna för töandet skull. Bilar och kärror ha fastnat i smörjan, från taken har, rätt som det är, väldiga snömassor rasat ner, och det har varit rent livsfarligt att gå på gatorna.

Men inatt har det frusit på, himlen är hög och klar, och just nyss gled solen som ett flammande klot upp bakom södra bergen. På gymnastikfesten var det ganska roligt. Först var det sång och musik, sen var det gymnastikuppvisning, ledd av löjtnant Hamilton, som såg mycket trevlig ut. Och så var det dans till klockan 11. Jag dansade med fröken Lindberg och fröken Svensson och det gick mycket bra. Musiken spelade utmärkt säkert och taktfast, bl.a. den nya, vackra valsen “Destiny”.

Igår var Karin och jag en tur utåt Djurgården och passade då på att gå in och bese skyttegravarna. Det var då inte något särskilt. En lång, slingrande gång nedgrävd i jorden och ombyggd med trä och små, små skottgluggar på regelbundna avstånd. På ett ställe var förbandsrummet där tre ombundna mannekiner låg och sågo idiotiskt lycksaliga ut. Utom oss två, fanns det inte en levande själ därute. Det hela verkade synnerligen övergivet. Idag tänkte Karin och jag nästan att gå i Oskarskyrkan och höra Valdus Bengtssons provpredikan. Får väl se, hur vi gör.

Riktigt vinterväder. Massor av snö och- husch! så kallt. Natten till söndagen var det fullkomlig snöstorm. Samma kväll var Naemi hos mig och hon låg kvar över natten. Men du milde värld, så trångt det var. Fram på natten måste jag kliva upp och, insvept i en filt, gå till vila på min lilla soffa.

På söndagen voro vi på middag hos släktingarna på Lidingön. Det var alldeles förtjusande vackert därute. Så vitt och rent och friskt med soligt rosenskimmer över snön. Vi hade ganska trevligt på middagen också, efteråt sjöng, spelade och dansade vi litet. När vi foro hem var det månljust och stjärnklart, det påminde riktigt om Värmland.

Igår var det gymnastik sista gången på terminen och idag skall det vara avslutningsfest i Kungsholms realskola. Jag skall gå dit, hoppas det blir trevligt. Nu har jag fått en alldeles förtjusande solfjäder från Greta. Elfenben och broderad. Den har lyckligen passerat censuren.

Tiden lider framåt jul, och då reser jag hem. Hem, hem! Oh, så roligt!! Förra söndagen voro vi hos doktorinnan Bohnsack på middag och då var kandidat Spak där också. Han gick förresten snart, för han skulle på operan. Där var riktigt trevligt. Bl.a. vågade jag mig till att spela, trots doktorns därvaro, och fick åtskilligt med beröm. På Annadagen var jag hos Anna och gratulerade på förmiddagen.

Först blev jag bjuden på frukost, sen kaffe och tårta och vin och konfekt. Maja var där också. Men Du milde himmel, vad jag mådde illa på kvällen efter allt kalasandet. Som väl var hade vi kabeljo till middag, och att jag åt minsta möjliga, faller av sig själv. När Heddy (en nyförvärvad gymnastikkamrat) och jag varit på gymnastiken gingo vi och skulle hämta Heddys fästman, som hade gymnastik på Östermalms läroverk. De voro mycket duktiga och anfördes av en förtjusande stilig löjtnant Granfelt, som hade den vackraste växt jag på länge skådat. Han anför även gymnastikföreningen “Gymnos” kvinnliga avdelning, vilken lär vara den bästa i stan. Behöver jag omtala att jag ämnar gå in där nästa termin?

Igår var det ganska livat. Egentligen var det så att Anna, jag, herr Schwedler samt några av honom anskaffade kavaljerer skulle gå på “Danspalatset”. (Oh!) Men när jag, i all min glans, iförd min nya ljusblå sidenklänning kommer dit upp till Anna, talar hon om, att herr Schwedler ej kunnat få tag på någon kavaljer, utan han skulle försöka få tag i någon till nästa torsdag istället, och nu skulle vi gå till Royal. Nåväl, vi bilade dit, och slog oss ned i caféet, och dit kom också Maja, Pelle och Naemi.

Där satt vi nu och hörde musik och drack porter och champagne (himmel!), Naemi och jag ivrigt bekikade av diverse ungherrar. Royal är verkligen f-ö-r-t-j-u-s-a-n-d-e- med sin härliga vinterträdgård. Sen bilade vi till “Kronprinsen” och superade. Och så hem och i säng, vilket var mycket skönt.

Idag skall jag gå med Karin ut ett slag, och sen ämnar jag nästan bjuda henne på “Törnblads”. Hon bjöd mig på “Bergs” förra fredagen.

Inne i julmånaden. Hej, vad tiden går! Ja, igår var det en så förtjusande trevlig dag – avlöningsdag. Och idag sprang jag förstås genast ut för att förskingra 15 kronor till ett par förtjusande stiliga kängor. Lack och ljusgrått handsskinn.

Fy, för den fule, ett sånt avskyvärt väder. Slask, dask, schlask, smask. Man kan absolut inte gå ut och sprätta med sina nya kängor. Utan får sitta och kasta beundrande blickar på dem alltemellanåt, under det man broderar, allt vad tygen håller. Idag fick jag ett riktigt rart litet brev från Bertil. Han sätter allt bra stort värde på mig ändå. Ja, det är roligt att vara uppskattad, om det också inte är något så särdeles bevänt med en.

Nu ha vi ett härligt vinterväder. Snö och 4 grader kallt, och då och då kommer solen framstickande. I förrgår kväll var Naemi och jag på “Orientaliska teatern” och såg “Ned med vapnen”. Det var verkligen det bästa i kinematografspel jag någonsin sett.

Och så fanns det så många vackra spelare, särskilt hjälten Olaf Fønss var skön som det allra värsta. Nu har jag fått lov av doktorn, att, om inget oförutsett inträffar, resa hem till jul. Oh, vad det skall bli gräsligt roligt! Jag tänker inte skriva och säga när jag kommer, utan kommer in och överraskar dem riktigt. Jag får vara hemma i sex dagar.

Fin middag igår. Gås, rödvin, madeira, glace till middag och hummer och Rehnvin till kväll. Gäster: doktorinnan Bohnsack, doktorinnan Forsberg, majorskan Spak med son (ej doktorn), fru Mark, flickorna Forsberg och Häradshövding Herlitz. Det var rätt gemytligt.

Flickorna Forsberg är rysligt trevliga, särskilt Karin. vi lade bort titlarna, hon och jag. Hon hade med sig porträtt av sin fästman, och han såg mycket stilig ut. Idag har jag varit på tidig förmiddagsvisit till Anna, som fått plats som husföreståndarinna hos herr Schwedler. Hon tycktes ha det särdeles trevligt. Jag avundas henne kolossalt, att där finns ett charmant piano.

Idag är det grådaskigt väder, men igår var det härligt. Nu är klockan bara halv 1 och jag vet faktiskt inte vad jag skall hitta på att göra. Broderiet är färdigt. Och jag har inget tyg att börja ett nytt. Får väl slå mig ner i soffan och läsa.

Fortfarande fången. Karin var här i går förmiddag, och hon kommer hit idag med. Hyggligt att hålla mig sällskap. Men i morgon ä de jag, som smiter ut, de ä då bra säkert. För nu är jag alldeles frisk. Har inte hostat ett dugg inatt eller idag. Och nu har jag broderat färdigt, och har läst ut alla böcker jag har här.

“The mistress of shenstone,” trevlig, “Måndalen,” bussig, “En piga som pennskaft” Åh, kors, “Ett pennskaft som piga”, menar jag – åja, “På jakt efter en millionär,” skojig, “Sin fars dotter,” ja vars, “Wachtmeisters Reseminnen” intressanta. Nu när Karin kommer har hon med sig flera åt mig. Så har jag tvättat den söndersprättade vita klänningen, och nu ligger tygstyckena i blöt därute.

Igår talade jag just med doktorn om döden. Jag tänkte på vad jag hade skrivit här, och vad ledsen jag blev, då doktorn sade, att nästan alla ha så svårt att dö. Dödskampen är så pinsam. Men det finns ju någon enda, som somnar in lugnt och stilla, ack, att jag finge göra det!

Nu har Naemi kommit till stan. Så roligt. Hon skall vara här i kristallaffären nu. Hon bor hos Petterssons. Igår förmiddag var hon här, och på kvällen, då doktorn var hos “gumman Tempelman”, voro hon och Volrat här, och vi hade riktigt trevligt. Usch, att jag skall vara så förkyld. Hela fredag, lördag och söndag satt jag inne. Så vågade jag mig ut lite på måndag förmiddag med den följden att jag fick hosta också. Så har jag nu “suttit inne” igen, och har beslutat, att inte sticka näsan utanför dörren förrän jag är bra. Får väl gno och brodera, så att tiden går.

Ack, ack. Om jag hade någon trevlig, bussig, käck, härlig, stilig, rar människa att “pingla på” till och som ville komma hit upp och hjälpa mig att fördriva the “dull, grey, long hours before dinner”. En han eller hon. Allra helst en “Han”.

Men man skall inte önska sig, det man inte kan få. Man skall ej hoppas eller göra sig trevliga föreställningar, så slipper man att bli besviken. Livet är en kamp för tillvaron, där finns så mycket jämnstruket, torrt och dystert och så lite upphöjt, härligt och vackert. Men det finns, och fast allt förefaller så grått och prosaiskt och hjärtängsligt vardagligt kanske det kommer den tid, då “Den stora Lyckan” gör sitt intåg i ens liv. Oh Gud, jag undrar, om jag någonsin skall möta “Den stora lyckan”!

Nu är jag 20 år. Tiden går så fort, så fort. snart är jag 25 -30 -55 o.s.v. Undrar om och när den stora omvälvningen skall ske i min levnad. Eller om jag skall få dö med ett hopp och en längtan, som aldrig blev till verklighet. Jag är egentligen inte rädd att dö. Ibland då jag lagt mig om kvällarna, brukar jag tänka på huru det skulle vara, om jag skulle dö den natten. “Tjugo år har jag levat”, tänker jag”, min barndom har varit lycklig och solljus. Så växte jag upp och utvecklades så småningom till ungmö. Jag vill inte säga kvinna, jag tror att ingen ungmö når sin fulländning som kvinna förrän hon blivit maka och mor.

Ingenting stort har egentligen hänt i mitt liv. Det har varit en liten vacker berättelse, om en flicka i kretsen av kära föräldrar och syskon. Kanske jag har varit en trevlig och rar flicka, särskilt för dem, som lärt sig hålla av mig. Nu tänker jag på Nils Sörvik. Han ville göra mig till sin hustru, då jag var 18 år. Stackars Nils, han höll mig nog innerligt kär. Och han blir nog ledsen nu, när han får höra att jag är död. Och Bertil, den käre “store lille” gossen, som jag vet har tyckt om mig, som ingen förut. Han blir nog förtvivlad. Och kanske han skickar en krans vita rosor till min kista. En vit vacker kista skulle jag vilja ha. Och ligga i den, så stilla och blek, klädd i vita, vackra, spetsprydda kläder. Jag hoppas att jag skulle se riktigt lugn och nöjd ut. Jag skulle ha velat sagt till mina kära, som nog skulle gråta och sörja mycket:

“Käraste, livet har inte något mer i beredskap åt mig. Jag har levat i 20 år, har haft så mycket roligt och trevligt tillsammans med er alla mina kära, men nu finns det inget mer för mig i livet och då är det väl så naturligt att jag går bort från det. Jag är inte rädd att dö, käraste”. Så skulle jag velat säga dem, och så skulle jag slumra in så stilla och lugnt. Nog skulle föräldrarna och syskonen sörja mycket. Men ack så väl, “tiden läker alla sår” och efter några år skulle de säga, “Vi hade en dotter eller syster, hon hette Judit, hon var så snäll och rar, vi tyckte så mycket om henne, men hon dog, då hon var bara 20 år”.

De skulle då bara minnas att jag var snäll och rar, de glömde ju så lätt, det icke snälla jag hade gjort, ingen är ju bara snäll, allra minst jag. Och de, som hörde det, skulle säga: “Stackars liten, att dö så ung, oh, så sorgligt”. Men kanske min själ då funnit Det Högsta och Bästa, något så stort och vackert, att de därnere på jorden aldrig kunde tänka sig något sådant. Men ack, ack, det är något som är så svårt att fundera ut och tänka på. Men, oh, gode Gud, om jag får dö inatt eller efter många år, låt mig få dö lugn och förtröstansfull så att de mina sedan kunde säga, “hon dog med ett litet leende på läpparna. Lugnt, vackert och stilla mötte hon döden” .

Så brukar jag ligga och tänka. Och jag ber till den “Allrahögste”, “Oh, Du som förmår allt, låt mig möta döden med lugn och förtröstan. Hela mitt liv lägger jag i Dina händer. Dig tillkommer det att bestämma över det. Blir det sorgligt och mörkt, oh, hjälp mig att bära prövningen med undergivenhet, och blir det ljust och vackert, hjälp mig att kunna tacka Dig tillräckligt och giva Dig äran, Du allsmäktige”.

Usch, usch, att jag skall ha gått och skaffat mig “edd så förfärlig sdnuva”. Har som ett snällt och lydigt barn suttit inne hela dagen idag, för att “ob böjligt” får snuvan att ge med sig. Men jag har ingalunda varit sysslolös.

Jag har satt i knappar i och lagat “böxer” och linnen, tvättat och strukit blusen till den vita ylleklänningen, som jag sprättat sönder, och ämnar göra någonting alldeles extra av, ritat en iris åt doktorn, skrivit brev m.m. Få se, om jag orkar hålla mig inne imorgon me!

Jag läste så “sduvigt” så doktorn skickade in mig att vila ett tag. Igår låg jag hela eftermiddagen Och idag kan jag ju inte gå i gymnastiken. Oj, oj! Tänk, nu är Max Reinhardt och hans teater här i stan. Den urstyve skådespelaren Paul Wegener och en ung stilig förmåga, Hultman. Och jag som inte har råd att gå dit och se “Ein sommernachtstraum“, “Faust”, ”Die Räuber” m.m. Oh, de ä så man kan gråta åt de! Usch, vad pengarna räcker till lite. Jag får nöja mig med sådana gratisnöjen som Vaktparaden.

Denna veckan spelar dom på någon liten biograf “När konstnärer älska”, där den förtjusande Gunnar Tolnaes (vars fotografi jag har på mitt skrivbord) spelar med. Och jag har faktiskt inte råd att gå dit. Måste spara på allt sätt och vis. Oh, vad det retar mig att pengar skall spela en sådan oövervinnerlig roll. Det finns bara en makt i världen -pengar. Allt går ut på, beror av, pengar. Usch!!!!!!

Nu ska ni se! Här är väder! Riktig snöstorm. Riddarfjärdens eljest så lugna vatten skummar och böljar och lever värre. Idag har jag storstädat härinne i mitt vackra rum, så nu är här så fint, så fint. Och så har jag skrivit och gratulerat Eva. Stackars hon, hoppas hon inte går och sörjer sig till lungsot för att Einar Eriksson gått och förlovat sig, och sedan schappat iväg till Finland. Ah nej, det går väl snart över.

Vete katten, om jag skulle ge mig ut på min dagliga promenad i det här vädret. Men, Judit, du är väl ingen mes heller! Och när man så har regnrock, galoscher, slöja och paraply borde man väl kunna trotsa elementens vilda raseri. Igår kväll, när jag gick från gymnastiken, var det det skönaste väder. Det är förresten ljuvligt med gymnastiken. Att få sträcka på sig riktigt ett tag och få hoppa litet, om än aldrig så enkelt hopp, grenhopp över bocken.

Oh, den som finge ett ordentligt sidohopp med språngbräda över höjd häst! då skulle väl de övriga i gymnastiken, som redan nu anser mig urstyv, få slag. De ä med knapp nöd de flesta kunna kravla sig över bocken. Jag längtar nästan tillbaka till de mer försigkomna amatörerna i Göteborg!

Oh, vad tiden kör iväg (Ganska typiskt uttryck i en dagbok, men det gör den ju i alla fall). Ja, jag gnor och syr på mitt broderi så svetten dryper, höll jag på att säga. Igår förmiddag var Dagny Hellström, som jag helt oförhappandes träffat på i en spårvagn, uppe hos mej på förmiddagen. Hon tyckte förstås, att jag hade mycket trevligt.

Vi voro på middag hos majorskan Spak. Jag gick förstås dit med den rosenröda förhoppningen att få träffa hennes son, doktor Spak, som jag träffat förut på en middag hos doktorinnan Bohnsack, men o ve, jag blev fruktansvärt besviken, för han var inte där. Utan jag fick nöja mig med den andre sonen, teknologen, som förresten var riktigt trevlig och hade de mest typiska “fästemökuddar” i sitt förtjusande rum.

När jag på kvällen lagt mig, hörde jag “juris m.m.” med ganska otillfredsställande resultat försöka ta ut aocompagnemanget till en sång på sin orgel. Den “käre” “juris” tycks med förkärlek välja den sena kvällens tysta timmar för sina musikaliska prestationer. Jag fick av teknologen igår låna en så förtjusande bok, “Måndalen” av Jack London, så jag tror att t.o.m. broderiet får ligga tills jag läst ut den.

Tråkigt väder om dagarna. Grått och vått. Anna har nu sytt min sidenklänning färdig. Var just där och hämtade den idag. Den är verkligen mycket söt. Nu går jag och spelar med Tage 3 gånger i veckan. Har lovat att inviga honom i musikens mysterier. Annars knogar jag mest på ett förtjusande broderi till ett linne, som jag hoppas snart få färdigt.

Igår förmiddag var jag på kaffe hos Karin B. Hon är bra rar. Jag trivs utmärkt i hennes sällskap. Vi prata och skoja värre. De ha nu flyttat från Grefgatan, så de bo alldeles där trapporna från Kaplansbacken komma ned vid Kungsholmsgatan 6. Bara 5 minuters väg dit. Ikväll skall doktorn bort. Få se, om jag smiter ut ett slag också.

Usch, så försmädligt! Igår eftermiddag hörde jag hur doktorn nästan i ett kör höll på och bråkade i telefon. Jag fäste mig inte vid det, men då han vid middagen (härlig kyckling) talade om, att han hållit på att ringa till en teater, men absolut inte hade kunnat komma fram, spärrade jag upp öronen. Vad?? Skulle doktorn gå på teatern tänkte jag, men sade visligen ingenting.

“Jo, ser Fröken, det var igår premiär på “Mästerkatten i stövlar” och som kritiken låter bra, tänkte jag att vi skulle gå dit. Åhå, “svenskan”, Tora Teje, Gösta Ekman oh så livat, tyckte jag. Men kan man tänka sig, fast han ringde och bråkade och grälade i telefon en lång stund efter middagen också, kom han inte fram utan gav sjutton (han sa något mycket fulare) i alltihop. Och jag fick trösta mig med att för ovanlighetens skull få kaffe på middagen, och dränka min sorg i ett ännu ovanligare glas curacao. Curacao är verkligen gott. Men, oh, så starkt!

Nå, där satt jag så och rabblade upp Allehandas otäcka spalter. Och sen Dardels sorgliga beskrivning om Carl XV:s sista stunder. Det var verkligen sorgligt. Men när jag kommit in till mig, skyndade jag att göra toalett för natten, hakade upp skrivbordslampan på sängkarmen och låg och läste “Minnen från det gamla Carlberg”, ända till klockan 12. Oh, en sådan trevlig liten bok! Författaren skildrade de mer eller mindre glada kadetternas tokiga upptåg så skojigt, att jag inte kunde hålla mig, utan rätt va de var gapskrattade för mig själv, som t.ex. följande skildring:

“Den första natt, som den nye löjtnanten (vilken la sig i allting) hade vakten som sjukhusofficer, var en kvävande varm sommarnatt. Klockan var över 12, luften kvalmig och åskdiger, varför fönstren i långa salen stodo öppna till nytta och nöje för cigarröken, vilken fritt och ogenerat kunde sväva ut “ins Blaue hinein”.

Och så gick löjtnanten sin väg med lyktan i hand och djupt medlidande i sin själ med den unge bedragaren, som strax därefter med tacksamt sinne följde det av hans förman gifna rådet att med f.d. aseptinflaskans innehåll väl “skölja tandköttet”.

Kan man undra på att jag vid läsandet av detta och liknande gapskrattade för mig själv?! Så “juris och fil. stud. löjtnanten i Kung, Fortefikationens reserv Tom Wöhlin,” som bor i rummet intill, sjunger, spelar guitarr, orgel och kommer sent hem om kvällarna, undrade väl om jag i min ensamhet gripits av ett stilla vansinne. Väggen är nämligen så tunn, att man kan höra nästan vart ord, som talas i respektive rum. Jag hörde sålunda på hans oroliga hosta, att han var hemma.

Apropos att “juris” mm var hemma, såg jag en gång från min balkong en skymt av honom, men du milde vad han såg bister ut! Men det var om “Carlbergsminnena” jag talade. Verkligen rysligt roliga, fast ekivoka på sina ställen förstås. Jag fick låna boken igår av fröken Lindberg, en kamrat i gymnastiken. Jag har varit tillsammans med henne ett par gånger och hon förefaller att vara en riktigt trevlig stockholmska, som känner “halva stan”.

Oh, så grått och tråkigt väder idag! Men trots det, skall jag allt efter frukost ta mig en promenad. Måste röra på mig, så jag inte sitter och blir alltför tjock av all ”den goa maden”. Fick en snobbig hatt från Naemi i lördags, den väckte en viss uppmärksamhet på Strandvägen igår. Var på O.D. i lördags kväll. Bland andra högdjur var kronprinsparet där. Oh, vad kronprinsen ser trevlig ut! Riktigt stilig! Och oh, hur härligt o.d. sjöng! Vid “Kornmodsgladsen” flög jag genast upp i sjunde himlen och sam där i ett hav av välljud. Ramlade ner vid applådåskan förstås. Fil. lic. Fr. John, som jag två gånger blivit presenterad för, sjöng solo i Alfvéns “Afton”. En onekligen härlig stämma!

På hemväg till Stockholm från Christiania. Resan har varit utomordentlig lyckad, för det första med avseende på vädret. Hela tiden strålande solsken. Och utmärkt mat, vilket ju bl a denna matsedel bevisar.

Doktorn och jag ha kommit utmärkt överens hela tiden, alldeles som vanligt. Imorse kom vi från Drammen, och sen vi lunchat, gick jag och hörde på musiken och ögonsamtalade förtvivlat med en ung stilig herre, som var mycket lik Volrat, fast vackrare. Han log.

På Nysättra. Oh, vad här är vackert. En sådan gudomlig trädgård med sådana massor av olika fina blommor och buskar och träd. Och nedanför slå små lekande vågor mot bryggstolparna, fåglarna kvittra, det är sol över Nysättra och Värtan. Ja, här är vackert, och bra på alla sätt och vis. Utom ett, kanske ett och ett halvt. Först total brist på allt vad musik och musikintresse heter. Oj, oj! Och så halvt, det är ju ganska ensamt.

Om jag ej reser till stan, är jag hela förmiddagen hänvisad uteslutande till mig själv. Men jag pratar med de mycket rara jungfrurna, gör långa promenader, läser o.s.v. så tiden går allt ändå. Det skall bli skönt, när jag får börja bada. Eget badhus förstås. Ja måtte nu allt bli så bra, som det tycks!!!!!!

… Det saknas några månader igen …

Ah, nu har sommaren dragit in med all sin härlighet. Strålande soldagar, doft av hägg och äppelblom. små ulliga, vita moln segla fram på den klarblå himlen, gräset är så saftigt grönt och träd och buskar stå i fagraste försommarprakt. Vi ha gjort så trevliga utflykter nu på sommarsidan.

En söndag var vi tre, Hilding, Bruno och Bertil till Mölnlycke. Åkte till Mölndal och gick resten. På pingstafton tog vi tåget till Bohus, åkte med båt över till Kungälv och tillbragte där en särdeles angenäm dag. På fästningen var det synnerligen trevligt. Sent på kvällen skulle vi ge oss iväg. Då träffade vi emellertid på en dragspelsförsedd yngling och det blev dans förstås. Vid 11-tiden knogade vi oss hemåt. Gick hela vägen och kom fram halv 4.

Igår cyklade Rut, Hilding och jag till Kungsbacka, fram och tillbaka, sammanlagt 6 mil. Oj, vad det gör ont ”där bak” idag! Ja, nu vet jag vart jag skall ta vägen i sommar. Tänk, jag satte in en annons i Stockholms Dagblad och fick svar från en Doctor Lundberg. Och nu har vi kommit överens om att jag tills vidare under sommaren skall ha anställning som lektris och sekreterare hos honom. Han skall bo på sin villa på Lidingö och det hela låter mycket trevligt. Hoppas det också blir så. Den 8:de juni skall jag resa. Så nästa gång jag tar fram min lilla bok är jag kanske där.

Oh, ett sådant härligt väder! Riktig härlig vårluft! Ljuvligt! Vad våren ändå är härlig. Och sen kommer ljuvliga sommaren! Jag undrar så mycket var jag kommer att hamna i sommar. Först skall jag vara en liten tid på Hälsö. Men sedan! Kanske jag kommer till Amerika! Det är inte omöjligt.

Ikväll är konserthusbalen, musikernas bal. Och jag, som så förfärligt gärna skulle velat gå dit, sitter här hemma och har tråkigt. Vad skall jag ta mig till? Naemi skall gå dit, den lycklige osten och Rut skall gå på “Nyan” och se “Dunungen”. Och jag… Men inte får jag klaga! Jag har väl varit och haft roligt någon gång, när de andra suttit hemma också. Och varför skall man alltid sträva efter nöje åt sig själv. Jag unnar gärna Naemi och Rut att ha riktigt roligt i kväll.

På sista tiden har jag ofta tänkt på, hur gränslöst egoistisk man egentligen är. Och jag har beslutat mig för att så mycket som möjligt bekämpa egoismen hos mig själv. Försöka att glädja andra och inte blott tillfredsställa det egna jaget. Ja, jag skall verkligen försöka. Men det blir nog inte lätt. Således, visa nu ett glatt ansikte, Judit, erbjud dig att stanna hemma, så att mamma får gå någonstans, och var vänlig och snäll mot syskonen. Försök, försök!!!!

Tänk, vad tiden går fort! Nu ha dagarna börjat bli mycket längre. Ah, vad jag gläder mig åt att det lider framåt våren. Jag älskar våren och sommaren. Oh, hur härligt det då är! Men det värsta är att de ljuvliga årstiderna gå dubbelt så fort som de andra. I april fyller jag 20 år. 20 år! Tänk att jag levat så länge. Ja – hittills har jag allt varit nöjd med min levnad. Men hur skall framtiden gestalta sig? Åh, jag mäktar inte tänka på det.

Nu har jag äntligen gett mig på något, som jag länge gått och tänkt på. Jag har nämligen börjat plombera mina tänder. Hos tandläkare Tor Carlson, Göteborgs absolut yngsta, trevligaste och vackraste tandläkare. Jag har redan plomberat 4 tänder och det är mycket bra gjort. Och vi pratar värre, när jag är där. Ja, han är verkligen för söt. I måndags voro Volrat och Bertil häruppe. Den förre för att taga adjö. Nu hade han äntligen fått avlösning och skulle resa till Stockholm.

Ett tag blevo vi två alldeles ensamma inne i sängkammaren och då passade han på och kysste mig till avsked. och jag lät det ske. Och igår var jag ute med Bertil. Och – och – han kysste mig också. Usch – vad jag är ryslig. Men, vad skall jag ta mig till? Är det mycket orätt månne?

Härligt vinterväder. Frost, snö och is, åkning i Stora Liden. Gräsligt skoj. Flera kvällar ha vi varit med Ahnfeltarna och åkt. En kväll hamnade vi på ett café vid Linnéplatsen klockan halv 12 på kvällen. Du milda värld ett sånt liv vi förde! Och i fredags voro vi tre jämte Maja och Eva bjudna till Bartold. Så var det Torsten, Arvid, Sigge och Folke Jansson. Bartold bjöd på allt möjligt gott och så satt vi och spelade “Rödskägg” så länge, att Eva försummade sista vagnen till Kviberg. Och då tog vi, våra tokingar, och bilade 8 stycken ut till Kviberg. Vi måste förstås sitta i knä på pojkarna, för att få plats. Jag satt i Arvids. Klockan halv 2 kom vi hem och fick naturligtvis en allvarlig, välförtjänt tillsägning av pappa.

Ja, jag ämnar då aldrig mer ge mig ut på något dylikt. Nu har det blivit ett sabla bråk med Eva här. Det är så omständligt så jag orkar inte beskriva det. Jag ger förresten sjutton i alltihop. Nu skall jag skriva till min älskade Gretel.

Nytt år igen. Det är rysligt vad tiden går. Detta årsskiftet har verkligen inte varit utan sina överraskningar för mig. På nyårsdagen var jag med Bertil på en riktig ordentlig promenad, gick fram och tillbaka från Långedrag.
Därute slog vi oss ned i vinterrestaurangen och drack glögg och kaffe, rökte cigaretter och tittade på havet och hade det riktigt trevligt. Bertil var rar, han pratade ju nästan hela tiden om hur mycket han tycker om mig. Men det är ju inget nytt längre. På eftermiddagen var jag alldeles ensam hemma. Söndag efter nyår voro Naemi och jag hos Blombergs på eftermiddagen. Där voro också Hasse Schutz och Dahlström från Landvetter, ingen av dem trevliga i min smak. Vi åt frukt, drack vin, spelade och dansade.

Och så kom överraskningen. Eric, som jag alltid ansett bara för en god kamrat, förklarade plötsligt under en dans för mig, att jag kunde “bräda” Karin när jag ville. Och så tryckte han mig så hårt intill sig, att jag höll på att kvävas, och kysste mig lidelsefullt flera gånger. Jag var så häpen och förlägen att jag knappt visste mig till. Hur i all världen skall jag nu bära mig åt? Jag vågar knappt gå till Anna-Lisa, för då börjar han på igen. Och sannerligen jag vet om jag är kär i honom eller ej. Usch, vad det är bakvänt.

Dagen efter nyårsdagen var jag med Nils på “Storan” och såg revyn. Det var ljuvliga dekorationer, men mitt sällskap var tråkigt, som vanligt. Hu. Tänk, att nu har jag fått Amerikafeber. Om jag rent av skulle fara iväg till sommaren. Den som lever får se!